9789175697819

Page 1

L ÄNGTAN

L

Björn Wiedel är Teol. Dr. med inriktning mot religionspsykologi och religionspedagogik. Han har lång erfarenhet av undervisning i själavård och pedagogik från bl.a. Linköpings Universitet, Teologiska Högskolan, Stockholm och Bräcke diakoni i Göteborg.

TILL LIV

Björn Wiedel LÄNGTAN TILL LIV

ivet angår oss alla. Vi skapar bilder av vad ett gott och rikt liv är och försöker forma våra liv efter de bilder vi skapat. Vi lever bara en gång brukar man säga och menar då att det är viktigt att göra något av det liv man fått. Under ytan finns en längtan som kan leda oss framåt, uppåt och djupare - längtan till liv. Även om varje människa är unik möter vi alla frågor och utmaningar som ingen kan undgå. De tillhör själva existensen - att vara människa. Vi ställs inför val, vi lever med en längtan att ge vårt liv mening, vi vet att den tid som ges oss har ett slut och vi lever alla i beroende av andra människor som också lever under samma villkor. Var finns det rika livet? Eftersom det finns så många olika röster i samhället behöver vi hjälp för att finna vår väg. Är kristen tro verkligen en hjälp i mötet med de existentiella grundfrågorna? Uttrycket ”ett stycke tro” pekar mot att våra frågor avgör om tron verkligen ger svar.

Om utveckling, mognad och ett stycke tro ISBN: 978-3-7347-4855-4

www.bod.se

BJÖRN WIEDEL


L채ngtan till liv



BjÜrn Wiedel Längtan till liv om utveckling, mognad och ett stycke tro


© 2015 Björn Wiedel Sättning och omslagsutformning: BoD Tryck och förlag: BoD ISBN: 978-91-7569-781-9


Innehållsförteckning FÖRORD 7 Gunnar och jag 9 DEN JAG ÄR, DEN JAG BLEV OCH DEN JAG BLIR 15 Upplevelsen av sitt eget liv 18 Livskänsla 22 Längtan 32 VAD TIDEN GÖR MED OSS – VAD VI GÖR MED TIDEN 36 Att tänka tillbaka – och förändras 45 Under ytan 49 Att känna sig själv – en speciell kunskap 57 Verkligheten 63 LIVETS RÖTTER 67 Trädet som symbol för livet 71 Världsträdet 75 Skapelse och skapare 79 Skapelsetrons återkomst 83 ATT SÖKA LIVET – ORIENTERING MED TRONS KARTA 88 Livets väg – att söka sanning 97 Om tiden 100 Om tidens slut 107 Om mellanrummet mellan gemenskap och en-samhet 112 Om att vara ansvarig för sitt liv. 119 Vad vill jag med mitt liv? Om mening och riktning 131 Om andlighet och tro 135 ATT TOLKA LIVET – EN INRE RESA

141



FÖRORD

Längtan är en kraft som sätter oss i rörelse – inte den rörelse

som påtvingas oss utifrån. Den kommer inifrån. Kraften kommer inifrån men är samtidigt skör. Den måste försvaras därför att den lätt blandas med plikter, krav och förväntningar som kommer utifrån. Om längtan inte får sätta oss i rörelse vissnar vi som en planta utan vatten. Liv! Om jag går till mig själv vet jag att jag just nu lever och jag känner dessutom en djup glädje över att leva. Men jag vet också att detta mitt liv har gränser, ett slut, motsatsen till liv. Att veta det och kunna tänka kring det är mitt och allas öde. Vi tvingas alla leva våra liv inom den tidsram som ges oss och vi ställs inför frågan vad vi vill med just våra liv. Vad är då livet för dig och mig? Att livet gavs mig en dag är i sig något obegripligt, svindlande. Att det liv jag tog emot blev lagt i mina egna händer med uppgift att göra något bra av det fyllde mig tidigt mig med förhoppningar men också med osäkerhet och frågor. En del av dessa frågor tycker jag att jag fått något som liknar svar på medan andra ligger utanför min räckvidd. När jag tänker kring det liv som blev mitt kan jag känna både tacksamhet och besvikelse, både stolthet och skam. Jag menar naturligtvis inte att ge mig i kast med mina memoarer eller frågan om vad livet är. Varför jag skriver dessa rader har ett mer anspråkslöst syfte. Så här ligger det till. Jag har vuxit upp med en tro på Gud och med tron att livet bör levas så att det behagar Gud. Det var inte bara en lycklig tro. När jag blev äldre mötte jag tanken att denne Gud var intresserad av mig, 7


mitt liv och ville leda mig så att mitt liv blev meningsfullt för både mig själv och andra. Jag blev till och med så övertygad att jag trodde mig ha svar på både mina egna och andras frågor och jag började predika. Jag blev i mina egna ögon, och i viss mån också i andras, en budbärare åt Gud. Då hade jag fler svar än frågor. Senare skulle det bli tvärt om. Ganska många människor har vuxit upp med en gudstro som börjat som barnatro, fortsatt som tonårstro och senare vuxentro. För många har det aldrig blivit mer än just barnatro som fortsatt att följa med av bara farten. Frågor kan då upplevas som provokation eller kanske bara onödiga. För en del har vägen gått genom brytpunkter eller nya upptäckter. För andra har vägen gått genom uppbrott ungefär som man bryter upp från barndomshemmet för att forma ett eget liv. Att ställa undersökande frågor om sin tro är att ställa sig ett stycke utanför sig själv, det självklara, det invanda. Det är som att ställa sig utanför sitt barndomshem och med vuxna ögon betrakta det som en gång var givet och upptäcka att det har förändrats. Samtidigt är det som att försöka ställa sig mitt i sitt eget inre och därifrån betrakta världen som om det vore första gången. Hur än livet gestaltar sig är det värt vår uppmärksamhet. Livet är alldeles för intressant för att låta det passera utan eftertanke. Samtidigt är det alldeles för komplicerat för att ensam utforska det. Vi behöver alla hjälp. En hjälp som ofta ligger nära till hands är att samtala om livet så som vi själva upplever det och förstår det. Om varje människa är en berättelse kan den också leda till samtal om det som berättas. Vi är inte ensamma. Vi kan hjälpas åt med livets utmaningar.

8


Det räcker inte att var och en av oss betraktar sitt eget liv och därigenom når fram till en hållbar bild av sitt liv. Jag utgår ifrån att det liv som anförtrotts oss kräver yttre referenser för att bli begripligt. Det samhälle vi är en del av ger oss massor av impulser att tolka och bedöma våra liv, men det räcker inte. Vi behöver tolkningsredskap som hjälper oss att tänka kring livet på ett djupare plan. Mitt ärende är att reflektera kring hur kristen tro kan hjälpa oss leva våra egna liv, just det liv som gavs oss. Mina tankar har vuxit fram ur mitt begränsade livs perspektiv. Kanske kan de inspirera dig som läsare att delta i samtalet.

Gunnar och jag När något allvarligt håller på att hända måste man ingripa. Det här var ett sådant tillfälle. Jag knackade på dörren och blev insläppt efter en kort tvekan. Rummet var inte förberett för besök, inte heller Gunnar som uttryckte sin förvåning över min ankomst. Nästan direkt tog jag upp mitt ärende. Stämmer det att du använder narkotika? Jag blev förvånad över att han inte gled undan, förnekade eller skyllde på rykten. Ja, sa han, men jag har full kontroll över det. Det är helt ofarligt. Det märktes att han hade fört ett inre samtal där han argumenterat för sin livsstil och var förberedd att också argumentera med mig. När jag frågade om han också försökt locka in kamrater på sin väg bejakade han också detta med argumentet att han ju bara ville hjälpa dem. Det berikar livet, gör det lättare och mer spännande svarade han.

9


När vi kommit så långt var det dags för mina argument. Jag pekade på de risker han tog för sin egen och andras del. Han var ju inne på en brottslig väg som sannolikt skulle sluta i fängelse och i svårigheter att finna sig tillrätta i samhället. Han var beredd också på detta argument och svarade att det han funnit var värt den risken och i förlängningen också det priset. Vad säger jag nu, tänkte jag. Finns det mer att säga? Jag tog ny sats och lyfte fram det starkaste argument jag kunde finna – hans framtid, hans liv. Du förstör ju för dig själv, förstör ditt liv, förstör din framtid, sa jag med en känsla av desperation. Han svarade lugnt: än sen då. Vad gör det? Gunnar var då 20 år och beredd att riskera sin framtid i tron att den inte var värd mer än en serie rus. Inblicken i hans värld skrämde mig. Hur är det möjligt att en ung människa inte värderar sin framtid, inte hoppas på sin framtid, inte är beredd att investera i sin framtid? Det är nu trettiofem år sedan vårt samtal och jag skulle vilja ställa frågan till honom hur det gick. Jag skulle också vilja ställa frågan till mig själv hur jag på ett bättre sätt skulle kunnat byta tankar med honom, tankar som kanske kunnat hjälpa honom ur hans snäva perspektiv. Den första frågan får inget svar eftersom våra vägar aldrig möttes igen. Svaret på den andra frågan söker jag fortfarande. Det jag nu skriver handlar också om mig själv inte endast Gunnar. Jag vill undersöka min egen tankevärld, vad som styrt mina steg och särskilt mina val. Det är emellertid inte säkert att det bara handlar om tankevärld. Det handlar säkert lika mycket om känslor. Men ett är jag ganska säker på och det är att min längtan och vilja spelat en viktig roll. Jag längtade och jag valde.

10


Låter det självupptaget eller som självbespegling? Det är det säkert men jag har blivit alltmer klar över att mitt sätt att tänka och förstå tillvaron i hög grad har djupa rötter. Även om jag eftersträvar objektivitet och en allmän kunskap om livet märker jag att somligt berör mig djupt medan annat ohjälpligt hamnar i utkanten av mitt intresseområde. En del frågor passerar förbi mitt fönster och jag reagerar med en gäspning medan andra frågor får mig att rusa fram och vilja öppna fönstret. De är som magneter med en osynlig dragningskraft. Jovisst kan intresse tillfälligt väckas av händelser, nya upptäckter eller möten med nya människor, men vad jag syftar till är det intresse som återkommer gång på gång och inte låter sig avledas, livsfrågor. De är som kompassnålar som reagerar på en underjordisk magnetisk kraft. Livsfrågor är personliga frågor som formar ens liv och som man inte kommer undan. Väljer man sina livsfrågor? Är det en fråga om vad man själv vill? Det korta svaret kanske lyder så här: man väljer inte sina frågor men man kan välja sina svar. Det långa svaret kommer jag inte att finna men jag kommer inte ifrån frågan. Om jag nu använder mig själv som utgångspunkt och talar om jag och mig är det ändå också alla de människor jag mött jag har i tankarna. Inte så att jag tror att genom mig själv känner jag andra. Det är en vanlig genväg till fördomar. Vad jag åsyftar är att jag tror att alla människor ställs inför frågor som kräver personliga svar. Vad som intresserar mig är också varför andra människor rusar fram till fönstret och jag själv bara gäspar. Har jag missat något? Vad har jag missat? Gunnar är en människa bland alla andra och samtidigt är han speciell. Det finns bara en Gunnar. I brottsregistret är han endast en liten siffra, en decimal. I sin egen värld är han navet i livets hjul. Så är det att vara människa – en liten prick – och samtidigt livets centrum och stora utmaning. I utmaningen att 11


vara människa kan Gunnar och jag mötas. I mötet är vi båda på samma plats i samma ögonblick och båda arbetar vi på våra respektive livsöden. Vi betraktar våra egna liv med våra egna ögon och det vi ser kan bestämma vår resa. Mötet med Gunnar är ett av många möten jag varit med om. Detta möte, liksom många andra, väcker tanken på vad som är viktigt i just det möte som pågår. Eller är detta möte kanske helt betydelselöst och oviktigt? Viktigt/oviktigt för vem - för den jag möter eller för mig själv? Jag har också mött människor som menar att tro på Gud är det viktigaste i livet. De säger att en personlig gudstro är nyckeln till ett rikt och meningsfullt liv. Jag har också mött människor som fastnat i missbruk av olika slag, där livet varit nära ruin, och flera har kunnat berätta att deras gudstro, för att inte säga gudsmöte, har förändrat hela deras livssyn och upplevelse av livet. Människors berättelser om hur Gud kommit in i deras liv är intressant därför att det då inte bara handlar om åsikter och ord. Det handlar om något som är verkligt och som verkar. ”Wirklich is was wirkt.” (Goethe) Mitt intresse handlar inte bara om de människor som varit nära katastrofens stup, nära den punkt när det inte längre finns någon återvändo eller hopp. Snarare handlar mitt intresse om oss vanliga människor som på olika sätt söker lycka och välgång, glädje och mening, men som också möter situationer där själva livet förminskas. Vi befinner oss alla mellan liv och död. Liv och död låter så definitivt. Kanske är det också en fråga om mer eller mindre. Man kan uppleva sig mer eller mindre levande och till och med mer eller mindre död.

12


Kristen tro tillhör vårt kulturarv sägs det. Det är mycket som tillhör detta arv. Uttrycket kulturarv kan leda tankarna till allmänbildning och intresse för vår historia eller det kan leda tanken till sådant som gör vårt land eller vår del av världen intressant för besökare. Kulturarv låter distanserat och ofarligt. Kristen tro kan också handla om liv eller död. Historien vet att berätta om människor som faktiskt valt döden inför valet att frånsäga sig sin tro. Då är det inte distanserat och ofarligt. Då är det på riktigt. I den tid och den del av världen där jag råkar leva finns kristen tro närvarande på ett stillsamt sätt. De människor som tror söker sig ofta till kyrkor och kapell, deltar i kristna gudstjänster, och samtalar ibland med varandra om sitt liv och sin tro. En stor grupp människor har en tro som inte har någon klar bekännelse eller leder till tillhörighet till någon kyrka men som för dem själva är en viktig del av livet. En tredje grupp ställer sig helt oförstående till fenomenet religiös tro. Tanken att religiös tro kan ha något värde kan för dem kännas helt främmande. Ytterligare en grupp är av någon anledning aktiva, hängivna och kämpande motståndare till all religiös tro inklusive kristen tro. Så kan vi försöka dela upp människor i olika grupper men vad sådan uppdelning inte kommer åt är hur enskilda människor brottas med livet, sitt eget liv. Det alla har gemensamt är att livet vi fått försöker vi efter bästa förmåga förstå och göra något bra av. Vad menar vi då med ”bra”? Under den korta tid jag skrev dagbok vid tretton års ålder prövade jag att formulera egna tankar av vad jag då såg som viktigt. Jag försökte betrakta mig själv och det liv jag sannolikt hade framför mig. Då skrev jag följande: ”vad mitt liv kommer att föra mig vet jag inte men ett vet jag. Jag tänker

13


inte kasta bort det.” Det håller fortfarande. Det var ett försök att ge ett svar på frågan ”bra”, om än ganska suddigt. Om vi med ”bra” menar att tron ska göra livet lättare, gladare eller rentav lyckligt kan det leda till besvikelser. Vi behöver andra uttryck för ”bra” som pekar i riktning mot mognad, fördjupning, äkthet, meningsfullhet - kort sagt förmågan att möta hela livet med alla nyanser av glädje och sorg. Om man frågar människor med en kristen tro varför de är troende får man sannolikt en del olika svar. Någon kanske svarar att det beror på att hon fått en kristen uppfostran, någon annan kanske svarar att det beror på att kristendomen är den sanna tron uppenbarad av Gud själv. Ytterligare någon annan kanske svarar att tron berikar mitt liv. Det första svaret antyder att det är andra människor som format tron medan det andra svaret hänvisar till egen intellektuell reflektion. Det tredje svaret refererar till personlig erfarenhet och eget behov. Vad skulle du som läsare ha svarat på denna fråga? Spelar det någon roll vad drivkraften är eller vilken väg som leder in i tron? Är det ena motivet mer värt än något annat? Vad vi kan konstatera är att vägen till kristen tro genom uppfostran har blivit allt mindre betydelsefull. Unga människor fostras i stället till självständiga och kritiska människor och som dessutom fångar upp impulser från allt fler källor utanför den egna familjen. Att intellektuellt tänka sig fram till vad ”sanningen” om Gud är heller ingen allfartsväg. Då återstår det tredje motivet som innebär att utgå från det liv man själv försöker ge gestalt åt. De frågor och utmaningar livet ställer oss inför handlar inte om perifera intressen utan handlar i stället om det vi inte kan komma undan därför att vi är i livet och livet är i oss. 14


DEN JAG ÄR, DEN JAG BLEV OCH DEN JAG BLIR

Jag finns. Tanken slog ner i mig som en överraskning. Att jag

inte tänkte på det tidigare. Jag var tvungen att stanna upp, ta ett djupt andetag, se mig omkring. Jag har funnits ganska länge med människors mått mätt, närmare bestämt i x antal år, och har alltid vetat att jag finns. Men detta är något nytt. Att finnas är något fantastiskt, storartat och samtidigt så vardagsgrått som en bilkö i rusningstid i november. Tanken att inte finnas kan väcka svindelkänslor liksom tanken på att finnas.

Vad är det som är så fantastiskt? Det som slog mig var skillnaden mellan att finnas och inte finnas. Vilken skillnad! En dag kom livet in i mig, mitt hjärta började pulsera, mina lungor lät frisk luft komma in i kroppen och mina ögon öppnades sakta mot det som kom i min väg. I skapelseberättelsen står att Gud inblåste livsande i människans näsa. Eller var det jag som kom in i livet? Livet fanns ju innan jag fanns och en dag för länge sedan välkomnades jag av livet. Jag blev insläppt och utsläppt. Just nu känner jag en stor tacksamhet och förundran över att vara inblåst av Gud och mottagen av livet. Att bli insläppt i livet är inte en självklarhet. Det vet varje förälder som tvingats säga farväl till sitt barn innan livet hann börja. Det vet också varje barn vars mage svällt av hunger och huden torkat ut i brist på livets vatten. Det vet också många vuxna som aldrig funnit sin plats i livet, aldrig känt sig välkomna. Lika underbart som välkomnandet kan vara, lika förfärande smärtsamt kan det vara att upptäcka att livet inte alltid välkomnar oss. 15


Det liv vi fått gavs oss utan att vi blev tillfrågade. Ingen av oss har valt vår mamma och pappa eller platsen på jorden där allt började. Ingen har valt sin genetiska profil, sin hudfärg eller sitt temperament. Allt detta gavs oss som gåva eller börda. Vår uppgift är att ta emot denna gåva/börda och försöka göra det bästa av de möjligheter och svårigheter den rymmer. När gåvan överräcktes gavs oss också ett ansvar att göra något bra av det som gavs. Att finnas i livet innebär att finnas tillsammans med andra som också finns, tillsammans med allt levande som också finns, tillsammans med markens alla växter och jordens grus som också finns. Livet är att vara hopblandad med allt som finns runt omkring oss. Våra kroppar är uppbyggda av samma material som omger oss. Allt och alla vi möter inbjuder oss till en upptäcktsfärd som handlar om att försöka förstå vad det är vi möter. Samtidigt är vi på en upptäcktsresa i ett inre landskap. Allt vi möter rör vid något inom oss som också behöver utforskas. Allas liv börjar som en del av föräldrarnas liv i totalt beroende. Att vara ett embryo i sin mammas inre är totalt beroende. Att genom biologisk nödvändighet överta ett genetiskt arv från sina föräldrar är också ett beroende. Själva födelsen är startpunkten på något nytt. Med egna ögon och öron och med egna små händer undersöka världen är en oerhörd förändring med oändliga möjligheter. Men även i detta tillstånd är beroendet av föräldrarna näst intill totalt. Mötet med världen sker nästan helt på föräldrarnas villkor och det som möter barnet benämns och beskrivs av föräldrarna. Detta är en oskuldens tid därför att barnet har inget eget ansvar. Hela ansvaret vilar på dem som har vårdnaden. Hur omvälvande det första året än är kan man se det som en paradisisk tillvaro. Inte paradisiskt i betydelsen 16


av ständig njutning och välbehag. Snarare handlar det om ett oskuldens tillstånd som kommer att brytas. Det dröjer inte särskilt länge innan barnet säger ”jag vill inte” eller ”jag kan själv” och detta är viktiga händelser som berättar något om början till slutet på de band som var så starka när livet började. Det är dramatik. Det är utmanande. Det är glädjefullt men också oroväckande. De första stegen mot egen frihet har tagits och därmed förloras också ett stycke av den oskuldsfullhet som det lilla barnet vilat i. Paradiset håller på att gå förlorat men kommer alltid så länge människan lever att finnas kvar som ett minne – och en längtan. Så länge navelsträngen binder samman barn och mor lever de båda ett gemensamt liv. När den klipps av på vår första födelsedag är det en händelse som kan dokumenteras med fotografi och journal. Men kvar finns en psykologisk upplevelsemässig navelsträng som inte kan klippas med ett enkelt handgrepp utan snarare genom en serie upptäckter och handlingar. Upptäckten av att vara en egen person, särskild, är en insikt som kräver tid och som vi aldrig blir riktigt färdiga med. Att släppa in livet handlar inte enbart om att ta emot det från sin mamma och pappa. Att släppa in livet handlar också om att upptäcka och släppa in det liv som ligger utanför allt övertaget. Livet får gestalt inte enbart från det som ligger bakom. Det som ligger framför har möjligheter som historien inte känner.

17


Upplevelsen av sitt eget liv Det är en poäng att fråga efter upplevelsen av just det liv man själv lever. Upplevelsen är inte en objektiv beskrivning av fakta utan ett subjektivt perspektiv inifrån personen själv. Man kan inte säga att den upplevda bilden är sann eller falsk eftersom det inte finns något facit där man kan kika efter hur livet verkligen bör upplevas. Visst kan man betrakta en annan människa utifrån och försöka ge en beskrivning av hur denna människas liv ser ut - fattig, rik, frisk, sjuk, ensam, social, ung, gammal, passiv, aktiv etc. Vårt samhälle är fullt av sådana beskrivningar och de är dessutom behäftade med samhällets schablonartade värderingar. När det kommer till den enskilda personens upplevelse av sitt eget liv är det inte alls säkert att denna upplevelse stämmer med vad omgivningen förväntar sig. En enskild människa kan av olika skäl uppleva fattigdom som ett befriat tillstånd. Jag tänker exempelvis på munken som valt fattigdom därför att det är möjligt att uppleva den som en rikedom. En del gamla människor ger uttryck för att det är förfärligt att bli gammal. Man gör vad man kan för att bromsa eller dölja åldrandet. Så möter man kanske plötsligt en gammal människa som säger att livet har aldrig varit bättre eller rikare än vad det är nu. Jag lever i min ålder och älskar det. Ibland är det svårt att lyssna in sin egen upplevelse av sitt eget liv därför att omgivningen, kanske hela samhället, trummar in hur man bör uppleva sina egna egenskaper och erfarenheter, ja hur man bör uppleva sig själv. Runt oss svärmar hela tiden idealbilder av hur livet bör vara för att vara ett gott liv. Dessa ideal kommer till oss, för att inte säga tränger sig på oss, genom vän18


ner och bekanta, genom reklamens förförelser och genom allt det vi hör, ser och läser genom massmediala budskap. Ibland måste man avstå från yttre inflöden för att få tid och tillfälle att samtala med sig själv och ge sig tid att lyssna inåt? Människan är en berättelse. När vi berättar något om oss själva lyfter vi fram i ljuset något av vad vi upplevt och kanske också hur vi upplever det vi berättar om. Vi berättar inte bara sakligt punkt för punkt som en uppläsning ur ett protokoll. Vår berättelse avslöjar också något av vår egen upplevelse av det som hänt. Kanske berättar vi med skratt för att visa att vi tycker det hela var lustigt. Kanske berättar vi med gråt eller djupt allvar och visar därmed att det som hänt berör oss på ett djupare plan. Vår förhoppning är då att den som lyssnar ska ta del av och förstå något av den innebörd berättelsen har för mig som berättar. Berättelsen är min och därmed en del av mig själv. Därför är det inte oviktigt hur den förstås och tas emot av den andre. När man betraktar sig själv med andras ögon kan det försvåra den egna betraktelsen av sitt eget liv. Att spegla sig själv i andra är ofrånkomligt och en viktig källa till vår uppfattning av oss själva. Särskilt tidigt i livet innan självbilden fått en tydlig gestalt har omgivningens spegling stort inflytande. Om mamma och pappa och andra viktiga vuxna beskriver ett barn blir det lätt en sanning för barnet. Barn bedöms, fostras, vägleds och påverkas på tusen sätt. Det är gott och väl. Men parallellt med detta tillflöde utifrån behöver en ung människa också lära sig se sig själv inifrån sin egen upplevelse, att äga en inre spegel. Att bli en anpassad människa som följer och lyder de vuxnas vägledning uppskattas ofta av de vuxna. Att öva sig i att lyssna till och följa sin inre röst behöver inte leda till missanpassning. Det kan leda till samtal.

19


I vuxenlivet blir samspelet mellan yttre anpassning och inre frihet ett tema med många variationer. I viktiga vägval och dagliga småhändelser finns detta samspel med som två osynliga kompasser. Den yttre kompassens närvaro är så invand att vi inte tänker på hur den pekar ut vår dagliga kurs. Att stanna upp och fråga sig själv hur ett eget samtal kring anpassning utifrån och lyssnande inifrån låter kan vara en viktig handling. Ett livsmönster framträder. En bild av vem jag är eller vill vara blir tydligare. Upplevelsen av sig själv kan vi aldrig komma ifrån. Den är alltför nära. Inte heller kan vi, eller bör vi, komma ifrån den spegelbild som vår omgivning visar upp för oss. Vår yttre omvärld måste erövras så att vi kan uppleva oss hemmastadda i världen. Omvärlden erbjuder oss ett antal roller som underlättar livet för oss. Tidigt övar vi oss i dessa roller genom barnsliga rollekar där vi prövar hur det är att leka mamma eller pappa, polis eller tjuv, lastbilsförare, kamrat eller doktor. I vuxen ålder har vi en arsenal av roller alltifrån, vän, make, förälder, granne och skötsam samhällsmedborgare. Till dessa måste vi nämna yrkesrollen som i vår kultur väger tungt. Att inte ha en yrkesroll leder i vårt samhälle lätt till en upplevelse av att vara utanför och representerar därför ett stort värde. Om vi får frågan om vem vi är svarar vi ganska ofta med att berätta att vi jobbar som… och så följer en redovisning av yrke eller anställning. Vi till och med säger att jag är lärare, snickare etc. Detta fenomen säger något om hur vi uppfattar oss själva och vår identitet i ljuset av yttre mönster. En annan företeelse som är nära kopplad till vår självbild och självkänsla är upplevelsen av kroppen. Kroppen kommer oss närmare inpå livet än de olika roller vi lärt in och som vi kan gå in i men också ut ur. Kroppen kan vi inte gå ut ur. Den 20


inte bara följer oss, vi är våra kroppar i en helt annan mening än våra roller. Hur vi förhåller oss till och upplever vår egen kropp påverkas starkt av samhällets ideal av hur en kropp bör se ut och fungera. Utifrån når oss en ständig ström av bilder kring värdet av en vacker kropp. När vi tar in och accepterar dessa budskap blir vi också öppna för att påverka vårt utseende i riktning mot dessa ideal. Den marknad som idag vuxit fram kring skönhetskirurgi, kosmetika och olika bantningskurer samt träningsmetoder är ett mått på hur mycket vi låter vårt värde bestämmas av kroppsideal. Vi är beredda att betala både stora summor pengar och ta ansenliga risker därför att utseendet representerar vårt värde som människor. Människors självbild och självkänsla är måltavla för starka marknadskrafter och kraftfulla värderingar. Vad det handlar om är att vi förleds att betrakta oss själva mera utifrån än inifrån, en utveckling som skapar en misstro och främlingsskap gentemot vår egen inre röst och egna värderingar. Det är ett högt pris. Många unga människor styrs av drömmar och längtan att bli ”upptäckt” och bli en kändis. Det är inte alls underligt att det finns en längtan efter att bli sedd, omtalad, avbildad och beundrad. Problemet är att vägen mot dessa mål ofta utstakas av nöjesindustrin som inte har särskilt mycket intresse för dessa ungdomars personliga utveckling, fördjupning eller mognad. De lockas bokstavligen ut på scenen för att bedömas efter värderingar som är inne just nu i nöjesindustrin. Om de lyckas kallas det framgång. Det borde ibland kallas förlust. Det är en vanlig tanke, inte minst inom psykologin, att den bild en människa har av sig själv härstammar från omgivningens bild av henne. Följden blir då att man anser att människan tvingas att använda andra människor som spegel för att över 21


huvud taget kunna få en uppfattning av sig själv, spegeljaget. Självfallet påverkas vi starkt av omgivningen dvs. människorna omkring oss, särskilt i livets början. Detta är uppenbart. Ingen människa är en isolerad ö. Alla är vi del av ett sammanhang och gemenskap för att inte säga kultur och vi formas med eller utan vårt samtycke av dessa krafter. När denna syn på människan får starkt genomslag kan hon till och med betraktas som ett från början oskrivet blad, tabula rasa, där omgivningen skriver in sina runor. Men denna syn på att bli människa är problematisk därför att den berövar människan något. Den inte endast tillför henne föreställningar och värderingar utan den tar också ifrån henne något djupt personligt, hennes frihet, ansvar och värdighet, kanske till och med hennes värde. Även om vi till miljöfaktorer lägger till arvsfaktorer i form av gener och medfödda anlag kan människan riskera att ställas utanför sig själv, hon lever ett liv där hon lär sig att betrakta sig själv som ett objekt, något som hon själv inte har något inflytande över. Att hon är såsom hon är antas bero helt på omgivningens makt eller kroppens egen inre genetiska planritning. Livet är ett konstverk som är värt all vår uppmärksamhet. Att upptäcka att man själv också är något av konstnär som gestaltar livet kan leda till att livet blir alltmer intressant.

Livskänsla Smaka på ordet. Vad är det? Någon beskrev sin stora förälskelse som just livskänsla, eller den dag då han hoppade fallskärm första gången. Att känna sig levande är emellertid inte riktigt detsamma som att vara levande. Livskänslan kan uppfattas så viktig att man är beredd att riskera livet för att uppnå den.

22


L ÄNGTAN

L

Björn Wiedel är Teol. Dr. med inriktning mot religionspsykologi och religionspedagogik. Han har lång erfarenhet av undervisning i själavård och pedagogik från bl.a. Linköpings Universitet, Teologiska Högskolan, Stockholm och Bräcke diakoni i Göteborg.

TILL LIV

Björn Wiedel LÄNGTAN TILL LIV

ivet angår oss alla. Vi skapar bilder av vad ett gott och rikt liv är och försöker forma våra liv efter de bilder vi skapat. Vi lever bara en gång brukar man säga och menar då att det är viktigt att göra något av det liv man fått. Under ytan finns en längtan som kan leda oss framåt, uppåt och djupare - längtan till liv. Även om varje människa är unik möter vi alla frågor och utmaningar som ingen kan undgå. De tillhör själva existensen - att vara människa. Vi ställs inför val, vi lever med en längtan att ge vårt liv mening, vi vet att den tid som ges oss har ett slut och vi lever alla i beroende av andra människor som också lever under samma villkor. Var finns det rika livet? Eftersom det finns så många olika röster i samhället behöver vi hjälp för att finna vår väg. Är kristen tro verkligen en hjälp i mötet med de existentiella grundfrågorna? Uttrycket ”ett stycke tro” pekar mot att våra frågor avgör om tron verkligen ger svar.

Om utveckling, mognad och ett stycke tro ISBN: 978-3-7347-4855-4

www.bod.se

BJÖRN WIEDEL


Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.