9789113035116

M agnus

★ U T VIK

M a g n u S U T V IK

★

ME D

m agnus

★ u t ViK

Av Magnus Utvik har tidigare utgivits på andra förlag: Jorden, dikter, 1989 Ögat, dikter, 1990 Om du inte talar, dikter, 1991 Simone, roman, 1993 Hata regnet, hata livet, 1994 Solen har ingen skugga, dikter, 1996 Genom mörker går jag med dig tillsammans med ditt mörker, dikter, 2000 Anna, min älskade, roman, 2005 Pojke med cyklop, berättelse, 2010 Med Stalin som Gud finns även inläst som ljudbok

Norstedts Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 © 2011 Magnus Utvik och Norstedts, Stockholm Omslag: Magnus Lundh Omslagsfoto: Jack Mikrut (framsida) Tryckt hos WS Bookwell, Finland 2011 ISBN 978-91-1-303511-6

»Kamrater, jag har inte planerat och planerar inte att misshandla, tortera eller avrätta några partimedlemmar. Därmed inte sagt att jag tror att man alltid kan klara kampen mot revisionismen utan att få lite skit under naglarna.« KPS ordföraNde aNderS PerSSoN vId PartISammaNdragNINgeN I NovemBer 1987. »Till en tro kommer man inte förnuftsvägen.« arthur KoeStler, Vi trodde på kommunismen. eNgelSKt orIgINal: The God that failed.

Förord

M

ed hänsyn till de före detta medlemmarna i SKF/ML och KPS har namnen ändrats. Även ett dött och begravet förflutet i extremvänstern kan betyda svårigheter. För att citera en av de gamla kamraterna som låtit sig intervjuas för den här boken: »Det är inte i alla sammanhang en fjäder i hatten att ha varit medlem i KPS.« KPS förstesekreterare Anders Persson har däremot fått behålla sitt namn. Han var partiets ledare och ansikte utåt under de knappa femton år som partiet existerade.

Prolog

J

ag var med i Partiet i tre år. Jag trodde att det skulle ta två veckor att lämna det bakom mig. Det tog tjugofem år. Därför är det först nu som jag orkar skriva den här boken, leva med Partiet varje dag.

Jag hoppas att min historia ska vara värd att berätta. Kanske för att den inte bara är min. Tiotusentals svenska ungdomar gick in i eller närmade sig den marxist-leninistiska rörelsen från slutet av sextiotalet och femton år framåt. Och detta i ett av världens rikaste länder.

Det är resterna av min tro på kommunismen jag försöker samla ihop. Jag vill kunna se på mina år i Partiet och säga: Det var det här jag trodde på, kunde dö för.

Jag söker upp några av de gamla kamraterna. Jag vill prata om tiden som troende stalinist, om varför de gick med i Partiet och när de förlorade tron. Fråga om vår partiledare Anders Persson. Han betyder mycket för mig. Jag såg honom på Konsum i Gröndal för ett halvår sedan. Våra blickar möttes. Han sa »hej« och log.

För tjugofem år sedan tändes ett slags ljus inom mig. Mer än så. En låga. Nu blev jag kall i hela kroppen, sa »hej« tillbaka och lade ner mina varor i kassen. Jag tyckte att Anders såg ensam ut men jag visste att det var mig själv jag tänkte på.

9

Mats var en av de flitigaste skribenterna i Partiets tidning Kommunisten. Han var med i Röd Ungdom Värnamo och hade täcknamnet Karl Örn. I dag är Mats redaktör för en tidning på vänsterkanten. Jag skriver och frågar om han vill äta lunch någon dag. Jag håller på med en bok om min tid i KPS och skulle vilja prata lite om Partiet. Mats lunchar gärna. Vi bestämmer tid och plats. Två timmar före lunchen ringer en man som säger sig vara Mats sekreterare och avbokar. Han föreslår ingen annan dag.

Jag skriver till Lars, Partiets ledande teoretiker. Lars är i dag filosofie doktor vid ett stort universitet. Efter två veckor har jag fortfarande inte fått något svar. Jag skriver igen men det plingar aldrig till i mejlkorgen.

Karin satt i Centralkommittén, CK. De senaste åren har hon ägnat sig åt solidaritetsarbete och skrivit en bok. Karin finns på Facebook. Jag skriver: Hej Karin. Kanske kommer du ihåg mig? Jag var med i KPS och vi träffades bland annat i bokhandeln i Värnamo. Jag håller på med en bok om min tid i Partiet och skulle vilja träffa dig och prata lite om detta. Har du tid och lust?

Efter en vecka får jag svar: Hej, det var längesen! KPS är en del av min historia som jag minns med stort obehag och inte så gärna vill tänka på men visst kan jag träffa dig en stund. Snart är det semester så jag föredrar om vi träffas innan dess så att jag sedan kan lämna det hela bakom mig.

10

Hjärtat slår hårt och kroppen blir lätt, jag nästan svävar, men upprymdheten slår snart över i misströstan. »Karin kommer inte«, tänker jag. »Hon skickar ett meddelande: ’Jag orkar inte.

Ledsen för det.’« Karin är 56 år men ser mycket yngre ut. Nästan som jag minns henne. Glittrande ögon, stort leende. Vi sätter oss på en uteservering på Medborgarplatsen och beställer var sitt glas vitt vin. »Sådana här stunder behöver man ett glas vin«, säger Karin och ler mot mig igen. Hon sätter upp solglasögonen i det ljusa håret och tänder en cigarett.

Jag frågar henne varför hon lämnade Partiet och så fort jag ställt frågan vet jag att den kom för tidigt. Det blir som en smäll.

Hon vänder bort huvudet och torkar diskret bort en tår ur ögonvrån. »Jag lämnade inte, jag blev utesluten 1985. Men det är inte därför jag blir ledsen, det handlar om det som hände efteråt, flera år senare. Man säger att tiden läker alla sår. Det är inte så. De blir snarare djupare.« Hon tar en klunk av vinet och fortsätter: »Jag jobbade för Partiet nästan dygnet runt i fem år. Jag hann få barn och fylla trettio innan de slängde ut mig. Redan -82 började Partiet gå bakåt och -85 var jag trött på allt. Var helt utsliten.

Jag föreslog att Partiet skulle upplösas, tillgångarna säljas och att pengarna skulle skänkas till den palestinska befrielsekampen.

Jag blev utesluten direkt. Två sekunder tog det. Dagen efter kom Gunnar, en CK-ledamot, hem till mig och ville ha allt material som rörde KPS. Han bara stövlade rakt in och tog med sig det han ville ha. Hade jag protesterat skulle han ha slängt in mig i väggen. Jag blev inte så ledsen för att de ville ha allt internt material jag hade hemma, utan för att de behandlade mig som 11

en fiende. En dödsfiende. Flera års vänskap var som bortblåst.

Hade aldrig funnits.« Jag ser mig omkring. På Medborgarplatsen har jag sålt Kommunisten en gång när Partiet hade »Röd lördag«. Alla medlemmar skulle ut och visa upp Partiet. Sälja tidningar. Dela ut flygblad. Men två av kvinnorna stannade med barnen, de lekte i en lokal vid Björns trädgård. Barnen, Partiets framtid. »Jag var lättad efter uteslutningen, förstår du?« Karin låter nästan hetsig när hon beskriver känslan. »Jag förlorade alla mina vänner men jag kunde andas.« Vinden blåser genom hennes hår och hon ser på mig på ett sätt som visar hur tragiskt det hon ska berätta är: »Tio år senare var jag på en fest, i köket satt Anders. Jag tänkte att nu har det gått tio år och alla sår är väl läkta, så jag gick fram till Anders och sträckte fram handen. Jag skakade i hela kroppen men gjorde allt för att inte visa det. Han bara glodde på mig och vägrade ta min hand. Vet du vad han sa? ’Vet du att jag hatar dig?’« Karin tystnar. »Jag fattar det fortfarande inte. Tio år! ’Vet du att jag …’ Jag gick ut på balkongen och sträckrökte tre cigg innan jag gick hem. Kunde knappt sova på hela natten. I hans värld hade jag, som ville upplösa Partiet, begått ett hemskt brott. Det var hans parti. Som han hade byggt upp och var ledare för. Men tio år!« Jag lutar mig tillbaka i den flätade, knirrande stolen och låter orden sjunka in. Jag kan se Anders framför mig. Hur han drar med tummen och pekfingret över mustaschen. Vet du att jag hatar dig? »Sa jag att jag under åren i Partiet var förälskad i Anders?« När jag var i Stockholm såg jag alltid Anders och Karin tillsammans. Jag tänker på en replik ur filmen När lammen tystnar: 12

Man åtrår det man ser varje dag. »Anders kunde vara världens snällaste«, säger Karin som om det vore den självklaraste saken i världen. »Stöttade och sa fina saker. Brydde sig. Om man var hans vän. Det fanns bara två vägar som medlem. Se upp till och respektera Anders, skratta åt honom, vara nära honom, få en varm blick som gjorde att man kunde slita ett halvår till eller så lämnade man Partiet. Men vart skulle man ta vägen? Det skulle bli ett liv utan vänner.« Jag nickar igenkännande. När jag slutade i KPS lämnade jag mina få vänner bakom mig.

Karin dricker upp det sista i glaset och fimpar cigaretten. »Ingen av mina vänner i dag vet om att jag varit med i KPS. Jag brukar bara säga att jag gjort en kort utflykt i extremvänstern. ’Vem har inte det?’ Skratt. Men jag kan inte skratta åt det.

Jag känner sorg och skam över att ha tillhört ett parti som ville inskränka de demokratiska rättigheterna och yttrandefriheten för 99 procent av befolkningen. Jag gav fem år av mitt liv åt att införa diktatur i Sverige. Jag har svikit och ljugit för många människor. Jag fick sökande ungdomar att gå med i ett politiskt parti som bäst kan liknas vid en religiös domedagssekt. Jag vet inte om jag kan leva med det …« Innan vi skiljs åt tar Karin min hand. »Om jag på något sätt Magnus, genom mitt handlande, har gjort så att du har mått dåligt av tiden i Partiet, så ber jag dig, från djupet av mitt hjärta, om ursäkt.« Hemma igen går jag ut i badrummet och sköljer mig med kallt vatten. Jag ser det så tydligt. Jag har ett annat ansikte under det jag möter i spegeln varje dag när jag borstar tänderna. Som om det kan skalas likt en apelsin, bit efter bit. Nu ser jag den smala, 13

sjuttonårige killen i Värnamo med grön collegejumper och Leejeans som lovade att viga sitt liv åt Partiet och revolutionen. När han var tjugo ville han inte leva längre.

14

Till frågan om att vara ungkommunist och viga sitt liv åt revolutionen

Värnamo, våren 1980

V

åreN när jag skulle fylla sexton gick jag med i VPK:s ungdomsförbund, Kommunistisk Ungdom, efter att ha känt mig som kommunist sedan jag var tretton och följde med mamma och pappa och tittade på Tältprojektet, en musik-och teaterföreställning om den svenska arbetarklassens historia. Det var en solig dag mitt i sommaren i Borgholm på Öland. Mamma, pappa, jag, min bror och syster satt på en bänk nästan längst upp i den cirkusliknande lokalen och delade på en Schweizernöt medan Totta Näslund sjöng Vi äro tusenden, omgiven av vajande röda fanor: Så bildas en gnistrande väv som berättar om klassernas kamp.

Så håller en tiggare fram sin dåtid och nutid i samma hand.

Så börjar historien nu och framtiden är i dag, i dag!

Med Tältprojektet fick jag en första känsla av klassolidaritet.

Känslan närdes av min pappas många berättelser om sin uppväxt i en statarfamilj på Öland och min morfars förstörda lungor efter trettio år på massafabriken i Husum.

15

Fast egentligen blev jag nog kommunist redan julen 1972 då jag satt i soffan bredvid pappa och tittade på bombningarna av Hanoi. Jag var bara åtta år men pappa hade bestämt att för amerikanska bombningar fanns ingen åldersgräns. Det var varje människas plikt att se. Förstå. Och aldrig glömma.

När vårterminen började gick jag till skolan och sa till Ingrid, min snälla men stränga lärare som också var missionsvän, att Nixon var lika galen som Hitler. Jag trodde fröken skulle bli glad. Tänka att jag brydde mig om de fattiga vietnameserna som fick sina byar och städer förstörda. Men Ingrid såg på mig med sorgsen blick och sa: »Det är inte ens fel att två träter. Det förstår du när du bli äldre.« Engagemanget i KU började med en marxistisk grundkurs. I kursboken fanns bilder på Marx, Engels och Lenin. Men inte på Stalin. »Vi har omvärderat Stalin«, sa kursledare Marit. »Det var många år sedan«, nickade Jessika, den andra kursledaren. Hon berättade om den 20:e partikongressen 1956 i Sovjet där Chrusjtjov kritiserade Stalin. Efter det fick det svenska kommunistpartiet en mer nyanserad syn på Stalin. Efter partisplittringen 1967 där ena delen bildade KFML och den andra vårt parti, VPK, slopades Stalin helt. Det fanns ingen anledning att återupprätta honom nu.

Jag frågade om Mao som min systers kompisar i Röd Ungdom gillade. »Mao«, funderade Jessika, »han gjorde mycket bra för det kinesiska folket men en del dåligt också. Vi kommer kanske att diskutera Maos politik lite senare under kursen.« Efter bara några gånger hoppade min klasskompis Ylva av.

16

Men det var inte för att hon saknade Stalin eller Mao. Hon var kristen och blev ledsen på en teckning i kursboken. Poliser slog ner ett gäng strejkande arbetare. Bredvid stod en präst och tittade upp på himlen: »Vi kan bara be om att Gud griper in.« Ylva tog sin ryggsäck och gick hem.

KU:s lokal låg på övervåningen i ett gammalt trähus bara ett stenkast från Frälsningsarmén. Lokalen var sliten med rödbruna tapeter, en stencilapparat, en kaffekokare, tio stolar och ett bord.

Bredvid kaffekokaren låg en trave böcker. Monopol och stor­ finans – de femton familjerna av CH Hermansson, Jörn Svenssons Du ska ta ledningen och makten och den märkliga boken Processen mot det sovjetfientliga, trotskistiska centrum med undertiteln: Behandlat av Sovjetunionens högsta domstols militär­ kollegium 23–30 januari 1937.

Roland, den äldste av KU:s arton betalande men ganska passiva medlemmar, strövade runt i lokalen och pratade om »förr«.

Förr var det fler medlemmar. Förr var det fler aktiva medlemmar. Förr var tjejerna snyggare. Han skrattade. Marit och Jessika tittade på varandra. Typiskt Roland. Så gubbig. Hela han var förr. Borde bli utesluten av åldersskäl. Hade man passerat trettio och inte hade vett att gå över till moderpartiet så borde man kastas ut.

Jessika och Marit gick runt i jordskor och plyschbyxor, försökte lära sig röka och fnissade om killar. Roland brydde sig inte men tittade långt efter Marit och hennes dallrande skinkor under det ljusröda tyget. I värsta fall skulle han nog kunna tänka sig Jessika också.

Jessika var den klipska av de två kursledarna. Hon hade rött hår, underbett och höga betyg. Jessika var karriärist. Ville ända upp till toppen. Tänkte sig en tjänst som ombudsman för partiet 17

i Jönköping efter gymnasiet. Sedan avlönad distriktsordförande ett par år innan flytten gick till Stockholm. Där ville hon jobba för att utveckla partiets kontakter med broderpartierna.

En kväll efter kursens slut stod alla deltagarna och kursledarna och rökte i en liten ring utanför lokalen. Marit pratade på som vanligt: »Det är bra med teori men vi måste vara aktiva i den svenska klasskampen nu när borgarna håller på att riva ner allt.« »Men vi har det rätt bra i Sverige ändå.« Det var Peter. En kille från Forsheda som jag spelat hockey med. Peter hade jeansjacka med stålkam i fickan. Han var sosse men jag försökte omvända honom till kommunist. Nu stod han där i gruset och log när han borde ha fattat att han svor i kyrkan. Det var ju precis tvärtom: Allt höll på att gå åt helvete. Arbetslösheten steg. Klyftan mellan rika och fattiga ökade och drogmissbruket bland ungdomarna gick allt längre ner i åldrarna. Det var tydliga bevis för att kapitalismen var inne i ett sista ruttnande stadium. Bra i Sverige ändå? »Kapitalismen är i djup kris«, förklarade Marit och tvingade ner röken i halsen. »Men ingen svälter«, fortsatte Peter obekymrat. »Och jag känner ingen som är arbetslös.« Enligt Peter var hans pappa ett levande bevis för att det var möjligt att skapa sig en kappsäck full med pengar genom hårt arbete på Forsheda Gummifabrik. Familjen hade köpt en sommarstuga vid sjön Hindsen och en ny Opel. Med Blaupunktstereo.

Marit kramade sitt lilla Marlboropaket. Peter lät som ett eko av alla löjliga teknister som sprang omkring på skolan med Lacostetröja och en portfölj med SAF:s märke »Satsa på dig själv«.

Eller ännu värre: killarna på fordon som gick runt i jeansjackor 18

med sydstatsflaggan på och pratade om att öppna egen verkstad.

Marit gav Peter en uppgiven blick. »Du borde läsa senaste numret av Stormklockan. Handlar om ungdomsarbetslösheten. Fördubblad på bara några år. Och om unga ensamstående mammor som tvingas gå till socialen.« »Hemma har vi Värnamo Nyheter«, flinade Peter och drog stålkammen genom håret.

Det räckte så. Solen gick ner bakom Domushuset. Alla i den lilla ringen visste att Peter hade satt sin fot i lokalen för sista gången. Han passade bättre i baksätet på en upphottad Amazon.

Fanns inga som var så reaktionära som raggare.

19