9789198652000

Innehållsförteckning

Slept, and Dreamed that Life was Beauty

I slept, and dreamed that life was Beauty; I woke, and found that life was Duty. Was thy dream then a shadowy lie?

Toil on, sad heart, courageously, And thou shalt fnd thy dream to be A noonday light and truth to thee.1

Förord

Ien recension av Märta Måås-Fjetterströms stora utställning på Liljevalchs 1934 beskrivs hon som en drottning, som regerar ”i ensamt majestät”. Ändå var hon allt annat än ensam, varken på utställningen eller i livet. Det var ingen tillfällighet att hon inviterade vänner och kollegor som Carl Malmsten, Elsa Gullberg, Estrid Ericsson, David Blomberg och Gefe Porslinsfabrik att ställa ut sina alster inom samma utställning. Krafen i hennes framgångar uppstod inte ur ensamhet utan ur hennes nära samarbete med väverskor, kollegor, vänner och mentorer. Alla intensiva och nära förhållanden inom nätverket av kamrater och familj förebådar de unika relationer som under vägens gång uppstod till kollegor och mentorer. Från Lilli Zickerman, grundaren av Föreningen för Svensk Hemslöjd, till museimannen G. J:son Karlin, grundaren av Kulturen i Lund och hans första fru, textilkonstnärinnan Anna Forsell, entreprenören ingenjör Ludvig Nobel och möbelarkitekten och företagaren Carl Malmsten. Utan dessa personers visionära uppbackning, inspiration och ingripande är det osäkert om Märtas starka skapande kraf någonsin hade funnit sitt unika uttryck inom mattkonsten och vävverkstaden i Båstad kommit till.

Breven

År 2012 lämnades en kofert fylld med handskrivna brev in till Kungliga biblioteket i Stockholm. Breven visade sig utgöra delar av en livslång brevväxling mellan Märta Måås-Fjetterström och kollegan, konstnären och entreprenören Clara Hahr.2 Tyvärr fnns bara Märtas brev kvar medan svaren från Clara har försvunnit. Båda fickorna tillhörde en liten grupp av synnerligen nära väninnor som alla studerade på Högre konstindustriella skolan i Stockholm åren 1890–1895. De övriga var illustratören och barnboksförfattaren Elsa Maartman3 (gif Beskow), skulptören och keramikern Gerda Sprinchorn4 samt textilkonstnären Annie Frykholm.5

Clara Hahr, i breven kallad Clary, sparade breven i källaren till sitt hus i London, där många skadades eller förstördes av vatten och annat under andra världskriget. Därför fnns det tyvärr stora luckor, exempelvis inga brev från perioden 1910 till 1922. På 1950-talet räddades de som gick att läsa av textilforskaren Gunhild Engholm, som hade tagit kontakt med

Clara Hahr i forskningssyfe. Tyvärr fnns den avhandling Engholm skrev om Märta Måås-Fjetterström inte längre att tillgå. Det samma gäller Märtas personliga papper. När hon dog påsken 1941 bestämde sig hennes tre överlevande syskon, Gustaf, arkivarie i Vadstena, Elof, ingenjör i USA och Ebba, Sophiasyster, sig för att bränna allt i värmepannan. Bara sådant som ansågs av värde sparades, det vill säga mönsterritningar och vad som rörde husen och vävverkstaden.

Tiden och människorna

Bokens idé är att göra det synligt på vilket sätt Märtas unika konstnärliga och afärsmässiga framgång var betingad av synergier inom det nätverk av människor hon levde och arbetade i. Alla var de påverkade av den kraffulla engelska Arts and Crafs-rörelsen, som gjorde stort intryck på tidens konstnärer, konsthantverkare, politiker och intellektuella. Många var besjälade av idén om att bidra med något vackert som skulle förändra och förbättra tillvaron för människor. En del lyckades få till vad som framstod som stora individuella framgångar genom sitt skapande arbete inom hantverk, litteratur, poesi och politiskt engagemang. Men utan varandra skulle det knappast ha gått. Detta gäller även för Märta. Det har sagts att hon var en modig och kompromisslös kvinna med starka åsikter. Kanske det förklarar hennes konfikter med fera av tidens mest kända eldsjälar inom kultur och allmogeslöjd, personligheter som ”frilufsmuseernas grand old man”, den dynamiske och egensinnige G. J:son Karlin, intendent på Kulturen i Lund och friherrinnan Henriette Coyet på Torup som kallades för ”Skånes okrönta drottning”. Men varken konfikterna, modet eller de starka åsikterna förklarar hennes framgångar. Inte heller talangen, ambitionerna och arbetsamheten i sig. Människan, konstnären och företagaren Märta måste ha varit så mycket annat. Det är detta ”andra” som denna bok försöker närma sig genom Märtas ”egen” berättelse om sitt förtrollade liv.

Det är min förhoppning att dessa fktiva, men ganska väldokumenterade memoarer, kan bidra till förståelsen av synergierna inom den värld där Märta Måås-Fjetterström levde sitt liv. Anne Jørgensen

Storstadens magi

Stockholm vintern 1940

Kära Clary, du vet att utan dig hade jag aldrig kommit på att skriva om mig själv. Du uppmanar mig alltid att skriva och berätta om mitt liv. Sedan har jag aldrig tid och så känns det fortfarande … men nu gör jag det ändå. Om bara orden kommer som de skall. Jag har i alla fall en plats att göra det på.

Jag har sedan några år haf ett eget litet arbetsrum hos Carl Malmsten.6 I början var det vid Norrmalmstorg, där han öppnade sin butik 19307 och vi under åren från slutet av 1930-talet hade en ordnad gemensam utställnings- och försäljningslokal i 3 våningar. Detta trots att jag fortfarande var bunden av mitt avtal med Föreningen för Svensk Hemslöjd, som hade ensamrätt att sälja mina mattor i Stockholmsområdet.8 Min tacksamhet och lojalitet mot föreningen och i synnerhet mot Lilli Zickerman är djupt förankrad. Det var inte lätt att bryta mot kontraktet. Men redan inför Stockholmsutställningen 19309 hade jag bestämt mig för att mina mattor och vävnader skulle visas i en egen paviljong och inte i Svensk Hemslöjds monter. Då detta mot mina önskningar inte blev fallet, kände jag att det nu var dags att göra mig fri. Samma år gjorde jag två omfattande separatutställningar i Malmö och Köpenhamn.10 Det var något jag hade drömt om sedan jag arbetade på Kulturen i Lund för längesen. Då hade jag aldrig i min vildaste fantasi föreställt mig att mina mattor från 1928 skulle visas och säljas i Köpenhamn av afärsmannen och formgivaren Kaj Dessau, han som 1925 grundade den eleganta inredningsafären BO11 på Amagertorv.12 Man kan numera också beställa mina mattor på Nordiska Kompaniet. Om jag hade vetat om detta hade jag inte levt så många år i djup förtvivlan och frustration över allt jag inte fck göra. Men så är livet, vi vet ingenting om vad som gömmer sig runt nästa hörn.

Som Carl befarade, kom byggnaden på Norrmalmstorg, där butiken fanns, att rivas och både han och jag fck fytta.13 I stället öppnade han en ny afär på Strandvägen 5b,14 Boden som han kallar den. Det är ganska nära Estrid Erikson och Svenskt Tenn-butiken och jag har fått ett nytt fnt arbetsrum i samma plan som Carls ritkontor och utställningslokal. Jag var rädd att det skulle bli i någon våning alltför högt upp,

men när det fnns hiss är 5:e våningen ju inget problem. Det är bara om den är sönder som det blir svårt! Trappor är inget för gamla damer som jag, mina knän har börjat stöka lite. Ingenjör Nobel rekommenderar mig alltid att ta upp golf, men tyvärr har jag inte tid med sådant. Hoppas i stället att det kalla vattnet i Laholmsbukten skall hålla mig frisk. Jag älskar att bada i havet på morgonen och gör det så ofa det går. Det är så skönt och uppfriskande. Hela kroppen kommer igång. Sedan promenerar jag naturligtvis en del på kvällarna.

Lägenhetsdrömmar

I alla år har jag sökt efer en egen lägenhet här i Stockholm, men har aldrig lyckats. Inte förrän nu. Jag har alltid önskat att fnna ett ställe med utsikt över inloppet till Stockholms stad. En gång hade jag möjligheten att hyra min väninna Elisabeth Tormans15 lägenhet på Söder vid Högalidskyrkan. Hon skulle resa till Italien i två månader. En dag, när jag hade varit på Svensk Hemslöjd för ett afärsmöte,16 gick jag hela vägen för att besöka henne och titta på lägenheten. Men jag kände mig så trött och utmattad av alla problem beträfande mitt avtal med Föreningen för Svensk Hemslöjd att jag höll på att svimma när jag gick uppför trappan till färde våningen. Jag känner mig alltid osäker inför viktiga ekonomiska beslut. Man vet ju aldrig om kalkylerna håller, det måste fnnas marginaler om priset på ull ändras, om en väverska är sjuk eller blir med barn, om en kund drar ut på betalningen eller något krig förändrar världen. Usch, det är så ansträngande att vara tvungen att hålla på med sådant hela tiden och min oro har bara blivit värre med åren.

I alla fall lyckades jag komma fram. Men när jag upptäckte att lägenheten, som var fn, liten och modern med badrum och kök, fanns i gårdshuset, tackade jag genast nej till erbjudandet. Den hade inte den härliga utsikten som jag alltid drömt om. Elisabeth höll på att packa men hade ändå tid att oroa sig för mina planer på att resa utomlands med Annie Frykholm igen. Om sanningen skall fram och jag bara tänker på mig själv, skulle jag nog föredra att resa ensam för att undvika all irritation och alla motsättningar mellan mig och Annie som tyvärr alltid verkar fnnas. Men min lojalitet bjuder mig ändå att försöka hela tiden. Det är inte lätt att säga ifrån till en

kamrat. Vi har trots allt känt varandra större delen av livet … det får väl bli så under den tiden vi har kvar här på jorden. Men hur jag avundades Elisabeth som skulle resa ensam till Italien och vara borta i två månader. Jag undrade om jag någonsin skulle lyckas göra något liknande. Själv planerade jag på den tiden en resa till London med Annie … trots att jag egentligen skulle föredra att åka ensam och bo hos Clary, i hennes fantastiska lofrum. Där fnns det ljus och den sagolikt vackra utsikten jag vill ha. Kanske drömmen om just det rummet är orsaken till att jag under så många år aldrig lyckades fnna en egen plats i Stockholm. Det har varit som förgjort.

Annies nya våning

I stället blev det Annie Frykholm som sommaren 1935 fyttade till en väldigt fn lägenhet som verkar passa henne.17 Det var också så dags! Jag tycker att det är en stor vinst för henne att ha fyttat till detta läge där hon har alla sina vänner omkring sig i stället för det otillgängliga berget vid Johanneskyrkan. Du kan inte tro så trevlig den är och så vacker Annie har gjort den.18 Den är ganska lantligt belägen, på nedre botten, i 2 plan och med stora träd utanför. Jag liknar den ofa i mitt sinne vid ditt hus vid den förtjusande Ladbroke Square. Annies lägenhet ligger vid Stureparken,19 en mycket trevligare och lättillgängligare stadsdel än Johannesgatans med alla dess backar. Där bor hon nu med en fröken, som redan var hyresgäst, och de två pojkarna Frykholm,20 som också hyr. Den ena, Bengt, utbildar sig på Konstfack men är egentligen musiker. Han spelar förtjusande, både klarinett och saxofon. Nyligen åkte han iväg för att försöka hjälpa våra fnska grannar i det förfärliga kriget, som nu plågar dem och världen. Han är bara 23 år gammal. Sten heter en annan broder, han funderar tydligen på att bli pilot. Även lillebror Arne, som studerar till läkare i Uppsala, håller nu på att utbilda sig till stridspilot. Undrar hur det skall gå för alla dessa stackars unga pojkar som sätter livet på spel för att rädda oss andra? Just nu väntar vi på brev. Som du vet har jag under åren ofast hyrt in mig hos Annie en månad runt jul och nyår. Numera frar vi jul tillsammans och umgås med många nära och kära människor. Sedan våra föräldrar dog har min syster Kerstin och våra vänner Gerda Sprinchorn och Ragnhild Godenius21 ofa varit tillsammans med oss under själva juldagarna. Men nu, när Kerstin är borta, känns ingenting längre som förut. Nu är det bara Annie och jag, Gerda och Ragnhild som är kvar. Om bara du också hade kunnat vara här. Jag vet mycket väl att förändring är oundviklig. Men frånvaron av en älskad varelse känns ofattbar. Mamma och pappa hade ju åldern att dö, men att min älskade storasyster försvann så snabbt och helt utan varsel, det känns fortfarande förfärligt sorgligt. Jag saknar henne mycket och det känns inte alls roligt att vara äldst. Men det

är en sak som inte går att ändra på och sedan hon dog har jag fått vänja mig vid den känslan.

Kanske därför jag nu äntligen har skafat mig en egen liten våning vid Roslagsgatan.22 Den har inte alls den utsikten jag drömt om och jag kommer inte att bli ensam. Jag har hyrt en dublett tillsammans med min syster Ebba och vår kusin Lisa Jacobsen. De kommer dock inte att vara där mycket, när mamma dog skafade de ju stugan på Handelsvägen i Danderyd.23 Den är nu möblerad och Ebba har fått det så trevligt med mammas möbler i sitt lilla rum. Lisas är inte större. Förhoppningsvis kommer våningen att ge mig koncentration och arbetsro för alla nya planer och projekt som återigen börjat födas inom mig. Verkstaden i Båstad är nu ganska väl organiserad. Aktiviteten har dock skurits ner under denna osäkra krigstid och tack vare Dagny Bengtsson, min föreståndarinna, anser jag mig tidvis kunna sköta den på avstånd. Hon har sinne för det mesta och vi kan i brev diskutera exempelvis svårigheterna att skafa både garn och kol. Hon förstår dessutom mina bekymmer över temperaturen i vävverkstaden, att väverskorna för allt i världen inte får frysa under denna fruktansvärt kalla vinter.24

I alla fall, även om Annie fortfarande är tvungen att ha inneboenden för att klara ekonomin, är den nya lägenheten så mycket bättre för henne än i familjens gamla lägenhet. Nära 10 år har gått sedan hennes mamma, snälla fna tant Elisabeth, dog och även om den gamla lägenheten var stor och rymlig fanns det alldeles för många spöken gömda i mörkret. Den nya är mycket trevligare och full av ljus. Jag gillar att bo där, även om jag förstås ofa tröttnar på allt smågnäll oss emellan. Hon – och alla andra verkar det som – har alltid velat att jag skulle ta på mig ansvaret för henne. Men jag kan inte. Det skulle inte fungera.

Början

Annie Frykholm och jag träfades redan första dagen på Högre Konstindustriella Skolan, också kallad Teknis, på Mäster Samuelsgatan 44 i centrala Stockholm. Byggnaden hade ett till synes oändligt antal gångar och trappor och runt varje hörn fanns överraskningar. Uppfyllda av äventyrslust befann vi oss plötsligt tillsammans framför en smal spiraltrappa med järnräcke. Trappan visade sig leda till en åttakantig glasbyggnad placerad högst uppe på skolans tak, ett magiskt solfyllt rum med stora fönster hela horisonten runt. I rummet fanns ett piano, ett par gamla sofor, några bord och stolar. Det enda som saknades i detta vackra takorangeri var lite blommor och ett stort träd i mitten. Annie och jag var lika tagna och Lanterninen kom att bli vår föredragna mötesplats under hela studietiden.

Elsa Maartman lärde jag känna några dagar senare när

Porträtten uppifrån och ner:

Annie Frykholm

Elsa Maartman

Gerda Sprinchorn

Clara Hahr

vi råkade sitta bredvid varandra på en teckningslektion. Jag kände att någon tittade på mig men förstod snart att det var min ritning som hade väckt min klasskamrats intresse. Flickan bredvid mig viskade att hon gillade den. Jag hade också noterat hennes ritning och returne rade komplimangen.

en sådan eferfrågan att fickorna fck gno en hel förmiddag för att trycka upp en ny upplaga.

Då frågade Elsa viskande om vi kunde träffas eferåt i Lanterninen och dricka te tillsammans? Jag nickade. Vet du vem Gerda är, viskade Elsa. Jag tror jag vet vem hon är, mumlade jag osäkert. Hon skall bli skulptris? Ja, hon kanske vill gå med oss.

Och Annie … har du träfat henne? frågade jag. Det är väl hon som håller på med textilier, viskade Elsa. Jag nickade och vi fortsatte rita. När klockan ringde samlade vi ihop våra saker och lämnade klassrummet tillsammans. Sedan träfades vi fyra ofa i Lanterninen och även Clary, eller Clara Hahr som hon egentligen heter, blev snabbt en del av vår lilla grupp.

Under mellantiden hade Clary och jag utnämnt oss själva till redaktörer av ”Portföljen”, ett litet handskrivet häfe med skisser, skämtteckningar och uppsatser, som vi tänkte ge ut periodiskt.28 Vi tyckte ”Vinkelhaken” var fn men ansåg vårt eget häfe för ett rent konstverk efersom allt var gjort för hand. Varje skiss och varje teckning var originell.29 Jag kommer ihåg att Clary och jag skrev en artikel om hur hon och Annie besökte Grand Hotell och höll på att skratta ihjäl sig på vägen till taket där en anställd hjälpte dem att åka hissen upp för att titta på utsikten.30 Vi var mycket stolta över vårt arbete. Tyvärr har jag inte sparat ett enda exemplar.

Konstnärliga möjligheter

Egna tidningar

Vi hade naturligtvis också roligt med alla andra från vår årskurs. Kamratskapet uttryckte sig på många sätt, ett av de bästa var att vi gemensamt gav ut en tidning. År 1891 utgavs ett hektograferat nummer, som fått namnet ”Akanthus” i hela 150 exemplar under redaktion av Hildur Hedberg, Ernst Byström och Vivi Sylwan. Stolta planer på att kontinuerligt trycka och utge en kamrattidning gick dock om intet.25

Men det hände något särskilt betydelsefullt när Elsa fck den genialiska idén att Clary, Gerda, hon själv och jag skulle använda våra konstnärliga talanger för att rita och skriva någonting tillsammans. Det ledde till att vi började ge ut våra egna publikationer. Gerda och Elsa höll sedan mars på med tidningen ”Vinkelhaken”.26 Gerda var huvudredaktör under namnet Tusch och Elsa var hennes medhjälpare, Mall. De hade samlat in pengar till en hektograf,27 och tanken var att ”Vinkelhaken” skulle komma ut en gång i månaden. Men redan innan det första numret var klart i oktober hade tidningen 38 prenumeranter förutom lösnummerköpare. Sedan blev det

I början var att rita av det enda vi lärde oss. Hela första året kalkerade vi egyptiska, babyloniska och assyriska ornament och grekiska kapitäl och kolonner i det oändliga efer skolans planscher. Inte lärde vi oss någonting skapande, men roligt det hade vi.31 Vi kamrater ritade dessutom för oss själva på olika platser, ofa i parker och i skärgården. 1892 besökte vi den så kallade Chicagoutställningen där en rad föremål var utställda innan de skickades till världsutställningen i Chicago 1893. Föreningen Handarbetets Vänner skickade era textilier till både utställningens s.k. kvinnobyggnad och till den svenska paviljongen. För att allt, när det väl var på plats i Chicago, skulle bli riktigt hopsatt, fck Högre konstindustriella skolanss elever förtroendet att teckna av dem och ritningarna sändes iväg. Det fanns bland annat en fullständig altarbeklädnad – antependium, altarduk och bokdyna – komponerad av direktrisen Agnes Branting.32 Mönsterritaren Maja Sjöström,33 som samma år avslutade sina studier på Högre Konstindustriella Skolan, fanns med bland de elever som utförde arbetet.34 Kanske det var i samband med detta som Agnes Branting först lade märke till hennes unika talang?

I alla fall fck vi höra att Maja Sjöström i januari 1893 arbetade för Handarbetets Vänner.35 Där fck hon rita ut en del av ett stort fortsättningsmönster till en duk. Sedan skulle hon ta ut färger till olika mönster och då färgskalan skulle ändras göra det, samt även välja färger till nya mönster.36 Lönen var 12 kr. Hon slet så hårt att hon blev sjuk men Agnes Branting kom hem till henne och lovade henne fast anställning med betalning från den 1 augusti. 30 kronor i månaden för tre förmiddagar i veckan. Dessutom skulle hon få så mycket arbete

hon kunde orka och hinna med hemma, naturligtvis med extra betalt. Agnes Branting ville också att Maja Sjöström skulle vara där när hon själv var borta en hel månad!

Vacker som en gudinna

Några år senare, på våren 1893, hände det något betydelsefullt av en helt annan karaktär. En dag när vi satt i lanterninen frågade Gerda Elsa hur det kändes att sitta modell. Jag var chockad. Berätta Elsa! Är du modell för konstnärer? Nej, inte alls, fnissade Elsa. Men kommer ni ihåg den där unga mannen som alltid tittade på mig på biblioteket? Den där långa blonda mannen? Jag hade ingen aning, de andra inte heller. Utom naturligtvis Elsa. Han heter Natanael Beskow,37 han går på Konstakademin och han tycker tydligen jag passar som modell till huvudet på en gudinna.38 En gudinna som heter Psyke. Gerda log överseende. Jag förstår honom. Du är verkligen vacker. På ett liksom klassiskt sätt. Det är jag väl inte, sade Elsa. Visst är du fn Elsa, sade jag. Som en madonna. Men vad säger din mamma? Känner hon honom? Eller hans familj? Nej, men han är son till en präst. Och han skall bli konstnär! Det lät ju spännande. Får du vara ensam med honom? Jag var förskräckligt nyfken. Nej, det skulle jag absolut inte gilla. Jag är glad att moster Mala följer med mig. Elsa fnissade återigen. Det är faktiskt roligt. I synnerhet för moster som själv är författare. Han deklamerar nämligen dikter han själv skrivit under tiden han målar. Både de egna och Viktor Rydbergs!39 Jag var stum av förvåning. Imponerad och kanske en aning avundsjuk. Det var bara Gerda som helt ogenerad vågade fråga om alla detaljer. Hur många gånger har du suttit modell för honom? Har du sett målningen? Elsa skruvade på sig. Inte riktigt. Jag har bara varit där ett par gånger. Nej, kanske fera. Men vilket ståhej i min familj över att han ville att just jag skulle sitta modell för honom.40 Mamma tyckte det var nästan omoraliskt. Men det är ju bara mitt ansikte han vill åt. Din mamma tänker förstås på alla nakna grekiska skulpturer, sade jag. Ja, om inte det varit för tant Anna och tant Ellen hade det aldrig gått.41

Mytomspunna kvinnor

Anna Whitlock och Ellen Key …Vi hade ofa hört talas om dessa mytomspunna kvinnor som ingick i den nära samhörighet som karaktäriserade Elsas hem. Sedan pappans död året innan vi började vår utbildning på Teknis, hade Elsas mamma och syskon fyttat ihop med mammans bror Eugène och två systrar. Amalia och Bertha Fahlstedt var båda lärarinnor och Amalia,42 alltså tant Mala, var även författare.43

Vänskapen mellan dessa kvinnor gjorde att Ellen Key44 och Anna Whitlock45 ofa gästade familjen. Tänk att få umgås med sådana fantastiska personer. Är Ellen Key lika spännande i verkligheten som det verkar? frågade jag. Berätta mera Elsa! Elsa hade gått i skola hemma i mostrarnas skola och sedan i den konfessionslösa Whitlockska skolan där båda dessa framstående personligheter undervisade. Det märktes på Elsas nyfkna och fördomsfria sätt att närma sig världen på. Jag, som var uppvuxen i en prästfamilj på landet, med ganska traditionella värderingar, fascinerades av atmosfären i den till synes frisinnade familjen Maartman. Genom umgänget med Elsa och hennes familj blev kvinnorörelsen och mer öppna religiösa åsikter för mig en del av livet i storstaden.

Hemma i lägenheten på Östermalm hade det ingående diskuterats om Elsa skulle få sitta modell för Natanael Beskow. Efersom pappa Maartman46 inte längre fanns togs familjens nära väninnor, Ellen Key och Anna Whitlock, med på råd. De hade tagit reda på vem Natanael var och menade att en konstnär, som dessutom skrev dikter, kunde vara en rolig erfarenhet för Elsa. Han var dessutom son till en präst och hade studerat teologi vid Uppsala universitet innan han började utbilda sig på Konstakademin.

På den tiden hade Ellen Key inte hunnit bli den internationellt kända författare som hon blev genom sin bok ”Barnets Århundrade” som publicerades 1900 och snabbt översattes till 13 språk. Hon livnärde sig som lärare på Whitlockska skolan som hon grundade 1878 tillsammans med väninnan Anna Whitlock. Både hon och Anna Whitlock var ökända för sina upproriska åsikter om nästan allting. Men när Elsa berättade att tant Annas favoritlektyr var ”Fänrik Ståls sägner”47 förstod jag att hon inte kunde vara så farlig.

En romantisk historia

Det var tydligen väldigt spännande att sitta modell. Och ännu mera spännande skulle det bli. Fredag förmiddag, 4 maj 1893, kom ett bud till Elsa från Natanaels rumskamrat. Budet sade att han var orolig för Beskow, som var så alldeles utom sig förälskad i fröken Maartman att han varken kunde sova om nätterna eller arbeta om dagarna. Elsa var generad. Sent på efermiddagen låg ett brev till henne i brevlådan. Hon tog emot brevet med alla syskonen kring sig.48 När hon bröt brevet, hängde de på henne för att läsa med. Men i stället för att dela med sig av brevets innehåll, ryckte hon hastigt undan brevet och sprang iväg utan att berätta någonting. Hon ställde sig utanför dörren och läste medan hjärtat bultade. I brevet skrev han så här:

Maja Sjöström.

Livet som anställd

En söndagskväll i augusti 1895 diskade min storasyster Kerstin och jag efer maten i köket i vårt barndomshem, Vadstena prästgård. Pigorna, som vanligen skötte detta, var upptagna av annat och vi hade lust att prata med varandra. Kerstin var redan sedan 1892 verksam som lärarinna i Göteborg där hon undervisade i fysiologi och hälsolära118 medan jag just hade avslutat min utbildning vid Högre Konstindustriella skolan i Stockholm. I september 1895 skulle jag börja min första anställning som lärarinna i mönsterritning, ett timvikariat vid den lägre Tekniska skolan i Jönköping, den så kallade yrkesskolan.

Det var dock inget jag kände för. När Kerstin frågade mig hur jag mådde, sade jag att det kändes konstigt att stanna kvar här i Vadstena. Att inte få åka till Stockholm och träfa mina kamrater när ledigheten var över. Sedan talade jag tydligt om för henne att jag ingen riktig lust hade att bli lärarinna. Fast jag får väl försöka hugga i och sköta mina plikter efer bästa förmåga, sade jag, utan att tona ner mitt martyrium.119 När Kerstin försökte övertyga mig om hur vansinnigt roligt det skulle bli att arbeta i Jönköping, avbröt jag henne med ett överdrivet teatraliskt skratt. Det var då Kerstin berättade att hon hade läst om mig i någon tidning och klippt ut artikeln. Jag frågade om hon skojade med mig? Inte alls blev svaret. Gravallvarlig letade Kerstin fram ett snyggt hopvikt urklipp från klänningens fcka. Så här står det, sade hon och började läsa högt: Jönköping Lägre Tekniska Skolan har fått en ny lärarinna i mönsterritning och tillämpningar bla, bla, bla… den ovanligt dugande personen Märta Fjetterström, som skolan lyckats förvärva åt sig.120 Jag häpnade. Artikeln berömde mig redan innan jag började anställningen!

Jag trodde inte mina öron och frågade Kerstin om hon var säker på att det verkligen var mig de syfade på? Trots alla bra betyg kände jag mig förfärligt osäker och missnöjd med min egen konstnärliga förmåga. Men nu var Kerstin trött på mig. Hon vek ihop urklippet och sade att jag var dum. Jag nappade direkt på hennes ord. Där ser du. Även du tycker inte att det kan vara sant. Jag ryser redan vid tanken på deras långa näsor när de får se den ovanligt okunniga och oanvändbara personen med samma namn.121 Jag pekade på mig själv. Nu kunde Kerstin inte låta bli att skratta högt. Men Märta, du är för rolig. Det var verkligen inte det jag menade. De har tyd-

ligen tagit del av dina betyg och alla priser du fått på skolan. Du kommer att klara det galant. Hmm, muttrade jag buttert. Det är jag inte så säker på. Men det skall i alla fall bli roligt att tjäna lite pengar. Vet du, jag kommer ändå att få rätt bra betalt! Hur mycket? 2 kr i timmen, sade jag stolt. Men tyvärr får jag inte arbeta så många timmar. Om skolan hade legat i Stockholm skulle jag varit den lyckligaste människan på jorden. Då kunde jag få träfa alla mina kära kamrater. Jag fruktar att det kommer att bli tomt efer dem i vinter.

Men du kan väl åka upp till Stockholm ibland, eller hur? Dessutom brukar fera av dina väninnor komma hit på besök? Jag vet, sade jag. Men jag kommer ändå att sakna Stockholm. Om jag skall fortsätta utveckla mig som konstnär behövs kollegors ögon, kollegor som kan tala om för mig vad jag behöver förbättra. Se här denna gräsliga ritning jag har gjort ur minnet av mina underbara kamrater. Det är så sorgligt, det är bara kluddverksamhet jag håller på med nu för tiden. Jag tycker det är förfärligt att jag numera bara kan rita människor. Och inte ens det. Kerstin studerade ritningen. Men så farligt är det väl inte? Fast i stället för att lugna mig, lyckades hon reta mig ytterligare. Det är värre Kerstin! Häromdagen försökte jag rita en kopia av ett gammalt träsnitt föreställande en midsommarnatt i Stockholms skärgård med just den fantastiska stämning vi har njutit av så ofa, både vid Mälaren och i skärgården. Men den blev så dålig att jag bara rev sönder den.122 Ja, jag har nu alltid tyckt att du gör underbara ritningar. Men så klart kan inte alla vara mästerverk. Den synpunkten hade jag ingen förståelse för. Varför inte? Så klart de kan. Nu blev Kerstin allvarlig. Märta, ibland känner jag en sådan oro för dig. Du har så otroligt höga krav på dig själv. Det måste jag ha. Annars kommer det inte att bli någonting av mig. Kerstin gjorde en uppgiven gest med händerna. Det blir det visst. Du har redan en plats. Som timvikarie, utbrast jag förtvivlad. Men Kerstin, fattar du inte att jag måste försöka inse vad jag skall göra med mitt liv? Jag vet att jag måste försörja mig själv men jag har ingen aning om i vilken riktning jag skall. Känns som om jag bara vet vad jag inte vill. Undervisning till exempel! Som prinsessan i äventyret med alla friarna, du vet ”Dummerjöns”:123 Duger inte…ut, duger inte…ut. Det är det som gör slut på mig. Alla mina kamrater vet vad de vill. Men inte jag. Så var det redan på Teknis. Nu tycker jag att du är lite väl dramatisk, sade Kerstin. Det

fnns säkert många unga kvinnor som tänker som du. Du håller med Clary, sade jag dystert. Hon sade samma sak fera gånger när vi var på Gotland i somras. Både hon och Annie menar att det är för att jag gillar opera. Kerstin skrattade högt. Då kom jag av mig och frågade i stället Kerstin om hon skulle vilja gifa sig? Som Elsa? Det kan man väl aldrig veta, sade Kerstin förvånat. Och du själv? Vet inte. Allt som händer Elsa verkar så romantiskt. Mig händer det ingenting. Tänk dig så inspirerande att få umgås med alla dessa fantastiska kvinnor i sitt eget hem. Ellen Key, Amalia Fahlstedt, Anna Whitlock … Tänk att växa upp bland sådana människor. Sedan har vi haf det så roligt, helt från början, jag kan inte fatta, det känns som om livet tar slut nu – inget spännande kommer någonsin att hända mig igen. Kerstin skakade på huvudet och log. Efersom diskandet var klart hängde vi upp våra kökshanddukar och gjorde i ordning kafet till mamma och pappa.

Genialisk konstindustriell

Lyckligtvis ändrade situationen sig lite längre in på hösten. Det hade blivit väl mycket resande mellan Jönköping och Vadstena och jag var nu inackorderad hos en mycket trevlig barnfamilj, Klostergatan 34 i Jönköping. På det sättet fck jag tid att förbereda undervisningen ordentligt genom många timmars studier på skolans bibliotek. I slutet på november skrev jag ett euforiskt brev till Clary om mina nya erfarenheter. Innan jag skickade iväg det med posten, läste jag brevet högt för Kerstin när vi båda som vanligt möttes på helgbesök hos mamma och pappa:

Vet du jag börjar tro att det säkert är mycket nyttigare för mig att vara här eller någon annan stans för mig själv. Du kan inte tro vad jag blivit mångsidig, jag menar i det konstindustriella, det praktiska och hantverksmässiga, jag har inga dumma ofruktbara idéer, utan bara sådana som går att utföra och jag tror t.o.m. att jag börjar få vad man kallar smak! Det låter nästan som jag vore egenkär och det kan man inte undra på om jag blir, när jag nu börjar fnna så många skrämmande goda egenskaper framträda hos mig! Jag känner mig nu riktigt ”konstindustriell” vilket jag aldrig gjort förut. Jag börjar fnna att jag inte alls är så oduglig i det facket som jag förut trott. Jag intresserar mig för allt, från textil konst till glasmålning, porslin-dito … och jag är i stånd till att få ”genialiska” idéer på alla dessa områden. När jag skall ta reda på bra förebilder och mönster till mina elever på skolans bibliotek, då får jag en sådan mängd idéer för mig själv att utföra, det går inte att få stopp på mig! Jag har väl fått en sån raptus du vet man har ibland, då idéerna kommer fygande i lufen som bakterier. Det måste vara konstnärsembryot inom mig. Jag håller även på att modellera: Porträtt av en 10-årig ficka.124

Kerstin skrattade säkert inom sig när jag beskrev hur jag nu plötsligt kände mig som fullkomligt genialisk konstindustriell. Men hon höll masken. Det var värst, sade Kerstin. Så spännande. Hälsa från mig. Och hur är det med Clary? Hon studerar i London? Clary är numera anställd i en kappafär i London! sade jag. En kappafär? utbrast Kerstin förvånat. Vad dum du är Kerstin. Du fattar väl att hon behöver pengarna! Men ett sådant arbete måste bli fruktansvärt enformigt och ointressant i längden. Men vilket arbete är inte det?125 Hon planerar säkert inte att sälja kappor resten av livet, sade Kerstin torrt. Naturligtvis inte. Frågan är hur många som lyckas få ett arbete de verkligen önskar sig? Det enda jag längtar efer är semestern, jul, påsk och sommar … så jag kan slippa arbeta. Men Märta, du sade nyss att du trivdes? Jag vet. Men det är ju bara en tillfällig anställning. Tänk om en riktig plats och massor med pengar plötsligt ramlade ner från himmelen! Kerstin skrattade högt. Vad skulle du då göra? frågade hon. Jag skulle inte tveka en sekund: jag skulle fytta till Stockholm. Stockholm? Jag trodde du skulle säga London, sade Kerstin förvånat. Självklart skulle jag vilja uppleva London, eller Rom eller Paris, men en riktig befattning kan bara fnnas i Stockholm. Tänk att få arbeta där. Då skulle jag också kunna gå en kurs tillsammans med Ebba där vi ritar efer levande modell. Det fck vi aldrig göra på Teknis. Du har nämnt det, sade Kerstin en aning trött. I Jönköping längtar jag alltid efer att få vara någon annanstans. Tänk att få resa och leva i London som Clary. Vet du att hon planerar att studera vidare vid Kensingtonmuseet? Hon skall söka stipendium från Kommerskollegium och Svenska Slöjdföreningen. Hon har också börjat göra egna tapetmönster. Kan inte du också söka stipendium? frågade Kerstin. Kanske. Men då måste jag prestera någonting innan och veta vad jag vill. Annars blir det inget. Då får du tänka till. Har du hört från de andra kamraterna? Elsa har skrivit att hon och Natanael varit på middag hos en kvinna som också bor i Djursholm och som spelade underbart piano för dem.126 Hon heter Alice Tegnér127 och gör tydligen även sånger för barn. Kanske Elsa kan illustrera dessa? Ja, varför inte? Och Annie är fortfarande i Italien? Ja, men det vet du väl. Hon undervisar numera i Padua fram till nästa vår och kanske längre. Hon tänker också besöka Florens och Rom! Tänk dig våren i Florens …

En plats i Italien

Redan innan vi var klara på Teknis tidigt på sommaren 1895 hade en ovanligt upprymd och lycksalig Annie sprungit ikapp mig på vägen hem. Jag hade aldrig sett henne röra sig så snabbt. Hon hade just tagit emot ett mycket spännande erbjudande som hon måste få berätta om. Märta, vänta! Annie andades häfigt efer den ovana löpturen. Det har hänt mig något fantastiskt. Gissa … Ingen aning. Varför var du inte på skolan idag? Har

Märta Måås-Fjetterström.

Förväntan och besvikelse

Ibörjan av augusti 1902 reste jag till Lund för att börja min nya anställning på Kulturen. Första dagen visade Karlin mig Konstslöjdanstaltens vävsal och berättade högt om hur det gick till där. Han presenterade mig som den nya föreståndarinnan, men utan att precisera varken mina funktioner eller mina ansvarsområden. Redan från första arbetsdagen saknade jag klara besked om detta. Jag skulle naturligtvis ha frågat men gick i stället tyst bredvid honom. Under tiden delade han fortlöpande ut order till väverskorna, men frågade inte om vare sig deras eller min åsikt, det var bara han som talade. Jag förstod att han var stolt över vad han hade åstadkommit. Att skapa en sydsvensk motsvarighet till Nordiska museet, om än i mindre skala,305 var verkligen stort och respektingivande. Jag hade också läst en spännande artikel han hade skrivit några år tidigare om nödvändigheten av att skydda de gamla skånska kyrkorna från vandalism och byggnadsraseri. Här vände han sig främst mot arkitekterna, men också mot aningslösa församlingar och puritanska präster, mot myndigheter och mot museimän som han menade plundrade kyrkorna på deras gamla inventarier.306 Styrkan i hans engagemang för det vackra framstod klockrent, hans ritningar av kyrkor och deras interiörer var alldeles utmärkta och Karlin hade tydligen ett utpräglat estetiskt sinnelag.307 Han hade dessutom lyckats bygga upp fera verkstäder på

Kulturen, en för vävnad, en för gobeläng och en för sömnad.308 Därutöver startades en bildhuggarskola, där bland andra den fna skulptören Harry Nilsson309 var elev innan han blev lärare där. För att möjliggöra både museets drif och inköp till samlingarna hade Karlin skapat museets lönsamma lotteriverksamhet, även det beundransvärt.310 Jag såg fram emot att få arbeta på denna intressanta arbetsplats och förväntade mig att få fera egna verk utförda.

En framtid full av strålande möjligheter

Mitt nya hem var beläget inom Kulturens vackra område och efer slutat dagsarbete njöt jag intensivt av att blicka ut genom det öppna fönstret i mitt rum. Det var som att bo i en egen park. Gårdsplatsen med dess gröna gräsmattor och låga rosenbuskar, skyddade av höga gamla kastanjeträd och almar, såg så fridfull ut. Springbrunnens vatten plaskade ideligen och svalorna kvittrade under sin fykt emot himlen blå. Fåglar sjöng från alla träd och buskar och ankor, påfåglar och svanar gick fritt omkring. Röster från vaktmästarens barn hördes på avstånd. Under fullmånenätter sov jag knappt, låg i stället vaken i det kalla silversken som släpptes in genom de blyinfattade fönsterrutorna. Det kändes som att sova i en kyrka. Även om jag längtade fruktansvärt hem den första

veckan, släppte den förfärliga själssmärtan sedan nästan helt och hållet och jag kände mig åter både fri och lycklig. Framtiden föreföll strålande full av möjligheter. Intendenten var nu bortrest vilket inte litet bidrog till friden.311

Bönens och samförståndets makt

Det var kanske också tack vare bönen natt och dag som jag fck min frid tillbaka. Jag litade starkare än någonsin på bönens makt att tillföra oss Guds närvaro i vår själ och denna tro var en frid för mig. Jag kände också att Gud inte endast kommer till själen utan även till de rum där man har bett ofa. Dit kommer en frid, som stannar på den platsen. Jag tror att vi kristna är lyckligast och starkast i bönen, ty vi ber till både Gud och Jesus. Många människor har talat om Gud och spridit inspirationens och uppenbarelsens ljus över den vägen till frid, som vi så mycket söker, men ingen tycker jag har talat om Gud så som Jesus. Jag tror att hans liv och lära har den högsta uppenbarelsens ljus, därför ber jag ofa till honom i den tanken att han är den av oss alla, som stått och står närmast Gud, Lyckan och Livet.312

Precis utanför Kulturens grindar fanns ett pensionat där förtjusande snälla människor höll mig och en fock studenter från Lunds universitet med mat. Dit gick jag varje dag men hade svårt att kommunicera med mina bordskamrater, som mestadels var juridikstuderande. Dem hade jag inget gemensamt med. I stället gladde jag mig över det samförstånd jag kände med Clary. Hon hade samma kärlek till det sköna som jag, hon förstod betydelsen av att arbeta i det skönas tjänst. Jag visste att hon skulle komma att uppmuntra mig mycket under mina vedervärdigheter här nere. Att känna att man har någon som sympatiserar med en, som förstår den stora sak för vilken vi arbetar, det är en riktig krafkälla. Jag önskade ofa att jag hade hennes förmåga till överblick.313 Trots alla människor runt mig kände jag mig ofa ganska ensam och brevskrivandet till Clary och mina andra kamrater från Teknis blev en livlina till en annan värld, där genuint konstnärligt uttryck uppskattades och engagerande samtal om estetiska värderingar var en del av vardagen. Tyvärr saknades sådant i mitt arbete.

Intendentens humör

En morgon kom Karlin gående igenom vävsalen, stannade upp och kritiserade högljutt en bonad som jag och en elev just hade satt upp på väven och tänkte påbörja. Det var ett mönster, S:t Göran och draken , som länge intensivt hade sysselsatt mig och som intendenten tidigare hade godkänt. Men nu hade han tydligen ändrat åsikt. Hans sätt att uttrycka sin kritik var en förolämpning och hans hårda ord gjorde

mig både förtvivlad och arg. Men fröken Märta, det där går bara inte. Det ser ni väl själv? Färgerna går inte ihop och även formen på den där, undrar vad det är för djur? Eller det kanske är något helt annat? Jag undrar vad? Det är i alla fall ingen häst. Hela denna vävnad är ju direkt vedervärdig. Både mönstret och färgerna. Ni måste göra om den. Jag blev alldeles chockad. Men intendenten har ju sett mönstret tidigare och inte sagt någonting? Då säger jag det nu! Karlin höjde rösten. Det där måste göras om. Han pekade upprörd på vävnaden. Omedelbart! Gör en ny ritning och visa mig den. Med färgprover och allt. Intendenten tog av sig sin pincené, vände sig om och lämnade vävsalen med hastiga steg utan att vänta på svar.

Den kvällen grät jag ensam på mitt rum. Sedan föll jag på knä för att be. Jag hade för vana att be på kvällen innan jag lade mig och återigen på morgonen, när jag precis hade vaknat, innan frukosten hos Hulda. Det var väl det som räddade mig.

Glädje och inre frid

Ett nästan meditativt tillstånd uppnådde jag genom mitt arbete som ansvarig för museets samlingar av textil. Jag tillbringade otaliga timmar fördjupad i Kulturens textilsamling. Samlingen var uppbyggd som en ämnesordnad lappkatalog. Därmed menades ett i kapslar ordnat lösbladssystem där varje föremål redovisades med accessionsnummer, teckning, eller fotograf i litet format och beskrivning med uppgifer om fynd- eller förvärvsomständigheter. Karlin hävdade att lappkatalogen var hans egen uppfnning, vilket dock visade sig inte vara hela sanningen. Han hade tydligen skapat den tillsammans med den fna textilkunniga konstnärinnan Emelie von Walterstorf314 som även hon hade utbildats på Teknis. Hon arbetade som teckningslärarinna vid Tekniska skolan i Lund men också som tecknerska vid Kulturhistoriska föreningen i Lund. Tillsammans med Karlin införde hon lappkatalogsystemet med utsökta små akvareller av föremålen på varje lapp. Det säregna för museets lappkatalog var alltså avbildningen av föremålet, varigenom detta lätt kunde identiferas. Till lappkatalogsystemet hörde även kategoriseringen av föremålen i olika grupper.315 Inte undra på att hon anställdes som amanuens vid Nordiska museet där hon tidigt fck överta ansvaret för museets textilsamling.316

När ett nytt föremål nu skulle tas in i Kulturhistoriska föreningens samling, var det i stället jag som såg till att det hanterades korrekt. Men största delen av tiden tillbringade jag med att noggrant studera alla gamla mönster. För att lära mig behärska dessa unika motiv och kompositioner kopierade jag en del. Tänk att någon gång kunna göra sådana former, som hade både levande innehåll och stil och en enkelhet så stor att de tålde att upprepas. Upprepning är i mitt tycke ett så gott

som osvikligt kriterium på en mönstervävnads värde, lika väl som att en visa ska tåla att sjungas genom fera verser.317 Det var i Lund jag lärde mig uppskatta de skånska bildvävarna med deras Enhörningar, Bäckahästar och andra mytiska djur. En underbar värld öppnade sig för mig.

Höga visan

En ytterligare källa till glädje och inre frid var arbetet på en gobeläng inspirerad av Bibelns gammaltestamentliga skrif Höga Visan 318 Sedan Anna Forsell Karlins bortgång hade jag skissat på denna och nu hade jag kartongen klar, baserad på en blyerts- och akvarellskiss på papper där färgerna var nära den bild jag såg för mitt inre öga. Jag vävde den själv på min fritid, när det var tomt i Kulturens vävverkstad, eller när intendenten var bortrest. Här fanns det fera vävstolar med upprättstående varp, som användes för vävning i hautelisseteknik. Jag visste precis hur den skulle vävas, nämligen i två delar som sedan fck sammanfogas med en skarv som tog hänsyn till mönstrets former. Träden i vävnaden var akacior och på marken fanns blommande narcisser. Akacieträdet symboliserar skönhet, enkelhet och klarhet medan narcissusblomman symboliserar återfödelse och förnyande av energi och liv. I bården lät jag ingå ord ifrån skrifen:

Se vintern är förbi regntiden är förliden och har gått sin kos Blomstren äro framkomna på marken Och turturdufvan låter höra sin röst i vårt land stå upp min älskade och kom Min däjlige kom hit

Jag använde mig av lyxiga material. Varpen var av lin med inslag av ull och vissa detaljer var i vitt silke. Jag ville uppnå det härliga lyster som fanns på gamla italienska målningar och förena det med en len sammetskänsla som skulle ge betraktaren lust att röra vid gobelängen. Det var inte så enkelt att få tag i dessa fna material men kvaliteten var av avgörande betydelse för resultatet. Jag visste det därför att jag redan tidigare hade provvävt samma gobeläng när jag bodde hos min familj i Sommen, dock utan den viktiga vita silkestråden. Övning gör mästaren. När jag sedan i London fck möjlighet att studera de gamla mästarna på National Gallery, tilltalades jag i synnerhet av italienska renässansmålare som Piero della Francesca. Där fanns både perspektiv och det guld och glitter som annars mestadels ingår i broderade arbeten. Nu ville jag få in det i denna stora bildvävnad.

Ljus i mörkret

En annan ljuspunkt var amanuens Axel Nilssons regelbundna besök på Kulturen, hans före detta arbetsplats. Under sina studentår i Lund anställdes han av Georg Karlin på Kulturen och där började hans museibana. På uppdrag av Karlin inventerade han, mätte upp och fotograferade gammal bebyggelse på landsbygden i de tidigare danska landskapen. Han deltog också i fyttandet och inredningen av Kulturens Blekingestuga. Det blev en förberedelse till hans kommande verksamhet på Skansen. 319

Trots sitt nya arbete som amanuens vid Nordiska museet i Stockholm fann han tid för olika uppdrag i Skåne. Det skadade säkert inte att Bertha, hans blivande hustru,320 skötte bokföringen på Kulturens kontor. Hon och jag hade lärt känna varandra väl och promenerade ofa tillsammans.

Axel Nilsson.

En varmhjärtad renässansman

Jag hade stor respekt för Axel Nilsson, som var duktig på allt. Han fotograferade, målade landskap i akvarell och olja321 och ritade även mönster till både möbler och bildvävnader. Han lärde sig hantverk för att förstå hur saker gjordes. Därför hade han lärt sig att väva gobeläng och knyta ryaknutar,322 fast tiden numera inte tillät honom att ägna sig åt sådant. Han tyckte verkligen om textilier och verkade intuitivt begripa vad jag ville åstadkomma. Ännu viktigare var att han hade förståelse för mina problem med Karlin. Under sin tid som amanuens på Kulturen hade han själv genomlevt många konfikter med intendenten.

En dag hälsade Axel på mig i vävverkstaden. När jag frågade varför han befann sig i Lund just denna dag, skojade han med mig och sade att han var nyfken på vad jag höll på med. Han komplimenterade mig för min insats för Kulturens Lotteriverksamhet. Han sade att rykten gick att det var mina vävnader som gjorde Kulturens lotteri så efertraktat. Att folk

En olämplig föreståndarinna

När jag mest behövde det öppnade sig en ny värld för mig. Nu gällde det att hålla tungan rätt i mun. När jag skickade in min ansökan om att bli föreståndarinna i den nybildade Malmöhus läns hemslöjdsförening, bifogade jag en skrivelse,428 som jag hade arbetat intensivt på att få klar. Den innehöll en utförlig ändamålsförklaring för mitt eventuella framtida arbete i Malmö, där jag avhandlade både mina konstnärliga och afärsmässiga intentioner. Jag beskrev även det nationella läget och möjligheterna för svensk hemslöjd i allmänhet. Min dröm och min intention var att bidra till utvecklingen av den skånska hemslöjden. Den skulle lyfas till en högre konstnärlig och mer tidsenlig nivå. Samtidigt måste vi se till att skafa folket avyttring och skälig betalning för arbetet. Jag hade för avsikt att se till att våra nytillverkade husslöjdsalster inte fck vara lyxsaker som bara de rikaste hade råd att köpa. Produktionen måste anpassas till de olika köpande klassernas behov.

Mest fokuserade jag på vävnadskonsten, dess olika tekniker och möjligheter. Jag poängterade att det vore ett önskemål att skapa en fackskola i samverkan med just Malmöhus läns hemslöjdsförening. Inte för att konkurrera med de många bra fackskolor som redan fanns men för att denna skulle agera som en sorts hävstång genom att lyfa upp den skånska vävnadskonsten till det högre, konstnärliga planet där den förut rört sig. Jag ville att det där skulle meddelas undervisning från början till slut i famskvävnad och kanske även spetsknyppling. Men när det gällde de andra vävnadsslagen som de festa framtida elever kanske redan behärskade, borde undervisningen huvudsakligen gå ut på färg- och formsinnets utbildning genom självständiga övningar under en erfaren persons ledning. De skulle undervisas i färgsammansättningar, omändring och nybildning av mönster med direkt tillämpning för ett bestämt arbete, som eleven själv kunde utföra.

Mitt mål var att uppfostra ett släkte av duktiga självständiga slöjderskor med gott färgsinne. En viktig förutsättning för detta var att tillhandahålla ett eget materiallager, innehållande framför allt växtfärgade garner i en utvald färgskala. Allt detta beskrev jag klart och detaljerat. Jag var också tydlig med min övertygelse om att varje tid har sin stil och att endast kopiera de gamla sakerna, hur vackra de än är, vore ett stillastående. Därför måste nya mönster med försiktighet införlivas med

folkslöjden, mönster som vore anpassade för varje särskild vävteknik. Jag avslutade artikeln genom att framhäva betydelsen av organisering av hemslöjdens produktion för att dessa solida, enkla och vackra kvalitetsalster skulle kunna säljas till ett korrekt pris. Någon måste ha uppskattat mina idéer efersom artikeln publicerades i sin helhet i Kungl. Hushållningssällskapets kvartalsskrif 429

Till min förvåning erbjöds jag platsen som föreståndarinna. Lillis rekommendation var naturligtvis avgörande men jag inbillade mig att artikeln bidrog. Jag hade ju beskrivit arbetet på ett sätt som knöt direkt an till det upprop som rektor Adler hade hjälpt Lilli formulera några år tidigare när det gällde bildandet av Föreningen för Svensk Hemslöjd.

Men trots att styrelsemedlemmarna läste min skrivelse verkade de inte riktigt ha förstått den. Det ingick tydligt i styrelsens (och mitt) uppdrag att vi till varje pris skulle undvika underhaltiga imitationer. Vi skulle i stället utveckla och tillgodose folkets arbete, det arbete som hade djupa rötter i den rika skånska kulturen. För att lyckas var vi tvungna att nå den köpstarka publiken. Det var precis det vi lyckades göra. Men trots den framgång som hemslöjdsföreningen upplevde under min tid som föreståndarinna, hade majoriteten inte det nödvändiga förtroendet för mig. Vissa styrelsemedlemmar hade tyvärr skafat sig alldeles för mycket makt.

Fast i början såg allt bra ut. När Malmöhus läns hemslöjdsförening bildades 4 juni 1905 disponerade styrelsen över 10 000 kr i form av ett räntefritt lån från hushållningssällskapet samt ytterligare 14 000 kr som hade erhållits genom garanti-medlemmars teckning av 100 kr per man. Intresset för inrättandet av magasinet hade varit oväntat stort. Som poängterades av Svenska Slöjdföreningen gällde det att vara med om att skapa ett nationellt samarbete och låta beställningar gå till den ort där arbetsskickligheten fanns. Malmöhus läns hemslöjdsförening hade ambitionen att bli en av de bästa.

När jag började min anställning som föreståndarinna hösten 1905 hade vi alla förutsättningar för att lyckas med vår målsättning. Jag såg till att det bildades en välfungerande fackskola och att ett hyfsat välsorterat materiallager etablerades. Mina väverskor var duktiga och efektiva och både produktionen och afärerna utvecklades väl. Jag hade fullt upp med undervisning, mönsterritning, försäljning och även

olämplig föreståndarinna

uppbyggnad av det nödvändiga kontaktnätet i Skåne. I mina uppdrag ingick resor runt på landsbygden för det omfattande inventeringsarbete som var ett led i föreningens utställningsoch undervisningssträvanden.430 Till exempel reste jag i slutet av min anställning under fem veckor från gård till gård för att hopbringa stora samlingar av gammal och ny hemslöjd som sedan visades vid mycket uppskattade utställningar i Hörby och Eslöv. Mina föreläsningar på olika platser inom länet vann stor tillslutning och ledde till nya garnkunder i hemslöjdsmagasinet. Under mina fem och ett halvt år som föreståndarinna var jag mycket aktiv och förtjust över att se mitt arbete bära frukt.

Jag hade inte bara lokala ambitioner. Första gången jag lyckades skicka i väg både dukar och träsaker till försäljning hos Clary i London, kändes det stort.431 Jag hade dock inga ljusa dukar utan sände vad vi hade. Om det inte passade hade hon ju möjligheten att byta ut dem när hon kom till Sverige.

Djupa motsättningar

Redan i början av december 1905,432 fanns det dock otäcka mörka moln på mitt livs annars blåa himmel. När Kerstin och jag båda var hemma på besök i Vadstena gick vi en lång promenad genom den vinterklädda skogen. Hon frågade mig hur det gick i min nya tjänst och hur jag mådde. Jag svarade som sanningen var att ibland var det bra, ibland var det bara en massa arbete. Jag tyckte om att göra afärer, det var roligt, i synnerhet därför att jag lyckades ganska bra med det. Jag rörde mig en del ute på stan i afärssyfe, vilket var intressant. Afären låg ju bra, mitt i Malmö, på Stortorget. Dessutom reste jag ofa runt i Skåne för att undervisa och berätta om våra erbjudanden. Jag undervisade också på vävskolan. Jag hade en bokförare och fera anställda i butiken.433 Lönen var dessutom högre än i Lund, 1500 kronor om året plus en procents provision på omsättningssumman. Jag hade ett eget rum i magasinslokalen för bara 100 kronor om året, dessutom fritt lyse, brasved och städning.434 Men sanningen var ju att jag kände en djup längtan att få göra annat, något mer konstnärligt. Väva upp fera av mina egna mönster som jag höll på att komponera. Eller resa långt härifrån och få nya intryck. Det visade sig att även Kerstin funderade på att resa och uppleva världen. Men varken hon eller jag såg någon ögonblicklig utväg för vår längtan. Trots detta hade jag klart för mig att jag i längden skulle tröttna på min befattning i Malmöhus läns hemslöjdsförening. Men man får väl inte välja sitt arbete, tänkte jag.435 Det låg naturligtvis en viss tjusning i att ha afärer i mina händer, men jag längtade intensivt efer något mer konstnärligt.

Det fanns även andra orsaken till missnöje. Ganska snabbt fck jag klart för mig att vissa styrelsemedlemmar, i synnerhet

friherrinnan Henriette Coyet på Torup,436 hon som kallades för ”Skånes okrönta drottning”, inte tilltalades av mina idéer om utveckling av nya mönster och att därigenom förnya hemslöjden. Hon hade inte förstått varför Skåne trots sina rika resurser i nuläget inte hade någon föregångsställning inom den framskridande svenska hemslöjdsrörelsen. Sanningen var ju att det numera bara var äldre människor som behärskade de fna gamla handarbetsteknikerna och de utvecklade inga nya mönster. Det var ju det som var utmaningen. Därför arbetade vi i afären på att uppmuntra intresset för skapande och många kom till oss för att köpa garn och mönster. En av en rad åtgärder var att mönsterutlämningen utvidgades. För 25 eller 50 öre erhöll varje medlem i föreningen ett vävprov på vilket tyg som helst (utom kommissions-) som fanns i magasinets lager eller provsamling. Dessutom kunde en medlem för 50 öre få låna ett på papper ritat mönster med garnprov. Sedan garnhandeln i september månad fck ett eget rum, beläget intill mitt arbetsrum, hade det blivit mycket bättre ordnat för de garnkunder som önskade hjälp vid val av mönster, råd och upplysningar för vävsättet m.m. 437 Vår uppskattade lagerföreståndarinna hade till sin bestämda uppgif att ägna sig åt dessa garnkunder. Hon var en sedan barndomen invuxen och beprövad person i den skånska vävkonsten. Hon var mycket kompetent, meddelade undervisning och hjälp och påkallade bara mitt bistånd i fråga om mönster och färger då så behövdes.

Det var sådana initiativ som oaktat det första verksamhetsårets stora förlust på rörelsen och de närmast följande årens stora utgifer för dubbla butikshyror, ledde till att Malmöhus läns hemslöjdsförening redan i början av 1911 satt i så goda ekonomiska omständigheter att dess styrelse kunde fatta beslut om rörelsens utvidgande genom anläggandet av ett avdelningskontor i Helsingborg.

Men friherrinnan var inte nöjd. I stället för att låta mig arbeta på att få fram en modern vävkonst som vore ett lika konstnärligt och karakteristiskt uttryck för det nutida Skånes kultur som den gamla konstvävnaden en gång varit för de gångna generationerna, tog Henriette Coyet till sig det senaste skriket som nu gick genom hela landet. Allt gammalt var plötsligt bra, det gällde bara att kopiera allt gammalt. För mycket fosterland och för lite nytänkande tänkte jag och kände mig varken uppskattad eller förstådd. Från början hade jag trott att självständigt skapande var en del av mitt uppdrag. Men nu var jag inte längre säker på att det verkligen hade varit styrelsens åsikt. Jag var faktiskt övertygad om att vissa inte fattade ett dugg av vad jag höll på med. I tysthet pågick en uppslitande maktkamp mellan friherrinnan och mig, nästan som mellan mig och Karlin. Skillnaden var att den här gången tänkte jag inte ge mig.

Förtjänstfulla kvinnor

1905 var ett bra år för fera av mina väninnor och Lilli hade tagit emot ett spännande nytt pris.438 Tillsammans med 8 andra kvinnor hade hon blivit framröstad av allmänheten till att ingå i en kvinnoakademi bestående av nio representanter. Varje år skulle akademin utse stipendiater som skulle få ta emot tidskrifen ”Iduns” belöning på 1000 kr för ”främjande av någon förtjänstfull kvinnlig gärning.”

Tidskrifen ”Idun” och tidningar runt om i landet hade vidarebefordrat projektet till sina läsare och röstsedlar hade strömmat in. I november rapporterade Uppsala Nya Tidning om resultatet: Inom litteraturen segrade Selma Lagerlöf, som året innan fått sitt ofentliga genombrott då hon som tredje kvinna tilldelats Svenska Akademins stora pris. Skulptrisen Alice Nordin segrade inom området ”de bildande konsterna”, Carolina Östberg inom musiken, skådespelerskan Gerda Lundequist inom teatern, Karolina Widerström inom det vetenskapliga fältet, Anna Sandström inom det pedagogiska och Agda Montelius, första kvinnliga ordförande i Fredrika Bremer-förbundet, inom det sociala. Sofa Gumaelius, innehavare av Sveriges första annonsbyrå, representerade området för afärsverksamhet. Lilli representerade naturligtvis hemslöjden och konstindustrin. Jag ringde Lilli för att gratulera henne till det nya uppdraget. Först förstod hon inte att jag skojade med henne. När jag gratulerade henne, var hon förbryllad. Jag har väl inget nytt uppdrag, sade hon. Det har du visst, sade jag. Jag har läst att du har blivit framröstad av allmänheten att ingå i en mycket fn samling av kvinnor som representerar det svenska kvinnoarbetet på olika kulturområden. Konstigt nog representerar du hemslöjd och konstindustri. Då skrattade Lilli. Det var underbart att få höra hennes röst och att lyckas få henne att skratta. Ja så du menar det. Ja, det är väl roligt eller hur? Jag känner mig verkligen hedrad. Ingen har gjort sig mer förtjänt än du, sade jag. Så skönt att allmänheten inser det. Sedan får du berätta hur det känns att arbeta med sådana fantastiska personer. Tänk att du nu får träfa både Selma Lagerlöf och Carolina Östberg, operasångerskan. Jag har läst att hon gjort nio grammofoninspelningar förra året! Jag ville önska jag hade möjlighet att höra henne. Men jag är ju fast här. Ja det skall bli spännande, sade Lilli. Nu har vi båda fna nya befattningar. Ja det är precis vad vi behöver, eller hur? suckade jag. Vi sitter ju båda mest sysslolösa. Vet du, jag har så mycket att göra att jag knappt hinner tänka en enda vettig tanke. Då saknar du i alla fall inte längre Stockholm? frågade Lilli. Inte fullt så mycket som förut, muttrade jag. Det gjorde Lilli glad. Bra. Då måste jag få berätta något roligt för dig. Du vet att Ottilia Adelborgs 50 års födelsedag frades 5 december 1905 på Skansen i Stockholm? Jag vet, suckade jag. Jag skulle så gärna varit där. Annie

och jag hade bestämt att gå dit tillsammans. Men tyvärr hade det varit omöjligt för mig att åka vilket jag djupt ångrade. I synnerhet nu. Lilli var en strålande berättare. Om jag förut varit ledsen att jag inte varit närvarande på festen blev jag nu alldeles förtvivlad. Tänk att missa en sådan händelse.

Födelsedagskalas på Skansen

Sedan 1902 hade vår gemensamma väninna, författaren och akvarellkonstnären Ottilia Adelborg varit bosatt i Gagnef i Dalarna. Men hon var en så underbart varm och älskvärd person att hennes många vänner bestämde sig för att gemensamt fra hennes 50-årsdag i Stockholm. Efersom allt i Ottilias liv numera rörde sig runt Gagnef och den gamla bondekulturen med allt vad den innebar, var det naturligt att festen ägde rum på Skansen. Dagen till ära hade Höganlofssalen blivit vackert dekorerad med girlander och kransar så att det skulle se ut som på landet i Gagnef.439 De festa gästerna var utklädda antingen som kullor och masar från olika platser i Dalarna eller som fantasifgurer från Ottilias barnböcker. Hilma af Klint hade lyckats låna en Pelle Snygg-kostym från operan, där Pelle Snygg och barnen i Snaskeby året innan hade haf en bejublad premiär på Operan som sångspel för barn. Boken hade blivit framgångsrik i utlandet och även dramatiserats i Nederländerna. Operan i Stockholm passade på att sätta upp föreställningen som blev en stormande succé. Samtliga roller gjordes av barn och den stora framgången ledde till fera extrainsatta föreställningar.

Lilli hade hållit välkomsttalet på bygdemål och gästerna hade burit fram sina presenter i form av spettekaka, granna tårtor, julkorv, kroppkakor och även en julgris med äpple i munnen. Sedan hade det blivit underhållning, visor, tal, sång och musik av Djursholms-trion och muntra visor och berättelser föredragna av Ida Blumenthal, som gick under namnet Delsbostintan. Det roligaste av allt hade tydligen varit nio stora kartonger i färg, föreställande scener ur Ottilias liv. Dessa var utförda av hennes kamrat målaren Elisabeth Warling och visade virvelvinden Ottilia i olika avgörande ögonblick i livet. Två andra kamrater hade tillsammans skrivit en dråplig visa till bilderna som Delsbostintan sjöng. Det berättades kors och tvärs om hennes liv och stora framgångar och gästerna frade henne ordentligt. Många kände varandra sedan länge och umgicks regelbundet inom Sällskapet Nya Idun och det uppstod en härlig atmosfär.

Berättelsen fck mig att känna mig ännu mer isolerad och ensam. Men det var inte förrän några veckor senare, när jag hade rest hem till Vadstena för jullovet, som jag fck tid att flosofera över arbetet, livets vemod och tidens gång i ett brev till Clary:

Det praktiska livet tar en och rycker en med sig, det vill säga ens tid. Dagarnas timmar och minuter fyllas av detaljarbete och detaljernas bekymmer och omsorg. Och det är ju räddningen från livets vemod, arbete håller oss friska och vid gott lynne. Men under tiden lämnar oss aldrig denna längtan till ”livets källa och till livets bäckar”, till ett urliv bort från skenlivet.

Nu är jag i Vadstena endast för fyra dagar. Längre kan jag inte vara ifrån. Jag har haf så ofantligt mycket att göra att jag känner det mycket skönt att få riktigt vila ut i denna fridfulla omgivning där intet stör lugnet. Jag hälsar dig från Vättern –har just varit vid hamnen och njutit av det vackra skådespel av solen som går ner helt stilla medan vågorna rasa och brusa. Jag undrar så ofa hur du befnner dig och jag önskar att du kunde komma hem om också blott på en titt. Jag är så glad att höra att du skall ha din syster Greta ut till dig på det nya året. Ack man behöver så väl någon vän vid sin sida. Jag känner mig så ofa ganska ensam och det är endast arbetet som kan kväva och komma en att glömma den känslan.

Men när kvällen kommer och man vill lägga dagens arbete tillsammans och vila, vad har man för allt vad man strävar och arbetar? Ja så känner man sig när man ej får vara med dem man älskar och håller af. Men det är verklighetens känslor och det är ju tokigt att tro att man skall belönas för arbete när arbetet i och för sig är en lindring för alla lidanden. Jag tycker det ligger en viss tjusning uti att ha afärer i sina händer men jag känner redan att jag snart kommer att tröttna därvid och längta till något annat mer konstnärligt. Men man får ju ej välja sitt arbete. Hur känner du dig själv därvidlag?

På nyåret väntar jag att Annie skall komma ner till mig i Malmö och det motser jag som en stor ljuspunkt, hur kort hennes besök än blir. Hon är så upptagen att jag ej kan vänta att få behålla henne länge. Tänk Clary om du kommer hem, kanske jag blir den första att möta dig i Sverige, om du kommer den vägen över Malmö. Det skulle kännas som en fest.440

En lysande affär

I början av 1907 var Lilli Zickerman på besök i Malmöhus läns hemslöjdsförening. Hon var full av beundran över hur afärerna utvecklades och sade att just denna hemslöjdsförening verkade vara på god väg att bli en lysande afär. Hon sade också att jag verkade förstå mig på afärer. Kanske hon hade rätt. Från 1906 till 1907 ökade magasinets försäljning från dryga 30 000 kronor till nästan 45 000. Jag lyckades övertyga styrelsen att starta ett hemslöjdslotteri. Under min tid i Lund hade jag sett att det var ett bra sätt att skapa intresse för hemslöjden och även dra in pengar. Efersom den ekonomiska drifen utgjorde en synnerligen viktig del av mitt uppdrag som föreståndarinna fck många mer ideella och nationella uppgifer undanskjutas för att hålla det stort anlagda maga-

sinet löpande.441 Men kärnan i mitt arbete var naturligtvis utbildning och utväxling av idéer och försäljning av material. Våra kunder var dels människor – ofast kvinnor – som själva var aktiva inom hemslöjden, dels sådana som köpte in det som tillverkades i hemmen och inom hemslöjdsföreningens vävskola. Vi som var anställda fck inspiration genom arbetet och från deltagandet i en rad utställningar, Norrköping 1906, Lund 1907, Paris 1908, Berlin 1909 och även Wien. Det stod aldrig stilla. Ibland behövde jag komma ifrån alla frågor och alla beslut. Då satte jag mig ensam ute på gräsmattan eller gick ner i källaren för att arbeta på ritningar av möbler som sedan såldes i butiken. Jag kunde också få för mig att måla lite på någon möbel, bara för att få vara ensam ett ögonblick. Tre år in i verksamheten hade magasinet växt ur sina kläder och vi fck fytta till nya större lokaler på Gustav Adolfs Torg. I en lokal intill försäljningsmagasinet, allmänt kallad ”Magasinet”, fanns föreningens vävskola. Ebba Billing var lärarinna där och gjorde en fantastisk insats. Hon var tillsammans med min lillasyster Hedvig dessutom sedan länge årlig ledamot i Kulturhistoriska föreningen för Södra Sverige i Lund, min tidigare arbetsplats. Varje år betalade de och många andra en årsavgif på 2 kronor till föreningen.442

Nya vänner

I Malmö skapade jag mig en ny tillvaro och fck nya goda vänner för livet. Bland dessa var systrarna Bunth. När Lilli frågade om jag hade lärt känna några trevliga människor i Malmö, berättade jag först om dessa. Tillsammans hade Eva och Anna Bunth 1887 grundat en fickskola där båda undervisade.443 Det var knappt 10 år efer att Anna Whitlock hade startat sin fickskola i Stockholm i samarbete med Ellen Key. Anna Bunths ämnen var bibelläsning, biblisk historia, katekes, engelska språket och välskrivning, medan Eva undervisade i franska och arbetade med det organisatoriska. Även deras två systrar Clara och Frederique arbetade på skolan, den förra tog hand om handarbete och vävning medan den senare övervakade skrivningar på skolan. Alla var drifiga och kunniga kvinnor och skolan drevs som ett riktigt familjeföretag. Systrarna Bunth var dessutom mycket sympatiska, fast Eva stod mig närmast. Hon hade ett stort hjärta och mötte livet med en välgörande humor. Som vi skrattade tillsammans! Eva var dessutom en sansad afärskvinna; att driva en skola med nästan 100 elever och ett därtill anpassat antal lärarinnor var verkligen som att driva ett företag. Jag sökte ofa Evas råd och vi kunde resonera om det mesta.

När Kerstin hade möjlighet att besöka mig var hon och jag ofa tillsammans med Eva och Anna. Kerstin var ju också lärarinna och hade redan då tjänstgjort vid olika läroanstalter, Linköpings elementarläroverk, Anna Wijkanders skola i

Göteborg och senast Brummerska skolan i Stockholm där hon på den tiden var anställd. Från 1909 var hon dock anställd på Kjellbergska fickskolan i Göteborg. Det var åtminstone lite närmare Malmö. Men tiden var alltid knapp. Min syster hade numera blivit djupt engagerad inom Fredrika Bremer-förbundet444 samtidigt som hon tog aktivt del i statliga utbildningsfrågor. Exempelvis var hon med som sakkunnig rådgivare när Fredrika Bremer-skolan startades i Stockholm.445 Flickskoleutbildning var en hjärtesak för henne. Dessutom var hon ytterst språk- och litteraturintresserad och höll fortfarande på med översättning från tyska till svenska. Vi fyra hade alltid mycket att tala om.

Jag berättade också för Lilli att det nyligen hade bestämts att jag skulle fytta in i en liten vindslägenhet överst uppe under fickskolans tak. Där skulle jag inledningsvis dela 2 rum med min kamrat från Teknis, Vivi Sylwan.446

Vivi arbetade nu som teckningslärarinna på gosskolan i

Malmö, samtidigt som hon, tillsammans med fru Edith Ekegren, var innehavare av en hemslöjdsafär i

Vivi Sylwan.

Malmö. Vi hade många trevliga stunder tillsammans.447 Vi arbetade också ihop, exempelvis höll Vivi 1906 ett föredrag i Malmö, på Frimurarlogens festsal, om ”Hemslöjd, några sociala synpunkter”. Vid mötet hade vi tillsammans anordnat en utställning av äldre och nyare skånsk hemslöjd, huvudsakligen vävnader, men även möbler, smycken och spetsar, som för afonen ställts till förfogande av enskilda. Den nyare hemslöjden, ordnad till två rumsinteriörer, utställdes av Malmöhus läns hemslöjdsmagasin. Jag sålde en del varor och tog även emot beställningar för hemslöjdsmagasinets räkning.448

När Vivi Sylwan 1908 anställdes av hemslöjdsföreningen Konstfiten (Bohusslöjd), fyttade hon till Göteborg. Där kom hon snart in på museibanan, ditlockad av Röhsska museets chef, min vän Axel Nilsson. Hon anställdes först som skrivbiträde 1912 men fck snabbt andra uppgifer. Redan 1914 blev hon amanuens och föreståndare för avdelningen för textilier. Världen är liten.

När Vivi Sylwan fyttade ut, fyttade en annan väninna och kollega, Ebba Billing, in.449 Ebba undervisade eleverna på Malmöhus läns hemslöjdsförenings vävskola i växtfärgning och under tiden vi arbetade tillsammans och även delade bostad, lärde jag mig mycket av henne. Jag brukade rita medan Ebba stod och kokade färgsoppa på växter.

Redan under min tid på Kulturen i Lund insåg jag att färger var avgörande för kvaliteten och hållbarheten av vårt arbete. Karlin hatade anilinfärgerna som hade kommit till med industrialismen. De kunde inte motstå tiden som de gamla

växtfärgade garnerna eller åldras vackert som de. Dessutom förstörde de skrikiga nya färgerna kompositionernas harmoniska färgverkan.450 Till Kulturens mönstersamling för utlån och inspiration för de lokala väverskorna hade Karlin därför lyckats skafa fram ett icke-anilinfärgat garn som bättre stämde med originalens ursprungliga färger. Det ledde till framgångar för väverskorna som deltog på landets stora utställningar och sålde sina verk.451 Ebba Billing var både nyfken och kunnig. Några år senare, 1913, utgav hon en bok om ämnet: ”Växtfärgning för skånsk hemslöjd. Några anvisningar till hemmens tjänst.”452 Jag vet att utan dessa växtfärger hade jag inte kunnat få fram de färger som gav gobelängen Stafan Stalledräng dess enastående liv.453

Som ett kuriosum kan jag numera berätta att min vävnad Höga visan på sin tid inköptes av Ebbas yngre bror Einar Billing, som var en mycket intressant och begåvad man, både präst och docent i dogmatik och moralteologi vid Uppsala universitet. Gobelängen ärvdes sedan av Ebba när han dog alltför tidigt redan 1939 454 Som sagt, världen är liten.

När Lilli undrade om jag fortfarande längtade efer Stockholm svarade jag därför som sant var att det gjorde jag inte just för tillfället. Jag har dessutom alltid älskat havet och faktiskt var det hur vackert som helst här vid sundet.455 Jag hade börjat besöka Kallbadhuset i hamnen och fått användning för min simkunnighet. När jag var trött hade ett kallt bad visat sig vara den bästa kuren.

Lidandets nödvändighet

Vi talade också om julen. Julen är ju en viktig högtid, då vi frar Jesu födelse. Jag gladde mig dessutom alltid åt att få träfa hela min familj och alla mina syskon som hade så olika begåvning och karaktär.456 Men just denna jul hade varit synnerligen intensiv och annorlunda. Vi oroade oss alla för min lillasyster Hedvig som hade blivit så dålig att hon knappt kunde gå. Hon rörde sig numera endast med yttersta svårighet och med stöd av 2 käppar. Vi misstänkte att det rörde sig om barnförlamning. Men trots sin sjukdom verkade hon stark och glad, det var underbart att se hur hon ändå höll sig uppe, med frisk färg och gott humör, så mycket som hon visade och sitt smittande glada skratt. På något sätt kändes det som om hon hela livet hade vetat av detta öde och uppfostrat sig till att kunna bära det. Jag beundrade hennes sätt att hantera lidande457 och tyckte att hon nu gjorde en insats i livet som aldrig förut. Jag tänkte också att man utan att misstaga sig kan säga att den insats en människa gör i livet kan mätas efer lidandet. Inte så att lidandet är insatsen utan livet är sådant, det har jag funnit vara absolut visst att utan lidande vinnes intet. Om det också synes tvärtom, mången går en strålande bana framåt men lidandet skall visa att där fanns intet av värde. Så

Kallbad i Malmö. Malmö saltsjöbad vid Ribersborg.

tänkte jag då. Det kanske hade att göra med min läsning av den danska flosofen Sören Kierkegaard. Utan lidandet ingen utveckling.458

Men sådana idéer fck Lilli att gå i taket. Jag har hört det förut, sade hon, men det stämmer inte. Men Lilli, hur kan du annars förklara att även de bästa människorna får lida så, frågade jag. Den glädje som ej vuxit fram ur lidandet är blott en såpbubbla, en åsnas skratt.459 Nu kunde Lilli inte låta bli att skratta men jag visste att jag hade provocerat henne. Var får du allt ifrån? Är det nåt bibelcitat? Eller något din pappa har sagt? Fast det har jag svårt att tänka mig. Barnförlamning är en fruktansvärd sjukdom som slår blint utan att vi vet varför. Jag förstår att du är ledsen men lidande har varken med åsnor eller såpbubblor att göra. Jag teg och vi bytte samtalsämne.

När Lilli frågade hur det gick med arbetet var jag tvungen att berätta hur trött jag ibland var på detta ideliga sysslande med pengar och tusen materialistiska omsorger och hur jag längtade så att det vore slut. Men samtidigt tänkte jag att det kanske vore ännu mer påfrestande om man skulle förtjäna sitt uppehålla genom att rita. Då skulle man slita och fla på det bästa och innerligaste av sitt inre och utlämna det till allmänheten mot bröd, mot penningar. Jag sade också att jag numera aldrig hinner rita något, utom möbler någon gång. Men då slipper jag åtminstone att ha sett allt vackert, som jag drömt och tänkt, som jag skulle önskat att få ge form förstört, misslyckat.460 Lilli skakade uppgivet på huvudet men sade inget mer. Det var väl svårt för henne att få fram rätt svar på allt elände jag beskrev.

Duktiga fickor

För att föra samtalet i en gladare riktning berättade jag om Annies planer på att komma till Malmö på en försenad nyårsvisit. Jag hoppades verkligen på det, efer jullovet kändes det dubbelt tomt och dystert att vara tillbaka här till mitt arbete

och mina ensamma rum. Under hela förra höstterminen hade vi så muntert och roligt varje kväll när Annie var här. 461 Men det var tveksamt om hon skulle få tid, just nu hade hon fullt upp med sin nya ateljé. Lilli hade hört om det och tyckte det lät spännande. Vi var överens om att det skulle passa Annie mycket bättre att vara självständig.

Jag berättade också om Clary som kanske skulle komma hit på vägen från London till Stockholm. På våren skulle hon nämligen återigen få föreläsa på Slöjdföreningen.462 Lilli sade att hon var imponerad av alla dessa duktiga fickor. Jag visste att hon inkluderade mig bland dem men just då hade jag svårt att ta till mig hennes komplimang. Jag kände mig misslyckad och fångad i en odräglig tillvaro långt ifrån mina drömmar.

Detsamma tror jag Clary kände. På kvällen, när jag gick till sängs, låg jag därför en lång stund försänkt i tankar rörande både mitt eget och hennes liv. Vi hade båda perioder då allt var nattsvart den ena dagen och sedan ljust den nästa, utan att något anmärkningsvärt egentligen hade hänt. Båda kände vi oss ofa maktlösa och nedstämda. Jag hoppades att mina brev skulle få henne att känna sig älskad, precis som hennes brev fck mig att känna att hon håller av mig.463 Men det kanske inte räckte. Clary kämpade på med sitt utomordentliga afärsprojekt i London och det enda jag kunde göra var att räcka ut vänskapens händer och skicka iväg några dukar –dock tyvärr inte ljusa som hon bad om.464

Annie, en förnyare

När Annies anställning i Padua tog slut bestämde hon sig för att resa vidare. Hon reste först till Paris, sedan till både Tyskland och England. När hon återvände till Sverige fortsatte hon att arbeta för Föreningen Handarbetets Vänner. Direktrisen Agnes Branting hade börjat intressera sig för svenska liturgiska textilier och fått i gång tillverkning av dessa på föreningens