Issuu on Google+

Sabine Neuffer

Opal

Pappaprojektet


www.opal.se

Originaltitel: Das Papa-Projekt Originalförlag: Cecilie Dressler Verlag GmbH & Co. KG, Hamburg © Text: Sabine Neuffer, 2006 Omslagsillustration: Manuela Olten Översättning: Birgit Lönn Bokförlaget Opal AB, Bromma Printed by ScandBook, Sweden 2009 ISBN: 978-91-7299-321-1


Sabine Neuffer

Pappaprojektet Översättning av Birgit Lönn

Opal


Kapitel 7

N

ellie packade. Plåtlådan med playmobil-figurerna. Ett par tjocka ljus. Hennes gamla bilderböcker. Pippi Långstrump till högläsning. Den färgglada plastservisen som hon fick av sin unga gamla mormor till födelsedagen. Alldeles fel för en elvaåring, men helt rätt för ett litet trädgårdsskjul. I morgon, hade hon bestämt, skulle de flytta in. Om Nellie var riktigt ärlig måste hon erkänna att hennes snygga plan hittills snarast gått baklänges. När Ron och hon nyligen inledde den stora röjningsoch städaktionen, drog Timmy sig ängsligt undan. ”Spöki blir arg! Det är ju hans hus!” Det spelade ingen roll vad de sa. Men Nellie var alldeles säker: När de hade inrett det lilla huset och gjort det mysigt skulle Timmy förstå att det inte fanns något ont som gömde sig där i vrårna. Men än så länge var han lika rädd för Spöki som Nellie var för syslöjden. Hon tyckte att det hade varit fint med gardiner för de nyputsade fönstren, men hon kunde inte med bästa vilja i världen få sig till att sy dem. Men mamma hade lovat att ta med ett par blommor från handelsträdgården till henne, och det var egentligen ändå bättre. Nellie packade mycket försiktigt ner sin mobil med tigerankor, så den inte trasslade till sig. Just då ringde det på dörren. Måste hon bry sig om det? Hon hade verkligen inte tid!

58


Utanför dörren stod Jessicas mamma med solglasögon på näsan och en sidensjal om huvudet. ”Får jag komma in?” frågade hon ängsligt och såg sig om på gatan. När Nellie öppnade dörren flög hon in i hallen som en katapult. ”Är Jessica här?” Nellie skakade förvirrat på huvudet. Jessicas mamma tog av sig solglasögonen. Solglasögon – när det regnar! Va? Men lite överspänd hade hon ju alltid varit. ”Har du hört av henne? Har hon ringt dig?” ”Nej. Hur så?” Nellie stirrade in i ett par röda, förgråtna ögon. Alldeles osminkad, så hade hon aldrig sett Jessicas mamma förut. Hon var inte alls så snygg som Nellie alltid hade tyckt. ”Jag trodde att Jessica var sjuk?” Jessicas mamma skakade otåligt på huvudet. ”Ja ja, en liten förkylning, men det spelar ingen roll nu. Hon är försvunnen! Sen i morse!” Hon böjde sig fram mot Nellie och såg henne djupt i ögonen. ”Kom igen nu, säg mig sanningen. Du vet säkert var hon gömmer sig.” Nellie tyckte det var riktigt hemskt med den där borrande blicken. Hon var ju riktigt vrickad, tanten! Och var var Jessica? Hade hon verkligen stuckit? ”Jag vet ingenting”, sa Nellie. ”Inget alls.” De röda ögonen drogs ihop. ”Stämmer det?” Nellie nickade nervöst. ”Jag svär! Jag har inte hört av Jessica på evigheter! Jag trodde att hon var hemskt sjuk. Ingrid har sagt att hon har vattkoppor.” Den gamla geten, så hon hade alltså ljugit! Det skulle Nellie minsann komma ihåg! Jessicas mamma vinkade avvärjande. ”Äsch, det …” Hon körde åter in skalmarna på glasögonen under den hårt åtknutna siden­

59


sjalen. ”Då ska jag gå vidare”, sa hon besviket. ”Det hade ju kunnat vara så att du visste något.” Hon smög ut genom dörren som en förbrytare, med böjt huvud. När hon skyndade nerför gatan spanade hon jagat omkring sig. Nellie störtade till telefonen. Naturligtvis var det Linda som svarade: ”Hallååå?” Som om hon väntade ett samtal från tv:s Idoljury, den tillgjorda kossan! ”Jag måste få tala med Sara. Bråttom!” ”Jaså?” Linda lät plötsligt alldeles uttråkad och lät en tuggummibubbla ljudligt brista. Idiot! Men Nellie insåg att hon bara skulle komma vidare med smicker. ”Snälla Linda! flöjtade hon. ”Jag klarar bara inte av matteuppgifterna. Eller – kan du hjälpa mig?” ”Vänta lite”, sa Linda hastigt, ”jag hämtar Sara!” Nellie flinade. Stora systrar var verkligen för dumma! Bra, att hon hade bestämt sig för en lillebror. ”Vad är det?” frågade Sara. ”Vi träffas i garaget om tre minuter, okej?” sa Nellie, väntade knappt på Saras svar, slet till sig regnjackan från kroken och sprang. Som tur var stod garagedörren öppen. Nellie klättrade uppför stegen och föll ner på madrasserna. Hon låg kvar där, tills andningen blivit normal igen. Regnet smattrade mot taket. Det droppade i en hörna som det brukade. Nellie ålade sig över madrasserna, drog med sig den gamla gröna plastskålen och ställde den under det otäta stället. Sedan lutade hon sig mot den andra väggen, slog armarna om knäna och tittade på droppandet. 60


Det dröjde evigheter tills Sara kom. ”Jessis mamma var just här”, förklarade hon andfått. ”Det var därför det tog så lång tid.” ”Hon var hos mig också”, sa Nellie. ”Har du hört något från Jessi?” Sara såg sig hjälplöst om och skakade på huvudet. ”Har hennes mamma sagt till dig vad som är på gång?” ”Nej, inte riktigt. Men hon såg rätt upprörd ut, va?” Sara nickade. ”Alldeles färdig. Men jag är riktigt orolig över Jessi. Vi måste leta efter henne.” ”Och var?” frågade Nellie. Sara stirrade rådlöst på vattendropparna som plaskade ner i skålen. ”Vart skulle du ta vägen, i ett sånt här väder?” ”Ingen aning. Till vår lilla dunge?” Deras dunge, det var en tät liten granplantering bakom idrottsplatsen. Där fanns det en liten öppning under grenarna där de hade träffats många gånger förr, innan Saras mamma hade givit sitt okej till garageloftet. När det regnade var det torrt förvånansvärt länge i dungen. Sara hoppade upp. ”Kom!” De dunsade utför stegen, skyndade iväg och efter en kilometers löpning kröp de på alla fyra under de unga granarna. Våta barr klibbade fast vid händer och fötter, grenar slog dem i ansiktet, jeansen blev blöta. ”Här är hon inte.” Sara hukade framför själva öppningen som en ledsen hund. ”Inte konstigt. Det är ju äckligt här.” Nellie torkade av de blöta, smutsiga händerna mot jeansen. ”Alldeles för blött.” Sara tog fram en pappersnäsduk. Den smulades i bitar innan deras händer blivit någorlunda rena och torra. Motvilligt stoppade hon 61


den i byxfickan. ”Och i cykelskjulet vid utebadet?” Det stod alltid öppet, och i det här vädret kom inte en människa dit. Nellie vände om på knäna och de kämpade sig tillbaka genom den motspänstiga undervegetationen. ”Seriöst, vi ser ut som grisar”, sa Sara när de återigen kunde räta på ryggen. ”Spelar ingen roll”, sa Nellie. De sprang till utebadet. Ingenting. Ingen Jessica. ”Kojan bakom koloniträdgården”, sa Nellie. Kojan var ett urgammalt regnskydd av murkna bräder och en bit takpapp, som några pojkar byggde för flera år sedan. Förr hade de tre flickorna ibland lekt tillsammans där. Sara och Nellie jagade genom koloniträdgården, som låg djupgrön och övergiven i regnet. Kojan hade för länge sedan rasat samman. Flickorna såg sig nedslagna om. Saras blick vandrade över fälten bort mot skogskanten. ”Jakttornet!” De sprang igen, nu längs den ändlösa, moddiga vägen över åkrarna. Jakttornet var tomt, det droppade tröstlöst i regnet. ”Skit”, sa Nellie. Sara nickade. Hon hade inte luft nog att prata. Långsamt gick de tillbaka. ”Tänk om hon … om hon …,” började Sara rätt vad det var, ”om hon …” ”Så får du inte tänka!” Nellie stod orörlig och stirrade med blixtrande ögon på Sara. ”Det har hon inte!” sa hon väldigt högt. Sedan 62


drog hon Sara vidare. ”Kom, nu går vi hem, det här är meningslöst.” Bekymrade lunkade de tillbaka. När de var tillbaka bland husen igen sökte de överallt med blicken. Som om Jessica kunde huka bakom varje staket, i varje busskur eller under varje brevlåda. Det gjorde hon förstås inte. När de närmade sig Saras hus, såg de sig försiktigt omkring. Om Saras mamma eller Linda dök upp nu, skulle de båda bli haffade. Nellie visste precis. Om Sara var det minsta blöt, åkte hon genast i badkaret. Som om regnvatten kunde ta död på en! Tysta klättrade de uppför stegen. ”Äntligen! Jag trodde aldrig ni skulle komma!” ”Jessica!” ropade Nellie. Sara lade förskräckt handen över hennes mun. ”Jessica”, viskade Nellie. Hon var otroligt glad att se Jessica levande igen, även om hon såg ut som olyckan själv. Blöt och darrande satt hon på huk mot väggen, bredvid sig hade hon en jättestor ryggsäck. ”Jessi!” Sara var med ett språng framme hos Jessica och tryckte henne intill sig. ”Jessica! Vi har varit hemskt oroliga för dig!” Nellie var redan vid Jessicas andra sida och lade sin arm om dem båda. Hon kunde höra hur Jessis tänder klapprade. Och hon kände hur hon skakade i hela kroppen. ”Dra av de blöta sakerna på en gång!” viskade Nellie. Hon öppnade ryggsäcken. Högst upp låg Jessicas gosekudde, kall och fuktig. Under låg cd-spelaren och en massa skivor. Och sedan en t-tröja. Och en till. Ett par trosor, ett par jeans. ”Har du inte packat ner

63


någon tjock tröja?” Alltså, Jessica var alldeles för opraktisk för att rymma på riktigt! ”Nää”, sa hon klagande, ”det är ju sommar.” Nellies ögon hade hunnit vänja sig vid det dåliga ljuset, och nu såg hon närmare på Jessica. Hon var alldeles igensvullen i ansiktet. Hon hade gråtit i timmar, det var klart. ”Stackars Jessi”, sa Nellie mjukt. Helst hade hon också gråtit. ”Nu är vi hos dig. Vi hjälper dig, alldeles säkert.” Hon kramade om sin vän och höll henne i ett stadigt grepp. Och sedan blev hon praktisk. ”Min mamma kommer strax hem. Jag måste sticka, annars klarar jag det inte utan att hon ser. Jag hämtar några grejor du kan ta på dig, okej?” Jessica såg tacksamt upp och log matt. Hon torkade näsan med baksidan av handen. Snoret glimmade i det svaga ljuset. Likt en vessla klättrade Nellie utför stegen och sprang hem. Hon hade tio minuter på sig, högst femton, sedan måste hon vara borta igen. På något sätt fungerade hennes förnuft jättebra trots att hon var så uppe i varv. Eller för att hon var det? – På tv hade hon nyligen hört att människor i katastrofsituationer utvecklade något särskilt ämne som hjälpte dem att reagera snabbt. Stenåldersmänniskor på mammutjakt till exempel. Hon kunde inte komma ihåg vad det där hette, något som liknade vitamin. Något sådant var det väl också, en sorts panikvitamin. I varje fall drev det henne nu för fullt, som en inre röst som befallde henne att göra rätt saker i rätt ordningsföljd. Sätt på vatten, ropade rösten. Hämta sovsäck ur skräpkammaren! Packa ner en tjock tröja! Ullstrumpor! Handduk! Något att äta! Ficklampa! 64


Nellie stoppade ner allt i mammas stora ryggsäck som hon hade hittat bredvid sovsäcken. Vattnet kokade. Nellie kastade ner fyra påsar pepparmintste i termoskannan och hällde vatten på. Öste ner socker. Knyckte en chokladkaka, en burk korv och två burkar sill i tomatsås från skafferiet, slängde ner en förpackning potatissallad från kylskåpet i ryggsäcken. Sedan fiskade hon upp tepåsarna ur kannan, skruvade på locket och tänkte sticka. Gaffel, ropade den inre rösten. Mugg! Pappersnäsdukar! Så. Nellie såg sig stressat om. Hon kunde inte komma på något mer. Och rösten tydligen inte heller. Det var inte lätt att springa med en sådan packning. Springa? Skit också, hon måste gå. Lugnt, så att folk inte lade märke till henne. Annars skulle grannarna tro att hon rymde hemifrån och genast slå larm till polisen. Vilken tur att det var så dåligt väder i dag! Då satt alla och kurade inne i värmen i stället för att nyfiket hänga vid staketet. ”Så, nu är jag tillbaka!” Nellie lät den svarta ryggsäcken glida ner från axlarna och kastade sovsäcken på madrasserna. ”Rulla ut den”, befallde hon Sara. Hon grävde fram handduken ur ryggsäcken och började gnugga Jessicas hår torrt. ”Och klä av dig nu!” Jessica lydde och kröp tacksamt in i Nellies tjocka tröja och sedan ner i sovsäcken. Sara räckte henne en mugg te och öppnade papperet kring chokladen. Jessica drack. I riktigt små klunkar, eftersom teet var så hett. Nellie och Sara tittade på henne. Till slut räckte hon den tomma mug65


gen till Nellie och drog upp sovsäcken till hakan. ”Oj, så skönt det var! Jag trodde jag skulle dö av köld!” Nellie fnissade. Inte Sara. ”Berätta nu! Har du verkligen rymt?” Jessica satte sig upp och kramade om sovsäcken. ”Ja. Och jag går aldrig tillbaka! Mina föräldrar är svin, båda två!” Nellie hade väldigt gärna druckit en klunk av det heta teet. Panikvitaminen verkade ha gått upp i rök, hon frös plötsligt. ”Hur då?” frågade hon. ”Min pappa … han … han är anhållen”, stammade Jessica. Sara fumlade fram en pappersnäsduk ur packningen. Jessica snöt sig grundligt, torkade sig om ögonen och ansträngde sig för att inte brista i gråt när hon fortsatte: ”Han var på tjänsteresa, till Wiesbaden. De tog honom där i morse. De ringde min mamma och vet ni vad hon tänker göra?” Jessica såg anklagande på Nellie och Sara. ”Sticka! Till England! Till sin syster! Och jag ska med!” ”Va?” sa Sara oförstående. ”Din pappa sitter i skit upp till halsen och din mamma vill resa bort?” ”Hmhm. På grund av skandalen, säger hon. ’Vi kan inte visa oss här mer, folk pekar finger åt oss!’” Jessica apade efter sin mammas tillgjorda sätt att prata, högt och pipigt. Och sedan grät hon igen. ”Därför fick jag inte heller gå till skolan.” Sara tänkte efter ett ögonblick. ”Men det är ju pinsamt. Vill du verkligen stanna här?” Troligen tänkte hon på allt det som Carsten hade sagt. Jessica snyftade. ”Jag vet inte. Alltihop är så hemskt. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Men inte till England!” ”Var har du varit hela dagen i dag?” frågade Nellie. 66


Jessica torkade sig om näsan igen. ”I vår dunge. Jag tänkte att där är det torrt. Men det regnade snart igenom och kallt blev det också. Dessutom var det någon som kom, jag hörde att grenar knäcktes. Då stack jag snabbt åt andra hållet.” Nellie och Sara tittade på varann. ”Det var vi”, sa Nellie. ”Vi letade efter dig.” Jessica tog sig åt huvudet. ”Och jag trodde att det var jägare. Eller ett vildsvin.” De log alla tre. Att skratta klarade de inte av, därtill var läget alltför allvarligt. Nellie lutade huvudet i händerna. Läget var inte bara allvarligt, det var förfärligt! Pappan tagen av polisen, mamman ville fly, Jessica hade gått under jorden. Hur skulle det sluta? ”Jessi, hör på!” sa Sara bestämt. ”Så länge du håller dig gömd, sticker din mamma absolut inte. Det gör hon inte!” Jessica såg förhoppningsfullt på henne. ”Tror du inte?” ”Alldeles säkert! Du skulle ha sett henne i dag, hon var helt förtvivlad. Inte sant, Nellie?” Nellie nickade. ”Helt färdig.” ”Ni har sett henne?” frågade Jessica. ”Hon har varit hos oss. Först hos Nellie och sen hos mig”, sa Sara. ”Hon trodde att vi visste var du var.” ”Sant?” Jessicas ögon lyste i dunklet. ”Hon var hos er? För att leta efter mig? Allvarligt? Hon har inte vågat sig ut på gatan på flera dagar!” Och i dag hade hon förklätt sig till rysk spion, tänkte Nellie. Men trots det, hon måste ju älska Jessica när hon vågade sig ut bland folk för att leta efter henne. Och så dum att hon trodde att hon inte 67


skulle bli igenkänd, var hon garanterat inte. ”Hon sticker i varje fall inte utan dig”, sa Nellie också. ”Hon älskar dig för mycket.” ”Tror du det?” frågade Jessica igen och gled längre ner i sovsäcken. ”Finns det någon mer choklad?” ”Hur mycket som helst.” Nellie stoppade in en bit i hennes mun. ”Hör du, saken är rätt enkel! Vi gömmer dig ett tag, tills det hela har lagt sig, och då går du bara hem igen. De kommer att bli så glada att se dig igen att de säkert inte ställer till något bråk. Ska vi slå vad?” Jessica sög njutningsfullt på sin choklad. Sara vaggade eftertänksamt med huvudet. ”Men du kan inte stanna här. Jag tror att Linda spionerar. Och min mamma tittar också så att allt är okej ibland.” ”Men till i morgon kväll går det bra, va?” frågade Nellie. Sara såg inte direkt optimistisk ut. ”Hoppas det”, sa hon. ”Men visst!” sa Nellie. ”I det här vädret kommer ingen. Och i morgon kväll har jag ett superbra gömställe för dig! Men jag måste förbereda det lite till.” ”Var då?” frågade Jessica med liten röst. Nellie flinade. ”Låt det vara en överraskning!” ”Och vad ska jag … jag menar … när jag måste kissa?” ”Då tar du den gamla skålen där.” Nellie pekade på plastskålen som regnet fortfarande droppade i. ”Jag tömmer den i morgon”, tillade hon tappert. Jessica gjorde en grimas. ”Okej då.” Nellie var inte heller särskilt väl till mods när hon gick hem. Jessica verkade visserligen nästan nöjd, när hon kröp ner med sin cd-spelare i sovsäcken, men … en hel natt ensam där ovanpå garaget? Och 68


klockan var inte så mycket än. Natten hade knappt börjat. Och sedan kom hela den långa morgonen! En förmiddag i skolan var ofta ändlöst lång, men lite omväxling hade man ju i alla fall där. ”Himmel och pannkaka, Nellie! Hur ser du ut?” Nellies mamma betraktade henne förskräckt. Nellie såg på sig själv. Hon blev också förfärad. Hon såg ut som om hon varit i ett gyttjebad. ”Åh, jag råkade hamna lite i regnet.” ”Inte med Timmy, hoppas jag?” frågade mamma bekymrat. ”Nää, med Sara.” ”Vad har ni gjort i det här vädret?” frågade mamma bekymrat. Men svaret verkade inte intressera henne särskilt. ”Klä av dig, på en gång! Med de där sakerna stövlar du inte genom huset!” Nellie klädde av sig. Helt och hållet. Till och med trosorna var blöta. Nellies mamma tog emot klädesplaggen i nypan och gav Nellie en kärleksfull klapp på baken. ”Och nu in i duschen! Om tio minuter blir det mat!” Linssoppa ur en burk. Nå ja, det var inte så dumt. Och på något sätt gjorde den heta soppan henne riktigt gott. ”Jag trodde att det fanns någon korvburk kvar”, sa Nellies mamma urskuldande. ”Men jag tog väl fel. Jag är ledsen, men nu måste du äta soppan så här.” ”Äsch, det är ingen fara”, sa Nellie. Men det stack till i samvetet.

69


Nellie lever med sin mamma, men hon saknar sin pappa som flyttade hemifrån när hon var fem år. Nu har hon träffat Timmy, en söt liten pojke, en perfekt lillebror åt henne. Och Timmys pappa verkar vara en perfekt pappa också. Kanske går det att ordna någonting, fast Nellies mamma inte alls är intresserad av män? Nellie anstränger sig verkligen, men eftersom hon inte är ensam i världen händer allt möjligt runt omkring henne, roliga och tråkiga och hemska saker, och hennes pappa­ projekt riskerar att misslyckas flera gånger om.

Opal

ISBN: 978-91-7299-321-1


9789172993211