9789175270692

Page 1


© Jonas Martinsson 2014 Omslagsbild: Dave Groshelle En Aliberta-bok utgiven av: Atremi   AB Axstad SödergĂ„rd 595 94 Mjölby E-post: info@atremi.se www.atremi.se Tryckt av Bording AB i BorĂ„s 2014 ISBN 978-91-7527-069-2


Prolog Karoslzy, den adliga Àttens Erdélyis sÀte. Transsylvanien. 6 oktober 1811.

A

lexandra ErdĂ©lyi hade alltid Ă€lskat att se solen gĂ„ ner bakom Karpaterna. Den unga kvinnan var romantiskt lagd och var helt övertygad om att hennes hembygd var den vackraste platsen pĂ„ Jorden. En besökare kunde lĂ€tt instĂ€mma i det och dĂ„ inte bara av artighetsskĂ€l. Det kuperade landskapet var vackert som en tavla. De skogsklĂ€dda sluttningarna fĂ€rgades brandgula av höstlöven och i fjĂ€rran avtecknade sig bergskedjans högre toppar mot den klarblĂ„ himlen. Hon höll in tömmarna och lĂ€t det vackra arabstoet hon red pĂ„ stĂ„ stilla medan hon beundrade det himmelska skĂ„despelet. Hon hade bestĂ€mt sig för att ta en ridtur för det var ett bra sĂ€tt att koppla av pĂ„ och dĂ„ kunde hon tĂ€nka klarare. Det hon tĂ€nkte pĂ„ var framtiden. Den unga adelsdamen stod inför en stor förĂ€ndring i sitt 21-Ă„riga liv. Tiden hade kommit för henne att gifta sig och den stora dagen lĂ„g bara en mĂ„nad fram i tiden. GiftermĂ„let var hennes eget val och det var anledningen till att det dröjt sĂ„ lĂ€nge. Att en 21-Ă„rig kvinna var ogift hörde förvisso till ovanligheterna, de flesta av hennes jĂ€mnĂ„riga vĂ€ninnor hade fött barn vid det hĂ€r laget. Men som hennes far sade, hon var inte som andra unga kvinnor och det tyckte han bara var positivt. Samtidigt kunde han inte lĂ„ta bli att oroa sig för att dotterns mĂ€rkliga egensinnighet skulle avskrĂ€cka en man frĂ„n att gifta sig med henne. Denna egensinnighet var dock inte uppenbar förrĂ€n man blivit nĂ€rmare bekant med den unga damen, mycket tack vare att hennes styrmor med bistĂ„nd av den anstĂ€llda guvernanten lagt stor möda vid att fĂ„ henne att tillĂ€gna sig ett behagfullt, kvinnligt sĂ€tt sĂ„ att hon hade bĂ€sta tĂ€nkbara förutsĂ€ttningar att lyckas i livet, vilket betydde att bli en god hustru och mor. Guvernanten ansĂ„g i hemlighet att det varit ett mycket svĂ„rt företag att vĂ€gleda Alexandra och hon trodde att det berodde pĂ„ hennes mĂ„lsmans, det vill sĂ€ga faderns eftergivenhet mot sin förstfödda avkomma. Inte för att det rĂ„tt nĂ„gon brist pĂ„ friare. Den första kandidaten hade bett om hennes hand nĂ€r hon var 16 Ă„r men sĂ„vĂ€l hon som fadern hade ansett att hon var alldeles för ung. Han hade varit den första i en lĂ„ng rad och det var ingenting att förundra sig över. Alexandra var bedĂ„rande vacker. Hennes lĂ€tt ovala ansikte var perfekt skulpterat – med höga kindben, smal, rak


nĂ€sa och jĂ€mn kĂ€klinje – och ramades in av ett lĂ„ngt, korpsvart hĂ„r som hon sedesamt brukade flĂ€ta ihop. Hyn var sĂ„ slĂ€t och klar att den nĂ€stan glĂ€nste, som om den vore belagd med silver och hennes lĂ€ppar var fylliga och sensuella. Hennes nĂ„got sneda, vagt orientaliska ögon var som sĂ€llsamma Ă€delstenar, nötbruna och guldskimrande. Det var vemodiga ögon som mĂ€n kunde drunkna i. Men ansiktet var inte hennes enda tillgĂ„ng. Att kalla henne för stĂ„tlig var en underdrift. Hon var lĂ„ng, lĂ€ngre Ă€n de flesta mĂ€n och aristokratiskt finlemmad. NĂ€r Alexandra sett sig mĂ€tt pĂ„ naturscenariot vandrade hennes tankar till den tillblivande och ett drömmande leende spred sig i ansiktet. Hon kĂ€nde sig lycklig men ocksĂ„ nervös. Hon hade trĂ€ffat honom för bara nĂ„gra dagar sedan – vid en mottagning pĂ„ hans familjs residens – och han hade kysst hennes hand och kind samtidigt som han sett henne sĂ„ djupt i ögonen att hon blivit vimmelkantig. Hon var förĂ€lskad för första gĂ„ngen i sitt liv. György Siroczi var en sympatisk man, med fina drag som det anstod en man av börd. Han var ljushĂ„rig, smĂ€rt och högrest, till och med lite lĂ€ngre Ă€n henne, och Ă€ven om fadern tyckte att den man dottern fallit för sĂ„g vek ut visste Alexandra att han Ă€gde en styrka inom sig som inte Ă„terspeglades i det mjukt formade ansiktet. Hon hade trĂ€ffat sin tillblivande redan som barn men sedan hade den fem Ă„r Ă€ldre Ă€dlingen rest ivĂ€g pĂ„ sin bildningsresa och nĂ€r han Ă„tervĂ€nde fann han att den mörka flickan med de sorgsna ögonen blivit en verklig skönhet. Eftersom han var ivrig och passionerad till sin natur hade han omedelbart bett om hennes hand. Alexandra hade ocksĂ„ fallit för sin barndomsvĂ€n men hon delade inte hans ivriga och otĂ„liga lĂ€ggning. I stĂ€llet var hon lugn och eftertĂ€nksam och tyckte inte om snabba beslut. Efter att ha talat med sin far som gett sin vĂ€lsignelse hade hon sagt att hon skulle tĂ€nka pĂ„ saken. Det var för tvĂ„ Ă„r sedan. Greve TamĂĄs ErdĂ©lyi – som kĂ€nde sin dotter vĂ€l – hade till slut frĂ„gat henne varför hon tvekade trots att hon sĂ„ tydligt var förĂ€lskad i honom. Hon hade sagt: Jag vet inte. Kanske vill jag inte överge min kĂ€ra far. Alexandra var vĂ€l medveten om att hon var allt fadern hade kvar av sin Ă€lskade hustru, hennes mor, som dött i barnsĂ€ng. Men det var inte hela sanningen. Visst var hon förĂ€lskad men det var ingen garanti för att han skulle behandla henne vĂ€l. NĂ„gonstans djupt inom sig visste hon att han inte Ă€lskade henne sĂ„ mycket att han var beredd att dö för henne. Hon visste att hennes far skulle offra sitt liv för att rĂ€dda hennes och hon önskade sig en make som Ă€lskade henne lika myck-


et. Fast hon sade sig att det kanske var att begĂ€ra för mycket. Och fadern hade ocksĂ„ försynt pĂ„pekat att detta att gifta sig av kĂ€rlek var ett privilegium som det var fĂ„ kvinnor förunnat och att hon dĂ€rför inte borde tveka. SĂ„ hon hade till slut tackat ja och nĂ€r hon mottagit kyssen pĂ„ kinden kĂ€nde hon sig övertygad om att hon fattat rĂ€tt beslut. Men Alexandra sĂ„g inte direkt fram emot bröllopsnatten, trots att hon blev varm om hjĂ€rtat bara av att tĂ€nka pĂ„ sin tillblivande. TvĂ€rtom bĂ€vade hon inför den. Och det berodde frĂ€mst pĂ„ hennes religiösa kyskhet. Hon var förstĂ„s jungfru och eftersom hon var en mycket from kvinna betraktade hon sexuellt umgĂ€nge som nĂ„got smutsigt och fördĂ€rvligt. Jungfru Maria hade aldrig blivit nedsmutsad av en mans lem och var ett föredöme för henne. Ett tag hade hon till och med övervĂ€gt att gĂ„ i kloster men fadern hade övertalat henne att avstĂ„. Det var inte ett liv för en ung kvinna, hade han sagt och milt frĂ„gat om hon trodde att det var vad hennes Ă€lskade mor velat. ”Oavsett vem som fĂ„r Ă€ran att bli din make sĂ„ kommer du att bli den som bestĂ€mmer”, hade fadern sagt till hennes förlĂ€genhet. Fadern hade till viss del uppfostrat henne som en son och hon var dĂ€rför en bestĂ€md och sjĂ€lvstĂ€ndig ung kvinna, vilket tog tid för mĂ€nniskor att inse eftersom hon gav ett sĂ„ vĂ€nt och stillsamt intryck. Det krĂ€vdes att man tillbringade en viss tid i hennes sĂ€llskap för att man skulle upptĂ€cka att hon Ă€gde ett stort mĂ„tt av inre styrka som kunde ta sig högst olika uttryck, beroende pĂ„ hennes sinnesstĂ€mning. MĂ„nga skulle sĂ€ga att hon hade ett egensinnigt, eller till och med inbilskt drag som doldes under ett lager av god uppfostran och fromhet. De som stod henne nĂ€ra föredrog att kalla samma sĂ€rdrag för klarsynthet, uppriktighet och insikt om sitt eget vĂ€rde. Men Alexandra hade inte varit lycklig under sin barndom trots sina materiella privilegier och faderns villkorslösa kĂ€rlek. Saknaden efter modern hade alltid funnits dĂ€r. Alexandra kunde fortfarande se moderns ansikte framför sig, trots att hon bara varit fyra Ă„r nĂ€r Döden kommit ridande och skördat hennes liv. Det var denna tunga förlust som var förklaringen till att hon vuxit upp till en ofta melankolisk och grubblande ung kvinna. Ofta undrade hon om det var sĂ„ att en förbannelse vilade över familjen. Bördan av att vara det enda fadern hade kvar av den kvinna han Ă€lskat sĂ„ högt vilade tung pĂ„ hennes axlar. Fadern hade gift om sig men till skillnad frĂ„n föreningen med Alexandras mor var detta hans andra Ă€ktenskap inte sĂ„ mycket betingat av kĂ€rlek som av nödvĂ€ndigheten att föra Ă€tten vidare. Hur mycket TamĂĄs ErdĂ©lyi


Ă€n Ă€lskade sin dotter sĂ„ kunde hon som kvinna inte föra Ă€ttens namn vidare. Hennes styvmor, ZsĂłfia tillhörde en ungersk adelsfamilj och hade först fött Ă€nnu en dotter Ă„t sin man men sedan hade hon levererat sin son. Flickan, som hette Adrienne var nu 13 Ă„r och pojken Balint Ă„tta och bĂ„da avgudade sin Ă€ldre syster som alltid tog sig tid för dem. Men allt var inte frid och fröjd hos den högadliga familjen. Trots att ZsĂłfia, som var en pliktmedveten kvinna, uppfostrat Alexandra som sin egen dotter sĂ„ hade det alltid funnits en spĂ€nning mellan de bĂ„da kvinnorna. Först och frĂ€mst sĂ„ insĂ„g ZsĂłfia att hennes man inte Ă€lskade henne som han Ă€lskat Alexandras mor och den unga kvinnan och den kĂ€rlek TamĂĄs visade henne var en stĂ€ndig pĂ„minnelse om detta faktum. Till det kom att den mycket konservativa grevinnan ansĂ„g att hennes styvdotter var alldeles för egensinnig, ett drag som hon försökte tygla men som fadern i stĂ€llet verkade uppmuntra. Det var inte sĂ„ att ZsĂłfia öppet visade sin fientlighet, den yttrade sig mer som en stram kylighet dold under en yta av strĂ€ng vĂ€lvilja. Alexandra och hennes far tillhörde en Ă€tt som strĂ€ckte sig Ă„tskilliga hundra Ă„r tillbaka i tiden. En anfader till henne hade deltagit i kriget mot de invaderande turkarna pĂ„ 1500-talet och en annan förfader hade sedan motvilligt trĂ€tt in i den habsburgska kejsarens tjĂ€nst i hopp om att pĂ„ sĂ„ sĂ€tt kunna Ă„terupprĂ€tta det ungerska kungadömet. Men de förhoppningarna hade aldrig infriats eftersom Ungern i stĂ€llet blev en del av det Habsburgska riket och den ungerska adeln befann sig stĂ€ndigt i strid med kejsaren i Wien för att försvara sina födslorĂ€ttigheter och fĂ€derneslandets frihet. OcksĂ„ hennes far hade dragits in i detta politiska maktspel och hon var orolig för vad det skulle kunna fĂ„ för följder för honom och familjen. Sedan nĂ„gra mĂ„nader tillbaka hade en lysande komet varit synlig pĂ„ himmelen och mĂ„nga oroade sig för att den varslade om kommande olyckor, bĂ„de för egen del och vĂ€rlden. Det trodde inte Alexandra pĂ„, hon var en bildad kvinna och visste att kometer var himlakroppar som rörde sig kring solen enligt naturens lagar och satt ofta ute pĂ„ terrassen om kvĂ€llarna för att beundra det sĂ€llsamma himlafenomenet. DĂ€remot hörde ZsĂłfia till dem som var övertygad om att eldbollen var ett dĂ„ligt omen. ”Jag fruktar att nĂ„got fasansfullt kommer att hĂ€nda”, brukade hon sĂ€ga och lĂ€t sig inte lugnas av styvdotterns försĂ€kringar om att det bara var ett naturfenomen. ”Du Ă€r en flicka”, var grevinnans ampra genmĂ€le, ”och vad vet flickor om naturfenomen?” Alexandra hade invĂ€nt att kvinnor inte var underlĂ€gsna mĂ€nnen i konsten att tĂ€nka förnuftigt och rĂ„tt styvmodern att lĂ€sa Mary Wollstonecrafts manifest Till försvar för kvinnans rĂ€ttigheter och det hade förskaffat den


unga kvinnan en rejĂ€l utskĂ€llning för att hon var sĂ„ nĂ€svis. Under den senaste tiden hade nĂ€mligen det tidigare Ă€ndĂ„ ganska sĂ„ harmoniska förhĂ„llandet mellan Alexandra och hennes styvmor drastiskt försĂ€mrats och skĂ€let var detta. För nĂ„gra mĂ„nader sedan hade den österrikiske Ă€dlingen baron Wickwitz bett om hennes hand. Det var ett parti som ZsĂłfia ansett sĂ€rdeles lovande. Styvmodern hade dragit i alla upptĂ€nkliga trĂ„dar för att frieriet skulle Ă€ga rum och, nĂ€r sĂ„ skett, att Alexandra skulle sĂ€ga ja. Inte nog med att baron Wickwitz hade hög rang, förbindelser och förmögenhet, han var dessutom en stilig man som utstrĂ„lade styrka. ZsĂłfia var av den bestĂ€mda uppfattningen att hennes styvdotter sannolikt aldrig skulle fĂ„ ett bĂ€ttre Ă€ktenskapserbjudande. Det hade bara funnits ett problem 
 NĂ€mligen detta att Alexandra inte ville ha den unge baronen till Ă€kta man. Inte nog med att hon ej var förĂ€lskad i honom, hon ogillade den man styvmodern valt ut Ă„t henne. Det var mest uttrycket i baron Wickwitz ögon hon inte tyckte om. Det fanns nĂ„gon sorts 
 rĂ„het dĂ€r. Inte manlig hĂ„rdhet som ZsĂłfia kallade det utan snarare en kall kĂ€nslolöshet som inte borde finnas i en mans ögon nĂ€r han sĂ„g pĂ„ kvinnan han ville ta som hustru. Hon kunde inte tĂ€nka sig att dela resten av sitt liv med denne man och detta hade hon helt frankt tillkĂ€nnagivit för sin styvmor. Först hade ZsĂłfia vĂ€nligt försökt fĂ„ henne att Ă€ndra uppfattning men nĂ€r den strategin inte rönte nĂ„gon framgĂ„ng hade hon skĂ€rpt tonen och till sist hade hon bett sin man att tala sin obstinata dotter till rĂ€tta. Men Tamas, som sjĂ€lv gift sig av kĂ€rlek, hade i stĂ€llet stött Alexandra och sagt att han absolut inte kunde tillĂ„ta henne att gifta sig med en man som fyllde henne med obehag. Och dĂ€rmed fick ZsĂłfia se sig besegrad. Debaclet hade orsakat ett stort mĂ„tt av bitterhet hos grevinnan eftersom hon alltid Ă€lskat sin styvdotter och, som hon sĂ„g pĂ„ saken, inte haft nĂ„got annat Ă€n hennes eget bĂ€sta för ögonen. Att styvdottern sedan accepterat den i ZsĂłfias tycke alltför beskedlige, för att inte sĂ€ga menlösa, György Siroczis frieri hade bara förstĂ€rkt grevinnans bitterhet. Alexandra insĂ„g att det snart skulle bli mörkt och hon bestĂ€mde sig för att rida hem. Det fanns gott om vargar i trakten och hon ville inte vara utomhus efter mörkrets inbrott. Hon manade pĂ„ hĂ€sten som hade passat pĂ„ att beta medan ryttarinnan drömt om sitt kommande Ă€ktenskap. Till synes utan anledning började stoet bli nervöst. Det gnĂ€ggade och frustade och stampade. Alexandra blev sjĂ€lv lite nervös och sĂ„g sig vaksamt omkring. TrĂ€den och buskarna kastade djupa skuggor men hon sĂ„g 7


ingenting som kunde skrĂ€mma en hĂ€st. Hon klappade stoet lugnande pĂ„ halsen men det hjĂ€lpte inte. TvĂ€rtom blev hon Ă€nnu mer nervös. Plötsligt stegrade hon sig och Alexandra föll av med ett skrik följt av en dov duns nĂ€r hon tog mark. Hon blev liggande pĂ„ marken, mörbultad, medan hĂ€sten galopperade i vĂ€g i full fart. Efter nĂ„gra sekunder reste hon sig upp och grimaserade av smĂ€rta. Hon skulle fĂ„ nĂ„gra blĂ„mĂ€rken men vĂ€rre var det inte. Men hon var förbryllad, det var första gĂ„ngen den hĂ€sten kastade av henne. Hon var en skicklig ryttarinna men hon förstod inte vad det tagit Ă„t hĂ€sten. Alexandra visslade efter stoet som redan nĂ€stan var utom synhĂ„ll men förgĂ€ves. Hon suckade. Det sĂ„g ut som om hon skulle tvingas gĂ„ hem och det skulle snart bli mörkt. Vandringen skulle ta ett par timmar, minst. Hennes far skulle sĂ€kert skicka ut tjĂ€narna för att leta efter henne men Ă€gorna var stora och det skulle vara som att leta efter en nĂ„l i en höstack. Det tog henne nĂ€stan en timme att hitta stigen som ledde hemĂ„t och vid det laget hade det sista skymningsljuset försvunnit frĂ„n himlen. Och med kvĂ€llningen kom molnen seglande österifrĂ„n. Det började bli kallt och hon skyndade pĂ„ stegen. StjĂ€rnorna och mĂ„nen skymdes av moln vilket innebar att det var beckmörkt och Alexandra kĂ€nde sig mycket illa till mods. Hon hade alltid varit rĂ€dd för mörkret. Det berĂ€ttades mĂ„nga historier i Transsylvanien om de ondskefulla varelser som strök omkring pĂ„ nĂ€tterna. Föga anade hon att hon en dag sjĂ€lv skulle bli faran i mörkret som skulle injaga ren dödsfruktan i otaliga rĂ„barkade, brutala mĂ€n. Men innan dess skulle hon sjĂ€lv bli ett offer. En man betraktade henne frĂ„n skuggorna med lysten blick. Det han tĂ€nkte göra var förbjudet men de urĂ„ldriga reglerna gĂ€llde inte lĂ€ngre. Klanen han tillhörde hade förintats och hans herre var död. Han hade sjĂ€lv sett honom bli halshuggen och det hade varit ytterst nĂ€ra att han sjĂ€lv tvingats dela sin herre och mĂ€stares öde. Men han hade lyckats fly och sedan dess hade han strukit omkring pĂ„ den transsylvanska landsbygden och stulit mat och andra förnödenheter pĂ„ nĂ€tterna. Men han behövde nĂ„got mer Ă€n vatten för att slĂ€cka sin törst. NĂ€mligen blod, nĂ€rmare bestĂ€mt mĂ€nskligt blod. Och nu kĂ€nde han lukten av Alexandras flödande livsvĂ€tska och han hörde hennes hjĂ€rta slĂ„. Det slog lite fortare och hĂ„rdare Ă€n normalt. Hon var rĂ€dd och det eggade upp den smygande landstrykaren. Han hade följt efter henne ett tag nu – trots smĂ€rtan och obehaget som solljuset gav honom Ă€ven om han försökt hĂ„lla sig i skuggorna och nu nĂ€r mörkret infallit var det dags att slĂ„ till. Det var inte frĂ€mst hennes blod 8


han ville ha. En olycklig herdes Ă„dror hade slĂ€ckt hans törst för bara ett par veckor sedan. Men den unga jungfruns blod smakade sĂ€kert bĂ€ttre och hon kunde göra mer för honom Ă€n att slĂ€cka hans törst. Alexandra suckade nĂ€r hon kom fram till en vattenpöl mitt i vĂ€gen. Hon lyfte pĂ„ klĂ€nningen nĂ€r hon gick runt den sĂ„ att det inte skulle komma lera pĂ„ den. Plötsligt hörde hon ett steg bakom ryggen. Det kĂ€ndes som om hjĂ€rtat hoppade ut ur bröstet pĂ„ henne och hon vĂ€nde sig snabbt om. Trots att det var mörkt sĂ„g hon en gestalt komma mot henne. ”Vem dĂ€r?”, ropade hon med skrĂ€ckslagen röst. Alexandra vĂ€nde pĂ„ klacken och sprang men hon kom inte lĂ„ngt. Hon snubblade pĂ„ sin lĂ„nga klĂ€nning och föll framstupa. Mannen som följt efter henne kom fram. ”Varför springer du?”, frĂ„gade han pĂ„ kraftigt bruten ungerska. Alexandra betraktade den mörka gestalten och hennes rĂ€dsla ökade ytterligare. Mannens klĂ€der var trasiga och det lĂ„nga hĂ„ret var ovĂ„rdat. Inte heller hans röst var behaglig, den var hes och lĂ€t hĂ„nfull pĂ„ nĂ„got sĂ€tt. Men det som skrĂ€mde henne mest var blicken i hans ögon. Den var kall och hĂ„rd, men samtidigt lysten. Mannen log men leendet nĂ„dde inte hans kalla ögon. ”Bra att du redan ligger ner, min sköna”, sa han med hes röst. Nu förstod Alexandra vad han hade i sinnet, hon hade redan anat det men de vedervĂ€rdiga orden hade undanröjt alla tvivel, och vĂ„gen av skrĂ€ck var övervĂ€ldigande, vĂ€rre Ă€n nĂ„gonting hon ens kunnat förestĂ€lla sig. Hennes medvetande försvann ner i ett tjockt töcken av rĂ„ panik. Hon försökte resa sig men hennes öde var redan beseglat. Varelsen hade inte för avsikt att lĂ„ta sig byte fly. Han satte han sig grensle över Alexandra och skred genast till handling, började slita av henne klĂ€nningen. Hon skrek och försökte förgĂ€ves göra sig fri men det var lönlöst. Mannen var kortare Ă€n henne och var inte heller sĂ€rskilt kraftig byggd men han var Ă€ndĂ„ omĂ€nskligt stark. ”Det lönar sig inte att göra motstĂ„nd, min sköna”, vĂ€ste mannen med rösten full av ondskefull upprymdhet. Efter att mannen fĂ„tt av henne underkjolen tvingade han sig pĂ„ henne, trĂ€ngde djupt in i henne gĂ„ng pĂ„ gĂ„ng och det gjorde ohyggligt ont. SmĂ€rtan var som vĂ€rst första gĂ„ngen han gjorde det. Trots att hon var jungfru var hon inte helt ovetande om vad sex innebar. Styvmodern hade i ett förtroligt samtal kvinnor emellan sagt att det gjorde ont första gĂ„ngen. Men smĂ€rtan var hemskare Ă€n hon nĂ„gonsin kunnat förestĂ€lla sig. Det kĂ€ndes 9


som om en jĂ€rnstĂ„ng pressades upp i underlivet, in i henne och hon gav ifrĂ„n sig ett högt, hjĂ€rtskĂ€rande skrik som bara ökade vĂ„ldtĂ€ktsmannens bestialiska lust. Hon fick bara ett par sekunders andrum innan han trĂ€ngde in igen. Och igen. Det verkade som om han aldrig skulle fĂ„ nog. Hans ögon var nu, eller tycktes vara gula, som hĂ„lor till ett helvete som var sĂ„ ondskefullt att ingen mĂ€nniska ens kunnat förestĂ€lla sig det och nu svepte ren fasa undan det mesta av smĂ€rtan och förnedringen. Det var inte en mĂ€nniska, inte en man som vĂ„ldförde sig pĂ„ henne. Det var en demon. Alexandras skrik övergick snart till snyftningar som var lika uppfyllda av smĂ€rta och skrĂ€ck men hon kunde inte göra nĂ„got förutom att be. ”Gud, hjĂ€lp mig”, kved hon gĂ„ng pĂ„ gĂ„ng. Hennes desperata böner irriterade angriparen som slet av henne krucifixet hon bar om halsen och kastade bort det i buskarna. ”Det finns krafter som Ă€r starkare Ă€n din Gud, min sköna”, vĂ€ste han. NĂ€r det sĂ„ gick för honom bet han henne i halsen och började dricka av hennes blod. Hennes skrik ekade Ă„terigen i natten men det fanns ingen som kunde höra henne. Efter vad som tycktes vara en evighet men i sjĂ€lva verket bara var en minut slĂ€ppte han taget om hennes hals. Men blodet fortsatte att forsa ut ur de sĂ„r som tĂ€nderna lĂ€mnat efter sig. HalspulsĂ„drorna var sönderslitna och det innebar att döden skulle intrĂ€da inom bara ett par minuter. MĂ€nniskor dog sĂ„ lĂ€tt, tĂ€nkte monstret föraktfullt. Han kunde helt enkelt lĂ€mna henne att dö eller ocksĂ„ kunde han ge henne nĂ„got i utbyte. Impulsiv som han var valde han det senare alternativet. ”Ditt blod smakar sĂ„ sött”, sade han flinande och blottade dĂ€rmed sina vederstyggliga huggtĂ€nder. ”Nu Ă€r det din tur. Drick mitt blod, min sköna.” Alexandra höll pĂ„ att förlora medvetandet men skakade protesterande pĂ„ huvudet. Hon kunde inte fĂ„ fram ett ord och hon förstod att hon höll pĂ„ att förblöda. Hennes kropp kĂ€ndes blytung och hon fick kĂ€mpa för att inte sjunka ner i medvetslöshet. ”Om du inte dricker av mig kommer du att dö. I mitt blod finns en kraft stark nog att besegra döden, inte bara just nu utan för all evighet. Jag erbjuder dig evigt liv i utbyte mot att du slĂ€ckt min törst och öppnat ditt sköte för mig. LĂ„t vara att du gjorde det motvilligt. Vilket föredrar du, min sköna? Att dö eller att leva för evigt?” I det ögonblicket förstod Alexandra plötsligt att det eviga liv som kyrkan utlovade var en lögn. Gud skulle inte rĂ€dda henne av den enkla anledningen att han inte existerade. Döden var ingenting annat Ă€n ett svart hĂ„l som 10


skulle sluka henne för evigt. Hon kĂ€nde hur livet snabbt rann ur henne och grep desperat efter det halmstrĂ„ som erbjöds henne. ”Jag vill leva”, mumlade hon med ren förtvivlan i sinnet. Mannen log ondskefullt i mörkret och bet sig sjĂ€lv i handleden. Sedan förde han sin hand till hennes mun. Blodet droppade ner pĂ„ hennes tunga och med sina sista krafter sög hon i sig den smitta som skulle komma att rĂ€dda hennes liv frĂ„n sin plĂ„goandes kĂ€rl. ”SĂ„ja, kĂ€nn mig i dig sĂ„ som jag kĂ€nner dig i mig”, hörde hon men det lĂ€t som om rösten kom lĂ„ngt bortifrĂ„n. Hon fortsatte att dricka tills han tyckte att det rĂ€ckte och drog undan handen. Sedan slöt sig mörkret kring henne. Angriparen reste sig upp och betraktade sitt medvetslösa offer nĂ„gra sekunder innan han lyfte upp den livlösa kroppen och slĂ€ngde den över axeln som en tom sĂ€ck. Den vederstyggliga varelsen vandrade ivĂ€g med sin börda i natten Efter en stund stannade han till och lyssnade. Han hörde flera mĂ€n pĂ„ avstĂ„nd. De fanns nĂ„gonstans mellan honom och de skogsklĂ€dda bergen som var hans mĂ„l. Och de kom nĂ€rmare. Han överlade med sig sjĂ€lv under nĂ„gra ögonblick innan han bestĂ€mde sig för att fly hellre Ă€n att riskera en strid. Visserligen var han starkare och snabbare Ă€n nĂ„gon mĂ€nniska men de okĂ€nda mĂ€nnen i mörkret kunde vara bevĂ€pnade. Blodsugarens mod var inte ens i nĂ€rheten av hans styrka. Efter en kort tvekan lade han ner kvinnan han bar pĂ„. Hon skulle sinka honom och nu ville han röra sig sĂ„ snabbt som möjligt för att komma i sĂ€kerhet. Han betraktade sitt till synes döda offer ett ögonblick. Sedan lĂ€mnade han henne liggande livlös pĂ„ marken och försvann i mörkret. Han undrade om hon skulle dö eller bli som han, det förra var kanske det troligaste tĂ€nkte han kallt. Men om hon överlevde och Ă„terföddes som nosferatu skulle hon snart söka upp honom, vart annars skulle hon ta vĂ€gen, och tillsammans skulle de kunna bygga upp en ny klan av nosferatu. Med honom som överhuvud och den sköna kvinnan han döpt som sin trogna följeslagerska. Det var inte mycket han begrep. Under sitt mĂ€nskliga liv hade han varit en trögtĂ€nkt och grov bonddrĂ€ng, vars brutala natur tagit sig uttryck i att han ofta hamnat i slagsmĂ„l och ofredat kvinnor som stod utan tillförlitligt beskydd. En ödesdiger dag, fyrtio Ă„r tidigare, hade han lockats följa med en tilldragande kvinna utan att veta att det enda hon ville var att skörda hans blod för sig sjĂ€lv och sin ”klan”. Han hade förts till Valakiet, till ett ingenmansland mellan det habsburgska Transsylvanien och det 11


Osmanska riket som kontrollerades av klanen, och dĂ€r hade han hĂ„llits som blodslav de följande Ă„ren. Med jĂ€mna mellanrum hade varelserna som höll honom fĂ„ngen tappat honom pĂ„ blod. Och redan efter ett par Ă„r var han sĂ„ försvagad att klanen inte hade nĂ„gon anvĂ€ndning för honom lĂ€ngre. Det normala hade varit att avliva den urmjölkade men kvinnan som lockat med sig honom hade, ovanligt nog, förbarmat sig över sitt offer och erbjudit honom ett alternativ till döden: att bli som de. Det hade varit ett lĂ€tt val, fĂ„ mĂ€nniskor vĂ€ljer döden nĂ€r det finns ett annat alternativ. Och sedan dess hade han varit en lojal medlem i klanen, nöjd med att vara vid liv och att ha en patron som talade om för honom vad han skulle göra, vilka bestialiska dĂ„d han skulle begĂ„. Han hade njutit av sin nya förmĂ„ga att utöva fysisk makt men det fanns begrĂ€nsningar: ”MĂ€nniskorna, de som kallar sig Guds barn, Ă€r vĂ„r föda men för den skull skall de inte behöva lida mer Ă€n nödvĂ€ndigt”, var det rĂ€ttesnöre klanens överhuvud satt upp. Nu stod han plötsligt ensam och dĂ„ Ă„terföll han snabbt i det beteende som varit hans signum, grymhet för grymhetens egen skull, innan hans herre gjorde honom till det han nu var. En odödlig moroi eller vampyr som dessa mĂ€rkliga varelser kallades lĂ€ngre vĂ€sterut. Monstret visste inte att han just beseglat sitt eget öde. Hans mordiska livsvandring nĂ€rmade sig slutet. Greve TamĂĄs ErdĂ©lyi hade skickat ut sitt folk, bĂ„de tjĂ€nstefolket och drĂ€ngarna, för att söka efter dottern nĂ€r hĂ€sten Ă„tervĂ€nde utan henne. Greven sjĂ€lv vankade av och an utanför sitt residens, utom sig av oro. NĂ€r man sĂ„g honom var det inte svĂ„rt att gissa varifrĂ„n Alexandra Ă€rvt sin stĂ„tlighet. Adelsmannen var nĂ€stan tvĂ„ meter lĂ„ng och bredaxlad. Men Alexandra hade Ă€rvt sitt svarta hĂ„r frĂ„n sin vlakiska mor, TamĂĄs ErdĂ©lyis hĂ„r var rödbrunt, inte svart. SkĂ€gget hade samma rödbruna nyans men han hade samma nötbruna ögon som sin dotter. Skillnaden var att det fanns en manlig hĂ„rdhet i blicken som saknades hos Alexandra och nu fick oron hans ögon att se Ă€nnu kĂ€rvare ut. Nu Ă„ngrade han den frihet han givit sin dotter. SĂ„vĂ€l styvmodern som guvernanten, en amper kvinna vid namn Dodo, hade kritiserat vad de kallade hans eftergivenhet för dotterns önskningar. De bĂ„da kvinnorna hade varit sĂ€rskilt kritiska mot att han lĂ€t henne bege sig ut pĂ„ utfĂ€rder helt pĂ„ egen hand. Nu var Alexandras tvĂ„ kvinnliga beskyddare nĂ€rmast hysteriska, bĂ„de av oro och vrede. Hans fru hade till och med vĂ€drat sina misstankar att Alexandra fĂ„tt kalla fötter inför det stundande bröllopet och helt enkelt rymt. Det var som om hennes uppriktiga 12


oro för styvdottern fĂ„tt den tillbakahĂ„llna avogheten att visa sig öppet. Hon hade ocksĂ„ antytt att den unga damen kanske hade en Ă€lskare i hemlighet. Kanske hade hon blivit förförd av en slyngel nerifrĂ„n byn under en av sina tidigare utfĂ€rder. Greve TamĂĄs visste bĂ€ttre Ă€n sĂ„, hans dotter var en from och Ă€rbar kvinna som aldrig skulle besudla sig sjĂ€lv pĂ„ det sĂ€ttet. Inte heller skulle hon avvika frĂ„n ett Ă„tagande som hon av egen fri vilja sagt ja till. Det var det sista hon skulle göra. Nej, den enda förklaringen var att hon rĂ„kat ut för en olyckshĂ€ndelse. Förhoppningsvis hade hon bara fallit av hĂ€sten och var pĂ„ vĂ€g hem till fots. Men innerst inne anade greven att nĂ„got fruktansvĂ€rt hade hĂ€nt. TjĂ€narna fortsatte motvilligt sökandet trots att mörkret snabbt sĂ€nkte sig. TamĂĄs ErdĂ©lyi gav sig sjĂ€lv ut för att söka, det var bĂ€ttre Ă€n att gĂ„ av och an till ingen nytta. Men sökandet var förgĂ€ves och till slut var det för mörkt för att det skulle vara lönt att fortsĂ€tta. *** Hon var död. SĂ„ mĂ„ste det vara. Det enda som fanns var ett grĂ„tt töcken och hon flöt omkring i det. Men sĂ„ mĂ€rkte hon att det vaggade. Det kĂ€ndes som om 
 som om nĂ„gon, eller nĂ„got, bar henne. Det Ă€r sĂ„ kallt, tĂ€nkte hon. Iskallt. Alexandra hade aldrig kunnat förestĂ€lla sig att en sĂ„dan kyla kunde finnas. Hon kĂ€mpade för att urskilja nĂ„gonting i det grĂ„a töcken som omgav henne. Och med ens skönjde hon en gestalt. Men hon kunde inte se dess ansikte för det var tĂ€ckt av en kĂ„pa. Gestalten bar henne i sina armar. Nu fylldes hon av fasa och försökte göra sig fri frĂ„n de iskalla armarna som höll i henne bara för att finna att hon inte kunde röra sig. DĂ„ försökte hon skrika men Ă€ven stĂ€mbanden var förlamade. Nu lade hon mĂ€rke till att det grĂ„a töcknet var dimma och genom sjoken kunde hon se ett mörkt, skrĂ€mmande landskap som bestod av döda, knotiga trĂ€d. Det var ett totalt livlöst landskap och det var alldeles tyst. Förutom ljudet av gestaltens tunga steg. Rakt framför dem sĂ„g hon en svart, ohygglig malström och hon förstod att det var dit de var pĂ„ vĂ€g. Och om det var nĂ„gonstans hon inte ville bli förd sĂ„ var det till denna virvel av mörker. För den skulle sluka henne för alltid. Återigen försökte hon fĂ„ en skymt av gestaltens ansikte, hon ville inte se det men kĂ€nde att hon var tvungen. En vindpust fick kĂ„pan att fladdra till och nu kunde hon se ansiktet 
 
 det var Dödens, liemannens, ansikte Alexandra sĂ„g och det var hans skelettarmar hon hade om sig. Nu hĂ€vdes hennes förlamning och hon gjorde 13


ett vĂ„ldsamt kast med kroppen samtidigt som hon skrek. Liemannen tycktes bli överrumplad, i vart fall tappade han greppet om henne och hon föll till marken. Hon var fri. Men inte i sĂ€kerhet för Döden var fortfarande alldeles intill henne. Under ett ögonblick lĂ„g hon kvar pĂ„ marken, lamslagen av skrĂ€ck, men sĂ„ kom hon pĂ„ fötter. DödsĂ€ngeln grep efter henne men han fick bara tag i hennes klĂ€nning, som revs sönder, och hon flydde i ren panik. Alexandra sprang genom dimmorna med den trasiga klĂ€nningen fladdrande i vinden. Det mardrömslika landskapet tycktes vara oĂ€ndligt och hon visste inte vilken vĂ€g hon skulle ta för att komma tillbaka. Men just nu var det enda som betydde nĂ„got att hon kom undan frĂ„n DödsĂ€ngeln och den svarta virvelströmmen. Den kalla luften strömmade mot ansiktet och för varje steg kĂ€nde hon hur hoppet steg inom henne. Kanske hade han tappat bort spĂ„ret efter henne. Plötsligt sveptes dimslöjorna bort och dĂ„ sĂ„g hon den ohyggliga svartklĂ€dda skepnaden framför sig, blockerande hennes vĂ€g. DödsĂ€ngeln hade genskjutit henne. Hon tvĂ€rstannade och försökte skrika men ingenting kom ut. ”Att fly frĂ„n mig tjĂ€nar ingenting till, unga dam”, sade liemannen lugnt, utan tillstymmelse till vrede i den iskalla rösten. ”Din tid Ă€r ute och du mĂ„ste följa med mig.” NĂ„got, det var kanske det trösterika i att Döden överhuvudtaget talade med henne eller kanske var det bara hennes brinnande önskan att komma undan – gjorde det möjligt för henne att ta till orda och protestera. ”Men det Ă€r inte rĂ€tt”, hörde hon sig sjĂ€lv sĂ€ga med svag röst. ”Jag Ă€r sĂ„ ung och ska snart gifta mig. ” ”Jag beklagar”, svarade Döden med sin kalla, opersonliga röst och sĂ„ strĂ€ckte han fram sina skelettarmar för att lyfta upp henne igen. Hon skrek, av skrĂ€ck men ocksĂ„ av djup vrede, och försökte förtvivlat vĂ€rja sig. Hon slog vildsint mot dödskalleansiktet och ignorerade Dödens uppmaningar om att hon skulle ge upp, att det var meningslöst att göra motstĂ„nd. Men hon insĂ„g att han for med osanning. Hon kĂ€mpade sĂ„ hĂ„rt, sĂ„ beslutsamt att skelettarmarna inte lyckades övermanna henne. ”NĂ„vĂ€l unga dam, jag lĂ„ter dig gĂ„â€, sade Döden efter en stunds rasande kamp och nu var hans röst inte kall lĂ€ngre utan snarast uppgiven, ”men det har ett pris. För att liv ska kunna existera mĂ„ste det finnas död. Och enĂ€r din tid pĂ„ Jorden egentligen Ă€r slut mĂ„ste din fortsatta tillvaro hĂ€r betalas i blod. Är du villig att betala det priset?” Hon förstod inte riktigt vad han menade, men hon insĂ„g att nĂ„got hemskt 14


vĂ€ntade henne om hon inte följde med, men tanken pĂ„ att bĂ€ras bort av Dödens iskalla armar igen för att kastas ner i den svarta virveln var outhĂ€rdlig. SĂ„ hon svarade med en stadga i rösten som förvĂ„nade henne: ”Ja, bara ni försvinner och lĂ„ter mig vara.” Döden betraktade henne en stund under tystnad. ”SĂ„ det Ă€r ditt beslut?”, sa han till slut. ”Kom ihĂ„g att det inte finns nĂ„gon Ă„tervĂ€ndo.” ”Ja”, skrek hon. ”Försvinn och lĂ€mna mig i fred!” ”SĂ„ skall det bli”, sade Döden, som nu snarast lĂ€t sorgsen, och strök henne över kinden. Till sin förvĂ„ning kĂ€nde hon nu vĂ€rme frĂ„n skeletthanden. ”FarvĂ€l, unga dam.” Den vedervĂ€rdiga skepnaden försvann och Alexandra stod ensam kvar i dimmorna. Egentligen borde hon ha kĂ€nt intensiv glĂ€dje över att ha undkommit men det enda hon kĂ€nde var djup bedrövelse och en förlamande kĂ€nsla av ensamhet. Sedan tonade det döda, dimhöljda landskapet bort för att ersĂ€ttas av mörker. Först i gryningen hittades Alexandra. Det var greven sjĂ€lv och tvĂ„ av hans tjĂ€nare som hittade henne, liggande halvnaken och livlös ett tiotal meter frĂ„n stigen som ledde mot Ă€ngarna i bergen dĂ€r fĂ„ren hade sitt sommarbete. ”Alexandra”, skrek han Ă„ngestfyllt och sprang fram till henne. NĂ€r greven rörde vid henne insĂ„g han till sin förtvivlan att hon var död. Hennes kropp var iskall och hon andades inte. Adelsmannen slog hĂ€nderna för ansiktet och grĂ€t. Det var mycket ovanligt att han visade kĂ€nslor, som adelsman var han uppfostrad att inte göra det, men att se sin Ă€lskade dotter ligga död pĂ„ marken blev för mycket för honom. Alexandra. Han sĂ„g att hennes klĂ€nning var trasig, den hade slitits sönder och hon lĂ„g pĂ„ marken med blottade ben. Den förtvivlan han kĂ€nde i det ögonblicket kunde inte beskrivas i ord, hans Ă€lskade dotter var inte bara död, hon hade dessutom blivit skĂ€ndad pĂ„ det mest bestialiska vis. Sedan lade han mĂ€rke till tvĂ„ mĂ€rken vid sidan av halsen, det sĂ„g ut som avtryck efter huggtĂ€nder. TamĂĄs ErdĂ©lyi kunde inte lĂ€mna sin dotter liggande halvnaken pĂ„ marken och han beordrade tjĂ€narna att hĂ€mta en bĂ„r sĂ„ att hon kunde föras hem vĂ€rdigt. SjĂ€lv stannade han vid hennes sida och svor tyst pĂ„ att ta hĂ€mnd pĂ„ mördaren. Detta var ocksĂ„ hans lagenliga plikt. Som greve var han ocksĂ„ landfogde i omrĂ„det och det var hans uppgift att skipa rĂ€ttvisa.

15


Alexandras kropp placerades i en kammare pÄ övervÄningen som var avsedd för att hÀrbÀrgera avlidna familjemedlemmar. En tjÀnare skickades till det nÀrbelÀgna Hermannstadt för att hÀmta en prÀst, som skulle medverka vid likvakan och ge Alexandra den sista smörjelsen, samt en lÀkare vars uppgift var att faststÀlla vad som orsakat det tragiska dödsfallet. Men man behövde inte vara lÀkekunnig för att inse att det sannolikt var en omfattande blodförlust som var orsaken till den unga kvinnans död. Hon var helt vit i ansiktet men det var inte det, döden stal alltid fÀrgen frÄn sina offers ansikten. Det var i stÀllet sÄren pÄ hennes hals som vittnade om vad som dödat henne. De var nu Ànnu tydligare och det fanns Àven lite koagulerat blod pÄ halsen. De tvÄ tjÀnstekvinnorna som gjorde i henne i ordning för likvakan var uppskrÀmda och utförde sitt vÀrv sÄ hastigt som de bara kunde. Efter att ha tvÀttat kroppen klÀdde de henne i den klÀnning som skulle bli hennes svepning. Sedan lÀmnade de rummet. Greven och hans fru var nÀrvarande nÀr prÀsten utförde ceremonin pÄ eftermiddagen nÀsta dag. OcksÄ guvernanten var nÀrvarande, trots att hon av uppsynen att döma var nÀra att bryta samman. DÀremot var Adrienne och Balint, som bÄda var otröstliga, inte nÀrvarande. Alexandra lÄg i en vackert dekorerad kista som levererats frÄn Hermannstadt ett par timmar tidigare. Hon var klÀdd i en vit klÀnning och de liljevita hÀnderna vilade mot ett krucifix som placerats pÄ bröstet. Hennes ansikte var fridfullt och det sÄg nÀstan ut som hon sov. Rummet hade smyckats med blommor i ett fÄfÀngt försök att försköna döden. Men den tunga stÀmningen av ond, brÄd död hÀngde som en mörk dimma i rummet och i de nÀrvarandes sinnen. Styvmodern och guvernanten grÀt öppet men faderns ansikte var stoiskt och behÀrskat och han visade mycket lite av den sorg och förtvivlan han kÀnde. Men hans fru visste att dotterns död var förödande för honom. Hans kÀkar ryckte nÀr prÀsten mÀssade pÄ latin och smörjde oljan pÄ de vita kinderna men han fÀllde fortfarande inga tÄrar. Det passade sig inte för en manlig representant för en stolt krigarÀtt. Varför lÀt Gud min lilla flicka bli vÄldtagen och mördad? tÀnkte han hÀdiskt för sig sjÀlv. Var det Àttens lön för att de kÀmpat för den rÀtta tron i Ärhundraden. Hans förfÀder hade tappert stridit mot de fördömda ottomanerna i flera krig för att försvara kristenheten. Adelsmannen förbannade tyst Herrens grymhet. Hans mÀn var ute och sökte ursinnigt efter förövaren men Àven om de hittade honom skulle det inte ge dottern livet Äter. NÀr den vackra men egentligen meningslösa ritualen var avklarad slÀpptes lÀkaren in i den dystra kammaren. Det var en smÄvÀxt, Àldre man som 16


presenterade sig som Johann von Swaber. Hans haka pryddes av ett vitt skĂ€gg och han var helt klĂ€dd i svart. Som det anstod en lĂ€kare bar han pĂ„ en svart vĂ€ska dĂ€r hans fĂ„taliga instrument fanns. Han rös till av obehag, trots sin mĂ„ngĂ„riga erfarenhet av döden tyckte han att det var obehagligt att undersöka liket efter en ung, vacker kvinna. SĂ€rskilt nĂ€r kvarlevorna sĂ„ fint gjorts i ordning för den sista vilan. Men det skulle bara bli en ytlig undersökning, fadern ville inte att hon skulle bli skĂ€ndad en gĂ„ng till. Tanken pĂ„ att hans lilla flicka skulle bli uppskuren likt en gris till slakten var outhĂ€rdlig. Som seden bjöd gjorde lĂ€karen korstecknet dĂ„ han trĂ€dde in ett rum som innehöll en död mĂ€nniska och hans blick drogs genast mot den döda kvinnan som vilade i sin kista. NĂ€r han sĂ„g mĂ€rkena pĂ„ halsen bleknade han och gjorde korstecknet igen. ”NĂ„gon eller nĂ„got har sugit hennes blod. Jag vet inte vem eller vad men det rör sig om nĂ„got mycket ondskefullt”, mumlade han tyst. von Sweber undersökte kroppen mer noggrant och snart rynkade han pannan. Hon var stel och kall men 
 ”Min Gud”, utbrast lĂ€karen plötsligt. ”Hon Ă€r inte död, hon lever”, konstaterade han med mer saklig röst och sĂ„g upp. ”Hennes hjĂ€rta slĂ„r fortfarande men mycket svagt”, fortsatte han och kĂ€mpade för att hĂ„lla rösten stadig. Han hade hört talas om liknande fall med skendöda men det var första gĂ„ngen han stötte pĂ„ fenomenet sjĂ€lv. TamĂĄs ErdĂ©lyi grep tag i lĂ€karen och lyfte honom nĂ€stan frĂ„n golvet. ”Vad i herrans namn Ă€r det ni sĂ€ger? Jag höll henne sjĂ€lv i famnen och hon andades inte. DĂ€rtill var hon kall som is”, svarade han med en blandning av vrede och förtvivlat hopp. ”Hon Ă€r kall, det Ă€r sant men hon andas fast sĂ„ svagt att det Ă€r svĂ„rt att mĂ€rka. LĂ€gg örat pĂ„ hennes bröst. DĂ„ förmĂ€rker ni hennes andhĂ€mtning”, uppmanade lĂ€karen. TamĂĄs ErdĂ©lyi knuffade bryskt undan honom och följde uppmaningen. Hans ansikte fylldes av intensiv glĂ€dje nĂ€r han insĂ„g att den gamle mannen hade rĂ€tt, Alexandra andades verkligen. Han nollstĂ€llde snabbt ansiktet för att leva upp till den aristokratiska kodexet. Johann von Sweber harklade sig diskret. ”Ni kan Ă€ven kĂ€nna hennes puls om ni lĂ€gger pekfingret pĂ„ Ă„drorna som löper lĂ€ngs den vĂ€nstra handleden. Den Ă€r knappt mĂ€rkbar men den finns dĂ€r.” Återigen konstaterade greve TamĂĄs att lĂ€karen hade rĂ€tt. Men hans glĂ€dje blev kortvarig. ”Jag mĂ„ste meddela er att Ă€ven om hon lever just nu sĂ„ Ă€r det dessvĂ€rre sĂ„ att hon sannolikt inte kommer att klara sig”, sade von Sweber motvilligt. ”Hon har förlorat sĂ„ mycket blod att det Ă€r ett mirakel att hon fortfarande 17


lever och det behövs Ă€nnu ett mirakel för att hon ska vakna upp igen. Men sĂ„ lĂ€nge det finns liv sĂ„ finns det hopp. Jag rĂ„der er att flytta henne till ett uppvĂ€rmt rum, det ökar hennes chanser. Sedan kan vi bara vĂ€nta och be.” Alexandra, som nu inte lĂ€ngre var ett sjĂ€llöst lik, bars till sitt rum av tvĂ„ skrĂ€ckslagna tjĂ€nare. Deras herre hade förklarat att det var ett misstag, att hon inte alls var död, men de kunde inte tro det. Kroppen var kall och stel som ett lik och de mĂ€rkte inte de ytterst svaga rörelserna nĂ€r hon andades. Och sĂ„ren pĂ„ halsen sade dem vad hon rĂ„kat ut för 
 Om hon vaknade skulle det inte vara den godhjĂ€rtade, om Ă€n högdragna unga adelsdamen de kĂ€nt som Ă„tervĂ€nde frĂ„n de döda. Nej, det skulle vara en ondskefull varelse som hade tagit hennes kropp i besiktning och tjĂ€narna bad att deras herre skulle ta reson och begrava henne medan tid var. Helst skulle hennes huvud skiljas frĂ„n kroppen och prepareras med vitlök. Det var den gĂ€ngse metoden för att förgöra en moroi, eller i det hĂ€r fallet en moroaică eftersom det var en kvinna. NĂ€r Alexandra vaknade upp tvĂ„ dygn senare lĂ„g hon i sin sĂ€ng. Det första hon lade mĂ€rke till var att hon var törstigare Ă€n hon nĂ„gonsin varit förut. Munnen och halsen kĂ€ndes torra som fnöske. Det vackra rummet var upplyst av dagsljuset. Tack gode Gud, tĂ€nkte hon. Det var bara en mardröm. Sedan kĂ€nde hon efter pĂ„ halsen för att försĂ€kra sig om att det bara varit en dröm. Hennes strupe snördes samman av skrĂ€ck nĂ€r hon kĂ€nde sĂ„ret pĂ„ halsen. Sedan lade hon mĂ€rke till huvudvĂ€rken och smĂ€rtan i underlivet. Det fick henne att glömma den intensiva törsten. Alexandra kĂ€nde hur paniken steg inom henne som en svart pelare. Det hade inte varit en mardröm. Plötsligt knackade det pĂ„ dörren och hennes far klev in. Hon sĂ„g bĂ„de oro och vrede i hans ögon. ”Hur stĂ„r det till, min flicka?”, frĂ„gade TamĂĄs ErdĂ©lyi sin dotter med orolig röst. Det var svĂ„rt för honom att behĂ€rska sig, hans dotter hade ju till synes Ă„tervĂ€nt frĂ„n de döda. Men adelsmannen hade inte för avsikt att lĂ„ta henne fĂ„ veta vad som hĂ€nt, detta att familjen trott att hon var död och till och med gjort henne i ordning för begravning. Han ville till varje pris bespara henne den chocken. Hon hade legat i en likkista för Guds skull. Alexandra började snyfta. ”Far, han 
 han tog mig med vĂ„ld”, fick hon fram mellan snyftningarna. Greve TamĂĄs ErdĂ©lyi tog sin dotter i famnen och tröstade henne sĂ„ gott det gick. Den transsylvanska adelsmannen var kĂ€nd som en hĂ„rdför överste för ett regemente bestĂ„ende av szekeler som 18


vaktade grĂ€nsen mot det ottomanska imperiet. Och den respekt hans underlydande kĂ€nde för honom grĂ€nsade till fruktan. Ingen av dem tvivlade pĂ„ att han var Ă€ttling till Atilla och de skulle inte ha trott sina ögon om de bevittnat den ömsinta scenen. Men mot sin dotter visade han en helt annan sida. Trots sitt slĂ€ktskap med Atilla var ErdĂ©lyis kĂ€nda för att kunna vara mycket Ă€lskvĂ€rda, till och med ömsinta. SĂ€rskilt mot kvinnor. Å andra sidan var Ă€ttens mĂ€n ocksĂ„ omtalade för sin fruktansvĂ€rda vrede om nĂ„gon drev dem över grĂ€nsen. Att angripa eller skymfa en dotter var ett sĂ€kert sĂ€tt att uppvĂ€cka denna vrede. TamĂĄs ErdĂ©lyi hade varit uppfylld av detta rĂ€ttfĂ€rdiga raseri sedan han hittade sin dotter för tre dagar sedan, halvnaken och skĂ€ndad. Efter att lĂ€karen konstaterat att hon levde hade hon legat medvetslös i ytterligare tvĂ„ dygn och först pĂ„ den tredje dagens morgon visade hon tecken pĂ„ att vakna upp, hennes andning blev nĂ€stan normal och hon Ă„terfick lite fĂ€rg pĂ„ sina likbleka kinder. Den djupa dvalan höll pĂ„ att övergĂ„ i nĂ„got som liknade normal sömn. TamĂĄs ErdĂ©lyi kĂ€nde en otroligt lĂ€ttnad nu nĂ€r Alexandra vaknat upp ur sitt dvalliknande tillstĂ„nd men sĂ„ fort han lĂ€mnat sin dotter Ă„terfick hans ögon det vredgade uttryck som kunde skrĂ€mma vem som helst frĂ„n vettet. Om han fick tag i den som gjort detta mot Alexandra skulle han riva ut inĂ€lvorna ur krĂ€ket med bara hĂ€nderna. Dessutom kunde han inte lĂ„ta bli att tĂ€nka pĂ„ att han hade varit nĂ€ra att begrava sin dotter levande. Och hon hade blivit skĂ€ndad pĂ„ ett sĂ€tt som saknade motstycke. Men det som bekymrade honom mest var inte sjĂ€lva det sexuella övergreppet eller att dottern förlorat sin oskuld. Det var mĂ€rkena pĂ„ halsen som oroade honom. Var det en moroi, en blodsugande vampyr, som angripit Alexandra? Visserligen var greven en bildad man men han uteslöt trots det inte att dessa onda varelser existerade. Det förekom mĂ„nga rykten om överfall av dessa nattens varelser och nĂ„gra som misstĂ€nktes vara moroi hade dödats av uppretade och vettskrĂ€mda bybor. Hans fru trodde i alla fall att de fanns och hon betraktade redan sin styvdotter som död, nej Ă€nnu vĂ€rre som en fördömd gengĂ„ngare. Hur skulle han kunna övertyga sin vidskepliga maka om att Alexandra inte var nĂ„gon gengĂ„ngare? Det som hĂ€nt var en katastrof men det viktigaste var att hon levde. Greven beslöt sig för att hemlighĂ„lla överfallet, kom det ut skulle de vidskepliga byborna i vĂ€rsta fall fĂ„ för sig att försöka ta livet av Alexandra. Dessutom skulle hennes tillblivande antagligen stĂ€lla in det förestĂ„ende bröllopet om det blev kĂ€nt att hon inte var oskuld. Efter att ha lĂ€mnat sin dotters 19


rum gav han sina tjÀnare strÀnga order om att inte diskutera överfallet pÄ Alexandra med nÄgon. Men en av tjÀnarna hade inte för avsikt att lyda den ordern. Oavsett vad hans herre Àn sagt sÄ hade han med egna ögon sett att Alexandra var död nÀr hon bars in i kammaren. NÀr hon sÄ vaknade upp fylldes han av vidskeplig skrÀck. Han var livrÀdd för att hans herres dotter ÄtervÀnt frÄn de döda som en moroi, en vampyr som dödade utan barmhÀrtighet för att slÀcka sin törst efter blod. Hon mÄste förpassas tillbaka till de döda och det enda sÀttet att göra det var att halshugga henne. Men sjÀlv vÄgade han inte göra det. Han visste att hans herre skulle döda honom om han sÄ mycket som krökte ett hÄr pÄ den Àlskade dotterns huvud. Men om han berÀttade vad som hÀnt nere i byn skulle byborna krÀva att Alexandra dödades eller Ätminstone skickades i vÀg. Och inte ens greve Tamås Erdélyi kunde bortse frÄn allmogens krav. RÀdslan för moroi var sÄ stor att folket kunde fÄ för sig att storma godset. Och nÀr kvÀllen kom smet tjÀnaren ner till byn och berÀttade om överfallet för alla han mötte. De upprörda byborna bestÀmde sig för att skicka byns Àldsta till godset redan nÀsta dag för att begÀra att Tamås Erdélyi lÀt halshugga sitt Àldsta barn. Gick han inte med pÄ det fick de ta hand om saken sjÀlva. Alexandra begravde huvudet under tÀcket efter att hennes far lÀmnat rummet. Hon sjönk ner i avgrundsdjup förtvivlan. Förnedringen och skammen brÀnde inom henne. Ingen kommer att vilja gifta sig med mig nu, tÀnkte hon. Hon stannade i sÀngen hela dagen. Hon Ät ingenting men dÀremot drack hon enorma mÀngder vatten som kammarjungfrun hÀmtade. Hon vÄgade knappt titta pÄ Alexandra. Precis som hos de andra tjÀnarna hade den till synes döda kvinnans uppvaknande fyllt henne med vidskeplig skrÀck och hon drabbades nÀstan av panik av att tvingas vistas i samma rum som den oheliga varelsen. Det var endast vetskapen om att krucifixet och vitlöken hon bar skyddade mot de vandrande döda som gav henne mod att vistas i moroaicăns nÀrhet. Kammarjungfrun andades ut av lÀttnad sÄ fort hon lÀmnade rummet och bad en tyst bön att den gode Guden skulle befria dem frÄn denna fasa. Alexandra var förvÄnad över kammarjungfruns beteende, de hade stÄtt varandra sÄ nÀra som det överhuvudtaget var möjligt med tanke pÄ deras vitt skilda positioner i hushÄllet. Men hon var för matt att tÀnka nÀrmare pÄ det. NÀr kvÀllen kom reste hon sig till slut upp i sittande stÀllning. Men hon kÀnde sig fortfarande matt och vimmelkantig och det var nÀra att hon förlorade medvetandet igen. Hon satt pÄ sÀngen i nÄgra minuter 20


och vĂ€ntade pĂ„ att de svarta flĂ€ckarna som dansade framför ögonen skulle försvinna. NĂ€r hon kĂ€nde sig nĂ„gorlunda sĂ€ker pĂ„ att hon inte skulle svimma ropade hon pĂ„ kammarjungfrun. Denna kom efter ett par minuter och sĂ„g lika rĂ€dd ut som innan. ”Kan du be far komma?”, bad Alexandra matt men med samma milda, vĂ€nliga röst hon nĂ€stan alltid anvĂ€nde mot sin uppasserska. ”Jag vill tala med honom. SĂ€g att jag kĂ€nner mig lite bĂ€ttre nu.” ”Det ska bli”, svarade kammarjungfrun och lyckades göra rösten nĂ„gotsĂ„nĂ€r stadig. Men hon darrade fullt mĂ€rkbart i hela kroppen. Innan Alexandra hann frĂ„ga varför hon var sĂ„ rĂ€dd vĂ€nde hon ryggen till och gick för att utföra det hon blivit beordrad att göra med snabba, nervösa steg. TamĂĄs ErdĂ©lyi kom efter nĂ„gra minuter. DröjsmĂ„let berodde pĂ„ att han kĂ€nt sig tvingad att tillrĂ€ttavisa kammarjungfrun för att hon upptrĂ€dde alldeles för nervöst i Alexandras nĂ€rvaro. ”Jag tackar Gud för att du mĂ„r bĂ€ttre men du borde Ă€ndĂ„ vila”, sade han. ”Jag kan inte ligga hĂ€r lĂ€ngre. Var Ă€r mor och Dodo? Jag vill prata med dem”, svarade hon. TamĂĄs ErdĂ©lyi sĂ„g allvarligt pĂ„ sin dotter. ”De Ă€r fortfarande upprörda, det Ă€r bĂ€ttre att vĂ€nta med det.” Han grep milt tag i hennes axlar. ”Men du fĂ„r inte prata med nĂ„gon annan om det hĂ€r. Och det gĂ€ller Ă€ven György”, uppmanade han med skarp röst. ”Det ska jag inte, far”, lovade hon. ”Far, kommer jag att bli en.. moroi?”, frĂ„gade Alexandra sedan med sjĂ€lvande röst. ”Nej kĂ€ra du, moroii finns inte. Det Ă€r bara en myt som okunniga bönder hittat pĂ„â€, klippte TamĂĄs ErdĂ©lyi av. ”Oroa dig inte, min flicka. Ingenting kommer att hĂ€nda och jag ska se till sĂ„ att det hĂ€r inte kommer ut. Och din heder Ă€r obeflĂ€ckad, det som hĂ€nde var inte ditt fel”, fortsatte han med mild röst. ”Tack, far”, svarade Alexandra med darrande röst. Hon visste att han skulle göra allt som stod i hans makt för att skydda hennes heder. Men hon oroade sig för vad som skulle hĂ€nda pĂ„ bröllopsnatten nu nĂ€r hennes mödom var borta. Hon visste inte att hon snart skulle fĂ„ andra saker att oroa sig för. Inte heller anade hon att hon aldrig skulle fĂ„ uppleva nĂ„gon bröllopsnatt. NĂ€sta dag kĂ€nde Alexandra sig Ă€nnu lite bĂ€ttre. Kammarjungfrun bar upp mat och dryck pĂ„ förmiddagen och nu Ă„t hon med god aptit. Men styvmodern vĂ€grade fortfarande att prata med henne. Hon hade dragit sig undan för att be, berĂ€ttade kammarjungfrun. Hon hade lugnat sig lite efter att ha 21


mĂ€rkt att Alexandra inte tycktes frukta vitlöken och korset hon bar kring halsen. Dessutom ville hon inte bli avskedad och förlora den jĂ€mförelsevis bekvĂ€ma tillvaro det innebar att vara kammarjungfru Ă„t en greves dotter. PĂ„ kvĂ€llen kom tvĂ„ Ă€ldre mĂ€n med bistra miner till residenset. TamĂĄs ErdĂ©lyi kĂ€nde vagt igen den ena, han var en av byns Ă€ldsta. ”Vad menar ni med att komma sĂ„ hĂ€r?”, sa adelsmannen med uppfordrande röst. Vart var storfurstendömet pĂ„ vĂ€g?, frĂ„gade han sig ilsket. De vlakiska bönderna visste inte lĂ€ngre sin plats, tĂ€nkte han. Greve TamĂĄs ErdĂ©lyi var faktiskt en av de mest upplysta adelsmĂ€nnen i storfurstendömet men han ansĂ„g, som alla andra vid denna tid, att de ofrĂ€lses underordning var av Gud given. Det betydde dock inte att de skulle behandlas illa, tyckte han. Bara det faktum att han tagit en vlak till hustru (det hade krĂ€vts mycket övertalning för att hans förĂ€ldrar skulle godta det Ă€ktenskapet) var anmĂ€rkningsvĂ€rt frisinnat. Han hade dessutom ordnat sĂ„ att byn fick en ny brunn och bönderna i hans grevskap behandlades bĂ€ttre Ă€n annorstĂ€des. Och för ett par Ă„r sedan hade han sett till att en sjuk bondflicka sĂ€nts till Buda för att fĂ„ vĂ„rd och tack vare det hade hon överlevt. Men dĂ„ kunde man förvĂ€nta sig att folket i byn visade tillbörlig respekt i utbyte. Om den okunniga allmogen satte sig upp mot sina herrar skulle det bli kaos. Det var hans bestĂ€mda Ă„sikt. Se bara pĂ„ vad som hĂ€nt i Frankrike. Först hade pöbeln avrĂ€ttat sin kung och som om det inte vore nog hade de nĂ€rapĂ„ utrotat sin aristokrati i ett barbari som saknade motstycke. Följden blev att Frankrike stod utan kompetenta ledare, vilket hade öppnat dörren för Napoleon Bonaparte som inte tycktes nöja sig med mindre Ă€n att kröna sig sjĂ€lv till Europas kejsare. Kejsardömet Österrike, till vilket storfurstendömet Transsylvanien hörde, hade burit en tung börda i försöken att stoppa den franska uppkomlingens vansinniga planer. Men det hade inte lyckats och nu rĂ„dde det kaos i Europa. Ett kaos som drabbade allmogen hĂ„rdast. Inget gott hade kommit av folkresningen tjugotvĂ„ tidigare. Och allt detta hade skett för att fransmĂ€nnen satte sig upp mot den av Gud givna ordningen. Men detsamma skulle inte ske hĂ€r, tĂ€nkte adelsmannen bistert. MĂ€nnen tog ett steg tillbaka. Greven var en fysiskt imponerande karl och hans hĂ„rda blick fick honom att se Ă€nnu större ut. Dessutom var respekten för aristokratin nedĂ€rvd hos de transsylvanska bönderna som var vana vid att styras av frĂ€mmande herrar, först var det de muslimska ottomanerna, sedan var det ungrarna och österrikarna. Det 22


enda de kunde göra var att foga sig efter sina hĂ€rskares vilja. Men det fanns grĂ€nser. De tĂ€nkte inte finna sig i att bli mördade i sina sĂ€ngar av blodsugande vidunder, vare sig de var adliga eller ej. ”Vi ber om ursĂ€kt för att vi trĂ€nger oss pĂ„ sĂ„ hĂ€r, Conte”, började den Ă€ldre av dem med respektfylld röst. ”Det gĂ€ller er dotter, hon –” Mer hann han inte sĂ€ga innan TamĂĄs ErdĂ©lyi grep tag i honom och tryckte upp honom mot vĂ€ggen. ”Vad har du med min dotter att göra, ditt avskum?”, vĂ€ste han samtidigt som hans ögon sköt blixtar. ”Hon Ă€r fördömd, Conte”, for det ur mannen. Det var det sista han skulle ha sagt. Grevens slag trĂ€ffade vlaken mitt pĂ„ munnen med sĂ„dan kraft att flera av framtĂ€nderna trycktes in och han sjönk ihop med blodet forsande nerför hakan och halsen. ”Ge er av hĂ€rifrĂ„n innan jag slĂ„r ihjĂ€l er”, vrĂ„lade han i det att han grep tag i den andra vlaken och vrĂ€kte omkull honom pĂ„ marken. Han reste sig skrĂ€ckslaget och hjĂ€lpte sin kamrat, som kĂ€mpade för att inte kvĂ€vas av sitt eget blod, pĂ„ fötter. Eftersom TamĂĄs ErdĂ©lyi var aristokrat var sjĂ€lvbehĂ€rskning en andra natur hos honom men inte ens en adelsman kunde kontrollera sin vrede om nĂ„gon öppet beskyllde hans dotter för att vara fördömd. Dessutom flödade Atillas blod i hans Ă„dror. Enligt traditionen hĂ€rstammade nĂ€mligen Ă€tten ErdĂ©lyi frĂ„n denna den mest fruktade av alla antikens krigsherrar. Vlakerna stapplade dĂ€rifrĂ„n samtidigt som husets herre gick in och slog igen dörren efter sig. Han var svart i ögonen av vrede. Han hade gett tjĂ€nstefolket bestĂ€mda order om att inte berĂ€tta för nĂ„gon om vad som hĂ€nt Alexandra. Och nĂ„gon eller nĂ„gra hade trotsat hans order. Det var oerhört. Vem den skyldiga Ă€n var sĂ„ skulle han fĂ„ prygel. Sedan skulle han eller hon köras bort frĂ„n egendomen. Greven skakade ilsket pĂ„ huvudet medan han gick uppför trappan för att se till sin dotter. Senare samma kvĂ€ll fick fader Popa, som nĂ„gra dagar tidigare gett Alexandra sista smörjelsen, besök. Han satt och lĂ€ste i det svaga skenet frĂ„n en oljelampa nĂ€r det knackade pĂ„ dörren till prĂ€stbostaden. ”God kvĂ€ll, fader. FörlĂ„t att jag stör vid den hĂ€r tiden pĂ„ dygnet”, sade frĂ€mlingen pĂ„ tyska. Det var inte den tyska som talades av saxarna i Transsylvanien utan frĂ€mlingen lĂ€t som han kom frĂ„n södra Tyskland, kanske frĂ„n Bayern. Mannen var lĂ„ng och blond och hans ögon hade samma fĂ€rg som ett fruset hav. 23


”Mitt namn Ă€r Uriel von Elsing och mitt Ă€rende Ă€r av yttersta vikt”, fortsatte han stramt. ”Kom in dĂ„â€, svarade fader Popa pĂ„ bruten tyska och ledde sin gĂ€st till det rum han anvĂ€nde för att ta emot besökare. MĂ€nnen satte sig mittemot varandra och Uriel von Elsing harklade sig innan han började tala. ”Jag gĂ„r rakt pĂ„ sak. Jag tillhör ett brödraskap som svurit att befria vĂ€rlden frĂ„n en ondska som Ă€r sĂ„ fasansfull att den inte borde fĂ„ finnas. Det rör sig om varelser som satt sig upp mot Gud pĂ„ det mest vidriga sĂ€tt som tĂ€nkas kan. De har svurit Satan sin trohet i utbyte mot evig ungdom och de livnĂ€r sig pĂ„ blod. VĂ„rt blod.” Han tystnade ett ögonblick, som för att lĂ„ta det sagda sjunka in. NĂ€r han fortsatte fanns det ett stĂ€nk av sjĂ€lvbelĂ„tenhet i den kalla rösten. ”Vi har varit framgĂ„ngsrika och de ogudaktiga Ă€r numera inte sĂ„ mĂ„nga men de har sökt sin tillflykt till otillgĂ€ngliga platser, som detta vilda och vackra land. För ett par mĂ„nader sedan spĂ„rade vi upp och dödade en hel klan av dessa styggelser inte lĂ„ngt hĂ€rifrĂ„n. Men vi befarar att Ă„tminstone en av dem kom undan och mitt uppdrag Ă€r att frĂ„ga ut folket i trakten sĂ„ att vi kan hitta och förgöra honom. Vi har fĂ„tt veta att ett antal herdar försvunnit hĂ€romkring och vi tror att det Ă€r han som ligger bakom.” ”Vilka Ă€r dessa styggelser ni talar om?”, frĂ„gade prĂ€sten med rynkad panna. ”De har mĂ„nga namn. LĂ€ngre vĂ€sterut kallas de vampiri. HĂ€rikring gĂ„r de under namnen moroi eller strigoi.” von Elsing tystade den invĂ€ndning som varit pĂ„ vĂ€g med en bestĂ€md gest. ”Jag försĂ€krar er att dessa varelser existerar i sinnevĂ€rlden. De Ă€r lika verkliga som ni och jag. Men de Ă€r inte mĂ€nniskor Ă€ven om de varit det. De tjĂ€nar som sagt Satan i utbyte mot evig ungdom och de dricker de kristnas blod för att bevara sina oheliga, vandöda kroppar. De mĂ„ste förgöras. Det Ă€r ett heligt uppdrag.” Fader Popa var en bildad man och hade tills helt nyligen ansett att historierna om moroi och strigoi inte var nĂ„got annat Ă€n vidskepelse. Det var i och för sig anvĂ€ndbar vidskepelse eftersom det skrĂ€mde mĂ€nniskor frĂ„n att lĂ€mna den kristna fĂ„llan men han hade inte trott att det fanns nĂ„gon sanning bakom den vampyrtro han sjĂ€lv uppmuntrade. Det som fĂ„tt honom att Ă€ndra Ă„sikt var den hĂ€pnadsvĂ€ckande uppgiften att Alexandra till synes Ă„tervĂ€nt frĂ„n de döda och de vidriga mĂ€rken den som han trodde döda kroppen haft pĂ„ halsen. Han hade sjĂ€lv gett henne sista smörjelsen och han hade med egna ögon sett att hon var sĂ„ död man bara kunde vara. ”Jag tror er faktiskt. Bara en dĂ„re kan förneka att det finns sĂ„dant som inte gĂ„r att förklara. Och ni har rĂ€tt i att flera herdar försvunnit och by24


borna Ă€r uppskrĂ€mda.” VĂ€rden blev tyst ett ögonblick och nĂ€r han började tala igen var hans röst full av bedrövelse. ”Han har slagit till igen. Den hĂ€r gĂ„ngen var den en ung adelsdam som blev hans byte. Hon försvann för en kvĂ€ll för nĂ„gra dagar sedan men hon hittades redan nĂ€sta dag, med kroppen nĂ€stan tömd pĂ„ blod och med mĂ€rken pĂ„ halsen, som efter huggtĂ€nder. Det hĂ€nde för bara ett par dagar sen.” Han sĂ€nkte rösten till en viskning nĂ€r han fortsatte. ”Hon var död men hon kom tillbaka till de levandes skara. Hennes far kallade det för ett mirakel men jag trodde hela tiden att det var djĂ€vulens verk.” ”Ni trodde alldeles rĂ€tt. Hon Ă€r en av dem nu. Vi har inget annat val Ă€n att halshugga henne.” Uriel von Elsing tystnade och lĂ€t sina ord sjunka in. Fader Popa var mycket blek nĂ€r han samlade sig till svar. ”Men 
 men det Ă€r ett oskyldigt flickebarn vi talar om. Jag döpte henne sjĂ€lv och–” ”Hon Ă€r inte det lĂ€ngre”, klippte tysken av. ”Flickan ni döpte Ă€r död. Det enda som finns kvar av henne Ă€r det tomma skalet av den mĂ€nniska hon en gĂ„ng var. Om vi inte förgör henne kommer hon att börja döda utan barmhĂ€rtighet för att slĂ€cka sin törst efter blod. Jag vill att ni följer med mig nĂ€r jag söker upp hennes far och förklarar det för honom.” ”Det skulle jag bestĂ€mt avrĂ„da er ifrĂ„n”, svarade prĂ€sten och fortsatte med att berĂ€tta vad som hĂ€nt de mĂ€n som redan skickats ut i samma Ă€rende. Uriel von Elsing fick ett Ă€nnu bistrare uttryck i ansiktet. ”I sĂ„ fall mĂ„ste vi handla pĂ„ ett annat sĂ€tt. Vi mĂ„ste samla ihop en skara mĂ€n som Ă€r villiga att göra det rĂ€tta Ă€ven om det Ă€r farligt och motbjudande. Jag kan samla ihop mina bröder men det tar tid och innan dess har hon med all sĂ€kerhet dödat sitt första offer och Ă€nnu vĂ€rre, flytt för att fortsĂ€tta med sitt vidriga vĂ€rv nĂ„gon annanstans. Dessa varelser Ă€r inga bestar utan minst lika sluga som de mĂ€nniskor de en gĂ„ng var.” ”Menar ni att ni tĂ€nker anfalla en greves residens och halshugga hans dotter. Det vore ju 
 ” ”En revolution?”, fyllde tysken i. ”Nej, inte alls utan tvĂ€rtom ett Ă„terstĂ€llande av ordningen. Jag kan försĂ€kra er om att vi har högt uppsatta vĂ€nner. MĂ€n som stĂ„r betydligt högre i rang Ă€n en transsylvansk greve. Dessutom sĂ„ kan inte guvernören bestraffa en hel by Ă€ven om han skulle vilja”, ljög von Elsing som visste att det kunde han mycket vĂ€l göra. Han sĂ„g att prĂ€sten fortfarande sĂ„g tveksam ut och beslöt sig för att sĂ€tta press pĂ„ honom. ”UnderlĂ„ter ni att agera kan det bli sĂ„ att hela byn förtĂ€rs av mörkrets makter. Precis som sin skapare kan hon sprida förbannelsen till andra, 25


som till sin far greven. Vill ni förhindra detta mĂ„ste ni ta pĂ„ er den ledarroll som ert kristna Ă€mbete krĂ€ver. Ni Ă€r en kyrkans man och det Ă€r er plikt att bekĂ€mpa detta otyg.” De hĂ„rda orden trĂ€ngde in i fader Popas sjĂ€l som en vass kniv. NĂ€r han tog till orda var det med knappt hörbar röst.”Gud hjĂ€lpe oss men ni har rĂ€tt. Vi kan inte lĂ„ta det ske. Det ska nog gĂ„ att samla ihop en skara mĂ€n men att halshugga en flicka 
 ” ”Jag tar sjĂ€lv hand om det. Det Ă€r ett avskyvĂ€rt vĂ€rv men nĂ„gon mĂ„ste göra det. Ni kanske tycker att jag Ă€r en okĂ€nslig best men den uppgift jag har framför mig smĂ€rtar mig mycket. Dock tröstar jag mig med att dessa varelser redan Ă€r döda och att jag skĂ€nker dem frid.” Det nyss sagda var inte sĂ„ lĂ„ngt ifrĂ„n sanningen förutom att det inte skulle bekomma vampyrjĂ€garen nĂ„gonting att halshugga Alexandra. Hon var ju inte mĂ€nsklig lĂ€ngre och stod dĂ€rmed utanför det skydd Gud givit skapelsens krona. Uriel von Elsings uppgift blev lĂ€ttare Ă€n vĂ€ntat. I byn rĂ„dde det upploppsstĂ€mning nĂ€sta dag. Greven hade inte bara vĂ€grat att lyssna pĂ„ de utsĂ€nda byĂ€ldsta, han hade dessutom svĂ„rt misshandlat en av dem. För att skydda sin djĂ€vulsmĂ€rkta dotter. En upprörd skara mĂ€nniskor, mestadels mĂ€n, hade samlats utanför kyrkan. Fader Popa var nĂ€rvarande och han hade sĂ€llskap av Uriel von Elsing som stod tyst utan att förstĂ„ sĂ€rskilt mycket av vad som sades. Men han förstod pĂ„ de talandes upprörda tonfall och skrĂ€mda ansiktsuttryck att det hela nog skulle gĂ„ hans vĂ€g. ”Hon var död, det svor Avram pĂ„. Han sa att hon var kall som is och hon andades inte. Efter tre dygn Ă„tervĂ€nde hon frĂ„n de döda, som en moroaică”, sa en man och svalde djupt, fylld av vidskeplig fruktan. ”Hon kommer snart att ge sig pĂ„ vĂ„ra barn för att stilla sin törst efter blod”, trodde en annan. Det hördes ett upprört mummel frĂ„n folksamlingen. ”Vi kan inte lĂ„ta det ske. Hon mĂ„ste halshuggas”, fortsatte en tredje. De övriga mĂ€nnen nickade samfĂ€llt, som vore de en enda varelse. Fader Popa insĂ„g att han mĂ„ste ta pĂ„ sig ledarrollen, precis som Uriel von Elsing krĂ€vt. FĂ„ren behövde en ledare om de skulle ge sig pĂ„ vargen. Även om han ansĂ„g att lydnad mot överheten var en nödvĂ€ndig dygd var det hĂ€r ett undantag. NĂ€r han tog till orda var det med en passande, avgrundsdjup stĂ€mma. ”LĂ„t oss tĂ„ga till slottet och röka ut ondskan dĂ€rifrĂ„n.” Det hördes inga protester och uppbĂ„det organiserades snabbt. Ett femtital mĂ€n, bevĂ€pnade med facklor, yxor och liar tĂ„gade mot slottet nĂ€r solen sjönk ner bakom Karpaternas sydöstra utlöpare. Med tanke pĂ„ att den de planerade att drĂ€pa var en 21-Ă„rig flicka kunde sĂ„vĂ€l storleken pĂ„ uppbĂ„det som dess bevĂ€pning tyckas vara överdriven. 26


Men i mĂ€nnens ögon var Alexandra ErdĂ©lyi inte en flicka lĂ€ngre utan en moroi, ett vandrande lik i förbund med djĂ€vulen, och en dödlig fara för sin omgivning. Men den enda som visste vilken oerhörd styrka en moroaică besatt var Uriel von Elsing som dock inte hade för avsikt att ge sig i nĂ€rkamp med Alexandra. Hans plan var att skjuta ner henne som en hund och Ă€ven om det inte dödade henne skulle hon bli tillfĂ€lligt utslagen och sedan var det bara att skilja huvudet frĂ„n kroppen. Hon var kanske stark men oerfaren och dĂ€rmed ett jĂ€mförelsevis lĂ€tt byte. Men byborna skulle hursomhelst behövas för att ta hand om fadern och hans tjĂ€nare. PrĂ€sten gav strĂ€nga order om att han pĂ„ inga villkor fick komma till skada. Blev en greve dödad skulle guvernören underrĂ€tta sjĂ€lvaste kejsaren i Wien som dĂ„ skulle sĂ€tta in sina soldater för att straffa byn. Den franska revolutionen för 23 Ă„r sedan hade satt skrĂ€ck i Europas kungahus. Och nĂ€r överheten var rĂ€dd blev dess benĂ€genhet Ă€n större att tillgripa vĂ„ld mot folket. Det var illa nog att döda en greves dotter, Ă€ven om hon egentligen redan var död, men sĂ„ fort omstĂ€ndigheterna stod klara för den av Wien utsedda guvernören skulle han antagligen vĂ€lja att lĂ„ta udde vara jĂ€mnt. Överheten mĂ„ste trots allt ta viss hĂ€nsyn till folket, ocksĂ„ i det feodala Transsylvanien. Greven sĂ„g uppbĂ„det nĂ€rma sig frĂ„n salongen pĂ„ övervĂ„ningen och uttalade ett antal svavelosande, ungerska eder. I Guds namn, hur vĂ„gade de? Det Ă€r den franska smittan, tĂ€nkte han innan han till sin fasa insĂ„g att det inte var honom de var ute efter utan Alexandra. Vidskepliga dĂ„rar. De var för mĂ„nga för att hans folk skulle kunna stoppa dem. Han rusade in i sin dotters rum och sĂ„g henne sova fridfullt i sin stora himmelssĂ€ng. Han ruskade om henne och hon satte sig upp med ett ryck. ”Du mĂ„ste ge dig av, min flicka. Du ska Ă„ka till Buda redan i kvĂ€ll”, sa TamĂĄs ErdĂ©lyi. Alexandra var blek och hon mĂ„dde fortfarande inte bra. Dessutom var hon yrvaken och hon sĂ„g att hennes far sĂ„g rĂ€dd ut, för första gĂ„ngen hon kunde minnas. ”Varför det, far?”, frĂ„gade hon. Greven tvekade. Han ville inte göra sin dotter upprörd, sĂ€rskilt inte nu nĂ€r hon var sĂ„ svag. Men han var tvungen att fĂ„ ivĂ€g henne snabbt. Och han kunde inte skicka ivĂ€g sin dotter utan att förklara varför. ”DĂ„rarna i byn tror att du Ă€r en moroi och nu Ă€r de pĂ„ vĂ€g hit. Jag ska se till att de blir straffade men du mĂ„ste resa bort ett tag. KlĂ€ pĂ„ dig och ta med dig det nödvĂ€ndigaste”, befallde han och vĂ€nde sig tvĂ€rt bort frĂ„n 27


henne. ”Jag ska ordna sĂ„ att vagnen Ă€r redo”, tillade han pĂ„ vĂ€g ut genom dörren. Alexandra klĂ€dde sig snabbt med skakande hĂ€nder. Hon hade sett hur rĂ€dd hennes far var och det skrĂ€mde upp henne rejĂ€lt. NĂ€r hon fĂ„tt pĂ„ sig klĂ€nningen kom hennes kammarjungfru med hennes koffert och ledde henne snabbt ut till baksidan av den stora mangĂ„rdsbyggnaden. Det var mörkt ute och Alexandra huttrade till i nattkylan. DĂ€r stod droskan med kusken redo att köra. Kusken var den mest lojala och pĂ„litliga av tjĂ€narna och skulle offra sitt liv för greven om sĂ„ krĂ€vdes. Hennes far röt order och pekade mot skogsbrynet. Alexandra hörde ett förfĂ€rligt ovĂ€sen och sedan ett skott frĂ„n vĂ€gen som ledde upp mot residenset och hon förstod att det hade med henne att göra. Hon kĂ€nde Ă„terigen hur ren förtvivlan sköljde över henne. Min mors folk vill döda mig, tĂ€nkte hon. Den dramatiska hĂ€ndelseutvecklingen i kombination med svagheten efter blodförlusten blev för mycket för Alexandra och det svartnade för ögonen. Benen vek sig under henne och hon sjönk ihop men fadern var snabbt vid hennes sida och fĂ„ngade upp henne. Sedan lyfte han upp henne i famnen som om hon fortfarande var en liten flicka och bar henne till droskan. ”Var inte rĂ€dd, mitt barn. Jag svek min plikt som far innan men det ska inte hĂ€nda igen.” Med de orden hivade han upp henne i vagnen och kammarjungfrun kastade in kofferten efter henne. ”Jag sĂ€nder efter dig nĂ€r det Ă€r sĂ€kert för dig hĂ€r. Under tiden sĂ„ kommer min kusin och hans hustru att ta vĂ€l hand om dig i Buda. FarvĂ€l sĂ„ lĂ€nge”, sa hennes far innan han slog igen dörren och skrek sina sista order till kusken. Denna piskade igĂ„ng hĂ€starna innan hon ens hunnit sĂ€tta sig tillrĂ€tta. Det bar ivĂ€g mot skogsbrynet och vagnen skakade och hoppade pĂ„ det ojĂ€mna underlaget. Alexandra kastades runt inne i vagnen och slog huvudet i glasrutan. Hon var chockad och mĂ„dde illa. Det var sĂ„ overkligt. För en vecka sedan hade hon planerat sitt bröllop och nu tvingades hon fly frĂ„n sitt eget hem. Hon började snyfta och snyftningarna övergick snart till högljudd grĂ„t alltmedan droskan förde henne allt lĂ€ngre bort frĂ„n hennes hem i natten. Under tiden hade mobben nĂ„tt fram till det vackra, vita slottsliknande residenset och greve TamĂĄs ErdĂ©lyi stĂ€llde sig framför dem med rak hĂ„llning och utan att visa minsta antydan till rĂ€dsla. Vid sin sida hade han tvĂ„ storvĂ€xta tjĂ€nare som var redo att slĂ„ss för sin herre Ă€ven om det var uppenbart att de skulle förlora. En av dem hade en bössa och det skott 28


Alexandra hade hört tidigare var ett varningsskott som tjĂ€naren avfyrat. Inte för att det avskrĂ€ckt uppbĂ„det. Grevens röst ljöd stark och klar nĂ€r han sa: ”Vad i herrans namn menas med det hĂ€r?” Han riktade sig till fader Popa som gick frĂ€mst med en fackla i handen. Bredvid honom stod en lĂ„ng, blond man som greven aldrig trĂ€ffat förr. Han tyckte inte alls om frĂ€mlingens blick. Det var en hatisk fanatikers ögon och han förstod att det var hans lilla flicka som frĂ€mlingen ville förgöra. Uriel von Elsing mötte den rasande faderns blick utan att blinka medan prĂ€sten sĂ„g ner i marken innan han tog mod till sig och följde tyskens exempel. ”Det gĂ€ller er dotter, Conte”, började han och drog ett djupt andetag. ”Vi beklagar men hon Ă€r fördömd. Hon Ă„tervĂ€nde frĂ„n de döda mot Guds vilja. Det Ă€r inte din dotter lĂ€ngre, nu Ă€r hon en 
 en moroaică.” Fader Popa tystnade och slog ner blicken. Grevens kalla blick fick hans blod att frysa till is. ”Vad Ă€r det hĂ€r för dĂ„rskap”, frĂ€ste han till svar. ”Min dotter rĂ„kade ut för en 
 hmm olyckshĂ€ndelse och lĂ„g medvetslös ett par dagar. Tack vare Guds nĂ„d vaknade hon upp och Ă„terhĂ€mtade sig. Det Ă€r allt. Du Ă€r en bildad man och borde veta att ingen utom vĂ„r Herre kan Ă„tervĂ€nda frĂ„n de döda. Se nu till sĂ„ att de hĂ€r mĂ€nniskorna gĂ„r hem till sitt.” Han yttrade den sista meningen med ett kallt, auktoritĂ€rt tonfall som fick hela uppbĂ„det att ta ett steg bakĂ„t. Men rĂ€dslan för moroi var Ă€nnu större Ă€n respekten för den storvĂ€xta adelsmannen. PrĂ€sten tog pĂ„ nytt mod till sig och tog ett steg framĂ„t och de andra följde honom. ”Jag beklagar, Conte. Men det kan vi inte göra. Ta hit din dotter sĂ„ att vi kan försĂ€kra oss om att hon inte Ă€r en moroaică. Folket i byn Ă€r rĂ€dda, flera herdar har försvunnit spĂ„rlöst. Det finns nĂ„got ondskefullt i trakten som kan ha smittat din dotter.” TamĂĄs ErdĂ©lyis ansikte bleknade av raseri. ”Hur vĂ„gar ni insinuera att min Ă€lskade dotter stĂ„r i förbund med mörkrets makter? Jag Ă€r inte den som uttalar hotelser mot en kyrkans man men en sĂ„dan förolĂ€mpning kan jag inte lĂ„ta passera. Ni kommer att fĂ„ umgĂ€lla detta, det svĂ€r jag pĂ„.” Nu fick en av mĂ€nnen i uppbĂ„det nog. Han klev fram. Ensam skulle mannen aldrig ha vĂ„gat sĂ€tta sig upp emot greven men nu hade han nĂ€rmare 50 kamrater med sig. ”Jag blir hellre hĂ€ngd Ă€n mördad i min sĂ€ng av en blodsugande moroaică”, for det ur honom. Det hördes ett instĂ€mmande mummel frĂ„n folksamlingen. Skymfen mot dottern var mer Ă€n den blĂ„blodiga adelsmannen kunde tĂ„la. Han kas29


tade sig fram och fĂ€llde mannen till marken med ett knytnĂ€vsslag. Det blev startsignalen för de omkringstĂ„ende som kastade sig över greven för att försvara sin kamrat. Den storvuxne adelsmannen lyckades fĂ€lla flera av dem med sina vĂ€ldiga nĂ€var innan han vrĂ€ktes omkull pĂ„ marken. De tvĂ„ tjĂ€narna kom till sin herres undsĂ€ttning och medan handgemĂ€nget pĂ„gick ledde prĂ€sten större delen av uppbĂ„det in i mangĂ„rdsbyggnaden. ZsĂłfia, Alexandras styvmor, kom ut frĂ„n ett av sovrummen i nĂ€ttsĂ€rken och hon skrek rĂ€tt ut nĂ€r hon sĂ„g mĂ€nnen som hade trĂ€ngt in i hennes hem. ”Var Ă€r din dotter?”, frĂ„gade prĂ€sten pĂ„ ungerska. I denna kritiska situation övervann den kĂ€rlek grevinnan trots allt hyste för sin styvdotter – en flicka som hon försökt uppfostra som sitt eget barn – den vidskepliga skrĂ€cken och religiösa indoktrineringen. Hon drog efter andan innan hon svarade med gĂ€ll röst. ”Vad i Guds namn Ă€r detta? Hur vĂ„gar ni trĂ€nga er in hĂ€r? Min dotter ligger och sover och jag förbjuder er att komma i nĂ€rheten av henne, ert smutsiga pack.” ”Ska ni sĂ€ga som hyser en djĂ€vulens tjĂ€narinna under ert tak”, sade en av mĂ€nnen med ett ursinnigt flin. ZsĂłfia blev vit i ansiktet av vrede. ”Hur vĂ„gar ni trĂ€nga er in hĂ€r och skymfa en kvinna av börd? Försvinn hĂ€rifrĂ„n”, skrek hon för full hals. MĂ€nnen brydde sig inte om henne utan började snabbt söka igenom huset. Men det stod snart klart för dem att flickan de letade efter inte fanns kvar dĂ€r. Alexandras skrĂ€ckslagna kammarjungfru berĂ€ttade för mĂ€nnen att hon hade Ă„kt ivĂ€g med droskan för bara en liten stund sedan och mĂ€nnen stormade dĂ„ ut ur huset. Fader Popa delade upp dem i tvĂ„ grupper som sökte igenom de nĂ€rmaste omgivningarna men redan efter en halvtimme insĂ„g de att deras tilltĂ€nkta byte var lĂ„ngt borta vid det hĂ€r laget. ”Hon finns inte hĂ€r, fader. Hon mĂ„ste ha flytt precis innan vi kom, hennes kammarjungfru berĂ€ttade att hon Ă„kte ivĂ€g med droskan för bara en liten stund sen. Vi kanske kan hinna upp henne”, sade en av mĂ€nnen. Han höll en fackla i handen och försökte se modig ut. PrĂ€sten svarade inte genast utan sĂ„g ut i mörkret och skakade pĂ„ huvudet. Sedan kom han att tĂ€nka pĂ„ en dikt av Gottfried August BĂŒrger han lĂ€st för nĂ„gra Ă„r sedan. ”De döda fĂ€rdas snabbt”, förkunnade han med passande dov stĂ€mma, ”Och natten Ă€r hennes element. Nej, ni hinner inte upp henne. Men vi har i alla fall drivit bort djĂ€vulens tjĂ€narinna hĂ€rifrĂ„n.” Utanför hade greven och de tvĂ„ tjĂ€narna till slut blivit övermannade och hölls fast. TamĂĄs ErdĂ©lyi var alldeles vit i ansiktet av vrede. Först hade hans dotter blivit skĂ€ndad och nu vanhedrades hans residens av en mobb 30


vlakiska bönder. Det var en oerhörd skymf, inte bara mot honom utan ocksĂ„ mot hela Ă€tten, och han svor pĂ„ att straffa de skyldiga om det sĂ„ blev det sista han gjorde. Den enda trösten var att Alexandra hade hunnit undan. Men grevens hjĂ€rta frös till is nĂ€r han tĂ€nkte pĂ„ att hans lilla flicka var pĂ„ vĂ€g till det avlĂ€gsna Buda alldeles ensam i natten. Kusken var i och för sig hans mest lojala och pĂ„litliga tjĂ€nare men hon var Ă€ndĂ„ utan sin fars beskydd. Sedan slogs han av en hemsk tanke. Hon blev överfallen och skĂ€ndad pĂ„ mina Ă€gor. Hur kunde jag lĂ„ta det ske? Det gick inte att komma ifrĂ„n att han skĂ€ndligen misslyckats med sin uppgift som far. Nu sĂ„g han den gamla stolle som skulle förestĂ€lla prĂ€st och den blonda frĂ€mlingen komma gĂ„ende mot honom. Han spĂ€nde ögonen i inkrĂ€ktarna. ”Ni kommer att fĂ„ Ă„ngra det hĂ€r”, vĂ€ste greven med rösten darrande av vrede. Hans blick var hemsk att beskĂ„da. ”Kanske det men jag hade inget val. Jag Ă€r Guds tjĂ€nare och mĂ„ste göra det som Ă€r rĂ€tt”, svarade fader Popa. TamĂĄs ErdĂ©lyi lĂ€t höra ett indignerat utrop. ”Kallar ni det hĂ€r för att göra det rĂ€tta? Ni trĂ€nger in i en adelsmans hem för att döda hans oskyldiga dotter. Alexandra Ă€r en godhjĂ€rtad och gudfruktig kvinna och ingen har rĂ€tt att bĂ€ra hand pĂ„ henne. Du Ă€r en dĂ„re och du kommer snart att fĂ„ betala priset för din dĂ„rskap.” Fader Popa vĂ€nde bort blicken. Han var vĂ€l medveten om att den hĂ€r hĂ€ndelsen skulle fĂ„ svĂ„ra konsekvenser, bĂ„de för honom och för de övriga som deltagit i rĂ€den. Uriel von Elsing kunde tillrĂ€ckligt mycket ungerska för att förstĂ„ vad som sades men hans största bekymmer just nu var att Alexandra kommit undan. Samtidigt insĂ„g han att det som hĂ€nt skulle kunna leda till problem senare. Det var inte sĂ€kert att hans överordnade bröder skulle godta ett vĂ€pnat angrepp mot en greves residens. Om han kunnat bevisa att grevens dotter verkligen var en av de fördömda skulle de inte ha klandrat honom. MĂ€rkena pĂ„ halsen och frĂ€tskador orsakade av det syra-preparerade vigvattnet skulle ha varit bevis nog. Men i och med att Alexandra befann sig utom rĂ€ckhĂ„ll hade han ingenting att visa upp. Nu hade han mĂ„lat in sig i ett hörn. NĂ€r han tĂ€nkte nĂ€rmare efter förstod han att den rasande Ă€dlingen framför honom var ett minst lika stort hot. Uriel von Elsing var sjĂ€lv adelsman och förstod mycket vĂ€l vilken förolĂ€mpning intrĂ„nget innebar. Det enda sĂ€ttet för den transsylvanska adelsmannen att fĂ„ gottgörelse för den hĂ€r skymfen var att lĂ„ta blod flyta. I första hand hans blod. Uriel von Elsing fruktade ingen mĂ€nniska men ville inte ha en hĂ€mndlysten adelsman efter sig. Det var lika bra att ta hand 31


om saken med en gĂ„ng, tĂ€nkte han varpĂ„ han drog upp en kniv ur rocken. Mina bröder kommer aldrig att fĂ„ veta. Men innan han hann sticka ner sitt tilltĂ€nkta offer slet denne sig loss och drog fram en av mĂ€nnen som hĂ„llit fast honom som sköld. Knivhugget var redan pĂ„ vĂ€g och trĂ€ffade mannen i bröstet. Han tittade förvĂ„nat pĂ„ sin baneman innan det eviga mörkret sĂ€nkte sig över hans ögon. Greven slĂ€ppte ner den döende skölden pĂ„ marken. von Elsing blev stĂ„ende som förlamad i ett ögonblick, vilket beseglade hans öde. Den storvĂ€xte adelsmannen förstod att det gĂ€llde livet och han slog till angriparen i huvudet med all sin kraft. Tysken stöp i marken som en klubbad oxe och den rasande greven sparkade den liggande mannen i huvudet. Under tiden hade de tvĂ„ mörbultade tjĂ€narna lyckats övermanna sina tillfĂ„ngatagare och de skyndade fram till sin herre för att bistĂ„ honom mot de andra mĂ€nnen. Men det behövdes inte. NĂ€r frĂ€mlingen var fĂ€lld tappade de modet och bestĂ€mde sig för att fly fĂ€ltet som de kujoner de var. De drog sig undan och försvann i natten. Även de övriga inkrĂ€ktarna lĂ€mnade Ă€gorna. Med oförĂ€ttat Ă€rende men mĂ€nnen var lugnade, moroaicăn fanns Ă„tminstone inte kvar i trakten. De visste inte att hon skulle komma tillbaka. TamĂĄs ErdĂ©lyi stod över den fallne frĂ€mlingen som slagen av blixten. Nu nĂ€r striden var över dunstade hans vrede snabbt bort. En av tjĂ€narna böjde sig ner och undersökte kroppen. Han reste sig upp och skakade pĂ„ huvudet. ”Han Ă€r död, Conte.” Greven skakade sorgset pĂ„ huvudet och gjorde korstecknet över Uriel von Elsings kropp. ”Gud vare hans sjĂ€l nĂ„dig. Jag ville inte döda honom men den dĂ„ren gav mig inget val. Han bröt sig in i mitt eget hem för att döda min dotter. Och som om inte det vore nog angrep han mig med en kniv. Han bĂ€r sjĂ€lv ansvaret för sitt ohyggliga öde.” TjĂ€narna nickade. ”Ni gjorde rĂ€tt, Conte. Det han gjorde var oförlĂ„tligt.” Fader Popa hade inte gett sig av tillsammans med de andra mĂ€nnen. Han sĂ„g med avsky pĂ„ sin kumpans drĂ„pare. ”Det hĂ€r kommer att stĂ„ er dyrt. Uriel var en kyrkans man och han hade högt uppsatta vĂ€nner”, for det ur honom. TamĂĄs ErdĂ©lyi grep tag i hans krage och vrĂ€kte omkull honom pĂ„ marken. ”Jag har tagit emot mer Ă€n jag tĂ„l frĂ„n er”, morrade han. ”Jag vet inte vem er vĂ€n var och det har ingen betydelse. Det Ă€r ni som bĂ€r ansvaret för det hĂ€r och ingen kan klandra en man som försvarar sin dotter mot en hop dĂ„rar. Ge er ivĂ€g hĂ€rifrĂ„n om ni inte vill dela hans öde, gamla stolle.” Fader Popa kravlade sig upp pĂ„ fötter och insĂ„g att det var bĂ€st att göra 32


som han blev tillsagd. Han vĂ€nde ryggen Ă„t greven och lĂ€mnade platsen sĂ„ snabbt hans vĂ€rdighet som prĂ€st tillĂ€t. Greven drog trött handen över ansiktet. Det första han skulle göra nu var att kontrollera att hans hustru och barnen var oskadda. Sedan skulle hans tjĂ€nare förvissa sig om att alla inkrĂ€ktare lĂ€mnat egendomen. I morgon skulle han sĂ€nda i vĂ€g tvĂ„ budbĂ€rare, den ena till prefekten i Hermannstadt med en begĂ€ran om hjĂ€lp att straffa de ansvariga för anfallet mot hans hem och den andra till sin kusin i Buda med instruktioner om att ta vĂ€l hand om Alexandra. Det senare skulle visa sig bli lĂ€ttare sagt Ă€n gjort. Det blev en lĂ„ng resa för Alexandra. NĂ€r kusken vĂ€l lagt ett betryggande avstĂ„nd mellan sig och uppbĂ„det körde han ut pĂ„ landsvĂ€gen som ledde vĂ€sterut. Han piskade hĂ€starna sĂ„ att droskan höll högsta möjliga fart. Hon hade slutat grĂ„ta och bestĂ€mde sig för att försöka sova men vargarnas ylande skrĂ€mde upp henne. NĂ€r hon till slut somnade Ă„terupplevde hon det skĂ€ndliga överfallet i drömmen, hur odjuret höll fast och förgrep sig pĂ„ henne. NĂ€r hon kĂ€nde hur han drack hennes blod vaknade hon, skrikande av fasa. Kusken hörde skriket och stannade droskan. Det var mitt i natten och skogen lutade sig mörk och hotfull över landsvĂ€gen. HĂ€starna var lugna sĂ„ vargarna fanns i alla fall inte i nĂ€rheten. Men han ville inte bli stĂ„ende pĂ„ landsvĂ€gen mitt i natten i onödan. Det var en orolig trakt i en orolig tid och det fanns fler och vĂ€rre faror i natten Ă€n vargarna. Ӏr allt bra, Alexandra kisasszony?”, frĂ„gade han med mild röst. Hon log matt. ”Ja, jag drömde bara. SĂ€g, ska vi fortsĂ€tta hela natten?” Kusken nickade. ”Ja, men var inte rĂ€dd. Vargarna Ă€r lĂ„ngt borta och jag Ă€r bevĂ€pnad. Din far anförtrodde mig ditt liv och jag skulle hellre dö Ă€n svika honom. I morgon kommer vi att stanna vid vĂ€rdshuset vid Deva. DĂ„ kan ni vila er och sova tryggt i en sĂ€ng innan vi fortsĂ€tter. Buda ligger fem dagsresor bort. Men oroa er inte, allt kommer att gĂ„ bra.” Med de orden stĂ€ngde han dörren och hoppade Ă„terigen upp pĂ„ kuskbocken varpĂ„ han piskade igĂ„ng hĂ€starna igen. Vargarna fortsatte att yla hela natten men kuskens ord lugnade Alexandra och hon sov resten av natten utan att drömma. Godset DunakĂșria, utanför Buda. 19 oktober 1811 Alexandra stod vid fönstret och tittade ut mot Donau. Den breda floden flöt fram, lugnt och majestĂ€tiskt. Egendomen lĂ„g en bit söder om Buda, 33


lĂ€ngs Donaus vĂ€stra strand. Det var ett stort och vackert residens men inte lika stort som det hon vuxit upp i. Hon hade varit hĂ€r i en vecka och började finna sig tillrĂ€tta. Hon hade bara trĂ€ffat faderns kusin, som hette Csaba ErdĂ©lyi en gĂ„ng tidigare men han hade vĂ€lkomnat henne och lĂ„tit stĂ€lla i ordning ett rum Ă„t henne. Hans min blev bister nĂ€r han lĂ€ste meddelandet hennes far vidarebefordrat men han hade inte kommenterat vad som stod i brevet. TamĂĄs ErdĂ©lyi hade utlĂ€mnat det sexuella övergreppet i sitt brev till kusinen. Han hade bara skrivit att fiender till honom ville utnyttja hans dotter för att komma Ă„t honom och att han skickat henne till Buda för att skydda henne. Resan hade varit besvĂ€rlig och tröttsam men det hade inte skett nĂ„gra incidenter. Det var oroliga tider, Europa befann sig i krig men just nu lĂ„g krigsskĂ„deplatsen lĂ„ngt österut, i Ryssland. NĂ„ja, allt hade gĂ„tt som det skulle. För tvĂ„ dagar sedan hade det kommit bud frĂ„n hennes far. Han berĂ€ttade att de skyldiga hade gripits och att de snart skulle fĂ„ sina straff. Även om han inte skrev det rent ut vĂ€ntade dödsstraff för de som varit mest aktiva. Att storma en greves residens var ett oerhört brott i Kejsardömet. Dess förhĂ„llande till den ungerska adeln var kĂ€nsligt och det som hĂ€nt var tillrĂ€ckligt för att Ă€ventyra det multi-etniska imperiets stabilitet. DĂ€rför skulle det bli ett resolut ingripande frĂ„n Wien, via prefekten i Hermannstadt. Inte för att Alexandra intresserade sig för politik. Hon tyckte att det var mĂ€nnens uppgift att sköta. Kvinnorna hade nog att göra med att föra slĂ€ktet vidare. Hon hade skrivit ett brev till sin far dĂ€r hon bad honom att vara sĂ„ nĂ„dig som hans stĂ€llning tillĂ€t. Hon visste att hennes far alltid varit mild mot bönderna i trakten. Alexandra hyste inga agg mot mĂ€nnen som kommit till hennes hem för att döda henne. De var vilseförda, ansĂ„g hon, och den djupt religiösa adelsdamen visste frĂ„n sina bibelstudier att Gud önskade att hans barn förlĂ€t oförĂ€tter. Hon hade förtrĂ€ngt den fasansfulla insikt hon drabbats av precis efter överfallet. LikasĂ„ hade hon förtrĂ€ngt att hon druckit sin angripares blod och de möjliga följderna av det. Men hon hade tĂ€nkt pĂ„ det de första dagarna efter att hon vaknat upp och hon önskade dĂ„ att hon avstĂ„tt, det kĂ€ndes som om hon gett sitt samtycke till det han gjort mot henne i efterhand. Dessa tankar fyllde henne med skuld och skam och det var dĂ€rför hon förtrĂ€ngde det hon gjort, lĂ„tsades att det aldrig hĂ€nt. Men undermedvetet förstod hon pĂ„ nĂ„got sĂ€tt att hon skulle ha varit död nu om hon inte tagit emot det han givit henne. Sedan nĂ„gra dagar hade hon haft en dov vĂ€rk i musklerna men frĂ„nsett det började hon mĂ„ bĂ€ttre. Trots det kĂ€nde hon sig illa till mods, som om 34


det var nĂ„gonting inuti henne som var fruktansvĂ€rt fel. Det var som om 
 hon höll pĂ„ att förĂ€ndras pĂ„ nĂ„got sĂ€tt. Som för att bekrĂ€fta det kom solen fram bakom molnen och det började omedelbart svida i ögonen. Varför hade hon plötsligt blivit sĂ„ kĂ€nslig för solljuset? Det hade börjat för bara nĂ„gra dagar sedan. Hon vĂ€nde sig bort frĂ„n fönstret och gick fram till bringaren med vatten för att dricka. Förutom allt annat sĂ„ hade hon varit ovanligt törstig de senaste dagarna. Trots att hon tömde bringaren kĂ€nde hon fortfarande begĂ€ret efter vĂ€tska. Hon bestĂ€mde sig för att gĂ„ ner till köket för att be nĂ„gon ur tjĂ€nstefolket om mer vatten. Men innerst inne visste hon att det inte var vatten hon törstade efter 
 Plötsligt svartnade det för hennes ögon och hon föll ihop. Hennes kropp skakade av krampaktiga ryckningar dĂ€r hon lĂ„g pĂ„ golvet. Alexandra försökte skrika men ingenting kom ut. Hon kippade efter andan medan varenda muskel i hennes kropp drog sig samman i intensiva kramper. Anfallet pĂ„gick under flera mardrömslika minuter innan de krampaktiga ryckningarna upphörde. EfterĂ„t blev hon sittande pĂ„ golvet och snyftade. Den rĂ„a paniken bubblade i bröstet pĂ„ henne. Vad var det som hĂ€nde med henne? Hade det nĂ„got att göra med 
 hĂ€ndelsen för snart tre veckor sedan. Det dröjde 10 minuter innan hon vĂ„gade resa sig upp. Hon mĂ„ste fĂ„ trĂ€ffa en lĂ€kare. Kanske skulle Ă„derlĂ„tning och örtdekokt hjĂ€lpa, tĂ€nkte hon. Hennes fars kusin blev mycket orolig nĂ€r hon berĂ€ttade vad som hĂ€nt. Han skickade omedelbart bud efter stadens skickligaste lĂ€kare. Han kom redan efter nĂ„gra timmar och Alexandra satt pĂ„ sĂ€ngen och tittade oroligt pĂ„ honom nĂ€r han öppnade sin svarta lĂ€dervĂ€ska. ”Ni har tydligen drabbats av ett krampanfall, kisasszony?”, frĂ„gade han med allvarlig röst. Hon nickade bara. Hon var för torr i munnen för att kunna fĂ„ fram ett ord. Hon var rĂ€dd, rĂ€ddare Ă€n hon nĂ„gonsin varit förr. Men lĂ€karen trodde inte det var nĂ„got allvarligt. Troligen var det bara nervös hysteri, orsakat av det plötsliga miljöombytet. Unga damer var kĂ€nsliga. ”Jag Ă€r ocksĂ„ mycket törstig, det hjĂ€lper inte hur mycket vatten jag Ă€n dricker”, berĂ€ttade hon. Ӏr det nĂ„got mer som fattas er?”, frĂ„gade lĂ€karen vĂ€nligt. ”Jag har börjat bli kĂ€nslig för solljuset. Det vĂ€rker i mina ögon nĂ€r solen lyser.” LĂ€karen lade pannan i djupa veck. Han var en av kejsardömets kunnigaste lĂ€kare men den unga adelsdamens symptom stĂ€mde inte med nĂ„gon sjukdom han kĂ€nde till. Å andra sidan var mĂ€nniskokroppen full av mysterier. 35


PĂ„ kvĂ€llen drabbades Alexandra av ytterligare ett anfall, Ă€nnu vĂ„ldsammare Ă€n det första. Konvulsionerna höll pĂ„ i nĂ€rmare tio minuter. Det kĂ€ndes som om hennes kropp skulle sprĂ€ngas inifrĂ„n och hon var helt sĂ€ker pĂ„ att hon skulle dö. Och sĂ„ var det smĂ€rtan, den tycktes komma frĂ„n hela kroppen, frĂ„n lemmarna, frĂ„n magen, frĂ„n hjĂ€rtat och hon ville skrika men kunde inte. TvĂ„ stadiga tjĂ€nare bar henne med stor möda till sĂ€ngen dĂ€r de försökte hĂ„lla fast henne sĂ„ att hon inte skulle skada sig men det var omöjligt, det var som om hon plötsligt fĂ„tt tio mĂ€ns styrka. Hon föll ner pĂ„ golvet dĂ€r hennes kropp fortsatte att kasta omkring helt utom kontroll. NĂ€r anfallet vĂ€l var över var hon helt utmattad och smĂ€rtan fanns kvar men den var inte riktigt lika outhĂ€rdlig lĂ€ngre. Den kĂ€ndes dov och lite avlĂ€gsen, som om den inte riktigt var hennes lĂ€ngre. Kammarjungfrun bĂ€ddade ner henne och satt och höll henne i handen tills hon föll i en orolig sömn. ”Vad ska vi göra, herre?”, frĂ„gade en av tjĂ€narna. ”Ni ska vaka över henne hela natten. VĂ€ck mig om det hĂ€nder nĂ„got”, svarade den ungerska adelsmannen bistert. TjĂ€naren nickade underdĂ„nigt. ”Det ska bli, herre” Men Alexandra sov lugnt hela natten, till tjĂ€narnas lĂ€ttnad. De var rĂ€dda, hennes anfall liknade ingenting de sett förut. Den ena av tjĂ€narna sneglade oroligt pĂ„ den sovande kvinnan, som nu sĂ„g sĂ„ fridfull ut. ”Hon mĂ„ste vara besatt av den onde sjĂ€lv, det Ă€r vad jag tror Imrie”, viskade han. Den andra skakade pĂ„ huvudet. ”TĂ€nk pĂ„ vad du sĂ€ger, Janosh. Hon Ă€r dotter till en greve som dessutom Ă€r herrns kusin.” ”Men du mĂ€rkte det ocksĂ„ nĂ€r vi försökte hĂ„lla fast henne. Hon var stark som tio mĂ€n. Vad det Ă€n Ă€r som finns inuti henne sĂ„ inte Ă€r det mĂ€nskligt.” ”Vi borde inte prata om det”, klippte den andra av och det blev tyst. NĂ€r gryningen kom slog Alexandra upp ögonen och började jĂ€mra sig. ”Se till sĂ„ att solljuset försvinner”, vĂ€ste hon. TjĂ€narna sĂ„g pĂ„ varandra ett ögonblick innan en av dem hörsammade hennes önskan och drog för de vackra gardinerna. Alexandra drog en djup suck och blev liggande orörlig. Hon försökte röra pĂ„ handen men hon kunde inte. Det var som om hon var fastfrusen och sĂ„ var det smĂ€rtan som plötsligt var vĂ€rre Ă€n nĂ„gonsin. ”Jag 
 jag kan inte röra mig”, mumlade hon med skrĂ€cken lysande ur ögonen. ”Kalla pĂ„ herrn”, sa den av tjĂ€narna som hette Imrie. Janosh nickade och försvann snabbt ut ur rummet. Han Ă„terkom efter bara nĂ„gra minuter med husets herre i slĂ€ptĂ„g. Han var klĂ€dd i vit pyjamas och nattmössa och sĂ„g yrvaken ut. Han satte sig pĂ„ huk intill Alexandras sĂ€ng och tog henne varligt i handen. ”Hur Ă€r det, kisasszony?” 36


”Jag kan inte röra mig och jag 
 Ă„h Gud, det gör sĂ„ ont”, svarade hon och tystnade. Det kĂ€ndes som om musklerna i armar och ben brann. SmĂ€rtan hade funnits dĂ€r redan tidigare men den hade inte varit sĂ„ svĂ„r. Den var mer Ă€n svĂ„r, den var outhĂ€rdlig. Hon försökte skrika men Ă„terigen sĂ„ svek stĂ€mbanden henne. Det hĂ€r mĂ„ste vara slutet, ingen kunde överleva det hĂ€r. I denna stund skulle hon ha vĂ€lkomnat döden som en flykt undan smĂ€rtan. Efter nĂ„gra minuters helvete domnade en del av smĂ€rtan bort och hon andades ut med en flĂ€mtning. Det gjorde fortfarande ont men smĂ€rtan hon kĂ€nde nu var ingenting mot den vanvettiga pinan för bara en minut sedan. NĂ€r hon lyckades tala igen var det med en röst som lĂ€t som frĂ„n en döende. ”HjĂ€lp mig.” De tre mĂ€nnen sĂ„g pĂ„ varandra med skrĂ€ckslagna miner. Det var ohyggligt att se nĂ„gon lida sĂ„dana kval, i synnerhet om denne nĂ„gon var en bedĂ„rande vacker adelsdam. Csaba ErdĂ©lyi vĂ€nde sig till Janosh. ”Se till sĂ„ att doktor Morcinus kommer hit pĂ„ en gĂ„ng”, befallde han. Janosh nickade och försvann. Han var lĂ€ttad över att komma bort frĂ„n huset. Efter en stund slĂ€ppte hennes förlamning. Först kunde hon röra fingrarna och sedan armarna och benen och hon brast ut i en tacksĂ€gelsebön trots att smĂ€rtan fortfarande fanns kvar. Men hennes andrum blev kortvarigt. Musklerna började pĂ„ nytt vibrera och hon förstod vad som skulle komma. Snart kastade hon omkring i sĂ€ngen utan att kunna göra nĂ„gonting för att stoppa det. Men den hĂ€r gĂ„ngen upphörde skakningarna redan efter ett par minuter. NĂ€r det var över kĂ€nde hon hur hon domnade bort och till och med smĂ€rtan försvann. Sedan sjönk hon ner i en barmhĂ€rtig medvetslöshet. LĂ€karen kom efter nĂ„gra timmar. Alexandra var fortfarande medvetslös och hennes ansikte var förvridet och blekt. Man hade kunnat tro att hon var död om det inte vore för att hennes bröst höjde sig upp och ner nĂ€r hon andades. ”Jag kan inte göra nĂ„got för henne”, sa han efter att ha undersökt henne Ă€nnu en gĂ„ng. ”Hur kommer det att gĂ„? Och vad Ă€r det som hĂ€nder med henne”, frĂ„gade Csaba ErdĂ©lyi. Hans ansikte var hĂ„rt och spĂ€nt. Kusinen hade anförtrott honom sin Ă€lskade dotter och nu sĂ„g det ut som om han inte kunde leva upp till sin förpliktelse. ”Jag vet inte hur det kommer att gĂ„ eftersom jag inte vet vad som hĂ€nder med henne. Hennes muskler Ă€r alldeles stela, det Ă€r samma stelhet som 37


intrĂ€der efter döden men hon kan andas. Hennes puls Ă€r stark och det Ă€r ett gott tecken. Det enda vi kan göra Ă€r att vĂ€nta och be för henne.” Han suckade och skakade pĂ„ huvudet. ”Jag har aldrig sett nĂ„got liknande. Vi borde kanske övervĂ€ga en 
” LĂ€karen tvekade. ”ÖvervĂ€ga vad dĂ„?”, manade Csaba ErdĂ©lyi pĂ„. ”En exorcism”, sa lĂ€karen och svalde. ”Vad Ă€r det för dumheter?”, fnös adelsmannen. ”Hon Ă€r sjuk, det Ă€r allt.” ”Som Ni vill. Men sker det ingen förbĂ€ttring inom ett dygn rĂ„der jag er att kalla hit en prĂ€st. Vi vet inte vad det Ă€r vi har att göra med. Jag beklagar verkligen men det Ă€r det bĂ€sta rĂ„d jag kan ge.” Csaba ErdĂ©lyi kĂ€nde hur vreden steg upp inom honom. ”Det var inte mycket till rĂ„d. Ni ska ju vara en av de skickligaste lĂ€karna i kejsardömet.” ”Det Ă€r jag ocksĂ„â€, svarade doktor Morcinus tĂ„lmodigt. ”Men det finns mycket som inte ens de skickligaste lĂ€karna kĂ€nner till.” Han suckade. ”Om ni önskar det kan jag stanna över natten. FĂ„r hon ett nytt anfall kan jag vara behjĂ€lplig.” Den andra nickade. ”Det Ă€r ett erbjudande som jag tackar ja till. Jag ska be mina tjĂ€nare att stĂ€lla i ordning ett rum Ă„t er. Jag kommer att lĂ„ta en tjĂ€nsteflicka vaka över henne. Om det hĂ€nder nĂ„got kommer hon att kalla pĂ„ er.” ”Gott”, sade lĂ€karen, ”jag har med mig litteratur om ovanliga sjukdomar som jag ska studera. Kanske Ă€r det nĂ„got jag missat. Inte för att jag tror det men jag vill vara pĂ„ den sĂ€kra sidan.” Alexandra vaknade upp ur sin medvetslöshet vid skymningen. Det första hon gjorde var att kontrollera huruvida hon kunde röra sig eller inte. Till sin lĂ€ttnad konstaterade hon att armarna och benen löd hennes order. Lemmarna var sĂ„ stela och musklerna vĂ€rkte fortfarande men för första gĂ„ngen sedan mardrömmen började kĂ€nde hon hopp. Det var som om medvetslösheten gett henne tillfĂ€lle att Ă„terhĂ€mta sig. Hon kĂ€nde sig nĂ€stan vederkvickt pĂ„ nĂ„got förryckt sĂ€tt. Kanske höll hon pĂ„ att komma igenom det, vad det nu Ă€n var. Hon kunde inte hejda sig frĂ„n att brista ut i en ny tacksĂ€gelsebön nĂ€r det knackade pĂ„ dörren. ”Hur mĂ„r ni, kisasszony?”, frĂ„gade doktor Morcinus som omedelbart tillkallats av tjĂ€nsteflickan. Denna hade sett lĂ€ttnaden i Alexandras ansikte men det hade skrĂ€mt i stĂ€llet för glatt henne. Det var nĂ„got som var annorlunda med den sjuka kvinnan men tjĂ€nsteflickan visste inte vad det var, bara att det fyllde henne med fruktan. ”Det gör fortfarande ont men jag kan röra mig igen och det kĂ€nns bĂ€ttre”, svarade Alexandra. Sedan rynkade hon pannan. NĂ€r hon försĂ€krat sig om att hon Ă„terfĂ„tt rörelseförmĂ„gan flyttade hon fokuset till sina sinnes38


intryck, som tycktes vara annorlunda Ă€n de varit tidigare. Hon kĂ€nde dels lukten av lĂ€karens svett, som inte var behaglig. Dels kĂ€nde hon en annan lukt som inte var obehaglig. TvĂ€rtom fick den det att vattnas i munnen pĂ„ henne. Men vad var det? Det var inte bara lukten, insĂ„g hon. Hon hörde ett mĂ€rkligt, dunkande ljud. Dunk. Dunk. Dunk. Med ens visste hon vad det var. Det var lĂ€karens hjĂ€rtslag hon hörde. Nu nĂ€r hon fokuserade pĂ„ hörseln mĂ€rkte hon att hon hörde tjĂ€narnas konversation i det angrĂ€nsande rummet. De pratade om henne. Om att hon var besatt av djĂ€vulen. Det var en oerhörd skymf mot henne men just nu brydde hon sig inte om det. ”Vad Ă€r det?”, frĂ„gade hennes vĂ„rdare bekymrat. ”Jag kan höra ert hjĂ€rta slĂ„â€, svarade hon men utlĂ€mnade att hon kunde kĂ€nna pĂ„ lukten att han inte bytt klĂ€der pĂ„ ett tag. Den andra lukten kom ocksĂ„ frĂ„n honom, insĂ„g hon. PĂ„ nĂ„got sĂ€tt kopplade hon ihop den lukten med den ovanliga törst hon lidit av den senaste veckan. Men hon kunde fortfarande inte förstĂ„ vad det var hos lĂ€karen som luktade sĂ„ frestande. LĂ€karen sĂ„g förbryllad ut. ”I sĂ„ fall har ni ovanligt skarp hörsel men det Ă€r ingenting att bekymra sig om. Ni sĂ€ger att ni har ont. Vart dĂ„?” ”Överallt. Det kĂ€nns som om jag 
 jag vet inte, som om jag blivit överkörd av en droska. Men det Ă€r ingenting mot den smĂ€rta jag kĂ€nde innan.” Hon öppnade och stĂ€ngde munnen. ”Jag har börjat fĂ„ ont i kĂ€karna ocksĂ„.” Alexandra hade aldrig haft tandvĂ€rk men hon antog att det var sĂ„ det kĂ€ndes. ”LĂ„t mig se”, bad doktor Morcinus och hon öppnade lydigt munnen. Den förskrĂ€mda kammarjungfrun höll upp oljelampan sĂ„ att han kunde se in i hennes mun. SĂ„vitt han kunde se var det inga problem. Den unga adelsdamen hade mycket fina tĂ€nder och tandköttet sĂ„g friskt ut. ”Hmm. Era tĂ€nder ser fina ut, kisasszony. Jag Ă€r mer oroad över att ni var medvetslös en hel dag. Ni har inte svĂ„rt att andas eller sĂ„? ” Alexandra skakade pĂ„ huvudet. ”Nej”, sa hon bestĂ€mt. ”Ni tycks vara pĂ„ bĂ€ttringsvĂ€gen. Oroa er inte, kisasszony. Ni kommer att bli bra”, sa lĂ€karen och lade varligt handen pĂ„ hennes panna. Han visste inte att han pĂ„ sĂ€tt och vis hade rĂ€tt. Hon skulle verkligen bli bra. Han visste bara inte hur bra. Men det var inte över Ă€nnu. NĂ€sta dag drabbades Alexandra av fler krampanfall, om Ă€n inte lika vĂ„ldsamma och lĂ„ngvariga som tidigare. Anfallen följdes av korta perioder av kortvarig förlamning, dĂ„ varenda muskel i hennes kropp blev stel. NĂ€r förlamningen slĂ€ppte gjorde det Ă„terigen sĂ„ ont i musklerna att hon jĂ€mrade sig. Solljuset var nu outhĂ€rdligt och 39


tjĂ€narna fick hĂ€nga lakan för fönstren i hennes rum. Hon drack litervis med vatten men hon var Ă€ndĂ„ törstig. Dessutom verkade hennes hörsel bli Ă€nnu skarpare. Nu började hon höra hjĂ€rtslagen hos personer som inte ens fanns i rummet. Hon hörde rĂ„ttornas tissel och tassel i kĂ€llaren och ljuden frĂ„n bĂ„tarna pĂ„ Donau. ”Vad Ă€r det som hĂ€nder med mig?”, frĂ„gade hon doktor Morcinus som stannat kvar hos henne. Han bara skakade pĂ„ huvudet. ”Jag önskar vid Gud att jag visste det, kisasszony. Era sinnen blir skarpare men jag vet inte om det har nĂ„got att göra med krampanfallen. Ni har ingen feber men ni har samma abnorma törst som en febersjuk. Och sĂ„ Ă€r det er kĂ€nslighet för solljus. Det liknar ingen sjukdom jag hört talas om.” ”TjĂ€narna tror att jag Ă€r besatt av djĂ€vulen”, utbrast Alexandra. ”De Ă€r bara okunniga. Men för att utesluta det mĂ„ste jag frĂ„ga er om ni 
” Han blev lite röd i ansiktet och tystnade tvĂ€rt. ”Om jag vad dĂ„?”, manade hon pĂ„. ”Har ni haft nĂ„gra oanstĂ€ndiga tankar eller begĂ€r?”, fortsatte lĂ€karen och svalde. Det var verkligen okĂ€nsligt att stĂ€lla en sĂ„dan frĂ„ga till en sjuk adelsdam men han tvungen att försĂ€kra sig om det inte var sĂ„. Som vĂ€ntat fick hon ett chockerat uttryck i ansiktet. ”Vid Gud, nej. Nej, inte alls”, upprepade hon. Han sĂ„g noga pĂ„ henne och blev övertygad om att hon talade sanning. ”DĂ„ kan ni vara lugn. Det enda vi kan göra Ă€r att vĂ€nta och se.” Alexandra korsade sig, slöt ögonen och bad. Hon bad om att fĂ„ bli frisk och att kunna Ă„tervĂ€nda hem. Hon bad om att den hĂ€r mardrömmen skulle upphöra. Det kĂ€ndes lite bĂ€ttre efter bönen. Hon hoppades att Gud hört henne. Eftersom krampanfallen avtog i intensitet och varaktighet lĂ€mnade lĂ€karen henne sent pĂ„ eftermiddagen. Men han lovade att komma igen om hon inte blev bĂ€ttre. NĂ€r kvĂ€llen kom blev vĂ€rken i kĂ€karna mer intensiv. Det kĂ€ndes som om nĂ„gonting vĂ€xte dĂ€rinne. Och den mĂ€rkliga lukten fortsatte att ansĂ€tta henne. Den fanns överallt och vĂ€ckte hennes begĂ€r. Men det var inget oanstĂ€ndigt begĂ€r, utan mer som det begĂ€r man kunde kĂ€nna för ett gott vin. Vad det Ă€n var sĂ„ ville hon dricka det. Vattnet hon bĂ€lgade i sig slĂ€ckte inte hennes törst men hon kĂ€nde pĂ„ sig att det skulle göra det. Av nĂ„gon anledning fyllde den tanken henne med fasa. Hon gick till sĂ€ngs tidigt och bad om att fĂ„ bli lĂ€mnad ensam i natt. Om det behövdes skulle hon kalla pĂ„ kammarjungfrun med en klocka. 40


Men hon lĂ„g vaken lĂ€nge. SmĂ€rtan i kĂ€karna gjorde det omöjligt att sova och sĂ„ var det Ă„ngesten. Som om inte det vore nog stördes hon av alla ljud. Hon hörde de andras andning och hjĂ€rtslag fast de befann sig pĂ„ andra sidan tjocka trĂ€vĂ€ggar och rĂ„ttorna i kĂ€llaren vĂ€snades som ardennerhĂ€star. Det var onaturligt och det skrĂ€mde henne nĂ€stan mer Ă€n kramperna och förlamningen. NĂ€sta morgon vaknade hon tidigt och mĂ€rkte att hon kĂ€nde sig bĂ€ttre förutom att vĂ€rken i kĂ€karna blivit Ă€n vĂ€rre. Hon satte sig upp i sĂ€ngen och tĂ€nde oljelampan som stod pĂ„ nattduksbordet. Sedan undersökte hon sin munhĂ„la med tungan. Plötsligt stelnade hon till. HörntĂ€nderna kĂ€ndes annorlunda, som om de var större och vassare. Hon gick fram till den vackra, utsmyckade spegeln som hĂ€ngde pĂ„ vĂ€ggen. Hennes hjĂ€rta bultade hĂ„rt nĂ€r hon öppnade munnen och betraktade sina tĂ€nder i spegeln. HörntĂ€nderna tycktes vara större Ă€n de varit innan men det mĂ„ste vĂ€l vara inbillning. TĂ€nderna kunde inte vĂ€xa pĂ„ en vuxen kvinna. Det visste hon. Men hennes hörntĂ€nder var större Ă€n innan. De var lĂ€ngre Ă€n de andra tĂ€nderna och sĂ„ hade det inte varit förut. ”Heliga Guds moder, vad Ă€r det som hĂ€nder med mig?”, viskade hon för sig sjĂ€lv och lyckades med nöd pressa tillbaka den vĂ„g av panik som vĂ€llde fram inom henne. Hon stod fortfarande och undersökte sina tĂ€nder i spegeln nĂ€r det knackade pĂ„ dörren. Det var kammarjungfrun som kom upp med en bringare med kallt, friskt vatten och Alexandra log tacksamt. Hon tömde bringaren och bad flickan fylla den igen. Hur var det möjligt att vara sĂ„ törstig? NĂ€r kammarjungfrun gĂ„tt satte hon sig pĂ„ sĂ€ngen och funderade. Kammarjungfrun angav samma frestande, nĂ„got sötaktiga doft som alla andra och det var den som hade vĂ€ckt hennes törst. Det var inte vatten hon törstade efter utan 
 Alexandra blev alldeles iskall inombords nĂ€r hon insĂ„g vad det var hos kammarjungfrun som vĂ€ckt hennes begĂ€r. Blod. Hon törstade efter blod. Undermedvetet hade hon förstĂ„tt det redan frĂ„n början men hon hade hindrat denna vetskap frĂ„n att trĂ€nga upp till medvetandets yta. Nu hade begĂ€ret till slut blivit sĂ„ starkt att det inte gick att gömma sig för den fasansfulla sanningen lĂ€ngre. Den hĂ€r gĂ„ngen kunde hon inte hĂ„lla paniken stĂ„ngen. Rummet tycktes rotera och det svartnade för ögonen. Om hon inte suttit ner skulle hon ha rasat ihop pĂ„ golvet. Som det nu var lade hon sig ner pĂ„ sĂ€ngen och kippade efter luft. Satan bor i mig, tĂ€nkte hon. Det var djĂ€vulen sjĂ€lv som förgrep sig pĂ„ mig och han överförde sin ondska till mig. SĂ„ mĂ„ste det vara. TjĂ€narna hade 41


haft rĂ€tt, hon var verkligen besatt av djĂ€vulen. PĂ„ sĂ€tt och vis var det hĂ€r faktiskt vĂ€rre Ă€n smĂ€rtan och skrĂ€cken nĂ€r demonen skĂ€ndade och nĂ€stan dödade henne, vĂ€rre Ă€n krampanfallen, förlamningarna och den fruktansvĂ€rda smĂ€rtan, vĂ€rre Ă€n nĂ„got hon ens kunnat förestĂ€lla sig. Ett kort ögonblick övervĂ€gde hon att ta sitt liv. Men sĂ„ insĂ„g hon att det var en dödssynd. Det mĂ„ste finnas en annan lösning. Kanske var det den nedĂ€rvda, aristokratiska förmĂ„gan till sjĂ€lvbehĂ€rskning som gjorde att hon kunde Ă„terfĂ„ ett visst mĂ„tt av lugn. Hon reste sig upp och försökte tĂ€nka. Hon försökte komma ihĂ„g vad hon hört berĂ€ttas om moroi. De var gengĂ„ngare, bortstötta av Gud och dömda att för evigt vandra pĂ„ jorden. Dömda till att hemsöka de levande och dricka deras blod. Men jag kan inte vara en moroi, kom hon fram till. Jag lever, jag Ă€r ingen gengĂ„ngare. Men han som skĂ€ndade mig, han kan ha varit en moroi. Han överförde sin förbannelse till mig. Och nĂ€r jag dör kommer jag att bli som han. För evigt bortstött av Gud och dömd till att dricka blod. Hon kĂ€nde hur ren förtvivlan kom över henne och hon snyftade till. Återigen tog hon sig samman. Jag kan fortfarande rĂ€ddas, tĂ€nkte hon. SĂ„ lĂ€nge jag lever finns det hopp. Det mĂ„ste finnas ett sĂ€tt att hĂ€va förbannelsen. Ett sĂ€tt att rena mig frĂ„n det gift som finns i mig. Alexandra drog flera djupa andetag innan hon tog av sig nattsĂ€rken och klĂ€dde sig. NĂ€r hon var klar smekte hon krucifixet hon bar om halsen och bad Gud om vĂ€gledning. Hon visste att hon var tvungen att hĂ„lla tyst om det hĂ€r. Hon mĂ„ste hĂ„lla det för sig sjĂ€lv, hĂ€rda ut tills hon hittade ett sĂ€tt. Det var en molnig dag, vilket var en lĂ€ttnad för henne. Solljuset var nu sĂ„ plĂ„gsamt att hon inte kunde vara utomhus sĂ„vida eldbollen pĂ„ himlen inte tĂ€cktes av moln. Hon bestĂ€mde sig för att ta en promenad för att klara tankarna lite. Hennes vĂ€rd ville först inte slĂ€ppa i vĂ€g henne ensam men han gick till slut med pĂ„ det efter att hon försĂ€krat att hon mĂ„dde mycket bĂ€ttre. Hon lovade ocksĂ„ att inte gĂ„ lĂ„ngt bort frĂ„n huset. DĂ„ gav hennes vĂ€rd efter med en resignerad suck. Det var svĂ„rt att sĂ€ga nej till henne. SĂ„ fort Alexandra kommit utom synhĂ„ll frĂ„n huset satte hon sig ner pĂ„ den lövtĂ€ckta marken och grĂ€t. Hon önskade att hon vore död. NĂ€r hon sĂ„ smĂ„ningom reste sig kĂ€ndes det lite bĂ€ttre Ă€ven om tĂ„rarna fortsatte att falla. Hon fortsatte sin promenad, alldeles rödgrĂ„ten och med en tjock klump av förtvivlan i halsen. Men förtvivlan var uppblandad med vrede. Varför skulle det hĂ€r hĂ€nda henne? Hon hade inte gjort nĂ„got för att förtjĂ€na detta. Hon hade varit en god kristen, alltid bevistat mĂ€ssorna pĂ„ söndagarna, följt sakramenten och biktat sig. 42


Den lilla grusvĂ€gen hon följde gick ner till Donau och var kantad av gamla, vildvuxna lövtrĂ€d. Hon kom fram till ett nedvĂ€lt trĂ€d som lĂ„g tvĂ€rs över vĂ€gen. Med en plötslig och för en adelsdam mycket opassande attack av ursinne sparkade hon till stocken med all sin kraft. Det tunga, fallna trĂ€det lyfte frĂ„n marken och hamnade ett par meter lĂ€ngre bort med ett brak. Alexandra blev stĂ„ende som förstenad. Hon lade inte ens mĂ€rke till smĂ€rtan i foten. Det dröjde flera minuter innan hon riktigt fattade vad som skett. Hennes spark hade flyttat en trĂ€dstam som vĂ€gde 3–4 gĂ„nger sĂ„ mycket som henne sjĂ€lv ett par meter. Det borde inte vara möjligt. Det skulle behövas tvĂ„ kraftiga mĂ€n för att överhuvudtaget lyfta stocken. Hon gick tveksamt fram till den och tog tag i den underifrĂ„n. Mina hĂ€nder kommer att bli smutsiga, tĂ€nkte hon. Du Ă€r redan nedsmutsad, Alexandra. Den sista tanken fick henne pĂ„ nytt att drabbas av raseri och hon lyfte stocken som om den varit en liten gren. Hon kĂ€nde dess oerhörda tyngd nĂ€r hon balanserade den pĂ„ raka armar ovanför huvudet. Uttrycket i hennes ansikte Ă„terspeglade den bestörtning hon kĂ€nde. Hon stod sĂ„ ett ögonblick innan hennes grepp slaknade och stocken gled ur hennes hĂ€nder för att falla ner pĂ„ marken med en tung duns. Den chockade kvinnan drog hĂ€nderna genom hĂ„ret och försökte tĂ€nka. För ett par dagar sedan tycktes hon ha legat för döden men nu var hon i stĂ€llet omĂ€nskligt stark. Hur var det möjligt? Om Alexandra inte varit sĂ„ förtvivlad skulle hon redan tidigare ha lagt mĂ€rke till hur lĂ€tt hennes kropp var. Om hon inte hade tyngts sĂ„ av sin mentala börda skulle hon ha mĂ€rkt att hon kunde förflytta sig som en katt, glida fram utan minsta anstrĂ€ngning. Om hon försökt hoppa skulle hon ha flugit 10 meter. Men hon kom inte att tĂ€nka pĂ„ nĂ„got av detta. I stĂ€llet bad hon Ă„terigen Gud om vĂ€gledning. Plötsligt erinrade hon sig hur stark mannen som överfallit henne varit. Hon hade inte tĂ€nkt pĂ„ det innan. Hon var ju en svag kvinna och lĂ€tt att övermanna. Men mannan hade varit kortare Ă€n henne och hade inte heller varit sĂ€rskilt kraftig. SjĂ€lv var hon lĂ„ng och Ă€ven om hon var kvinna hade hon Ă€rvt en del av sin fars starka fysik. Hon hade en vacker, kvinnlig figur men hennes muskler var lĂ„nga och vĂ€lutvecklade och hon hade kĂ€mpat emot av alla krafter. Men han hade betvingat henne utan att ens anstrĂ€nga sig. Han hade skrattat Ă„t hennes förtvivlade försök att komma loss. Det Ă€r en del av förbannelsen, tĂ€nkte hon. Moroin överförde sin styrka till mig nĂ€r han drack mitt blod. Detta faktum gladde inte Alexandra det 43


minsta. Om nĂ„got gjorde det henne Ă€nnu mer förtvivlad. Det var helt emot Guds ordning att en kvinna skulle vara sĂ„ stark. Hennes nya styrka var satans verk. Trots sin förtvivlan och avsky inför det hon blivit kunde hon se praktiskt pĂ„ situationen. Kanske kan jag utnyttja styrkan mot moroin, tĂ€nkte hon, anvĂ€nda hans egen onda kraft mot honom och tvinga honom att hĂ€va förbannelsen. Men dĂ„ mĂ„ste jag hitta honom. Hon rös av blotta tanken pĂ„ att möta honom igen. Men sĂ„vitt hon kunde se var det enda sĂ€ttet. Det betydde ocksĂ„ att hon mĂ„ste Ă„tervĂ€nda hem och hennes far hade skickat ivĂ€g henne för att rĂ€dda hennes liv. Nej, hon kunde inte trotsa sin far. Hon mĂ„ste vĂ€nta tills han gav henne tillstĂ„nd att Ă„tervĂ€nda. Tills dess mĂ„ste hon stanna dĂ€r hon var och dölja sin nya förmĂ„ga. NĂ€r Alexandra kom tillbaka var hennes vĂ€rd i fĂ€rd med att sĂ€nda ut tjĂ€nstefolket att söka efter henne. Hon bad om ursĂ€kt för att hon gjort honom orolig och förklarade sin smutsiga klĂ€nning med att hon halkat omkull. Vidare försĂ€krade hon att hon inte drabbats av ett nytt anfall, hon hade bara halkat pĂ„ de hala löven. Middagen var plĂ„gsam, ja nĂ€stintill outhĂ€rdlig. Vissheten om vad som hĂ€nde med henne var illa nog men sĂ„ var det lukten. Den söta, frestande lukten av bordsgrannarnas blod. Hon drack kopiösa mĂ€ngder vatten till maten Ă€ven om hon nu visste att det inte var vatten hon törstade efter. DĂ€remot var den dova vĂ€rken i kĂ€karna inte lĂ€ngre lika plĂ„gsam, men hon mĂ€rkte att hennes hörntĂ€nder var större och vassare nĂ€r hon tuggade. Men hon Ă„t med god aptit. Hennes vĂ€rd tog det naturligtvis som ett tecken pĂ„ att hon höll pĂ„ att bli frisk. ”Vi glĂ€ds Ă„t att du Ă„tervunnit hĂ€lsan, min kĂ€ra kisasszony. Det kommer att glĂ€dja min kusin mycket”, proklamerade han och tog en klunk vin. Alexandra vĂ„gade inte ens försöka le. De andra kunde lĂ€gga mĂ€rke till hennes tĂ€nder 
 ”Jag kĂ€nner mig mycket bĂ€ttre”, ljög hon. Sedan tog hon ett djupt andetag. ”Jag uppskattar verkligen er gĂ€stfrihet men jag skulle vilja skriva ett brev till min far och frĂ„ga om det Ă€r sĂ€kert för mig att Ă„tervĂ€nda hem.” Csaba ErdĂ©lyi nickade förstĂ„ende. ”Vi förstĂ„r er önskan. Ni kan skriva ert brev redan i kvĂ€ll sĂ„ ska jag se till sĂ„ att det skickas i vĂ€g i morgon.” Alexandra drog sig tillbaka till sitt rum efter middagen dĂ€r hon författade sitt brev till fadern med tĂ„rar i ögonen. Hon kunde inte förmĂ„ sig att berĂ€tta om vad som hĂ€nde med henne i brevet. Men hon tĂ€nkte berĂ€tta det nĂ€r hon kom hem. Hennes far skulle göra allt som stod i hans makt för att rĂ€dda henne. Det första steget var att hitta moroin, tĂ€nkte 44


hon. Kanske skulle hon slippa förbannelsen om han dog för gott. Det var hennes enda hopp. De följande dagarna blev en mardröm för Alexandra. Det enda hon kunde göra var att vĂ€nta pĂ„ faderns svar. Nu hade krampanfallen upphört helt men törsten efter blod började bli outhĂ€rdlig. Hur lĂ€nge kunde hon hĂ„lla emot? Som om det inte vore nog fortsatte hennes hörntĂ€nder att vĂ€xa och snart skulle hon inte kunna dölja dem lĂ€ngre. Hon undvek alla samtal utom de som var absolut nödvĂ€ndiga och svarade mest med nickningar och huvudskakningar. Det hann bli november innan det oundvikliga hĂ€nde. Det var hennes kammarjungfru som upptĂ€ckte det nĂ€r Alexandra lĂ„g och sov. Hennes mun var halvöppen och flickan kunde inte undgĂ„ att lĂ€gga mĂ€rke till de abnorma hörntĂ€nderna. Kammarjungfrun gav upp ett skrik av fasa och rusade ut ur rummet. Alexandra vaknade med ett ryck och hennes hjĂ€rta frös till is nĂ€r hon insĂ„g att hon var avslöjad. Hon klĂ€dde sig snabbt och stod villrĂ„dig medan hon försökte komma pĂ„ vad hon skulle ta sig till. DĂ„ knackade det pĂ„ dörren. ”Vad Ă€r det?”, frĂ„gade hon med en röst som hon pĂ„ ett förunderligt sĂ€tt lyckades göra stadig. Det var en av tjĂ€narna som svarade med en röst fylld av skrĂ€ckblandad vrede. ”Öppna dörren annars slĂ„r vi in den, demon.” Alexandras skambelagda rĂ€dsla blandades med vrede. Visst höll nĂ„got ohyggligt pĂ„ att hĂ€nda med henne men nĂ„gon demon var hon i alla fall inte. ”Hur vĂ„gar ni kalla mig demon?”, gallskrek hon till svar. Det kom inget svar. Åtminstone inte med ord. DĂ€remot hörde hon ett öronbedövande brak. Som om en tung kropp trĂ€ffade dörren, vilket var precis vad det var. Det upprepades ytterligare en gĂ„ng och nu gav dörren efter. De tvĂ„ kraftiga tjĂ€narna störtade in i rummet och kastade sig över henne med följd att alla tre hamnade pĂ„ golvet. Alexandra skrek rĂ€tt ut och vrĂ€kte undan tjĂ€naren som hamnat ovanpĂ„ henne som om han varit en docka. Han landade vid sidan om henne med en tung duns samtidigt som hon hoppade upp pĂ„ fötter med onaturlig spĂ€nst. Sedan vĂ€nde hon sig mot den andra intrĂ€nglingen och frĂ€ste Ă„t honom. RĂ€dslan och skammen hade avlösts av rent raseri. TjĂ€narnas angrepp hade Ă„terkallat henne till kvĂ€llen hon överfalls och hon var redo att kĂ€mpa för sitt liv. Hon var redo att anvĂ€nda sin nya styrka för att döda. Den olyckliga tjĂ€naren backade undan med hĂ€nder och knĂ€n tills han 45


stötte mot vĂ€ggen och ren dödsfruktan lyste ur hans ögon. Han slet upp sitt krucifix och mĂ€ssade: ”Fader vĂ„r som Ă€r i himmelen, frĂ€ls oss frĂ„n ondo.” TjĂ€narens reaktion var förstĂ„elig för Alexandras ögon var inte lĂ€ngre mĂ€nskliga, de glimmade i gult och huggtĂ€nderna var fullt synliga nĂ€r hon utstötte ett djĂ€vulskt vĂ€sande ljud. Hennes vackra ansikte var förvridet av hat och vrede. SkrĂ€cken i mannens ögon och det krucifix han höll i hĂ€nderna fick Alexandra att besinna sig en aning och avstĂ„ frĂ„n den dödliga attack mot strupen som varit pĂ„ vĂ€g. Hon backade en aning och morrade till. OvĂ€sendet hade vĂ€ckt Csaba ErdĂ©lyi och han kom rusande med andan i halsen. Han blev stĂ„ende som förstenad i dörröppningen. Den unga kvinna som hans kusin beskrivit som slĂ€ktens vackraste ros var nu en fasansfull syn. De gulaktiga ögonen som tycktes utsĂ€nda gnistor av helvetets eldar, den öppna munnen med de vassa huggtĂ€nderna och uttrycket av hat och bestialitet i det i tidigare sĂ„ sköna ansiktet fick hans blod att frysa till is. Han föll ner pĂ„ knĂ€ och Ă€ven han började recitera Fader VĂ„r. NĂ€r Alexandra blev varse sin vĂ€rds nĂ€rvaro och hans reaktion inför det hon blivit dunstade hennes vrede bort och uttrycket av demoniskt raseri försvann frĂ„n hennes ansikte. MĂ„nga Ă„r senare, nĂ€r hon till slut fĂ„tt veta vad som i sjĂ€lva verket hĂ€nt med henne, skulle hon komma att fundera pĂ„ frĂ„gan om detta inre monster kommit med smittan eller om det alltid funnits dĂ€r. Hon skulle ocksĂ„ finna det svĂ„rt att förlika sig med den fasansfulla sanningen om sig sjĂ€lv. NĂ€mligen detta att Monstret var hennes mörka sida, en skuggbild av hennes sjĂ€l, och det skĂ€ndliga övergreppet och förvandlingen hade vĂ€ckt upp det frĂ„n sin dvala. Men denna insikt lĂ„g mĂ„nga Ă„r framför henne, nu kĂ€nde hon bara skam och fasa över vad hon blivit. Hon jĂ€mrade sig och i ett ögonblick av panik kastade hon sig ut genom fönstret i en skur av glasskĂ€rvor. Hon landade smidigt pĂ„ bĂ€gge fötterna och sĂ„g upp mot det trasiga fönstret. GlasskĂ€rvorna hade skurit sönder hennes klĂ€nning och skurit upp smĂ„, blödande sĂ„r över hela kroppen men hon lade inte ens mĂ€rkte till det. Om hon varit en vanlig mĂ€nniska skulle hon ha blivit svĂ„rt skadad. Som det nu var skulle sĂ„ren lĂ€ka pĂ„ mindre Ă€n ett dygn utan att efterlĂ€mna nĂ„gra Ă€rr. Alexandra insĂ„g att hon aldrig skulle kunna visa sig hĂ€r igen, Ă€ven om hon blev normal. Efter nĂ„gra sekunder vĂ€nde hon sig bort frĂ„n huset för sista gĂ„ngen och försvann springande bort i mörkret. NovemberkvĂ€llen var kylig och hon rös medan hon sprang genom busksnĂ„ren. HĂ€nde det hĂ€r verkligen hen46


ne? Hon bad till Gud att det bara var en mardröm, att hon skulle vakna upp i sin sÀng. Men det var ingen dröm, det var grym verklighet. Det fanns inga tÄrar pÄ hennes kinder. Hon var bortom dem nu. Hon var bortom allt normalt liv. Efter nÄgon timme satte hon sig ner pÄ en sten och försökte tÀnka. Hon befann sig mitt ute pÄ stÀppen utanför Buda och det var mitt i natten. Det var dÄ det slog henne. Det var mitt i natten och det syntes knappt en stjÀrna pÄ den igenmulna himlen. Och ÀndÄ kunde hon se landskapet. Hon kunde se buskarna som vÀxte hÀr och dÀr pÄ den platta stÀppen och de fÄ trÀden som flankerade Donau nÄgra hundra meter bort. Buskarna och trÀden var bara mörka skuggor men hon borde inte ha kunnat se dem alls. Hon sÄg lika bra som om det varit fullmÄne. Kanske Ànnu bÀttre Àn sÄ. Alexandra drog omedelbart slutsatsen att det var ytterligare en följd av den förbannelse som drabbat henne. Hon var en nattens varelse nu, precis som fladdermössen. Och precis som dem skydde hon solljuset. Ytterligare en sak slog henne. Hon hörde en mÀngd obekanta ljud. Hennes hörsel var mycket skarpare Àn den varit tidigare men det var inte det. Hon var ute sjÀlv mitt i natten och hon borde ha varit livrÀdd. Men det var hon inte. Jag Àr sjÀlv faran i mörkret nu. Jag Àr som mannen som överföll mig, en moroi. Tanken var outhÀrdlig. Hon reste sig upp och fortsatte vandringen, helt tom pÄ tankar. Kanske var det instinkt som fick henne att följa Donau söderut, mot hemmet. NÀr gryningen kom var Alexandra mycket trött och regntunga skyar hÀngde över den ungerska pusztan. Men det var hon tacksam för. Hon blev hellre vÄt Àn sönderbrÀnd. Hon vandrade vidare med sÀnkt blick och med klÀderna i trasor. Hela hennes gestalt utstrÄlade hopplöshet och förtvivlan. Hon försökte tÀnka ut vad hon skulle ta sig till men hennes sinne anfrÀttes av en förlamande uppgivenhet. Hon befann sig en bra bit söder om Buda men det fanns flera byar lÀngs floden som beboddes av fiskare. Men hon undvek att komma i nÀrheten av byarna. Hon var fördömd och mÄste hÄlla sig undan. Till slut kom hon fram till att följa sin ursprungliga plan, att ta sig hem och be sin far om hjÀlp att spÄra upp moroin. Men hennes hem lÄg lÄngt borta. Det hade tagit fem dagar att resa hit med droska och till fots skulle det ta flera veckor och det skulle bli vinter innan hon hann fram. Det föll henne aldrig in att hon faktiskt kunde stjÀla en hÀst. Hon var en Àrbar kvinna och att stjÀla var en synd. NÀr det började nÀrma sig lunchtid skrek hennes kropp av hunger men hon hade ingenting att Àta. Det enda hon Àgde var klÀderna pÄ kroppen. 47


Dessutom var hon törstig men det kunde hon Ă„tgĂ€rda. Åtminstone delvis. Hon tog sig ner till floden dĂ€r hon satte sig ner pĂ„ huk och började dricka frĂ„n sina kupade hĂ€nder. Precis som vĂ€ntat slĂ€ckte inte flodvattnet hennes törst men det kĂ€ndes lite bĂ€ttre. Plötsligt slogs hon av en tanke. Det mĂ„ste finnas fisk i floden. Men hur skulle hon fĂ„nga den? Alexandra var en överklassflicka och visste sĂ„ gott som ingenting om nĂ„got sĂ„ simpelt som fiske. Hon kunde lĂ€sa och skriva latin och hon var vĂ€l förtrogen med bibeln och de grekiska filosoferna. Hon var ocksĂ„ vĂ€l bevandrad i naturvetenskap, trots att det ansĂ„gs opassande för en flicka. Men hon visste ingenting om överlevnad eller hur man skaffade föda. Mat var nĂ„got som tjĂ€narna serverade, att skaffa fram det var ingenting hon hade behövt befatta sig med. Nu hade hela hennes liv vĂ€nts upp och ner och hon kĂ€nde sig hjĂ€lplös som ett barn. Men hon var intelligent och pĂ„hittig Ă€ven om hon aldrig behövt anvĂ€nda sig av dessa egenskaper pĂ„ allvar. Inte förrĂ€n nu. Hon började leta efter en lĂ€mplig gren som kunde anvĂ€ndas som fiskespö. Som lina tĂ€nkte hon anvĂ€nda tvinnade trĂ„dar frĂ„n sin klĂ€nning. Den borde hĂ„lla för smĂ„fisk Ă„tminstone. Hon hittade snart en gren. Men vad skulle hon anvĂ€nda som bete? Hon sĂ„g sig villrĂ„digt omkring. Det var senhöst och det fanns inga insekter eller daggmaskar hon kunde fĂ„nga. Ilsket slĂ€ngde hon ifrĂ„n sig grenen. Sedan fick hon en ny idĂ©. Kunde hon fĂ„nga fiskarna med hĂ€nderna? Det var inte troligt men det var vĂ€rt ett försök. Hon vadade ut i floden utan att bry sig om att vattnet var iskallt. Det strömmande vattnet var ocksĂ„ grumligt men hon sĂ„g trots det skuggor som ilade omkring under ytan. Efter att ha stĂ„tt stilla nĂ„gra minuter stack hon blixtsnabbt ner hĂ€nderna i vattnet nĂ€r hon sĂ„g en tvĂ„ decimeter lĂ„ng skepnad strax under ytan. Hon kĂ€nde hur hennes hand slöt sig kring en hal och kall spolformig kropp som sprattlade förtvivlat. Sprattlandet upphörde snabbt dĂ„ hennes grepp om den olycklige fisken hĂ„rdnade. Sedan drog hon upp sitt byte och ett stolt smĂ„leende blev synligt i det trötta och frusna ansiktet. Efter att ha bĂ€rgat fĂ„ngsten upprepade hon proceduren ett tiotal gĂ„nger och hon misslyckades inte med att fĂ„nga sitt byte en enda gĂ„ng. Jag Ă€r snabb som en vessla, tĂ€nkte hon. Den tanken svepte undan den stolthet hon kĂ€nt över sin fiskelycka. Hon var alldeles för snabb. Det var Ă€nnu ett tecken pĂ„ att hon inte lĂ€ngre var mĂ€nsklig. Nu hade hennes fötter domnat av kylan och hon vadade upp ur vattnet. Det hon skulle göra nu var att göra upp eld och grilla fiskarna och samtidigt fĂ„ vĂ€rma sin frusna kropp. Med ens insĂ„g hon att det inte var sĂ„ lĂ€tt att göra upp eld. Allt virke var vĂ„tt och hon hade inget elddon. Alexandra 48


drog hÀnderna genom hÄret och rÄdbrÄkade sin hjÀrna. Hon var minst sagt ovan vid praktiskt arbete men hon var vÀl belÀst. En av de mÄnga böcker hon lÀst var en roman dÀr huvudpersonen blev strandsatt pÄ en öde ö. Han gjorde upp eld genom att gnida tvÄ trÀstickor mot varandra, mindes hon. Hon letade omedelbart upp tvÄ pinnar och samlade ihop en hög kvistar och mindre grenar som brÀnsle. Sedan började hon det tÄlamodsprövande arbetet med att gnida stickorna mot varandra. Det tog henne nÀstan en halvtimme att göra upp eld. Hon visste det inte, men hon hade sin övermÀnskliga styrka att tacka för att det överhuvudtaget gick. Egentligen skulle det ha krÀvts en eldborr för att göra upp eld nÀr allt var sÄ fuktigt. Pinnarna var genomvÄta och de sura kvistarna började ge ifrÄn sig svart, sotig rök. GlÀdjen spred sig inom henne nÀr den första flamman slog upp. Hon blÄste pÄ lÄgan och snart brann högen med kvistar och vÀrmen som strÄlade ut frÄn den lilla elden var underbar. Hon rensade fiskarna sÄ gott det gick med sina ovana hÀnder och grillade dem sedan över den öppna elden. Det sotiga fiskköttet smakade underbart och hon slukade hela sin fÄngst utan att tÀnka pÄ den vett och etikett hon fÄtt med modersmjölken. Med magen full med mat kÀndes det bÀttre men nÀr den vanliga hungern försvann fick det nya begÀret fullt tilltrÀde till hennes medvetande. Hon kÀnde en onaturlig lÀngtan efter att fÄ sÀtta sina vassa tÀnder i de dÀr svinaktiga tjÀnarnas halsar och dricka direkt frÄn deras Ädror. Nej, jag fÄr inte tÀnka pÄ det, sade hon strÀngt till sig sjÀlv. Det hade hunnit bli eftermiddag nÀr hon bröt upp för att fortsÀtta sin vandring. Hon bar med sig elden i form av en fackla och hon bad en stilla bön att molnen inte skulle slÀppa ifrÄn sig sitt regn. Elden var hennes enda vÀn just nu. Det var kallt och fuktigt och hon behövde vila den kommande natten. Men tanken pÄ att tillbringa Ànnu en natt utomhus var outhÀrdlig. Det var dÄ tanken slog henne. Folket i byarna visste inte att hon var fördömd. Det var kristna mÀnniskor som vÀl inte skulle vÀgra att ge en ensam kvinna mat och husrum en natt. Fast hon behövde en förklaring till varför hon befann sig pÄ vandring ensam. Men det var dessvÀrre inte det vÀrsta problemet. Lukten av andra mÀnniskors blod var sÄ frestande. TÀnk om hennes sjÀlsstyrka inte rÀckte till? Det hade hunnit bli mörkt nÀr hon kom fram till en fiskeby vackert belÀgen lÀngs den stora floden. Hon bad Gud om styrka att stÄ emot den demoniska törst som ansatte henne innan hon promenerade in pÄ huvudgatan som förvandlats till lervÀlling efter de intensiva höstregnen. Byn bestod av en samling vitmÄlade hus och sÄg relativt vÀlmÄende ut. Kyrkan 49


lĂ„g i andra Ă€nden av huvudgatan och var i gott skick. Hon hann inte lĂ„ngt innan folk strömmade ut ur husen. En Ă€ldre man, som hon antog vara byĂ€ldste, kom fram till henne och hejdade henne. ”Herre min Gud, vad har hĂ€nt, kisasszony?”, frĂ„gade han med uppspĂ€rrade ögon. Alexandra sĂ„g ner pĂ„ sin trasiga och smutsiga klĂ€nning och försökte komma pĂ„ ett bra svar. ”Jag minns inte – jag 
 jag blev bortförd frĂ„n mitt hem i Hermannstadt och nu Ă€r jag pĂ„ vĂ€g dit”, svarade hon och försökte anlĂ€gga ett chockat och hjĂ€lplöst ansiktsuttryck. NĂ„got som underlĂ€ttades av att hon verkligen var chockad och kĂ€nde sig hjĂ€lplös. LĂ„t vara att hon egentligen inte var det. ”Men ni kan inte gĂ„ till Hermannstadt, det ligger mĂ„nga dagsresor bort. Ni behöver hjĂ€lp kisasszony. Och det blir snart mörkt. LĂ„t oss ta hand om er. Det ni behöver just nu Ă€r mat och sömn. I morgon kan vi bestĂ€mma hur vi bĂ€st ska kunna hjĂ€lpa er.” Alexandra log tacksamt mot den gamla mannen och lĂ€t honom leda in henne i sitt hus. Efter middagen som bestod av fisk bad hon om att fĂ„ gĂ„ till sĂ€ngs och blev anvisad till ett mindre rum pĂ„ övervĂ„ningen. FörhĂ„llandena var betydligt enklare Ă€n hon var van vid men just nu tedde sig det spartanska möblemanget som lyx för henne. Hon somnade snabbt. Innan sömnen övermannade henne tĂ€nkte hon hoppfullt att allt kanske skulle ordna sig, trots allt. PĂ„ nedervĂ„ningen fick den gamle mannen försvara sitt beslut att ta sig an Alexandra. ”Hur kan du slĂ€ppa in henne i vĂ„rt hus? Du vet inte ens vem hon Ă€r. Hon kanske Ă€r zigenerska och i sĂ„ fall kan hon fĂ„ för sig att mörda oss i vĂ„ra sĂ€ngar för att hon ska kunna stjĂ€la allt vi Ă€ger”, sa den gamla kvinnan skarpt. Hennes man suckade. ”SĂ„g du inte hur förtvivlad hon var? Det skulle vara okristligt att inte hjĂ€lpa henne. Jag har hur som helst svĂ„rt att sova och hon kan inte göra nĂ„got utan att vĂ€cka mig. Oroa dig inte, kvinna. Ingenting kommer att hĂ€nda.” Trots sin oro somnade fiskarhustrun snabbt men hennes man lĂ„g vaken. Vem Ă€r hon och vad har hon rĂ„kat ut för? Och varför ser hennes ögon sĂ„ törstiga ut? Han lĂ„g vaken större delen av natten med bilden av den ömkliga, men ack sĂ„ sköna kvinnan, pĂ„ nĂ€thinnan. NĂ€r Alexandra vaknade nĂ€sta morgon insĂ„g hon att hon inte kunde ta emot mer hjĂ€lp frĂ„n det gamla paret. Hon var tvungen att komma ivĂ€g snabbt, dĂ„ hon kĂ€nde pĂ„ sig att hon inte skulle kunna stĂ„ emot lĂ€nge till. I fortsĂ€ttningen mĂ„ste hon undvika andra mĂ€nniskor. Annars skulle hon 50


mycket vĂ€l frestas att begĂ„ den vĂ€rsta synden av alla. Hon var fast besluten att inte ge efter för förbannelsen. I vĂ€rsta fall, om hon inte kunde stĂ„ emot, kunde kanske ett djurs Ă„dror slĂ€cka hennes törst. Tanken pĂ„ att dricka blod frĂ„n fĂ„r eller boskap var motbjudande men inte lika motbjudande som att dricka mĂ€nniskoblod. ”Jag mĂ„ste ge mig ivĂ€g ensam”, sa hon till sin vĂ€rd efter att han bjudit henne pĂ„ en stadig frukost. ”Ni har varit sĂ„ goda mot mig och jag tackar er av hela mitt hjĂ€rta.” Rörelsen i hennes röst var tydlig och det var bara de adliga konventionerna som stoppade henne frĂ„n att omfamna den gamle mannen. Alexandra viftade undan hans protester och nĂ„got i hennes blick fick honom att avstĂ„ frĂ„n att försöka hindra henne. Men han ville inte slĂ€ppa ivĂ€g henne utan nĂ„got annat Ă€n klĂ€derna pĂ„ kroppen och han frĂ„gade vad hon behövde. ”Jag vill be er om fĂ€rdkost, elddon och en kniv. FĂ„r jag det sĂ„ lovar jag er att jag klarar mig”, svarade hon. Den gamla mannen nickade sorgset. ”Jag ska ordna det. Gud vare med er, kisasszony.” ”Tack.” Jag behöver verkligen Guds hjĂ€lp, tĂ€nkte hon bistert för sig sjĂ€lv. Alexandra fortsatte vandringen hem, nu bĂ€ttre utrustad. Hennes vĂ€rdar hade försett henne med det hon bett om och lite till. Hon hade till och med fĂ„tt ett fiskespö fastĂ€n hon inte behövde det. Nu var hon sĂ€ker pĂ„ att hon kunde klara sig pĂ„ egen hand, utan sin fars beskydd och tjĂ€nstefolkets uppassning. Styrkan hade alltid funnits inom henne men det hĂ€r var första gĂ„ngen hon verkligen behövde den. Snart skulle hon vika av frĂ„n Donau och följa en östlig kurs men det fanns andra vattendrag som kunde ge henne fisk. FrĂ„n och med nu mĂ„ste hon undvika mĂ€nniskor och dĂ„ behövde hon skaffa mat pĂ„ egen hand. För första gĂ„ngen ansattes hon av syndiga tankar pĂ„ att helt enkelt stjĂ€la mat och en hĂ€st men hon kvĂ€ste dem beslutsamt. Hon fick inte ge efter för demonen som nu tagit sin boning i henne. Gjorde hon det skulle hon vara förlorad för alltid. Det var pĂ„ tredje dagen efter att hon lĂ€mnat byn som det hĂ€nde. Törsten efter blod höll nu pĂ„ att driva henne till vansinne. BegĂ€ret var som en rasande eld i medvetandet. Hela hennes kropp darrade, som av frossa. Det hĂ€r var vĂ€rre Ă€n Ă€ven den vĂ€rsta hunger, det var 
 obeskrivligt. Men kanske vĂ€rre Ă€n sjĂ€lva hungern var vetskapen om att hon omöjligt skulle kunna behĂ€rska sig om det funnits en mĂ€nniska i nĂ€rheten. Alexandra led alla helvetets kval dĂ€r hon vandrade pĂ„ landsvĂ€gen österut. Dimman lĂ„g tĂ€tt över den ungerska pusztan och det dystra scenariot speglade hennes sinnesstĂ€mning perfekt. Det var sent pĂ„ eftermiddagen 51


och hon letade efter en plats att slĂ„ lĂ€ger nĂ€r hon kĂ€nde en svag men vĂ€lbekant lukt. Det fanns mĂ€nniskor i nĂ€rheten. NĂ€rmare bestĂ€mt mĂ€n för hon kunde kĂ€nna skillnad pĂ„ mĂ€ns och kvinnors lukt. De fanns nĂ„gonstans bakom henne för det var dĂ€rifrĂ„n vinden kom. De föregĂ„ende dagarna hade hon flera gĂ„nger sett droskor passera men hon hade hört dem lĂ„ngt innan de var inom synhĂ„ll och gömt sig för att undvika att bli sedd. Hon stannade till och kĂ€mpade med sig sjĂ€lv. Den svaga vittringen av blod fick det att vattnas i munnen pĂ„ henne. Hon kunde slippa den hĂ€r plĂ„gan om bara 
 Nej, jag fĂ„r inte göra det. Nu hörde hon stegen bakom sig. Det lĂ€t som om det var tvĂ„ mĂ€n. Visste de att hon var dĂ€r? Nej, sĂ„vida de inte var som hon kunde de inte ha hört henne. Hon ökade takten och ljudet av mĂ€nnens steg blev svagare. LikasĂ„ deras frestande lukt. NĂ€r mörkret sĂ€nkte sig styrde hon stegen mot en dunge trĂ€d vid sidan av vĂ€gen. Hon lyssnade efter mĂ€nnen hon hört tidigare men nu hörde hon bara vindens ödsliga vinande och smĂ„djurens tissel och tassel nĂ€r de förberedde sig för att övervintra. Det var kyligt och hon beslöt sig för att göra upp eld. En halvtimme senare satt hon och vĂ€rmde sig samtidigt som hon Ă„t den fisk hon fĂ„ngat pĂ„ morgonen. DĂ„ kĂ€nde hon lukten igen samtidigt som hon hörde steg som nĂ€rmade sig. Maten hade inte stillat hennes hunger och hon dreglade nĂ€stan inför utsikten att fĂ„ sĂ€tta sina tĂ€nder i mĂ€nskligt kött och slĂ€cka sin törst. Hon förbannade hĂ€ndelseutvecklingen med ursinnigt malande kĂ€kar. Varför skulle de komma hit? Vad hade de hĂ€r att göra? Hon orkade inte lĂ€mna sitt lĂ€ger sĂ„ hon satt kvar med sĂ€nkt blick samtidigt som hon bad intensivt om styrka att motstĂ„ det fasansfulla begĂ€ret. Nu var stegen helt nĂ€ra och plötsligt lösgjorde sig tvĂ„ gestalter ur skuggorna. Alexandras huvud for upp. ”Vilka Ă€r ni?”, ropade hon i mörkret. Som svar hörde hon ett lĂ„gt skrockande. ”Ser man pĂ„, Sandor. Vi fĂ„r damsĂ€llskap i natt.” Den andre skrattade. MĂ€nnen kom fram i ljuset frĂ„n elden och Alexandra granskade dem noga. De sĂ„g ut som strĂ„trövare och det var precis vad de var. Ända tills för tvĂ„ Ă„r sedan hade de tvĂ„ mĂ€nnen varit soldater i den habsburgska kejsarens armĂ© men deserterat under slaget vid Wigram. En gĂ„ng i tiden hade de varit relativt anstĂ€ndiga mĂ€n men krigets grymhet och armĂ©ns kadaverdisciplin hade förrĂ„at dem och bestulit dem pĂ„ nĂ€stan all mĂ€nsklighet. De före detta soldaterna hade sett Alexandras eld genom dimman och hade planerat att rĂ„na lĂ€gret men de hade inte vĂ€ntat sig att deras tilltĂ€nkta 52


offer var en ung, ensam kvinna. Hon kunde ge dem mer Ă€n vĂ€rdesaker. De fĂ€ste inget avseende vid det faktum att den tidigare sĂ„ eleganta adelsmön nu var smutsig och illaluktande efter tre dagars vandring. Vedermödorna hade inte rĂ„tt pĂ„ hennes skönhet som fortfarande var iögonfallande. MĂ€nnen satte sig ner pĂ„ andra sidan elden och la upp varsitt varggrin. Alexandra förstod pĂ„ deras uppsyn vad de tĂ€nkte göra och i det ögonblicket bestĂ€mde hon sig för att ge efter för sin törst. Men inte förrĂ€n de tog första steget. För första gĂ„ngen vĂ€lsignade hon sin nya styrka. Den gode Guden skulle sĂ€kert förlĂ„ta henne om hon försvarade sig mot tvĂ„ mĂ€n som försökte vĂ„ldta en som de trodde försvarslös kvinna. ”Ni Ă€r vĂ€lkomna att vĂ€rma er vid min eld”, sade hon med stadig röst och mötte deras blick. Avsaknaden av rĂ€dsla hos den ensamma kvinnan borde ha varnat dem men de var enkelspĂ„riga och brutala mĂ€n. Hennes objudna gĂ€ster hĂ„nflinade och flyttade sig sĂ„ att de satt pĂ„ varsin sida om henne. ”Du kan kanske vĂ€rma oss, sötnos”, sa den större av dem och placerade sina hĂ€nder pĂ„ hennes bröst. Det föll ett blodrött dis för Alexandras ögon och hon förlorade kontrollen över sig sjĂ€lv. Instinktivt slog hon till honom i ansiktet med knytnĂ€ven och mannens huvud for bakĂ„t. Sedan föll han ner medvetslös med blodet forsande ur den krossade nĂ€san. Hon hoppade upp med ett morrande och vĂ€nde sig mot den andre med ansiktet förvridet av demoniskt raseri. Det syntes vantro och chock i mannens ansikte men innan han hann skrika kastade sig hans tilltĂ€nkta offer över honom. ”Jag ska sannerligen vĂ€rma er, niding”, frĂ€ste hon, hon vĂ€ste fram orden sĂ„ gutturalt att de inte gick att uppfatta, och tryckte ner mannen pĂ„ marken. StrĂ„trövaren skrek högt nĂ€r han sĂ„g in i de gula ögonen som tycktes glöda av helveteseld. Men de monstruösa ögonen var Ă€ndĂ„ inte det vĂ€rsta. Det var hennes tĂ€nder. Nu lĂ„g Alexandra ovanpĂ„ honom och hon böjde sig ner mot strĂ„trövarens hals. Och sĂ„ trĂ€ngde de rakknivsvassa huggtĂ€nderna in i mĂ€nskligt kött för första gĂ„ngen. De slet obarmhĂ€rtigt sönder hud, muskler och senor nĂ€r de trycktes in. Hela vĂ€gen in till Ă„drorna som löpte vid sidan av halsen. Blodet började strömma in i hennes mun och smaken av det var underbar. Det var som utsökt vin. Nej, Ă€nnu ljuvligare. Hennes hals arbetade intensivt för att svĂ€lja det tillströmmande blodet medan de dansande eldsflammorna lyste upp paret sĂ„ att det för en utomstĂ„ende betraktare, om nĂ„gon sĂ„dan funnits, sĂ„g ut som en kĂ€rleksscen. Den olycklige landsstrykaren förmĂ„dde inte göra motstĂ„nd och det berodde inte enbart pĂ„ moroaicăns överlĂ€gsna styrka. SmĂ€rtan och skrĂ€cken nĂ€r tĂ€nderna trĂ€ng53


de in i hans hals avlöstes snabbt av en mĂ€rklig kĂ€nsla av vĂ€lbehag och snart kĂ€nde han hur han domnade bort. Han var medveten om att han skulle dö men den sköna kvinnokroppen som lĂ„g ovanpĂ„ honom gav honom en kĂ€nsla av lycka och frid och han kunde ha svurit pĂ„ att han hörde sin mor sjunga den visa som vyssjat honom till sömns för mĂ„nga Ă„r sedan. Hans sista tanke var att det faktiskt inte var ett sĂ„ oĂ€vet sĂ€tt att dö pĂ„. Efter nĂ„gra minuter reste sig Alexandra upp frĂ„n sitt livlösa offer och rapade högt. Hon kĂ€nde en enorm lĂ€ttnad över att ha fĂ„tt slĂ€cka sin törst. Men förutom det kĂ€nde hon ingenting. Det hela var sĂ„ overkligt, som en dröm. Det var som om hon befann sig utanför sig sjĂ€lv och betraktade scenen som en utomstĂ„ende som rĂ„kat passera förbi. Under akten hade molntĂ€cket lĂ€ttat en aning och kometen som satt skrĂ€ck i Europa lyste upp himlavalvet med sitt kalla sken, som för att ge sin hyllning till att dödens nystĂ€djade Ă€ngel gjort sin debut. Den unga dödsĂ€ngeln betraktade den utsugna kroppen med tom blick nĂ„gra sekunder. Sedan vĂ€nde hon uppmĂ€rksamheten mot den andra strĂ„trövaren som rosslade svagt. Han var pĂ„ vĂ€g att kvickna till. Hon slet upp honom i sittande stĂ€llning och sĂ„g med fascinerad fasa pĂ„ sina hĂ€nders verk. Mannens nĂ€sa var sönderslagen och hela ansiktet var tĂ€ckt av levrat blod. Alexandra kĂ€nde snarare Ă€n förstod att hon inte kunde lĂ„ta honom leva och hennes hĂ€nder sökte sig mot missdĂ„darens hals. De slöt sig kring den, nĂ€stan som av sig sjĂ€lva. ”Gode Gud, förlĂ„t mig”, viskade hon och klĂ€mde till om den tjocka, skĂ€ggbevuxna halsen. De sĂ„ bedrĂ€gligt nĂ€tta fingrarna var numera ofattbart starka och borrade sig in i hullet, nĂ€stan som om ocksĂ„ de omdanats till huggtĂ€nder. Alexandra behöll greppet i flera minuter innan hon kunde förmĂ„ sig till att slĂ€ppa taget. Vid det laget var mannens ansikte blĂ„tt och det rann blod ur munnen pĂ„ honom. Hennes grepp hade krossat struphuvudet och döden hade varit sĂ„ gott som ögonblicklig. Insikten om vad hon gjort trĂ€ffade henne som blixten och hon blev stĂ„ende som förlamad. Det var pĂ„ nĂ„got sĂ€tt annorlunda att strypa en man till döds Ă€n att döda honom genom att tömma hans kropp pĂ„ blod. Men hon kĂ€nde inga skuldkĂ€nslor, bara chock och en bedövande kĂ€nsla av overklighet. SkuldkĂ€nslorna skulle komma först senare och de skulle bli hennes stĂ€ndiga följeslagare genom livet. Den unga kvinnan visste det inte men hennes liv skulle strĂ€cka sig in i en avlĂ€gsen framtid som hon inte ens kunde förestĂ€lla sig.

54


Kapitel 1 TvÄ sekler senare

M

ichael Olsson, kallad Mixy av sina numera fĂ„ vĂ€nner, satt ensam hemma och drack öl samtidigt som han slötittade pĂ„ TV:n denna ljumma augustikvĂ€ll 2009. Mixy var illa beryktad i trakten, han hade avtjĂ€nat flera Ă„rs fĂ€ngelsestraff för att ha vĂ„ldtagit sin egen dotter upprepade gĂ„nger. Efter att ha muckat frĂ„n fĂ€ngelset hade han hyrt ett litet hus en mil utanför sin hemstad Katrineholm. Övergreppen mot dottern hade skett nĂ€r familjen bodde i Eskilstuna men ryktet om vad han gjort hade spridit sig Ă€ven till hans hemstad. Mixy hade druckit flera starköl under kvĂ€llen och han var behagligt lummig, men inte tillrĂ€ckligt berusad för att glömma att han en gĂ„ng haft ett helt annat liv. Varför i helvete hade han gjort det han gjorde? Det fanns inget bra svar pĂ„ den frĂ„gan. Han hade varit full första gĂ„ngen och sedan hade det bara fortsatt. Det han gjort kunde aldrig gottgöras och han hade ofta funderat pĂ„ att ta sitt liv. Men innerst inne visste han att han aldrig skulle kunna förmĂ„ sig till det. Mixy reste sig för att hĂ€mta ytterligare en öl. Men nĂ€r han öppnade kylskĂ„pet fanns det inga fler. Mixy svor högt för sig sjĂ€lv. Sedan kom han ihĂ„g att han hade en back i bagageluckan, han hade varit inne i stan och handlat men nĂ€r han kom hem hade han glömt ölbacken i bilen. Mix suckade och gick ut frĂ„n det sjaviga huset för att hĂ€mta ölen. NĂ€r han var pĂ„ vĂ€g mot bilen som stod parkerad vid den bortre Ă€ndan av gĂ„rdsplanen stelnade han till och snodde runt. Han tyckte sig ha hört ett ljud, det lĂ€t som om nĂ„gon smög pĂ„ honom. Men det fanns ingen bakom honom. Mixy sĂ„g sig vaksamt omkring och lyssnade spĂ€nt. Det enda som hördes var vindens sus i tallarna. Huset han hyrde lĂ„g avsides, omgivet av tallskog. NĂ€rmaste granne bodde ett par kilometer bort. TrĂ€dgĂ„rden var lika vanskött som huset, Mix hade inte klippt grĂ€set pĂ„ hela sommaren och ogrĂ€set frodades i vad som en gĂ„ng i tiden hade varit trĂ€dgĂ„rdsrabatter. Klockan var över 11 pĂ„ kvĂ€llen och det var mörkt ute. MĂ„nen var i nedan och den skymdes av molntrasor men den tittade fram dĂ„ och dĂ„. Men just nu lĂ„g tomten i mörker förutom ljuset frĂ„n utelampan. Mixy ryckte pĂ„ axlarna och drog slutsatsen att ljudet han trodde sig ha hört bara var inbillning. Han skulle just öppna bagageluckan nĂ€r han 55


plötsligt hörde det svaga ljudet av ett Ă„terhĂ„llet andetag precis bakom sin rygg. Det var ett obeskrivligt kusligt ljud och Mix kĂ€nde en vĂ„g av fasa som inte ens den förfĂ€ran han upplevt nĂ€r han greps av polisen kunde mĂ€ta sig med. Det var som om han förstĂ„tt att det kanske fanns en högre rĂ€ttvisa som inte tyckte att han sonat sitt vedervĂ€rdiga brott 
 Pulsen skenade och det var nĂ€ra att han pinkade i byxorna. Mixy vĂ€nde sig Ă„terigen snabbt om och sĂ„g till sin förvĂ„ning att den som smugit sig pĂ„ honom var en ung kvinna klĂ€dd i en lĂ„ng, svart trenchcoat. Trots att det var mörkt lade han mĂ€rke till att kvinnan var riktigt snygg och mörkhĂ„rig. Dessutom var hon lĂ„ng, bara nĂ„gra centimeter kortare Ă€n hans 185 centimeter. Mixy andades ljudligt ut av lĂ€ttnad. Han visste inte vad kvinnan hade dĂ€r att göra men hon kunde i alla fall inte utgöra ett hot. ”Du skrĂ€mde mig. Har du kört vilse?”, frĂ„gade han. Kvinnan svarade inte. Mixy mötte hennes blick och sĂ„g 
 ingenting. Kvinnans nötbruna ögon var kalla som is och hennes vackra ansikte var som hugget i sten. Hennes slag kom snabbt, han hann inte ens reagera. Det verkade som om marken for upp och slog till honom varpĂ„ vĂ€rlden försvann. Sedan blev han bortburen i natten. Och ingen skulle nĂ„gonsin se Michael ”Mixy” Olsson igen. Det dröjde nĂ€stan en vecka innan nĂ„gon saknade Mixy. Det var en psykiater som anmĂ€lde honom saknad, han hade Ă„kt ut till Mix hus efter att ha ringt till honom i flera dagar utan att fĂ„ svar. NĂ€r han ringde pĂ„ dörren var det ingen som öppnade och dörren var olĂ„st. Mixys risiga gamla Saab stod ocksĂ„ kvar. Men av honom sjĂ€lv fanns inte ett spĂ„r. Psykiatern anmĂ€lde Mickael Olsson som saknad hos polisen i Katrineholm men dĂ€r fĂ€ste man ingen större vikt vid Ă€rendet. Dels pĂ„ grund av den saknades bakgrund men ocksĂ„ pĂ„ grund av att det inte fanns nĂ„gra spĂ„r av brott. Sannolikt hade Michael Olsson försvunnit frivilligt eller kanske begĂ„tt sjĂ€lvmord och pĂ„ sĂ„ vis gjort mĂ€nskligheten en stor tjĂ€nst, ansĂ„g den utarbetade polisman som fick försvinnandet pĂ„ sitt bord. Det var först lĂ„ngt senare som det gĂ„tfulla försvinnandet kopplades samman med en rad liknande försvinnanden av kriminella de senaste Ă„ren.

56


Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.