Issuu on Google+


© Jonas Martinsson 2014 Omslagsbild: Dave Groshelle En Aliberta-bok utgiven av: Atremi   AB Axstad Södergård 595 94 Mjölby E-post: info@atremi.se www.atremi.se Tryckt av Bording AB i Borås 2014 ISBN 978-91-7527-069-2


Prolog Karoslzy, den adliga ättens Erdélyis säte. Transsylvanien. 6 oktober 1811.

A

lexandra Erdélyi hade alltid älskat att se solen gå ner bakom Karpaterna. Den unga kvinnan var romantiskt lagd och var helt övertygad om att hennes hembygd var den vackraste platsen på Jorden. En besökare kunde lätt instämma i det och då inte bara av artighetsskäl. Det kuperade landskapet var vackert som en tavla. De skogsklädda sluttningarna färgades brandgula av höstlöven och i fjärran avtecknade sig bergskedjans högre toppar mot den klarblå himlen. Hon höll in tömmarna och lät det vackra arabstoet hon red på stå stilla medan hon beundrade det himmelska skådespelet. Hon hade bestämt sig för att ta en ridtur för det var ett bra sätt att koppla av på och då kunde hon tänka klarare. Det hon tänkte på var framtiden. Den unga adelsdamen stod inför en stor förändring i sitt 21-åriga liv. Tiden hade kommit för henne att gifta sig och den stora dagen låg bara en månad fram i tiden. Giftermålet var hennes eget val och det var anledningen till att det dröjt så länge. Att en 21-årig kvinna var ogift hörde förvisso till ovanligheterna, de flesta av hennes jämnåriga väninnor hade fött barn vid det här laget. Men som hennes far sade, hon var inte som andra unga kvinnor och det tyckte han bara var positivt. Samtidigt kunde han inte låta bli att oroa sig för att dotterns märkliga egensinnighet skulle avskräcka en man från att gifta sig med henne. Denna egensinnighet var dock inte uppenbar förrän man blivit närmare bekant med den unga damen, mycket tack vare att hennes styrmor med bistånd av den anställda guvernanten lagt stor möda vid att få henne att tillägna sig ett behagfullt, kvinnligt sätt så att hon hade bästa tänkbara förutsättningar att lyckas i livet, vilket betydde att bli en god hustru och mor. Guvernanten ansåg i hemlighet att det varit ett mycket svårt företag att vägleda Alexandra och hon trodde att det berodde på hennes målsmans, det vill säga faderns eftergivenhet mot sin förstfödda avkomma. Inte för att det rått någon brist på friare. Den första kandidaten hade bett om hennes hand när hon var 16 år men såväl hon som fadern hade ansett att hon var alldeles för ung. Han hade varit den första i en lång rad och det var ingenting att förundra sig över. Alexandra var bedårande vacker. Hennes lätt ovala ansikte var perfekt skulpterat – med höga kindben, smal, rak


näsa och jämn käklinje – och ramades in av ett långt, korpsvart hår som hon sedesamt brukade fläta ihop. Hyn var så slät och klar att den nästan glänste, som om den vore belagd med silver och hennes läppar var fylliga och sensuella. Hennes något sneda, vagt orientaliska ögon var som sällsamma ädelstenar, nötbruna och guldskimrande. Det var vemodiga ögon som män kunde drunkna i. Men ansiktet var inte hennes enda tillgång. Att kalla henne för ståtlig var en underdrift. Hon var lång, längre än de flesta män och aristokratiskt finlemmad. När Alexandra sett sig mätt på naturscenariot vandrade hennes tankar till den tillblivande och ett drömmande leende spred sig i ansiktet. Hon kände sig lycklig men också nervös. Hon hade träffat honom för bara några dagar sedan – vid en mottagning på hans familjs residens – och han hade kysst hennes hand och kind samtidigt som han sett henne så djupt i ögonen att hon blivit vimmelkantig. Hon var förälskad för första gången i sitt liv. György Siroczi var en sympatisk man, med fina drag som det anstod en man av börd. Han var ljushårig, smärt och högrest, till och med lite längre än henne, och även om fadern tyckte att den man dottern fallit för såg vek ut visste Alexandra att han ägde en styrka inom sig som inte återspeglades i det mjukt formade ansiktet. Hon hade träffat sin tillblivande redan som barn men sedan hade den fem år äldre ädlingen rest iväg på sin bildningsresa och när han återvände fann han att den mörka flickan med de sorgsna ögonen blivit en verklig skönhet. Eftersom han var ivrig och passionerad till sin natur hade han omedelbart bett om hennes hand. Alexandra hade också fallit för sin barndomsvän men hon delade inte hans ivriga och otåliga läggning. I stället var hon lugn och eftertänksam och tyckte inte om snabba beslut. Efter att ha talat med sin far som gett sin välsignelse hade hon sagt att hon skulle tänka på saken. Det var för två år sedan. Greve Tamás Erdélyi – som kände sin dotter väl – hade till slut frågat henne varför hon tvekade trots att hon så tydligt var förälskad i honom. Hon hade sagt: Jag vet inte. Kanske vill jag inte överge min kära far. Alexandra var väl medveten om att hon var allt fadern hade kvar av sin älskade hustru, hennes mor, som dött i barnsäng. Men det var inte hela sanningen. Visst var hon förälskad men det var ingen garanti för att han skulle behandla henne väl. Någonstans djupt inom sig visste hon att han inte älskade henne så mycket att han var beredd att dö för henne. Hon visste att hennes far skulle offra sitt liv för att rädda hennes och hon önskade sig en make som älskade henne lika myck-


et. Fast hon sade sig att det kanske var att begära för mycket. Och fadern hade också försynt påpekat att detta att gifta sig av kärlek var ett privilegium som det var få kvinnor förunnat och att hon därför inte borde tveka. Så hon hade till slut tackat ja och när hon mottagit kyssen på kinden kände hon sig övertygad om att hon fattat rätt beslut. Men Alexandra såg inte direkt fram emot bröllopsnatten, trots att hon blev varm om hjärtat bara av att tänka på sin tillblivande. Tvärtom bävade hon inför den. Och det berodde främst på hennes religiösa kyskhet. Hon var förstås jungfru och eftersom hon var en mycket from kvinna betraktade hon sexuellt umgänge som något smutsigt och fördärvligt. Jungfru Maria hade aldrig blivit nedsmutsad av en mans lem och var ett föredöme för henne. Ett tag hade hon till och med övervägt att gå i kloster men fadern hade övertalat henne att avstå. Det var inte ett liv för en ung kvinna, hade han sagt och milt frågat om hon trodde att det var vad hennes älskade mor velat. ”Oavsett vem som får äran att bli din make så kommer du att bli den som bestämmer”, hade fadern sagt till hennes förlägenhet. Fadern hade till viss del uppfostrat henne som en son och hon var därför en bestämd och självständig ung kvinna, vilket tog tid för människor att inse eftersom hon gav ett så vänt och stillsamt intryck. Det krävdes att man tillbringade en viss tid i hennes sällskap för att man skulle upptäcka att hon ägde ett stort mått av inre styrka som kunde ta sig högst olika uttryck, beroende på hennes sinnesstämning. Många skulle säga att hon hade ett egensinnigt, eller till och med inbilskt drag som doldes under ett lager av god uppfostran och fromhet. De som stod henne nära föredrog att kalla samma särdrag för klarsynthet, uppriktighet och insikt om sitt eget värde. Men Alexandra hade inte varit lycklig under sin barndom trots sina materiella privilegier och faderns villkorslösa kärlek. Saknaden efter modern hade alltid funnits där. Alexandra kunde fortfarande se moderns ansikte framför sig, trots att hon bara varit fyra år när Döden kommit ridande och skördat hennes liv. Det var denna tunga förlust som var förklaringen till att hon vuxit upp till en ofta melankolisk och grubblande ung kvinna. Ofta undrade hon om det var så att en förbannelse vilade över familjen. Bördan av att vara det enda fadern hade kvar av den kvinna han älskat så högt vilade tung på hennes axlar. Fadern hade gift om sig men till skillnad från föreningen med Alexandras mor var detta hans andra äktenskap inte så mycket betingat av kärlek som av nödvändigheten att föra ätten vidare. Hur mycket Tamás Erdélyi


än älskade sin dotter så kunde hon som kvinna inte föra ättens namn vidare. Hennes styvmor, Zsófia tillhörde en ungersk adelsfamilj och hade först fött ännu en dotter åt sin man men sedan hade hon levererat sin son. Flickan, som hette Adrienne var nu 13 år och pojken Balint åtta och båda avgudade sin äldre syster som alltid tog sig tid för dem. Men allt var inte frid och fröjd hos den högadliga familjen. Trots att Zsófia, som var en pliktmedveten kvinna, uppfostrat Alexandra som sin egen dotter så hade det alltid funnits en spänning mellan de båda kvinnorna. Först och främst så insåg Zsófia att hennes man inte älskade henne som han älskat Alexandras mor och den unga kvinnan och den kärlek Tamás visade henne var en ständig påminnelse om detta faktum. Till det kom att den mycket konservativa grevinnan ansåg att hennes styvdotter var alldeles för egensinnig, ett drag som hon försökte tygla men som fadern i stället verkade uppmuntra. Det var inte så att Zsófia öppet visade sin fientlighet, den yttrade sig mer som en stram kylighet dold under en yta av sträng välvilja. Alexandra och hennes far tillhörde en ätt som sträckte sig åtskilliga hundra år tillbaka i tiden. En anfader till henne hade deltagit i kriget mot de invaderande turkarna på 1500-talet och en annan förfader hade sedan motvilligt trätt in i den habsburgska kejsarens tjänst i hopp om att på så sätt kunna återupprätta det ungerska kungadömet. Men de förhoppningarna hade aldrig infriats eftersom Ungern i stället blev en del av det Habsburgska riket och den ungerska adeln befann sig ständigt i strid med kejsaren i Wien för att försvara sina födslorättigheter och fäderneslandets frihet. Också hennes far hade dragits in i detta politiska maktspel och hon var orolig för vad det skulle kunna få för följder för honom och familjen. Sedan några månader tillbaka hade en lysande komet varit synlig på himmelen och många oroade sig för att den varslade om kommande olyckor, både för egen del och världen. Det trodde inte Alexandra på, hon var en bildad kvinna och visste att kometer var himlakroppar som rörde sig kring solen enligt naturens lagar och satt ofta ute på terrassen om kvällarna för att beundra det sällsamma himlafenomenet. Däremot hörde Zsófia till dem som var övertygad om att eldbollen var ett dåligt omen. ”Jag fruktar att något fasansfullt kommer att hända”, brukade hon säga och lät sig inte lugnas av styvdotterns försäkringar om att det bara var ett naturfenomen. ”Du är en flicka”, var grevinnans ampra genmäle, ”och vad vet flickor om naturfenomen?” Alexandra hade invänt att kvinnor inte var underlägsna männen i konsten att tänka förnuftigt och rått styvmodern att läsa Mary Wollstonecrafts manifest Till försvar för kvinnans rättigheter och det hade förskaffat den


unga kvinnan en rejäl utskällning för att hon var så näsvis. Under den senaste tiden hade nämligen det tidigare ändå ganska så harmoniska förhållandet mellan Alexandra och hennes styvmor drastiskt försämrats och skälet var detta. För några månader sedan hade den österrikiske ädlingen baron Wickwitz bett om hennes hand. Det var ett parti som Zsófia ansett särdeles lovande. Styvmodern hade dragit i alla upptänkliga trådar för att frieriet skulle äga rum och, när så skett, att Alexandra skulle säga ja. Inte nog med att baron Wickwitz hade hög rang, förbindelser och förmögenhet, han var dessutom en stilig man som utstrålade styrka. Zsófia var av den bestämda uppfattningen att hennes styvdotter sannolikt aldrig skulle få ett bättre äktenskapserbjudande. Det hade bara funnits ett problem … Nämligen detta att Alexandra inte ville ha den unge baronen till äkta man. Inte nog med att hon ej var förälskad i honom, hon ogillade den man styvmodern valt ut åt henne. Det var mest uttrycket i baron Wickwitz ögon hon inte tyckte om. Det fanns någon sorts … råhet där. Inte manlig hårdhet som Zsófia kallade det utan snarare en kall känslolöshet som inte borde finnas i en mans ögon när han såg på kvinnan han ville ta som hustru. Hon kunde inte tänka sig att dela resten av sitt liv med denne man och detta hade hon helt frankt tillkännagivit för sin styvmor. Först hade Zsófia vänligt försökt få henne att ändra uppfattning men när den strategin inte rönte någon framgång hade hon skärpt tonen och till sist hade hon bett sin man att tala sin obstinata dotter till rätta. Men Tamas, som själv gift sig av kärlek, hade i stället stött Alexandra och sagt att han absolut inte kunde tillåta henne att gifta sig med en man som fyllde henne med obehag. Och därmed fick Zsófia se sig besegrad. Debaclet hade orsakat ett stort mått av bitterhet hos grevinnan eftersom hon alltid älskat sin styvdotter och, som hon såg på saken, inte haft något annat än hennes eget bästa för ögonen. Att styvdottern sedan accepterat den i Zsófias tycke alltför beskedlige, för att inte säga menlösa, György Siroczis frieri hade bara förstärkt grevinnans bitterhet. Alexandra insåg att det snart skulle bli mörkt och hon bestämde sig för att rida hem. Det fanns gott om vargar i trakten och hon ville inte vara utomhus efter mörkrets inbrott. Hon manade på hästen som hade passat på att beta medan ryttarinnan drömt om sitt kommande äktenskap. Till synes utan anledning började stoet bli nervöst. Det gnäggade och frustade och stampade. Alexandra blev själv lite nervös och såg sig vaksamt omkring. Träden och buskarna kastade djupa skuggor men hon såg 7


ingenting som kunde skrämma en häst. Hon klappade stoet lugnande på halsen men det hjälpte inte. Tvärtom blev hon ännu mer nervös. Plötsligt stegrade hon sig och Alexandra föll av med ett skrik följt av en dov duns när hon tog mark. Hon blev liggande på marken, mörbultad, medan hästen galopperade i väg i full fart. Efter några sekunder reste hon sig upp och grimaserade av smärta. Hon skulle få några blåmärken men värre var det inte. Men hon var förbryllad, det var första gången den hästen kastade av henne. Hon var en skicklig ryttarinna men hon förstod inte vad det tagit åt hästen. Alexandra visslade efter stoet som redan nästan var utom synhåll men förgäves. Hon suckade. Det såg ut som om hon skulle tvingas gå hem och det skulle snart bli mörkt. Vandringen skulle ta ett par timmar, minst. Hennes far skulle säkert skicka ut tjänarna för att leta efter henne men ägorna var stora och det skulle vara som att leta efter en nål i en höstack. Det tog henne nästan en timme att hitta stigen som ledde hemåt och vid det laget hade det sista skymningsljuset försvunnit från himlen. Och med kvällningen kom molnen seglande österifrån. Det började bli kallt och hon skyndade på stegen. Stjärnorna och månen skymdes av moln vilket innebar att det var beckmörkt och Alexandra kände sig mycket illa till mods. Hon hade alltid varit rädd för mörkret. Det berättades många historier i Transsylvanien om de ondskefulla varelser som strök omkring på nätterna. Föga anade hon att hon en dag själv skulle bli faran i mörkret som skulle injaga ren dödsfruktan i otaliga råbarkade, brutala män. Men innan dess skulle hon själv bli ett offer. En man betraktade henne från skuggorna med lysten blick. Det han tänkte göra var förbjudet men de uråldriga reglerna gällde inte längre. Klanen han tillhörde hade förintats och hans herre var död. Han hade själv sett honom bli halshuggen och det hade varit ytterst nära att han själv tvingats dela sin herre och mästares öde. Men han hade lyckats fly och sedan dess hade han strukit omkring på den transsylvanska landsbygden och stulit mat och andra förnödenheter på nätterna. Men han behövde något mer än vatten för att släcka sin törst. Nämligen blod, närmare bestämt mänskligt blod. Och nu kände han lukten av Alexandras flödande livsvätska och han hörde hennes hjärta slå. Det slog lite fortare och hårdare än normalt. Hon var rädd och det eggade upp den smygande landstrykaren. Han hade följt efter henne ett tag nu – trots smärtan och obehaget som solljuset gav honom även om han försökt hålla sig i skuggorna och nu när mörkret infallit var det dags att slå till. Det var inte främst hennes blod 8


han ville ha. En olycklig herdes ådror hade släckt hans törst för bara ett par veckor sedan. Men den unga jungfruns blod smakade säkert bättre och hon kunde göra mer för honom än att släcka hans törst. Alexandra suckade när hon kom fram till en vattenpöl mitt i vägen. Hon lyfte på klänningen när hon gick runt den så att det inte skulle komma lera på den. Plötsligt hörde hon ett steg bakom ryggen. Det kändes som om hjärtat hoppade ut ur bröstet på henne och hon vände sig snabbt om. Trots att det var mörkt såg hon en gestalt komma mot henne. ”Vem där?”, ropade hon med skräckslagen röst. Alexandra vände på klacken och sprang men hon kom inte långt. Hon snubblade på sin långa klänning och föll framstupa. Mannen som följt efter henne kom fram. ”Varför springer du?”, frågade han på kraftigt bruten ungerska. Alexandra betraktade den mörka gestalten och hennes rädsla ökade ytterligare. Mannens kläder var trasiga och det långa håret var ovårdat. Inte heller hans röst var behaglig, den var hes och lät hånfull på något sätt. Men det som skrämde henne mest var blicken i hans ögon. Den var kall och hård, men samtidigt lysten. Mannen log men leendet nådde inte hans kalla ögon. ”Bra att du redan ligger ner, min sköna”, sa han med hes röst. Nu förstod Alexandra vad han hade i sinnet, hon hade redan anat det men de vedervärdiga orden hade undanröjt alla tvivel, och vågen av skräck var överväldigande, värre än någonting hon ens kunnat föreställa sig. Hennes medvetande försvann ner i ett tjockt töcken av rå panik. Hon försökte resa sig men hennes öde var redan beseglat. Varelsen hade inte för avsikt att låta sig byte fly. Han satte han sig grensle över Alexandra och skred genast till handling, började slita av henne klänningen. Hon skrek och försökte förgäves göra sig fri men det var lönlöst. Mannen var kortare än henne och var inte heller särskilt kraftig byggd men han var ändå omänskligt stark. ”Det lönar sig inte att göra motstånd, min sköna”, väste mannen med rösten full av ondskefull upprymdhet. Efter att mannen fått av henne underkjolen tvingade han sig på henne, trängde djupt in i henne gång på gång och det gjorde ohyggligt ont. Smärtan var som värst första gången han gjorde det. Trots att hon var jungfru var hon inte helt ovetande om vad sex innebar. Styvmodern hade i ett förtroligt samtal kvinnor emellan sagt att det gjorde ont första gången. Men smärtan var hemskare än hon någonsin kunnat föreställa sig. Det kändes 9


som om en järnstång pressades upp i underlivet, in i henne och hon gav ifrån sig ett högt, hjärtskärande skrik som bara ökade våldtäktsmannens bestialiska lust. Hon fick bara ett par sekunders andrum innan han trängde in igen. Och igen. Det verkade som om han aldrig skulle få nog. Hans ögon var nu, eller tycktes vara gula, som hålor till ett helvete som var så ondskefullt att ingen människa ens kunnat föreställa sig det och nu svepte ren fasa undan det mesta av smärtan och förnedringen. Det var inte en människa, inte en man som våldförde sig på henne. Det var en demon. Alexandras skrik övergick snart till snyftningar som var lika uppfyllda av smärta och skräck men hon kunde inte göra något förutom att be. ”Gud, hjälp mig”, kved hon gång på gång. Hennes desperata böner irriterade angriparen som slet av henne krucifixet hon bar om halsen och kastade bort det i buskarna. ”Det finns krafter som är starkare än din Gud, min sköna”, väste han. När det så gick för honom bet han henne i halsen och började dricka av hennes blod. Hennes skrik ekade återigen i natten men det fanns ingen som kunde höra henne. Efter vad som tycktes vara en evighet men i själva verket bara var en minut släppte han taget om hennes hals. Men blodet fortsatte att forsa ut ur de sår som tänderna lämnat efter sig. Halspulsådrorna var sönderslitna och det innebar att döden skulle inträda inom bara ett par minuter. Människor dog så lätt, tänkte monstret föraktfullt. Han kunde helt enkelt lämna henne att dö eller också kunde han ge henne något i utbyte. Impulsiv som han var valde han det senare alternativet. ”Ditt blod smakar så sött”, sade han flinande och blottade därmed sina vederstyggliga huggtänder. ”Nu är det din tur. Drick mitt blod, min sköna.” Alexandra höll på att förlora medvetandet men skakade protesterande på huvudet. Hon kunde inte få fram ett ord och hon förstod att hon höll på att förblöda. Hennes kropp kändes blytung och hon fick kämpa för att inte sjunka ner i medvetslöshet. ”Om du inte dricker av mig kommer du att dö. I mitt blod finns en kraft stark nog att besegra döden, inte bara just nu utan för all evighet. Jag erbjuder dig evigt liv i utbyte mot att du släckt min törst och öppnat ditt sköte för mig. Låt vara att du gjorde det motvilligt. Vilket föredrar du, min sköna? Att dö eller att leva för evigt?” I det ögonblicket förstod Alexandra plötsligt att det eviga liv som kyrkan utlovade var en lögn. Gud skulle inte rädda henne av den enkla anledningen att han inte existerade. Döden var ingenting annat än ett svart hål som 10


skulle sluka henne för evigt. Hon kände hur livet snabbt rann ur henne och grep desperat efter det halmstrå som erbjöds henne. ”Jag vill leva”, mumlade hon med ren förtvivlan i sinnet. Mannen log ondskefullt i mörkret och bet sig själv i handleden. Sedan förde han sin hand till hennes mun. Blodet droppade ner på hennes tunga och med sina sista krafter sög hon i sig den smitta som skulle komma att rädda hennes liv från sin plågoandes kärl. ”Såja, känn mig i dig så som jag känner dig i mig”, hörde hon men det lät som om rösten kom långt bortifrån. Hon fortsatte att dricka tills han tyckte att det räckte och drog undan handen. Sedan slöt sig mörkret kring henne. Angriparen reste sig upp och betraktade sitt medvetslösa offer några sekunder innan han lyfte upp den livlösa kroppen och slängde den över axeln som en tom säck. Den vederstyggliga varelsen vandrade iväg med sin börda i natten Efter en stund stannade han till och lyssnade. Han hörde flera män på avstånd. De fanns någonstans mellan honom och de skogsklädda bergen som var hans mål. Och de kom närmare. Han överlade med sig själv under några ögonblick innan han bestämde sig för att fly hellre än att riskera en strid. Visserligen var han starkare och snabbare än någon människa men de okända männen i mörkret kunde vara beväpnade. Blodsugarens mod var inte ens i närheten av hans styrka. Efter en kort tvekan lade han ner kvinnan han bar på. Hon skulle sinka honom och nu ville han röra sig så snabbt som möjligt för att komma i säkerhet. Han betraktade sitt till synes döda offer ett ögonblick. Sedan lämnade han henne liggande livlös på marken och försvann i mörkret. Han undrade om hon skulle dö eller bli som han, det förra var kanske det troligaste tänkte han kallt. Men om hon överlevde och återföddes som nosferatu skulle hon snart söka upp honom, vart annars skulle hon ta vägen, och tillsammans skulle de kunna bygga upp en ny klan av nosferatu. Med honom som överhuvud och den sköna kvinnan han döpt som sin trogna följeslagerska. Det var inte mycket han begrep. Under sitt mänskliga liv hade han varit en trögtänkt och grov bonddräng, vars brutala natur tagit sig uttryck i att han ofta hamnat i slagsmål och ofredat kvinnor som stod utan tillförlitligt beskydd. En ödesdiger dag, fyrtio år tidigare, hade han lockats följa med en tilldragande kvinna utan att veta att det enda hon ville var att skörda hans blod för sig själv och sin ”klan”. Han hade förts till Valakiet, till ett ingenmansland mellan det habsburgska Transsylvanien och det 11


Osmanska riket som kontrollerades av klanen, och där hade han hållits som blodslav de följande åren. Med jämna mellanrum hade varelserna som höll honom fången tappat honom på blod. Och redan efter ett par år var han så försvagad att klanen inte hade någon användning för honom längre. Det normala hade varit att avliva den urmjölkade men kvinnan som lockat med sig honom hade, ovanligt nog, förbarmat sig över sitt offer och erbjudit honom ett alternativ till döden: att bli som de. Det hade varit ett lätt val, få människor väljer döden när det finns ett annat alternativ. Och sedan dess hade han varit en lojal medlem i klanen, nöjd med att vara vid liv och att ha en patron som talade om för honom vad han skulle göra, vilka bestialiska dåd han skulle begå. Han hade njutit av sin nya förmåga att utöva fysisk makt men det fanns begränsningar: ”Människorna, de som kallar sig Guds barn, är vår föda men för den skull skall de inte behöva lida mer än nödvändigt”, var det rättesnöre klanens överhuvud satt upp. Nu stod han plötsligt ensam och då återföll han snabbt i det beteende som varit hans signum, grymhet för grymhetens egen skull, innan hans herre gjorde honom till det han nu var. En odödlig moroi eller vampyr som dessa märkliga varelser kallades längre västerut. Monstret visste inte att han just beseglat sitt eget öde. Hans mordiska livsvandring närmade sig slutet. Greve Tamás Erdélyi hade skickat ut sitt folk, både tjänstefolket och drängarna, för att söka efter dottern när hästen återvände utan henne. Greven själv vankade av och an utanför sitt residens, utom sig av oro. När man såg honom var det inte svårt att gissa varifrån Alexandra ärvt sin ståtlighet. Adelsmannen var nästan två meter lång och bredaxlad. Men Alexandra hade ärvt sitt svarta hår från sin vlakiska mor, Tamás Erdélyis hår var rödbrunt, inte svart. Skägget hade samma rödbruna nyans men han hade samma nötbruna ögon som sin dotter. Skillnaden var att det fanns en manlig hårdhet i blicken som saknades hos Alexandra och nu fick oron hans ögon att se ännu kärvare ut. Nu ångrade han den frihet han givit sin dotter. Såväl styvmodern som guvernanten, en amper kvinna vid namn Dodo, hade kritiserat vad de kallade hans eftergivenhet för dotterns önskningar. De båda kvinnorna hade varit särskilt kritiska mot att han lät henne bege sig ut på utfärder helt på egen hand. Nu var Alexandras två kvinnliga beskyddare närmast hysteriska, både av oro och vrede. Hans fru hade till och med vädrat sina misstankar att Alexandra fått kalla fötter inför det stundande bröllopet och helt enkelt rymt. Det var som om hennes uppriktiga 12


oro för styvdottern fått den tillbakahållna avogheten att visa sig öppet. Hon hade också antytt att den unga damen kanske hade en älskare i hemlighet. Kanske hade hon blivit förförd av en slyngel nerifrån byn under en av sina tidigare utfärder. Greve Tamás visste bättre än så, hans dotter var en from och ärbar kvinna som aldrig skulle besudla sig själv på det sättet. Inte heller skulle hon avvika från ett åtagande som hon av egen fri vilja sagt ja till. Det var det sista hon skulle göra. Nej, den enda förklaringen var att hon råkat ut för en olyckshändelse. Förhoppningsvis hade hon bara fallit av hästen och var på väg hem till fots. Men innerst inne anade greven att något fruktansvärt hade hänt. Tjänarna fortsatte motvilligt sökandet trots att mörkret snabbt sänkte sig. Tamás Erdélyi gav sig själv ut för att söka, det var bättre än att gå av och an till ingen nytta. Men sökandet var förgäves och till slut var det för mörkt för att det skulle vara lönt att fortsätta. *** Hon var död. Så måste det vara. Det enda som fanns var ett grått töcken och hon flöt omkring i det. Men så märkte hon att det vaggade. Det kändes som om … som om någon, eller något, bar henne. Det är så kallt, tänkte hon. Iskallt. Alexandra hade aldrig kunnat föreställa sig att en sådan kyla kunde finnas. Hon kämpade för att urskilja någonting i det gråa töcken som omgav henne. Och med ens skönjde hon en gestalt. Men hon kunde inte se dess ansikte för det var täckt av en kåpa. Gestalten bar henne i sina armar. Nu fylldes hon av fasa och försökte göra sig fri från de iskalla armarna som höll i henne bara för att finna att hon inte kunde röra sig. Då försökte hon skrika men även stämbanden var förlamade. Nu lade hon märke till att det gråa töcknet var dimma och genom sjoken kunde hon se ett mörkt, skrämmande landskap som bestod av döda, knotiga träd. Det var ett totalt livlöst landskap och det var alldeles tyst. Förutom ljudet av gestaltens tunga steg. Rakt framför dem såg hon en svart, ohygglig malström och hon förstod att det var dit de var på väg. Och om det var någonstans hon inte ville bli förd så var det till denna virvel av mörker. För den skulle sluka henne för alltid. Återigen försökte hon få en skymt av gestaltens ansikte, hon ville inte se det men kände att hon var tvungen. En vindpust fick kåpan att fladdra till och nu kunde hon se ansiktet …  … det var Dödens, liemannens, ansikte Alexandra såg och det var hans skelettarmar hon hade om sig. Nu hävdes hennes förlamning och hon gjorde 13


ett våldsamt kast med kroppen samtidigt som hon skrek. Liemannen tycktes bli överrumplad, i vart fall tappade han greppet om henne och hon föll till marken. Hon var fri. Men inte i säkerhet för Döden var fortfarande alldeles intill henne. Under ett ögonblick låg hon kvar på marken, lamslagen av skräck, men så kom hon på fötter. Dödsängeln grep efter henne men han fick bara tag i hennes klänning, som revs sönder, och hon flydde i ren panik. Alexandra sprang genom dimmorna med den trasiga klänningen fladdrande i vinden. Det mardrömslika landskapet tycktes vara oändligt och hon visste inte vilken väg hon skulle ta för att komma tillbaka. Men just nu var det enda som betydde något att hon kom undan från Dödsängeln och den svarta virvelströmmen. Den kalla luften strömmade mot ansiktet och för varje steg kände hon hur hoppet steg inom henne. Kanske hade han tappat bort spåret efter henne. Plötsligt sveptes dimslöjorna bort och då såg hon den ohyggliga svartklädda skepnaden framför sig, blockerande hennes väg. Dödsängeln hade genskjutit henne. Hon tvärstannade och försökte skrika men ingenting kom ut. ”Att fly från mig tjänar ingenting till, unga dam”, sade liemannen lugnt, utan tillstymmelse till vrede i den iskalla rösten. ”Din tid är ute och du måste följa med mig.” Något, det var kanske det trösterika i att Döden överhuvudtaget talade med henne eller kanske var det bara hennes brinnande önskan att komma undan – gjorde det möjligt för henne att ta till orda och protestera. ”Men det är inte rätt”, hörde hon sig själv säga med svag röst. ”Jag är så ung och ska snart gifta mig. ” ”Jag beklagar”, svarade Döden med sin kalla, opersonliga röst och så sträckte han fram sina skelettarmar för att lyfta upp henne igen. Hon skrek, av skräck men också av djup vrede, och försökte förtvivlat värja sig. Hon slog vildsint mot dödskalleansiktet och ignorerade Dödens uppmaningar om att hon skulle ge upp, att det var meningslöst att göra motstånd. Men hon insåg att han for med osanning. Hon kämpade så hårt, så beslutsamt att skelettarmarna inte lyckades övermanna henne. ”Nåväl unga dam, jag låter dig gå”, sade Döden efter en stunds rasande kamp och nu var hans röst inte kall längre utan snarast uppgiven, ”men det har ett pris. För att liv ska kunna existera måste det finnas död. Och enär din tid på Jorden egentligen är slut måste din fortsatta tillvaro här betalas i blod. Är du villig att betala det priset?” Hon förstod inte riktigt vad han menade, men hon insåg att något hemskt 14


väntade henne om hon inte följde med, men tanken på att bäras bort av Dödens iskalla armar igen för att kastas ner i den svarta virveln var outhärdlig. Så hon svarade med en stadga i rösten som förvånade henne: ”Ja, bara ni försvinner och låter mig vara.” Döden betraktade henne en stund under tystnad. ”Så det är ditt beslut?”, sa han till slut. ”Kom ihåg att det inte finns någon återvändo.” ”Ja”, skrek hon. ”Försvinn och lämna mig i fred!” ”Så skall det bli”, sade Döden, som nu snarast lät sorgsen, och strök henne över kinden. Till sin förvåning kände hon nu värme från skeletthanden. ”Farväl, unga dam.” Den vedervärdiga skepnaden försvann och Alexandra stod ensam kvar i dimmorna. Egentligen borde hon ha känt intensiv glädje över att ha undkommit men det enda hon kände var djup bedrövelse och en förlamande känsla av ensamhet. Sedan tonade det döda, dimhöljda landskapet bort för att ersättas av mörker. Först i gryningen hittades Alexandra. Det var greven själv och två av hans tjänare som hittade henne, liggande halvnaken och livlös ett tiotal meter från stigen som ledde mot ängarna i bergen där fåren hade sitt sommarbete. ”Alexandra”, skrek han ångestfyllt och sprang fram till henne. När greven rörde vid henne insåg han till sin förtvivlan att hon var död. Hennes kropp var iskall och hon andades inte. Adelsmannen slog händerna för ansiktet och grät. Det var mycket ovanligt att han visade känslor, som adelsman var han uppfostrad att inte göra det, men att se sin älskade dotter ligga död på marken blev för mycket för honom. Alexandra. Han såg att hennes klänning var trasig, den hade slitits sönder och hon låg på marken med blottade ben. Den förtvivlan han kände i det ögonblicket kunde inte beskrivas i ord, hans älskade dotter var inte bara död, hon hade dessutom blivit skändad på det mest bestialiska vis. Sedan lade han märke till två märken vid sidan av halsen, det såg ut som avtryck efter huggtänder. Tamás Erdélyi kunde inte lämna sin dotter liggande halvnaken på marken och han beordrade tjänarna att hämta en bår så att hon kunde föras hem värdigt. Själv stannade han vid hennes sida och svor tyst på att ta hämnd på mördaren. Detta var också hans lagenliga plikt. Som greve var han också landfogde i området och det var hans uppgift att skipa rättvisa.

15


Alexandras kropp placerades i en kammare på övervåningen som var avsedd för att härbärgera avlidna familjemedlemmar. En tjänare skickades till det närbelägna Hermannstadt för att hämta en präst, som skulle medverka vid likvakan och ge Alexandra den sista smörjelsen, samt en läkare vars uppgift var att fastställa vad som orsakat det tragiska dödsfallet. Men man behövde inte vara läkekunnig för att inse att det sannolikt var en omfattande blodförlust som var orsaken till den unga kvinnans död. Hon var helt vit i ansiktet men det var inte det, döden stal alltid färgen från sina offers ansikten. Det var i stället såren på hennes hals som vittnade om vad som dödat henne. De var nu ännu tydligare och det fanns även lite koagulerat blod på halsen. De två tjänstekvinnorna som gjorde i henne i ordning för likvakan var uppskrämda och utförde sitt värv så hastigt som de bara kunde. Efter att ha tvättat kroppen klädde de henne i den klänning som skulle bli hennes svepning. Sedan lämnade de rummet. Greven och hans fru var närvarande när prästen utförde ceremonin på eftermiddagen nästa dag. Också guvernanten var närvarande, trots att hon av uppsynen att döma var nära att bryta samman. Däremot var Adrienne och Balint, som båda var otröstliga, inte närvarande. Alexandra låg i en vackert dekorerad kista som levererats från Hermannstadt ett par timmar tidigare. Hon var klädd i en vit klänning och de liljevita händerna vilade mot ett krucifix som placerats på bröstet. Hennes ansikte var fridfullt och det såg nästan ut som hon sov. Rummet hade smyckats med blommor i ett fåfängt försök att försköna döden. Men den tunga stämningen av ond, bråd död hängde som en mörk dimma i rummet och i de närvarandes sinnen. Styvmodern och guvernanten grät öppet men faderns ansikte var stoiskt och behärskat och han visade mycket lite av den sorg och förtvivlan han kände. Men hans fru visste att dotterns död var förödande för honom. Hans käkar ryckte när prästen mässade på latin och smörjde oljan på de vita kinderna men han fällde fortfarande inga tårar. Det passade sig inte för en manlig representant för en stolt krigarätt. Varför lät Gud min lilla flicka bli våldtagen och mördad? tänkte han hädiskt för sig själv. Var det ättens lön för att de kämpat för den rätta tron i århundraden. Hans förfäder hade tappert stridit mot de fördömda ottomanerna i flera krig för att försvara kristenheten. Adelsmannen förbannade tyst Herrens grymhet. Hans män var ute och sökte ursinnigt efter förövaren men även om de hittade honom skulle det inte ge dottern livet åter. När den vackra men egentligen meningslösa ritualen var avklarad släpptes läkaren in i den dystra kammaren. Det var en småväxt, äldre man som 16


presenterade sig som Johann von Swaber. Hans haka pryddes av ett vitt skägg och han var helt klädd i svart. Som det anstod en läkare bar han på en svart väska där hans fåtaliga instrument fanns. Han rös till av obehag, trots sin mångåriga erfarenhet av döden tyckte han att det var obehagligt att undersöka liket efter en ung, vacker kvinna. Särskilt när kvarlevorna så fint gjorts i ordning för den sista vilan. Men det skulle bara bli en ytlig undersökning, fadern ville inte att hon skulle bli skändad en gång till. Tanken på att hans lilla flicka skulle bli uppskuren likt en gris till slakten var outhärdlig. Som seden bjöd gjorde läkaren korstecknet då han trädde in ett rum som innehöll en död människa och hans blick drogs genast mot den döda kvinnan som vilade i sin kista. När han såg märkena på halsen bleknade han och gjorde korstecknet igen. ”Någon eller något har sugit hennes blod. Jag vet inte vem eller vad men det rör sig om något mycket ondskefullt”, mumlade han tyst. von Sweber undersökte kroppen mer noggrant och snart rynkade han pannan. Hon var stel och kall men … ”Min Gud”, utbrast läkaren plötsligt. ”Hon är inte död, hon lever”, konstaterade han med mer saklig röst och såg upp. ”Hennes hjärta slår fortfarande men mycket svagt”, fortsatte han och kämpade för att hålla rösten stadig. Han hade hört talas om liknande fall med skendöda men det var första gången han stötte på fenomenet själv. Tamás Erdélyi grep tag i läkaren och lyfte honom nästan från golvet. ”Vad i herrans namn är det ni säger? Jag höll henne själv i famnen och hon andades inte. Därtill var hon kall som is”, svarade han med en blandning av vrede och förtvivlat hopp. ”Hon är kall, det är sant men hon andas fast så svagt att det är svårt att märka. Lägg örat på hennes bröst. Då förmärker ni hennes andhämtning”, uppmanade läkaren. Tamás Erdélyi knuffade bryskt undan honom och följde uppmaningen. Hans ansikte fylldes av intensiv glädje när han insåg att den gamle mannen hade rätt, Alexandra andades verkligen. Han nollställde snabbt ansiktet för att leva upp till den aristokratiska kodexet. Johann von Sweber harklade sig diskret. ”Ni kan även känna hennes puls om ni lägger pekfingret på ådrorna som löper längs den vänstra handleden. Den är knappt märkbar men den finns där.” Återigen konstaterade greve Tamás att läkaren hade rätt. Men hans glädje blev kortvarig. ”Jag måste meddela er att även om hon lever just nu så är det dessvärre så att hon sannolikt inte kommer att klara sig”, sade von Sweber motvilligt. ”Hon har förlorat så mycket blod att det är ett mirakel att hon fortfarande 17


lever och det behövs ännu ett mirakel för att hon ska vakna upp igen. Men så länge det finns liv så finns det hopp. Jag råder er att flytta henne till ett uppvärmt rum, det ökar hennes chanser. Sedan kan vi bara vänta och be.” Alexandra, som nu inte längre var ett själlöst lik, bars till sitt rum av två skräckslagna tjänare. Deras herre hade förklarat att det var ett misstag, att hon inte alls var död, men de kunde inte tro det. Kroppen var kall och stel som ett lik och de märkte inte de ytterst svaga rörelserna när hon andades. Och såren på halsen sade dem vad hon råkat ut för … Om hon vaknade skulle det inte vara den godhjärtade, om än högdragna unga adelsdamen de känt som återvände från de döda. Nej, det skulle vara en ondskefull varelse som hade tagit hennes kropp i besiktning och tjänarna bad att deras herre skulle ta reson och begrava henne medan tid var. Helst skulle hennes huvud skiljas från kroppen och prepareras med vitlök. Det var den gängse metoden för att förgöra en moroi, eller i det här fallet en moroaică eftersom det var en kvinna. När Alexandra vaknade upp två dygn senare låg hon i sin säng. Det första hon lade märke till var att hon var törstigare än hon någonsin varit förut. Munnen och halsen kändes torra som fnöske. Det vackra rummet var upplyst av dagsljuset. Tack gode Gud, tänkte hon. Det var bara en mardröm. Sedan kände hon efter på halsen för att försäkra sig om att det bara varit en dröm. Hennes strupe snördes samman av skräck när hon kände såret på halsen. Sedan lade hon märke till huvudvärken och smärtan i underlivet. Det fick henne att glömma den intensiva törsten. Alexandra kände hur paniken steg inom henne som en svart pelare. Det hade inte varit en mardröm. Plötsligt knackade det på dörren och hennes far klev in. Hon såg både oro och vrede i hans ögon. ”Hur står det till, min flicka?”, frågade Tamás Erdélyi sin dotter med orolig röst. Det var svårt för honom att behärska sig, hans dotter hade ju till synes återvänt från de döda. Men adelsmannen hade inte för avsikt att låta henne få veta vad som hänt, detta att familjen trott att hon var död och till och med gjort henne i ordning för begravning. Han ville till varje pris bespara henne den chocken. Hon hade legat i en likkista för Guds skull. Alexandra började snyfta. ”Far, han … han tog mig med våld”, fick hon fram mellan snyftningarna. Greve Tamás Erdélyi tog sin dotter i famnen och tröstade henne så gott det gick. Den transsylvanska adelsmannen var känd som en hårdför överste för ett regemente bestående av szekeler som 18


vaktade gränsen mot det ottomanska imperiet. Och den respekt hans underlydande kände för honom gränsade till fruktan. Ingen av dem tvivlade på att han var ättling till Atilla och de skulle inte ha trott sina ögon om de bevittnat den ömsinta scenen. Men mot sin dotter visade han en helt annan sida. Trots sitt släktskap med Atilla var Erdélyis kända för att kunna vara mycket älskvärda, till och med ömsinta. Särskilt mot kvinnor. Å andra sidan var ättens män också omtalade för sin fruktansvärda vrede om någon drev dem över gränsen. Att angripa eller skymfa en dotter var ett säkert sätt att uppväcka denna vrede. Tamás Erdélyi hade varit uppfylld av detta rättfärdiga raseri sedan han hittade sin dotter för tre dagar sedan, halvnaken och skändad. Efter att läkaren konstaterat att hon levde hade hon legat medvetslös i ytterligare två dygn och först på den tredje dagens morgon visade hon tecken på att vakna upp, hennes andning blev nästan normal och hon återfick lite färg på sina likbleka kinder. Den djupa dvalan höll på att övergå i något som liknade normal sömn. Tamás Erdélyi kände en otroligt lättnad nu när Alexandra vaknat upp ur sitt dvalliknande tillstånd men så fort han lämnat sin dotter återfick hans ögon det vredgade uttryck som kunde skrämma vem som helst från vettet. Om han fick tag i den som gjort detta mot Alexandra skulle han riva ut inälvorna ur kräket med bara händerna. Dessutom kunde han inte låta bli att tänka på att han hade varit nära att begrava sin dotter levande. Och hon hade blivit skändad på ett sätt som saknade motstycke. Men det som bekymrade honom mest var inte själva det sexuella övergreppet eller att dottern förlorat sin oskuld. Det var märkena på halsen som oroade honom. Var det en moroi, en blodsugande vampyr, som angripit Alexandra? Visserligen var greven en bildad man men han uteslöt trots det inte att dessa onda varelser existerade. Det förekom många rykten om överfall av dessa nattens varelser och några som misstänktes vara moroi hade dödats av uppretade och vettskrämda bybor. Hans fru trodde i alla fall att de fanns och hon betraktade redan sin styvdotter som död, nej ännu värre som en fördömd gengångare. Hur skulle han kunna övertyga sin vidskepliga maka om att Alexandra inte var någon gengångare? Det som hänt var en katastrof men det viktigaste var att hon levde. Greven beslöt sig för att hemlighålla överfallet, kom det ut skulle de vidskepliga byborna i värsta fall få för sig att försöka ta livet av Alexandra. Dessutom skulle hennes tillblivande antagligen ställa in det förestående bröllopet om det blev känt att hon inte var oskuld. Efter att ha lämnat sin dotters 19


rum gav han sina tjänare stränga order om att inte diskutera överfallet på Alexandra med någon. Men en av tjänarna hade inte för avsikt att lyda den ordern. Oavsett vad hans herre än sagt så hade han med egna ögon sett att Alexandra var död när hon bars in i kammaren. När hon så vaknade upp fylldes han av vidskeplig skräck. Han var livrädd för att hans herres dotter återvänt från de döda som en moroi, en vampyr som dödade utan barmhärtighet för att släcka sin törst efter blod. Hon måste förpassas tillbaka till de döda och det enda sättet att göra det var att halshugga henne. Men själv vågade han inte göra det. Han visste att hans herre skulle döda honom om han så mycket som krökte ett hår på den älskade dotterns huvud. Men om han berättade vad som hänt nere i byn skulle byborna kräva att Alexandra dödades eller åtminstone skickades i väg. Och inte ens greve Tamás Erdélyi kunde bortse från allmogens krav. Rädslan för moroi var så stor att folket kunde få för sig att storma godset. Och när kvällen kom smet tjänaren ner till byn och berättade om överfallet för alla han mötte. De upprörda byborna bestämde sig för att skicka byns äldsta till godset redan nästa dag för att begära att Tamás Erdélyi lät halshugga sitt äldsta barn. Gick han inte med på det fick de ta hand om saken själva. Alexandra begravde huvudet under täcket efter att hennes far lämnat rummet. Hon sjönk ner i avgrundsdjup förtvivlan. Förnedringen och skammen brände inom henne. Ingen kommer att vilja gifta sig med mig nu, tänkte hon. Hon stannade i sängen hela dagen. Hon åt ingenting men däremot drack hon enorma mängder vatten som kammarjungfrun hämtade. Hon vågade knappt titta på Alexandra. Precis som hos de andra tjänarna hade den till synes döda kvinnans uppvaknande fyllt henne med vidskeplig skräck och hon drabbades nästan av panik av att tvingas vistas i samma rum som den oheliga varelsen. Det var endast vetskapen om att krucifixet och vitlöken hon bar skyddade mot de vandrande döda som gav henne mod att vistas i moroaicăns närhet. Kammarjungfrun andades ut av lättnad så fort hon lämnade rummet och bad en tyst bön att den gode Guden skulle befria dem från denna fasa. Alexandra var förvånad över kammarjungfruns beteende, de hade stått varandra så nära som det överhuvudtaget var möjligt med tanke på deras vitt skilda positioner i hushållet. Men hon var för matt att tänka närmare på det. När kvällen kom reste hon sig till slut upp i sittande ställning. Men hon kände sig fortfarande matt och vimmelkantig och det var nära att hon förlorade medvetandet igen. Hon satt på sängen i några minuter 20


och väntade på att de svarta fläckarna som dansade framför ögonen skulle försvinna. När hon kände sig någorlunda säker på att hon inte skulle svimma ropade hon på kammarjungfrun. Denna kom efter ett par minuter och såg lika rädd ut som innan. ”Kan du be far komma?”, bad Alexandra matt men med samma milda, vänliga röst hon nästan alltid använde mot sin uppasserska. ”Jag vill tala med honom. Säg att jag känner mig lite bättre nu.” ”Det ska bli”, svarade kammarjungfrun och lyckades göra rösten någotsånär stadig. Men hon darrade fullt märkbart i hela kroppen. Innan Alexandra hann fråga varför hon var så rädd vände hon ryggen till och gick för att utföra det hon blivit beordrad att göra med snabba, nervösa steg. Tamás Erdélyi kom efter några minuter. Dröjsmålet berodde på att han känt sig tvingad att tillrättavisa kammarjungfrun för att hon uppträdde alldeles för nervöst i Alexandras närvaro. ”Jag tackar Gud för att du mår bättre men du borde ändå vila”, sade han. ”Jag kan inte ligga här längre. Var är mor och Dodo? Jag vill prata med dem”, svarade hon. Tamás Erdélyi såg allvarligt på sin dotter. ”De är fortfarande upprörda, det är bättre att vänta med det.” Han grep milt tag i hennes axlar. ”Men du får inte prata med någon annan om det här. Och det gäller även György”, uppmanade han med skarp röst. ”Det ska jag inte, far”, lovade hon. ”Far, kommer jag att bli en.. moroi?”, frågade Alexandra sedan med självande röst. ”Nej kära du, moroii finns inte. Det är bara en myt som okunniga bönder hittat på”, klippte Tamás Erdélyi av. ”Oroa dig inte, min flicka. Ingenting kommer att hända och jag ska se till så att det här inte kommer ut. Och din heder är obefläckad, det som hände var inte ditt fel”, fortsatte han med mild röst. ”Tack, far”, svarade Alexandra med darrande röst. Hon visste att han skulle göra allt som stod i hans makt för att skydda hennes heder. Men hon oroade sig för vad som skulle hända på bröllopsnatten nu när hennes mödom var borta. Hon visste inte att hon snart skulle få andra saker att oroa sig för. Inte heller anade hon att hon aldrig skulle få uppleva någon bröllopsnatt. Nästa dag kände Alexandra sig ännu lite bättre. Kammarjungfrun bar upp mat och dryck på förmiddagen och nu åt hon med god aptit. Men styvmodern vägrade fortfarande att prata med henne. Hon hade dragit sig undan för att be, berättade kammarjungfrun. Hon hade lugnat sig lite efter att ha 21


märkt att Alexandra inte tycktes frukta vitlöken och korset hon bar kring halsen. Dessutom ville hon inte bli avskedad och förlora den jämförelsevis bekväma tillvaro det innebar att vara kammarjungfru åt en greves dotter. På kvällen kom två äldre män med bistra miner till residenset. Tamás Erdélyi kände vagt igen den ena, han var en av byns äldsta. ”Vad menar ni med att komma så här?”, sa adelsmannen med uppfordrande röst. Vart var storfurstendömet på väg?, frågade han sig ilsket. De vlakiska bönderna visste inte längre sin plats, tänkte han. Greve Tamás Erdélyi var faktiskt en av de mest upplysta adelsmännen i storfurstendömet men han ansåg, som alla andra vid denna tid, att de ofrälses underordning var av Gud given. Det betydde dock inte att de skulle behandlas illa, tyckte han. Bara det faktum att han tagit en vlak till hustru (det hade krävts mycket övertalning för att hans föräldrar skulle godta det äktenskapet) var anmärkningsvärt frisinnat. Han hade dessutom ordnat så att byn fick en ny brunn och bönderna i hans grevskap behandlades bättre än annorstädes. Och för ett par år sedan hade han sett till att en sjuk bondflicka sänts till Buda för att få vård och tack vare det hade hon överlevt. Men då kunde man förvänta sig att folket i byn visade tillbörlig respekt i utbyte. Om den okunniga allmogen satte sig upp mot sina herrar skulle det bli kaos. Det var hans bestämda åsikt. Se bara på vad som hänt i Frankrike. Först hade pöbeln avrättat sin kung och som om det inte vore nog hade de närapå utrotat sin aristokrati i ett barbari som saknade motstycke. Följden blev att Frankrike stod utan kompetenta ledare, vilket hade öppnat dörren för Napoleon Bonaparte som inte tycktes nöja sig med mindre än att kröna sig själv till Europas kejsare. Kejsardömet Österrike, till vilket storfurstendömet Transsylvanien hörde, hade burit en tung börda i försöken att stoppa den franska uppkomlingens vansinniga planer. Men det hade inte lyckats och nu rådde det kaos i Europa. Ett kaos som drabbade allmogen hårdast. Inget gott hade kommit av folkresningen tjugotvå tidigare. Och allt detta hade skett för att fransmännen satte sig upp mot den av Gud givna ordningen. Men detsamma skulle inte ske här, tänkte adelsmannen bistert. Männen tog ett steg tillbaka. Greven var en fysiskt imponerande karl och hans hårda blick fick honom att se ännu större ut. Dessutom var respekten för aristokratin nedärvd hos de transsylvanska bönderna som var vana vid att styras av främmande herrar, först var det de muslimska ottomanerna, sedan var det ungrarna och österrikarna. Det 22


enda de kunde göra var att foga sig efter sina härskares vilja. Men det fanns gränser. De tänkte inte finna sig i att bli mördade i sina sängar av blodsugande vidunder, vare sig de var adliga eller ej. ”Vi ber om ursäkt för att vi tränger oss på så här, Conte”, började den äldre av dem med respektfylld röst. ”Det gäller er dotter, hon –” Mer hann han inte säga innan Tamás Erdélyi grep tag i honom och tryckte upp honom mot väggen. ”Vad har du med min dotter att göra, ditt avskum?”, väste han samtidigt som hans ögon sköt blixtar. ”Hon är fördömd, Conte”, for det ur mannen. Det var det sista han skulle ha sagt. Grevens slag träffade vlaken mitt på munnen med sådan kraft att flera av framtänderna trycktes in och han sjönk ihop med blodet forsande nerför hakan och halsen. ”Ge er av härifrån innan jag slår ihjäl er”, vrålade han i det att han grep tag i den andra vlaken och vräkte omkull honom på marken. Han reste sig skräckslaget och hjälpte sin kamrat, som kämpade för att inte kvävas av sitt eget blod, på fötter. Eftersom Tamás Erdélyi var aristokrat var självbehärskning en andra natur hos honom men inte ens en adelsman kunde kontrollera sin vrede om någon öppet beskyllde hans dotter för att vara fördömd. Dessutom flödade Atillas blod i hans ådror. Enligt traditionen härstammade nämligen ätten Erdélyi från denna den mest fruktade av alla antikens krigsherrar. Vlakerna stapplade därifrån samtidigt som husets herre gick in och slog igen dörren efter sig. Han var svart i ögonen av vrede. Han hade gett tjänstefolket bestämda order om att inte berätta för någon om vad som hänt Alexandra. Och någon eller några hade trotsat hans order. Det var oerhört. Vem den skyldiga än var så skulle han få prygel. Sedan skulle han eller hon köras bort från egendomen. Greven skakade ilsket på huvudet medan han gick uppför trappan för att se till sin dotter. Senare samma kväll fick fader Popa, som några dagar tidigare gett Alexandra sista smörjelsen, besök. Han satt och läste i det svaga skenet från en oljelampa när det knackade på dörren till prästbostaden. ”God kväll, fader. Förlåt att jag stör vid den här tiden på dygnet”, sade främlingen på tyska. Det var inte den tyska som talades av saxarna i Transsylvanien utan främlingen lät som han kom från södra Tyskland, kanske från Bayern. Mannen var lång och blond och hans ögon hade samma färg som ett fruset hav. 23


”Mitt namn är Uriel von Elsing och mitt ärende är av yttersta vikt”, fortsatte han stramt. ”Kom in då”, svarade fader Popa på bruten tyska och ledde sin gäst till det rum han använde för att ta emot besökare. Männen satte sig mittemot varandra och Uriel von Elsing harklade sig innan han började tala. ”Jag går rakt på sak. Jag tillhör ett brödraskap som svurit att befria världen från en ondska som är så fasansfull att den inte borde få finnas. Det rör sig om varelser som satt sig upp mot Gud på det mest vidriga sätt som tänkas kan. De har svurit Satan sin trohet i utbyte mot evig ungdom och de livnär sig på blod. Vårt blod.” Han tystnade ett ögonblick, som för att låta det sagda sjunka in. När han fortsatte fanns det ett stänk av självbelåtenhet i den kalla rösten. ”Vi har varit framgångsrika och de ogudaktiga är numera inte så många men de har sökt sin tillflykt till otillgängliga platser, som detta vilda och vackra land. För ett par månader sedan spårade vi upp och dödade en hel klan av dessa styggelser inte långt härifrån. Men vi befarar att åtminstone en av dem kom undan och mitt uppdrag är att fråga ut folket i trakten så att vi kan hitta och förgöra honom. Vi har fått veta att ett antal herdar försvunnit häromkring och vi tror att det är han som ligger bakom.” ”Vilka är dessa styggelser ni talar om?”, frågade prästen med rynkad panna. ”De har många namn. Längre västerut kallas de vampiri. Härikring går de under namnen moroi eller strigoi.” von Elsing tystade den invändning som varit på väg med en bestämd gest. ”Jag försäkrar er att dessa varelser existerar i sinnevärlden. De är lika verkliga som ni och jag. Men de är inte människor även om de varit det. De tjänar som sagt Satan i utbyte mot evig ungdom och de dricker de kristnas blod för att bevara sina oheliga, vandöda kroppar. De måste förgöras. Det är ett heligt uppdrag.” Fader Popa var en bildad man och hade tills helt nyligen ansett att historierna om moroi och strigoi inte var något annat än vidskepelse. Det var i och för sig användbar vidskepelse eftersom det skrämde människor från att lämna den kristna fållan men han hade inte trott att det fanns någon sanning bakom den vampyrtro han själv uppmuntrade. Det som fått honom att ändra åsikt var den häpnadsväckande uppgiften att Alexandra till synes återvänt från de döda och de vidriga märken den som han trodde döda kroppen haft på halsen. Han hade själv gett henne sista smörjelsen och han hade med egna ögon sett att hon var så död man bara kunde vara. ”Jag tror er faktiskt. Bara en dåre kan förneka att det finns sådant som inte går att förklara. Och ni har rätt i att flera herdar försvunnit och by24


borna är uppskrämda.” Värden blev tyst ett ögonblick och när han började tala igen var hans röst full av bedrövelse. ”Han har slagit till igen. Den här gången var den en ung adelsdam som blev hans byte. Hon försvann för en kväll för några dagar sedan men hon hittades redan nästa dag, med kroppen nästan tömd på blod och med märken på halsen, som efter huggtänder. Det hände för bara ett par dagar sen.” Han sänkte rösten till en viskning när han fortsatte. ”Hon var död men hon kom tillbaka till de levandes skara. Hennes far kallade det för ett mirakel men jag trodde hela tiden att det var djävulens verk.” ”Ni trodde alldeles rätt. Hon är en av dem nu. Vi har inget annat val än att halshugga henne.” Uriel von Elsing tystnade och lät sina ord sjunka in. Fader Popa var mycket blek när han samlade sig till svar. ”Men … men det är ett oskyldigt flickebarn vi talar om. Jag döpte henne själv och–” ”Hon är inte det längre”, klippte tysken av. ”Flickan ni döpte är död. Det enda som finns kvar av henne är det tomma skalet av den människa hon en gång var. Om vi inte förgör henne kommer hon att börja döda utan barmhärtighet för att släcka sin törst efter blod. Jag vill att ni följer med mig när jag söker upp hennes far och förklarar det för honom.” ”Det skulle jag bestämt avråda er ifrån”, svarade prästen och fortsatte med att berätta vad som hänt de män som redan skickats ut i samma ärende. Uriel von Elsing fick ett ännu bistrare uttryck i ansiktet. ”I så fall måste vi handla på ett annat sätt. Vi måste samla ihop en skara män som är villiga att göra det rätta även om det är farligt och motbjudande. Jag kan samla ihop mina bröder men det tar tid och innan dess har hon med all säkerhet dödat sitt första offer och ännu värre, flytt för att fortsätta med sitt vidriga värv någon annanstans. Dessa varelser är inga bestar utan minst lika sluga som de människor de en gång var.” ”Menar ni att ni tänker anfalla en greves residens och halshugga hans dotter. Det vore ju … ” ”En revolution?”, fyllde tysken i. ”Nej, inte alls utan tvärtom ett återställande av ordningen. Jag kan försäkra er om att vi har högt uppsatta vänner. Män som står betydligt högre i rang än en transsylvansk greve. Dessutom så kan inte guvernören bestraffa en hel by även om han skulle vilja”, ljög von Elsing som visste att det kunde han mycket väl göra. Han såg att prästen fortfarande såg tveksam ut och beslöt sig för att sätta press på honom. ”Underlåter ni att agera kan det bli så att hela byn förtärs av mörkrets makter. Precis som sin skapare kan hon sprida förbannelsen till andra, 25


som till sin far greven. Vill ni förhindra detta måste ni ta på er den ledarroll som ert kristna ämbete kräver. Ni är en kyrkans man och det är er plikt att bekämpa detta otyg.” De hårda orden trängde in i fader Popas själ som en vass kniv. När han tog till orda var det med knappt hörbar röst.”Gud hjälpe oss men ni har rätt. Vi kan inte låta det ske. Det ska nog gå att samla ihop en skara män men att halshugga en flicka … ” ”Jag tar själv hand om det. Det är ett avskyvärt värv men någon måste göra det. Ni kanske tycker att jag är en okänslig best men den uppgift jag har framför mig smärtar mig mycket. Dock tröstar jag mig med att dessa varelser redan är döda och att jag skänker dem frid.” Det nyss sagda var inte så långt ifrån sanningen förutom att det inte skulle bekomma vampyrjägaren någonting att halshugga Alexandra. Hon var ju inte mänsklig längre och stod därmed utanför det skydd Gud givit skapelsens krona. Uriel von Elsings uppgift blev lättare än väntat. I byn rådde det upploppsstämning nästa dag. Greven hade inte bara vägrat att lyssna på de utsända byäldsta, han hade dessutom svårt misshandlat en av dem. För att skydda sin djävulsmärkta dotter. En upprörd skara människor, mestadels män, hade samlats utanför kyrkan. Fader Popa var närvarande och han hade sällskap av Uriel von Elsing som stod tyst utan att förstå särskilt mycket av vad som sades. Men han förstod på de talandes upprörda tonfall och skrämda ansiktsuttryck att det hela nog skulle gå hans väg. ”Hon var död, det svor Avram på. Han sa att hon var kall som is och hon andades inte. Efter tre dygn återvände hon från de döda, som en moroaică”, sa en man och svalde djupt, fylld av vidskeplig fruktan. ”Hon kommer snart att ge sig på våra barn för att stilla sin törst efter blod”, trodde en annan. Det hördes ett upprört mummel från folksamlingen. ”Vi kan inte låta det ske. Hon måste halshuggas”, fortsatte en tredje. De övriga männen nickade samfällt, som vore de en enda varelse. Fader Popa insåg att han måste ta på sig ledarrollen, precis som Uriel von Elsing krävt. Fåren behövde en ledare om de skulle ge sig på vargen. Även om han ansåg att lydnad mot överheten var en nödvändig dygd var det här ett undantag. När han tog till orda var det med en passande, avgrundsdjup stämma. ”Låt oss tåga till slottet och röka ut ondskan därifrån.” Det hördes inga protester och uppbådet organiserades snabbt. Ett femtital män, beväpnade med facklor, yxor och liar tågade mot slottet när solen sjönk ner bakom Karpaternas sydöstra utlöpare. Med tanke på att den de planerade att dräpa var en 21-årig flicka kunde såväl storleken på uppbådet som dess beväpning tyckas vara överdriven. 26


Men i männens ögon var Alexandra Erdélyi inte en flicka längre utan en moroi, ett vandrande lik i förbund med djävulen, och en dödlig fara för sin omgivning. Men den enda som visste vilken oerhörd styrka en moroaică besatt var Uriel von Elsing som dock inte hade för avsikt att ge sig i närkamp med Alexandra. Hans plan var att skjuta ner henne som en hund och även om det inte dödade henne skulle hon bli tillfälligt utslagen och sedan var det bara att skilja huvudet från kroppen. Hon var kanske stark men oerfaren och därmed ett jämförelsevis lätt byte. Men byborna skulle hursomhelst behövas för att ta hand om fadern och hans tjänare. Prästen gav stränga order om att han på inga villkor fick komma till skada. Blev en greve dödad skulle guvernören underrätta självaste kejsaren i Wien som då skulle sätta in sina soldater för att straffa byn. Den franska revolutionen för 23 år sedan hade satt skräck i Europas kungahus. Och när överheten var rädd blev dess benägenhet än större att tillgripa våld mot folket. Det var illa nog att döda en greves dotter, även om hon egentligen redan var död, men så fort omständigheterna stod klara för den av Wien utsedda guvernören skulle han antagligen välja att låta udde vara jämnt. Överheten måste trots allt ta viss hänsyn till folket, också i det feodala Transsylvanien. Greven såg uppbådet närma sig från salongen på övervåningen och uttalade ett antal svavelosande, ungerska eder. I Guds namn, hur vågade de? Det är den franska smittan, tänkte han innan han till sin fasa insåg att det inte var honom de var ute efter utan Alexandra. Vidskepliga dårar. De var för många för att hans folk skulle kunna stoppa dem. Han rusade in i sin dotters rum och såg henne sova fridfullt i sin stora himmelssäng. Han ruskade om henne och hon satte sig upp med ett ryck. ”Du måste ge dig av, min flicka. Du ska åka till Buda redan i kväll”, sa Tamás Erdélyi. Alexandra var blek och hon mådde fortfarande inte bra. Dessutom var hon yrvaken och hon såg att hennes far såg rädd ut, för första gången hon kunde minnas. ”Varför det, far?”, frågade hon. Greven tvekade. Han ville inte göra sin dotter upprörd, särskilt inte nu när hon var så svag. Men han var tvungen att få iväg henne snabbt. Och han kunde inte skicka iväg sin dotter utan att förklara varför. ”Dårarna i byn tror att du är en moroi och nu är de på väg hit. Jag ska se till att de blir straffade men du måste resa bort ett tag. Klä på dig och ta med dig det nödvändigaste”, befallde han och vände sig tvärt bort från 27


henne. ”Jag ska ordna så att vagnen är redo”, tillade han på väg ut genom dörren. Alexandra klädde sig snabbt med skakande händer. Hon hade sett hur rädd hennes far var och det skrämde upp henne rejält. När hon fått på sig klänningen kom hennes kammarjungfru med hennes koffert och ledde henne snabbt ut till baksidan av den stora mangårdsbyggnaden. Det var mörkt ute och Alexandra huttrade till i nattkylan. Där stod droskan med kusken redo att köra. Kusken var den mest lojala och pålitliga av tjänarna och skulle offra sitt liv för greven om så krävdes. Hennes far röt order och pekade mot skogsbrynet. Alexandra hörde ett förfärligt oväsen och sedan ett skott från vägen som ledde upp mot residenset och hon förstod att det hade med henne att göra. Hon kände återigen hur ren förtvivlan sköljde över henne. Min mors folk vill döda mig, tänkte hon. Den dramatiska händelseutvecklingen i kombination med svagheten efter blodförlusten blev för mycket för Alexandra och det svartnade för ögonen. Benen vek sig under henne och hon sjönk ihop men fadern var snabbt vid hennes sida och fångade upp henne. Sedan lyfte han upp henne i famnen som om hon fortfarande var en liten flicka och bar henne till droskan. ”Var inte rädd, mitt barn. Jag svek min plikt som far innan men det ska inte hända igen.” Med de orden hivade han upp henne i vagnen och kammarjungfrun kastade in kofferten efter henne. ”Jag sänder efter dig när det är säkert för dig här. Under tiden så kommer min kusin och hans hustru att ta väl hand om dig i Buda. Farväl så länge”, sa hennes far innan han slog igen dörren och skrek sina sista order till kusken. Denna piskade igång hästarna innan hon ens hunnit sätta sig tillrätta. Det bar iväg mot skogsbrynet och vagnen skakade och hoppade på det ojämna underlaget. Alexandra kastades runt inne i vagnen och slog huvudet i glasrutan. Hon var chockad och mådde illa. Det var så overkligt. För en vecka sedan hade hon planerat sitt bröllop och nu tvingades hon fly från sitt eget hem. Hon började snyfta och snyftningarna övergick snart till högljudd gråt alltmedan droskan förde henne allt längre bort från hennes hem i natten. Under tiden hade mobben nått fram till det vackra, vita slottsliknande residenset och greve Tamás Erdélyi ställde sig framför dem med rak hållning och utan att visa minsta antydan till rädsla. Vid sin sida hade han två storväxta tjänare som var redo att slåss för sin herre även om det var uppenbart att de skulle förlora. En av dem hade en bössa och det skott 28


Alexandra hade hört tidigare var ett varningsskott som tjänaren avfyrat. Inte för att det avskräckt uppbådet. Grevens röst ljöd stark och klar när han sa: ”Vad i herrans namn menas med det här?” Han riktade sig till fader Popa som gick främst med en fackla i handen. Bredvid honom stod en lång, blond man som greven aldrig träffat förr. Han tyckte inte alls om främlingens blick. Det var en hatisk fanatikers ögon och han förstod att det var hans lilla flicka som främlingen ville förgöra. Uriel von Elsing mötte den rasande faderns blick utan att blinka medan prästen såg ner i marken innan han tog mod till sig och följde tyskens exempel. ”Det gäller er dotter, Conte”, började han och drog ett djupt andetag. ”Vi beklagar men hon är fördömd. Hon återvände från de döda mot Guds vilja. Det är inte din dotter längre, nu är hon en … en moroaică.” Fader Popa tystnade och slog ner blicken. Grevens kalla blick fick hans blod att frysa till is. ”Vad är det här för dårskap”, fräste han till svar. ”Min dotter råkade ut för en … hmm olyckshändelse och låg medvetslös ett par dagar. Tack vare Guds nåd vaknade hon upp och återhämtade sig. Det är allt. Du är en bildad man och borde veta att ingen utom vår Herre kan återvända från de döda. Se nu till så att de här människorna går hem till sitt.” Han yttrade den sista meningen med ett kallt, auktoritärt tonfall som fick hela uppbådet att ta ett steg bakåt. Men rädslan för moroi var ännu större än respekten för den storväxta adelsmannen. Prästen tog på nytt mod till sig och tog ett steg framåt och de andra följde honom. ”Jag beklagar, Conte. Men det kan vi inte göra. Ta hit din dotter så att vi kan försäkra oss om att hon inte är en moroaică. Folket i byn är rädda, flera herdar har försvunnit spårlöst. Det finns något ondskefullt i trakten som kan ha smittat din dotter.” Tamás Erdélyis ansikte bleknade av raseri. ”Hur vågar ni insinuera att min älskade dotter står i förbund med mörkrets makter? Jag är inte den som uttalar hotelser mot en kyrkans man men en sådan förolämpning kan jag inte låta passera. Ni kommer att få umgälla detta, det svär jag på.” Nu fick en av männen i uppbådet nog. Han klev fram. Ensam skulle mannen aldrig ha vågat sätta sig upp emot greven men nu hade han närmare 50 kamrater med sig. ”Jag blir hellre hängd än mördad i min säng av en blodsugande moroaică”, for det ur honom. Det hördes ett instämmande mummel från folksamlingen. Skymfen mot dottern var mer än den blåblodiga adelsmannen kunde tåla. Han kas29


tade sig fram och fällde mannen till marken med ett knytnävsslag. Det blev startsignalen för de omkringstående som kastade sig över greven för att försvara sin kamrat. Den storvuxne adelsmannen lyckades fälla flera av dem med sina väldiga nävar innan han vräktes omkull på marken. De två tjänarna kom till sin herres undsättning och medan handgemänget pågick ledde prästen större delen av uppbådet in i mangårdsbyggnaden. Zsófia, Alexandras styvmor, kom ut från ett av sovrummen i nättsärken och hon skrek rätt ut när hon såg männen som hade trängt in i hennes hem. ”Var är din dotter?”, frågade prästen på ungerska. I denna kritiska situation övervann den kärlek grevinnan trots allt hyste för sin styvdotter – en flicka som hon försökt uppfostra som sitt eget barn – den vidskepliga skräcken och religiösa indoktrineringen. Hon drog efter andan innan hon svarade med gäll röst. ”Vad i Guds namn är detta? Hur vågar ni tränga er in här? Min dotter ligger och sover och jag förbjuder er att komma i närheten av henne, ert smutsiga pack.” ”Ska ni säga som hyser en djävulens tjänarinna under ert tak”, sade en av männen med ett ursinnigt flin. Zsófia blev vit i ansiktet av vrede. ”Hur vågar ni tränga er in här och skymfa en kvinna av börd? Försvinn härifrån”, skrek hon för full hals. Männen brydde sig inte om henne utan började snabbt söka igenom huset. Men det stod snart klart för dem att flickan de letade efter inte fanns kvar där. Alexandras skräckslagna kammarjungfru berättade för männen att hon hade åkt iväg med droskan för bara en liten stund sedan och männen stormade då ut ur huset. Fader Popa delade upp dem i två grupper som sökte igenom de närmaste omgivningarna men redan efter en halvtimme insåg de att deras tilltänkta byte var långt borta vid det här laget. ”Hon finns inte här, fader. Hon måste ha flytt precis innan vi kom, hennes kammarjungfru berättade att hon åkte iväg med droskan för bara en liten stund sen. Vi kanske kan hinna upp henne”, sade en av männen. Han höll en fackla i handen och försökte se modig ut. Prästen svarade inte genast utan såg ut i mörkret och skakade på huvudet. Sedan kom han att tänka på en dikt av Gottfried August Bürger han läst för några år sedan. ”De döda färdas snabbt”, förkunnade han med passande dov stämma, ”Och natten är hennes element. Nej, ni hinner inte upp henne. Men vi har i alla fall drivit bort djävulens tjänarinna härifrån.” Utanför hade greven och de två tjänarna till slut blivit övermannade och hölls fast. Tamás Erdélyi var alldeles vit i ansiktet av vrede. Först hade hans dotter blivit skändad och nu vanhedrades hans residens av en mobb 30


vlakiska bönder. Det var en oerhörd skymf, inte bara mot honom utan också mot hela ätten, och han svor på att straffa de skyldiga om det så blev det sista han gjorde. Den enda trösten var att Alexandra hade hunnit undan. Men grevens hjärta frös till is när han tänkte på att hans lilla flicka var på väg till det avlägsna Buda alldeles ensam i natten. Kusken var i och för sig hans mest lojala och pålitliga tjänare men hon var ändå utan sin fars beskydd. Sedan slogs han av en hemsk tanke. Hon blev överfallen och skändad på mina ägor. Hur kunde jag låta det ske? Det gick inte att komma ifrån att han skändligen misslyckats med sin uppgift som far. Nu såg han den gamla stolle som skulle föreställa präst och den blonda främlingen komma gående mot honom. Han spände ögonen i inkräktarna. ”Ni kommer att få ångra det här”, väste greven med rösten darrande av vrede. Hans blick var hemsk att beskåda. ”Kanske det men jag hade inget val. Jag är Guds tjänare och måste göra det som är rätt”, svarade fader Popa. Tamás Erdélyi lät höra ett indignerat utrop. ”Kallar ni det här för att göra det rätta? Ni tränger in i en adelsmans hem för att döda hans oskyldiga dotter. Alexandra är en godhjärtad och gudfruktig kvinna och ingen har rätt att bära hand på henne. Du är en dåre och du kommer snart att få betala priset för din dårskap.” Fader Popa vände bort blicken. Han var väl medveten om att den här händelsen skulle få svåra konsekvenser, både för honom och för de övriga som deltagit i räden. Uriel von Elsing kunde tillräckligt mycket ungerska för att förstå vad som sades men hans största bekymmer just nu var att Alexandra kommit undan. Samtidigt insåg han att det som hänt skulle kunna leda till problem senare. Det var inte säkert att hans överordnade bröder skulle godta ett väpnat angrepp mot en greves residens. Om han kunnat bevisa att grevens dotter verkligen var en av de fördömda skulle de inte ha klandrat honom. Märkena på halsen och frätskador orsakade av det syra-preparerade vigvattnet skulle ha varit bevis nog. Men i och med att Alexandra befann sig utom räckhåll hade han ingenting att visa upp. Nu hade han målat in sig i ett hörn. När han tänkte närmare efter förstod han att den rasande ädlingen framför honom var ett minst lika stort hot. Uriel von Elsing var själv adelsman och förstod mycket väl vilken förolämpning intrånget innebar. Det enda sättet för den transsylvanska adelsmannen att få gottgörelse för den här skymfen var att låta blod flyta. I första hand hans blod. Uriel von Elsing fruktade ingen människa men ville inte ha en hämndlysten adelsman efter sig. Det var lika bra att ta hand 31


om saken med en gång, tänkte han varpå han drog upp en kniv ur rocken. Mina bröder kommer aldrig att få veta. Men innan han hann sticka ner sitt tilltänkta offer slet denne sig loss och drog fram en av männen som hållit fast honom som sköld. Knivhugget var redan på väg och träffade mannen i bröstet. Han tittade förvånat på sin baneman innan det eviga mörkret sänkte sig över hans ögon. Greven släppte ner den döende skölden på marken. von Elsing blev stående som förlamad i ett ögonblick, vilket beseglade hans öde. Den storväxte adelsmannen förstod att det gällde livet och han slog till angriparen i huvudet med all sin kraft. Tysken stöp i marken som en klubbad oxe och den rasande greven sparkade den liggande mannen i huvudet. Under tiden hade de två mörbultade tjänarna lyckats övermanna sina tillfångatagare och de skyndade fram till sin herre för att bistå honom mot de andra männen. Men det behövdes inte. När främlingen var fälld tappade de modet och bestämde sig för att fly fältet som de kujoner de var. De drog sig undan och försvann i natten. Även de övriga inkräktarna lämnade ägorna. Med oförättat ärende men männen var lugnade, moroaicăn fanns åtminstone inte kvar i trakten. De visste inte att hon skulle komma tillbaka. Tamás Erdélyi stod över den fallne främlingen som slagen av blixten. Nu när striden var över dunstade hans vrede snabbt bort. En av tjänarna böjde sig ner och undersökte kroppen. Han reste sig upp och skakade på huvudet. ”Han är död, Conte.” Greven skakade sorgset på huvudet och gjorde korstecknet över Uriel von Elsings kropp. ”Gud vare hans själ nådig. Jag ville inte döda honom men den dåren gav mig inget val. Han bröt sig in i mitt eget hem för att döda min dotter. Och som om inte det vore nog angrep han mig med en kniv. Han bär själv ansvaret för sitt ohyggliga öde.” Tjänarna nickade. ”Ni gjorde rätt, Conte. Det han gjorde var oförlåtligt.” Fader Popa hade inte gett sig av tillsammans med de andra männen. Han såg med avsky på sin kumpans dråpare. ”Det här kommer att stå er dyrt. Uriel var en kyrkans man och han hade högt uppsatta vänner”, for det ur honom. Tamás Erdélyi grep tag i hans krage och vräkte omkull honom på marken. ”Jag har tagit emot mer än jag tål från er”, morrade han. ”Jag vet inte vem er vän var och det har ingen betydelse. Det är ni som bär ansvaret för det här och ingen kan klandra en man som försvarar sin dotter mot en hop dårar. Ge er iväg härifrån om ni inte vill dela hans öde, gamla stolle.” Fader Popa kravlade sig upp på fötter och insåg att det var bäst att göra 32


som han blev tillsagd. Han vände ryggen åt greven och lämnade platsen så snabbt hans värdighet som präst tillät. Greven drog trött handen över ansiktet. Det första han skulle göra nu var att kontrollera att hans hustru och barnen var oskadda. Sedan skulle hans tjänare förvissa sig om att alla inkräktare lämnat egendomen. I morgon skulle han sända i väg två budbärare, den ena till prefekten i Hermannstadt med en begäran om hjälp att straffa de ansvariga för anfallet mot hans hem och den andra till sin kusin i Buda med instruktioner om att ta väl hand om Alexandra. Det senare skulle visa sig bli lättare sagt än gjort. Det blev en lång resa för Alexandra. När kusken väl lagt ett betryggande avstånd mellan sig och uppbådet körde han ut på landsvägen som ledde västerut. Han piskade hästarna så att droskan höll högsta möjliga fart. Hon hade slutat gråta och bestämde sig för att försöka sova men vargarnas ylande skrämde upp henne. När hon till slut somnade återupplevde hon det skändliga överfallet i drömmen, hur odjuret höll fast och förgrep sig på henne. När hon kände hur han drack hennes blod vaknade hon, skrikande av fasa. Kusken hörde skriket och stannade droskan. Det var mitt i natten och skogen lutade sig mörk och hotfull över landsvägen. Hästarna var lugna så vargarna fanns i alla fall inte i närheten. Men han ville inte bli stående på landsvägen mitt i natten i onödan. Det var en orolig trakt i en orolig tid och det fanns fler och värre faror i natten än vargarna. ”Är allt bra, Alexandra kisasszony?”, frågade han med mild röst. Hon log matt. ”Ja, jag drömde bara. Säg, ska vi fortsätta hela natten?” Kusken nickade. ”Ja, men var inte rädd. Vargarna är långt borta och jag är beväpnad. Din far anförtrodde mig ditt liv och jag skulle hellre dö än svika honom. I morgon kommer vi att stanna vid värdshuset vid Deva. Då kan ni vila er och sova tryggt i en säng innan vi fortsätter. Buda ligger fem dagsresor bort. Men oroa er inte, allt kommer att gå bra.” Med de orden stängde han dörren och hoppade återigen upp på kuskbocken varpå han piskade igång hästarna igen. Vargarna fortsatte att yla hela natten men kuskens ord lugnade Alexandra och hon sov resten av natten utan att drömma. Godset Dunakúria, utanför Buda. 19 oktober 1811 Alexandra stod vid fönstret och tittade ut mot Donau. Den breda floden flöt fram, lugnt och majestätiskt. Egendomen låg en bit söder om Buda, 33


längs Donaus västra strand. Det var ett stort och vackert residens men inte lika stort som det hon vuxit upp i. Hon hade varit här i en vecka och började finna sig tillrätta. Hon hade bara träffat faderns kusin, som hette Csaba Erdélyi en gång tidigare men han hade välkomnat henne och låtit ställa i ordning ett rum åt henne. Hans min blev bister när han läste meddelandet hennes far vidarebefordrat men han hade inte kommenterat vad som stod i brevet. Tamás Erdélyi hade utlämnat det sexuella övergreppet i sitt brev till kusinen. Han hade bara skrivit att fiender till honom ville utnyttja hans dotter för att komma åt honom och att han skickat henne till Buda för att skydda henne. Resan hade varit besvärlig och tröttsam men det hade inte skett några incidenter. Det var oroliga tider, Europa befann sig i krig men just nu låg krigsskådeplatsen långt österut, i Ryssland. Nåja, allt hade gått som det skulle. För två dagar sedan hade det kommit bud från hennes far. Han berättade att de skyldiga hade gripits och att de snart skulle få sina straff. Även om han inte skrev det rent ut väntade dödsstraff för de som varit mest aktiva. Att storma en greves residens var ett oerhört brott i Kejsardömet. Dess förhållande till den ungerska adeln var känsligt och det som hänt var tillräckligt för att äventyra det multi-etniska imperiets stabilitet. Därför skulle det bli ett resolut ingripande från Wien, via prefekten i Hermannstadt. Inte för att Alexandra intresserade sig för politik. Hon tyckte att det var männens uppgift att sköta. Kvinnorna hade nog att göra med att föra släktet vidare. Hon hade skrivit ett brev till sin far där hon bad honom att vara så nådig som hans ställning tillät. Hon visste att hennes far alltid varit mild mot bönderna i trakten. Alexandra hyste inga agg mot männen som kommit till hennes hem för att döda henne. De var vilseförda, ansåg hon, och den djupt religiösa adelsdamen visste från sina bibelstudier att Gud önskade att hans barn förlät oförätter. Hon hade förträngt den fasansfulla insikt hon drabbats av precis efter överfallet. Likaså hade hon förträngt att hon druckit sin angripares blod och de möjliga följderna av det. Men hon hade tänkt på det de första dagarna efter att hon vaknat upp och hon önskade då att hon avstått, det kändes som om hon gett sitt samtycke till det han gjort mot henne i efterhand. Dessa tankar fyllde henne med skuld och skam och det var därför hon förträngde det hon gjort, låtsades att det aldrig hänt. Men undermedvetet förstod hon på något sätt att hon skulle ha varit död nu om hon inte tagit emot det han givit henne. Sedan några dagar hade hon haft en dov värk i musklerna men frånsett det började hon må bättre. Trots det kände hon sig illa till mods, som om 34


det var någonting inuti henne som var fruktansvärt fel. Det var som om … hon höll på att förändras på något sätt. Som för att bekräfta det kom solen fram bakom molnen och det började omedelbart svida i ögonen. Varför hade hon plötsligt blivit så känslig för solljuset? Det hade börjat för bara några dagar sedan. Hon vände sig bort från fönstret och gick fram till bringaren med vatten för att dricka. Förutom allt annat så hade hon varit ovanligt törstig de senaste dagarna. Trots att hon tömde bringaren kände hon fortfarande begäret efter vätska. Hon bestämde sig för att gå ner till köket för att be någon ur tjänstefolket om mer vatten. Men innerst inne visste hon att det inte var vatten hon törstade efter … Plötsligt svartnade det för hennes ögon och hon föll ihop. Hennes kropp skakade av krampaktiga ryckningar där hon låg på golvet. Alexandra försökte skrika men ingenting kom ut. Hon kippade efter andan medan varenda muskel i hennes kropp drog sig samman i intensiva kramper. Anfallet pågick under flera mardrömslika minuter innan de krampaktiga ryckningarna upphörde. Efteråt blev hon sittande på golvet och snyftade. Den råa paniken bubblade i bröstet på henne. Vad var det som hände med henne? Hade det något att göra med … händelsen för snart tre veckor sedan. Det dröjde 10 minuter innan hon vågade resa sig upp. Hon måste få träffa en läkare. Kanske skulle åderlåtning och örtdekokt hjälpa, tänkte hon. Hennes fars kusin blev mycket orolig när hon berättade vad som hänt. Han skickade omedelbart bud efter stadens skickligaste läkare. Han kom redan efter några timmar och Alexandra satt på sängen och tittade oroligt på honom när han öppnade sin svarta läderväska. ”Ni har tydligen drabbats av ett krampanfall, kisasszony?”, frågade han med allvarlig röst. Hon nickade bara. Hon var för torr i munnen för att kunna få fram ett ord. Hon var rädd, räddare än hon någonsin varit förr. Men läkaren trodde inte det var något allvarligt. Troligen var det bara nervös hysteri, orsakat av det plötsliga miljöombytet. Unga damer var känsliga. ”Jag är också mycket törstig, det hjälper inte hur mycket vatten jag än dricker”, berättade hon. ”Är det något mer som fattas er?”, frågade läkaren vänligt. ”Jag har börjat bli känslig för solljuset. Det värker i mina ögon när solen lyser.” Läkaren lade pannan i djupa veck. Han var en av kejsardömets kunnigaste läkare men den unga adelsdamens symptom stämde inte med någon sjukdom han kände till. Å andra sidan var människokroppen full av mysterier. 35


På kvällen drabbades Alexandra av ytterligare ett anfall, ännu våldsammare än det första. Konvulsionerna höll på i närmare tio minuter. Det kändes som om hennes kropp skulle sprängas inifrån och hon var helt säker på att hon skulle dö. Och så var det smärtan, den tycktes komma från hela kroppen, från lemmarna, från magen, från hjärtat och hon ville skrika men kunde inte. Två stadiga tjänare bar henne med stor möda till sängen där de försökte hålla fast henne så att hon inte skulle skada sig men det var omöjligt, det var som om hon plötsligt fått tio mäns styrka. Hon föll ner på golvet där hennes kropp fortsatte att kasta omkring helt utom kontroll. När anfallet väl var över var hon helt utmattad och smärtan fanns kvar men den var inte riktigt lika outhärdlig längre. Den kändes dov och lite avlägsen, som om den inte riktigt var hennes längre. Kammarjungfrun bäddade ner henne och satt och höll henne i handen tills hon föll i en orolig sömn. ”Vad ska vi göra, herre?”, frågade en av tjänarna. ”Ni ska vaka över henne hela natten. Väck mig om det händer något”, svarade den ungerska adelsmannen bistert. Tjänaren nickade underdånigt. ”Det ska bli, herre” Men Alexandra sov lugnt hela natten, till tjänarnas lättnad. De var rädda, hennes anfall liknade ingenting de sett förut. Den ena av tjänarna sneglade oroligt på den sovande kvinnan, som nu såg så fridfull ut. ”Hon måste vara besatt av den onde själv, det är vad jag tror Imrie”, viskade han. Den andra skakade på huvudet. ”Tänk på vad du säger, Janosh. Hon är dotter till en greve som dessutom är herrns kusin.” ”Men du märkte det också när vi försökte hålla fast henne. Hon var stark som tio män. Vad det än är som finns inuti henne så inte är det mänskligt.” ”Vi borde inte prata om det”, klippte den andra av och det blev tyst. När gryningen kom slog Alexandra upp ögonen och började jämra sig. ”Se till så att solljuset försvinner”, väste hon. Tjänarna såg på varandra ett ögonblick innan en av dem hörsammade hennes önskan och drog för de vackra gardinerna. Alexandra drog en djup suck och blev liggande orörlig. Hon försökte röra på handen men hon kunde inte. Det var som om hon var fastfrusen och så var det smärtan som plötsligt var värre än någonsin. ”Jag … jag kan inte röra mig”, mumlade hon med skräcken lysande ur ögonen. ”Kalla på herrn”, sa den av tjänarna som hette Imrie. Janosh nickade och försvann snabbt ut ur rummet. Han återkom efter bara några minuter med husets herre i släptåg. Han var klädd i vit pyjamas och nattmössa och såg yrvaken ut. Han satte sig på huk intill Alexandras säng och tog henne varligt i handen. ”Hur är det, kisasszony?” 36


”Jag kan inte röra mig och jag … åh Gud, det gör så ont”, svarade hon och tystnade. Det kändes som om musklerna i armar och ben brann. Smärtan hade funnits där redan tidigare men den hade inte varit så svår. Den var mer än svår, den var outhärdlig. Hon försökte skrika men återigen så svek stämbanden henne. Det här måste vara slutet, ingen kunde överleva det här. I denna stund skulle hon ha välkomnat döden som en flykt undan smärtan. Efter några minuters helvete domnade en del av smärtan bort och hon andades ut med en flämtning. Det gjorde fortfarande ont men smärtan hon kände nu var ingenting mot den vanvettiga pinan för bara en minut sedan. När hon lyckades tala igen var det med en röst som lät som från en döende. ”Hjälp mig.” De tre männen såg på varandra med skräckslagna miner. Det var ohyggligt att se någon lida sådana kval, i synnerhet om denne någon var en bedårande vacker adelsdam. Csaba Erdélyi vände sig till Janosh. ”Se till så att doktor Morcinus kommer hit på en gång”, befallde han. Janosh nickade och försvann. Han var lättad över att komma bort från huset. Efter en stund släppte hennes förlamning. Först kunde hon röra fingrarna och sedan armarna och benen och hon brast ut i en tacksägelsebön trots att smärtan fortfarande fanns kvar. Men hennes andrum blev kortvarigt. Musklerna började på nytt vibrera och hon förstod vad som skulle komma. Snart kastade hon omkring i sängen utan att kunna göra någonting för att stoppa det. Men den här gången upphörde skakningarna redan efter ett par minuter. När det var över kände hon hur hon domnade bort och till och med smärtan försvann. Sedan sjönk hon ner i en barmhärtig medvetslöshet. Läkaren kom efter några timmar. Alexandra var fortfarande medvetslös och hennes ansikte var förvridet och blekt. Man hade kunnat tro att hon var död om det inte vore för att hennes bröst höjde sig upp och ner när hon andades. ”Jag kan inte göra något för henne”, sa han efter att ha undersökt henne ännu en gång. ”Hur kommer det att gå? Och vad är det som händer med henne”, frågade Csaba Erdélyi. Hans ansikte var hårt och spänt. Kusinen hade anförtrott honom sin älskade dotter och nu såg det ut som om han inte kunde leva upp till sin förpliktelse. ”Jag vet inte hur det kommer att gå eftersom jag inte vet vad som händer med henne. Hennes muskler är alldeles stela, det är samma stelhet som 37


inträder efter döden men hon kan andas. Hennes puls är stark och det är ett gott tecken. Det enda vi kan göra är att vänta och be för henne.” Han suckade och skakade på huvudet. ”Jag har aldrig sett något liknande. Vi borde kanske överväga en …” Läkaren tvekade. ”Överväga vad då?”, manade Csaba Erdélyi på. ”En exorcism”, sa läkaren och svalde. ”Vad är det för dumheter?”, fnös adelsmannen. ”Hon är sjuk, det är allt.” ”Som Ni vill. Men sker det ingen förbättring inom ett dygn råder jag er att kalla hit en präst. Vi vet inte vad det är vi har att göra med. Jag beklagar verkligen men det är det bästa råd jag kan ge.” Csaba Erdélyi kände hur vreden steg upp inom honom. ”Det var inte mycket till råd. Ni ska ju vara en av de skickligaste läkarna i kejsardömet.” ”Det är jag också”, svarade doktor Morcinus tålmodigt. ”Men det finns mycket som inte ens de skickligaste läkarna känner till.” Han suckade. ”Om ni önskar det kan jag stanna över natten. Får hon ett nytt anfall kan jag vara behjälplig.” Den andra nickade. ”Det är ett erbjudande som jag tackar ja till. Jag ska be mina tjänare att ställa i ordning ett rum åt er. Jag kommer att låta en tjänsteflicka vaka över henne. Om det händer något kommer hon att kalla på er.” ”Gott”, sade läkaren, ”jag har med mig litteratur om ovanliga sjukdomar som jag ska studera. Kanske är det något jag missat. Inte för att jag tror det men jag vill vara på den säkra sidan.” Alexandra vaknade upp ur sin medvetslöshet vid skymningen. Det första hon gjorde var att kontrollera huruvida hon kunde röra sig eller inte. Till sin lättnad konstaterade hon att armarna och benen löd hennes order. Lemmarna var så stela och musklerna värkte fortfarande men för första gången sedan mardrömmen började kände hon hopp. Det var som om medvetslösheten gett henne tillfälle att återhämta sig. Hon kände sig nästan vederkvickt på något förryckt sätt. Kanske höll hon på att komma igenom det, vad det nu än var. Hon kunde inte hejda sig från att brista ut i en ny tacksägelsebön när det knackade på dörren. ”Hur mår ni, kisasszony?”, frågade doktor Morcinus som omedelbart tillkallats av tjänsteflickan. Denna hade sett lättnaden i Alexandras ansikte men det hade skrämt i stället för glatt henne. Det var något som var annorlunda med den sjuka kvinnan men tjänsteflickan visste inte vad det var, bara att det fyllde henne med fruktan. ”Det gör fortfarande ont men jag kan röra mig igen och det känns bättre”, svarade Alexandra. Sedan rynkade hon pannan. När hon försäkrat sig om att hon återfått rörelseförmågan flyttade hon fokuset till sina sinnes38


intryck, som tycktes vara annorlunda än de varit tidigare. Hon kände dels lukten av läkarens svett, som inte var behaglig. Dels kände hon en annan lukt som inte var obehaglig. Tvärtom fick den det att vattnas i munnen på henne. Men vad var det? Det var inte bara lukten, insåg hon. Hon hörde ett märkligt, dunkande ljud. Dunk. Dunk. Dunk. Med ens visste hon vad det var. Det var läkarens hjärtslag hon hörde. Nu när hon fokuserade på hörseln märkte hon att hon hörde tjänarnas konversation i det angränsande rummet. De pratade om henne. Om att hon var besatt av djävulen. Det var en oerhörd skymf mot henne men just nu brydde hon sig inte om det. ”Vad är det?”, frågade hennes vårdare bekymrat. ”Jag kan höra ert hjärta slå”, svarade hon men utlämnade att hon kunde känna på lukten att han inte bytt kläder på ett tag. Den andra lukten kom också från honom, insåg hon. På något sätt kopplade hon ihop den lukten med den ovanliga törst hon lidit av den senaste veckan. Men hon kunde fortfarande inte förstå vad det var hos läkaren som luktade så frestande. Läkaren såg förbryllad ut. ”I så fall har ni ovanligt skarp hörsel men det är ingenting att bekymra sig om. Ni säger att ni har ont. Vart då?” ”Överallt. Det känns som om jag … jag vet inte, som om jag blivit överkörd av en droska. Men det är ingenting mot den smärta jag kände innan.” Hon öppnade och stängde munnen. ”Jag har börjat få ont i käkarna också.” Alexandra hade aldrig haft tandvärk men hon antog att det var så det kändes. ”Låt mig se”, bad doktor Morcinus och hon öppnade lydigt munnen. Den förskrämda kammarjungfrun höll upp oljelampan så att han kunde se in i hennes mun. Såvitt han kunde se var det inga problem. Den unga adelsdamen hade mycket fina tänder och tandköttet såg friskt ut. ”Hmm. Era tänder ser fina ut, kisasszony. Jag är mer oroad över att ni var medvetslös en hel dag. Ni har inte svårt att andas eller så? ” Alexandra skakade på huvudet. ”Nej”, sa hon bestämt. ”Ni tycks vara på bättringsvägen. Oroa er inte, kisasszony. Ni kommer att bli bra”, sa läkaren och lade varligt handen på hennes panna. Han visste inte att han på sätt och vis hade rätt. Hon skulle verkligen bli bra. Han visste bara inte hur bra. Men det var inte över ännu. Nästa dag drabbades Alexandra av fler krampanfall, om än inte lika våldsamma och långvariga som tidigare. Anfallen följdes av korta perioder av kortvarig förlamning, då varenda muskel i hennes kropp blev stel. När förlamningen släppte gjorde det återigen så ont i musklerna att hon jämrade sig. Solljuset var nu outhärdligt och 39


tjänarna fick hänga lakan för fönstren i hennes rum. Hon drack litervis med vatten men hon var ändå törstig. Dessutom verkade hennes hörsel bli ännu skarpare. Nu började hon höra hjärtslagen hos personer som inte ens fanns i rummet. Hon hörde råttornas tissel och tassel i källaren och ljuden från båtarna på Donau. ”Vad är det som händer med mig?”, frågade hon doktor Morcinus som stannat kvar hos henne. Han bara skakade på huvudet. ”Jag önskar vid Gud att jag visste det, kisasszony. Era sinnen blir skarpare men jag vet inte om det har något att göra med krampanfallen. Ni har ingen feber men ni har samma abnorma törst som en febersjuk. Och så är det er känslighet för solljus. Det liknar ingen sjukdom jag hört talas om.” ”Tjänarna tror att jag är besatt av djävulen”, utbrast Alexandra. ”De är bara okunniga. Men för att utesluta det måste jag fråga er om ni …” Han blev lite röd i ansiktet och tystnade tvärt. ”Om jag vad då?”, manade hon på. ”Har ni haft några oanständiga tankar eller begär?”, fortsatte läkaren och svalde. Det var verkligen okänsligt att ställa en sådan fråga till en sjuk adelsdam men han tvungen att försäkra sig om det inte var så. Som väntat fick hon ett chockerat uttryck i ansiktet. ”Vid Gud, nej. Nej, inte alls”, upprepade hon. Han såg noga på henne och blev övertygad om att hon talade sanning. ”Då kan ni vara lugn. Det enda vi kan göra är att vänta och se.” Alexandra korsade sig, slöt ögonen och bad. Hon bad om att få bli frisk och att kunna återvända hem. Hon bad om att den här mardrömmen skulle upphöra. Det kändes lite bättre efter bönen. Hon hoppades att Gud hört henne. Eftersom krampanfallen avtog i intensitet och varaktighet lämnade läkaren henne sent på eftermiddagen. Men han lovade att komma igen om hon inte blev bättre. När kvällen kom blev värken i käkarna mer intensiv. Det kändes som om någonting växte därinne. Och den märkliga lukten fortsatte att ansätta henne. Den fanns överallt och väckte hennes begär. Men det var inget oanständigt begär, utan mer som det begär man kunde känna för ett gott vin. Vad det än var så ville hon dricka det. Vattnet hon bälgade i sig släckte inte hennes törst men hon kände på sig att det skulle göra det. Av någon anledning fyllde den tanken henne med fasa. Hon gick till sängs tidigt och bad om att få bli lämnad ensam i natt. Om det behövdes skulle hon kalla på kammarjungfrun med en klocka. 40


Men hon låg vaken länge. Smärtan i käkarna gjorde det omöjligt att sova och så var det ångesten. Som om inte det vore nog stördes hon av alla ljud. Hon hörde de andras andning och hjärtslag fast de befann sig på andra sidan tjocka träväggar och råttorna i källaren väsnades som ardennerhästar. Det var onaturligt och det skrämde henne nästan mer än kramperna och förlamningen. Nästa morgon vaknade hon tidigt och märkte att hon kände sig bättre förutom att värken i käkarna blivit än värre. Hon satte sig upp i sängen och tände oljelampan som stod på nattduksbordet. Sedan undersökte hon sin munhåla med tungan. Plötsligt stelnade hon till. Hörntänderna kändes annorlunda, som om de var större och vassare. Hon gick fram till den vackra, utsmyckade spegeln som hängde på väggen. Hennes hjärta bultade hårt när hon öppnade munnen och betraktade sina tänder i spegeln. Hörntänderna tycktes vara större än de varit innan men det måste väl vara inbillning. Tänderna kunde inte växa på en vuxen kvinna. Det visste hon. Men hennes hörntänder var större än innan. De var längre än de andra tänderna och så hade det inte varit förut. ”Heliga Guds moder, vad är det som händer med mig?”, viskade hon för sig själv och lyckades med nöd pressa tillbaka den våg av panik som vällde fram inom henne. Hon stod fortfarande och undersökte sina tänder i spegeln när det knackade på dörren. Det var kammarjungfrun som kom upp med en bringare med kallt, friskt vatten och Alexandra log tacksamt. Hon tömde bringaren och bad flickan fylla den igen. Hur var det möjligt att vara så törstig? När kammarjungfrun gått satte hon sig på sängen och funderade. Kammarjungfrun angav samma frestande, något sötaktiga doft som alla andra och det var den som hade väckt hennes törst. Det var inte vatten hon törstade efter utan … Alexandra blev alldeles iskall inombords när hon insåg vad det var hos kammarjungfrun som väckt hennes begär. Blod. Hon törstade efter blod. Undermedvetet hade hon förstått det redan från början men hon hade hindrat denna vetskap från att tränga upp till medvetandets yta. Nu hade begäret till slut blivit så starkt att det inte gick att gömma sig för den fasansfulla sanningen längre. Den här gången kunde hon inte hålla paniken stången. Rummet tycktes rotera och det svartnade för ögonen. Om hon inte suttit ner skulle hon ha rasat ihop på golvet. Som det nu var lade hon sig ner på sängen och kippade efter luft. Satan bor i mig, tänkte hon. Det var djävulen själv som förgrep sig på mig och han överförde sin ondska till mig. Så måste det vara. Tjänarna hade 41


haft rätt, hon var verkligen besatt av djävulen. På sätt och vis var det här faktiskt värre än smärtan och skräcken när demonen skändade och nästan dödade henne, värre än krampanfallen, förlamningarna och den fruktansvärda smärtan, värre än något hon ens kunnat föreställa sig. Ett kort ögonblick övervägde hon att ta sitt liv. Men så insåg hon att det var en dödssynd. Det måste finnas en annan lösning. Kanske var det den nedärvda, aristokratiska förmågan till självbehärskning som gjorde att hon kunde återfå ett visst mått av lugn. Hon reste sig upp och försökte tänka. Hon försökte komma ihåg vad hon hört berättas om moroi. De var gengångare, bortstötta av Gud och dömda att för evigt vandra på jorden. Dömda till att hemsöka de levande och dricka deras blod. Men jag kan inte vara en moroi, kom hon fram till. Jag lever, jag är ingen gengångare. Men han som skändade mig, han kan ha varit en moroi. Han överförde sin förbannelse till mig. Och när jag dör kommer jag att bli som han. För evigt bortstött av Gud och dömd till att dricka blod. Hon kände hur ren förtvivlan kom över henne och hon snyftade till. Återigen tog hon sig samman. Jag kan fortfarande räddas, tänkte hon. Så länge jag lever finns det hopp. Det måste finnas ett sätt att häva förbannelsen. Ett sätt att rena mig från det gift som finns i mig. Alexandra drog flera djupa andetag innan hon tog av sig nattsärken och klädde sig. När hon var klar smekte hon krucifixet hon bar om halsen och bad Gud om vägledning. Hon visste att hon var tvungen att hålla tyst om det här. Hon måste hålla det för sig själv, härda ut tills hon hittade ett sätt. Det var en molnig dag, vilket var en lättnad för henne. Solljuset var nu så plågsamt att hon inte kunde vara utomhus såvida eldbollen på himlen inte täcktes av moln. Hon bestämde sig för att ta en promenad för att klara tankarna lite. Hennes värd ville först inte släppa i väg henne ensam men han gick till slut med på det efter att hon försäkrat att hon mådde mycket bättre. Hon lovade också att inte gå långt bort från huset. Då gav hennes värd efter med en resignerad suck. Det var svårt att säga nej till henne. Så fort Alexandra kommit utom synhåll från huset satte hon sig ner på den lövtäckta marken och grät. Hon önskade att hon vore död. När hon så småningom reste sig kändes det lite bättre även om tårarna fortsatte att falla. Hon fortsatte sin promenad, alldeles rödgråten och med en tjock klump av förtvivlan i halsen. Men förtvivlan var uppblandad med vrede. Varför skulle det här hända henne? Hon hade inte gjort något för att förtjäna detta. Hon hade varit en god kristen, alltid bevistat mässorna på söndagarna, följt sakramenten och biktat sig. 42


Den lilla grusvägen hon följde gick ner till Donau och var kantad av gamla, vildvuxna lövträd. Hon kom fram till ett nedvält träd som låg tvärs över vägen. Med en plötslig och för en adelsdam mycket opassande attack av ursinne sparkade hon till stocken med all sin kraft. Det tunga, fallna trädet lyfte från marken och hamnade ett par meter längre bort med ett brak. Alexandra blev stående som förstenad. Hon lade inte ens märke till smärtan i foten. Det dröjde flera minuter innan hon riktigt fattade vad som skett. Hennes spark hade flyttat en trädstam som vägde 3–4 gånger så mycket som henne själv ett par meter. Det borde inte vara möjligt. Det skulle behövas två kraftiga män för att överhuvudtaget lyfta stocken. Hon gick tveksamt fram till den och tog tag i den underifrån. Mina händer kommer att bli smutsiga, tänkte hon. Du är redan nedsmutsad, Alexandra. Den sista tanken fick henne på nytt att drabbas av raseri och hon lyfte stocken som om den varit en liten gren. Hon kände dess oerhörda tyngd när hon balanserade den på raka armar ovanför huvudet. Uttrycket i hennes ansikte återspeglade den bestörtning hon kände. Hon stod så ett ögonblick innan hennes grepp slaknade och stocken gled ur hennes händer för att falla ner på marken med en tung duns. Den chockade kvinnan drog händerna genom håret och försökte tänka. För ett par dagar sedan tycktes hon ha legat för döden men nu var hon i stället omänskligt stark. Hur var det möjligt? Om Alexandra inte varit så förtvivlad skulle hon redan tidigare ha lagt märke till hur lätt hennes kropp var. Om hon inte hade tyngts så av sin mentala börda skulle hon ha märkt att hon kunde förflytta sig som en katt, glida fram utan minsta ansträngning. Om hon försökt hoppa skulle hon ha flugit 10 meter. Men hon kom inte att tänka på något av detta. I stället bad hon återigen Gud om vägledning. Plötsligt erinrade hon sig hur stark mannen som överfallit henne varit. Hon hade inte tänkt på det innan. Hon var ju en svag kvinna och lätt att övermanna. Men mannan hade varit kortare än henne och hade inte heller varit särskilt kraftig. Själv var hon lång och även om hon var kvinna hade hon ärvt en del av sin fars starka fysik. Hon hade en vacker, kvinnlig figur men hennes muskler var långa och välutvecklade och hon hade kämpat emot av alla krafter. Men han hade betvingat henne utan att ens anstränga sig. Han hade skrattat åt hennes förtvivlade försök att komma loss. Det är en del av förbannelsen, tänkte hon. Moroin överförde sin styrka till mig när han drack mitt blod. Detta faktum gladde inte Alexandra det 43


minsta. Om något gjorde det henne ännu mer förtvivlad. Det var helt emot Guds ordning att en kvinna skulle vara så stark. Hennes nya styrka var satans verk. Trots sin förtvivlan och avsky inför det hon blivit kunde hon se praktiskt på situationen. Kanske kan jag utnyttja styrkan mot moroin, tänkte hon, använda hans egen onda kraft mot honom och tvinga honom att häva förbannelsen. Men då måste jag hitta honom. Hon rös av blotta tanken på att möta honom igen. Men såvitt hon kunde se var det enda sättet. Det betydde också att hon måste återvända hem och hennes far hade skickat iväg henne för att rädda hennes liv. Nej, hon kunde inte trotsa sin far. Hon måste vänta tills han gav henne tillstånd att återvända. Tills dess måste hon stanna där hon var och dölja sin nya förmåga. När Alexandra kom tillbaka var hennes värd i färd med att sända ut tjänstefolket att söka efter henne. Hon bad om ursäkt för att hon gjort honom orolig och förklarade sin smutsiga klänning med att hon halkat omkull. Vidare försäkrade hon att hon inte drabbats av ett nytt anfall, hon hade bara halkat på de hala löven. Middagen var plågsam, ja nästintill outhärdlig. Vissheten om vad som hände med henne var illa nog men så var det lukten. Den söta, frestande lukten av bordsgrannarnas blod. Hon drack kopiösa mängder vatten till maten även om hon nu visste att det inte var vatten hon törstade efter. Däremot var den dova värken i käkarna inte längre lika plågsam, men hon märkte att hennes hörntänder var större och vassare när hon tuggade. Men hon åt med god aptit. Hennes värd tog det naturligtvis som ett tecken på att hon höll på att bli frisk. ”Vi gläds åt att du återvunnit hälsan, min kära kisasszony. Det kommer att glädja min kusin mycket”, proklamerade han och tog en klunk vin. Alexandra vågade inte ens försöka le. De andra kunde lägga märke till hennes tänder … ”Jag känner mig mycket bättre”, ljög hon. Sedan tog hon ett djupt andetag. ”Jag uppskattar verkligen er gästfrihet men jag skulle vilja skriva ett brev till min far och fråga om det är säkert för mig att återvända hem.” Csaba Erdélyi nickade förstående. ”Vi förstår er önskan. Ni kan skriva ert brev redan i kväll så ska jag se till så att det skickas i väg i morgon.” Alexandra drog sig tillbaka till sitt rum efter middagen där hon författade sitt brev till fadern med tårar i ögonen. Hon kunde inte förmå sig att berätta om vad som hände med henne i brevet. Men hon tänkte berätta det när hon kom hem. Hennes far skulle göra allt som stod i hans makt för att rädda henne. Det första steget var att hitta moroin, tänkte 44


hon. Kanske skulle hon slippa förbannelsen om han dog för gott. Det var hennes enda hopp. De följande dagarna blev en mardröm för Alexandra. Det enda hon kunde göra var att vänta på faderns svar. Nu hade krampanfallen upphört helt men törsten efter blod började bli outhärdlig. Hur länge kunde hon hålla emot? Som om det inte vore nog fortsatte hennes hörntänder att växa och snart skulle hon inte kunna dölja dem längre. Hon undvek alla samtal utom de som var absolut nödvändiga och svarade mest med nickningar och huvudskakningar. Det hann bli november innan det oundvikliga hände. Det var hennes kammarjungfru som upptäckte det när Alexandra låg och sov. Hennes mun var halvöppen och flickan kunde inte undgå att lägga märke till de abnorma hörntänderna. Kammarjungfrun gav upp ett skrik av fasa och rusade ut ur rummet. Alexandra vaknade med ett ryck och hennes hjärta frös till is när hon insåg att hon var avslöjad. Hon klädde sig snabbt och stod villrådig medan hon försökte komma på vad hon skulle ta sig till. Då knackade det på dörren. ”Vad är det?”, frågade hon med en röst som hon på ett förunderligt sätt lyckades göra stadig. Det var en av tjänarna som svarade med en röst fylld av skräckblandad vrede. ”Öppna dörren annars slår vi in den, demon.” Alexandras skambelagda rädsla blandades med vrede. Visst höll något ohyggligt på att hända med henne men någon demon var hon i alla fall inte. ”Hur vågar ni kalla mig demon?”, gallskrek hon till svar. Det kom inget svar. Åtminstone inte med ord. Däremot hörde hon ett öronbedövande brak. Som om en tung kropp träffade dörren, vilket var precis vad det var. Det upprepades ytterligare en gång och nu gav dörren efter. De två kraftiga tjänarna störtade in i rummet och kastade sig över henne med följd att alla tre hamnade på golvet. Alexandra skrek rätt ut och vräkte undan tjänaren som hamnat ovanpå henne som om han varit en docka. Han landade vid sidan om henne med en tung duns samtidigt som hon hoppade upp på fötter med onaturlig spänst. Sedan vände hon sig mot den andra intränglingen och fräste åt honom. Rädslan och skammen hade avlösts av rent raseri. Tjänarnas angrepp hade återkallat henne till kvällen hon överfalls och hon var redo att kämpa för sitt liv. Hon var redo att använda sin nya styrka för att döda. Den olyckliga tjänaren backade undan med händer och knän tills han 45


stötte mot väggen och ren dödsfruktan lyste ur hans ögon. Han slet upp sitt krucifix och mässade: ”Fader vår som är i himmelen, fräls oss från ondo.” Tjänarens reaktion var förståelig för Alexandras ögon var inte längre mänskliga, de glimmade i gult och huggtänderna var fullt synliga när hon utstötte ett djävulskt väsande ljud. Hennes vackra ansikte var förvridet av hat och vrede. Skräcken i mannens ögon och det krucifix han höll i händerna fick Alexandra att besinna sig en aning och avstå från den dödliga attack mot strupen som varit på väg. Hon backade en aning och morrade till. Oväsendet hade väckt Csaba Erdélyi och han kom rusande med andan i halsen. Han blev stående som förstenad i dörröppningen. Den unga kvinna som hans kusin beskrivit som släktens vackraste ros var nu en fasansfull syn. De gulaktiga ögonen som tycktes utsända gnistor av helvetets eldar, den öppna munnen med de vassa huggtänderna och uttrycket av hat och bestialitet i det i tidigare så sköna ansiktet fick hans blod att frysa till is. Han föll ner på knä och även han började recitera Fader Vår. När Alexandra blev varse sin värds närvaro och hans reaktion inför det hon blivit dunstade hennes vrede bort och uttrycket av demoniskt raseri försvann från hennes ansikte. Många år senare, när hon till slut fått veta vad som i själva verket hänt med henne, skulle hon komma att fundera på frågan om detta inre monster kommit med smittan eller om det alltid funnits där. Hon skulle också finna det svårt att förlika sig med den fasansfulla sanningen om sig själv. Nämligen detta att Monstret var hennes mörka sida, en skuggbild av hennes själ, och det skändliga övergreppet och förvandlingen hade väckt upp det från sin dvala. Men denna insikt låg många år framför henne, nu kände hon bara skam och fasa över vad hon blivit. Hon jämrade sig och i ett ögonblick av panik kastade hon sig ut genom fönstret i en skur av glasskärvor. Hon landade smidigt på bägge fötterna och såg upp mot det trasiga fönstret. Glasskärvorna hade skurit sönder hennes klänning och skurit upp små, blödande sår över hela kroppen men hon lade inte ens märkte till det. Om hon varit en vanlig människa skulle hon ha blivit svårt skadad. Som det nu var skulle såren läka på mindre än ett dygn utan att efterlämna några ärr. Alexandra insåg att hon aldrig skulle kunna visa sig här igen, även om hon blev normal. Efter några sekunder vände hon sig bort från huset för sista gången och försvann springande bort i mörkret. Novemberkvällen var kylig och hon rös medan hon sprang genom busksnåren. Hände det här verkligen hen46


ne? Hon bad till Gud att det bara var en mardröm, att hon skulle vakna upp i sin säng. Men det var ingen dröm, det var grym verklighet. Det fanns inga tårar på hennes kinder. Hon var bortom dem nu. Hon var bortom allt normalt liv. Efter någon timme satte hon sig ner på en sten och försökte tänka. Hon befann sig mitt ute på stäppen utanför Buda och det var mitt i natten. Det var då det slog henne. Det var mitt i natten och det syntes knappt en stjärna på den igenmulna himlen. Och ändå kunde hon se landskapet. Hon kunde se buskarna som växte här och där på den platta stäppen och de få träden som flankerade Donau några hundra meter bort. Buskarna och träden var bara mörka skuggor men hon borde inte ha kunnat se dem alls. Hon såg lika bra som om det varit fullmåne. Kanske ännu bättre än så. Alexandra drog omedelbart slutsatsen att det var ytterligare en följd av den förbannelse som drabbat henne. Hon var en nattens varelse nu, precis som fladdermössen. Och precis som dem skydde hon solljuset. Ytterligare en sak slog henne. Hon hörde en mängd obekanta ljud. Hennes hörsel var mycket skarpare än den varit tidigare men det var inte det. Hon var ute själv mitt i natten och hon borde ha varit livrädd. Men det var hon inte. Jag är själv faran i mörkret nu. Jag är som mannen som överföll mig, en moroi. Tanken var outhärdlig. Hon reste sig upp och fortsatte vandringen, helt tom på tankar. Kanske var det instinkt som fick henne att följa Donau söderut, mot hemmet. När gryningen kom var Alexandra mycket trött och regntunga skyar hängde över den ungerska pusztan. Men det var hon tacksam för. Hon blev hellre våt än sönderbränd. Hon vandrade vidare med sänkt blick och med kläderna i trasor. Hela hennes gestalt utstrålade hopplöshet och förtvivlan. Hon försökte tänka ut vad hon skulle ta sig till men hennes sinne anfrättes av en förlamande uppgivenhet. Hon befann sig en bra bit söder om Buda men det fanns flera byar längs floden som beboddes av fiskare. Men hon undvek att komma i närheten av byarna. Hon var fördömd och måste hålla sig undan. Till slut kom hon fram till att följa sin ursprungliga plan, att ta sig hem och be sin far om hjälp att spåra upp moroin. Men hennes hem låg långt borta. Det hade tagit fem dagar att resa hit med droska och till fots skulle det ta flera veckor och det skulle bli vinter innan hon hann fram. Det föll henne aldrig in att hon faktiskt kunde stjäla en häst. Hon var en ärbar kvinna och att stjäla var en synd. När det började närma sig lunchtid skrek hennes kropp av hunger men hon hade ingenting att äta. Det enda hon ägde var kläderna på kroppen. 47


Dessutom var hon törstig men det kunde hon åtgärda. Åtminstone delvis. Hon tog sig ner till floden där hon satte sig ner på huk och började dricka från sina kupade händer. Precis som väntat släckte inte flodvattnet hennes törst men det kändes lite bättre. Plötsligt slogs hon av en tanke. Det måste finnas fisk i floden. Men hur skulle hon fånga den? Alexandra var en överklassflicka och visste så gott som ingenting om något så simpelt som fiske. Hon kunde läsa och skriva latin och hon var väl förtrogen med bibeln och de grekiska filosoferna. Hon var också väl bevandrad i naturvetenskap, trots att det ansågs opassande för en flicka. Men hon visste ingenting om överlevnad eller hur man skaffade föda. Mat var något som tjänarna serverade, att skaffa fram det var ingenting hon hade behövt befatta sig med. Nu hade hela hennes liv vänts upp och ner och hon kände sig hjälplös som ett barn. Men hon var intelligent och påhittig även om hon aldrig behövt använda sig av dessa egenskaper på allvar. Inte förrän nu. Hon började leta efter en lämplig gren som kunde användas som fiskespö. Som lina tänkte hon använda tvinnade trådar från sin klänning. Den borde hålla för småfisk åtminstone. Hon hittade snart en gren. Men vad skulle hon använda som bete? Hon såg sig villrådigt omkring. Det var senhöst och det fanns inga insekter eller daggmaskar hon kunde fånga. Ilsket slängde hon ifrån sig grenen. Sedan fick hon en ny idé. Kunde hon fånga fiskarna med händerna? Det var inte troligt men det var värt ett försök. Hon vadade ut i floden utan att bry sig om att vattnet var iskallt. Det strömmande vattnet var också grumligt men hon såg trots det skuggor som ilade omkring under ytan. Efter att ha stått stilla några minuter stack hon blixtsnabbt ner händerna i vattnet när hon såg en två decimeter lång skepnad strax under ytan. Hon kände hur hennes hand slöt sig kring en hal och kall spolformig kropp som sprattlade förtvivlat. Sprattlandet upphörde snabbt då hennes grepp om den olycklige fisken hårdnade. Sedan drog hon upp sitt byte och ett stolt småleende blev synligt i det trötta och frusna ansiktet. Efter att ha bärgat fångsten upprepade hon proceduren ett tiotal gånger och hon misslyckades inte med att fånga sitt byte en enda gång. Jag är snabb som en vessla, tänkte hon. Den tanken svepte undan den stolthet hon känt över sin fiskelycka. Hon var alldeles för snabb. Det var ännu ett tecken på att hon inte längre var mänsklig. Nu hade hennes fötter domnat av kylan och hon vadade upp ur vattnet. Det hon skulle göra nu var att göra upp eld och grilla fiskarna och samtidigt få värma sin frusna kropp. Med ens insåg hon att det inte var så lätt att göra upp eld. Allt virke var vått och hon hade inget elddon. Alexandra 48


drog händerna genom håret och rådbråkade sin hjärna. Hon var minst sagt ovan vid praktiskt arbete men hon var väl beläst. En av de många böcker hon läst var en roman där huvudpersonen blev strandsatt på en öde ö. Han gjorde upp eld genom att gnida två trästickor mot varandra, mindes hon. Hon letade omedelbart upp två pinnar och samlade ihop en hög kvistar och mindre grenar som bränsle. Sedan började hon det tålamodsprövande arbetet med att gnida stickorna mot varandra. Det tog henne nästan en halvtimme att göra upp eld. Hon visste det inte, men hon hade sin övermänskliga styrka att tacka för att det överhuvudtaget gick. Egentligen skulle det ha krävts en eldborr för att göra upp eld när allt var så fuktigt. Pinnarna var genomvåta och de sura kvistarna började ge ifrån sig svart, sotig rök. Glädjen spred sig inom henne när den första flamman slog upp. Hon blåste på lågan och snart brann högen med kvistar och värmen som strålade ut från den lilla elden var underbar. Hon rensade fiskarna så gott det gick med sina ovana händer och grillade dem sedan över den öppna elden. Det sotiga fiskköttet smakade underbart och hon slukade hela sin fångst utan att tänka på den vett och etikett hon fått med modersmjölken. Med magen full med mat kändes det bättre men när den vanliga hungern försvann fick det nya begäret fullt tillträde till hennes medvetande. Hon kände en onaturlig längtan efter att få sätta sina vassa tänder i de där svinaktiga tjänarnas halsar och dricka direkt från deras ådror. Nej, jag får inte tänka på det, sade hon strängt till sig själv. Det hade hunnit bli eftermiddag när hon bröt upp för att fortsätta sin vandring. Hon bar med sig elden i form av en fackla och hon bad en stilla bön att molnen inte skulle släppa ifrån sig sitt regn. Elden var hennes enda vän just nu. Det var kallt och fuktigt och hon behövde vila den kommande natten. Men tanken på att tillbringa ännu en natt utomhus var outhärdlig. Det var då tanken slog henne. Folket i byarna visste inte att hon var fördömd. Det var kristna människor som väl inte skulle vägra att ge en ensam kvinna mat och husrum en natt. Fast hon behövde en förklaring till varför hon befann sig på vandring ensam. Men det var dessvärre inte det värsta problemet. Lukten av andra människors blod var så frestande. Tänk om hennes själsstyrka inte räckte till? Det hade hunnit bli mörkt när hon kom fram till en fiskeby vackert belägen längs den stora floden. Hon bad Gud om styrka att stå emot den demoniska törst som ansatte henne innan hon promenerade in på huvudgatan som förvandlats till lervälling efter de intensiva höstregnen. Byn bestod av en samling vitmålade hus och såg relativt välmående ut. Kyrkan 49


låg i andra änden av huvudgatan och var i gott skick. Hon hann inte långt innan folk strömmade ut ur husen. En äldre man, som hon antog vara byäldste, kom fram till henne och hejdade henne. ”Herre min Gud, vad har hänt, kisasszony?”, frågade han med uppspärrade ögon. Alexandra såg ner på sin trasiga och smutsiga klänning och försökte komma på ett bra svar. ”Jag minns inte – jag … jag blev bortförd från mitt hem i Hermannstadt och nu är jag på väg dit”, svarade hon och försökte anlägga ett chockat och hjälplöst ansiktsuttryck. Något som underlättades av att hon verkligen var chockad och kände sig hjälplös. Låt vara att hon egentligen inte var det. ”Men ni kan inte gå till Hermannstadt, det ligger många dagsresor bort. Ni behöver hjälp kisasszony. Och det blir snart mörkt. Låt oss ta hand om er. Det ni behöver just nu är mat och sömn. I morgon kan vi bestämma hur vi bäst ska kunna hjälpa er.” Alexandra log tacksamt mot den gamla mannen och lät honom leda in henne i sitt hus. Efter middagen som bestod av fisk bad hon om att få gå till sängs och blev anvisad till ett mindre rum på övervåningen. Förhållandena var betydligt enklare än hon var van vid men just nu tedde sig det spartanska möblemanget som lyx för henne. Hon somnade snabbt. Innan sömnen övermannade henne tänkte hon hoppfullt att allt kanske skulle ordna sig, trots allt. På nedervåningen fick den gamle mannen försvara sitt beslut att ta sig an Alexandra. ”Hur kan du släppa in henne i vårt hus? Du vet inte ens vem hon är. Hon kanske är zigenerska och i så fall kan hon få för sig att mörda oss i våra sängar för att hon ska kunna stjäla allt vi äger”, sa den gamla kvinnan skarpt. Hennes man suckade. ”Såg du inte hur förtvivlad hon var? Det skulle vara okristligt att inte hjälpa henne. Jag har hur som helst svårt att sova och hon kan inte göra något utan att väcka mig. Oroa dig inte, kvinna. Ingenting kommer att hända.” Trots sin oro somnade fiskarhustrun snabbt men hennes man låg vaken. Vem är hon och vad har hon råkat ut för? Och varför ser hennes ögon så törstiga ut? Han låg vaken större delen av natten med bilden av den ömkliga, men ack så sköna kvinnan, på näthinnan. När Alexandra vaknade nästa morgon insåg hon att hon inte kunde ta emot mer hjälp från det gamla paret. Hon var tvungen att komma iväg snabbt, då hon kände på sig att hon inte skulle kunna stå emot länge till. I fortsättningen måste hon undvika andra människor. Annars skulle hon 50


mycket väl frestas att begå den värsta synden av alla. Hon var fast besluten att inte ge efter för förbannelsen. I värsta fall, om hon inte kunde stå emot, kunde kanske ett djurs ådror släcka hennes törst. Tanken på att dricka blod från får eller boskap var motbjudande men inte lika motbjudande som att dricka människoblod. ”Jag måste ge mig iväg ensam”, sa hon till sin värd efter att han bjudit henne på en stadig frukost. ”Ni har varit så goda mot mig och jag tackar er av hela mitt hjärta.” Rörelsen i hennes röst var tydlig och det var bara de adliga konventionerna som stoppade henne från att omfamna den gamle mannen. Alexandra viftade undan hans protester och något i hennes blick fick honom att avstå från att försöka hindra henne. Men han ville inte släppa iväg henne utan något annat än kläderna på kroppen och han frågade vad hon behövde. ”Jag vill be er om färdkost, elddon och en kniv. Får jag det så lovar jag er att jag klarar mig”, svarade hon. Den gamla mannen nickade sorgset. ”Jag ska ordna det. Gud vare med er, kisasszony.” ”Tack.” Jag behöver verkligen Guds hjälp, tänkte hon bistert för sig själv. Alexandra fortsatte vandringen hem, nu bättre utrustad. Hennes värdar hade försett henne med det hon bett om och lite till. Hon hade till och med fått ett fiskespö fastän hon inte behövde det. Nu var hon säker på att hon kunde klara sig på egen hand, utan sin fars beskydd och tjänstefolkets uppassning. Styrkan hade alltid funnits inom henne men det här var första gången hon verkligen behövde den. Snart skulle hon vika av från Donau och följa en östlig kurs men det fanns andra vattendrag som kunde ge henne fisk. Från och med nu måste hon undvika människor och då behövde hon skaffa mat på egen hand. För första gången ansattes hon av syndiga tankar på att helt enkelt stjäla mat och en häst men hon kväste dem beslutsamt. Hon fick inte ge efter för demonen som nu tagit sin boning i henne. Gjorde hon det skulle hon vara förlorad för alltid. Det var på tredje dagen efter att hon lämnat byn som det hände. Törsten efter blod höll nu på att driva henne till vansinne. Begäret var som en rasande eld i medvetandet. Hela hennes kropp darrade, som av frossa. Det här var värre än även den värsta hunger, det var … obeskrivligt. Men kanske värre än själva hungern var vetskapen om att hon omöjligt skulle kunna behärska sig om det funnits en människa i närheten. Alexandra led alla helvetets kval där hon vandrade på landsvägen österut. Dimman låg tätt över den ungerska pusztan och det dystra scenariot speglade hennes sinnesstämning perfekt. Det var sent på eftermiddagen 51


och hon letade efter en plats att slå läger när hon kände en svag men välbekant lukt. Det fanns människor i närheten. Närmare bestämt män för hon kunde känna skillnad på mäns och kvinnors lukt. De fanns någonstans bakom henne för det var därifrån vinden kom. De föregående dagarna hade hon flera gånger sett droskor passera men hon hade hört dem långt innan de var inom synhåll och gömt sig för att undvika att bli sedd. Hon stannade till och kämpade med sig själv. Den svaga vittringen av blod fick det att vattnas i munnen på henne. Hon kunde slippa den här plågan om bara … Nej, jag får inte göra det. Nu hörde hon stegen bakom sig. Det lät som om det var två män. Visste de att hon var där? Nej, såvida de inte var som hon kunde de inte ha hört henne. Hon ökade takten och ljudet av männens steg blev svagare. Likaså deras frestande lukt. När mörkret sänkte sig styrde hon stegen mot en dunge träd vid sidan av vägen. Hon lyssnade efter männen hon hört tidigare men nu hörde hon bara vindens ödsliga vinande och smådjurens tissel och tassel när de förberedde sig för att övervintra. Det var kyligt och hon beslöt sig för att göra upp eld. En halvtimme senare satt hon och värmde sig samtidigt som hon åt den fisk hon fångat på morgonen. Då kände hon lukten igen samtidigt som hon hörde steg som närmade sig. Maten hade inte stillat hennes hunger och hon dreglade nästan inför utsikten att få sätta sina tänder i mänskligt kött och släcka sin törst. Hon förbannade händelseutvecklingen med ursinnigt malande käkar. Varför skulle de komma hit? Vad hade de här att göra? Hon orkade inte lämna sitt läger så hon satt kvar med sänkt blick samtidigt som hon bad intensivt om styrka att motstå det fasansfulla begäret. Nu var stegen helt nära och plötsligt lösgjorde sig två gestalter ur skuggorna. Alexandras huvud for upp. ”Vilka är ni?”, ropade hon i mörkret. Som svar hörde hon ett lågt skrockande. ”Ser man på, Sandor. Vi får damsällskap i natt.” Den andre skrattade. Männen kom fram i ljuset från elden och Alexandra granskade dem noga. De såg ut som stråtrövare och det var precis vad de var. Ända tills för två år sedan hade de två männen varit soldater i den habsburgska kejsarens armé men deserterat under slaget vid Wigram. En gång i tiden hade de varit relativt anständiga män men krigets grymhet och arméns kadaverdisciplin hade förråat dem och bestulit dem på nästan all mänsklighet. De före detta soldaterna hade sett Alexandras eld genom dimman och hade planerat att råna lägret men de hade inte väntat sig att deras tilltänkta 52


offer var en ung, ensam kvinna. Hon kunde ge dem mer än värdesaker. De fäste inget avseende vid det faktum att den tidigare så eleganta adelsmön nu var smutsig och illaluktande efter tre dagars vandring. Vedermödorna hade inte rått på hennes skönhet som fortfarande var iögonfallande. Männen satte sig ner på andra sidan elden och la upp varsitt varggrin. Alexandra förstod på deras uppsyn vad de tänkte göra och i det ögonblicket bestämde hon sig för att ge efter för sin törst. Men inte förrän de tog första steget. För första gången välsignade hon sin nya styrka. Den gode Guden skulle säkert förlåta henne om hon försvarade sig mot två män som försökte våldta en som de trodde försvarslös kvinna. ”Ni är välkomna att värma er vid min eld”, sade hon med stadig röst och mötte deras blick. Avsaknaden av rädsla hos den ensamma kvinnan borde ha varnat dem men de var enkelspåriga och brutala män. Hennes objudna gäster hånflinade och flyttade sig så att de satt på varsin sida om henne. ”Du kan kanske värma oss, sötnos”, sa den större av dem och placerade sina händer på hennes bröst. Det föll ett blodrött dis för Alexandras ögon och hon förlorade kontrollen över sig själv. Instinktivt slog hon till honom i ansiktet med knytnäven och mannens huvud for bakåt. Sedan föll han ner medvetslös med blodet forsande ur den krossade näsan. Hon hoppade upp med ett morrande och vände sig mot den andre med ansiktet förvridet av demoniskt raseri. Det syntes vantro och chock i mannens ansikte men innan han hann skrika kastade sig hans tilltänkta offer över honom. ”Jag ska sannerligen värma er, niding”, fräste hon, hon väste fram orden så gutturalt att de inte gick att uppfatta, och tryckte ner mannen på marken. Stråtrövaren skrek högt när han såg in i de gula ögonen som tycktes glöda av helveteseld. Men de monstruösa ögonen var ändå inte det värsta. Det var hennes tänder. Nu låg Alexandra ovanpå honom och hon böjde sig ner mot stråtrövarens hals. Och så trängde de rakknivsvassa huggtänderna in i mänskligt kött för första gången. De slet obarmhärtigt sönder hud, muskler och senor när de trycktes in. Hela vägen in till ådrorna som löpte vid sidan av halsen. Blodet började strömma in i hennes mun och smaken av det var underbar. Det var som utsökt vin. Nej, ännu ljuvligare. Hennes hals arbetade intensivt för att svälja det tillströmmande blodet medan de dansande eldsflammorna lyste upp paret så att det för en utomstående betraktare, om någon sådan funnits, såg ut som en kärleksscen. Den olycklige landsstrykaren förmådde inte göra motstånd och det berodde inte enbart på moroaicăns överlägsna styrka. Smärtan och skräcken när tänderna träng53


de in i hans hals avlöstes snabbt av en märklig känsla av välbehag och snart kände han hur han domnade bort. Han var medveten om att han skulle dö men den sköna kvinnokroppen som låg ovanpå honom gav honom en känsla av lycka och frid och han kunde ha svurit på att han hörde sin mor sjunga den visa som vyssjat honom till sömns för många år sedan. Hans sista tanke var att det faktiskt inte var ett så oävet sätt att dö på. Efter några minuter reste sig Alexandra upp från sitt livlösa offer och rapade högt. Hon kände en enorm lättnad över att ha fått släcka sin törst. Men förutom det kände hon ingenting. Det hela var så overkligt, som en dröm. Det var som om hon befann sig utanför sig själv och betraktade scenen som en utomstående som råkat passera förbi. Under akten hade molntäcket lättat en aning och kometen som satt skräck i Europa lyste upp himlavalvet med sitt kalla sken, som för att ge sin hyllning till att dödens nystädjade ängel gjort sin debut. Den unga dödsängeln betraktade den utsugna kroppen med tom blick några sekunder. Sedan vände hon uppmärksamheten mot den andra stråtrövaren som rosslade svagt. Han var på väg att kvickna till. Hon slet upp honom i sittande ställning och såg med fascinerad fasa på sina händers verk. Mannens näsa var sönderslagen och hela ansiktet var täckt av levrat blod. Alexandra kände snarare än förstod att hon inte kunde låta honom leva och hennes händer sökte sig mot missdådarens hals. De slöt sig kring den, nästan som av sig själva. ”Gode Gud, förlåt mig”, viskade hon och klämde till om den tjocka, skäggbevuxna halsen. De så bedrägligt nätta fingrarna var numera ofattbart starka och borrade sig in i hullet, nästan som om också de omdanats till huggtänder. Alexandra behöll greppet i flera minuter innan hon kunde förmå sig till att släppa taget. Vid det laget var mannens ansikte blått och det rann blod ur munnen på honom. Hennes grepp hade krossat struphuvudet och döden hade varit så gott som ögonblicklig. Insikten om vad hon gjort träffade henne som blixten och hon blev stående som förlamad. Det var på något sätt annorlunda att strypa en man till döds än att döda honom genom att tömma hans kropp på blod. Men hon kände inga skuldkänslor, bara chock och en bedövande känsla av overklighet. Skuldkänslorna skulle komma först senare och de skulle bli hennes ständiga följeslagare genom livet. Den unga kvinnan visste det inte men hennes liv skulle sträcka sig in i en avlägsen framtid som hon inte ens kunde föreställa sig.

54


Kapitel 1 Två sekler senare

M

ichael Olsson, kallad Mixy av sina numera få vänner, satt ensam hemma och drack öl samtidigt som han slötittade på TV:n denna ljumma augustikväll 2009. Mixy var illa beryktad i trakten, han hade avtjänat flera års fängelsestraff för att ha våldtagit sin egen dotter upprepade gånger. Efter att ha muckat från fängelset hade han hyrt ett litet hus en mil utanför sin hemstad Katrineholm. Övergreppen mot dottern hade skett när familjen bodde i Eskilstuna men ryktet om vad han gjort hade spridit sig även till hans hemstad. Mixy hade druckit flera starköl under kvällen och han var behagligt lummig, men inte tillräckligt berusad för att glömma att han en gång haft ett helt annat liv. Varför i helvete hade han gjort det han gjorde? Det fanns inget bra svar på den frågan. Han hade varit full första gången och sedan hade det bara fortsatt. Det han gjort kunde aldrig gottgöras och han hade ofta funderat på att ta sitt liv. Men innerst inne visste han att han aldrig skulle kunna förmå sig till det. Mixy reste sig för att hämta ytterligare en öl. Men när han öppnade kylskåpet fanns det inga fler. Mixy svor högt för sig själv. Sedan kom han ihåg att han hade en back i bagageluckan, han hade varit inne i stan och handlat men när han kom hem hade han glömt ölbacken i bilen. Mix suckade och gick ut från det sjaviga huset för att hämta ölen. När han var på väg mot bilen som stod parkerad vid den bortre ändan av gårdsplanen stelnade han till och snodde runt. Han tyckte sig ha hört ett ljud, det lät som om någon smög på honom. Men det fanns ingen bakom honom. Mixy såg sig vaksamt omkring och lyssnade spänt. Det enda som hördes var vindens sus i tallarna. Huset han hyrde låg avsides, omgivet av tallskog. Närmaste granne bodde ett par kilometer bort. Trädgården var lika vanskött som huset, Mix hade inte klippt gräset på hela sommaren och ogräset frodades i vad som en gång i tiden hade varit trädgårdsrabatter. Klockan var över 11 på kvällen och det var mörkt ute. Månen var i nedan och den skymdes av molntrasor men den tittade fram då och då. Men just nu låg tomten i mörker förutom ljuset från utelampan. Mixy ryckte på axlarna och drog slutsatsen att ljudet han trodde sig ha hört bara var inbillning. Han skulle just öppna bagageluckan när han 55


plötsligt hörde det svaga ljudet av ett återhållet andetag precis bakom sin rygg. Det var ett obeskrivligt kusligt ljud och Mix kände en våg av fasa som inte ens den förfäran han upplevt när han greps av polisen kunde mäta sig med. Det var som om han förstått att det kanske fanns en högre rättvisa som inte tyckte att han sonat sitt vedervärdiga brott … Pulsen skenade och det var nära att han pinkade i byxorna. Mixy vände sig återigen snabbt om och såg till sin förvåning att den som smugit sig på honom var en ung kvinna klädd i en lång, svart trenchcoat. Trots att det var mörkt lade han märke till att kvinnan var riktigt snygg och mörkhårig. Dessutom var hon lång, bara några centimeter kortare än hans 185 centimeter. Mixy andades ljudligt ut av lättnad. Han visste inte vad kvinnan hade där att göra men hon kunde i alla fall inte utgöra ett hot. ”Du skrämde mig. Har du kört vilse?”, frågade han. Kvinnan svarade inte. Mixy mötte hennes blick och såg … ingenting. Kvinnans nötbruna ögon var kalla som is och hennes vackra ansikte var som hugget i sten. Hennes slag kom snabbt, han hann inte ens reagera. Det verkade som om marken for upp och slog till honom varpå världen försvann. Sedan blev han bortburen i natten. Och ingen skulle någonsin se Michael ”Mixy” Olsson igen. Det dröjde nästan en vecka innan någon saknade Mixy. Det var en psykiater som anmälde honom saknad, han hade åkt ut till Mix hus efter att ha ringt till honom i flera dagar utan att få svar. När han ringde på dörren var det ingen som öppnade och dörren var olåst. Mixys risiga gamla Saab stod också kvar. Men av honom själv fanns inte ett spår. Psykiatern anmälde Mickael Olsson som saknad hos polisen i Katrineholm men där fäste man ingen större vikt vid ärendet. Dels på grund av den saknades bakgrund men också på grund av att det inte fanns några spår av brott. Sannolikt hade Michael Olsson försvunnit frivilligt eller kanske begått självmord och på så vis gjort mänskligheten en stor tjänst, ansåg den utarbetade polisman som fick försvinnandet på sitt bord. Det var först långt senare som det gåtfulla försvinnandet kopplades samman med en rad liknande försvinnanden av kriminella de senaste åren.

56


9789175270692