K
Fristadsö
RO MA N
Fristadsö
Marlene Lindbäck
FRISTADSÖ
Roman
©MarleneLindbäck 2025
Förlag:BoD ·Books on Demand,Östermalmstorg1, 114 42 Stockholm, Sverige, bod@bod.se
Tryck:Libri PlureosGmbH, Friedensallee 273, 22763 Hamburg,Tyskland
ISBN: 978-91-8114-756-8
Det finnsett havsom ingenser, det finnsengrav, däringen dör, det finnsensol,som ej gårner, det finnsenstrandivarje själ.
Mikis Theodorakis
KAPITEL 1
Lisa
Blodet rusade iådrorna itaktmed tågets hastighet.Chocken hade lagt sig, det hade denabsolut, mennågot pulserandehadelämnats kvar idet innerstaavdet somvar hon. Någotsom handlade om beslutsamhet ochomett jävlar anamma sompåminde om denhon hade varitdåför längesedan,som företagsledare …Målmedveten ochmed knivvassaarmbågar.
Honsåg ut över de täta skogarna vars färger ännu inte hade börjat skifta igultoch orange. Åkrarna, ladornaoch de röda husenhade bråttomatt lämnas bakomsom om de inte hördetillhenne …och det gjorde de ju inte heller. Honbodde iett land som inte fulltuttillhörde hennehur gärna hon än ville… ellersåville honinte. Honhade sinöoch deträcktemed det kunde hontycka.Hon hade fleratimmarpå sigdär på tågetatt fundera, strukturera ochatt samla sig innanhon skullevarahemma på Åland.Det första som skulletas itumed så fort honkom hemvar attstyra uppLilys begravning.
Sedanskullehon samla till möte på Stjärnhus.
Allt somnyligen hade hänt varfullständigtsurrealistisktoch honkunde inte se händelseförloppet så klart somhon önskade. Detsom lystestarkast, somvarnande strålkastare rakt in isjälen, varskuld.Det varhon somhade involverat Brunoini Simonesoch Ludvigsliv föratt hontyckteatt Ludvig hade rätt till sinpappa ochatt Bruno, om än så lite,hade rätt till sinson. Honborde ha förstått,trots atthon tyckte så mycket om honom, atten sådan mansom Brunovar kapabel till det värsta.Och det värsta hade hänt. Simone hade blivit av medsin sonoch med dethadehon gått under. Attse sindotterförsvinna in iett skal, tyna bort iapati av orooch längtanefter sinson,hade drabbatett nyväcktmammahjärta ochhon hade lovatsig själv däroch då attgöra allt föratt slutadrickaoch alltid finnas därför Simone, vadsom än hände.
Nu varderas lillaLudvigtillbaka, itryggtförvarvar hanhemma hos sin mammaigenoch honskullekämpa förderas säkerhet,fortsätta kämpa. Hon varförvånadoch stoltöveratt honhade lyckatsfåmed sig Ludvig hem, att
det hade gått vägendär på behandlingshemmet.Bruno hade, närhan hade kommit dittillsammans medLudvigför atthälsa på henne, varitsåövertygad om attdet varhos honompojken skulle vara,att hanaldrig skullegeupp sin son,men det varjustdet somhade skett, Brunohadegivit uppi sista sekunden. Hanhade inte ståttutmed Ludvigsdesperata skrik, så hanhadetillslut lämnat över honomtillhenne ochhon hade omedelbart åkthem medpojken till Simone föratt sedanåtervändatillden sistadelen av behandlingen.Hon blev alldeles matt av atttänkapåhändelsenoch densnabbavändningen.
Ochnuvar honpåväg hemigensåredoatt kämpa,intebaraför Simone ochLudvigs trygghetsskull …också för andra kvinnorsom levdeivåldoch hot ochsom behövde ettStjärnhus,enfristad,någonstansdär de kunde gömmasig från yttervärlden ochändåhaett värdigtliv.Det fannsenrädsla somvar starkareänalltannat …Det fick på inga villkorhända atthon hamnade tillbakai drickandet igen,det skulle inte bara vara hennes egen undergång,ansvarethon hade över de andra kvinnornaoch helaverksamheten på Stjärnhus vartungt ochhon skulleinteorkabäradet om hon fick återfall, så enkelt vardet, ochsåsvårt.
Även om de hade kört verksamheten på en bana bredvid samhälletsformaliteteroch normer så varhon övertygadomatt detdegjordevar detenda rätta. Klienterna, denmetalliska benämningen …hon måsteslutaanvända det ordet… De varmer skyddade på Stjärnhus än någonannan stanseftersom det somsocialeniblandavmisstag avslöjade kunde vara förödandeoch i värsta fall innebäradöden förendel kvinnor. Detdolda samarbetet mellan Stjärnhus ochsocialenhade fungerat bra ändåoch hon höll sig alltid inom lagens gränserkunde hontycka.
Hurskulledeutveckla verksamheten på Stjärnhus? Deträckteintemed tillfälligt skydd ochtrygghet… Kvinnorna sombodde underderas vingar måstebli av medrädslor ochbli starka. Både fysisktoch mentaltstarkare skulledebli undervistelsen hosdem ochframför allt skullekvinnorna få blikvarsålänge de ville, inte slussasuti samhället mednya identiteter för tidigt,omens någonsin.Det vardehär funderingarna sombubbladeiblodet nu ochsom honintesnabbtnog kunde ta tagi.
Honlängtade tillbaka till Stjärnhus, menutanalkoholen somföljeslagare. Tillbakamed ny kraft ochenfastbeslutsamhet skulle honbrinnaigen. Det vardär ieldenhon hördehemma.
Honhade bestämtsig redannär Brunooch Ludvig suttit därihennes rum på behandlingskliniken. Då Brunohade förklaratatt hanhadeslagitSimone
av kärlek, hjärtslag hade hanvisst kallat det. Denstunden då lillagulliga Ludvig hade suttit iBrunos famn ochvarit somparalyseradavskräckvar en mörk stundsom honhelst bara villeglömma. Honförsökteskaka av sig obehaget somdök uppi varjeliten cell ochdel av kroppen, ettnödvändigt obehag somförde hennevidaremot beslutsamheten.Ett sådant övergrepp det hade varitatt ta en sonfrånsin mammaoch bara försvinna, ochvad hade hänt inom pojken underden härevighetslångatiden? Ludvig hade slutat prata,hade Simone berättat itelefon,och hon visste attdet skulletamycket lång tidatt lösa upppojkenstrauma. Turatt honhadeIris.
Konstigt nog, upprörande nog, kunde honändåfortfarande känna den därempatin förBruno.Han hade ihennes sinneblivitden därsonen hon aldrig hade fått menalltidhade längtatefter.Hon kundesåstarktkänna hans desperation över attvarapappa till en finliten Ludvig utan attfåha honom. Så fasansfulltdet måstekännas. Honville verkligenintehaden här empatin,självklart inte.Det varsåfel ochgalet,med tankepåalltont han ställt till medför Simone, men de härkänslorna gick inte attförnuftabort, de bara fannsdär,och hon skämdes.
Rysningar forupp genomkroppen ochhon restesig meddem,lutadehänderna över tågkupénslilla fönsterbord, ochhon sågraktini speglingen av sig självihopblandad med landskapetsom iladeförbi.Det varett nytt ansikte honsåg skymtenavdär blandgrantopparna ifönsterblänket. En nygammal blick från dentidendåhon hade harvat sig fram på företageti storabeslut ochdär honrationellt ochnyktert hade fått sakeratt ske. Då hade det varitpå bekostnadavenliten Simone,nuskulledet handla om upprättelse, trygghet ochnågon slagsfundamental rättvisa.Hon visste förvisso attdottern inte var intresseradavupprättelse längre.Tvärtom blev honalltidirriterad på henne om honvisade skuldoch dåligt samvete på etteller annatsätt, mendet kunde honintebry sig så mycket om.Det somhade hänt Simone varkanskeöver, mennuskulledet över lagjobbas medrädsloroch maktlöshet på Stjärnhus, ienfristad därmaktlöshet skulle förvandlas till makt ochrädslortillmod. Denhär orättvisa rädslan, kvinnorädslan somfanns därute,gjordehenne så förbannad. Ochilskanskulleanvändas.
Hongick ut ur deninglasade tågkupén föratt köpa en mugg kaffeoch en enkelsmörgås medost ochskinka. Tågetvar fylltavresenärermed skärmstirriga blickar, bortkopplade från världenoch livetsom varderas.Telefonerna hade fördet mesta varitundanlagdadär på behandlingshemmet, framför allt föratt de varstarktkoppladetillberoendeproblematik,och nu drog
illamåendet genomkroppen av attseallas böjdanackaroch bortkopplade blickar.
Honvar rädd om sina tankar,som en rest efter denlånga utbildningen inom mental träning somhon hade köpt in till företagethon drev …för cirkatrettonårsedan …Ja, så längesedan måstedet vara.Det vardåförst somhon hade insett attallas insida varminst lika stor ochbetydelsefull som utsidan.Innan denutbildningen hade honknapptsettvaresig tankar eller känslorsom någotavvikt, det kunde honskämmas lite över nu.Dåhadedet rationella,resultatenoch framgångarna lotsat henneitillvaron ochhon hade snararevarit rädd för sina tankar istället för rädd om dem. Nu kunde honse på sina egenskapersom denperfektakombinationen, somstyrkor från två olika världar. Förståsskulledet ta etttag innanförtroendet varåterställt. Att honvar nykter nu,att honvar tillbaka somnågon atträkna medigen, skulle isakta makvisasig.Tidsnog skulleSimone, Ludvig,Ingelaoch Iris …och förhoppningsvis Clas,förståatt honvar på bananigen, fulltåterställdoch medeniversom varstarkareäninnan det börjadegå utför.
Honförsökteförstå. Medandet finska,kargvackralandskapet flimrade förbiförsöktehon förstå vadsom hade fört hennein idrickandet. Nu gjorde tankarna ont. Ändå villehon brotta sig neridem,hitta svar trotsatt sinnet värkte av skam ochilska.Hur hade det varitmöjligt?Hon hade inte svikit bara sig självutanockså Simone, igen! Honhade svikit Ludvig,Liv,Stjärnhus, Iris …allaihennes närhet hade blivit nedgraderade till obetydlighet. Detendasom hade spelat roll varatt få in alkoholi blodet. Honhoppades attdet varöver. Atthon aldrig mera skulle dricka ellerfåsug …Behandlingen hade varitbra,det kände hon, mendet varockså läskigtatt sitta härensam, utan singrupp av likasinnade, utan terapeuterna ochdet tydliga programmet.
Vemvar honnu? Ochhur skulle honkunna hjälpa utsattakvinnor med denhär unknasvagheten inom sig? Allt om tankenskraft ochmentalträning varsom bortblåstnu. Ellersåvar det meningen atthon skullerotaismutsen föratt blihel,rotarunti eländestankar åtminstone etttag framöver föratt kommavidare. Ja,såmåste det vara.Självklart skulle tvivel få finnas.Den stora utmaningen lågi atttycka om sig självtrots allt ochhon visste attdet låg långtbort, väldigtlångt bort,men en dagskullehon blisin egen bästavän. Iris skullehjälpahenne meddet,eller skulle honvändasig till någonpsykolog utanförStjärnhusteamet?Kanskedet …Hon slumradetilloch vaknadeförst då en mjuk menstelAI-röst meddelade atthon varframmevid hamnen.
Det finns en fristadpåenö mitt ihavet för våldsutsatta kvinnor som måste leva med skyddadidentitet.Stjärnhus är boendet där styrka och starka band trängerundanrädslor och hot.
Lisa som har kommit hem efter en tids behandling för sitt alkoholmissbruk, brinner för sinverksamhet och gläds över dotter Simonesnumera lyckliga liv.
Men ansvar och allakrav slår ut henne samtidigtsom hon borde vara starkare än någonsin.
Fristadsö handlar om när styrkor blirtillrädslor och rädslor blir till styrkor,omförsoning, systerskap och om nöden när den inte har någon lag.
Fristadsö är en fristående fortsättning på romanerna Stjärnhus och Stenkast.
Sagts om Fristadsö: ”Författarenhar en förmåga att byggaupp spänningen iberättelsenoch stundvis känns berättelsen som ettpsykologiskt drama. Berättelsenärspännande in idet sista ochslutetäroväntat.”
Marlene Lindbäck är bildkonstnäroch borpå Åland.Hon är utbildad inom barnpedagogik ochpersonlig utveckling. Iskrivandet för såväl barn som förvuxna vill hon utforska olika samtidsföreteelseroch knyta samman detsom formar våra livoch gör osstilldem vi är,det villsägavåra känslor,tankaroch beteenden.
Marlene Lindbäckhar tidigaregivit ut: Mod-att känna in 2018
Greenpys -Det osar skumt 2021 Stärnhus, roman2022 Stenkast, roman2022 marlene.lindback@aland.net www.ml-form.com Instagram: marlene_lindback
