9789129685497 by Smakprov Media AB

A N N E C A S S I DY

ANNE CASSIDY

VID DIN SIDA

Översättning Ylva Kempe

Till Alice Morey och Josie Morey, mina favorittonåringar Läs mer om Anne Cassidy på rabensjogren.se

Rabén & Sjögren Box 2052 103 12 Stockholm rabensjogren.se © Anne Cassidy 2013 Originaltitel: Killing Rachel:The Murder Notebooks Översättning: Ylva Kempe Omslag: Lindén Design Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2013 ISBN 978-91-29-68549-7 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

kapitel ett

ose gömde sig. Det var mörkt och kallt och hon stod i porten till en butik och stirrade på två personer på andra sidan gatan. Överallt omkring henne rådde liv och rörelse, och en ström av människor passerade utan att lägga märke till henne. Hon såg andedräkten som vita moln kring deras munnar, och hörde deras ivriga röster när de pratade om sina planer för kvällen. Hon höll ögonen på paret på andra sidan gatan. Killen var hennes styvbror, Joshua. Han stod utanför en dörr intill ett café som hette Lettuce and Stuff. Mitt emot honom stod en tjej som Rose aldrig hade sett förut. Hon var kortare än Joshua och hade på sig en sorts duffel med nedfälld huva. Det ljusa håret flöt ut över axlarna och hon såg ut att titta upp på Joshua med hängiven blick. Synen fick det att svida lite i halsen på Rose. Klockan var strax efter sju och hon hade varit på väg till Joshuas lägenhet. De hade bestämt att hon skulle äta middag med honom och hans rumskompis Skeggsie, och hon hade sett fram emot det, skyndat sig för att komma i god tid. Hon var till och med

lite tidig, men hon visste att det inte spelade någon roll. Joshua och Skeggsie skulle inte bry sig om när hon kom. Hon skulle bara sitta vid köksbordet och prata medan de lagade mat. När Joshua hade bjudit dit henne hade han sagt att de skulle försöka undvika ett visst samtalsämne. De skulle göra sitt allra yttersta för att inte prata om anteckningsböckerna. Allting hade handlat om dem ett tag, men nu var det dags att deras liv återgick till det normala efter några dramatiska veckor. När hon kom gående längs Camden High Street hade hon först blivit glad över att se Joshua på trottoaren utanför hans hus. Det var nästan som om han hade känt på sig att hon var på väg. Hon log och skulle just börja skynda på stegen när en främmande person kom ut genom dörren bakom Joshua. En tjej. Rose stannade tvärt och gick instinktivt över till andra sidan gatan, där hon fortsatte tills hon fick syn på en portgång in till en butik. Hon ställde sig där inne och såg Joshua och tjejen prata med varandra. Efter fem minuter stod de fortfarande kvar. Hon blev arg på sig själv över att hon inte bara gick rakt fram till Joshua och sa Hallå, Josh, och Hej till den där tjejen och sedan gick upp till Skeggsie. Nu skulle det bara kännas pinsamt. Hon tittade upp mot första våningen i huset, väntade sig halvt om halvt att få se Skeggsies ansikte i ett av fönstren, med blicken riktad mot henne. Men där fanns ingenting, bara det varma gula ljuset från köket. Där hon borde vara nu. Irriterat körde hon ner händerna i fickorna. I en av dem kände

hon hörnet av ett kuvert pressas in i huden. Det var ett brev som hon hade burit runt på hela dagen. Hennes mormor, Anna, hade gett henne det samma morgon före skolan. När Rose såg att det var ett brev från hennes gamla skola, Mary Linton College, hade hon genast fått onda aningar. Hon hade stoppat det i jackfickan och tänkt öppna det senare, när hon hade tid och när hon kände för det. Men det hade blivit liggande i fickan hela dagen. Inte så att hon hade glömt bort det. Det hade surrat omkring i utkanterna av hennes medvetande hela dagen, envist och störande, och det var egentligen inte förrän hon var på väg till Joshua som det försvunnit ur tankarna. Nu låg det alltså oöppnat i fickan, utan att säga något, med ett meddelande som hon egentligen inte hade någon större lust att höra. Hon kände igen handstilen, så hon visste exakt vem det var ifrån. Hon lät fingrarna glida över kuvertets grova linnestruktur, Mary Linton Colleges officiella brevpapper. Det fick henne plötsligt att tänka på expeditionen på skolan, dit man gick om man ville fråga något som gällde ett besök, eller en utflykt utanför skolans område. På borden i väntrummet utanför expeditionen stod stora, klumpiga brevpressar och bruna träställ med monogramförsedda papper och kuvert. Papperet var ljusblått och kändes dyrbart. Kuverten var långsmala och öppnades i ena sidan. Man var tvungen att slicka på dem för att försluta dem. Brevpapperet var precis som internatskolan själv: gammaldags och exklusivt. Rose insåg att tjejen som pratade med Joshua hade flyttat sig lite närmare honom. Det var inget avstånd alls mellan dem nu.

Hon såg ut som om hon tänkte kyssa honom. Det skulle bara ta en sekund för henne att resa sig på tårna och vända ansiktet upp mot hans. Eller också skulle han bara kunna böja sig ner och placera läpparna mot hennes. Rose höll andan. Trafiken hade stannat och människorna som rörde sig omkring henne var bara ett töcken, så fokuserad var hon på de två på andra sidan gatan. Hjärtat vreds om i bröstet på henne. Skulle de kyssas? Men det gjorde de inte. Några sekunder senare drog sig tjejen undan och gick därifrån, och Rose kände sig nästan yr av lättnad. Hon såg efter den ljushåriga som rörde sig bland de andra fotgängarna för att så småningom försvinna ur sikte. På andra sidan gatan gick dörren till Joshuas och Skeggsies lägenhet igen. Rose rörde på axlarna för att lösa upp spänningarna i musklerna. Rose, Rose, tänkte hon, vad håller du på med? Joshua öppnade dörren och log mot henne. ”På minuten”, sa han. Hon klev in och kände värmen från lägenheten. Framför henne fanns en brant trappa, och hon följde efter Joshua uppför den till en liten trappavsats. Det luktade gott av mat. Skeggsie dök upp. Han hade ett fläckigt förkläde på sig över skjorta, slips och byxor. De svartbågade glasögonen fick honom att se ut som en vetenskapsman, men han var konststudent, även om han inte liknade någon konstnär som hon någonsin hade kunnat föreställa sig. Han var röd i ansiktet och i ena handen hade han en astmainhalator och i den andra en stekspade. Han sa inte hej, eller hennes namn, utan bara ”Maten är klar”.

När Rose och Joshua gick förbi honom satte han inhalatorn i munnen. ”Blanda inte ihop dem, Skeggs”, sa Joshua. Skeggsie log stelt. Rose fångade Joshuas blick. Det var inte många gånger hon hade sett Skeggsie uppskatta ett skämt. De åt hungrigt, och ingen nämnde anteckningsböckerna. Det var första gången på flera veckor som de inte var det huvudsakliga samtalsämnet mellan dem. Det var varmt i det lilla köket och Rose tog av sig tröjan och hängde den över stolsryggen. Fjärilstatueringen på hennes underarm lyste mot henne och hon dröjde vid den med blicken en stund. Den var helt läkt nu, och det såg ut som om den alltid hade suttit där. En blå morpho. En påminnelse om hennes mamma, som hon inte hade sett på fem år. Skeggsie pratade om animationskursen på college och om sina planer på att göra en kortfilm. Joshua nickade och delade sin kyckling med fingrarna. Han hade rullat upp ärmarna och tröjan var uppknäppt i halsen över en grå T-shirt. Rose stirrade på hans bröst. Där, under T-shirten, på vänster sida om revbenen, satt hans fjärilstatuering. Första gången han hade visat den för henne hade hon följt konturerna av den med fingret, känt den under fingertopparna. Hon undrade om han någonsin satt framför spegeln och betraktade den där bilden, som också föreställde en fjäril, bara större och mer iögonfallande än hennes? Hon föreställde sig hur han stirrade på den och tänkte på sin pappa, Brendan, som han inte hade sett på fem år. Skeggsies röst avbröt hennes tankar.

”Så den här killen på kursen och jag ska göra filmen som ett gemensamt projekt!” sa han. Rose och Joshua tittade genast på varandra. Skeggsie hade en vän. Någon i skolan som han gillade och litade tillräckligt mycket på för att vilja jobba ihop med. Joshua såg förvåningen i Roses ansikte och ryckte lätt på axlarna som för att säga Inte vet jag, medan Skeggsie fortsatte att prata om Pixar och klassisk Disney och fransk animationsteknik. Efter kycklingen åt de cheesecake och det kändes som om samtalsämnena tagit slut. Det var nu de brukade komma in på anteckningsböckerna och vrida och vända på den information de fått från dem, precis som de hade gjort under flera veckor. I stället satt de tysta och Rose åt sin cheesecake, sked efter sked. ”Vad var det för en tjej jag såg förut, på väg bort härifrån?” Hon avskydde sig själv för att hon var tvungen att fråga. ”Det var Clara, från universitetet.” Är ni ihop? ”Går hon samma kurs som du?” Joshua nickade. ”Vilket speciellt namn. Clara”, sa Rose lätt. ”Är det en förkortning för något?” ”Ingen aning”, sa Joshua och lutade sig bakåt medan han la båda händerna på magen, som om han var proppmätt. När måltiden var över hjälpte Rose Skeggsie att diska och ställa undan allt på sin rätta plats. Sedan bestämde hon sig för att åka tillbaka till Annas hus. ”Jättegod mat, Skeggsie”, sa hon och tog sin jacka och väska.

”Jag följer dig till stationen”, sa Joshua. ”Det behövs inte.” ”Men jag gör det gärna.” ”Jag är en stor flicka. Jag kan ta mig hem genom London själv!” Hennes röst lät lite skarpare än vad hon hade tänkt och Joshua lyfte händerna i en försvarsgest. ”Förlåt”, sa hon och gick nerför trappan. Joshua följde efter. Ytterdörren var olåst. Hon hade börjat vänja sig vid det nu. Skeggsie, som hade varit hysteriskt noga med att alla som kom in måste låsa efter sig, hade slappnat av lite grann. ”Går det fortfarande bra med Skeggsie och dörren?” sa hon och försökte prata lågt så att han inte skulle höra. Joshua nickade. ”Och så den där kompisen på college. Verkar som om han är på väg ut ur sitt skal till slut. ” ”Ja …” Det hade dröjt ett tag innan Rose vant sig vid Skeggsie, och hon var fortfarande inte riktigt säker på var de hade varandra. Men han var Joshuas vän och hon ville försöka acceptera honom som han var. ”Ska du göra något i helgen?” frågade Joshua. ”Jag har en massa skolgrejer som jag måste komma ikapp med. Du då?” ”Det är en grej på universitet som jag kanske ska gå på.” Skulle han gå dit med Clara? ”Jag mejlar dig. Och kommer kanske förbi på söndag eller så.” Hon gjorde en paus.

”Vi lyckades låta bli att prata om anteckningsböckerna.” Han nickade. ”Men det betyder inte att vi inte tänkte på dem.” ”Nej”, sa hon. Han tog hennes hand och tryckte den. Hon log och klev sedan ut på trottoaren medan hon höjde handen i en liten vinkning. När hon började gå längs trottoaren böjde hon på fingrarna och föreställde sig ett ögonblick hur det skulle kännas att trycka hans hand tillbaka. Så skakade hon på huvudet över sin egen dumhet och satte kurs mot stationen. Hon öppnade ytterdörren till sin mormors hus och gick in i hallen. Hon ropade hej, utan att vänta sig något svar. Anna hade varit ute mycket de senaste veckorna, och det betydde att Rose ofta hade huset för sig själv. Hon gick raka vägen upp till sitt rum och hängde av sig jackan på en stol. Så kom hon att tänka på brevet från Mary Linton College som hon fortfarande inte hade läst. Hon stack handen i fickan och drog fram det. Det var från Rachel Bliss.

Hej Rose, Du blir väl förvånad över att få brev från mig, men jag har ingen annan att skriva till. Jag vet att vi blev ovänner innan du slutade här, men jag är en annan person nu och jag vill att du ska veta att jag är ledsen för allt dumt jag gjorde mot dig. 10

Anledningen till att jag skriver nu är att det händer mig något hemskt. Det är svårt att förklara, och jag förstår det inte riktigt själv. Du är den enda jag kan vända mig till, den enda jag kan lita på. Det här är inte bara ett rop på uppmärksamhet, jag lovar. Jag har en hemsk känsla av att jag snart kommer att råka ut för något. Snälla, ring mig på mobilen. Vi var vänner en gång. Snälla, svik mig inte. /Rachel Rose läste brevet tre gånger. Sedan rynkade hon pannan och kramade ihop det till en boll.