9789172993747

Gonzalo Moure

Opal

Karamellens ord

Gonzalo Moure

Karamellens ord Illustrerad av Fernando Martín Godoy Översatt från spanskan av Eva M Ålander

Opal

www.opal.se

Text © Gonzalo Moure, 2002 Originaltitel: Palabras de Caramelo Originalförlag: Grupo Anaya S. A. Illustrationer © Fernando Martín Godoy, 2002 Översättare: Eva M Ålander Omslagsfoto © Anna Rosenqvist Bokförlaget Opal AB ISBN: 978-91-7299-374-7 Printed in Hungary, 2010

EN GÅNG FANNS DET EN DÖV POJKE

som älskade en kamel. Pojken hette Kori, fast det visste han inte eftersom han inte kunde höra. Han såg föräldrarna, syskonen och alla han kände, röra på läpparna, men han kunde inte översätta de där rörelserna till ljud. Han såg deras munnar öppna sig, bli runda och så visade de tänderna.

Han var alltså Läpparna runda, Munnen utdragen: Kori.

Hans mamma pekade på honom och sa: – Läpparna runda, Munnen utdragen.

Det var så han uppfattade Kori.

Sen pekade hans mamma på sig själv och sa långsamt: – Mahfuda.

Kori läste: Läpparna ihop, Munnen öppen, Tänderna över läppen, Läpparna utdragna, Munnen öppen. Så hette Koris mamma för honom.

9

Lille Kori var åtta år och bodde i Smara, ett av flyktinglägren där saharierna bodde, i den algeriska öknen. Det var allt han hade sett här i livet, en hammada: sten och sand utan slut, jaimas, enkla små fyrkanter av lera,

10

djurens inhägnader, ett par större vitkalkade hus, bland dem skolan, en trådsliten flagga och himlen.

Inget mer. Inte något gräs, inte ett träd mot horisonten …

I den där skogen av jaimas och fyrkanter av lera bodde andra barn, kvinnor och män.

Det hände att det kom en bil, en buss eller lastbil farande. En del lastbilar hade med sig vatten till zinktankarna, andra hade gasbehållare med sig. I bilarna satt allvarliga män som släppte ut rök ur munnen.

Barnen i Koris kvarter sprang efter bilarna, klängde sig fast vid stötdämparna, ramlade av, skrattade, reste på sig och började springa igen. Ofta kastade barnen stenar mot bilarna och ibland stannade bilarna och allvarliga, mycket arga män steg ur. När barnen fick se de allvarliga männen tog de till flykten.

Kori gick i en särskild skola tillsammans med andra barn som inte heller var som de andra: blinda barn och barn som satt och stirrade och inte sa någonting.

11

I skolan lärde sig Kori att knyta skorna, att rita djur, bilar, jaimas och människor.

Bland alla djur som han brukade rita fanns det ett som lockade honom mer än andra: dromedaren, den enpuckliga kamelen.

Kori var fascinerad av kameldjuren. Han tyckte om deras långsamma rörelser när männen kom och ledde dem med ett rep i en ring genom näsan. Han häpnade över hur lugnt och stilla de uthärdade att vara instängda i de små inhägnaderna. Han förvånades över hur höga de var, över puckeln och det böjda huvudet, som nästan hängde ner från den långa halsen.

När Kori såg dem fantiserade han om deras liv i öknen och drömde om att få sitta uppe på en kamel, något han hade sett andra, mer lyckligt lottade barn, göra.

Kori ritade kameler i sin anteckningsbok, om och om igen, och när han gick hem till sig stannade han till vid lägrets inhägnader för att titta på de riktiga kamelerna.

Kori trodde att kamelerna också pratade för de rörde på läpparna precis som männis-

12

korna. Kori visste inte att kameler först sväljer allt de får rum med i magen, och att det sen kommer tillbaka upp i munnen där de tuggar det lite i taget. När deras käkar och läppar rörde sig under idisslandet trodde Kori att kamelerna sa ord.

Lägrets inhägnader var gjorda av ståltrådsnät, stolpar av bortkastad metall, tillplattade konservburkar och hudar från döda kameler.

I öknen finns det inget trä, och det lilla som finns eldar man upp stycke för stycke i någon liten brasa att koka te över eller så gör man upp större eldar för att laga mat eller baka bröd.

I de flesta inhägnader fanns det getter: svarta, röda, vita, svartvita, rödvita. Några var stora med jättehorn och andra små: getbarn, tänkte Kori. Men om han sträckte fram händerna mot stängslet flydde getterna undan, eller så försökte de bita honom. Därför föredrog han kameldjuren, som var lugna och, trodde Kori, pratade precis som människor.

13

Kori gick ofta fram till inhägnaden där det fanns ett stort kamelsto. Kamelen ägdes av hans farbror och faster, som bodde nära inhägnaderna. Kori gick dit nästan varje dag för att hälsa på henne och hjälpa sin faster att ge henne mat. Sen, medan fastern mjölkade henne, såg han uppmärksamt på hur den vita strålen flödade ner i stålbunken.

När hans faster gick därifrån låtsades han hålla på med något för att dröja sig kvar och få bli ensam med kamelstoet och gick fram och försökte prata med henne. Kamelen tittade högdraget på Kori och rörde på läpparna.

Vad sa kamelen? Pojken visste att folk pratade så där, rörde på läpparna, men han förstod dem inte. Inte heller kamelerna. Kori rörde på sina läppar och tänkte saker som ”jag gillar din stora puckel” eller ”vill du ha mat” eller ”jag tycker om dromedarmjölk”.

Men kamelen rörde på läpparna och Kori förstod inte vad den svarade.

Kamelen var mycket tjock. Hans faster gav

16

den mer och mer mat och kamelen blev bara tjockare och tjockare.

En eftermiddag n채r han gick hem fr책n skolan hade kamelstoet en liten ljusbrun kamel vid sin sida.

Och nu var den stora kamelen smal igen.

Kori hade sett samma sak hända med sin mamma två gånger. Först blev hon tjock, tjockare och tjockare, och så en dag såg hennes mage ut som vanligt igen och intill sig hade hon ett barn. Det var så de dök upp, Koris småsyskon, som genom ett trolleri.

Kori tänkte att det var det som hade hänt med kamelen: hon hade fått ett barn. En kamelpojke. En nyfödd dromedar heter på sahariernas språk huar. Men det kunde ju inte Kori veta.

Hans faster var inne i inhägnaden med kamelstoet och hennes föl, hennes huar. Hon pekade på den lille kamelen och sa något till Kori. Han log. Han tyckte mycket om den nya ljusbruna kamelen. Den vacklade omkring och kunde knappt stå på sina långa vingliga ben och pälsen verkade mjuk, han ville klappa den.

Kamelungen letade efter mammans spenar och ställde sig under hennes mage. Då och då slickade mamman den i ansiktet.

Kori skrattade glatt.

Koris faster pekade igen på kamelfölet och

18

frågade pojken genom att gestikulera vad han tyckte. Kori nickade entusiastiskt. Han ville säga att han tyckte om den, att han tyckte mycket om den. Han spärrade upp ögonen allt han kunde, som om han ville att kamelungen skulle kliva rakt in i dem.

Fastern lät Kori gå in i inhägnaden så att han kunde klappa den lille kamelen. Hon höll i stoet så att Kori kunde gå fram till ungen.

Det lilla djuret tittade på Kori och rörde på läpparna.

Kori tolkade: Läpparna runda, Munnen utdragen. Det är ju Kori. ”Han vet vad jag heter!” tänkte Kori.

Han pekade på den och höll upp fingrarna i luften. Han ville säga: ”Och du då, vad heter du?”

Kamelfölet fortsatte att röra på läpparna och Kori tolkade: Läpparna öppna, Läpparna slutna, Läpparna öppna, Läpparna slutna …

Kori skrattade igen och strök kamelungen över huvudet. Han tyckte den var mjuk och varm.

19

Inne i huvudet kallade Kori kamel­ungen för Kolakaramellen. Det var färgen och att den var så söt som fick honom att tänka på det där som man fick insvept i blankt papper, det som man stoppade i munnen och som smakade sött och ljuvt. ”Du ska få heta Karamellen”, tänkte han samtidigt som han rörde på sina stumma läppar.

Kamelfölet tittade tillgivet på Kori. Kori tänkte att han tyckte att det var ett bra namn.

Från den stunden älskade de varandra.

Kori är en döv pojke som lever i Saharas öken. Att han inte hör gör att han blir lite utanför i byn. Men en dag föds en kamelunge i lägret och Kori som älskar kameler bestämmer sig för att den ska bli hans bästa vän. Han döper den till Karamellen. Genom att läsa på Karamellens läppar förstår Kori vad den säger.

Opal

ISBN: 978-91-7299-374-7