Issuu on Google+


Fogra39 Bestruket

Lars Hjertberg (objekt), Marianne Johnson, Per Dahlberg, Petter Eklund, Lena From, Hans Landberg, Lena Olofsson, Tına Råman författare Åke E:son Lindman m fl fotografer Carl Johan Hane art director Eva Rosander redaktör

Statens fastighetsverk Gullers

001-013_SFV-nlaga2 5

08-11-10 18.02.37


Fogra39 Bestruket

9 11 21 23 28 30 54 62 96 112 152 178 194 212 232 256 270 312

001-013_SFV-nlaga2 7

Förord Inledning Något att skryta med Från kungens ståthållare till statens fastighetsförvaltare Norrland Marken vi ärvde Svealand Kungens skafferi Stockholm En dag på Operan Ett rött slott med vita knutar Götaland Där knekttobaken slår ut i givakt Sveriges fästningar — folkförsvar eller monumentala skrytbyggen? En iskub i korsdrag Världen Svensk arkitektur som diplomatiskt verktyg Förteckningar och register

08-11-10 18.02.37


Fogra39 Bestruket

InnergĂĽrden till SĂśdra Bankohuset, Stockholm. Statens fastighetsverks huvudkontor 8

001-013_SFV-nlaga2 8

08-11-10 18.02.38


Fogra39 Bestruket

Förord

Halva kungariket är ditt tar dig med på en resa genom Sverige, från skogen och älvdalarna i norr till slottet Malmöhus i söder och vidare över världens alla kontinenter. Det är min förhoppning att du som en av delägarna i statens egendom genom denna bok får insikter som berikar din kunskap och väcker din upptäckarglädje. Statens fastighetsverk (SFV) vill med Halva kungariket är ditt presentera det kulturarv vi förvaltar åt dig och alla andra svenskar. Husen, markerna, slotten och fästningarna berättar det svenska folkets historia och vi vill göra det möjligt för var och en att stifta närmare bekantskap med den. SFV:s uppdrag är att bevara och utveckla de statligt ägda kulturhistoriska fastigheterna för framtida generationer. Det innebär bland annat att husen vårdas, marken nyttjas och våra fantastiska svenska besöksmål levandegörs. Vi vill att SFV ska uppfattas som en garant för ett väl omhändertaget kulturarv. Det är för dig vi har fått uppdraget att förvalta och levandegöra det nationella kulturarvet på ett sådant sätt att det är till glädje för samtid och framtid. Ibland är det bråttom att rädda något undan förslitning och förfall men det långsiktiga målet är att bevara fastigheterna för eviga tider. Det kräver att vi har både kunskap och nödvändiga förutsättningar för att det nationella kulturarvet ska kunna fortleva och utvecklas till nytta för kommande generationer — och för att du och alla svenskar ska känna stolthet över våra gemensamma egendomar. Bo Jonsson generaldirektör för Statens fastighetsverk

9

001-013_SFV-nlaga2 9

08-11-10 18.02.38


Fogra39 Bestruket

Residenset, Berlin 10

001-013_SFV-nlaga2 10

08-11-10 18.02.38


Fogra39 Bestruket

Inledning

Det som förr benämndes kronans egendom är det vi idag kallar statens egendom — och staten det är vi svenska medborgare och det vi äger tillsammans. Alla fastigheter som presenteras i denna bok, oavsett om det gäller fästningar, mark, skog eller slott är värda en alldeles egen bok. De bär alla vittnesbörd om en annan tids behov tolkat genom en annan tids ideal. Vår förhoppning är att det tusenåriga tidsspann de sträcker över ska ge nya perspektiv på det kulturarv vi äger tillsammans. Många av dem har redan fått sin historia berättad i mer analyserande verk. Vi har valt att berätta om de flesta av de fastigheter Statens fastighetsverk (SFV) förvaltar i relativt korta texter som beskriver en del av hela den sammansatta historia alla byggnader bär på. För variationens skull, och för att du som läsare ska få möjlighet att fördjupa dig i några olika fastigheter, har boken också ett antal längre artiklar. Det är flera statliga verk som delar på ansvaret för det vi svenskar äger genom staten. Denna bok berättar om det som förvaltas av SFV. Vår ambition har varit att få med det mesta av det bästa. Mer information om dessa och andra fastigheter och om hur vi delar ansvaret med andra myndigheter och verk kan du hitta på Statens fastighetsverks webbplats, www.sfv.se. Där hittar du också länkar till våra hyresgäster — de som får husen att leva. Med en så stor volym som denna är det skönt att vissa val har varit enkla — att få välja de kunniga och engagerade skribenterna till bokens texter, att få arbeta med en av landets bästa arkitekturfotografer och att få känna sig trygg i händerna på en driven formgivare. Ovärderlig är också den kreativitet och pålitliga kunskap som funnits i redaktionen och inom SFV. Stort tack till alla som har gjort det möjligt för dig som läsare att hålla denna bok i din hand. Eva Rosander redaktör och projektledare

11

001-013_SFV-nlaga2 11

08-11-10 18.02.38


Fogra39 Bestruket

Ekskogen, Visingsรถ 12

001-013_SFV-nlaga2 12

08-11-10 18.02.38


Fogra39 Bestruket

13

001-013_SFV-nlaga2 13

08-11-10 18.02.39


Fogra39 Bestruket

Bogesunds slott, Vaxholm 14

014-025_SFV-nlaga2 14

08-11-10 18.03.11


Fogra39 Bestruket

15

014-025_SFV-nlaga2 15

08-11-10 18.03.12


Fogra39 Bestruket

Tessinska palatset, Stockholm 16

014-025_SFV-nlaga2 16

08-11-10 18.03.12


Fogra39 Bestruket

17

014-025_SFV-nlaga2 17

08-11-10 18.03.12


Fogra39 Bestruket

House of Sweden, Washington 18

014-025_SFV-nlaga2 18

08-11-10 18.03.13


Fogra39 Bestruket

19

014-025_SFV-nlaga2 19

08-11-10 18.03.13


Fogra39 Bestruket

014-025_SFV-nlaga2 20

08-11-10 18.03.13


Fogra39 Bestruket

Något att skryta med

Alla kontinenter, länder och kulturer är unika. De har alla speciella byggnader och specifika kulturskatter. Det är bland annat det som gör det så fantastiskt roligt att resa, att upptäcka nya miljöer och möta främmande kulturer. Tänk om vi kunde se på vårt eget land med samma nyfikna ögon! Sverige har många spännande och kulturhistoriskt värdefulla byggnader och miljöer. De är en del av vår gemensamma historia och framtid. Det är lätt att ta dem för givna, de där gamla husen, öarna eller skogen. Det är så självklart att de bara finns där till vårt förfogande. Men vi behöver inte resa långt ut i Europa för att inse att det kan se annorlunda ut. Alla länder har förstås vackra hus och fina miljöer bevarade, men många städer har också blivit bombade under krigen och värdefulla byggnader har blivit förstörda eller utplånade. En del länder håller sina klenoder väl dolda bakom lås och bom, andra har sålt ut sina kulturmiljöer till näringsliv och privatpersoner. Vi har all anledning att vara stolta över våra fria marker och nationalbyggnader. Det är kulturmiljöer vi alla är medägare i. Vår gemensamma skattkista är stor och välfylld. Det statliga byggandet och ägandet har förändrats genom åren. Varje decennium är påverkat av sin tids politik, konjunktur, tongivande arkitekter och allmänna ideal. Byggnaderna har påverkats både av tidsandan i Sverige och av internationella influenser. Mycket av det vi idag stolt betraktar som typiskt svenskt har hämtat inspiration från utlandet. Under flera århundraden var utländska arkitekter och hantverkare stilbildande även i Sverige. Det är viktigt att få tillgång till sitt hemlands historia. Det är att känna sig själv. Att kliva över tröskeln till Ornässtugan i Dalarna eller vandra genom salarna på Skoklosters slott är som att resa i tiden. Inga historieböcker eller skildringar kan ersätta det vi fysiskt har möjlighet att uppleva. Den här stoltheten över det egna landet väcks ibland. Som när vi vinner en landskamp i fotboll, en VM-medalj eller OS-guld. Då är vi just vi — ”vi vann”. Lite av den känslan kan man få när man får besök från utlandet eller annan ort. Då är det ofta vårt kulturarv vi visar upp. Vi hoppas att den här boken kan väcka din stolthet

och nyfikenhet. Alla byggnader och miljöer som presenteras på följande 300 sidor är du medägare av. Visserligen bara med en enda andel av cirka nio miljoner, men ändå. Det är ingen saga, halva kungariket är ditt. Sveriges kulturtillgångar Svenska staten äger mark och byggnader både i och utanför Sverige. Statens fastighetsverk, SFV, förvaltar idag den största delen av landets kulturmiljöer. Hit hör slott och parker, museer och teatrar, palats och kungsgårdar, skogar och kronoholmar, befästningar och militära boställen, residens och ambassader. Uppdraget från Sveriges regering är att vårda, bevara och utveckla detta kulturarv. Samtidigt som husens karaktär ska bevaras behöver de anpassas för dagens behov och användning. Det är viktigt att inte betrakta byggnaderna som museiföremål. Hus mår bäst av att användas och de verksamheter som finns i dem gör dem levande. Att staten äger våra nationalbyggnader och kulturmiljöer har bidragit till att trygga husens omvårdnad och bevarat dem fram till våra dagar. De har använts, byggts om och fått tillbyggnader. De årsringar det skapat rymmer en berättelse om sin tids materialval och stilideal. Lika viktigt som att förmedla historien bakom dagens byggnader är att skapa ny byggnadshistoria för morgondagen. På uppdrag av regeringen driver SFV även nya byggprojekt som på olika sätt representerar vårt land. För all framtid, för evinnerlig tid Tıden är en obruten linje, en ständigt pågående process. Ett flöde där vi kan göra mer eller mindre bestående intryck och avtryck. Nya timmar läggs till förflutna. Nutid blir historia, framtid blir nutid. Det är viktigt att värdera och sortera sina erfarenheter. Att bära med sig de goda lärdomarna och lära av de dåliga exemplen. På så sätt kan vi utvecklas och bli bättre, kunnigare och klokare. Arbetet med förvaltningen av det svenska kulturarvet ger perspektiv. Det gäller att blicka bakåt och sikta framåt. Så länge det finns resurser har SFV all den kunskap, det tålamod och de visioner som krävs för att vårda och bevara våra kulturskatter för framtiden. 21

014-025_SFV-nlaga2 21

08-11-10 18.03.13


Fogra39 Bestruket

Från kungens ståthållare till statens fastighetsförvaltare

Idag är det SFV som ansvarar för vård och underhåll av de kungliga slotten, många statliga byggnadsminnen, kulturinstitutioner som museer och teatrar, regeringsbyggnader och skog och mark. Men så har det inte alltid varit. 1500-tal Den organiserade förvaltningen av statens rikedomar har sina rötter långt tillbaka i dunkel medeltid. En stor förändring av statens ägande inleddes när Gustav Vasa och hans söner etablerade den svenska centralmakten under 1500-talet. I och med reformationen konfiskerades stora delar av kyrkans egendomar som därmed tillföll kronan, det vill säga kungamakten. Vasakungarna lät bygga flera strategiskt placerade befästningar, de så kallade Vasaborgarna. Ursprungligen var de äldre, ofta medeltida, borgar som byggdes om, som till exempel slotten i Kalmar, Örebro, Västerås, Nyköping och Läckö. Vadstena slott är den enda helt nybyggda Vasaborgen. Det var landets ståthållare som tillsammans med kungen höll i byggprojekten. Arkitekterna kom oftast från Holland och Tyskland men de arkitektoniska idealen var italienska.

och under den senare delen av 1600-talet blev stilen en tolkning av romersk barock. Exempel på statens byggprojekt under 1600-talet: Södra Bankohuset, Carlstens fästning, Drottningholms slott, Örlogsstaden Karlskrona, Skansen Lejonet, Skansen Kronan, Stockholms slott

1700-tal När stormen bedarrat efter de nordiska krigen i början på 1700-talet, började en ny era. Flera storslagna byggprojekt genomfördes under frihetstiden, bland annat Sveaborg i finska viken. Sverige fick flera betydande överintendenter; arkitekterna Carl Hårleman, Carl Johan Cronstedt och Carl Fredrik Adelcrantz. Den senare skapade ett överintendentskontor för administrationen vars uppgift var att ”förse Riket med beständige och prydlige Byggnader”. Förebilden för tidens arkitektur i Sverige var den franska rokokon. Mot slutet av 1700-talet riktades åter blickarna mot Italien och den stramare nyklassicismen blev mode. Exempel på statens byggprojekt under 1700-talet: Stockholms slott, Svartsjö slott, Sveaborg, Hagaparken, Kina slott, Drottningholmsteatern, Fredriksborgs fästning

Exempel på statens byggprojekt under 1500-talet: Vadstena slott, Gripsholms slott, Kalmar slott, Örebro slott, Västerås slott

1800-tal År 1818, samma år som Karl Johan blev kung, kom Överintendentsämbetet att bli direkt underställt kungen. Med den nya administrationen blev uppgif1600-tal Under 1600-talet blev Sverige norra Europas stormakt. terna tydligare. Riksmarskalksämbetet ansvarade för Med erövringen av de skånska landskapen införlivades de kungliga slotten och Överintendentsämbetet för kronans övriga hus i Stockholm samt kungsgårdarna fler byggnader tillföll kronan. Rikskansler Axel Oxenstierna lät organisera statens ute i landet. Överintendenten var inte längre självförvaltning i fem rikskollegier, där Kammarkollegiet klart arkitekt utan ämbetsman. Den största uppgiften var att granska alla ritningar och handlingar för staansvarade för det civila byggandet tillsammans med tens byggnationer, till stor del kyrkor. ståthållarna. Mot den senare hälften av 1800-talet ökade staNicodemus Tessin den yngre fick 1697 i uppdrag tens byggande och i takt med industrialiseringen av Karl XII att rita Stockholms nya slott efter att det växte landets välstånd. Sverige administrerades av ett gamla slottet ödelagts av brand. I samband med det antal förvaltningar, till exempel Medicinalstyrelsen inrättades Överintendentsämbetet och Tessin blev och Fångvårdsstyrelsen, som alla hade egna byggden förste överintendenten. Under den första delen av stormaktstiden prägla- nadsavdelningar. Även statliga affärsverk som post, des den svenska arkitekturen av holländsk klassicism telegraf, järnväg, tull och vattenkraft hade hand om 23

014-025_SFV-nlaga2 23

08-11-10 18.03.13


Fogra39 Bestruket

fastigheter och nybyggnation. Uppdragen att bygga sjukhus, fängelser, teatrar, museer, universitet med mera, lades ut på landets skickligaste arkitekter. En ny typ av uppdrag för Överintendentsämbetet var restaurering. De första medvetna restaureringarna gjordes för Kalmar och Gripsholms slott. Arkitekturen under den första delen av 1800-talet var sparsmakad och enkel, mestadels nyttobetonad. Interiörerna var däremot mer fantasifulla och färgstarka. Det sena 1800-talets arkitektur var varierad, teknisk innovativ och formmässigt rik. Staten tog en ledande roll i denna utveckling. Med hjälp av de nya teknikerna skapades en arkitektur fylld av färg, form och stor detaljrikedom. Exempel på statens byggprojekt under 1800-talet: Karlsborgs fästning, Gamla riksarkivet, Kungliga Biblioteket, Karl Johans kyrka, Livgardeskasernen, Exercishuset, Vaxholms fästning

1900-talet Under 1900-talet tog det moderna industrisamhället form och många statliga verk och myndigheter omorganiserades för att möta de nya kraven. Överintendentsämbetet gjordes om och blev Kungliga byggnadsstyrelsen med en generaldirektör som ledare. Statens civila byggnadsfrågor har historiskt sett aldrig varit så samlade som under perioden 1918—1968. Riksdagen, Domänverket och Fortifikationsförvaltningen var de enda statliga organen som hade egen fastighetsförvaltning. Högkonjunkturåren kring 1960-talet påverkade statens byggande. Alla behövde nya lokaler: polisen,

högskolorna, public service, flyget, departementen och kulturen. För att klara arbetsbördan omorganiserade Byggnadsstyrelsen 1968. Uppgifterna delades nu åter upp, både i mindre lokala fastighetsdistrikt och genom att vissa arbetsuppgifter överfördes till Riksantikvarieämbetet och det nya Statens planverk som blev ansvarig för planväsende, länsarkitekter och byggnorm. Byggandet under första delen av 1900-talet gällde främst ombyggnad, tillbyggnad och restaurering. Perioden präglas av lågmäld form och äkta material. Exempel på statens byggprojekt under 1900-talet: Dramaten, Sjöhistoriska museet, Vasamuseet, Rosenbad, Moderna museet, Bodens fästning, Ambassaden i Berlin

Sent 1900-tal/början 2000-talet År 1993 delades Byggnadsstyrelsen upp i flera fristående statliga bolag och verk, bland annat Vasakronan, som fick ansvar för de kommersiella fastigheterna och Akademiska hus, som fick ansvar för universitet och högskolor. De fastigheter (mark och byggnader) som staten av olika skäl ville behålla för evig tid tillföll den nya myndigheten Statens fastighetsverk, SFV. När de statliga verken Domänverket och Vattenfall bolagiserades några år senare, fanns det skog, älvar och fjäll vars kulturella värden räknades som riksangelägenheter, viktiga att vårda och bevara för framtiden. Denna skog och mark tillföll Statens fastighetsverk (SFV) att vårda och förvalta. Exempel på statens byggprojekt under 2000-talet: Världskulturmuseet, House of Sweden i Washington, Ambassadresidenset i Santiago de Chile

24

024_SFV-inlaga2_KORR 24

08-11-11 15.58.16


Fogra39 Bestruket

26

026-029_SFV-norrland 26

08-11-10 16.49.44


Fogra39 Bestruket

27

026-029_SFV-norrland 27

08-11-10 16.49.44


Fogra39 Bestruket

2

3 1

7 12 16

5, 8 9

14

15

11 6 17 13

10 4

28

026-029_SFV-norrland 28

08-11-10 16.49.44


Fogra39 Bestruket

Norrland

1 2 3 4 5 6 7 8

Härdarna, Jilkismuotke, Arjeplog Skvaltkvarnen, Jokkmokk Barktäkterna, Bállasluoktta, Arjeplog Länsfängelset, Gävle Cellfängelset, Umeå Hemsö fästning, Härnösand Bodens fästning, Boden Residenset, Umeå

9 10 11 12 13 14 15 16 17

Residenset, Östersund Gävle slott, Gävle Residenset, Härnösand Residenset, Luleå Gran, Nordanstig Berguddens fyrplats, Holmön, Umeå Sandvikens fiskeläge, Örnsköldsvik Malören, Kalix Brämön, Sundsvall

29

026-029_SFV-norrland 29

08-11-10 16.49.44


Fogra39 Bestruket

Marken vi ärvde En tid av 50 000 vintrar var förfluten. Utan årstider. Bara evinnerlig tid – istid. Här fanns ingen som räknade åren och vintrarna. Landet var dött och dolt av is. Så kom våren, sommaren, hösten och vintern. De som sett kanten av inlandsisen försvinna allt längre bort — bevarades deras minnesbilder till eftervärlden? Årtusenden av isig stiltje ersattes av en framtid. Växter slog rot och i deras följe kom djur och människor. Ny mark beträddes med gammal kunskap. Skogar, myrar, berg, åar, bäckar, älvar och hav. Stränder. Så såg vårt hem ut, vårt livsrum, under många tusen år. Lena Olofsson

30

030-035_SFV-nlaga2 30

08-11-10 18.05.08


Fogra39 Bestruket

31

030-035_SFV-nlaga2 31

08-11-10 18.05.09


Fogra39 Bestruket

32

030-035_SFV-nlaga2 32

08-11-10 18.05.09


Fogra39 Bestruket

En tid av 50 000 vintrar var förfluten. Utan årstider. Bara evinnerlig tid — istid. Här fanns ingen som räknade åren och vintrarna. Landet var dött och dolt av is. Så kom våren, sommaren, hösten och vintern. De som sett kanten av inlandsisen försvinna allt längre bort — bevarades deras minnesbilder till eftervärlden? Årtusenden av isig stiltje ersattes av en framtid. Växter slog rot och i deras följe kom djur och människor. Ny mark beträddes med gammal kunskap. Skogar, myrar, berg, åar, bäckar, älvar och hav. Stränder. Så såg vårt hem ut, vårt livsrum, under många tusen år. Spåren efter våra förfäder har dröjt sig kvar i landskapet. Vi kan skönja fragment av det som en gång var en del av deras tillvaro. Men det är spillror av för evigt förlorad kunskap om hur vi levde, där ute, vid den tid då naturen var vårt allt. Och den var nog. Golvet efter hyddan avtecknar sig ännu, trots att kanske 6 000 år förflutit sedan den övergavs. I markens vågform kan vi ana stranden, fastän havet idag är långt härifrån. Fångstgroparna syns men inte fällorna, gillren, snarorna och näten. Pilspetsen kan vi hitta men inte dess skaft och båge. Inte den erfarenhet och de ögon som valde rätt gren, rätt rot, rätt vidja, rätt styrfjäder, rätt spänst i sentråden. Erfarna händer planerade för framtiden. Tog reda på säsongernas överflöd och sparade för karga tider. Lade ner det som krävdes till naturens väsen och formade bilder med förhoppningar om att jakten och fisket aldrig skulle ta slut. I en annan skog, i en annan del av landet, steg rök och eld mot himlen. Träd föll till marken. Och marken bröts — omdanades av människohand — stenar lades samman och jorden ristades. Öppen mark var inte alltid naturlig längre. Det fanns gläntor som förberetts för sådd och skörd. Skogar glesnade av boskapens betande, träd formades till skottskogar som skördades på sina löv för vinterns foder. Tımmer fälldes till våra boningar. Vi slog oss ner på ett land som kunde ge oss en framtid. Landet fanns där för oss att använda! Malm skopades upp ur sjöar och myrar, träd fälldes och kolades till bränsle. Ugnar och smideshärdar förvandlade malm till järn, verktyg och vapen. Handeln gav rikedomar. Handel, jordbruk, boskap, jakt och fiske. På hedmarkerna i norr ringlade röken upp ur kåtor. I ren33

030-035_SFV-nlaga2 33

08-11-10 18.05.09


Fogra39 Bestruket

beteslanden hade årstiderna en ny ledstjärna — renen som visade vägen mellan fjäll, skog och kust. Kusten och havet som var vägen till hamnar i andra land. Kungar och biskopar, stift och socknar, lagar och skatter, handel, städer och marknadsplatser — det gryende kungariket Sverige strävar efter organisation och kontroll. Bergets, jordens och vattnens frukter skördades, förädlades och blev handelsvaror. Bergsmän bröt järn- och kopparmalm i Bergslagen; järn och koppar vägde tungt. Bottnakarlar från Norra Bottnen seglade med lax, gäddor, strömming, säl, smör och hudar till Stockholm. Sill håvades upp ur Östersjön som aldrig förr. Och från ovan visade landskapet ett nytt mönster. Öppen, brukad mark bredde ut sig men med avsmalnande kilar mot norr. Nyodlingar hade tagits upp av kloster och adel, gårdar och byar hade blivit fler. Nästan alla levde mer eller mindre av jordbruk och i skogen hämtades ved, virke och ämnen till vardagens redskap. Gustav Vasas samlade allt han bara kunde under sin mantel. Kronoallmänningar, kronoskogar, kronoparker, kronoholmar, kronofisken, kronohemman. Kungariket blev stat och staten behövde inkomster. Allt som kunde ge skatt beskattades. Laxfisken i älvar, fisken från holmar och skär blev kronans och de som ville fiska där fick betala. Utmarkerna med sin skog skulle nyodlas, men eken fredades för att användas till kungliga byggnader och flottans skepp. På sina håll förvandlades träd till tjära och grovt sågade plankor. Stormaktstid med krig sköt statskassan i sank. Järn, koppar och silver — naturrikedomarna utvanns men ingen var rik nog att satsa storskaligt. Kapitalstarka män från utlandet lockades hit och byggde upp praktfulla järnbruk. Vattenkraft, arbetskraft, malm – och skog som kolades till bränsle. Masugnar och hammarsmedjor levererade stångjärn ut i Europa men konkurrensen om skogen hårdnade. Blickarna vändes mot norr där råvaran fanns i överflöd. Efter 10 000 år hade skogen fått ett ekonomiskt värde. Export och sjöfart, varven i Sverige och Europa slukade tunnvis med tjära till sina fartyg. Industrialism med ny teknik och järnbrukens tid var plötsligt förbi. Bruken i norr hade stora arealer skog som köptes upp av den spirande skogsindustrin. Sågverken försåg Europa med virke. De sedan länge hägrande malmfälten 34

030-035_SFV-nlaga2 34

08-11-10 18.05.09


Fogra39 Bestruket

35

030-035_SFV-nlaga2 35

08-11-10 18.05.10


Fogra39 Bestruket

36

036-037_SFV-nlaga2 36

08-11-10 18.05.28


Fogra39 Bestruket

i Kiruna och Gällivare blev tillgängliga. Malmbanan öppnade väg och med elkraft ökades driften. Kraftverksdammarna i Porjus, Harsprånget, Ligga och Messaure gav Stora Luleälven nya stränder. Vårt land, vårt land, vårt fosterland som bär med sig märken från gångna tider. Ett slags facit — ofullständigt och ibland svårläst — över vad land och vatten använts till. Av sådant som fostrat oss till de vi är idag. Resterna från järnålderns reduktionsugnar, bruksepokens masugnar och industrialismens anrikningsverk. Järnålderns stenhägnade åkerytor, hemmans och nybyggens raningsmarker, diken och gärdesgårdar. Härdar och kåtatomter efter samernas visten. Sälfångstplatser och fiskelägen med rader av tomma gistgårdar, torrlagda båtlänningar, trankokerier och sillsalterier. Vatten- och ångdrivna sågverk, kolmilor, tjärdalar, kalkugnar och kvarnar. Stigar till fäbodar som lagts för fäfot och sakta suddas ut. Allt bara finns där, inbäddat i mull och glömska. Men mitt bland allt detta finns små ord på vägen som påminner oss om hur landet och vi själva förändrats. Namn på gårdar, landskap och heliga platser som tillhör det förgångna. Ullevi, guden Ulls heliga plats, för oss tillbaka till järnåldern och Skepphult, skogen där man hämtar virke till fartyg, till medeltiden. Och tänk att Tensta var platsen där man fiskar med tenor — mjärdar och Rågsved, den avbrända, svedjade marken där man sådde råg. Sälen, fäbodstället och berget Akka/Áhkka som var urmodern Máttaráhkkás boplats. Och de torp som gavs namnet Paradiset — vilken framtidstro rymdes inte där?

SFV förvaltar en sjundedel av Sveriges yta. Det är skogar och marker som är belägna i anslutning till dels kulturhistoriskt värdefulla jordbruksegendomar i södra Sverige, dels renbetesfjällen i Härjedalen och Jämtland samt i rennäringens åretruntmarker väster om odlingsgränsen i Norrbottens och Västerbottens län. Vårt uppdrag är att ta tillvara skogens resurser klokt och förnuftigt. Vi ska vara aktsamma om skogens kultur- och naturvärden och bevara den biologiska mångfalden. 37

036-037_SFV-nlaga2 37

08-11-10 18.05.29


Fogra39 Bestruket

1

Härdarna, Jilkismuotke, Arjeplog

Adress

Mellan sjöarna Stor-Mattaure och Gallijaure

Jilkismuotke ligger mellan sjöarna StorMattaure och Gallijaure, cirka fyra mil norr om Arjeplog. Där finns ett hundratal kända härdar och den äldsta daterade är från 800-talet e. Kr. Härdarna för oss tillbaka till den tid då människan kom att följa renen på dess årstidsbundna vandringar. Men Jilkismuotke är inte bara förhistoria — än i dag nyttjas området av renskötare. I Norrbottens skogsmarker finns det gott om härdar. De har en speciell karaktär, både när det gäller utseende och placering. Härdarna är oftast ovala eller rektangulära, ibland helt stenfyllda. De som ligger i Jilkismuotke är omkring en och en halv meter långa och knappt en meter breda. De har byggts av stenar som är ungefär två decimeter stora. Följaktligen sticker de inte upp så högt ovanför markytan. Härdarna ligger på karaktäristiska platser i landskapet — torra och höglänta stränder vid myrar och sjöar, i anslutning till kallkällor och lavrika hedar i renbeteslanden. Samerna passerade Jilkismuotke med sina renar vår och höst, på väg till andra renbetesland. I sjöarna fanns fisk och i en närbelägen kallkälla dricksvatten. Det var en lämplig plats för visten. Här slog man upp sina flyttbara kåtor, svepte tältduken runt stommen av stänger och byggde en härd av sten i kåtans mitt. I Jilkismuotke ligger härdarna ofta på rad och i grupper. Placeringen kan spegla samiska sijdda — samfälligheter — en föregångare till dagens samebyar. Tack vare att härdarna innehåller kol kan de åldersbestämmas. Ibland hittar man också föremål som kan hjälpa till med dateringen, som den sländtrissa av täljsten som en gång använts för att spinna tråd. Den låg i marken vid en av härdarna och är från 1000—1200 e. Kr.

38

038-043_SFV-norrland 38

08-11-10 16.50.09


Fogra39 Bestruket

2

Skvaltkvarnen, Granudden, Jokkmokk

3

Barktäkterna, Bállasluoktta, Arjeplog

Byggår Adress

1800-tal Vid sjön Skalka

Adress

Hornaven-Sädvajaure naturreservat

Skvalta är ett ord som beskriver ljudet av det stänkande och skvättande som uppstår när skovelhjulet går runt. Granuddens skvaltkvarn ligger vid vägen till Kvikkjokk, intill sjön Skalkas norra strand. På andra sidan anar man gårdarna i Granudden. Där bodde kvarnmästare Johan Erik Israel Granberg som 1898 ristade sina initialer J E i skvaltans vägg. Granuddens skvaltkvarn byggdes vid mitten av 1800-talet och användes fram till andra världskriget. Förr hade alla byar skvaltor där bönderna malde sitt mjöl. Idag är Granuddens skvaltkvarn en av få som brukas i Norrbotten. Vid speciella tillfällen mal man fortfarande i kvarnen. Första gången den nämns är 1844. I en beskrivning av Isak Isakssons ägor och brukningsmark kan man läsa att kvarnen delade han med sina grannar. För nybyggare i dessa trakter stod inte jordbruket i fokus, viktigast var fisket och

jakten. Det sädesslag som odlades var det frosttåliga kornet. Åkrarna var små och låg på höglänta backar som klarade sig längst undan frosten. Granuddens skvaltkvarn hade tillräcklig kapacitet för att mala den blygsamma mängd korn som nybyggarna skördade. De malde främst på hösten — kvarnen kunde användas fram till dess att isen lagt. När kvarnen gick för fullt kunde man mala cirka tolv kilo mjöl i timmen. Eftersom en skvaltkvarn drivs av vattenkraft var den beroende av en viss fallhöjd. En skvalta kunde därför inte byggas var som helst. Den placerades vanligen över det rinnande vattnet i en bäck men Granuddens kvarn står på hälleberget. Vattentillförseln löstes med en damm och en träränna. Dammvallen var byggd vid Kvarntjärns strand och när dammluckan öppnades forsade vattnet ut i rännan. Den mynnade på vattenhjulet som var skvaltkvarnens motor.

De flesta täkterna vid Bállasluoktta har gjorts för att få material till kolmis — fodral för bland annat sentråd. Några träd bär också spår efter täkt av matbark. Barktäkterna har daterats med hjälp av trädens årsringar och de är från två perioder: 1753—77 och 1831—32. Under slutet av 1800-talet upphörde traditionen med matbark inom större delen av Sápmi, samernas bosättningsområde. En förklaring kan vara att det vid den här tiden erbjöds andra mer lättillgängliga alternativ som potatis och mjöl. Den hittills äldsta matbarktäkten är 3 000 år och har hittats på en tall som bevarats i en myr i Arjeplogs kommun. Förr i tiden ingick innerbarken från tall i samernas kosthåll. Den var både näringsrik och god och samlades in på våren när träden savade. Barken skars ut i form av knappt meterhöga sjok. Hålen efter kolmistäkterna är ungefär hälften så stora.

Barken skördades i biehtsemánno, ’tallmånaden’, som inföll i slutet av juni då tallarna savade. Man valde oftast träd som hade en diameter på ungefär 20 cm. Barken skars inte bort runtom hela stammen utan oftast bara på dess norra sida. En bred remsa med bark, en så kallad livrand, lämnades alltid för att trädet inte skulle dö. En täkt för matbark var ungefär 90 cm hög. En täkt för kolmis, fodral till bland annat sentråd, var mellan 15 och 40 cm hög.

39

038-043_SFV-norrland 39

08-11-10 16.50.09


Fogra39 Bestruket

4

5

Länsfängelset, Gävle

Statligt byggnadsminne

Statligt byggnadsminne Arkitekt Carl Fredrik Hjelm Byggår 1847 Adress Hamiltongatan 1, Gävle

I den långa raden av landshövdingar som avlöst varandra i Gävle slott har Hugo Hamilton haft en särskild roll. Efter att ha varit patent- och registreringsverkets första chef utsågs han år 1900 till landshövding i Gävleborgs län — en post han behöll i 18 år. Hamilton var en man med många strängar på sin lyra. Bland annat skrev och ritade han barnboken ”För barn och barnbarn” som kom ut 1925. Hugo Hamilton har gett namn åt Hamiltongatan, där slottets närmaste granne, länsfängelset, ligger. Fängelset byggdes på en avstyckad del av slottsträdgården och invigdes den 1 juli 1847. I folkmun går byggnaden sedan länge under namnet Hotell Hamilton, men de sista internerna har förstås checkat ut för länge sedan. Länsfängelset i Gävle är ritad av Fångvårdsstyrelsens arkitekt Carl Fredrik Hjelm. De nya svenska fängelserna var då organiserade enligt det så kallade Philadelphiasystemet — en modell som gick ut på att hålla fångarna åtskilda. Ensamceller och hårt arbete på egen hand skulle leda fången på bättre tankar trodde man. En T-formad plan låg till grund för arkitekt Hjelms många länsfängelser — så också i Gävle. Åren 1884—1885 kompletterades byggnaden med en flygel i norr. Cellerna placerades längs ytterväggarna på var sin sida om en avdelande ljusgård. Klockan var åtta minuter över åtta

Cellfängelset, Umeå

Arkitekt Vilhelm Theodor Anckarsvärd Byggår 1861 Adress Storgatan 62, Umeå

om morgonen den 17 mars 1893 när skarprättaren Albert Gustaf Dahlman slipade sin yxa och verkställde Gävleborgs sista dödsdom på fängelsegården vid Hamiltongatan. Det var den så kallade Alftamördaren, trettioårige Per Johan Pettersson från Mossbo, som efter att ha blivit fälld i tre rättegångar, fick plikta med sitt liv. Inte förrän 1921 avskaffades dödsstraffet definitivt i Sverige. År 1986 stängdes fängelset på Hamiltongatan och en segdragen debatt om byggnadens framtid ledde så småningom till att cellfängelset byggnadsminnesförklarades 1998. Det ideella sällskapet ”Föreningen Fängelsemuseet i Gävle” bildades 2001 och driver nu Sveriges fängelsemuseum.

Efter den stora fängelsereformen 1841 uppfördes en lång rad nya fängelser runt om i landet för att svara mot moderna tankar om pedagogik och rehabilitering. För Umeå ritade Fångvårdsstyrelsens arkitekt Wilhelm Theodor Ankarsvärd en byggnad i två våningar där kortsidan utgör huvudfasad mot Storgatan i norr. Där fanns vaktrum, kök och en bostad för fängelsedirektören. De 24 cellerna placerades i två våningar längs ytterväggarna. Det innebar att alla fångar fick celler med dagsljus. De var samlade runt ett öppet galleri där bland annat fängelseprästen höll sina predikningar från en än idag bevarad läs-

pulpet. Under predikningarna ställdes celldörrarna upp på glänt med hjälp av haspar som kallades ”kyrkhakar”. Cellfängelset är det äldsta bevarade stenhuset i Umeå och var en av få byggnader som inte förstördes i stadsbranden 1888. År 1981 upphörde den gulputsade byggnaden att vara fängelse, men det före detta cellfängelset i Umeå anses vara ett av de bäst bevarade i landet. Efter att under ett antal år ha fungerat som teaterscen rustas nu fängelset för att åter välkomna nattgäster. Den här gången mer frivilliga sådana — det gamla fängelset byggs om till vandrarhem.

40

038-043_SFV-norrland 40

08-11-10 16.50.10


Fogra39 Bestruket

6

Hemsö fästning, Härnösand Statligt byggnadsminne

Byggår Adress

1957 Nordanö, Hemsö

Sällan är Sverige så vackert som från Hemsös höjder, trots att man också kan ana konturerna av en hotfull skugga. På Hemsö utanför Härnösand fanns under ett halvt sekel förutsättningar för ett dystert drama som dessbättre aldrig kom längre än till repetitioner. När andra världskriget ännu rasade och hotet utifrån var högst påtagligt, fattade man beslutet att bygga en topphemlig fästning på Hemsö. Anläggningens uppgift var att försvara kusten mot fientliga stridsfartyg och säkra transporterna längs Ångermanälven. Det dröjde drygt tio år innan 26 000 kubikmeter sten sprängts bort och Storråbergets inre bearbetats. Där inne växte ett helt litet samhälle fram — rustat med ammunition, bränsle och tillräckligt med mat för 320 man i tre månader. När fästningen i Storråberget var klar 1957 hette det att den till och med skulle klara ett kärnvapenanfall. Det tunga batteriet på Hemsö består av tre dubbelpjäser som egentligen var avsedda för ett av den thailändske kungens örlogsfartyg. På oklara vägar hamnade de istället i Ångermanland. Några år senare kompletterades de sex kanonerna på Storråberget med ett lättare batteri om tre tornpjäser i den nyanlagda Havstouddsanläggningen intill. Därifrån kunde ytterligare 120 man ge understöd i kustförsvaret. År 1987 upphörde driften på fästningen och 1989, samma år som muren föll i Berlin, muckade den sista värnpliktige från den ännu topphemliga anläggningen i Hemsö. Den 20 maj 1998 blev fästningen statligt byggnadsminne och kunde efter det öppnas som ett ovanligt och spännande besöksmål. Genom kilometerlånga gångar går en vandring genom logement, sjukrum, kök, mässar och matsalar — och inte minst — förbi radaranläggningen och stridsledningscentralen. En av många officerare som tjänstgjort på Hemsö under årens lopp var Stig Bergling. Samme Bergling som i december 1979 dömdes till livstids fängelse för grovt spioneri för att bland annat ha lämnat ut uppgifter om kustförsvaret.

41

038-043_SFV-norrland 41

08-11-10 16.50.10


Fogra39 Bestruket

7

Bodens fästning, Boden Statligt byggnadsminne

Byggår Adress

1901—06 Boden

Det var massor av krut, mängder av dynamit och tändhattar i en omfattning långt utöver det vanliga — beställningsordern till Nitroglycerin AB kunde inte dölja att det var något stort på gång. Men när de fem forten sprängdes in i berget i början av 1900-talet var det med stor sekretess och på djupaste allvar. Sedan Ryssland erövrat Finland 1819 ökade den svenska oron. Stockholms position vid kusten var utsatt — ett centralförsvar lett från Karlsborg bedömdes vara rätt strategi att möta den nya situationen. Redan under det omfattande arbetet i Karlsborg fanns det en gnagande oro över bristen på ett fast försvar i Norrland, men tilltron till centralförsvaret överskuggade tveksamheterna. Mot slutet av seklet stod det emellertid allt tydligare klart att landet behövde en ny försvarsstrategi. Genom järnvägens utbyggnad — stambanan nådde Boden 1894 — förändrades hotbilden och fästningen i Karlsborg hade spelat ut sin roll redan innan den var klar. Bodens strategiska läge vid Lule älv talade för en försvarsanläggning just där. År 1892 presenterades de första skisserna och tre år senare hade fästen, fort och batterier fått sina bestämda platser på ritningarna. År 1901 började man spränga i Degerberget, Gammelängsberget och Södra Åberget och 1903 var turen kommen till Rödberget. Fem år senare stod anläggningen i allt väsentligt klar. Även om gördelfästningen som försvarsmodell var väl etablerad ute i Europa, hade den inte tidigare provats i Sverige — i Boden blev anläggningen mer koncentrerad och sammanhållen än vad fallet är i de flesta internationella förebilderna. Internationellt ligger fästningarnas fort ofta långt ifrån varandra men i Boden kom de fem forten, i Degerberget, Mjösjöberget, Gammelängsberget, Södra Åberget och Rödberget, visserligen att byggas separat, men länkades senare ihop via mellanverk så att de tillsammans utgjorde en stark helhet. Försvaret fick liksom järnvägen stor betydelse för Bodens expansion. Som en direkt följd av den militära satsningen etablerades till exempel Garnisonssjukhuset 1907. Under andra världskriget var

besättningsstyrkan på fästningen 15 000 man — 2 500 av dem hystes i de fem forten. Läget blev aldrig riktigt skarpt i Boden — inte desto mindre rådde länge stor sekretess kring anläggningen och 1951 dömdes två män i den så kallade Enbomligan till livstids fängelse för att ha sålt uppgifter om fästningen till främmande makt. Efter 90 års tjänstgöring togs fästningens sista fort — Rödbergsfortet — ur bruk 1998. Samma år blev Bodens fästning byggnadsminne.

42

038-043_SFV-norrland 42

08-11-10 16.50.10


Fogra39 Bestruket

8

Residenset, Umeå

Arkitekt Carl Fredrik Ekholm, Ludwig Peterson Byggår 1891—94 Adress Storgatan 56—58

Det timrade residenset i Döbelns park hade förstås inte en chans när Umeå måndagen den 25 juni 1888 drabbades av en våldsam brand som lade hela den gamla stadskärnan i aska och gjorde 2 300 umebor hemlösa. Stockholmaren Fredrik Olaus Lindström utsågs till ny stadsarkitekt med det svåra uppdraget att bygga upp staden igen. Själv svarade han för ritningarna till flera offentliga byggnader, som kyrkan, rådhuset och en rad skolor. Men när det kom till residenset fick den unge medarbetaren vid Överintendentsämbetet, Carl Fredrik Ekholm, uppdraget att skissa på ritningar. Ekholm nöjde sig inte med ett förslag — han presenterade för säkerhets skull två. Landshövding Wästfelt föredrog det mer vidlyftiga utkastet, men det blev det enklare och billigare alternativet som

slutligen valdes — en byggnad som hyste både residens och tjänstelokaler under ett och samma tak. I februari 1891, just innan byggnadsarbetet skulle sätta igång, avled plötsligt Ekholm ännu ej 34 år fyllda. Det blev istället den mer erfarna kollegan Ludwig Peterson som kom att fullfölja projektet. År 1894 stod det nya residenset i tegel klart. Husets planlösning är i stort sett densamma nu som då. På nedre planet arbetar länsförvaltningen medan landshövdingen med familj har sin bostad på andra våningen. I mitten på 1930-talet hade förvaltningen växt ur sina lokaler och byggnaden kompletterades med två flyglar åt Storgatan. Arkitekten Denis Sundberg gav tillbyggnaden ett formspråk som visade Ekholms residens stor respekt. I Umeå gjorde sig Sundberg annars känd

som stadens första funkisarkitekt. Om residensets yttre varit sig likt genom åren har interiören utsatts för mer hårdhänta förändringar. Kakelugnar har rivits ut och tidiga målningar gömts bakom nya färglager. På senare år har huset åter renoverats — nu med större varsamhet och känslighet för det ursprungliga. Vid den tid då de nya flyglarna kom till var den tidigare försvarsministern Gustav Rosén landshövding. Hans stora trädgårdsintresse ledde till att länsresidenset under hans tid, 1931—1942, också försågs med en köksträdgård, träd och buskar som än idag ger huset en vacker inramning. Gustav Rosén var en stridbar man i Umeå. Under sin tid som redaktör för Västerbottenskuriren blev han till och med fälld för ärekränkning i ett tryck-

frihetsmål och dömd till tre månaders fängelse 1916. Sannolikt kunde han då inte ana att han 15 år senare skulle flytta in i grannfastigheten på Storgatan — länsresidenset. Roséns kamp i spalterna mot alla former av maktmissbruk inspirerade den unga Astrid Glas så till den grad att hon sökte och fick en tjänst på tidningen. Senare kom hon att bli den första av en lång rad författare att skildra Umeå i litterär form.

43

038-043_SFV-norrland 43

08-11-10 16.50.11


Fogra39 Bestruket

9

Residenset, Östersund Statligt byggnadsminne

Arkitekt Johan Adolf Hawerman Byggår 1846—48 Adress Köpmangatan 22, Östersund

När det nya residenset i Östersund stod klart 1848 var det som om hela staden rätade på ryggen av stärkt självförtroende och nyvunnen stolthet. Den bondby som 1810 utsetts till länets centrum hade på några få decennier förvandlats till en stad med ambitioner, tack vare Anders Peter Sandström, landshövding åren 1844—1848. Det var samme Sandström som låg bakom bildandet av Jämtlands läns Sparbank och Brandförsäkringsbolaget. Det var Sandström som såg till att ångbåtstrafiken tog fart på Storsjön och att länet fick sin första tidning. Och det var även han som tog initiativ till det nya länsresidenset. Anders Peter Sandström vakade nogsamt över byggets framväxt. Korrespondensen med Överintendentsämbetet avslöjar en målmedveten landshövding som kunde argumentera för sin sak. Hans talanger noterades uppenbarligen långt utanför Jämtlands gränser för när residenset äntligen stod klart 1848, befordrades Sandström till statsråd och chef för finansdepartementet. Det nya residenset på Köpmangatan gav ett anslående intryck i den lilla trästaden som, ännu i mitten av 1800-talet, hyste färre än 500 själar. Huset byggdes av tegel i två våningar med 15 fönsteraxlar, men redan två år efter inflyttningen förlängdes huvudbyggnaden. Förvaltningen höll till på nedre vå-

ningen medan landshövdingen och hans familj disponerade det generöst tilltagna övre planet. Sven Heurgren, landshövding 1984— 1995, beskrev i sin bok ”En landshövdings minnesbilder” för- och nackdelar med ett att ha sitt hem i residenset: ”Representationsdelen av bostaden var mycket tilltalande och det kändes utmärkt att där ha gäster från när och fjärran” skriver han men konstaterar också att anpassningen var svårare för barnen: ”Det var en ganska speciell situation för Klara och Niklas att växa upp i Residenset. Tıll stora delar klarade de det bra, Niklas vande sig dock aldrig vid de stora ytorna i bostaden, där han ibland måste leta efter oss för att finna oss.” År 1900 försågs byggnaden med två flyglar ritade av arkitekten Fritz Eckert. Under 1930—1931 länkades de samman med huvudbyggnaden i ett omfattande projekt som anpassade residenset efter den nya tidens krav på effektivitet och funktionalitet. Arkitekten bakom omvandlingen av residenset var Gustaf Holmdahl. År 1931 kom ett nytt landshövdingepar till i Östersund — Mortimer Munck af Rosenschöld och hans hustru Hanna Rydh. Den nye landshövdingen var en barnlös änkeman när han 1929 gifte sig med den 18 år yngre Hanna Rydh. Hon å sin sida hade lämnats ensam med två små barn efter första makens

död 1924. Hon var en välkänd kulturperson med många resor och en rad böcker bakom sig. Hon var doktor i arkeologi och aktiv feminist. Det var till stor del hennes förtjänst att residenset vid Storsjön kom att leva upp på 1930-talet. Den mångsidiga Hanna Rydh intresserade sig för socialvården och visade snart också ett stort engagemang för den jämtländska hemslöjden. År 1937 valdes hon till jämställdhetsorganisationen Fredrika Bremerförbundets ordförande och satsade allt mer tid och kraft på att stärka kvinnornas position i det politiska arbetet. Men parallellt med alla möten och resor runt landet gick hon också i andra funderingar — hon ville bli Sveriges första kvinnliga landshövding och efterträda sin egen make i samband med hans pensionering 1938. Det demokratiska genombrottet 1918—1921 hade bland annat lett till kvinnors rösträtt men det formella kravet på att en landshövding skulle vara av manligt kön fanns fortfarande kvar. Behörighetskommittén under ledning av den liberala Emelia Broomé arbetade för att ändra på sakernas tillstånd. Broomé konstaterade till exempel lite trött i ett välkänt uttalande: ”Det är riktigt att de flesta kvinnor icke äga förutsättningar att bekläda högre befattningar i statens tjänst, men det gäller förvisso även flertalet män.” Från 1923 gav behörighetslagen

kvinnor i princip samma rätt till en statlig tjänst som män — landshövdingtjänsten undantagen. Under senare delen av 1930-talet arbetades det i det tysta på att bereda väg för Hanna Rydh. Hösten 1937 blev frågan ett ärende på den politiska agendan, men behörighetslagen gav fortfarande inga öppningar. En landshövding skulle vara man. Basta. I januari 1938 var Hanna Rydhs kandidatur allmänt känd och i en riksdagsmotion föreslogs att behörighetslagen skulle skrivas om. Debattens vågor gick höga i tidningarnas spalter inför den avgörande debatten i april 1938. Men när det var dags för omröstning var utgången given: en klar majoritet i de båda kamrarna röstade för avslag på motionen. Hanna Rydh fick ge sig men skulle sent omsider få sin revansch. Några år senare utsågs hon till en av fyra ledamöter i den behörighetsutredning vars arbete 1945 ledde fram till en ändring av lagen. Att det dröjde ytterligare nära tre decennier innan Sverige 1974 fick sin första kvinnliga landshövding — Camilla Odhnoff i Blekinge län — är en helt annan historia. Residenset på Köpmangatan i Östersund fick sin första kvinnliga landshövding 1995 när Kristina Persson avlöste Sven Heurgren. Hanna Rydh avled i Stockholm 1964.

44

044-047_SFV-norrland 44

08-11-10 18.46.57


Fogra39 Bestruket

10

11

Gävle slott, Gävle

Statligt byggnadsminne

Statligt byggnadsminne

Arkitekt Olof Tempelman Byggår 1785—90 Adress Stora Torget 1, Härnösand

Arkitekt Willem Boy, Carl Hårleman Byggår 1593—97, 1754 Adress Tımmermansgatan 1, Gävle

Gävle slotts kraftigt murade väggar bär sekler av historia. Men det som höll på att bli den mest dramatiska händelsen av dem alla kom av sig och stannade vid en konspiratorisk plan. År 1790 bubblade det av missnöje i den svenska adeln. Visst kunde man förstå att Gustav III var orolig över signalerna från revolutionens Frankrike, men nu hade kungen gått för långt. Att Gustav III:s maktiver skulle gå ut över adelns position var mer än adeln kunde acceptera. Det ojämna kriget mot ryssarna kostade dessutom inte bara en massa svenska soldaters liv, utan också folkets förtroende. Det var mot den bakgrunden Gävle slott, under riksdagens möte 27 januari —24 februari 1792, var nära att bli platsen för ett kungamord. Det som kunde ha blivit den mest dramatiska incidenten i slottets historia stannade av tillfälligheter vid just en plan. Först några veckor senare fullföljde attentatsmännen dådet. Sent om kvällen den 16 mars 1792 föll skotten som tretton dygn senare ändade Gustav III:s liv. Vid kungens död var mördaren Jacob Johan Anckarström sedan länge gripen, och från sin fångenskap på Riddarholmen bekände han hur en grupp oppositionella adelsmän och officerare tillsammans börjat planera kungamordet redan hösten 1791. Anckarström avrättades, konspira-

Residenset, Härnösand

törerna drevs i landsflykt och Gävle slott blev aldrig platsen för ett kungamord. Det var Johan III som under senare delen av 1500-talet tog initiativ till slottsbygget på södra sidan av Gavleån. Arkitekten Willem Boy presenterade ritningar till ett slott med ett stort kyrkorum som central utgångspunkt, helt i linje med den religiöst intresserade kungens önskningar. Arbetet påbörjades 1583, men dessvärre fick kungen inte leva länge nog för att hinna se slutresultatet. När slottet vid sekelskiftet 1600 äntligen var inrett och klart hade Johan redan gått bort. Tıdigt om morgonen en vårdag 1727 stod slottet i lågor och samma kväll var slottskyrkan förvandlad till ruin. Det översta våningsplanet var helt förstört och tornen med sina spiror hade blivit lågornas rov. Det gamla Vasaslottet förvandlades nu i slottsarkitekten Carl Hårlemans händer till ett modernt slott präglat av den franska klassicism som var Hårlemans kännemärke. Redan det gamla slottet hade fungerat som högkvarter för landshövdingen och år 1754 var det nya Gävle slott åter redo att välkomna länets högsta ämbetsman. Trots restaureringar har källare och bottenvåning än i dag stora likheter med 1500-talsslottet och representationsvåningen en trappa upp präglas fortfarande av Carl Hårlemans 1700-talsideal.

Hade det inte varit för Gustav III:s reslust under det tidiga 1780-talet hade Härnösands residens knappast sett ut som det gör. Efter kungens resor i Europa ville han bygga nyklassicistiska palats i stil med dem han sett i Italien och Frankrike. Så kom det sig att Västernorrlands län 1790 kunde inviga ett nytt residens med antikens former ritat av arkitekten Olof Tempelman. Byggnaden har renoverats vid tre tillfällen — senast 2001 då representationsvåningens sengustavianska ton stärktes medan bottenvåningen fick ett modernare uttryck.

45

044-047_SFV-norrland 45

08-11-10 18.46.58


Fogra39 Bestruket

12

13

Residenset, Luleå

Gran, Nordanstig

Statligt byggnadsminne Arkitekt Ludvig Hawerman Byggår 1852 Adress Residensgatan 21, Luleå

Landshövdingens palats i landets nordligaste län tronar som en påminnelse om hur skogen och träindustrin gav landet nytt hopp i mitten av 1800-talet. Åren 1852—1857 tog residenset i Luleå form efter arkitekt Ludvig Hawermans ritningar. Så länge vi kan minnas har skogen utgjort en viktig naturtillgång. Vid mitten av 1850-talet var det som om allt samverkade för att lyfta fram skogen och dess möjligheter. Svensk järnhantering utsattes för tuff konkurrens från England och en växande svensk arbetskraft fick se sig om efter andra sysselsättningar. Skogen blev det svar många sökte. Inte sällan var det just engelsmännen som, i takt med en allt intensivare industrialisering, visade ett närmast omättligt behov av svenskt timmer. Samtidigt som marknaden och arbetskraftstillgången på kort tid gav träindustrin nya förutsättningar introducerades en ny revolutionerande uppfinning — ångsågen. När man inte längre var beroende av älvarnas vattenkraft kunde sågen istället byggas i direkt anslutning till utskeppningshamnarna. Tımret flottades till sågen och de besvärliga landtransporterna blev färre. För att kunna möta efterfrågan var sågverken beroende av egen tillgång på råvara — därför började man köpa upp stora arealer skog. Skogsindustrin genererade snabbt betydande rikedomar åt ett antal disponenter, men även timmerarbetare och skogsbönder fick ett rejält uppsving. Inkomster från skogen gav möjlighet att bygga påkostade tvåvåningshus med järnkaminer och

kakelugnar. Men de ekonomiska frestelserna ledde ofta till rovdrift på skogen. Kronan rekommenderade egentligen att landets offentliga byggnader skulle byggas i sten, men i Luleå tyckte man sig ha flera goda skäl att välja trä som byggnadsmaterial, dels tvivlade man på att ett murat hus verkligen skulle fungera i det bistra klimatet, dels var det inte helt lätt att hitta lokala hantverkare med erfarenhet av att mura. Trä däremot hade man lång erfarenhet av. Ludvig Hawerman ritade ett timrat hus i två våningar med källare och vind. Stockarna var fyrkantshuggna och hyvlade. Mellan varje varv lades tjärpapp för att täta väggen. Förutom huvudbyggnaden, där landshövdingen hade sitt hem och sina representationsrum, byggdes två flyglar. I den södra flygeln arbetade länsstyrelsen medan vaktmästare och drängar hystes i den norra. I Luleå residens fick den då moderna schweizerstilen blomma. Snickeridetaljer av hög kvalitet gjorde träslottet till en byggnad utöver det vanliga — inte minst tack vare en praktfull glasveranda som byggdes till på 1890-talet. Men varje tid gör sina överväganden och när länsarkitekten Olof Lundgren 1922 drog upp ritningarna för en ombyggnad av residenset fick verandan ge vika till förmån för en större entréhall och ett sällskapsrum. Senare förändringar har bland annat inneburit en modernisering av vindsvåningen och 1996 genomfördes en restaurering som varsamt återknöt till den ursprungliga 1800-talskänslan.

En landmil utanför hälsingekusten, ligger den lilla ön Gran som så länge man kan minnas varit en viktig plats för fiskare och säljägare men landhöjningen har gjort att hamnen blivit obrukbar. För att få en uthamn för det viktiga strömmingfisket grävdes den ut för hand under 1930-talet. Genom det kom Gran att spela en viktig roll under andra världskriget eftersom landets territorialgräns då gick strax utanför ön. Labb, tobisgrissla och ejder häckar här och långväga flyttfåglar vilar gärna på ön innan färden går vidare. Sedan 1988 är delar av Gran säl- och fågelskyddsområde och hela ön är naturreservat. På östra sidan ligger ett litet fiskeläge vars gamla stugor idag fungerar som fritidshus. Den så kallade ”Själstugan” är ett minne från krigsåren då den var en liten garnison.

46

044-047_SFV-norrland 46

08-11-10 18.46.58


Fogra39 Bestruket

14

Berguddens fyrplats, Holmön, Umeå

Ögruppen Holmöarna utanför Umeå, med Berguddens fyrplats, har använts för fiske och säljakt sedan järnålder och tidig medeltid, men här har det också funnits en betydande jordbruksverksamhet. På ön fanns bofasta bönder redan 1543. Öns isolerade läge gjorde det svårt att ta sig till sockenkyrkan och sedan medeltiden har det därför funnits ett kapell på ön. Sin första kyrka fick Holmön år 1802. Efter nästan nittio år blev kyrkan för liten och inventarierna auktionerades ut och byggnaden användes bland annat som tröskloge och får- och gethus. Den flyttades senare till Gammlia friluftsmuseum där man kan se den i dag. I den gamla fyrvaktarbostaden finns idag ett vandrarhem. Den vackra fjällpanelsklädda träfyren från 1886 förvaltas av Sjöfartsverket.

47

044-047_SFV-norrland 47

08-11-10 18.46.58


Fogra39 Bestruket

15

16

Sandvikens fiskeläge, Örnsköldsvik

Malören, Kalix

Malören är landets nordligaste fyrplats men också en av de vackraste. Hit sökte sig tidigt svenska och finska fiskare för att fiska strömming. Särskilt under 1700talets andra hälft var det goda tider för dem som fiskade. I allt större skaror sökte man sig från Torneo och Karlö i Österbotten. Om somrarna kunde det bo 200 personer i öns fiskebodar. Det är vid denna goda tid man bygger det åttakantiga kapellet med spånklätt tak som stod klart 1769. Kapellet, med sitt branta tak och spira, fungerade tidigt också som riktmärke för sjöfolk men när fartygen blev större och trafiken ökade krävdes bättre hjälp i de svåra farlederna. År 1827 blev Malören officiell lotsplats och 1851 stod den röda fyren konstruerad av Gustaf von Heidenstams klar. När lotsplatsen drogs in 1967 hade fyren avbemannats för länge sedan.

Sandvikens fiskeläge ligger i Ångermanland, på Ulvöns norra udde. Ett tjugotal små grå hus minner om den tid när Sandviken var ett aktivt fiskeläge. Sjöbodarna byggdes under slutet av 1700talet men redan tidigare hade fiskare sökt sig till ön. Ulvöns bönder förstod snart att dra nytta av intresset för de goda fiskevattnen och hyrde ut sitt fiskeläge till långväga fjärrfiskare från Strängnäs, Torshälla och Gävle. Fjärrfiskarna var ofta välbeställda män som om våren tog familjen med sig norröver för att fånga fisk. När hösten kom vände familjen hem igen med säsongens fångst i lasten.

De flesta av de hus vi ser idag är resta efter den brand som 1786 ödelade stora delar av den gamla bebyggelsen. De timrade och omålade sjöbodarna närmast vattnet användes för förvaring av fisk och redskap. Strax intill och ibland sammanbyggt med sjöboden, ligger kokhuset där fiskaren bodde med sin familj. Kokhusen bestod ursprungligen av ett rum med eldstad, men byggdes ofta ut med kammare och förstuga. Öns fiskare byggde 1867 ett enkelt vitmålat kapell som står kvar än idag. Sandvikens fiskeläge övergavs på 1940-talet och förklarades 2005 som kulturreservat.

48

048-051_SFV-norrland 48

08-11-10 16.50.49


Fogra39 Bestruket

17

Brämön, Sundsvall

Havet, skogen och marken

Brämön, 2,5 mil sydost om Sundsvall, är den största ö SFV förvaltar. År 1972 automatiserades fyren och sedan dess har här inte funnits åretruntboende. Men redan under 1400-talet var ön känd för sina rika fiskevatten. År 1545 förlorade kustbefolkningen sin urgamla fiskerätt sedan Gustav Vasa beslutat att beskatta fisket — var 15:e tunna strömming måste betalas som skatt. År 1591 fick Gävlefiskarna ensamrätt till vattnen kring ön och det var också de som byggde kapellet i Norrhamn 1624. Så snart isen spruckit upp flyttade man till ön tillsammans med familj, hästar och kreatur. År 1828 berättas det att djuren var så många att betet knappt räckte till. Från år 1859 fick fiskare och lotsar sällskap av den personal som skulle sköta den då nybyggda fyren på norra Brämön. Den nuvarande fyren öster om Norrhamn byggdes 1949 och samma år lämnade den sista yrkesfiskaren ön. Men Brämön är inte övergiven för det — förutom sommargäster kommer många besökare till det djur- och artrika naturreservatet.

Skogarna, markerna och öarna i havet som inte ägs av någon enskild ägs av oss alla. Arealens storlek är nästan omöjlig att omfatta — ettusensjuhundra öar och holmar runt den svenska kusten, skogar på nästan en miljon hektar och jordbruksmarker på lite mer än elvatusen hektar — tillsammans är det en sjundedel av Sveriges yta. Öarna som staten äger kallas Kronoholmar — smaka på ordet och håll med

om att det låter vackert. I ordet finns doft av hav och vind men mer prosaiskt uttryckt är kronoholmar, enligt regalrätten uttryckt i fiske- och jaktlagen, ”sådana holmar, klippor och skär som inte hör till något hemman”. De flesta av kronoholmarna har i alla tider varit obebodda medan andra är bebyggda före detta lots- och fyrplatser. En gång ingick de i det pärlband av fasta sjömärken som fanns runt den svenska kusten. Sedan 49

048-051_SFV-norrland 49

08-11-10 16.50.49


Fogra39 Bestruket

fyrarna automatiserats och fisket blivit storskaligt har de gamla ösamhällena avfolkats. Idag har nära nog ingen kronoholme en åretruntboende befolkning. Kronoholmarna finns runt hela Sveriges kust men flest är de i Norrbottens skärgård och längs Göteborgs- och Bohuslänskusten. I takt med landhöjningen kommer de att bli ännu fler. Att förvalta kronoholmar innebär bland annat att ge öarnas fyrvaktar- och lotsbostäder nya användningsområden. På många ställen har de rustats upp för att bli vandrarhem och restauranger som genom det erbjuder oss alla en möjlighet att besöka dem för kortare eller längre tid. Många av öarna har höga naturvärden genom sin flora och sina sjöfågelkolonier, medan andra dessutom har kulturvärden i form av gamla fiskelägen och fyrplatser. Själva begreppet kronoholmar har långa anor. Redan på medeltiden förstod kungen att holmarna utgjorde en resurs som kunde stärka statskassan och hamnfogdar såg till att en del av fångsten betalades som skatt. Efter det trettioåriga kriget (1618— 1648) var den svenska staten — kronan — ekonomiskt trängd och för att stärka statskassan såldes en rad kronoholmar. Lantmäteridirektören Carl Gripenhielm gjorde i slutet av 1600-talet ett försök att bringa reda i vad som rätteligen tillhörde kronan. Bland annat var präster och adelsmän privilegierade genom att de hade rätt att fiska i kronans vatten utan

att betala skatt. I praktiken kom den medeltida fiskerätten att gälla fram till 1852 då kronan fattade beslut om att ytterligare ett stort antal fiskeskär skulle säljas. Flera av kronoholmarna kom att auktioneras ut och det hände att hela skärgårdar såldes. På 1920-talet uttryckte några av Västkustens yrkesfiskare sin oro för utvecklingen och begärde besked om vilka öar som egentligen var kronoholmar. Det fanns fler goda skäl att få ordning på ägarförhållandena, inte bara utifrån ett jakt- och fiskeperspektiv, utan också därför att tidigare ointressanta klippöar blivit attraktiva för fritidsbebyggelse och kommersiella intressen. Under 1990-talet inledde Lantmäteriverket den slutliga inventeringen av rätten till holmar och skär som saknar registrerad ägare. Av dem som tillhör kronan — staten — presenteras några här i boken. I norr är det Malören, Berguddens fyr, Sandvikens fiskeläge, Brämön och Gran. I Svealand är det Landsort och Hävringe. Runt Götalands kust är Häradsskär, Stångskär, Ölands norra udde, Utklippan utanför Karlskrona, Tylön, Nidingen, Pater Noster, Väderöbod och Väderöarna kort beskrivna. I havet och skogarna fanns försörjningen men också friheten och skönheten. Att förutom kronoholmarna ha ansvaret för att förvalta delar av statens skog betyder att bruka den på ett långsiktigt sätt så att livsutrymmet för växter

och djur bevaras samtidigt som den ger en god avkastning. I en väl omhändertagen skog kommer skönheten alldeles av sig själv och friheten att vistas i skogen är allas. Under större delen av 1900-talet förvaltade Domänverket statens skogar men när riksdagen 1991 beslutade att bolagisera verket insåg man vikten av att behålla kontrollen över vissa ägor. Framför allt kom det att handla om marken väster om odlingsgränsen i Västerbottens och Norrbottens län samt renbetesfjällen i Jämtlands län — skog och mark som kräver särskild hänsyn med tanke på rennäringen. Att bruka skogen klokt innebär ofta en svår balansgång mellan olika intressen och sällan blir det så tydligt som i den fjällnära skogen väster om odlingsgränsen — den gräns som drogs i slutet av 1800-talet i Norrbottens- och Västerbottens län för att begränsa den agrara kolonisationen västerut. En två meter bred gata skiljer den jordbrukande befolkningen öster om gränsen från den renskötande i väster. Rennäringen har sedan urminnes tider en stark bruksrätt och att bedriva skogsbruk i gamla skogar påverkar till exempel tillgången på hänglav och marklav. Eftersom båda dessa är viktig basföda för renarna är det nödvändigt att planera åtgärderna så att eventuella intressekonflikter begränsas. Balansgången är svår och känslig eftersom staten samtidigt har intresse av att bedriva ett skogsbruk som ger god avkastning och som i sin tur kan skapa arbeten i regionen. Därför är samarbetet med samebyarnas representanter av största vikt. Att ge möjlighet för turism och friluftsliv att utvecklas kan också skapa arbetstillfällen förutom att inlandets sågverk är beroende av tillgång till lokalt virke för att kunna konkurrera på en tuff marknad. Samtidigt som alla dessa olika

intressen ska samverka finns det också ett längre tidsperspektiv att ta hänsyn till. De avvägningar vi gör nu i början av 2000-talet får inte begränsa kommande generationers valfrihet. Även de vill ha en rik och varierad skog att hämta försörjning och sagor ur. Det finns 870 000 hektar produktiv skog på de marker SFV förvaltar. Det motsvarar en yta något större än landskapet Södermanland och gör SFV till landets fjärde största skogsförvaltare. Mer än hälften av den arealen är naturreservat och därmed skyddad från aktivt skogsbruk. Förutom reservaten finns också stora arealer av frivilligt skyddad mark. De skogar som inte är formellt skyddade faller under den frivilliga så kallade FSC-certifieringen (Forest Stewardship Council) vilket är en kvalitetsmärkning som förhandlats fram gemensamt av skogsnäringen, miljörörelsen och representanter för bland andra samer, jägare och fackföreningar. Förutom skogarna i norr förvaltar SFV också 11 700 hektar i mellersta och södra Sverige. Det är i stor utsträckning skog med koppling till kulturhistorisk värdefulla jordbruksegendomar som ägs av svenska staten. I de av SFV förvaltade statligt ägda skogarna närmast fjällen har 18 skogslandskap avgränsats. Totalt omfattar de 1,4 miljoner hektar. Syftet med avgränsningen har varit att dela upp skogarna i enheter som naturgeografiskt och ekologiskt visar på gemensamma särdrag. Deras namn blir som poesi när man ställer upp dem från norr till söder: Pessinki, Kiruna, Kaitum, Lina, Stora Luleälven, Lilla Luleälven, Pärlälven, Piteälven, Hornavan, Laisälven, Varåive, Juktådalen, Rönnliden, Vojmsjö, Malgomaj, Borga, Låitavare och Storsjouten.

50

048-051_SFV-norrland 50

08-11-10 16.50.50


Fogra39 Bestruket

51

048-051_SFV-norrland 51

08-11-10 16.50.50


9789188238887