9789197936835

IBE - förlaget Nils Ibstedt

Hässleholm 978-91-979368-3-5

FOTSPÅR

I Mästarens fotspår

E-förlaget

I MÄSTARENS

En dokumentärroman om lärjungarnas vandringar med Jesus Andra upplagan

Nils Ibstedt

I Mästarens fotspår Andra upplagan – reviderad

En roman om kristendomens rötter.

Boken distribueras av Vingårdens förlag, www.vingarden.org.

Beställningar kan göras via webshopen www.vingarden.org/catalog eller via mejl till post@vingarden.org eller per telefon 0435-35705.

Text & illustrationer © Nils Ibstedt Snapphanegatan 4a 28136 Hässleholm post@nils-ibstedt.com

www.nils-ibstedt.com Bibelcitaten är hämtade från BOKEN 1995 International Bible Society © Stiftelsen Svenska Folkbibeln 98 © och BIBEL 2000 © Tryck & Repro: Finemark Poland IBE - förlaget ISBN 978-91-979368-3-5

2

Ty många är kallade, men få är utvalda.

Matt 22:14

Gör istället allt ni kan, bröder, för att befästa er ställning som kallade och utvalda. 2 Petr 1:10

Och de tolv han utsåg var: Simon, som han gav namnet Petrus, Sebedaios son Jakob och Jakobs bror Johannes, vilka han gav namnet Boanerges, det vill säga Åskans söner, vidare Andreas, Filippos, Bartolomaios, Matteus, Tomas, Alfaios son Jakob, Taddaios, Simon Kananaios och Judas Iskariot, han som förrådde honom.

Mark 3:16-19

Jag har uppenbarat ditt namn för de människor som du tog ut ur världen.

De var dina, och du gav dem åt mig, och de har bevarat ditt ord.

Jag beder för dem.

Men inte bara för dem ber jag, utan också för alla som genom deras ord tror på mig.

Joh 17: 6, 9, 20

3

Innehållsförteckning Kapitel 00 Start – inledning - förord 01 Historiens vingslag Kartor av romarriket & Israel 02 Sänd av Gud 03 Extra möte i Stora Rådet 04 Rösten som ropar i öknen 05 Möte i Stora Rådet 06 Se Guds lamm Bild: När himlen öppnade sig 07 Kristusgestalten Bild: Kristinebergsgruvan Bild: Jesus i fontänen Den första kallelsen 08 I Mästarens fotspår 09 Kallelsen av en ledare 10 Filippos och Natanael 11 Bröllopet i Kana 12 Tempelreningen 13 Templet åter ett bönehus 14 Stora Rådet i krismöte 15 Samtal under natten 16 Himmelska ting 17 Första predikoturen i Judeen 18 Döparens sista budskap 19 Levande vatten 20 Väckelse i Samarien 21 Lärjungarna överger Jesus 22 Åter till Galileen Den andra kallelsen 23 Jesus kallar på nytt 24 Synagogan i Nasaret 25 De stora undrens tid 26 Betesdadammen 27 Faderns vittnesbörd 28 Andra predikoturen i Judeen Den tredje kallelsen 29 Det stora fiskafänget Bild: Det stora fiskafänget 30 Kallelsen av Tomas 31 Levi Publikanen 32 Älska era fiender

4

Sida 1 7 14 19 22 26 30 29 37 38 42 44 47 52 56 63 67 71 75 79 83 88 91 96 101 104 110 115 120 123 129 134 137 136 141 147 152

33 Himmelrikets lagar 34 Den vita manteln 35 Säg bara ett ord 36 Kallelsen av Levi 37 Lovsång i Magdala 38 Stormen tystas 39 De besatta och svinhjorden 40 Mannen genom taket 41 Simon selotens omvändelse 42 Hörntofsen 43 Davids son, förbarma dig 44 De tolv apostlarna 45 En martyr för sanningen 46 Himmelrikets hemligheter 47 Givmildhetens hemlighet 48 Livets bröd 49 Försoningen i bildspråk 50 Mirakel i Nain 51 Motstånd och förföljese 52 Hedningarnas område 53 Den levande Gudens son 54 Härlighetens berg

157 164 168 174 179 184 191 195 202 208 213 219 224 229 237 243 247 252 259 267 274 281

Appendix: A1Eftersrift I – Dagboksutdrag 286 A2 Efterskrift II – De utvalda 287 A3 Sammanställning av de fyra evangelierna 288 A4 Makro- mikrokosmos 303 A5 Faderns vittnesbörd 306 A6 De tre korsens budskap 308 B1 Rubriker, källor, kommentarer 310 B2 Litteraturlista 318 B3 Mina böcker 319 Varje rubrik och underrubrik i texten återfinns i ett register i slutet av boken, sidorna (311-318), där kommentarer och källor till faktauppgifterna redovisas. *Varje asterisk hänvisar till uppgifter i kommentardelen under det kapitel och den underrubrik som den gäller. Upplysningar bra för läsningen har lämnats som fotnoter.

I Mästarens fotspår Förord Så har Nils Ibstedt gjort det ännu en gång!

Skrivit en bok. En dokumentärroman. Efter att läst hans tidigare böcker i samma genre var det nu med stor förväntan jag läst manus till dokumentärromanen om Jesus. Jag blev inte besviken!

I tre av de tidigare böckerna har vi kunnat följa i fotspåren av Jesu lärjungar, nu är det Mästarens fotspår vi följer. Bibelns texter är många, det finns fyra evangelister som ger var sin bild av Mästaren. För den som vill få samlad helhetsbild av Jesu liv och verksamhet har vi många författare och redaktörer att hänvisa till som gjort sådana sammanställningar.

Denna bok ger också en samlad bild av Jesu liv och Nils Ibstedts bok ger också en god helhetsbild och dessutom, vilket jag tyckt varit tjusningen i läsningen, ger den överraskande spännande öppningar till förståelsen för den bakomliggande kulturen, traditionen och tiden. Allt det som för Jesu samtid var ett självklart ”raster” genom vilket ord och handlingar fick en begripligare mening, det hjälper Nils läsaren med genom att på ett utomordentligt pedagogiskt sätt dela med sig av sin stora och breda kunskap – en kunskap jag vill kalla visdom!

Att det är en arkitekt och dessutom konstnär som skriver, det märker man, både av detaljkunskapen och av det överraskande levande, målande språket.

Att Nils också studerat bibelkunskap hos Lewi Pethrus och teologi för Donald Gee och John Bradley talar inte bara om en imponerande ålder på författaren utan ger också en klangbotten av trohet mot originalstoryn.

Jag kommer varmt att rekommendera denna nya bok av Nils Ibstedt till, inte minst, unga människor som vill på ett spännande sätt lära sig om Bibelns huvudperson.

Sten-Gunnar Hedin Pastor, tidigare föreståndare för Filadelfiaförsamligen i Stockholm och föreståndare för Pingstsamfundet.

5

Förord Min käre vän och broder i Herren, Nils Ibstedt, har låtit mig läsa manuskriptet till den här boken och jag har än gång blivit helt fascinerad av hans enastående berättarförmåga.

De första böckerna av Nils som jag fick läsa handlade om Kungasönerna som fördes i fångenskap till Babylon; där lät han läsaren få en mycket intressant inblick i dåtidens levnadsförhållanden. Jag blev mycket imponerad!

När jag nu fått läsa ”I Mästarens fotspår” har jag än en gång fått uppleva hur Nils med sin berättarkonst gör de bibliska berättelserna ännu mera levande. De geografiska uppgifterna och miljöerna han beskriver gör berättelserna oerhört intressanta.

Ta till exempel kapitlet som handlar om Johannes döparen. Man kan ju liksom se den så enkelt klädde mannen stå där på ett klipputsprång och förkunna evangeliet för människorna som samlats i dalen nedanför. Eller mötet i Stora Rådet där de bland annat diskuterade Johannes Döparens verksamhet utan att riktigt förstå vem den mannen kunde vara.

I kapitlet ”Hedningarnas område” berättar författaren om förberedelser för en vandring till Tyrus och Sidon. Det var ju inte bara att ge sig iväg så där utan vidare. Man måste ju planera för resan och skaffa lämplig mat och andra förnödenheter. Sådana saker hade jag aldrig tänkt på, men nu tar Nils med mig och alla andra läsare in i vardagshändelserna. Det blir så jag kan tänka mig själv vara med och lasta åsnorna och så leva med i apostlarnas arbete och klara av deras olika uppgifter.

Vem skulle inte ha önskat få vara med lärjungarna där de vandrade på vägar och stigar tillsammans med Jesus? Med Nils Ibstedts berättarkonst får man göra just det – följa i Mästarens fotspår.

Jag rekommenderar boken av hela mitt hjärta Per Anderås, missionär Det har varit mycket spännande att skriva om lärjungarna i Jesu fotspår – likt en upptäcktsresa hela tiden. Under skrivningen har jag blivit så allierad med lärjungarna då de vandrat med Jesus att jag nästan har levat deras liv och känt mig själv som en av dem.

ALLT FÖR JESUS SOM GJORT ALLT FÖR OSS! Ny uppdaterad upplaga Hässleholm 2015 Nils Ibstedt www.nils-ibstedt.com

6

I MÄSTARENS FOTSPÅR Kapitel 1

Historiens vingslag Den romerska freden – Pax Romana – hade varat i sextio år.

Vid tiden för Johannes Döparens framträdande var det lugnt i romarriket med undantag av mindre strider med friserna bland de holländska kärren och med trakerna i östra Europa.

Medelhavet var ett romerskt innanhav med ett vimmel av farkoster av alla slag som fraktade både folk och gods. Romerska krigsfartyg höll sjörövarna i schack och på det väl utvecklade systemet av stenbelagda och raka vägar, patrullerade ständigt vältränade romerska soldater. Ekot av deras taktfasta stöveltramp var dock en grym påminnelse om härskarnationens ointagliga övermakt. Den romerska örnens vingar bredde ut sig och låg tungt över alla länder och folk och kvävde varje försök till uppror.

Rom – ett världsrike med ett världsspråk Genom hellenismen hade grekiskan blivit ett världsspråk som kunde talas och förstås i varje del av romarriket – detta världens största rike någonsin.

Samfärdseln och handeln blomstrade, men likväl rådde en tryckt stämning bland de underkuvade folken. De gamla gudasagorna hade förlorat sitt grepp över de breda folklagren, vilket medförde ett vakuum i folksjälen. De alltmer dominerande grekiska filosofiskolorna kunde inte tillfredställa det enkla folket.

Det rådde ett andligt mörker och ångest i folkhavet.

Då Döparen började predika i öknen höll den då sjuttioårige kejsaren, diktatorn och tyrannen Tiberius, makten i ett järngrepp och slog med grymma metoder genast ned det minsta uppror i det väldiga riket. De allt högre skatterna och den alltmer tvingande kejsarkulten, då alla rikets invånare en gång om året skulle tända rökelse till den "gudomlige" kejsarens ära, var de maktpåbud som allra mest kvävde folkens oberoende och självständighet. Kampen mellan makt och frihet, diktatur och oberoende, var en kamp mellan ljus och mörker och mellan liv och död. Under kejsar Tiberius regeringstid blev Kristus korsfäst.

Den man som om några år skulle efterträda Tiberius, Caligula,1* var vid den tiden bara sexton år och i honom skulle världen få se en vanvetting till despot på kejsartronen. Han satte sig i sinnet att även judarna skulle tillbedja

7

HADRIANUS-

SCANDIA

MUREN

MARE GERMANICUM (NORDSJÖN)

BRITANIA

S

GERMANIA BELGICA LUGDUNUM

OCEANUS ATLANTICUS

RHENUS

HELVETII

Gallia

CELTICA

CANTABRI

RAETIA NORICUM

M

A

T

I

A

MARE HYRCANIUM (KASPISKA HAVET)

DACIA

CAUCASUS

CISALPINA

NARBONENSIS

MOESIA

ILLYRICUM

HISPANIA CITERIOR LUSITANI

R

HISTER (DONAU)

DANUBIUS GALLIA

A

PONTUS EUXINUS (Svarta havet)

ARMENIA

THRACIA CORSICA

HISPANIA ULTERIOR

ITALIA

SARDINIA

MACEDONIA EPIRUS

HELLAS

BAETICA SICILIA

MAURETANIA

BITHYNIA

ACHAIA

AFRICA

PONTUS

GALATIA LYSIA MYSIA

PARTHIA

CAPPADOCIA

ASIA CILICIA

TIGRIS EUPHRATES MESOPOTAMIA

SYRIA

NOVA

MARE INTERNUM

CYPRUS

CRETA

Medelhavet (Numidia)

JUDAEA CYRENAICA

ARABIA

LIBYA D

E

S

E

R

T

A

AEGYPTUS

Romarrikets största utbredning år 117

Kristus föddes under kejsar Augustus regering ca 7- 4 f Kr

honom och sände en deputation, som skulle sätta upp hans stoder i Jerusalems tempel. Men han kunde inte verkställa sina planer, ty han fick en brådstörtad död och blev mördad efter en sammansvärjning.

Claudius som därefter blev kejsare var vid den tiden endast en fattig och sjuklig man på trettioåtta år. Hans dotter gifte sig med den sorgligt ryktbare Germanicus. Hon blev moder till kejsar Nero, en av världens mest brutala män. När Rom hemsöktes av den stora branden, misstänkte folket att kejsar Nero låg bakom den anlagda branden för att få anledning till att bygga ett nytt Rom. För att avvända folkets misstankar anklagade Nero de kristna för branden och befallde att de skulle bestraffas. Tusentals oskyldiga kristna blev gripna och dödade på det mest barbariska och grymma sätt. Många av dem blev insmorda i tjära och korsfästa för att efter påtändning lysa som facklor i Neros trädgård och runt omkring i hela Rom. Vespasianus som blev en av Roms mest berömda generaler och senare utnämnd till kejsare, var nu endast nitton år, full av handlingskraft och framtidsdrömmar. Han blev fader till kejsar Titus som skulle intaga Jerusalem och bränna templet år sjuttio.

8

Judarnas ställning i romarriket När kejsar Augustus, år 31 f Kr, hade blivit ensam härskare över det väldiga romerska imperiet stängde han Janustemplet i Rom där man tillbad krigsguden Mars. Efter många förödande krig mellan rivaliserande generaler hade det äntligen blivit fred och man siade om att nu skulle den tusenåriga freden börja.

Men det var en fred som uppehölls med vapenmakt och förtryck och det fanns ett särskilt oroligt hörn som gav romarna ständiga bekymmer. Därifrån skulle också det värsta upproret mot Roms härskarmakt komma. Likväl var det inte de galileiska seloternas uppror som skulle besegra Rom och få det på fall.2 Romarriket besegrades inte med vapenmakt utan av en icke våldslära som först förkunnades i Israel.

Det var judarnas starka frihetslängtan och omutliga krav på att följa den fäderneärvda lagen och de ceremonier som var förknippade med högtiderna och tempeltjänsten, som gjorde dem mer svårhanterliga än andra folk. Tack vare att fäderna hade ställt sig på Alexanders den stores sida, då han med sina egerrika arméer krossade det persiska väldet och lade världen under sina fötter, så hade judarna fått behålla sina privilegier med frihet från krigstjänst och frihet att dyrka Gud efter sin lag och de var även befriade från att offra rökelse till kejsaren. Dessutom hade de frihet att bygga synagogor för sin gudsdyrkan överallt i hela romarriket.

Man beräknar att hela romarriket vid den tiden hade omkring femtio miljoner innevånare och att det då fanns cirka åtta miljoner judar. Av dem bodde omkring sju miljoner inom det romerska imperiet och resten i Partien och Babylonien. Många judar levde i diaspora3 redan från mackabeertiden då tusentals judar hade sålts som slavar efter den grekiske kungens i Syrien, Antiokus Epifanes, ockupation av Israel.

Det fanns stora judiska kolonier i Alexandria, i Jonien och på Cypern. Befolkningen i själva kärnlandet Israel, Galileen och Juda, utgjorde mindre än tre miljoner vid tiden för Jerusalems förstöring. Judarna i förskingringen byggde synagogor överallt i det romerska imperiet och genom dem blev judendomens monoteism välkänd och ganska många romare blev proselyter till den judiska tron. Vid de stora judiska högtiderna var hedningarnas förgård till templet i Jerusalem, som rymde omkring trettio tusen människor, full av omvända hedningar.

Rom härskade genom marionetter Judarna kunde aldrig glömma att det var genom svek som Rom hade tagit makten över dem. När de mackabeiska bröderna Hyrkanos och Aristoboulos inbördes tvistade om vem av dem som skulle bli kung och ställde sina trupper 1

*Varje index hänvisar till uppgifter i kommentardelen (sidorna 310-317) under det kapitel och den underrubrik som den gäller. 2Seloternas parti levde vidare fram till år 66-67 då de startade kriget mot romarna, vilket ledde till Jerusalems förstöring år 70 under ledning av den romerske generalen Titus då ca en miljon judar omkom. Enligt Josefos historia ”Judarnas krig mot romarna” var det sonsöner till Judas Galileern, Mattatias och Johanan (Joahan), som var ledare för upproret. Seloternas våldspolitik störtade Israel i fördärvet.

9

mot varandra, inbjöd de den romerske överbefälhavaren i Syrien, Pompejus, att komma till deras hjälp för att lösa tvisten. Det blev inte som de hade tänkt sig, ty han kom med en stor armé, belägrade Jerusalem och intog den genom stormning. Därmed kunde den sista pusselbiten för att göra Medelhavet till ett romerskt innanhav läggas på plats. Detta svek blev en anledning till judarnas starka hat mot Roms välde.

Herodes den stores fader, Antipater – en edomit, alltså av Esaus släkt – lyckades att med en i all hast hopskramlad armé av österländska vasaller befria Caesar då han var instängd av en övermäktig armé i Egypten. Som tack fick Antipater ett stort inflytande över politiken och hans son Herodes blev senare utnämnd till kung på Davids tron över hela Israel, ett rike som till och med var större än kung Davids. Därför hatade judarna herodessläkten och dess kungar som endast var marionetter till Rom och dessutom inte var av judisk börd med rätt till Davids tron.

Herodes den store var lika slug och förslagen som sin fader och var mer intresserad av att stå i kejsarens gunst än att lyssna på sina judiska undersåtar.

Han befrämjade Roms hedniska inflytande och lät införa hedniska mynt och byggde över hela landet flera städer och tempel till kejsarens ära med romersk prakt och romerska seder. Den största av dem var den nya hamnstaden Caesarea med stora och långa kajer med plats för hundratals större och mindre båtar.

Där byggde Herodes ett stort palats åt sig själv, som senare blev den romerske landshövdingens residens. Staden hade all tänkbar lyx med breda gator, sinnrika vattenakvedukter och underjordiska kloaker. Där uppfördes tempel till alla de romerska gudarna och ett jättetempel åt Augustus med en staty av honom som syntes långt ut på havet.

Samaria blev förskönat med torg och pelararkader i grekisk stil. Även där uppfördes ett tempel till Augustus ära och staden fick namnet Sebaste, som är grekiska för Augusta, för att hedra kejsardrottningen.

Herodes rev Serubbabels tempel och lät bygga ett helt nytt, som vida överglänste det gamla i storlek och utsmyckning. Hela tempelplatsen blev föremål för ett ständigt pågående arbete och förskönades med omfattande och påkostade förgårdar och pelararkader i grekisk stil. Det slutliga resultatet skulle bli världens vackraste och största tempelbyggnad.

Till judarnas fasa uppförde Herodes även hedniska nöjesplatser som både en amfiteater och en cirkus i deras heliga stad. Hans eget nya palats i Jerusalem var inspirerat av hednisk kultur och utsmyckat med statyer och vattenfontäner. Han lät även uppföra flera stora borgar av vilka en av dem fick namnet Herodium efter honom själv. Den gamla staden Kafar Saba i närheten av Joppe lät han återuppbygga och gav den namnet Antipatris efter sin fader. Städerna Kypros med namn efter Herodes moder och Fasaelis efter hans broder blev grundlagda nära Jeriko.

10

Städerna i Dekapolis, ett handelsförbund mellan tio städer, med stor grekisk befolkning, lät han göra mera grekiska än judiska. Överallt tillät han grekisk och romersk hednisk kultur få företräden framför den judiska.

Israel var delat mellan flera regenter Då Johannes döparen började sin offentliga verksamhet i Juda öknen hade Israel blivit uppdelat mellan flera härskare. Herodes den stores äldste son, Arkelaos, utnämnde sig själv till kung över Juda efter sin faders död. Liksom sin fader ville han bli en stor byggherre och lät snart uppföra en stad på västra sidan av Jordan som med sitt sköna tropiska klimat och stora palmlundar skulle bli en sevärdhet. Den fick namnet Arkelais efter honom själv. Men han blev senare avsatt av kejsaren eftersom han hade missbrukat sin makt och utfört en massaker på sitt eget folk. Därefter styrdes den provinsen i Israel direkt från Rom genom en prokurator – en landshövding.

Då Johannes Döparen framträdde hade Pontius Pilatus varit landshövding i Judeen, Samarien och Idumeen under omkring två års tid. När han var i Jerusalem hade han Herodes den stores påkostade palats som sitt residens.

Pilatus var en härskare som tog varje tillfälle att visa sin makt över detta upproriska och frihetsälskande folk. Pilatus lät sig inte bevekas av judarnas religiösa känslor, utan försökte tvärtom gång efter annan att kväsa dem, men han fick likväl till slut för det mesta ge efter för deras krav.

En av Herodes den stores söner, tetrarken Herodes Antipas, var vid denna tid omkring femtio år och regerade över Galileen och Pereen. Han kallade sig själv för kung, men som en marionett till romarna var han helt beroende av kejsarens gunst och gav därför sin nybyggda residensstad vid Gennesaretsjön namnet Tiberias och sjön döpte han om till Tiberias sjö. För att stärka sin makt byggde han åter upp den gamla residensstaden Sepforis och lät befästa den med starka murar. Till ära åt Augustus ärevördiga gemål lät han även bygga staden Livias nära Jeriko.

Antipas jämnårige halvbror Filippos var regent över Itureen och områden i norr och öster. Han lät restaurera den gamla staden Paneas och gjorde den till sin residensstad. Den låg mycket vackert på en utskjutande klippa från Hermonmassivet i närheten av Jordanflodens källor. För att hedra kejsaren kallade han den för Caesarea Filippi. Senare byggde han även en sommarresidensstad vid sjön Gennesaret som fick namnet Betsaida Julias efter kejsar Augustus dotter, Julia.

Herodes Antipas hade fiender i både norr och söder. Han var i ständig kamp för att utrota seloterna som höll till i de otillgängliga galileiska bergen.

Antipas hade varit gift med en dotter till arabkungen Aretas i nabateernas rike med klippstaden Petra som huvudstad. Men då Antipas inledde ett förhållande med sin halvbror Filippos hustru, Herodias, lämnade hon honom i vredesmod.

11

Därefter blev han tvungen att förstärka sin fästning i söder, Makeros, på gränsen till nabateernas rike. Han fruktade för kung Aretas hämnd och att han när som helst kunde bli anfallen av de snabba arabiska ryttarskvadronerna.

Historiens vingslag Dessa snabba vingslag4 från antikens historia får utgöra bakgrunden till det högst märkliga som nu kommer att hända i det lilla landet Israel, händelser som kommer att revolutionera hela världen – inte bara för den tiden utan för alla tider. Det som då hände när en profet sänd av Gud uppträdde i öknen var bara början till det största som hänt i mänsklighetens historia. Gud själv skulle bli människa i Jesus Kristus och vandra ibland oss och med sin förkunnelse och sina gärningar sätta outplånliga spår inte bara i Israel utan genom hans apostlar i hela världen.

Följ nu med på en resa då det hela började! Följ med lärjungarna då de steg för steg lärde känna Jesus och kom till tro på vem han verkligen var. Följ med i deras mäktiga och livsförvandlande upplevelser i efterföljelsen av Mästaren, från Nasaret. Du kan själv bli en som börjar vandra i hans fotspår.

Slutmålet blir ett evigt liv i härlighet.

12

Kapitel 2

En man sänd av Gud – Under det femtonde året av kejsar Tiberius regering, när Pontius Pilatus var ståthållare i Judeen, Herodes tetrark i Galileen, hans bror Filippos i Itureen och Trachonitis och Lysanias i Abilene, och när Hannas och Kajafas var överstepräster, kom Guds ord till Sakarias son Johannes i öknen. Luk 3:1:1-2.* Johannes Döparen blev den siste profeten under det förbund Gud slöt med Abraham och samtidigt banbrytare för en ny tid. Han blev bryggan mellan det gamla och det nya, mellan lagens stränga krav och nådens rika liv. Den näst siste profeten, Malaki, siade om att profeten Elia, en av Israels mäktigaste profeter, åter skulle uppenbara sig i Israel – före Messias ankomst: – Se, jag ska sända er profeten Elia, innan Herrens dag kommer, den stora och fruktansvärda. Han ska vända fädernas hjärtan till barnen, och barnens hjärtan till fäderna, för att jag inte, när jag kommer, ska slå landet med tillspillogivning.

Mal 4:5.

En ny tid Profetian gällde honom som skulle bereda vägen i människornas hjärtan för Messias när han kommer som världens Frälsare. Döparen var den som fick ”gå före honom i Elias ande och kraft”, Luk 1:17, och ”vända fädernas hjärtan till barnen, och barnens hjärtan till sina fäder”. Genom omvändelsen skulle många fäder i Israel ta ansvar för sina barn och kommande släkten, som skulle se frukten av deras omvändelse och följa i fädernas fotspår. Döparen stod på tröskeln till en ny tid – Guds rike skulle nu komma till världen.

En man sänd av Gud Johannes Döparen var "en man sänd av Gud", Joh 1:6, och han var en förunderlig man som inte hade sin like. Han var fylld av helig Ande alltifrån moderlivet. Luk 1:15,35,44; Kol 1:19. Ingen annan människa hade fått en sådan start i livet.

Den som är sänd av Gud talar Guds ord. Joh 3:34. Döparen hade fått Guds tilltal om vad hans budskap skulle innehålla. Eftersom att han var fylld av helig Ande kunde han tala Guds ord i Andens kraft utan begränsning. Han var ett föredöme i ödmjukhet och framhöll: – Ingen kan taga något om han inte får det från himlen. Joh 4:27.

Döparen blev den store vägröjaren för Messias. Hans predikningar var inte enbart domspredikningar till folk att göra bättring utan framförallt ett budskap om den kommande Messias. I början trodde många att han var Messias, men när han blev tillfrågad svarade han klart och bekände att han inte var Messias. *Helt fristående bibelscitat är skrivna med kursiv stil.

14

– Han var sänd som ett vittne för ljuset. Det sanna ljuset, som ger alla människor ljus, skulle nu komma i världen för att alla människor skulle få livets ljus. Joh 1:9; Joh 3:34. Ökenpredikanten Hur kunde Johannes Döparen samla så stora skaror ute i en öde öken? Han gjorde inga under och inget övernaturligt hände som drog folket dit. Han gav dem ingenting att äta och inget mirakelvatten att dricka. Men han hade en röst – en röst som ropade – en röst med ett budskap. Han var "ett vittne för sanningen" och "en man sänd av Gud".

Johannes Döparen framträdde i en tid då det fanns en stor förväntan på att Messias skulle uppenbara sig i Israel. När han började predika kom det bara några få åhörare, men de blev så berörda av budskapet att de tog med sig sina vänner och grannar. Ryktet spred sig som en löpeld: – Messias har kommit och han predikar i öknen. Öknen – en plats för Gudsuppenbarelse Öknen hade en mystisk dragningskraft på judarna. Det var i öknen som Mose fick sin stora gudsuppenbarelse (2 Mos 3:2) och befallningen att rädda Israels barn från förtrycket i Egypten. Rabbinerna framhöll öknens betydelse för sin gudsdyrkan och för dem var öknen en helig plats. Där hade de fått lagens bud och där hade tabernaklet satts upp och ute i öknen hade flera av deras profeter fått sina budskap. I öknen hade Mose valt ut de sjuttio äldste i Israel, som blev början till Stora Rådet, och därifrån hade de fått buden om prästerskapet samt de levitiska tjänsterna.

Att inbjuda folket till öknen var betydelsefullt eftersom det påminde dem om Jesajas profetia: "Bered väg för Herren, gör i öknen en väg för honom.".

Jes 40:3. Liksom Mose hade fört folket ut i öknen, hade Döparen fått skaror av människor att under stor förväntan gå ut till honom i öknen. I en tid av stark messiaslängtan fick det som hände i öknen en särskilt stor betydelse.

Johannes eget uppträdande var nog för att väcka stor uppmärksamhet. Han hade alla de kännetecken som utmärkte en stor profet och en helig man – en man präglad av askesens späkningar men också en man med en särskild glöd i ögonen, full av liv och energi. Den grova kamelhårsmanteln och den breda lädergördeln, hans långa hår, som inte varit klippt under hans trettioåriga levnad, gjorde honom lik en av de gamla profeterna, och många trodde att han var tisbiten Elia som skulle återkomma före Messias, medan andra trodde att han var Messias själv.

Dopet – en helig överlåtelse Många frågade Johannes varför han döpte. Han svarade att det var på Guds befallning och sa: – Jag kände honom inte, men han som sände mig att döpa

15

med vatten sa till mig: Den som du ser Anden komma ner och stanna över, han är den som döper med helig ande. Joh 1:31.

Dopet var inte en helt främmande ceremoni då Johannes Döparen började praktisera det för att markera en övergång från ett syndigt liv till ett nytt liv i Guds gemenskap. Det hade varit brukligt att döpa proselyter när de lämnade hedendomen och blev upptagna i Israels samfund. Men Johannes krävde nu att även judar skulle låta döpa sig för att få syndernas förlåtelse och kunna undfly den kommande vreden. Han ställde därmed juden på samma nivå som de oomvända hedningarna, vilket de skriftlärde reagerade mycket skarpt emot.

När Johannes började döpa judar var det därför något helt nytt i Israel. Det blev ett särskilt bud för dem som var villiga att lämna sitt gamla liv bakom sig, ändra sinne och börja ett nytt liv. I den mosaiska ritualen förekom det många tvagningar och reningar, men de var i de flesta fall personliga handlingar för att uppnå en yttre renhet, och de upprepades så ofta som man blivit orenad.

I ritualerna för prästernas tjänst förekom det flera tvagningar och i de äldstes stadgar hade man många tillägg om tvagningar. På den stora försoningsdagen skulle översteprästen bada inte mindre än sju gånger den dagen för att kunna utföra sin tjänst. Även bland vanligt folk i Israel var tvagningar och reningsbad en del av livet och judarna var i förhållande till många andra folk ett mycket renligt folk. Det vittnar de sex stenkrukorna om utanför hemmet i Kana där Jesus förvandlade vatten till vin, vilket var krukor för vatten som man använde vid deras reningsceremonier.

Att Johannes döpte i Jordan gav en särskild erkänsla åt detta dops helighet, eftersom det var där syriern Naaman blivit botat från sin spetälska när han på Elias befallning hade doppat sig sju gånger i floden. Folk tänkte att när Naaman kunde bli ren från sin spetälska, kunde flodens heliga vatten även rena från syndens spetälska. Men Johannes predikade att detta dop inte var ett dop för att uppnå en yttre renhet, utan en bekräftelse på en inre rening genom en helig överlåtelse till att börja ett nytt liv.

Jordan – Israels heliga flod Namnet Jordan kommer från ett hebreiskt ord, haj-jarden, som betyder nedåtstigande eller fallande. Om vi följer floden Jordan från Gennesaret till dess utlopp i Döda Havet, ett fall på nära två hundra meter, blir sträckan fågelvägen ca ett hundrafem km, men med alla dess krökar och vindlingar blir själva flodens längd mer än det dubbla. I Jerikos närhet har Jordan en bredd på ca trettio meter och är inte djupare än att man kan vada över den utom vid tiden för höst- och vårfloden. Nedanför Jeriko, som var palmernas och rosornas stad, flyter den starka och strida strömmen mellan dubbla flodbankar, som utmärker det högre vattenståndet i november och det lägre i april.

16

Landet på den västra sidan av Jordan var som ett paradis av tropisk växtlighet med en talrik befolkning. Den östra sidan var ett land med väldiga grässtäpper med stora betesmarker för alla slag av boskap. Vid intagandet av Kanaan på Josuas tid valde flera av stammarna att stanna där – i Gilead och Basan – eftersom de hade stora hjordar av boskap. Även på den östra sidan fanns det vid tiden för Johannes framträdande en talrik befolkning med många städer och byar. Öster och söder om Gennesaretsjön låg Dekapolis – tio städer med övervägande grekisk befolkning förenade i ett handelsförbund.

Jordans stränder hade en rik vegetation med böljande vass- och rör-dungar.

På den västra sidan finns det runda kullar och på den östra kan man på långt håll skönja Ammonbergens höga toppar. Under Johannes tid var Jordanbältet bevuxet med röd tamarisk, hängande akacior, blek-gröna pilar, ståtliga sykomorer med vita stammar och ekar med täta, mörka kronor. Palmer av olika slag förekom också rikligt utmed stränderna.

Men längst i söder – i Pereen – på Jordans östra sida, övergick landet alltmer i en stenöken med ringa växtlighet ju närmre man kom Döda havet.

Det var där i denna öken som Johannes Döparen framträdde med sitt budskap vid en plats som hette Bethábara där Jordan hade ett lämpligt djup för dopförrättningar.

Vägröjaren och pekfingret på Jesus När Andreas och Johannes kom till Jordan för att höra Johannes Döparen dröjde det inte länge förrän de förstod att han var en man sänd av Gud. De lät döpa sig och blev efter tid även hans lärjungar. Döparen höll alltid en predikan om omvändelse innan han inbjöd till dop. Andreas och Johannes samtalade ofta om hans predikningar.

Andreas sa: – Vilken predikant han är! Har du lagt märke till att han börjar varje predikan med samma ord: Gör bättring ty himmelriket är nära. Och vilken kraftig och övertygande stämma han har!

Johannes höll med: – Ja, verkligen och hans budskap om bättring är liksom ett tema i hans förkunnelse.

Andreas tillade: – Döparen citerar ofta Jesaja och framställer sig själv som den som ska bereda väg för Messias. Jes 40:3-5. När romarna ska fram med sina vagnar på okända vägar, skickar de ett helt kompani med vägröjare i förväg för att ta bort stora stenar och kullvräkta träd. Men för Messias finns det bara en vägröjare.

Johannes fortsatte: – Döparen menar nog att alla som omvänder sig och tar emot dopet blir vägröjare för Messias och hans budskap i sina hjärtan. Men Döparen talar inte enbart med stor myndighet om bättring, dom och straff.

Han har ett budskap med ett rikt innehåll och hans tal om himmelriket väcker förväntan.

17

Andreas höll med: – Han säger ofta att himmelriket är nära men många förstår inte vad han menar. En gång sa han att den som kommer efter mig var före mig (Joh 1:30) och att han som är ovanifrån är över alla (Joh 3:31). Menar han att Messias ska komma från himlen och att himmelriket då ska komma ned till jorden?

Johannes svarade: – Vi får nog svar på dessa svåra frågor en dag.

Johannes berättar om dopet – Folket i Jerusalem och hela Judeen och trakten kring Jordan kom ut till honom, och de bekände sina synder och döptes av honom i Jordan.

Johannes Döparen hade flera lärjungar och Andreas och jag höll ihop.

Kön av dem som ville bli döpta delades upp mellan lärjungarna så att varje par hade ett antal personer att ansvara för. De som skulle döpas kunde anförtro oss sina mantlar, gördeln med pengapungen och sina sandaler. Vi fick hålla reda på vem som ägde vad.

Beroende på vattenståndet valde Döparen noga ut dopplatsens läge så att det blev ett lämpligt djup. Alla som ville döpas skulle var iklädda en långskjorta, en kåpa med breda ärmar som man trädde över huvudet. De flesta som kom för att bli döpta hade redan en sådan på sig under manteln när de kom till Jordan.

Själva dopet gick till så att en efter en fick komma fram och böja knä i vattnet framför Johannes. Vattnet gick då till midjehöjd och med böjt huvud och knäppta händer skulle de först bekänna sina synder. Då Johannes hade godkänt syndabekännelsen som äkta och ärlig, uttalade han ett dopord: "På Guds befallning döper jag dig till syndernas förlåtelse i Herrens, vår Guds heliga namn." Ofta tillade han "...och till att börja ett nytt liv som bär bättringens frukt." Efter dopet lade han en hand på den nydöptes huvud och bad för honom.

Han kunde då även ge förmaningar, uppmuntrande ord eller profetiska tilltal.

I den starka strömmen var den ingen risk att vattnet skulle bli förorenat på något sätt. Hur många som än lät döpa sig, så var vattnet hela tiden lika rent och friskt.

Andreas som ofta förgyllde tillvaron med sin humor sa att efter dopet far alla den döptes synder med en väldig fart ned till Döda Havet för att sjunka och dö i "glömskans hav" och aldrig mer bli ihågkomna. De kommer att sjunka så djupt i Salthavet att inga fiskare i hela världen ska kunna få upp dem till ytan igen.

18