Copyright © Åsa Ringdahl 2018 Utgiven av Hoi Förlag 2018 www.hoi.se info@hoi.se Formgivning omslag: Mia Fallby, www.m-Dsign.com Formgivning inlaga: Fredrik Malmquist ISBN: 978-91-7697-057-7 Tryckt hos Nörhaven, Danmark 2017
Vägen till målet kan verka spikrak, men ibland måste man ta en omväg. Och det är helt okej.
Hej, Egentligen borde jag säga det här till dig personligen, men sanningen är att jag inte vågar så jag fegar med ett brev. Jag vet inte heller hur jag ska säga det. Eller om det spelar någon roll. Kanske är det redan för sent. Att säga förlåt känns inte på långa vägar tillräckligt. Inte efter det där hemska som hände i skolan. Jag kan inte förklara det, bara att jag tappade kontrollen och att jag önskar att jag kunde backa tiden och få en ny chans (men jag fattar om du inte vill ha med mig att göra längre). Oavsett om du vill träffa mig igen eller inte vill jag att du ska veta varför det blev som det blev. Så jag hoppas du vill läsa det här brevet och om du inte vill göra det skriver jag redan nu det jag tänkt avsluta med. Jag saknar dig.
7
1 GOD MORGON TILL dig också. Utan att släppa mobilskärmen med blicken pallade Johan upp kuddarna mot sänggaveln. Han läste meddelandet: TESSAN: KÖPTE NY BH IGÅR. NÄR VILL DU TA AV DEN?
Han drog handen genom håret och visste att han inte borde göra det. Ändå gjorde han det. Han förstorade bilden. Snart såg han bara spetskanten på de svarta, minimala trosorna och kurvan där höften övergick i midja. Han scrollade långsamt, registrerade varenda perfekt detalj på den sexiga kroppen. Skärmen fylldes snart av en matchande spetsbehå som tiggde om att bli avtagen. Han fortsatte scrolla tills skärmen fylldes av Tessans ansikte. De lätt särade läpparna och de markerade ögonen sög honom till sig. Han drog fingrarna över skärmen tills bilden var normalstor igen. Så jävla sexig. Han tittade på bilden en lång stund innan han tryckte bort den, visste att hon skickat den bara för att han sagt att han inte skulle ha tid att träffa henne mer. Det var inte första gången han sagt det och det var inte första gången hon försökt få honom att ändra sig med en sexig bild. En taktik som hade lyckats oftare än han ville erkänna. 8
Men den här gången menade han det verkligen. För även om han blivit överraskad av tjejernas intresse för honom sedan han flyttade till Östersund från Sandviken förra året och inte direkt tackat nej till det intresset, var året som låg framför honom alldeles för viktigt. Det fanns helt enkelt ingen tid att strula längre. Hur trevligt det än var och hur sexig Tessan än såg ut i sin nya behå. Det räckte att minnas samtalet han haft med Mattias, tränaren i A-laget. Det som handlat om del två i planen för hur Östersunds IK skulle nå sitt stora mål. Hockeyallsvenskan. En plan som han, Johan, var en del av. En plan som var en av anledningarna till att han förra året valt hockeygymnasiet i Östersund och inte stannat kvar i Brynäs. Så här ett år senare kunde han konstatera att Mattias aldrig gjorde något halvdant och alltid menade det han sa. Det räckte i och för sig också att se hur mycket tid polarna i laget la på sina flickvänner. Hur mycket tid det tog från det som var viktigast i livet. Inte för att han och Tessan någonsin varit ihop på det sättet. Förhållanden höll han sig långt borta från. Det som hänt Simon förra året var ännu ett bevis på att han tänkte rätt. Han och Tessan träffades bara när det passade in i hans hockeyschema, för hockeyn hade alltid varit och skulle alltid vara nummer ett i hans liv. Det visste alla. Tessan också. Och den här gången skulle hon märka att han menade allvar. För framför honom låg hans hittills viktigaste hockeysäsong och det fanns inte på kartan att en tjej skulle få störa den. Därför klev han ur sängen utan att ta med mobilen. Duschade, tog på kläder, åt frukost och föll förvånansvärt snabbt in i sin vanliga skolrutin. Som om sommarlovet aldrig existerat. Som om Tessan aldrig skickat en sexig bild på sig själv. Han kollade att allt var med och gick till skolan för att möta upp gänget. Alltså Lukas och Simon. Tillsammans utgjorde 9
de hockeylinjens tre musketörer. En för alla, alla för en. Ända sedan Simon tvingat honom och Lukas att se filmen. Som varit oväntat bra. Men så var de också ett ovanligt bra gäng. Hans två absolut bästa kompisar någonsin. De kunde prata om allt och lita på att de andra inte förde det vidare. Förra året hade de spelat en hel del matcher ihop i J18, men i år skulle Johan höra helt och hållet till A-laget och Simon och Lukas med största sannolikhet till J20. Så de skulle mest ses i skolan. Plus på de heliga söndagarna förstås. Halo och pizza hos honom. Och en mer eller mindre dålig äventyrsfilm som Simon absolut måste se ihop med dem. Johans lägenhet var det perfekta stället för gänget att träffas på. Mitt i stan och två rum och kök. Söndagarna med Simon och Lukas hörde definitivt till de allra bästa dagarna och inte ens Lukas syster Emma kunde ta det ifrån honom. Och då gjorde hon ändå sitt bästa för att lyckas. Han fattade inte att de var så olika. De var ju trots allt tvillingar. Han hoppades att hon skulle hålla sig långt borta från honom i år. Han gick in genom porten till skolan och såg Lukas och Simon vid skåpen. Mötte dem med en high five, kommenterade skolstarten på det ironiska sätt den förtjänade och även om de dolde kramarna i småbråk visste han att även de två andra var glada att ses igen. En bättre start på läsåret gick inte att få.
10
2 ”Jag går nu!” Malin öppnade ytterdörren medan hon ropade in i huset. ”Vänta!” Mamma kom flygande nerför trappan. ”Har du med dig allt?” ”Det är inte jag som är sju år. Det är de där uppe.” Malin skrattade och pekade mot övervåningen där hennes småsystrar var. ”Men det är första dagen på en ny skola.” Hon höll upp väskan i luften. ”Samma väska. Samma innehåll. Oavsett skola.” ”Jag vet att jag redan har frågat, men är det säkert att allt är okej? Det blev ju ganska stökigt precis när vi flyttade så vi har inte hunnit prata så mycket.” Det var det minsta man kunde säga. Men det var inte själva flytten till Odensala i Östersund mamma menade. Det var det som hänt i Ljusdal. Det som gick under namnet Filip-incidenten. De hade flyttat från Ljusdal under midsommarhelgen, så ingen dans kring midsommarstången, bara totalt kaos i det nya huset på Borrvägen. Hon hade knappt hunnit ställa in sina lådor i rummet innan Emma ringt på. Glada, spralliga Emma som bodde i grannhuset, som skulle gå i samma klass och som aldrig satt sin fot i ett stall. Det var en helt ny erfarenhet för Malin att ha en kompis som inte var det minsta intresserad av hästar. Dessutom tänkte hon 11
alldeles för mycket på Emmas tvillingbror Lukas. Tyckte han var söt och spanade efter honom varje gång hon var hos Emma. Vilket var oftare än hon borde. Tydligen hade hon inte lärt sig särskilt mycket av Filip-incidenten. ”Helt säkert”, svarade Malin. ”Tänk att det löste sig så bra med ny häst också”, sa mamma. Med från Ljusdal hade nämligen femtonåriga Bruno flyttat. Som hon skulle rida och tävla nu när ägaren var gravid. Hon var fortfarande lite chockad över att Marie frågat just henne, men Marie hade sagt att hon inte ville ha någon annan. I och för sig hade Malin krönt sin ponnykarriär med ett SMguld i dressyr i somras, men ändå. Med Bruno var Young Rider SM inte bara en dröm. Det var något som verkligen kunde inträffa. En bättre läromästare var svår att hitta. ”Och att du får ha honom tills han ska pensioneras är ju helt fantastiskt”, sa mamma. Minst sagt. Bruno var en på miljonen. Han och Marie hade fått ihop över sjuttio procent i St. Georg och sextiotre procent i Intermediaire. Och inte bara det. På ridskolan på Frösön stod inte bara Bruno uppstallad. Det var också Ebbas hemmastall. Ända sedan de träffats första gången på en ponnytävling när Malin varit elva och Ebba tolv, hade de pratat om att stå i samma stall. Och nu gjorde de det. Sett från Odensala låg stallet på Frösön åt fel håll, men det gick bra med bussar, så det skulle inte vara några problem att ta sig dit och hem igen. De skulle gå på samma skola också, men eftersom Ebba var ett år äldre och gick barn och fritid medan Malin gick ekonomi, skulle de enligt Ebba hålla till i helt olika delar av skolan och knappt ses där. ”Ja”, sa Malin som fortfarande inte fattat att allt det här hände henne. Ljud från övervåningen avslöjade att småsystrarna inte var 12
helt överens. De hade också en stor dag i dag. De skulle börja i första klass. ”Jag måste ändå gå nu så vi inte missar bussen”, sa Malin. ”Emma väntar och jag åker till stallet direkt efter skolan.” ”Ha så kul i dag”, sa mamma och försvann uppför trappan. Emma hade förstås inte kommit ut än. Men det var ingen större skräll. Det var lika väntat som att Emma, minst en gång varje dag, tyckte det var häftigt att det bodde två tvillingpar bredvid varandra. Hon och Lukas och Malins systrar. Hon gick in hos Emma utan att ringa på. Som hon alltid gjorde. ”Jag är inte sen!” ropade Emma någonstans inifrån huset. Malin tittade på klockan. ”Inte än.” Lukas hade redan gått. Hans jacka var borta och Malin undrade varför hon brydde sig. Det var ju inte så att hon var intresserad på riktigt och han hade inte direkt visat något intresse för sin tvillingsysters nya kompis. Inget intresse alls, faktiskt. Malin tittade på klockan igen. ”Nu är du sen!” ropade hon samtidigt som Emma kom farande. ”Vi hinner om vi springer”, sa Emma och var ute genom dörren innan Malin hunnit reagera. De sprang till busshållplatsen. Hann till och med dra efter andan ett par gånger innan bussen kom. ”Du ser”, sa Emma. ”Vi hann.” ”Imponerande”, sa Malin medan svetten rann längs ryggen. Toppen. Verkligen bra start att komma genomblöt och andfådd redan första dagen. Eftersom Emma pladdrade på som vanligt kunde Malin i lugn och ro oroa sig för det som väntade. Hon tog ett hårt tag om väskan i knäet. Klämde åt tills det värkte i händerna. Nytt läsår på en ny skola. Hur hemskt kunde det egentligen vara på en skala? Östersund låg långt från Ljusdal. Hon kände ingen här. Ingen kände henne. 13
Förhoppningsvis. Värken i munnen fick henne att tvinga isär käkarna. Hon hade inte ens märkt att hon bitit ihop dem. Hon provade ett av sina avslappningsknep. Gå igenom rörelserna i ett dressyrprogram hon nästan kunde. Emma pratade om Lukas. Malin lyssnade fast hon hört allt flera gånger redan. Om hans hockey. Lägret han varit på i sommar. Hur bra han var och alla matcher de skulle gå på i vinter. Malin gjorde som hon brukade, hummade något som kunde tolkas som ett ja, men visste att hon inte skulle ha tid med någon hockey. Hon hade en väl utarbetad plan för att ta sig till SM. Det fanns ingen som helst anledning att avvika från den bara för att gå på hockey. Om hon skulle vara ärlig hade hon ingen lust heller. Filip hade också spelat hockey. Och inte bara det. Det enda han någonsin pratat om var sig själv och sin hockey. Hon hade lyssnat andäktigt och till och med frågat när han hade match. Han hade tittat henne djupt i ögonen och sagt att det hon gjorde i stallet var viktigare än att gå på hockeymatch. Hon hade svalt vartenda ord och tyckt att han var underbart romantisk. Nu visste hon bättre. Och att han haft rätt. Stallet var oändligt mycket viktigare än hockey och hockeykillar. Dessutom var hon stolt över att hon fortfarande inte kunde någonting om hockey. De klev av bussen i stan och gick den korta biten upp till skolan. Malin höll hårt i axelremmen på väskan. Det var inte förrän hon fick huvudvärk som hon märkte att käkarna återigen var så sammanbitna att det måste vara ett under att inte tänderna gått sönder. En stor asfalterad parkering bredde ut sig framför en lång trevåningsbyggnad märkt med Hus A. Emma gick in genom den stora dubbelporten, vek åt vänster men pekade åt höger. 14
”Däråt har vi många lektioner”, sa hon och svängde runt ett hörn. ”Här är kaféet”, sa hon när de gick genom något som mer liknade en oas. ”Här lär vi hänga en del. Där är lärarnas fikarum.” Emma pekade och pratade. Malin vred på huvudet och försökte hänga med. De kom ut på ännu en stor asfalterad yta. Helt bilfri. ”Det där är Hus B”, sa Emma och pekade på byggnaden mittemot. ”Och det där är Hus C.” Hon pekade på byggnaden som låg mellan A och B. Malin tittade på Emma. ”Jag vet. Jag tror att de var fulla när de placerade ut bokstäverna.” Hon flinade. ”Och där är sporthallen. Där ligger matsalen också.” Hon pekade på huset mittemot C. Emma gick mot dubbelporten i C-huset. De kom in i en enorm korridor. Korridor var egentligen inte ett bra ord, fast det var å andra sidan inte ett sällskapsrum heller. Mängder av skåp och soffor tog upp halva bredden och hela längden, medan ännu mer folk gick och sprang och ropade och skrattade och var allmänt tillgjorda av glädje över att äntligen få ses igen. Ingen större skillnad mot Ljusdal. Skönt på ett sätt. ”Vi har skåpen där borta”, sa Emma och pekade åt höger. Hon hejade på massor av folk och Malin gjorde sitt bästa för att se så där lagom uttråkad och hemmahörande ut. Korridoren kändes flera mil lång. Och med tanke på storleken var ljudnivån lägre än Malin väntat sig. Men alla ljud som hörde till en skola fanns där. Till och med lukten av skola letade sig in i näsan. Hon kramade väskans axelrem och försökte sära käkarna från varandra utan att öppna munnen. ”Jag hör att idioterna redan är på plats”, sa Emma så tvärt att Malin ryckte till. ”Vilka?” ”Idioterna.” Emma pekade. 15
Malin tittade på en hög med killar. Haltade lite i ett steg när hon kände igen en av dem. ”Är inte det där din brorsa?” ”Jo.” De gick förbi. Malin sneglade så mycket hon kunde och hoppades att hon inte skulle gå in i något. Killarna ropade på Emma som gav dem fingret tillbaka. ”Idioter”, mumlade Emma och skyndade på stegen. Malin följde efter in bland skåpen längst bort, närmast Hus A. Hon både ville och inte ville kika mot Lukas. Till slut kunde hon inte hålla sig, så hon drog munnen till vad hon hoppades var ett leende, tittade upp och sökte efter honom med blicken. Allt var närmare än hon förväntat sig. Och fastän det var folk och skåp och soffor överallt tog det inte lång tid att hitta det hon letade efter. Tre killar på rad i andra änden av rummet, som tittade åt deras håll och småbråkade med varandra. Hon hittade direkt Lukas men var noga med att inte fastna med blicken på honom, utan fortsatte att titta, som om hon bara såg sig omkring. Men det var inte Lukas som till sist håvade in hennes blick. Det var killen som stod bredvid honom. Och tittade rakt på henne. Malin försökte svälja medan Emmas röst letade sig in i hörselgången, genom trumhinnan och fram till alla små ben i örat som omvandlade ljudvågorna till begripliga ord. ”Akta dig för den. Han har bara ett snyggt skal. Det finns absolut ingenting under det. Han är ett rötägg på riktigt.” Det var ingen mening att fundera på hur Emma visste vem hon stirrade på. Det måste vara uppenbart för alla. Emma fortsatte sina varningar. Det verkade tyvärr vara en lågoddsare att killar som såg snälla och charmiga ut visade sig vara riktiga skitstövlar. Och att de fanns överallt. Inte bara i Ljusdal. Hon försökte slita bort blicken, men det gick inte. Så här stod hon, Malin Söderström, första dagen i sin nya skola, med ett tillgjort leende som prydde hela ansiktet och idiotstirrade medan rodnaden kröp upp över kinderna och ner över halsen. 16
Det var inte förrän Emma stötte till henne som hon lyckades titta ner i golvet. ”Sluta stirra. Han kan få för sig något och det lovar jag dig, du vill inte att han ska få för sig något. Det här skåpet är ledigt.” Emma slog näven i ett skåp och det tog flera sekunder innan Malin förstod något överhuvudtaget. ”Du har väl med dig hänglås?” Malin grävde i väskan. Händerna darrade. Frustrerat ställde hon ner den på golvet och letade våldsamt igenom alla fack innan hon äntligen hittade det jävla hänglåset. ”Japp. Här är det”, sa hon, fumlade upp dörren till skåpet, krängde skakigt av sig jackan och hängde in den. Naturligtvis tappade hon nyckeln när hon skulle låsa och det tog en evighet innan hon lyckats med denna vanligtvis så enkla uppgift. När hon äntligen var klar låtsades hon leta efter något och hoppades att hon såg världsvan och normal ut. Vilken eländig start på det nya livet. ”Men vad i helvete gör ni här?” Emmas röst fick temperaturen att sjunka till långt under nollstrecket. ”Har inte ni någon jävla puck ni måste jaga rätt på?” ”Och missa kvalitetstid med dig, Emma?” Den okända rösten gled inte bara över Malin som varm honung. Det lät också som om den var väldigt nära. Hon kastade upp huvudet. Och där, inte längre med hela rummet mellan dem, utan bara skåpen, stod de. Idioterna. Skratt och förolämpningar haglade i luften. Utom från Emma. Hon skrattade inte. Hon kastade bara förolämpningar. Malin kunde inte slita blicken från killen i mitten och trots att han fortfarande såg snäll och charmig ut, visste hon att Emma av någon anledning hatade honom.
17
3 Precis innan Johans hjärna la av registrerade han den vanliga glimten av intresse i hennes ögon. Den han såg hos alla tjejer. Men medan hans kropp verkade ha glömt bort alla automatiska kroppsfunktioner, verkade hon helt oberörd. Skoldagen hade annars börjat helt normalt. Han hade träffat gänget, spanat på söta tjejer och blivit överfallen av Tessan som pressat sin smala kropp mot hans på ett sätt som inte kunde misstolkas. Han hade tagit emot gängets low five tills de låg i en hög på golvet. Så långt var han med. Men så hade Emma gått förbi. I sällskap med någon han aldrig sett förut. Inte för att han sett så mycket mer än långt blont hår och långa ben i jeans. De hade försvunnit in bland skåpen i andra änden av rummet och han hade väntat en evighet tills hon äntligen vänt sig om så han fick se hur hon såg ut. Och fram till dess att Emmas okända kompis vänt sig om hade han fortfarande haft full kontroll. Det var han säker på. Men efter det hade han ingen aning om någonting. På något sätt hade han i alla fall förflyttat sig genom rummet, för han stod inte längre vid sitt skåp, utan på andra sidan Emmas. Fastlåst i Emmas okända kompis gröna ögon. Vagt medveten om att jorden snurrade på som vanligt. Han tvingade kroppen att börja fungera igen. Drog ner luft i de tomma lungorna, la upp armarna på skåpet och hoppades 18
att hjärtats stenhårda slag inte syntes utanpå tröjan. Han slet blicken från Emmas kompis, lät den svepa över rummet och drog en inre suck av lättnad när den vanliga världen återvände runt honom. Han mötte Tessans blick och blinkade mot henne. Hon la huvudet på sned och log sitt vackra leende tillbaka. ”Jaha”, sa han och vände sig medvetet mot Lukas. ”Så Emma har lyckats hitta en polare till slut.” Lukas höjde ett ögonbryn, men hakade på. ”Japp”, sa han. ”Malin. Flyttade in i grannhuset i somras. Det har varit ett jävla tjatter hela sommaren. Fy fan vad tjejer pratar. Hela tiden!” Han avslutade med att flina stort och blinka mot Malin som log tillbaka medan hennes kinder färgades röda. Johan kom av sig. Malin. Simon såg ut att vilja säga något men Emma hann före. ”Vi står faktiskt här.” Johan fyrade av sitt patenterade leende mot Emma. ”Det gör ni”, sa han. ”Och förgyller vår dag.” ”Kan inte du bara dra åt helvete någon gång?” Johan gjorde det han visste skulle reta Emma till vansinne. Han log mot Malin, sänkte blicken men ångrade sig när den landade på vad som inte kunde vara något annat än bröst som fyllde ut en tröja. Tiden tycktes oändlig innan Emmas vassa röst skar loss honom. ”Ser du killen där?” Emma pekade på honom. Hennes höga röst fick allt i närheten att stanna upp och på bara en sekund var allas intresse riktat mot dem. ”Han med svart rufsigt hår och grön tröja och ögon som påminner om blåa tropiska hav.” Emmas raljerande ton drog ner skratt från publiken. Okej, så det var så hon tänkte spela den här perioden. Men han var 19
game. Inga problem. Han tog fram hela sitt register. Från gester till minspel. ”Vem? Moi?” Emma gjorde stor affär av att se sig omkring. ”Jag ser ingen annan idiot i närheten.” Kvävda fniss och skratt hördes runt dem. Han höll upp handflatan mot henne. ”Kolla, en spegel. Titta i den får du se.” Ett samfällt oooooo blandades med skratt. Emma gav honom fingret. Han flinade till svar. ”Malin”, sa Emma. ”Ja.” Blicken drogs automatiskt till Malins mun. Leendet var borta, men läpparna var lätt särade och han skymtade ett par vita tänder. Det stramade överallt från naveln till låren. ”Johan!” Emmas röst var som ett pistolskott. Han hoppade till och stirrade på henne. Runt omkring dem hördes lättade skratt. ”Rikta de där ögonen åt ett annat håll.” Han flinade. ”Jaha, Emma, vill du att jag tittar på dig?” ”Håll käften.” Hon viftade med ett finger. Han flyttade blicken till Emmas bröst och höjde på ett ögonbryn. ”Inte mycket att titta på där är jag rädd”, sa han. ”Men om du tar på dig en lite mer urringad tröja och fyller ut behån så ska jag börja titta på dig också. Jag lovar.” Gänget skrattade och ryggdunkade honom. Publiken skrattade och jublade. Emma slog ut med armarna. ”Här har du honom. I ett nötskal. Johan. Stans största asshole.” ”Jag?” Johan satte upp händerna i luften i spelad förvåning. ”Vad har jag någonsin gjort?” ”Ska vi fråga tio slumpmässigt utvalda personer?” Han såg sig omkring och behövde inte bli besviken. Fler le20
enden än han kunde räkna till mötte hans. Snygga tjejer. Sexiga tjejer. Tessan. Han ryckte på axlarna, log och blinkade mot ingen särskild, rundade skåpen med en undanglidande manöver och såg till att stanna på behörigt avstånd från Emma. Malin hade inga tajta kläder på sig, men de kunde ändå inte dölja vad som fanns under. I ett försök att återta kontrollen lutade han sig mot skåpen, ställde sig i en position som visade upp hans kropp på ett fördelaktigt sätt och tog på sig sin bästa förförarmin. Som ingen tjej kunde motstå. Det hade bevisats och bevisats igen. Inte för att han ville förföra någon. Han gjorde det bara för att reta Emma. Men när Malins kinder färgades röda och hon såg på honom med sina gröna ögon var titta tillbaka det enda han kunde göra. Så jävla söt. Så försvann Malin ur hans synfält. ”Lovade inte du nyss att du skulle titta på mig, Johan?” Emma hade ställt sig i vägen. ”Va?” sa han och satte upp sin mest oskyldiga min för att dölja hur långt borta han varit. När han återfått kontrollen lutade han sig närmre skåpen och tittade på Emma. ”Om jag inte minns helt fel skulle jag titta på dig när du fyllt ut din behå”, sa han. Visslingar och jubel fyllde korridoren. Emma pekade på honom. ”Kom ihåg hur han ser ut, Malin, så du kan gå omvägar nästa gång du ser honom.” ”Jag ska komma ihåg det”, sa Malin och det enda Johan kunde tänka på när han såg hennes läppar röra sig var hur de skulle kännas mot hans. Hur han skulle dra tungspetsen i glipan och sära på dem för att komma in. Han ville veta hur hon smakade. Han ville att hon skulle vinkla huvudet och öppna upp sig så han kunde tränga djupt in och utforska varenda millimeter av hennes mun. 21
Ett stenhårt pekfinger träffade bröstet. Han vacklade till. Emma stirrade på honom med svarta ögon. ”Jag tror att det är dags för dig att gå nu.” ”Här får du ett nytt råd, Malin”, sa han och bara att säga hennes namn gjorde okända saker med honom. ”Skit i häxan och bilda dig en egen uppfattning istället.” Stort jubel utbröt och Johan tog emot det som den vinnare han var. ”Passa dig”, väste Emma och tryckte till honom med båda händerna. Han fick tag i en av dem, höll fast när hon försökte komma loss. Sänkte rösten så det bara var hon som hörde. ”Du behöver inte vara svartsjuk, Emma. Du vet att jag har en speciell plats reserverad för dig.” Hon försökte komma loss men han vägrade släppa. ”Vad nu? Vill du inte komma hem till mig längre?” Emma såg ut att vilja nita honom. Hon kunde ju alltid försöka. Hon slet sig lös och drog knytnäven i magen så han tappade luften. Jävlar. Helt oförberedd på slaget kunde han inte hålla inne kvidandet och då var det ju lika bra att spela med fullt ut. Så han ramlade bakåt och tog sig om magen medan han kämpade efter luft och gjorde allt för att det skulle se ut som om det var på låtsas. Allt medan han önskade att Emma skulle dra åt helvete och Malin komma rusande till hans undsättning, som en räddande ängel. Gängets skratt blandades med publikens. ”Behöver du hjälp med tjejerna, Johan?” frågade Simon och rev ner ännu mer skratt. Han blev liggande och andades in och ut medan han försökte reda ut vad som precis hänt. ”Sluta stirra i taket, Johan”, sa Lukas. Han försökte, men det gick inte. 22