9789127088993

Mordet i Amster-dam_POCKET.indd 6

09-03-26 05.39.47

Innehåll ett Heligt krig i Amsterdam 9 två Tack, Pim 43 tre Den sunde rökaren 75 fyra En nederländsk tragedi 105 fem Underkastelse 141 sex En lovande ung man 181 sju In memoriam 215 efterord 251 författarens tack 255 noter 257 register 259

Mordet i Amster-dam_POCKET.indd 7

09-03-26 05.39.47

Mordet i Amster-dam_POCKET.indd 8

09-03-26 05.39.47

ett Heligt krig i Amsterdam

Ton (48), ögonvittne till mordet på Theo van Gogh den 2 november 2004: ”Jag hörde Theo van Gogh be för sitt liv. ’Skjut inte! Skjut inte!’ ropade han. Jag såg honom falla omkull på cykelbanan. Mördaren var helt lugn. Det var verkligen chockerande att se. Hur kan man mörda en människa så kallblodigt, på öppen gata?

Jag sov inte på flera veckor … Varenda natt ser jag Theo van Gogh falla till marken och Mohammed B. lugnt avsluta sitt dåd … Sen dess är det inte många jag litar på. Mohammed B. kan vara ens granne. Om jag säger ’jävla svartskalle’ till en surinames kallas jag för rasist, även om han kan kalla mig för viting. Man kan inte säga vad man tycker längre. Vi har blivit främlingar i vårt eget land.” nrc handelsblad, 30 juli 2005

9

Mordet i Amster-dam_POCKET.indd 9

09-03-26 05.39.47

mordet i amsterdam

D

et var det kyliga sättet, behärskningen hos en person som visste precis vad han höll på med, som gjorde starkast intryck på dem som såg Mohammed Bouyeri, en 26-åring med marockanskt ursprung i grå regnrock och bönemössa, skjuta ner filmaren Theo van Gogh från sin cykel en mulen morgon i Amsterdam. Lugnt sköt han sitt offer i magen, och när Theo hade stapplat över till andra sidan gatan sköt han honom flera gånger till. Sedan drog han fram en böjd machete och skar halsen av honom – ”som om han skar sönder ett däck”, enligt ett vittne.

Han lämnade macheten djupt inborrad i van Goghs bröst, tog upp en mindre kniv ur en påse, skrev något på en papperslapp, vek lappen prydligt och stack fast den på kroppen med denna andra kniv.

Theo van Gogh, en kortvuxen, tjock man med blont, lockigt hår, var som vanligt klädd i T-shirt och hängslen.

De flesta holländare som ser på tv eller läser tidningar skulle ha känt igen honom. Han figurerade på radio och tv, i tidnings- och Internetkrönikor och i uppmärksammade rättegångar. Han var filmare, men egentligen var han mer känd för sina provokativa uttalanden om alltifrån judiska kändisar som påstods sko sig på förintelsen till att det skulle finnas en farlig muslimsk ”femtekolonn” som opererade i det nederländska samhället. Nu låg han på rygg med armarna utsträckta över huvudet och två knivar utstickande ur bröstet, slaktad som ett offerdjur. Bouyeri gav kroppen några hårda sparkar och gick därifrån, utan brådska, utan vidare, som om han inte hade gjort något värre än att filea en fisk.

Han var fortfarande lugn och gjorde ingen ansats att 10

Mordet i Amster-dam_POCKET.indd 10

09-03-26 05.39.47

heligt krig i amsterdam

fly. När han laddade om sin pistol skrek en förbipasserande kvinna åt honom: ”Så kan du inte göra!” ”Jo, det kan jag”, svarade Bouyeri innan han försvann in i en närliggande park medan ett flertal polisbilar skyndade till platsen, ”och nu vet ni vad ni kan förvänta er i framtiden.”

Sedan började en skottväxling. En kula träffade en polis i hans skottsäkra väst. En annan träffade en förbipasserande i benet. Men sedan träffades Bouyeri själv av en av polisens kulor och kunde gripas. Det här ingick inte i planen.

Bouyeri ville dö som martyr för sin tro. Det vet vi dels på grund av vad han senare sa, dels på grund av brevet på van Goghs bröst.

Vad som stod i Bouyeris brev offentliggjordes inte på flera dagar. Kanske ansåg man att det var alltför chockerande och att det sannolikt skulle utlösa mer våld. Det visade sig vara en lång, osammanhängande skrift, skriven på nederländska med några citat på arabiska, som uppmanade till heligt krig mot de otrogna och mord på ett antal människor som var nämnda vid namn. Tonen gav närmast associationer till en dödskult, med ett språk som dröp av fantasier om otrognas blod och heliga martyrer. Nederländskan var korrekt men lite styltig, vilket kanske var ett tecken på författarens litterära tillkortakommanden, men också på flera lager av märkliga översättningar. Mycket av Bouyeris kunskaper i radikal islamistisk retorik kom från engelska översättningar av arabiska texter som han hade laddat ner från Internet. Även sättet som van Gogh mördades på verkar ha varit inspirerat av bilder från olika webbplatser runt om i världen. Hemma hos Bouyeri hittades en CD-ROM med 11

Mordet i Amster-dam_POCKET.indd 11

09-03-26 05.39.47

mordet i amsterdam

filmsnuttar som visade över 23 mord på ”Allahs fiender”, inklusive den amerikanske journalisten Daniel Pearl. Dessa var hämtade från en saudisk webbplats administrerad från London. Utöver de detaljerade bilderna av män från olika länder som blev halshuggna innehöll skivan ett filmklipp av en man som kämpade för sitt liv medan hans huvud långsamt sågades av, hämtat från en nederländsk porrsida.

Bouyeris ”öppna brev” var egentligen inte adresserat till Theo van Gogh själv, utan till Ayaan Hirsi Ali, den somaliskfödda nederländska politikern som tillsammans med van Gogh hade gjort en kortfilm med titeln Underkastelse, där de hade dramatiserat det hon såg som muslimska övergrepp mot kvinnor genom att projicera citat ur Koranen på ett flertal unga kvinnors nakna kroppar. Filmen visades för första gången i ett tv-program där nederländska kändisar får välja scener från sina favoritfilmer eller favoritserier. Hirsi Ali valde Underkastelse. Det var ovanligt, eller kanske till och med unikt, att någon valde att visa sitt eget alster, men Hirsi Ali var ingen vanlig kändis. Under det år som föregick mordet på van Gogh hade hon blivit Nederländernas främsta kritiker av islam. Under möten med muslimska kvinnor, på partikonferenser och i tv-program upprepade hon om och om igen sitt budskap om att det var själva Koranen som var källan till de våldsamma övergreppen. Genom vältaligheten och övertygelsen i dessa offentliga uttalanden, där hon varnade för en religion som redan hade dåligt rykte, hade denna skira afrikanska skönhet skapat sig en plats i allmänhetens medvetande. Här var en muslim, eller före detta muslim, från Afrika som sa till européer att islam var ett allvarligt hot. Det här var ett 12

Mordet i Amster-dam_POCKET.indd 12

09-03-26 05.39.47

heligt krig i amsterdam

oroande budskap i ett samhälle där man var van vid att offentliga personer pratade om mångkulturell tolerans, men det var också något som många ville höra – bland annat några av dem som senare skulle vända sig emot henne.

Bouyeris brev var adresserat till Hirsi Ali. Hon var en kättare som hade gjort uppror mot sin fädernestro och blivit ett lydigt redskap för ”sionister och korsfarare”. Hon kallades en ”ondskans soldat” som hade ”vänt sanningen ryggen”. Hon var en ”lögnare” som skulle ”slå sig själv i spillror mot islam”. Hon skulle förintas, tillsammans med USA, Europa och Nederländerna. Döden skulle ”skilja sanningen från lögnerna”, och islam skulle ”segra genom martyrernas blod”.

Ayaan Hirsi Ali var den främsta måltavlan för hans heliga raseri, men hon var inte den enda. I brevet beskrevs hennes ”herrar” som en judisk sammansvärjning som styrde Nederländerna. I sammansvärjningen ingick Amsterdams borgmästare Job Cohen, en sekulär man som i själva verket gjorde allt för att hålla sig på god fot med de muslimska grupperna i staden (eller ”hålla ihop saker och ting”, som han uttryckte det). Ironiskt nog hade Cohen också blivit anklagad för att vara för undfallande mot muslimsk extremism, bland andra av Theo van Gogh.

Skuggan av andra världskriget, det enda krig som har nått nederländsk mark sedan Napoleons invasion, är aldrig långt borta i en nederländsk kris. Med sitt aldrig sviktande sinne för låga påhopp jämförde van Gogh Cohen med en borgmästare som samarbetade med nazisterna under kriget. Men i Bouyeris jihad skulle Cohen ändå undanröjas.

En annan medlem av den påstådda sammansvärjningen 13

Mordet i Amster-dam_POCKET.indd 13

09-03-26 05.39.47

mordet i amsterdam

var Jozias van Aartsen, den dåvarande ledaren för det konservativa partiet VVD* för vilket Hirsi Ali satt som nyvald representant i parlamentet. Det faktum att han inte var jude var naturligtvis irrelevant. I det heliga kriget mot ”sionister och korsfarare” är det mindre viktigt var man kommer ifrån än vem man umgås med. Även van Aartsen drog paralleller till andra världskriget. ”Dessa människor”, skrev han i NRC Handelsblad som är den mest ansedda av de rikstäckande morgontidningarna, ”vill inte förändra vårt samhälle, de vill förgöra det. De betraktar oss som sin fiende, något vi inte har sett sedan 1940.” Hans partikollega finansminister Gerrit Zalm, som kände van Gogh personligen, deklarerade att ”vi” låg ”i krig” med terroristerna, och att åtgärderna skulle skärpas ”på alla fronter”. Matt Herben, ledare för det populistiska partiet LPF** grundat av den framlidne Pim Fortuyn, såg framför sig hur den muslimska och den västerländska civilisationen låg i krig med varandra på nederländsk mark.

Han sa att samhället var ”hotat av extremister som spottar på vår kultur. De talar inte ens vårt språk och de går runt i konstiga kläder. De är en femtekolonn. Theo sa det bättre än någon annan.”

Först var det en moské i Huizen – tre män försökte sätta fyr på den med terpentin och bensin. Sedan var det någon som gav sig på en moské i Rotterdam, men där lyckades de bara svedja dörren. Ytterligare ett försök till mordbrand gjordes vid en moské i Groningen. Och i Eindhoven deto*Volkspartij voor Vrijheid en Democratie, eller Folkpartiet för Frihet och Demokrati. **Lijst Pim Fortuyn, eller Pim Fortuyns lista.

14

Mordet i Amster-dam_POCKET.indd 14

09-03-26 05.39.47

heligt krig i amsterdam

nerade en bomb i en muslimsk skola. Premiärminister Jan Peter Balkenende gjorde snabbt ett uttalande där han inte precis sa att ”vi” låg i krig, men att Nederländerna ”kämpade” mot ”radikalismen”. Tre kristna kyrkor utsattes för attentat, i Rotterdam, Utrecht och Amersfoort. I Uden, en liten stad i södra Nederländerna, tändes ytterligare en muslimsk skola på. Någon hade skrivit ”Theo R.I.P.” på väggen. ”Landet står i lågor”, sa nyhetsuppläsaren på tvnyheterna.

Men egentligen stod landet inte alls i lågor. Mordbrännarna i Uden var ett gäng tonåringar som var ute och hittade på bus. ”Inbördeskriget” som vissa fruktade, den våldsamma förföljelsen i muslimska områden, hämndaktionerna från nyrekryterade jihadister, inget av detta blev verklighet. De flesta höll sig lugna. Men det ständiga flödet av spekulationer från politiker, krönikörer, tv-experter, rubriksättare och ledarskribenter i populärpressen skapade en febrig atmosfär där den minsta incident, det minsta felsteg, satte i gång ändlösa överhettade dispyter.

En ortodox imam från Tilburg vägrade skaka hand med integrationsminister Rita Verdonk. På knagglig nederländska sa den syriskfödde imamen att han hyste full re­ spekt, men hon var kvinna, och hans religion förbjöd honom att ha fysisk kontakt med främmande kvinnor. ”Men vi är ju jämlikar”, sa Verdonk lite irriterat, osäker på vad hon skulle göra med sin utsträckta hand. Hon hade rätt, de var jämlikar, men det behöver inte ha handlat om det.

Förvisso såg imamens agerande inte särskilt bra ut, men man hade inte behövt dra så stora växlar på det. Nu hamnade det på förstasidan i alla de stora morgontidningarna.

15

Mordet i Amster-dam_POCKET.indd 15

09-03-26 05.39.48

mordet i amsterdam

Rita Verdonks beslutsamma gestalt ansikte mot ansikte med den skäggige imamen blev en huvudsymbol för den nederländska krisen, för mångkulturalismens kollaps och slutet på en ljuv dröm om tolerans och ljus i Europas mest progressiva lilla enklav.

2.

Fyrtio marockanska, nederländska, politiska, religiösa och homosexuella organisationer från Amsterdam delade ut affischer med slagorden: ”Detta tar vi inte.” Människor uppmanas att skriva på ett manifest på webbplatsen www. ditpikkenwijniet.nl.

NRC HANDELSBLAD, 16 NOVEMBER 2004

D

et var då jag bestämde mig för att åka till Nederländerna, där jag föddes 1951 och bodde fram till 1975.

Jag var lite bekant med Theo van Gogh. Vi hade gemensamma vänner och gjorde några radioprogram tillsammans. Han bjöd in mig till sin talkshow på tv som hette Een vriendelijk gesprek (Ett vänskapligt samtal), vilket det också blev. Eftersom jag inte hängde på Amsterdams kaféer eller tillhörde de lokala litterära kretsarna hade jag sluppit undan hans ofta skoningslösa polemik. Han var alltid artig mot mig, även om hans högljudda, gälla röst som alltid försökte göra sig hörd kunde vara tröttsam.

Jag skulle göra ett jobb för en amerikansk tidning och jag hann dit i tid för Verdonks misslyckade handslag. Men 16

Mordet i Amster-dam_POCKET.indd 16

09-03-26 05.39.48

heligt krig i amsterdam

jag missade den minneshögtid som arrangerades av ”Theos Vänner”, enligt Theos egna specifika önskemål som han hade skrivit ner när han skulle åka till New York några månader tidigare (han var flygrädd). Ett rockband spelade och kabaréartister uppträdde. Snygga cigarettflickor i minikjol försåg gästerna med cigaretter, precis som på en 1930-talsbiograf. De kvinnliga gästerna bar pärlhalsband och jumperset, en stil som Theo tyckte var sexig. Eftersom ett av Theos favoritord för muslimer var ”getknullare” var det kända komiker som skämtade om att knulla getter, och det stod två uppstoppade getter på en provisorisk scen, redo för dem som ”kunde tänkas få lust”. En stor träkista som skulle föreställa att den innehöll Theos lik stod uppställd på ett snurrande podium, flankerad av magnumflaskor med champagne och stora, falliska kaktusar, som den i vinjetten till hans tv-program. Senare var det en av Theos Vänner, som var närvarande på den här likvakan över en lättsinnigare era, som sa till mig att det skulle bli inbördeskrig i Nederländerna om inte de radikala muslimerna krossades snart.

Det vilade en förryckt stämning över Nederländerna under vintern 2004, och jag ville förstå den bättre. Hysteri är ju verkligen inget som brukar förknippas med ett land som lata utländska journalister brukar beskriva som ”flegmatiskt”. Jag visste att det var en karikatyr, men jag tyckte att den var lite väl harmlös, lite väl ofarligt tråkig.

Uppenbarligen stämde den inte längre. Det hade skett en dramatisk förändring i mitt gamla hemland.

Något av det första jag läste när jag kom till Amsterdam var en uppsats av den store nederländske kulturhistorikern 17

Mordet i Amster-dam_POCKET.indd 17

09-03-26 05.39.48

mordet i amsterdam

Johan Huizinga från 1934, en annan svår tid när fascismen och nazismen låg som ett orosmoln inte långt ifrån Nederländernas gränser. Men holländarna skulle aldrig låta sig förföras av extremismen, menade han, och även om de mot alla odds gjorde det skulle det inte bli något mer än en ”måttfull extremism”. Även om Nederländerna inte var immunt mot den moderna propagandans hot och den vacklande tron på demokratin, var de sävliga nederländska borgarna helt enkelt inte lagda åt excesser. Som Huizinga såg det var ”den själsliga grunden” för kollektiva illusioner ett ”politiskt mindervärdeskomplex” som byggde på århundraden av motgångar och förtryck och en stark känsla av en tidigare storhet som gått förlorad. Vanligen resulterade det här i en förbittrad nationalism, full av hämndbegär. Så var det däremot inte i Nederländerna, för ”som nation och stat är vi trots allt satisfait (belåtna), och så är det vår plikt att förbli”.

Huizingas syn på den nationella karaktären var kanske inte helt fel, men den avslöjade att visst mått av självgodhet. Medelklassens belåtenhet ska inte föraktas – den är ju faktiskt ett recept på fred och välordnad trivsel. Även om den kanske är lite tråkig. Heinrich Heine menade det inte som en komplimang när han sa att han skulle ta sig till Nederländerna när världens undergång var nära, eftersom allting hände femtio år senare där. Liksom de flesta av den här sortens sarkastiska skämt var det överdrivet, men inte helt grundlöst, särskilt inte på 1800-talet. Men vid mitten på 1900-talet hade Nederländerna i stort sett hunnit i kapp resten av världen, och sedan dess har man ofta legat ett steg före, till exempel när det gäller tolerans för 18

Mordet i Amster-dam_POCKET.indd 18

09-03-26 05.39.48

heligt krig i amsterdam

droger och porr, acceptans för homosexuellas rättigheter, mångkulturalism, dödshjälp och så vidare. Även det här har lett till en självbelåten atmosfär, kanske till och med förmätenhet, en självgod känsla av att leva i världens bästa, friaste, mest progressiva, civiliserade, välutvecklade lekpark för mångkulturell utopism.

Jag lämnade Amsterdam vintern 1975, mitt i de goda tiderna, driven av en sedvanlig nederländsk reslust, ett behov av att ge mig ut i vida världen, men också av en viss tristess i den nederländska idyllen. Min rastlöshet kan mycket väl ha varit ett resultat av att ha vuxit upp i ett bortskämt samhälle, där det alltid fanns tillräckligt att äta och ingen behövde vara rädd för att det skulle knacka på dörren efter midnatt. Men det fanns sprickor i den nationella idyllen redan då, när jag skulle åka. Sju unga moluckiska aktivister hade precis kapat ett tåg i en provins nära den tyska gränsen och hållit passagerarna gisslan i ett försök att få nederländskt stöd för södra Moluckernas självständighet från Indonesien. När kaparna inte fick som de ville mördade de lokföraren och två passagerare, och till miljontals tv-tittares fasa kastade de nonchalant ner dem på spåret. När jag var på väg till flygplatsen fick vi ta en omväg för att det indonesiska konsulatet hade blivit ockuperat av moluckiska aktivister som sköt vilt omkring sig.

De här våldshandlingarna, eller terrorhandlingarna, är nu i stort sett bortglömda. Det fanns inga hjältar i den här berättelsen, och skurkarna var mer patetiska än monstruösa. Faktum är att det var ett typiskt fall av olösta koloniala spänningar. Många av moluckerna var kristna, och de hade stridit på den nederländska sidan i kolonialkrigen. Precis 19

Mordet i Amster-dam_POCKET.indd 19

09-03-26 05.39.48

mordet i amsterdam

som andra minoriteter i europeiska kolonier – hmongfolket i Indokina, de indiska sikherna – tjänstgjorde de i kolonialarméer i utbyte mot privilegier och beskydd. När Japan invaderade Nederländska Ostindien 1941 gjorde moluckerna – till skillnad från javaneserna – motstånd å Nederländernas vägnar, och behandlades med särskild grymhet av japanerna. När Indonesien förklarade sig självständigt efter Japans nederlag stred moluckerna återigen sida vid sida med nederländska trupper i en brutal kampanj (”polisaktioner”) för att krossa den javanesiskledda självständighetsrörelsen. Kampen var både blodig och hopplös.

Holländarna lämnade Indonesien 1949 och tog de moluckiska soldaterna med sig. De hade inget val eftersom indonesierna inte lät ”förrädarna” åka hem till Moluckerna. Men eftersom moluckerna inte hade någon lust att börja om sina liv i de kalla och sjaskiga små städerna i det krigshärjade Nederländerna, och holländarna inte hade någon lust att låta dem stanna, blev moluckerna lovade att de snart skulle få återvända till ett självständigt hemland.

Det skulle holländarna se till. Men naturligtvis tänkte holländarna inte bråka mer med Indonesien. Så de stackars moluckerna skyfflades undan i gamla nazistiska koncentrationsläger, till exempel Westerbork, varifrån mindre än ett årtionde tidigare nästan hundra tusen nederländska judar hade deporterats, de flesta för att aldrig återvända. Westerbork byggdes ursprungligen för judar som flydde från Nazityskland på 1930-talet. Även den gången var det tänkt som en tillfällig lösning. Det var inte tänkt att de skulle stanna heller. 1975 stod det klart att södra Moluckernas självständighet var en illusion, ett bedrägligt löfte om en 20

Mordet i Amster-dam_POCKET.indd 20

09-03-26 05.39.48

heligt krig i amsterdam

falsk gryning. En ny generation hade vuxit upp utan något hopp om att återvända och utan något liv utanför lägren.

Det var ingen bra start på den nya mångkulturella eran.

3.

Amsterdam, 21 december: Familjen till den mördade filmaren Theo van Gogh är arg på premiärminister Balkenende för att han inte har brytt sig om att försöka trösta dem.

Det här tillbakavisades av regeringens informationsavdelning. På tv-programmet Nova i går kväll anklagade van Goghs mamma premiärministern för att … ha besökt både en moské och en muslimsk skola, men glömt bort en liten pojke vars pappa hade blivit mördad i Amsterdam. nrc handelsblad, 21 december 2004

O

medelbart efter mordet på van Gogh började tjafset.

Inom några timmar hade chocken gått över i beskyllningar. Ministrar i Haag skyllde på AIVD, den nationella säkerhetstjänsten, för att den inte hade haft koll på Mohammed Bouyeri. Premiärministern och justitieministern anklagades för att inte ha tagit itu med hatet som piskades upp i moskéerna. Job Cohen, Amsterdams borgmästare, anklagade AIVD för att de inte hade delat sin information med Amsterdampolisen. Inrikesministern som ledde AIVD anklagades för att låta terrorister löpa fritt. Ayaan Hirsi Ali anklagades för att ha väckt onödig anstöt med sin provokativa film. Theo van Gogh anklagades för att ha 21

Mordet i Amster-dam_POCKET.indd 21

09-03-26 05.39.48

mordet i amsterdam

förolämpat muslimerna. Theos Vänner, en exklusiv skara av välkända röster i den nationella och internationella pressen, anklagade Cohen för att vara feg, regeringen för att vara vårdslös, muslimerna för att vara ovilliga att se att det fanns ett problem, premiärministern för att vara kall och Nederländerna för att vara ett ynkligt litet land som lät ett av sina genier dö. Och Theos Vänner anklagades i sin tur för att ”spela på folks rädsla”. Det stora problemet, menade andra, hade sin grund i en generation av arroganta socialdemokrater som inte hade sett det ”mångkulturella dramat” ta form och avfärdat sina kritiker som rasister.

Det här är den andra sidan av självbelåtenheten, av att vara lite väl satisfait. När den självgoda bilden utmanas utbryter panik. I fingerpekandet fanns en ton av sårad självkänsla, av besvikelse över att saker och ting plötsligt hade gått snett, en känsla av sårad stolthet, av att ha blivit skymfad av sina egna krossade drömmar. Det finns ett nederländskt ord som beskriver den här känslan på pricken: verongelijktheid, att känna sig förorättad, inte direkt av någon enskild person, utan av hela världen. Det syntes i ansiktet på folk som grälade på tv i efterdyningarna av mordet. Man ser det också ofta på det beryktade landslagets sätt att spela fotboll.

Stolta över sina överlägsna färdigheter, sin mångkulturella sammansättning och sin nästan hånfullt obehindrade spelstil som driver spelare från fantasilösare lag som Tyskland till vanvett, brukar de nederländska fotbollsstjärnorna inleda sina matcher med en slående självsäkerhet. I sin lekfulla individualism och progressiva djärvhet vet de att de är bäst. Och ibland är de det. Men när de stöter på 22

Mordet i Amster-dam_POCKET.indd 22

09-03-26 05.39.48

heligt krig i amsterdam

motgångar och de tungfotade tyskarna, de trilska italienarna eller de envisa engelsmännen får in ett par mål är de inte så sturska längre, käbblet börjar och matchen förloras med en bitter känsla av verongelijktheid: Hur kunde det här hända? Vad har vi gjort för att förtjäna det här? Är det inte vi som är bäst? Ni kan dra åt helvete!

I november 2004 hade det verkligen gått snett i lekparken. Den surmulna besvikelsen artikulerades tydligast av författaren Max Pam, en celeber medlem av Theos Vänner, i ett tv-program som sändes dagen efter mordet.

Pam fick frågan om han verkligen ville lämna Amsterdam och flytta till Tyskland, som det hade sagts. Nja, sa Pam, det var en överdrift. Men faktum var att han nyligen hade stött på Harry Mulisch, en av Nederländernas mest kända författare, och han hade sagt att han inte trivdes i Nederländerna längre och funderade på att flytta till Tyskland. Pam förstod, för han hade också fått nog. Det som upprörde honom mest var slutet på ett visst sätt att leva, en sorts ”frisinnad anarkism”, full av ”humor och upptåg”, ett liv där man kunde skämta om saker, förolämpa folk utan att behöva vara rädd för våld. ”En särskild sorts idyll” hade gått förlorad, suckade han. När jag såg på Pam tänkte jag på det nederländska fotbollslaget. Efter Theos död var det inte roligt längre.

Precis som Heines uttalande innehöll Pams kommentar ett korn av sanning. Nederländerna hade aldrig varit någon utopi, men världen hade förändrats mycket sedan 11 septemberattackerna, och den världen hade hunnit i kapp Amsterdam, precis som den hade hunnit i kapp New York, Bali, Madrid och London. Problemet med moluckerna 23

Mordet i Amster-dam_POCKET.indd 23

09-03-26 05.39.48

mordet i amsterdam

var en lokal tragedi. Men Mohammed Bouyeri, en beklagansvärd enstöring från en Amsterdamförort, vars sociala horisont successivt hade krympt till en liten radikaliserad krets, var en del av en våldsam yttervärld sammanlänkad via Internet, CD-ROM-skivor och MSN.

4.

Amsterdam: På söndagskvällen högtidlighöll över tusen demonstranter minnet av kristallnatten 1938. De reflekterade också över nyare antisemitistiska uttalanden. EUkommissionären Frits Bolkestein kallade jämförelsen mellan Israel och Nazityskland för ”grotesk och kränkande”.

Det här är en ny sorts antisemitism som i Västeuropa enligt hans uppfattning mest uppträder hos ”dåligt informerade nordafrikanska ynglingar”.

VOLKSKRANT, 10 NOVEMBER 2003

Våldet mot muslimer i Nederländerna har minskat kraftigt. Våldshandlingar från högerextrema grupper har också minskat. Anmärkningsvärt få antisemitiska incidenter har orsakats av personer med invandrarbakgrund. Det här visar forskning från 2002 som utförts av universitetet i Leiden och Anne Frank-stiftelsen.

NRC HANDELSBLAD, 12 JANUARI 2004

24

Mordet i Amster-dam_POCKET.indd 24

09-03-26 05.39.49

heligt krig i amsterdam

N

ederländerna, och i synnerhet Amsterdam, har en lång tradition av att ta emot invandrare. I slutet av 1500talet och början av 1600-talet kom sefardiska judar från Antwerpen, och även från sydligare områden. Många av dem var på flykt undan den spanska inkvisitionen. Under stormaktstiden var den nederländska republiken ett välbärgat land som erbjöd religionsfrihet. Det här fick många judar som hade övergett sina traditioner eller tvingats konvertera till katolicismen att återuppta sin tro. Mellan 1671 och 1675 byggdes en stor portugisisk synagoga i Amsterdam, och 1670 byggdes en annan synagoga av polska och tyska askenaser. Många av judarna var väldigt fattiga, och länge var de utsatta för alla möjliga sorters yrkesmässiga och sociala restriktioner, men de blev inte förföljda förrän tyskarna kom 1940. Därför fick Amsterdam smeknamnet Mokum, Staden, på jiddisch.

Efter judarnas exempel fann hugenotterna en fristad från förföljelse i de norra delarna av landet. De flydde till den nederländska republiken efter att Ludvig XIV drog in deras religionsfrihet 1685. Nederländerna skördade frukterna av upplysningen före de flesta andra europeiska länder. Det är nog ingen tillfällighet att den så kallade förupplysningen i den nederländska republiken bland annat var inspirerad av idéer som lades fram av Benedictus (Baruch) Spinoza, som var son till sefardiska flyktingar i Amsterdam.

Ryktet om Nederländernas gästfrihet är välförtjänt, men invandringen under 1900-talet är också en historia om hemskheter, opportunism, postkoloniala förpliktelser och olika kombinationer av välgörenhet och likgiltighet.

Det var få judiska flyktingar från Tyskland som överlev25

Mordet i Amster-dam_POCKET.indd 25

09-03-26 05.39.49

mordet i amsterdam

de den tyska ockupationen – det gjorde till exempel inte Anne Frank. Det här var inte något som en majoritet av holländarna ville, men trots många enskilda hjälteinsatser gjordes det för lite för att hjälpa dem. Sammanlagt var det 71 procent av alla judar i Nederländerna som hamnade i koncentrationsläger, det näst högsta procenttalet i Europa, efter Polen. Det är ett trauma som fortfarande hänger över Nederländerna som ett giftmoln. Det här var något man knappt ens nämnde före 1960-talet, och skammen infekterar fortfarande den nederländska debatten.

Slutet för imperiet i Nederländska Ostindien var, trots problemen med moluckerna, mindre traumatiskt. Våldet var för långt borta. Och de eurasier och indonesier som valde att flytta till Nederländerna på 1940- och 1950-talen var relativt få, i allmänhet välutbildade och lätta att integrera. Samma sak gällde för den första vågen av surinameser från den före detta kolonin i Nederländska Guyana.

Det här var på 1960-talet, när den nederländska ekonomin blomstrade. De flesta av dem hade medelklassbakgrund, och de fick jobb inom vården, statsförvaltningen och skolan. Under denna högkonjunktur utfördes de tyngsta jobben av ”gästarbetare” från Turkiet och Marocko, ensamma män som fick tränga ihop sig på billiga hotell och var beredda att göra nästan vad som helst för att försörja sina familjer där hemma. De här männen förväntades inte stanna. En av dem var Mohammed Bouyeris pappa.

Det var den andra vågen av surinameser, som kom runt 1972, som började ställa till problem. Surinam som nyligen blivit självständigt tömdes på hundratusentals människor, de flesta ättlingar till afrikanska slavar. Det sägs att 26

Mordet i Amster-dam_POCKET.indd 26

09-03-26 05.39.49

heligt krig i amsterdam

det fanns en skylt på flygplatsen i Paramaribo där det stod: ”Siste surinamesen släcker lyset.” Oljekrisen 1973, när arabiska oljeproducenter straffade Nederländerna med ett embargo för att de stödde Israel i oktoberkriget, skapade en kris i den nederländska ekonomin. Jobben räckte inte längre åt gästarbetarna från Turkiet och Marocko, för att inte tala om de över tvåhundra tusen nyanlända från denna karibiska avkrok.

Resultatet blev hög arbetslöshet, bidragsberoende, småbrottslighet och en ond cirkel av diskriminering och sporadiskt våld. Det är fortfarande många surinameser som på papperet inte har något jobb, kanske upp emot 30 procent, men surinameserna är inte längre ett ”problem”. De pratar nederländska, de glänser i fotboll och generellt sett har de successivt smält ihop med medelklassen. Precis som västindierna i Storbritannien är de inte välkomna överallt, men de betraktas ändå som en exotisk men naturlig del av den nederländska kulturen.

Detsamma kan inte sägas om gästarbetarna och deras barn. Precis som moluckerna betraktades de här männen inte som invandrare. De skulle bara vara där tillfälligt för att rengöra oljetankers, arbeta på stålverk och sopa gator.

När många av dem valde att stanna intog regeringen den välvilliga hållningen att i så fall skulle deras fruar och barn också få komma. Långsamt, nästan utan att någon märkte det, tömdes gamla nederländska arbetarkvarter på sina vita invånare och förvandlades till ”parabolstäder” som var förbundna med Marocko, Turkiet och Mellanöstern via satellit-tv och Internet. Gråa nederländska gator fylldes inte bara med parabolantenner, utan också med ma27

Mordet i Amster-dam_POCKET.indd 27

09-03-26 05.39.49

mordet i amsterdam

rockanska bagerier, turkiska kebabställen, resebyråer med billiga flygresor till Istanbul och Casablanca och kaffehus med sorgset stirrande män klädda i jallaba, som ofta var vid dålig hälsa på grund av åratal av smutsigt och farligt arbete. Deras fruar som satt isolerade i trånga, moderna betonghus lärde sig ofta inte prata nederländska, hade väldigt lite kunskaper om det nya landet de hade dumpats i – ibland för att giftas bort med främmande män – och fick be sina barn om hjälp med allt möjligt eftersom barnen snabbare lärde sig hur saker och ting fungerade, utan att för den skull nödvändigtvis känna sig hemma.

Med stöd av olika sociala och religiösa institutioner byggde turkarna upp en relativt sammansvetsad liten värld av handlare och arbetare. I Amsterdam ägs ofta livsmedelsaffärer och pizzerior av turkar. Om turkarna ägnar sig åt brottslighet är den organiserad, ibland med kopplingar till det gamla hemlandet – ekonomisk brottslighet, illegal invandring och tunga droger. Det finns kopplingar till det politiska våldet i Turkiet, som har att göra med den militanta nationalismen eller kurderna, men inte så mycket med islamism.

Det verkar snarare vara ett marockanskt problem.

De flesta marockaner i Nederländerna är berber, inte araber, från små byar i Rifbergen. Likt sicilianska bönder håller de ihop i klaner och är allmänt misstrodda av stadsborna, och ofta är de analfabeter, särskilt kvinnorna. De marockanska invandrarna, som är mindre organiserade, ofta har en trångsynt landsortsmentalitet och sitter i kläm mellan den nordafrikanska och den europeiska världen, saknar den typ av institutionella stöd som ger turkiska invandrare en tillhörighetskänsla.

28

Mordet i Amster-dam_POCKET.indd 28

09-03-26 05.39.49

heligt krig i amsterdam

De som med hjälp av intelligens, tålamod och tur klarar av att ta sig in i det nederländska samhället går det ofta väldigt bra för. De som av en eller annan anledning misslyckas med det hamnar lätt i en ruffig återvändsgränd av gängrelaterat våld och småbrottslighet. Sårbarast av alla är de som misslyckas trots att de försöker smälta in i det nederländska samhället. Vad som helst kan trigga i gång våldsamma känslor av förbittring och självdestruktivitet: ett jobberbjudande som dras tillbaka, en bidragsansökan som avslås, alltför många dörrar som slår igen i ansiktet.

En sådan var Mohammed Bouyeri. Han tog upp en typ av islamistisk extremism som var helt okänd för hans far, en utschasad pensionerad gästarbetare från Rifbergen, och anslöt sig till ett krig mot ett samhälle som han kände sig utestängd från. Han var osäker på var han hörde hemma och förlorade sig i en blodtörstig revolutionär rörelse.

Under de senaste årtiondena har gästarbetarna och deras barn fått sällskap av andra grupper av nykomlingar, där många är ärrade av politiskt våld: tamiler från Sri Lanka, syrier och iranier, somalier på flykt undan inbördeskriget, irakier, bosnier, egyptier, kineser och många fler. Eftersom Nederländerna, precis som alla andra europeiska länder, nästan aldrig tar in invandrare som kommer av ekonomiska skäl försöker många komma in som asylsökande.

Vissa är i fara på riktigt, andra inte, men fram tills nyligen lyckades de flesta på ett eller annat sätt stanna, lagligt eller olagligt. När ett israeliskt lastflygplan störtade i en fattig Amsterdamförort 1992 var det omöjligt att beräkna antalet offer eftersom husen var fulla av illegala invandrare. Till och med den officiella statistiken i Amsterdam är anmärk29

Mordet i Amster-dam_POCKET.indd 29

09-03-26 05.39.49

mordet i amsterdam

ningsvärd. År 1999 hade 45 procent av invånarna invandrarbakgrund. Om beräkningarna stämmer kommer siffran att vara 52 procent år 2015. Och majoriteten av dem kommer att vara muslimer.

5.

Afshin Ellian gjorde sig med rätta ett namn som expertkritiker av den iranska regimen, som han var bekant med från insidan. Sedan var det något som gick snett. Han tog på sig rollen som ultrahögerkritiker av den mjuka multikultivänstern – högerns utländska knähund. Och finns det ingen mjuk vänster att kritisera hittar han på en. Med detta intar han en hållning som inte återfinns hos nederländska skribenter. ronald plasterk i volkskrant, 15 juli 2005

Behövs religionen i ett civiliserat samhälle? Historikern Jonathan Israel har skrivit Radical Enlightenment [Den radikala upplysningen] som handlar om en filosofisk strömning där det inte fanns någon plats för Gud. Han säger att ”Hirsi Ali är en arvtagare till Spinoza”. yoram stein i trouw, 6 maj 2005

F

örsta gången jag träffade Afshin Ellian var i hans hem, ett modernt tvåvåningshus i en villaförort mellan Amsterdam och Utrecht. Det enda som antydde att det 30

Mordet i Amster-dam_POCKET.indd 30

09-03-26 05.39.49

heligt krig i amsterdam

var något skumt på gång var en polisbil som körde förbi då och då för att se så att allt stod rätt till. Vårt andra möte var på universitetet i Leiden där han undervisar i juridik. En livvakt visade mig till hans kontor och höll vakt när vi åt lunch i kafeterian. Där såg jag många kvinnliga studenter som bar slöja. Den senaste gången jag träffade Ellian gick en grupp livvakter noga igenom det kafé där vi träffades och höll ett vakande öga på vårt bord.

Och allt det här för att denne 39-årige akademiker, född i Teheran, skaffade sig den ”farliga hobbyn” att skriva en återkommande krönika som är starkt kritisk till politisk islam. Precis som Ayaan Hirsi Ali betraktas han av vissa som en farlig agitator och av andra som en hjälte som kom från den muslimska världen för att väcka holländarna ur deras djupa sömn. Det här är vad han anser: Medborgarskap i en demokratisk stat innebär att man lever efter landets lagar. En liberal demokrati kan inte överleva när en del av befolkningen menar att Guds lagar står över människans.

Frukterna av den europeiska upplysningen måste försvaras, med våld om så krävs. Det är dags för muslimerna att bli upplysta också. I sin självföraktande nihilism och utopiska antiamerikanism har de europeiska intellektuella tappat förmågan att kämpa för upplysningens värderingar.

Det är slut på den mångkulturella drömmen. Västvärlden, med undantag för USA, är för rädd för att använda sin makt. Den europeiska välfärdsstaten är ett katastrofalt, överbeskyddande system som behandlar sina invånare som patienter. Den nederländska regeringen måste skydda dem som kritiserar islam. Ingen religion eller minoritet ska vara immun mot kritik eller satir. Lösningen på problemet är 31

Mordet i Amster-dam_POCKET.indd 31

09-03-26 05.39.49

mordet i amsterdam

en muslimsk Voltaire, en muslimsk Nietzsche, det vill säga folk som ”oss, kättarna – jag, Salman Rushdie och Ayaan Hirsi Ali”.

Tonen i hans krönikor är ibland påträngande, till och med skrikig. Som person är Ellian mer skämtsam, men han har vass humor och kan vara sarkastisk på ett ganska eftertryckligt sätt som påminner om en marxistisk pamflettist. Ellian var en gång väldigt vänstervriden och medlem i Tudepartiet i Iran. Inte ens han, en politisk flykting som kom till Nederländerna först 1989, kan motstå att referera till andra världskriget. När han såg hur de nederländska myndigheterna hanterade hotet från islamismen förstod han varför så många holländare hade samarbetat med nazisterna, berättade han. Han tycker att holländarna är hopplöst svaga.

Under det jovialiska sättet och det torra skrockandet ligger en kraftfull vrede. I ett tv-program som sändes några timmar efter mordet på van Gogh kunde Ellian inte lägga band på sig när en marockansk-nederländsk författare uttryckte åsikten att Bouyeris gärning inte bara berodde på islam och pekade på den allmänna ”polariseringen” i det nederländska samhället. Höttandes med fingret som en förhörsledare skrek Ellian att Bouyeri hade gått till moskén, att han hade en imam och hade läst koranen: ”Han mördade i en förvrängd profets namn!”

Afshin Ellian är först och främst arg på de islamiska revolutionärerna, vars brutalitet han bevittnade som tonåring i ayatolla Khomeinis Teheran. Precis som Ayaan Hirsi Ali, som upplevde religiös fundamentalism i Saudiarabien och sedan anslöt sig till Muslimska brödraskapet i Kenya, 32

Mordet i Amster-dam_POCKET.indd 32

09-03-26 05.39.50

heligt krig i amsterdam

såg Ellian islamismens våld med egna ögon. Sedan dess har det här format – eller enligt vissa snedvridit – hans bild av islamismen. När Ellian ser Mohammed B. ser han en historia av tortyr, fängelser, avrättningar och masslakt i heliga krig.

Men naturligtvis är en Amsterdamförort inte Teheran, hur mottagliga för upprop till mord och martyrskap en del av dess invånare än må vara. Saker och ting är annorlunda i det platta landet av gröna poldrar och diken, där man löser konflikter genom att kompromissa och förhandla. I det ljuset kan Ellian ses som en lättretad utlänning som far ut i en ton som ”inte återfinns bland nederländska skribenter”. Fast det var ju också vad folk i de trygga, liberala demokratierna sa om flyktingar från Tredje riket och avhoppare under kommunisttiden. Amsterdam är väldigt olikt Teheran, men Ellian är varken politiker eller diplomat, utan en livslång dissident som anser att det är svagt att kompromissa.

Det som retar upp Ellian är inte bara oförmågan hos andra icke-västerländska invandrare att förstå och hålla sig till de lagar som borgar för deras frihet, utan också västerlänningarnas oförmåga att uppskatta vad de har, vilket är ännu värre i hans ögon. Ellian och hans likasinnade, däribland Ayaan Hirsi Ali, kallas ibland för ”upplysningsfundamentalister”. Det här kan låta motsägelsefullt. Upplysningstänkarna förkastade ju faktiskt alla dogmer. Men Ellians böjelse för fördömande i frihetens och demokratins namn är märkt av tidigare, brutalare erfarenheter.

När jag frågade Ellian hur han stod ut med att leva under hot sa han att han söker tröst i böcker av Friedrich 33

Mordet i Amster-dam_POCKET.indd 33

09-03-26 05.39.50