Is utspelar sig tidsmässigt före de andra två romanerna om Katja Lyss – Köld och Snö – men alla historier är helt fristående och du kan läsa dem i vilken ordning du vill. Det kan vara bra att veta att alla eventuella likheter med människor, platser och annat som kan påminna om den verkliga världen bara är fåfänga försök från verklighetens sida att överträffa dikten. Nu kan du vända blad och låta historien börja.
Kapitel ett ”Första draget ska skapa förvirring. Det följande ska slå. Varannan. Alltid varannan. Kom ihåg det.” Pappans röst är bestämd och väsande. Pojken sitter, som så många gånger förut, bredvid och beundrar när pappan besegrar skrynkliga farbröder i schack på biblioteket i Bergsjön i Göteborg. Lekkamraten suckar och drar honom i armen. Tyst. Det är en dödssynd att prata i schackavdelningen. Kompisen tröttnar och ger upp, lommar ut med fotbollen under armen medan han själv sitter kvar. Fängslad försöker han läsa pappans blick. Den avslöjar givetvis ingenting. Iskall. Nollställd. Pojken har sett vad pappan kan göra utan att röra en min. Det har många gånger både förbryllat och gjort pojken skräckslagen. Men där och då är allt så uppenbart. Han kan knappt hålla sig. Vill rycka pappa i armen, vill röra pjäserna, flytta damen och väsa schackmatt. Smaka på triumfen som smakar bättre än allt annat, till och med bättre än mjukglassen på Liseberg. Det går inte att sitta still längre. Och plötsligt. Pappan ger honom blicken och ett kvickt leende. Nickar sakta. Han ska få flytta! Triumfens ögonblick. Med darrande hand flyttar pojken damen. Sakta, sakta. Som om han tvekade. Som om han inte visste att det förra draget bara var förvirring och att det nu är dags att slå. Det är dags för slakt. Pjäser ska falla. Han skrattar inombords, men visar givetvis ingenting. Tvekar fortfarande, men damen har lämnat brädet, det finns ingen återvändo. Sneglar på farbrodern mittemot vars vaksamma ögon skvallrar om att han fortfarande tror sig ha en chans att överleva. Sakta, sakta. Han sätter ned den distinkt, släpper snabbt, lyfter handen och väser återhållsamt genom mungipan: ”Schack”, han väntar en kort stund innan han fortsätter. ”Matt.”
Kapitel två ”Är hon död?” Rösten lät avlägsen. Som i en dröm. En sådan dröm man vill vakna upp ur, men där man liksom måste kämpa för att komma upp till ytan. Sega simtag. Kippa efter andan. Men Katja varken sov eller var död. Mannen som tittade ned på henne var en högst levande pensionär med ett väldigt ängsligt ansiktsuttryck. ”Jag är okej”, sa Katja och rörde försiktigt på sig. Hon verkade hel. Förutom huvudet som värkte baksmälla och kroppen som frös hund. ”Vad har hänt?” frågade mannen och sträckte ut en hand mot henne. ”Jag vet inte”, svarade Katja och sträckte sig efter hans hand. Men hon ångrade sig snabbt och tog stöd mot räcket till farstubron istället. Gubben såg inte stabilare ut än en midsommarstång i oktober. ”Hur mår hon?” frågade den avlägsna och påtagligt nervösa rösten. Förmodligen mannens fru. Gubben vände blicken mot henne och sa: ”Hon överlever.” Ja, hon överlever nog, tänkte Katja. Men hon fryser. Hon har legat här på den blöta marken en bra stund, så det kanske inte är så konstigt. Kändes som en spark i tinningen. Hon tog av sig handsken och kände efter. Inget blod, men ett litet sår. En liten cirkelformad grop. Underligt nog kände hon igen känslan av såret. När hon var tio eller elva hade hon blivit skjuten av en grannpojke hemma i Bålsta. Då på låret med skyddande jeans, men hålet kändes likadant. Var detta också ett pojkstreck? Luftgevär? ”Ramlade du? Du borde ha broddar. Jag och frugan köpte nya på Konsum i förrgår. Välsignad uppfinning! Är det din bil?” ”Jag är polis”, sa Katja när hon stod upp igen. ”Polis?” sa mannen och ryggade tillbaka. Förmodligen ofrivilligt, tänkte Katja. Hon vande sig aldrig vid det där. Motparten funderade snabbt: har jag gjort något olagligt eller sagt något olämpligt? Men oftast pustade de ut ganska snabbt: jag är ju oskyldig, hon kunde inte sätta dit mig. De som ofta umgicks med polisen var däremot alltför vana och kunde enkelt dölja sin inre genomgång av förbrytelser vid mötet med en polis. De avslöjade aldrig någonting eller ryggade tillbaka när man som civilklädd avslöjade att man var polis. Det hade varit mycket trevligare om det varit tvärtom. ”Det fanns ett …”, började hon men kom snart på att det kanske inte var läge att skrämma upp pensionärsparet ännu mer och berätta att hon varit där för att hämta ett avhugget finger. ”Det var någon som ringde om inbrott, i den här stugan”, ljög Katja. ”Sedan måste jag ha halkat.” ”Tur för dig att vi gick förbi”, sa kvinnan som vågat sig fram till henne och gubben. Katja nickade och tittade ned på farstubron. Hon hade redan anat det. Fingret var borta. ”Det är annars inte många som stannar eller bryr sig”, fortsatte kvinnan. ”Vi har själva en stuga längre ut, men vi värmer aldrig upp den på vintern. Men vi åker ut och promenerar här då och då.” ”Vattnet är ju avstängt på vintern också”, fyllde gubben i. ”Men inbrott”, sa kvinnan. ”Det ser då inte ut som om de har brutit sig in här inte.” Kvinnan klev upp på det första trappsteget på farstubron innan Katja hann stoppa henne. ”Jag får be dig att inte kliva där”, sa Katja. ”Det kan finnas spår.”
”Men”, protesterade kvinnan, ”det syns inget av något inbrott här inte.” ”Jag skulle ändå vara tacksam om du kunde låta bli att gå där.” Katja försökte le, men huvudet gjorde ont, hon frös långt in i märgen, någon hade skjutit henne i tinningen, en gammal nyfiken tant ville ta över hennes brottsplatsundersökning och det var söndag. Det var väldigt svårt att klämma fram ett leende under de omständigheterna. ”Ja, ja.” Kvinnan tog motvilligt ett steg ned från trappan. ”Konstigt. Det syns ju inget.” ”Jag tror nog att poliskvinnan vill bli lämnad i fred nu”, sa mannen och tittade urskuldande på Katja. Han tog sin fru under armen och drog försiktigt i henne. ”Inbrott, mitt på ljusa dagen, eller när skulle det ha skett?” ”Jag vet inte det ännu”, svarade Katja. ”Tack så mycket för all hjälp, men nu måste jag försöka reda ut om det har varit något inbrott eller inte, så jag skulle vara glad om ni kunde lämna den här brottsplatsen.” ”Naturligtvis”, sa gubben. ”Vi ska gå. Lycka till nu. Och ta det försiktigt.” ”Tack”, sa Katja och försökte återigen pressa fram ett leende. Det kom inget. Gubben och gumman gick sakta ut mot vägen. Katja kunde se hur kvinnan viskade något till sin man. Katja vände blicken mot marken. Det borde finnas en kula. Fast om någon gjort sig besväret att hämta fingret, så kanske denne någon även plockat upp kulan som träffat henne. Hon fånstirrade runt sig men såg bara is. Allt var liksom inkapslat i ett tunt islager, likt dimman på en sommaräng, fast utan värmen och livet. Allt var kyla och död. Hon plockade upp mobilen med stela fingrar och lyckades slå numret till vakthavande. ”Katja här”, sa hon surt. ”Hur går det med ditt finger?” ”Åt helvete!” ”Jahaja”, sa vakthavande avvaktande. Hon kände igen Bror Alfredssons röst. En bra gammal polisgubbe och hon kände sig tryggare bara genom att höra hans norrländska basröst. ”Hur åt helvete då?” frågade han lugnt. ”Någon sköt mig i huvudet så att jag svimmade. Förmodligen med ett luftgevär. Nu har jag precis kvicknat till. Jag har legat medvetslös här på en isig trappa och fingret är borta. Så ganska åt helvete är det.” ”Blev du beskjuten!” ”Ja, förmodligen bara ett luftgevär som sagt. Eller kanske en luftpistol. Men det tog i tinningen. Svimmade av och väcktes precis av ett pensionärspar. Vad är klockan förresten?” ”Halv tolv”, svarade vakthavande. ”Fan, jag har nästan legat här i en timme!” ”Jag skickar ut en bil.” ”Skicka gärna Carl Larsson igen”, bad Katja. ”Jag skulle behöva snacka lite med honom om fingret. Du kanske även borde skicka ut någon tekniker nu, eller?” ”Ja, kanske det. Varför gjordes inte det med en gång? Och vad gjorde du där ute ensam?” ”Larsson sa att vakthavande inte ville skicka några tekniker”, svarade Katja. ”Men jag antar att det inte var du som hade skiftet då?” ”Jag gick på elva”, svarade han. ”Fick bara höra att du var där ute, tänkte aldrig på att fråga om där var fler. Tog nog det för givet, faktiskt. Borde ha frågat, givetvis.” ”Inte ditt fel”, sa Katja. ”Skicka bara ut Larsson och gärna någon från forensiska. Jag sätter mig i bilen så länge. Fryser som en hund.”
”Okej. Jag skickar ut dem. Jag vill prata med dig tills du sitter i bilen med låsta dörrar.” ”Tack för omtanken, men jag är framme vid bilen redan.” ”Jag väntar”, sa han. Katja hade under samtalets gång försiktigt hasat sig över den istäckta infarten ut mot bilen. Hon klev in, stängde bildörren och startade motorn. Efter ett par huttrande andetag låste hon också dörrarna och tryckte åter örat mot telefonen. ”Tack”, sa hon. ”De är på väg”, sa vakthavande. ”Sätt dig på händerna. Det brukar jag göra när jag är ute och pimplar röding.” De la på och Katja slöt ögonen och lutade huvudet mot nackstödet. Hon försökte tänka förbi huvudvärken. Vad handlade det om? Vem gör sig besväret att lägga ut ett finger, ringa polisen och sedan prickskjuta dem i skallen? Han måste ha varit nära. Eller hon? Hen. Luftgevärskulor tappar ju snabbt i kraft och fart, det ska mycket till för att man ska svimma om man blir träffad, det kan knappast vara något som man räknar med om man skjuter någon med ett luftvapen, eller? Kanske att gevären eller pistolerna är starkare än när jag var liten? Avståndet kunde inte ha varit mer än tre, fyra meter. Vem smög omkring där ute en svinkall söndag med ett luftvapen? Hon hade inte ens frågat pensionärerna om de sett någon. Eller tagit namn och telefonnummer, så att de kunde prata med dem senare. Riktigt dåligt polisarbete. Hon var nog rätt skakad trots allt. Katja la ned mobiltelefonen i fickan och stötte mot något. Hon insåg direkt vad det var.
Kapitel tre När han kom närmare avfarten till huset skymtade han något som fick hans blod att isa. Han körde sakta förbi avfarten, men det var uppenbart att där stod en bil. Han vände på en parkeringsficka och körde sakta förbi igen för att vara helt säker. Han fortsatte in mot stan. Hur skulle han klara det här? Det var en sak att agera på egen hand och smyga omkring, men nu skulle det bli konfrontation. Det fanns så många saker som skulle kunna gå fel. Men de gav honom inget val. De sa att det var absolut nödvändigt att han fixade det. De hade ju riggat allt, nu var det upp till honom. Han stannade bilen. Satt helt stilla en kort stund innan han vände om. Efter ett par kilometer svängde han in på en liten skogsväg och stannade till. Plockade ut luftpistolen ur handskfacket och klev ur bilen. Räknade stegen och gick hundra steg rakt ut i skogen. Svängde höger och gick hundra steg till. Sedan hundra steg åt vänster igen. Där lyfte han på mossan och tryckte ned vapnet så att det doldes helt av myllan och jorden. Han stampade till och gick en lång runda tillbaka. ”Jag ska klara det. Jag är stark. Jag har precis börjat”, sa han högt för sig själv när han var tillbaka i bilen. Han körde tillbaka och svängde in på infartsvägen och parkerade bilen så att den blockerade vägen bakom bilen som stod på uppfarten. Han blev blöt om fötterna när han klev ned i diket med sina gymnastikskor, men det spelade ingen roll. Han gick en bra bit rakt ut i den leriga åkern och närmade sig huset från långsidan. När han kom närmare såg han att de varit där. Rutan in till vardagsrummet var krossad, precis som avtalat. Han gick tillbaka mot bilen och följde sedan vägen upp mot huset. Han klev in hallen, tog av sig skorna och gick ut i köket och sköljde av all lera och torkade av dem noggrant. Han satt där en stund i mörkret och pustade ut. Han gick snabbt upp för trappan och såg efter hur det såg ut. Tillbaka på nedervåningen igen satt han en bra stund i hallen och djupandas för att få tillbaka luften i lungorna. När andningen var någorlunda normal plockade han upp sin mobiltelefon och ringde 112.