9789172992252

Emily ändå Gull Åkerblom

Emily 4

Gull Åkerblom

Emily ändå Fjärde boken om Emily och Sheeba Teckningar av Karin Södergren

Opal

Tidigare böcker i serien: Emily ensam Emily envis Emily äntligen Till Emma tack för alla dina svar på alla mina frågor

www.opal.se © Gull Åkerblom, 2007 Omslag och illustrationer av Karin Södergren Bokförlaget Opal AB Printed in Estonia, 2007 ISBN: 978-91-7299-225-2

4

1.

Den första kvällen på Åslunda gård – när alla sitter på verandan och ser dimman leka strax ovanför sjöns blanka yta, när de ser hästarnas siluetter i hagarna och hör fårens bräkande lite längre bort, när de ser svalorna som snabba svarta streck över himlen – den kvällen är som en paus i livet, till bredden fylld med sommarens alla möjligheter.

Emily tänker att hon ska vika ihop alltihop och packa ner det längst ner i resväskan. Hon ska inte packa upp det igen förrän till hösten. En riktigt hopplös kväll när regnet slår på rutorna, när mörkret sänker sig redan vid fyratiden, och när skolan segar sig fram en långsam timme i taget – då ska hon veckla upp sommarlovets första kväll – som en karamell i ett prasslande papper.

Hon ska blunda och titta med de inre ögonen på allt som hon den här kvällen hade runtomkring sig – och minnas allt som sedan hände. Ännu vet hon inte vad det är. Men hon är säker på att det kommer att vara minnesvärt. Var5

enda dag kommer att bli som en diamant som hon sedan kan binda samman till ett sommarhalsband …

– Emily, hallå – vad tänker du på?

Det är Jill. Hennes ögon blänker under den korpsvarta, raka luggen.

– Äsch, säger Emily, överrumplad. Ingenting, bara på nu …

De skrattar vänligt åt henne och börjar sedan prata om hur viktigt det är att leva precis så. Just nu. Att inte oroa sig för framtiden, att inte hänga upp sig på det som har varit.

– Somrarna är sådana, säger Niklas, han som är gift med Lea, Emilys faster. Det är konstigt egentligen, man kan undra vad det är som gör dem så närvarande?

– Blommorna och värmen, säger mamma.

– Solen och vattnet, tror pappa.

– Friheten, säger Joel.

– För alla er som är skollediga eller har semester, ja, säger Lea och hennes röst är med ens skarp. Vi andra måste minsann jobba på som vanligt.

Som jordbrukare är sommaren för Niklas och Lea fylld av arbete, från gryningsmorgon till sent på kvällen – höskörden, potatisen, djuren.

6

– Det andra, säger Jill som om hon inte hört sin mamma. Det man inte hinner med under resten av året …

Det är som om ingen har hört Lea. En kort stund tänker Emily på det. Sedan slår sommarens alla möjligheter över henne igen, som en våg.

– Hästarna, säger hon. Att se dem springa fritt, äta gräs, vara tillsammans, leka …

– Ja, håller pappa med. De är som glädjen själv.

I samma ögonblick gnäggar Blitzen i sin hage.

En av de två islänningarna på andra sidan staketet svarar, kanske är det Framir.

– Vad ska vi i Grekland och göra? säger mamma. När paradiset finns här mitt framför ögonen på oss?

Men de har bestämt det sedan länge – de ska båtluffa i den grekiska övärlden. Det är något som mamma har velat göra sedan hon var ung.

Nu ska det äntligen bli av.

– Paradiset finns nog där också, tror pappa och lägger armen runt hennes axlar. Den som tror att det bara finns ett enda har missuppfattat alltsammans.

– Du måste ha saknat gården under de där 7

åren …, säger Niklas och tittar på pappa som rycker till och vänder sig bort.

Inte förrän efteråt tänker Emily på de där orden, och pappas bortvända ansikte. Just nu är de som de andra orden, de blandas och glider förbi.

Det ljusa mörkret sänker sig över dem utan att de knappt märker det. Författaren Harry Martinsson skrev om det i en dikt. Emilys svensklärare läste den för dem på skolavslutningen när hela skolan vändes upp och ner av Moas påhitt – kanske för att lugna ner dem lite. Den slutade, om hon minns rätt: Juni natt blir aldrig av, liknar mest en daggig dag.

Slöjlik lyfter sig dess skymning och bärs bort på ljusa hav.

Det blir skumrigt runt dem – en ton av hemlighetsfullhet. Emily ryser av välbehag.

8

2.

När de går uppför den branta vindstrappan är Emily så trött att hennes ena fot missar ett trappsteg. Hon faller bakåt, i pappas armar. Hon slår sig inte, blir bara lite rädd – tänk om pappa inte varit där och hon hade störtat handlöst i hallens kaklade golv! Då hade det blivit ett tvärt slut på sommarlovet.

Mamma går tvärsöver det knarrande golvet till sitt och pappas rum, det med utsikt över sjön.

Hon låter dörren stå på glänt. När hon tänder lampan över sin säng lägger sig ljuskäglan på golvet runt Emilys fötter.

– God natt! ropar mamma och Emily ser hennes skugga på väggen.

Men pappa dröjer sig kvar, som om han inte riktigt kan bestämma sig för vad han ska göra.

Han tar ett steg, tvekar, och så bestämmer han sig. Han öppnar dörren till Emilys rum – det som en gång var hans eget – och går fram till den låga garderoben under snedtaket. Han böjer ryggen och försvinner hukande in i den. Emily hör hur 9

han stökar omkring. När han kommer ut igen har han en dammig pappkartong med sig, ombunden med många snören.

– Min hemligaste skatt, säger han.

Emily vet inte vad hon hade väntat sig, men inte är det detta. När pappa knutit upp de många knutarna och viker upp flikarna ser hon ner i ett minibibliotek. Flera böcker i samma storlek och med orange ryggar och några andra, större och mindre, ligger i ordentligt ordnade rader. Mellan dem är silkespapper nerstoppat så att de inte ska kastas omkring.

– Jag köpte dem för mina veckopengar, på antikvariat. Jag gömde dem här, när jag …, säger pappa. Nu är de dina, om du vill ha dem. De har några år på nacken – du kanske tycker att de är tråkiga?

Han vill att hon ska älska dem som han en gång gjorde. Hon känner doften av de många år som har gått när hon lyfter upp den första i raden – Den svarta hingsten av Walter Farley.

– Jag har hört talas om den, säger hon. Men jag har aldrig läst den.

– Det måste du göra! utbrister pappa.

Han öppnar en annan bok – Hästen som hobby.

10

– Den här är femtio år gammal – jag läste den om och om igen och drömde om en egen häst.

Han visar henne kapitlet som heter: Att hålla egen häst.

– Jag kunde det nästan utantill, och nu …

– … nu har du en, säger Emily.

– Ja, säger pappa. Nu har jag en.

Men han låter inte riktigt glad – som om det är för sent med en egen häst nu. Som om det är en helt annan dröm än den han en gång hade.

– Men ni bodde ju här, på landet? undrar Emily.

Hon får det inte att gå ihop, att det var så förbjudet med hästar för killar, här?

– Din kompis, då, han som fortsatte rida. Kunde inte han stötta dig?

Pappa svarar inte. Han böjer huvudet djupare ner över kartongen.

– Tänk på att de är gamla, säger han. Mycket har ändrats under åren. Men det är roligt att kunna lite hästhistoria också, eller hur?

Pappas blick faller på bokhyllan bredvid sängen. Den är nästan tom, bara några kvarlämnade serietidningar, tre små keramikhästar, en väckarklocka som stannat på tio över fem, någon gång under vintern. Hon ska inte skaffa nytt batteri.

11

Visarna ska få stå så – sommaren är en tid av otid.

– Du kan ha böckerna där, säger han. Det får bli din sommarläsning …

Han är generad. Det är som om han fortfarande inte har kommit över skammen att vara pojke och älska hästar när alla andra killar höll på med sina mopeder. Och än värre: skammen att inte våga erkänna den kärleken.

– Jag ska börja med den första redan i kväll, lovar hon.

Men det blir inte så. Hon somnar nästan genast. När hon vaknar är mamma och pappa redan klara för avfärd. Pappa har gjort rent trailern, de ska köra hem med den tom, lämna den på bensinstationen där de lånade den. Flyget till Aten går från Kastrup tidigt morgonen därpå.

Det är första sommaren som Emily är här på Åslunda gård utan dem.

Hon vinkar så länge som hon ser bilen – sedan går hon ner till Blitzen för att ingen ska börja prata med henne. Han kommer genast fram till henne. Hon låter honom blåsa god gräsdoft in i näsan, och blåser sin andedräkt tillbaka in i hans stora näsborrar. Han bockar som om han vill säga: Dig känner jag väl, min tvåbenta vän.

12

På eftermiddagen kommer Lilyn, stoet som de ska ha på foder. Joel ska träna henne och sedan hopptävla med henne till hösten. Hon är en mörkt röd fux med något ljusare man och svans.

Kanske är hon 165 hög – åtta centimeter lägre än Blitzen. Han ser ut som hennes pappa.

De luktar på varandra över staketet, klipper med öronen, kastar med manarna, gnäggar och lyfter överläppen så de kraftiga tänderna syns, sparkar lite i marken. Det ser lugnt ut och de vågar släppa in stoet till honom.

Emily skriver i Blitzens dagbok den kvällen: Det var kärlek vid första ögonblicket!

Först står de stilla, alldeles stilla, sedan gör de helt om, samtidigt, och drar iväg tvärsöver hagen med flygande svansar och manar. De galopperar tre varv runt hagen innan de stannar. En 13

häst som kan galoppera så har inte ont i ryggen, det är Emily säker på.

Hästarna stannar och börjar undersöka varandra lite närmare, nafsar och luktar. Sedan börjar de beta, sida vid sida.

– Det här kommer att gå bra, säger Niklas.

Det finns inget som Emily hellre vill tro på.

14

Varje sommarlov tillbringar Emily hos kusinerna Jill och Joel och deras islandshästar på släktgården Åslunda. Den här sommaren har hon Blitzen med sig. Det finns inget bättre ställe för en häst! Här ska han bli frisk igen!

Men redan andra dagen händer det som inte får hända. En motorcykel skrämmer Blitzen som stegrar sig och drar med sig Emily. Hennes axel går ur led – ingen mer ridning för henne!

Emily hatar MC-killen som förstört hennes sommar.

För att ha något att göra börjar hon läsa pappas gamla hästböcker och kommer hans mörka hemlighet på spåren. Hennes snälle pappa – en lögnare?

Sommaren blir inte som Emily drömt om. Men kanske ändå inte riktigt så eländig som det verkade från början?

Emily ändå är fjärde boken om Emily.

Omslag och illustrationer av Karin Södergren

ISBN: 978-91-7299-225-2

Opal