9789152601723 by Smakprov Media AB

HÖGMÄSSA FIRA

En

vägledning till gudstjänstliv och

liturgi

CARL SJÖSVÄRD BIRGER

FIRA HÖGMÄSSA

En

vägledning till gudstjänstliv och liturgi

CARL SJÖSVÄRD BIRGER

Verbum AB

Box 225 43, 104 22 Stockholm

08-743 65 00

verbum.se

Utgiven med stöd från Samfundet

Pro Fide et Christianismo som förvaltare av kyrkoherde Nils Henrikssons Stiftelse

Texter ur Bibel 2000 @ Svenska Bibelsällskapet

foto omslag: Zandra Erikshed

författarporträtt: Mikael M Johansson

formgivning och illustrationer: Anna Björnström

foto inlaga: Zandra Erikshed sidan 12, 32, 56, 62 och 76, Anna Björnström sidan 28, 38 och 84.

r edaktör: Anna Ekman

Första upplagan, första tryckningen

tryck: Print Best, Estland 2025

isBn: 978-91-526-0172-3

Genom att återvinna denna bok bidrar du till papprets kretslopp. Lägg hela boken i pappersinsamlingen så blir den till nya pappersprodukter.

Ett alternativ är att ge boken vidare till någon annan som vill läsa den.

INNEHÅLL

⊛ FÖRORD

Att fir A gudstjänst är att stämma in, inte upp. Inte att allsångsmässigt stämma upp i en angiven sakral sång utan lovsjungande förenas i den himmelska änglasång som redan ljuder. Kliva in i ett drama som inte är teater, foga sin röst till alla de andras – här och bortom tid och rum.

Mötet med levande Gud är kravlöst. Förutsätter inga förkunskaper. Det gör i grunden heller inte gudstjänsten – Gud verkar i och genom allt alldeles oberoende av vår förmåga att hantera psalmbok, bänkblad eller rörelsemönster. Samtidigt gör kunskap om gudstjänstens hur och varför skillnad – stor skillnad. Som med det mesta annat här i livet, som idrott, konst, politik, matlagning och trädgårdsmästeri, blir bra bättre när känsla och förnuft, upplevelse och kunskap samspelar – och i gudstjänsten oavsett på vilken sida altarringen man befinner sig. I det sanna gudstjänstdramat är ju ingen statist.

Så kom med och se – läs, lyssna och lär mer.

Johan Dalman

Biskop i s trängnäs stift

I

OM GUDSTJÄNSTEN –OCH ATT LEVA PÅ VÄG

den här boken är skriven till dig som vill upptäcka, förstå och – framför allt – fira högmässa.

Högmässa kallas den gudstjänst med nattvard som de flesta församlingar i Svenska kyrkan firar på söndagar och kyrkliga helgdagar, och som består av en form och ett antal moment sprungna ur kyrkans tradition och historia. Men den är också något mycket mer – att fira gudstjänst är, skulle man kunna säga, vårt mest grundläggande sätt att vara kyrka.

En högmässa kan vara högtidlig och inkludera många medverkande, men den kan även firas med enklare inramning och färre personer inblandade. Huvudsaken är att gudstjänsten förmedlar ett speciellt möte mellan Gud och oss.

Det är min övertygelse att vi människor är beroende av att förstå oss själva i ljuset av berättelser som binder

samman de stora frågorna om vårt ursprung, vår livsväg och riktning, något som kan hjälpa oss att reflektera över frågor som ”Varför är vi här?” och ”Vad händer sen?” Ge oss en känsla av sammanhang med något större men även utrymme att ställa frågorna som rör vårt eget liv.

På ett sådant sätt spänner sig kyrkans stora berättelse som ett himlavalv över vårt liv – den börjar före vår födelse och sträcker sig vidare efter vår död. Att fira högmässa

är ett sätt att formas av denna berättelse som handlar om Gud och oss, och om att leva i Guds närhet på väg mellan tid och evighet.

Ändligheten och guds rike

Vi människor lever i tiden. Det vill säga, den tillvaro i Guds skapelse som räknas i år, dagar, timmar, minuter och sekunder – och som vi fyller med allt vi gör. Det är tiden för relationer, kulturer och samhällen som formar våra livsvillkor och som en dag för oss alla tar slut: ändligheten.

Det finns en uppfattning om tiden som vill göra gällande att vårt liv endast är en biologisk väg genom ett snabbt eller långsamt förfall som slutar med döden. Enligt detta synsätt är världen som vi ser den allt som finns. Det finns inget mer än den tid på jorden som är utmätt för varje människa. Världen är ett slutet system. What you see is what you get.

Vår tids sekularisering, ett ord som kommer från latinets sæcularis och betyder ungefär ”det som hör till seklet”, gör att vi ofta begränsar vår verklighetsuppfattning till att enbart omfatta vår tillvaro och tid i världen. Sikten skyms för andra sätt att förstå livet. Vi blir fångar i en berättelse om ändligheten och förlorar ett djupare sammanhang av mening i vårt liv.

Kyrkans stora berättelse handlar om att Gud är en del av hela vår verklighet. Att vårt liv hör ihop med Gud och att han har skapat världen och gripit in i tiden för att öppna vägen till evigheten (Gal 1:4). I Johannesevangeliets inledning läser vi om hur Jesus hörde till Guds evighet men blev människa i världen och sedan genom ord och handling berättade om Guds rike för människorna. En löftesrik framtid då allt ska bli bra och världen förnyas och befrias från lidande, sorg och död. En verklighet som vi kan lära känna redan nu, en förnyelse som har börjat men ännu inte har fullbordats. På kyrkans väg får vi utforska denna nya verklighet och öva oss på att leva i den.

Att fira högmässa är att förstå sitt liv inom ramen för

kyrkans berättelse som sträcker sig från den tid som en dag ska ta slut till den nya verklighet som redan har brutit in: mellan ändligheten och Guds rike. I högmässan får vi öva oss på att upptäcka tillvarons gudomliga djup och himmelska hopp: berättelsen om att vi är på väg mot liv i Guds rike.

Att k A librer A sin kompA ss I livet på väg behöver vi navigera och finna vår riktning. Man kan säga att Gud därför har lagt ner en inre kompass i varje människa. Den heliga Anden vill ge oss riktning genom att skapa en längtan efter det som gör oss hela – ett begär i våra hjärtan efter liv i Guds rike (Ps 27:8; Gal 4:6).

Med inspiration från kyrkofadern Augustinus kan man säga att vi människor är sökande och tillbedjande varelser som innerst hör ihop med Gud. Vart vi riktar vår inre kompass – vårt sökande – påverkar vad som blir föremål för vår tillbedjan, vilket i sin tur inverkar på hur vi formas som människor.

Ibland går vi vilse i vårt sökande. När vi inte riktar oss mot Gud kan vi finna andra föremål för vår uppmärksamhet i stället. Olika kulturella mönster och vanor

kan bli uttryck för tillbedjan i ändlighetens helgedomar som kanske hindrar vår riktning mot Guds rike. Och vi behöver fråga oss: Vilket slags tillbedjan formar mitt liv?

Är det till exempel konsumtionens tillbedjan i varuhusets tempel eller självbekräftelsens tillbedjan i de sociala mediernas kyrka?

Att kalla oss till högmässa är ett Guds sätt att rikta vårt sökande, forma oss som ett folk för sitt rike och kalibrera vår kompass med kyrkans stora berättelse.

om den h Ä r boken

Det här är inte en handbok i hur man utformar gudstjänst eller en fördjupning för experter. Boken beskriver ett sätt att förstå det som vi gör i högmässan i Svenska kyrkan utifrån bilder och motiv förankrade i Bibeln och i västkyrklig tradition, det vill säga det större kyrkliga sammanhang där Svenska kyrkan historiskt hör hemma.

Det finns många sätt att beskriva kyrkan och högmässan. Det ena behöver inte utesluta det andra och det jag har valt är inte uttömmande. Ofta går bilderna in i varandra. Så fungerar kyrkans språk och symboler – som rika ackord med ett genom seklerna utvecklat klangdjup och många lager av övertoner. I den här boken kommer vi att återkomma till kyrkan som Kristi kropp och ett gudsfolk på väg.

Bokens syfte är att introducera dig som läser till ett språkbruk som kan användas för att tala om kyrka och gudstjänst, och kunna läsa av högmässans struktur i ljuset av en större berättelse. Den litteratur som har inspirerat mig finns förtecknad i slutet. Boken har två huvuddelar. I Om gudstjänsten – och att leva på väg presenteras olika perspektiv som kan bidra till förståelsen av högmässan och i Steg för steg i högmässan går vi igenom de olika moment som förekommer. En högmässa kan utformas på olika sätt enligt nuvarande kyrkohandbok för Svenska

kyrkan, men grunden och momenten som ingår är i stort sett samma hur man än gör.

Det finns ett kompletterande filmmaterial som nås

genom QR-koder i boken (även tillgängligt på Verbums hemsida) som kortfattat presenterar och visualiserar olika delar och moment i en högmässa. Syftet med filmerna är att levandegöra och ge smakprov på det som du läser om i boken.

Högmässa 1

EN BERÄTTELSE

OM ATT VARA PÅ VÄG

k yrk A ns stor A berättelse börjar med att Gud skapar människan till sin avbild för att avspegla hans kärlek och leva i gemenskap med världen.

I Bibelns första bok, Första Moseboken, kan vi bland annat läsa om Eva och Adam samt Kain och Abel och om människorna som byggde Babels torn. Berättelsen handlar om vår förmåga, vår uppgift och våra gåvor, men också om hur vi människor så ofta väljer vägar som skapar avstånd till Gud och våra medmänniskor: tankar, ord och gärningar som leder till splittring och brustna relationer, till våld och död, och gör att det uppstår ett tillstånd av förlorad närhet mellan Gud och människor. Berättelsen talar om sådant som rör den mänskliga existensen. Den handlar om oss!

Men Gud är ihärdig i sin kärlek och längtar efter sin mänsklighet och ett viktigt stråk i den bibliska berättelsen handlar om att vi får ledas på väg mot förnyad

gemenskap med honom. För att visa världen hur Gud vill forma mänskligheten för liv i sin närhet skapar han åt sig ett folk, sluter ett förbund (en överenskommelse) med en man som heter Abraham och ger honom ett löfte om välsignelse för hela världen genom hans släkt.

Efter en tid flyr Abrahams ättlingar till Egypten på grund av hungersnöd. Där växer de till ett stort folk men blir slavar som behandlas illa av landets ledare farao. Gud hör folkets klagorop, minns sitt förbund och bestämmer sig för att befria dem. Till sin hjälp väljer han den unge Mose, en man som hör till folket men har vuxit upp vid faraos hov. Han får uppdraget att befria folket och föra det till det land Gud tidigare lovat ge Abrahams stam – ett land som flödar av mjölk och honung. När Mose vill veta vad han ska svara på frågan om vilken gud som skickat honom får han svaret: ”Jag är den jag är. Säg dem att han som heter ’Jag är’ har sänt dig till dem” (2 Mos 3:14).

Men farao ville inte låta sig övertalas, inte ens sedan Gud sänt en rad olika plågor över landet. Först när dödsängeln uppdrogs att ta alla förstfödda barn och djur förändrades situationen. Bara Guds folk som uppmanats att slakta ett lamm och stryka blodet på dörrposterna till sina hus undgick katastrofen. Lammets blod skyddade dem och dödsängeln gick förbi.

Farao släppte folket men ångrade sig ganska snabbt.

Genom att låta Mose öppna en väg genom havet räddade

Gud sitt folk från att bli infångat och lät det oskatt föras till andra sidan. Genom vattnet gick de från fångenskap till frihet för att nå vägen mot det utlovade landet.

Resan skulle komma att pågå i fyrtio år och många gånger förlorade folket sin tillit till Guds ledning. Men Gud visade trofasthet och omsorg. Han skapade en molnpelare som ledde dem under dagen och en eldpelare som gav ljus och värme under natten. Han sände bröd från himlen varje morgon och vaktlar till middag på kvällen.

När folket var törstigt lät Gud en källa av vatten springa fram ur en klippa.

När de nådde berget Sinai fick Mose ta emot lagen och budorden som bekräftelse på det förbund Gud slutit med sitt folk, och med instruktioner om hur livet inom förbundet skulle levas i fortsättningen. Utifrån Guds

instruktioner byggde de sedan ett tabernakel, ett slags portabelt tempel också kallat uppenbarelsetältet, där förbundstavlorna med budorden förvarades – och med ett heligt utrymme där Gud själv bodde mitt ibland sitt folk under vandringen. Guds närvaro och omsorg, lagen och tabernaklet formade folket och lärde dem att leva i Guds närhet på väg mot det utlovade hemlandet.

Skildringen av folkets väg ut ur Egypten kallas exodusberättelsen eftersom exodus betyder ”uttåg” på latin och har gett namn till Andra Moseboken där detta berättas. Den kan betraktas som den bibliska grundberättelsen om

att vara ett gudsfolk på väg. Den talar om att föras ut ur fångenskap, att leva på väg och att slutligen nå det utlovade landet.

den livstydA nde påskber Ättelsen

Exodus blev ett slags andra skapelseberättelse och utgör ett

återkommande mönster i Bibeln. I judisk tradition firas påsk ( pesach) till minne av uttåget ur Egypten. På Jesus tid offrades lamm i Jerusalems tempel till minne av hur dödsängeln hade gått förbi dörrposterna och folket befriats till ett liv på väg mot något nytt. I riten fanns påskens grundmönster: befrielsen genom lammets blod, från slaveri till frihet och från död till liv.

Även det kristna påskfirandet anknyter till exodusberättelsen och dess grundläggande mönster från död till liv. Här uppmärksammas hur Jesus under sin sista vecka i livet samlar sina lärjungar för att fira påsk i Jerusalem.

Snabbversionen av händelseförloppet är att Jesus under människors jubel rider in i staden på en åsna, håller en sista måltid med sina lärjungar då han tvättar deras fötter och firar den första nattvarden med bröd och vin. Sedan förråds han, arresteras, förhörs, torteras, avrättas på ett kors och läggs i en grav. När några av de kvinnor som följt honom ska ta hand om hans kropp efter sabbaten finner de en tom grav och en ängel som säger att Jesus uppstått från de döda.

Att Jesus död och uppståndelse i Jerusalem skedde samtidigt som påsken firades till minne av uttåget ur Egypten förenar händelseförloppen på ett särskilt sätt. I kristen tro är det Jesus som är Guds befrielse och väg ut ur fångenskap och död, mot något nytt och levande i gemenskap med Gud. Det gäller varje människa och hela skapelsen.

Jesus är befriaren som har kommit för att rädda oss, havet som öppnar sig och vägen mot Guds rike. Kyrkan formar sig efter detta mönster som ett folk på väg i Jesus efterföljd.

Och det är denna berättelse som återkommer som motiv i kyrkans gudstjänst, böner och psalmer (ett bra exempel är Sv ps 298). Med biblisk förankring talar vi om att Gud skapar åt sig ett lovsjungande folk som han leder genom en farlig tillvaro (Jes 43:19–21) och om kyrkan som en pilgrimsgemenskap på väg mot ett nytt himmelskt hemland (Fil 3:20; Heb 11:16).

Att vi anknyter till berättelsen om att vara ett Guds folk på väg betyder inte att vi tror att kyrkan är det israelitiska folket eller dess ersättare. Exodusberättelsen är ett livstydande bibliskt mönster som handlar om att befrias, vara på väg och låta sig formas i längtan efter det nya som ska komma. Den vill hjälpa oss att djupare förstå Guds handlande med sin mänsklighet, kyrkans väg i världen och hoppet om en ny skapelse. Det är en kosmisk exodusberättelse.

vÄgen, kroppen, målet

Precis som för folket i öknen handlar kyrkans liv inte bara om att nå slutmålet. Vi formas längs vägen för det hemland vi ska möta vid alltings slut. Vi övar våra hjärtan för liv i Guds rike.

Jesus ord: ”Jag är vägen, sanningen och livet” (Joh 14:6)

säger något viktigt om vad det innebär att vara kyrka i hans efterföljd. Orden ”Jag är” knyter an till gudsnamnet som Mose fick höra när han sändes av Gud: ”Jag är den jag är.” Det är samma Gud som talar till oss och vill leda oss i kyrkans stora exodusberättelse.

Att fira högmässa kan liknas vid en delsträcka av detta uttåg: ut ur fångenskapen i oss själva, den förlorade närheten och livets ändlighet. Uttåget innebär inte en flykt från verkligheten men ett uppbrott från ett försnävat sätt att betrakta vårt liv. Det handlar om att få syn på hur Gud har kallat oss ”från mörkret till sitt underbara ljus” (1 Pet 2:9).

I en av våra dopböner ber vi: ”Föd henne/honom till ett nytt liv i Kristus och förena henne/honom med ditt folk.” Dopvattnet rymmer en påminnelse om folket som vandrade genom havet från slaveri till frihet, från död till liv. Genom vattnet förs vi ut på livets väg. I högmässan formas vi till det folk som vi i dopet har blivit kallade att vara. Så som Gud gick med folket under deras ökenvandring går Jesus bland oss nu. Så som molnpelaren ledde

dem får vi ledning genom Guds ord och Ande. Så som folket under en prövande tid fick ana Guds omsorg och närvaro och ta emot bröd från himlen får kyrkan känna

Guds närhet i mässan och ta emot nattvarden som andlig färdkost.

När vi som ett Guds folk samlas för att fira gudstjänst

är vi alltså inte bara en grupp enskilda individer. I dopet är vi kallade och i nattvarden förenade på ett särskilt sätt

som Kristi kropp (Ef 1:22f; 1 Kor 12:12–27). I honom ska vi alla bli ett (Joh 17:21).

I mässan sammanförs vi i en gemenskap som sträcker sig över tid och rum med alla de människor som gett sig ut på denna väg före oss, de som går den nu och de som ska komma efter oss. Jesus är vägen ut ur vår fångenskap.

Han är kroppen som sätter oss i rörelse och målet som

vi en dag ska nå – dagen då Gud ska uppfylla allt (1 Kor 15:28).

det pA rusisk A skimret i luften

Om kyrkan är ett folk på väg genom ändligheten mot

Guds rike – betyder det då att Jesus och Guds verklighet endast handlar om sådant som kommer någon gång i framtiden? Handlar inte kristen tro om vårt liv just nu?

När Bibeln talar om Jesus närvaro efter uppståndelsen

är det på ett sätt som spränger gränserna mellan nuet och framtiden. I flera av sina brev i Nya testamentet (se till

exempel 1 Kor 15:23; 1 Thess 2:19) använder Paulus det grekiska ordet parousia när han talar om Jesus ankomst eller återkomst. Den tidiga kyrkan kunde läsa in flera betydelser i detta ord. Dels om en hemlighetsfull, gudomlig närvaro i nuet: en närvaro som plötsligt kan ge sig till känna på ett sätt så att människor blir medvetna om en kraft som funnits där hela tiden. Dels något liknande ett kejserligt besök i en lydstat där medborgarna – även om de vet vem som regerar och vilka skyldigheter och rättigheter de har att leva efter, oavsett om regenten är närvarande och synlig eller inte – blir medvetna om dessa villkor på ett förnyat sätt.

På så sätt beskriver parousia både den verklighet som gäller idag och den löftesrika framtid vi går till mötes. Det handlar om Guds himmelska framtid som möter oss genom kyrkan, dopet, förlåtelsen och nattvarden, något som brukar beskrivas som redan nu, men ännu inte. Jesus sitter inte på ett moln i en avlägsen himmel. Han är den närvarande Herren som går bland oss redan nu och en dag ska förnya och förvandla hela världen tills all orättvisa och sorg, allt lidande och all död har besegrats. Det enda som ska återstå är den nya himlen och den nya jorden, den befriade skapelsen och den återupprättade mänskligheten. Till dess har vi att leva i enlighet med denna framtids löften. Han är vårt nu och vårt hopp.

Ibland tänker jag på denna Jesusnärvaro som ett slags

parusiskt skimmer i luften. Kanske har du anat något liknande – den där känslan av att det vi ser inte är allt? Att talet om ändligheten inte är hela sanningen? Kanske har du haft en känsla av att det måste finnas mer i livet, något som kan ge mening och göra oss helare som människor?

Den känslan, om än bara som en vag förnimmelse, tror jag är den inre kompassens nål som söker sin riktning mot Guds rike. När vi firar högmässa och betraktar vårt liv utifrån kyrkans stora berättelse syresätter vi vår kropp med den parusiskt skimrande luft som är Jesus närvaro och vår hoppfulla framtid.

Det här är en bok för alla som vill upptäcka, förstå och – framför allt fira högmässa.

Är du ny i kyrkans gemenskap och vill lära känna dess gudstjänst och språk?

Eller hör du till dem som varit med länge men söker ett fördjupat perspektiv på ditt gudstjänstfirande?

Med utgångspunkt i den bibliska berättelsen om att vara ett folk på väg mot Guds rike introducerar prästen Carl Sjösvärd Birger läsaren till en djupare förståelse av högmässan och presenterar dess olika delar ur historiska och teologiska perspektiv.

Genom QR-koder i boken ges tillgång till ett filmmaterial som syftar till att levandegöra och visualisera de olika delar och moment i högmässan som du läser om.

Carl Sjösvärd Birger är teologie doktor och präst i Svenska kyrkan. Han arbetar i Örebro Olaus Petri församling och

är även verksam som skribent i olika sammanhang. Han har tidigare på Verbum medverkat i antologin Vigd till tjänst – om ämbetet i Svenska kyrkan (2024).

ISBN 978-91-526-0172-3 9 789152 601723

Foto: Mikael

M Johansson