9789185509478

Bönder och ståndspersoner Ägare och brukare av skattegårdar i Färentuna härad 1718–1795

Birgitta Roeck Hansen

nordic academic press

Kopiering eller annat mångfaldigande av denna inlaga kräver förlagets särskilda tillstånd.

Nordic Academic Press Box 1206 221 05 Lund info@nordicacademicpress.com www.nordicacademicpress.com

© Nordic Academic Press och Birgitta Roeck Hansen 2010 Sättning: Stilbildarna i Mölle, Frederic Täckström. www.sbmolle.com Kartor i figur 1, 2 och 14: Stefan Ene, Kulturgeografiska institutionen, Stockholms universitet.

Omslag: Maria Jörgel Andersson Omslagsbild: Detalj ur karta över Tuna, Skå socken 1705. Foto: Lantmäteriet.

Tryck: ScandBook, Falun 2010 ISBN 978-91-85509-47-8

Innehåll Förord

7

1. Ekonomi och samhälle under 1700-talet

9 9 10 14 17 19

2. Jordägande och bebyggelsestruktur

23 23 23 27

3. Skatteköpen i Färentuna härad

32 32 36 37 39 40 41 42 45 46 50 56

4. Ståndspersoner i Färentuna härad

60 60 62 65 70 75

Följderna av krigen Ett nytt skattesystem och nya samhällsgrupper Färentuna härad – ett område med fördelar Ståndspersoner och bönder Undersökningens syfte och källor Jordägandet i Sverige i äldre tid Jordägandet i Färentuna härad 1540–1795 Socknarnas jordnaturer Försäljning av kronojord – orsaker och möjligheter Skatteköpen i Färentuna härad 1718–1721 Johan Faggot Johan Svanholm Christopher Bergner och Hindrik Thomson i Lisselby Hindrich Richter Familjen Blomhielm David Blankenhagen Abraham Hülphers Petter Collvin Utbud och efterfrågan 1666–1795 Johan Faggot Catarina Brodina Familjen Collvin Familjen Blåman-Blomhielm-Arbin Präster, borgare och ämbetsmän

5. Bebyggelse och markanvändning i de äldre lantmäteriakterna 87 Kartorna från Färentuna härad Ägosystem Den byggda miljön

87 89 92

Fornlämningar Kartornas vittnesbörd

94 97

6. Arealer, avkastning och anställda

98 98 104 109 110 112 118 120

7. Förändringar 1718–1795

121 121 123 128 133 134 135 136 140

8. Ett rationellt jordbruk?

141 141 143 144 148 149 150

Jordbruket i Färentuna härad, en översikt Idéer, driftsformer och statliga åtgärder Praktiska resultat?

Sambruk och avhysning Storskiftet Drängar, pigor och annan anställd arbetskraft Ett jordbruksområde med fördelaktigt läge Hemmansklyvningen Hemmansklyvningen i Färentuna härad Ägandet av skattejord 1719 och 1795 Jordmarknaden Kvinnor som jordägare Krigens effekter Bönder och ståndspersoner – jordägande och socialt liv Förändringarna Koncentrerat jordägande Åkerareal och arbetskraft Landshövdingeberättelsen 1792 Jordbruket – en svårförändrad struktur Kapitalism och marknadsanpassning Ett feodalt eller kapitalistiskt jordbruk?

Det förändrade jordägandet – en förutsättning för den fortsatta utvecklingen inom jordbruket

152

Abstract

156

Källor och litteratur

157

Bilaga 1

161

Bilaga 2

163

kapitel 1

Ekonomi och samhälle under 1700-talet Följderna av krigen Under 1700-talet inleddes de omvälvande förändringar i jordbruket som brukar kallas den agrara revolutionen. Det var en omdaning av jordbruket som innebar grundläggande förändringar i fråga om jordägande, odlingssystem, redskapsteknik och odlingsväxter (Gadd 2000).

Storskiftet med början 1749 brukar räknas som det första steget i denna process, men storskiftet var bara en av de åtgärder som staten vidtog under denna tid för att åstadkomma ett mer effektivt jordbruk. Redan på 1720-talet, när Sverige fått fred efter Karl XII:s krig, fördes diskussioner i olika fora om hur jordbruket skulle kunna förbättras – och därmed också landets ekonomi, som lidit av krigen. I sin redogörelse för den agrara revolutionen i Sverige ser Carl-Johan Gadd perioden omkring år 1700 som en brytpunkt (Gadd 2000). Bland annat infördes flera institutionella förändringar som förstärkte äganderätten till jorden.

Lars Magnusson nämner som exempel nya regler och förordningar som gällde torpläggningen, hemmansklyvningen samt den stärkta ägandeoch dispositionsrätten till skattejorden (Magnusson 1996).

Samhällets ekonomiska struktur omvandlades under denna tid från feodal/förkapitalistisk mot mer kapitalistisk, bland annat genom tydligare definierade egendomsrättigheter och klarare regler för beskattningen.

Detta fastare regelverk gjorde det möjligt för ägare av stora och medelstora jordbruk att ackumulera ett överskott av sin verksamhet (Gadd 2000). Dessa jordbrukare tillhörde i allmänhet gruppen ståndspersoner och kunde ofta anpassa jordbrukets inriktning på ett annat sätt än de jordbrukare som drev mindre jordbruk, oftast bönder, som länge var mer inriktade mot självhushåll.

Inledningen av 1700-talet präglades av stora nordiska kriget från

9

bönder och ståndspersoner krigsutbrottet 1700 till freden i Nystad 1721. Från många delar av landet finns vittnesbörd om det elände som kriget förde med sig. I juni 1718 skriver dåvarande bibliotekarien vid Uppsala akademi, Eric Benzelius: ”Här är en stor jämmer och hungersnöd, folket reser 10, 12 mil omkring och får ej köpa ½ spann råg, Gud förbarme sig över oss” (Benzelius 1987, s. 59). Efter ett antal dåliga skördeår hade priset på råg stigit sedan 1705 (Heckscher 1936, s. 406ff). För den som hade ett överskott betydde det alltså goda tider och inom exportproduktion och handel var det tidiga 1700-talet ”rentav ovanligt fördelaktigt” (Heckscher, s. 414). För folk i allmänhet var det dock svåra tider. Utskrivningar och dödsfall orsakade ett stort och långvarigt mansunderskott. Färentuna härad tycks ha varit relativt förskonat från krigets verkningar men även här påverkades befolkningens tillväxt och sammansättning.

Mellan 1741 och 1742 låg Sverige på nytt i krig med Ryssland, ett krig som medförde förlust av finskt territorium i freden i Åbo 1743.

Mellan 1757 och 1762 deltog Sverige i nordiska sjuårskriget mot Preussen. Det medförde inte några territoriella förluster men var starkt negativt för den inhemska ekonomin (Winton 2006).

Ett nytt skattesystem och nya samhällsgrupper Statsmakterna hade länge använt sig av olika metoder för att få in pengar. Under några decennier i början av 1600-talet arrenderades till exempel statens skatteinkomster ut till privata intressenter (Hallenberg 2008), men ofta gick metoderna ut på att på olika sätt disponera över de marktillgångar som kronan ägde eller hade ägt. Den processen hade inletts med reduktionen under Karl XI i slutet av 1600-talet, då en stor del av de gods som tidigare hade förlänats åt adliga personer drogs in till kronan. De indragna godsen och gårdarna kom att utgöra grunden för indelningsverket, som var ett fast system för att avlöna ämbetsmän och militär personal. Ämbetsmannen eller officeren anvisades avkastningen från ett eller flera hemman (beroende på rang) som lön. Ofta bodde man på sitt boställe, där man kunde bruka jorden i egen regi eller arrendera ut den (Gadd 2000).

Indelningsverket var en del i ett nytt skattesystem som innebar att kronans skatteinkomster knöts direkt till bestämda ändamål, både civila och militära. Systemet innebar också effektivare skatteuppbörd, och följden kan till att börja med ha varit att skatten på enskilda hemman ökade. Men på 1720-talet började räntan eller skatten för skatte- och

10

ekonomi och samhälle under 1700-talet kronobönderna att urholkas: skattesatserna förblev oförändrade medan avkastningen och värdet på jorden steg. Det innebar att räntetrycket sjönk och att det blev allt mer fördelaktigt att äga skattejord. Nyodling stimulerades också genom att detta inte fick något genomslag i taxeringsvärdet: mantalet (beräkningsgrunden för skatteuttaget) förblev oförändrat även när egendomens faktiska arealinnehåll ökade, vilket innebar att skattejordägaren själv kunde tillgodogöra sig det eventuella överskottet av verksamheten (Magnusson 1996). Under 1700-talet ökade värdet på skattejord åtta gånger medan värdet på kronojorden endast ökade tre gånger. Under århundradet inträffade också en lång serie av goda skördeår och krigskostnaderna minskade eller försvann efter freden i Nystad (Magnusson 1996). Grundskatternas värde i absoluta tal sjönk i förhållande till mantalet (Herlitz 1974). I Färentuna härad var skatten i tunnor spannmål räknad praktiskt taget oförändrad mellan 1719 och 1817 (Jordeböcker för Färentuna härad) medan en hel del förändringar ägde rum i förutsättningarna för att producera och avyttra denna spannmål.

Den statliga åtgärd som infördes före storskiftet och som stärkte äganderätten till jordbruksmark var skatteköpen. Skatteköpen kan i vissa områden i själva verket sägas ha inlett den förändringsprocess som kulminerade med de stora jordreformerna under det senare 1700-talet och under 1800-talet: storskifte, enskifte och laga skifte. Genom att ägandet av jorden med moderna termer gick från statligt till privat skapades också förutsättningar för flera andra av de reformer som infördes senare under 1700-talet, som storskiftet och hemmansklyvningen. En annan effekt av skatteköpen var att det blev möjligt att planera brukandet av jorden mer långsiktigt, vilket skapade förutsättningar för att till exempel anpassa jordbruket till efterfrågan på en marknad. Den förstärkta äganderätten till mark i jordbruket skapade incitament för entreprenörer och innovatörer (Magnusson 1996).

Skatteköpen ägde huvudsakligen rum under perioden 1701–1815, bland annat för att finansiera stora nordiska kriget som pågick 1700– 1721. Genom ett kungligt brev, undertecknat av Karl XII och daterat huvudkvarteret Lais i Livland den 20 mars 1701, bjöds större delen av kronans jord ut till försäljning. I brevet beskrivs motiven rakt på sak: ”att närvarande krigsförfattningar erfordra stora och ansenlige utgifter och man fördensskull på allt gjörligt sätt måtte vara omtänkt huru man därtill må kunna upbringa nödige medel” (Kammarkollegiets skatteköpshandlingar för år 1718). Ett annat skäl till skatteköpen var förhopp-

11

bönder och ståndspersoner ningen att ett enskilt ägande av jorden skulle medföra att jordbruket förbättrades och att kronans skatteinkomster därmed säkrades: bönder med säker besittningsrätt ansågs mer benägna att hävda sina gårdar (Rydeberg 1985, s. 45). Efter krigsslutet behövdes inkomsterna från skatteköpen för att amortera på statsskulden (en grundlig redovisning av hur skatteköpsärendena hanterades i Kammarkollegiet finns i Göran Rydebergs undersökning Skatteköpen i Örebro län 1701–1809 (1985)).

Ett skatteköp innebar att kronan sålde någon av sina gårdar till en köpare som därmed fick skatterätten, det vill säga i första hand rätten till avkastningen från gården. Jorden övergick med denna transaktion från kronojord till skattejord och benämndes ofta ”kronoskatte” i jordeböckerna. Ägandet av marken i Sverige var tidigare uppdelat i tre s. k. skattenaturer, eftersom sättet att betala den skatt som vilade på jorden varierade beroende på vem ägaren var: för skattejorden betalades skatt till kronan, för kronojorden ett arrende till kronan och för frälsejorden ett arrende till den adliga jordägaren. Skattejorden brukades i allmänhet av sin ägare om han var en bonde medan krono- och frälsegårdar brukades av landbor eller arrendatorer. Rätten att dela hemman, som länge varit strängt begränsad, utvidgades från 1747 då mantalssatta gårdar fick klyvas i mindre enheter än tidigare. Avsikten med denna åtgärd var att ge en växande befolkning möjligheter till försörjning på en egen gård. Från 1740-talet började också de tidigare restriktionerna mot att anlägga torp på skattejorden att tas bort. Därmed öppnades nya möjligheter för till exempel nyodling, som dittills inte varit möjlig på grund av brist på arbetskraft. Tillgång på arbetskraft sågs under denna tid som en av grundförutsättningarna för ett lands ekonomi.

Böndernas ställning förbättrades i allmänhet under 1700-talet, såväl politiskt som ekonomiskt och socialt, och även i andra hänseenden var den sociala dynamiken betydande under frihetstiden. Ståndsgränserna började luckras upp och adelns möjligheter att köpa skatte- eller kronojord stoppades. Men andra grupper i samhället började bli intresserade och hade möjlighet att köpa jordegendomar (Magnusson 1996). Det var förmögna borgare men också den växande gruppen av ofrälse ämbetsmän som närmast hörde till borgarståndet men egentligen stod utanför det fyrståndssamhälle som nu började förändras, bland annat därför att ofrälse personer behövdes för att besätta det ökande antalet poster inom militärväsendet och civilförvaltningen. Särskilt de civila ämbetena hade blivit fler i takt med att statsapparaten utvidgades.

Adeln hade av hävd ensamrätt till högre ämbeten men var för fåtalig

12

ekonomi och samhälle under 1700-talet för att kunna besätta alla de nya poster som nu fanns. En civil karriär sågs tydligen inte heller som lika lockande som en militär för denna samhällsgrupp. Allt fler dugliga ofrälse kom att ha ämbeten inom civilförvaltningen (Elmroth 2001). Under 1760-talet utgjorde de ofrälse inom den civila förvaltningens kollegier och hovrätter ofta omkring hälften av ledamöterna och de dominerade i de lägre ämbetsgrupperna (Nordin 2000, s. 393). Tillträde till de högre ämbetena för ofrälse kunde ordnas genom att de adlades och därmed fick del av det högsta ståndets privilegier (Elmroth 2001). Borgarståndet krävde vid riksdagen 1723 att den sökandes skicklighet och värdighet skulle vara den enda bedömningsgrunden vid tillsättandet av ämbeten. Detta förslag var ett första angrepp på fyrståndssystemet. Först under 1770-talet inkluderades emellertid ämbetsmän uttryckligen i ståndssystemet (Nordin 2000).

Systemet avskaffades helt först 1866 i och med införandet av tvåkammarriksdagen (NE).

Under de första decennierna av 1700-talet var det mest ståndspersoner som köpte kronojord. En av orsakerna bakom ståndspersoners intresse av att äga skattejord, bortsett från att det blev allt mer ekonomiskt fördelaktigt, var troligen att jordägarfrågorna blev allt viktigare under 1700-talet och jordbruket blev ett ämne i den offentliga diskussionen. I mycket gällde det praktiska förslag på förbättrade metoder i jordbruket eftersom landets försörjningsmöjligheter hade försämrats efter freden i Nystad. Påverkan kom från kontinenten och från England, som var ett tidigt föregångsland. Under slutet av århundradet fanns ett tydligt uttalat intresse för jordbruk i den offentliga diskussionen influerat av bland annat fysiokraterna i Europa (Adamson 1997), och inom den västeuropeiska överklassen kom jordbruk på modet (Gadd 2000). Inom Vetenskapsakademien, som grundades 1739 med engelska Royal Society som förebild, var jordbruket – eller lanthushållningen – ett viktigt diskussionsämne, och i de handlingar som akademien gav ut utgjorde frågor som rörde jordbruket en betydande del (Lindroth 1978, s. 111).

Många av de ståndspersoner som var bosatta i Färentuna härad kunde troligen hålla sig ajour med sådana aktuella frågor tack vare sina yrkesmässiga och sociala positioner. Deras kunskap kunde omsättas i praktiska åtgärder på den egna gården och tjäna som exempel för andra jordägare, kanske främst bönder. Adliga jordägare på större egendomar spelade vanligtvis en viktig roll som inspiratörer och kunskapsspridare men denna befolkningsgrupp kommer här inte att förekomma annat än i undantagsfall.

13

bönder och ståndspersoner Vilka ståndspersoner var det som i allmänhet blev ägare till skattejord? När det gäller landet som helhet har Heckscher visat att denna grupp innefattade bland annat bruksägare, militärer och tjänstemän (Heckscher 1936). I en undersökning om skatteköpen i västra Sverige kunde aktörerna delas in i tre grupper: 1. högre officerare och ämbetsmän, 2. ämbetsmän och officerare på lägre nivåer, handelsmän och gästgivare samt 3. underofficerare, klockare och rusthållare (Kyle 1987). Undersökningen i Färentuna kommer att visa vilken typ av ståndspersoner som blev jordägare i detta område under några år under 1700-talets första hälft då huvuddelen av skatteköpen där ägde rum.

Färentuna härad – ett område med fördelar De statliga ingripandena på jordbruksområdet kan följas över hela landet. Beroende på de olika naturliga förutsättningarna för odling i riket och på hur jordägandet såg ut i olika delar av landet fick åtgärderna olika starkt genomslag i tid och rum. Större förändringar ägde huvudsakligen rum under den andra hälften av 1700-talet – vissa av de inskränkningar som funnits i ägandet av skattejord upphörde inte förrän 1789. I en del områden skedde dock flera förändringar redan under seklets första hälft, förändringar som ruckade på gamla mönster när det gällde ägandet av jordbruksmark.

En del områden låg bättre till när det gällde att snabbt införa nyheter inom jordbruket, genom områdets naturliga förutsättningar men kanske särskilt där det fanns många jordägare som hade ekonomiska möjligheter att bedriva större jordbruk och god tillgång till information om tidens nya idéer. Dessa områden utgjorde fördelaktiga miljöer för entreprenörer och innovatörer. Ett sådant område var Färentuna härad, som ligger drygt två mil väster om Stockholm och utgjorde ett härad från 1540-talet och fram till i mitten av 1900-talet. Häradet omfattade de stora Mälaröarna, det som idag utgör Ekerö kommun: Lovö, Färingsö, Ekerö med Munsö samt Adelsö. Öarna har inte bara länge varit en administrativ region, de är även fysiskt-geografiskt ett avgränsat område med tämligen likartade förutsättningar.

Lovö och Adelsö utgjorde var för sig egna socknar medan Ekerö bestod av två socknar, Ekerö och Munsö. På Färingsö fanns fyra socknar: Sånga med annexsocknen Skå och Färentuna med annexsocknen Hilleshög (figur 1). De åtta socknarnas medeltida kyrkor, alla byggda under slutet av 1100-talet, är fortfarande i bruk och utgör blickfång i landskapet

14

ekonomi och samhälle under 1700-talet

Figur 1. Socknarna i Färentuna härad.

som varit beständiga genom tiderna. Odlingsförutsättningarna har länge varit goda här och en agrar bebyggelse fanns redan under järnåldern.

Speciellt för Mälaröarna är att kronan har haft en stark ställning som jordägare sedan tiden före de skriftliga källorna (Ambrosiani 2002).

Närheten till Stockholm har länge påverkat dessa trakter, inte minst har huvudstaden utgjort en marknad för de jordbruksprodukter som odlats här. Numera tillhör Mälaröarna Storstockholmsregionen, med tätortsbebyggelse framför allt på Ekerö men även på de andra öarna har lantbebyggelsen kompletterats med villaområden. Till största delen består dock öarna av jordbruksmark och bebyggelse som hör ihop med jordbruk i vid mening: gårdar, herrgårdar och slott. Gemensamt för öarna är att jordbruk i olika former sätter sin prägel på landskapet med sina goda odlingsförutsättningar. Cirka 30 procent av Ekerö kommuns landareal upptas idag av åkermark (Översiktsplan för Ekerö kommun 2005).

I början av 1700-talet fanns tidens hela sociala hierarki representerad här: kungamakten på de kungliga egendomarna Drottningholm och Svartsjö, adeln på de många godsen, präster och bönder på sina

15

bönder och ståndspersoner boställen och gårdar. Borgarståndet i traditionell mening var svagast företrätt men här fanns istället många personer som inte kunde inordnas i något av de fyra stånden, till exempel statliga ämbetsmän.

De var ofrälse eller nyadlade ståndspersoner och hade hög status i det dåtida samhället i kraft av en ekonomisk och social position som var jämförbar med adelns och prästerskapets (NE). I fortsättningen är det huvudsakligen detta samhällsskikt som avses med begreppet ”ståndspersoner”. Som grupp hade dessa ståndspersoner flera gemensamma drag: nästan alla var anställda och deras huvudsakliga inkomst kom från innehav av tjänster som de besatt på grund av meriter snarare än ståndstillhörighet (Gaunt 1975).

En social rangskala De ståndspersoner som bodde i Färentuna härad under denna tid var framför allt statliga ämbetsmän på olika nivåer, några handelsmän och en hel del personer knutna till det kungliga hovet. Ämbetsmännen hörde i allmänhet inte till de högre kategorierna. I en undersökning om den sociala dynamiken inom svensk adel 1600–1900 används ett schema med nio yrkesklasser, där riksråd och generaler hörde till den högsta och folk utan tjänst eller känt yrke till den lägsta. De flesta ståndspersoner under denna tid i Färentuna härad hörde till klasserna 4 och 5. I klass 4 fanns militärer och ämbetsmän i den högre karriären som kaptener, kollegiesekreterare, kommissarier, kyrkoherdar samt godsförvaltare, bergmästare och inspektorer. Till klass 5 räknades fänrikar, notarier, aktuarier och bokhållare (Elmroth 2001, s. 36). Det rörde sig uppenbarligen om personer med någon form av teoretisk yrkesutbildning. Under dem fanns självägande bönder och köpmän, därefter lägre tjänstemän, arrendatorer och hantverkare och näst lägst i rang bland andra torpare och tjänstefolk (Elmroth 2001).

Flera av ståndspersonerna i Färentuna innehade gårdar som lön inom ramen för indelningsverket, som kronobefallningsmannen och häradsskrivaren, eller var kungliga pensionärer som fått en eller flera kronogårdar för sin och sina efterlevandes livstid. Till dessa hörde personer som tjänstgjort vid Hedvig Eleonoras hov (1636–1715) eller hos hennes sondotter Ulrika Eleonora d. y. (1688–1741). Till drottningens underhållsområde (livgeding) hörde nämligen Svartsjö län, som utgjordes av stora delar av Färentuna härad. Sådana personer var troligen fru Greta Schönfelt, som innehade räntan från ¼ mantal i Hilleshögs

16

ekonomi och samhälle under 1700-talet socken under sin livstid enligt ett brev från drottningen daterat 1719, och Elisabeth Wallois, som hade 1 mantal i Dalby på Adelsö enligt ett kungligt brev från 1715 (Jordebok för Färentuna härad 1731). (Om kvinnliga anställda vid det svenska hovet under stormaktstiden, se Persson 1997). Till häradets fastboende av ståndspersoner räknades också kyrkoherdar och komministrar och deras familjer. Påfallande många jurister bodde här, liksom ämbetsmän vid Fortifikationen.

I Färentuna härad, liksom i landet som helhet, var sådana här ståndspersoner de flitigaste köparna av kronojord i början av 1700-talet. En del av dem som köpte jord i häradet försvann som gårdsägare ganska snart medan några fanns kvar under längre tid, som fru Brodina och familjen Blomhielm-Arbin. I flera fall bodde inte ägaren på sin gård, i varje fall inte stadigvarande, utan jordbruket sköttes av anställda eller var utarrenderat. Så kunde det vara även när ägaren var bosatt inom häradet.

Varför ståndspersoner köpte jord överhuvudtaget har inte fått något entydigt svar ännu (Magnusson 1996). De regionalt inriktade undersökningar som rört Örebro län (Rydeberg 1985) och västra Sverige (Kyle 1987) har försökt besvara den frågan och resultaten tyder på att regionernas specifika förhållanden har varit avgörande: om området var bondedominerat, om bruksnäringen hade intresse av jorden (som i Örebro län) eller om det låg i närheten av ett handelscentrum (som Göteborg i den västsvenska undersökningen). Dessa faktorer har också påverkat omfattningen av senare transaktioner mellan icke släktingar, det vill säga en jordmarknad med jorden som handelsvara och investeringsobjekt. Förutsättningarna för jordägande och den sociala strukturen i Färentuna härad gör också detta område unikt.

Ståndspersoner och bönder De statligt initierade förändringar som gällde ägandet av jorden – skatteköpen, den utökade rätten till hemmansklyvning och torpläggning samt storskiftet – innebar inte bara att det enskilda ägandet och dispositionen av marken ökade, de kunde också innebära sociala förändringar. Detta blev särskilt tydligt i områden där det fanns flera olika kategorier av jordägare, som i Färentuna härad. När det gällde skatteköpen var både bönder och ståndspersoner intresserade av att köpa gårdar. Dessa två samhällsgrupper hade olika ekonomiska förutsättningar och till en del också olika avsikter med köpen. Det är en viktig aspekt av dessa skatte-

17