9789173434713

Kristina Mattsson

Välfärdsfabriken Om arbetets mening och gränslös kontroll

Leopard förlag Stockholm 2014

Kristina Mattsson: Välfärdsfabriken Leopard förlag S:t Paulsgatan 11 118 46 Stockholm www.leopardforlag.se © Kristina Mattsson 2014 Omslag Sara R Acedo Sättning RPform Tryck Livonia, Lettland 2014 ISBN 978-91-7343-471-3

Innehållsförteckning 1 Djävulen i välfärdsfabriken 7 2 Den galopperande hemtjänsten 12 3 Nörden i Nicetown 23 4 Det goda arbetet i Solhaga 35 5 Tandläkarna och kontrollanterna 43 6 Digital taylorism 49 7 Ronia och prekariatet 54 8 ”Please evaluate my service” 63 9 Lean är lösningen 73 10 Stressen, glömskan och meningen med livet 78 11 New Public Management 83 12 Det oskadliggjorda språket 88 13 Procedurernas instängda värld 96 14 Läraryrkets fall 99 15 Vägen till kontrollsamhället 114 16 Bygga folkhem, bygga byråkrati 125 17 Prometheus och it på jobbet 136 18 Mellanchefen klämd mellan alla 142 19 Den dokumenterande barnmorskan 149 20 Mörkertalsmissbrukarna 154 21 Varför alla klagar på polisen men gillar Skatteverket 162 22 Tillit och framtid 172 Författarens tack 185 Litteratur 187

KAPITEL 1

Djävulen i välfärdsfabriken För mig har arbetet alltid varit ett äventyr, en befrielse, ett självförverkligande, oavsett vilket jobb det varit. Att byta arbetsplats har varit som att lifta. Ett sätt att möta nya verkligheter och lära känna världen.

Jag gick tvåårig social på gymnasiet, en värdelös linje för tjejer med oklara framtidsplaner. Då, i slutet av 1970-talet, var det fortfarande möjligt att börja jobba direkt efter nian.

Det gjorde mina killkompisar. Martin reparerade kaffebryggare på köksprylstillverkaren Nils-Johan i Bromma, Uffe jobbade på en gravyrfirma på Birger Jarlsgatan och Björne jobbade med något konstigt som hette ADB, automatisk databehandling, som ingen visste vad det var men som på något oklart sätt hängde ihop med framtiden. Vi tjejer gick på gymnasiet, men alla hade vi extraknäck, städjobb eller nattvak på vårdhemmet. Yrkeslivet var ständigt närvarande.

Då fanns ingen arbetslöshet, så upplevde i alla fall jag det i Stockholmsförorten Åkersberga.

När jag var arton år fick jag fast jobb med kollektivavtal, bra lön och drägliga villkor. Det var som konduktör och växlare på den lilla lokaljärnvägen Roslagsbanan, tåget som var vår livlina ut i världen, bort från den instängda förorten.

8

Det var mitt livs roligaste arbetsplats. För sammanhanget, för tryggheten det gav och blandningen av människor och värderingar. Här fanns Asienresenärer, tågnördar och många som inte pallat trycket från sin överklassuppväxt i Djursholm. Sedan alla de som bara behövde ett schyst kneg och så äldre farbröder med stark identitet som lokförare.

De talade gärna med vilsna ungdomar när motorvagnen dunkade in mot Östra station under den sista kvällsturen.

Gunget mot rälsskarvarna var som hjärtslag, förarhytten nersutten och oljig.

När jag efter en del irrande blev journalist och vikarierade på Länstidningen i Södertälje intervjuade jag en ledare för ett projekt för arbetslösa kvinnor. ”Tjejer som har gått tvåårig social linje – dom är det synd om!” sa han. Och jag insåg att det var mig han pratade om. Plötsligt var jag 30 år, hade två småbarn men inte lyckats komma in på Journalisthögskolan som bara tog in ”femånollare”, alltså dem med högsta betyg. På Länstidningen var vi många kvinnliga korttidsanställda i 30-årsåldern med småbarn. Medan kollegan Martin med det fasta jobbet kunde stänga av datorn och gå till dagishämtning klockan tre var vi tvungna att stanna kvar tills vi var färdiga, även om det dröjde långt efter det att dagis hade stängt. ”Vem hämtar dina barn?” frågade vi varandra. Vi kunde inte ställa några krav, för strax innan vi kvalificerat oss till fast anställning, enligt lagen om anställningsskydd, avslutades våra kontrakt. Idag förekommer sådant överallt, och statistiken visar att småbarnsmammor mycket oftare drabbas av osäkra anställningar än vad jämnåriga män gör. Men då låg mediebranschen långt före resten av arbetsmarknaden i missbruket av korttidsanställningar.

Sedan var det rätt risigt några år. Jag blev sjuk en period och sedan arbetslös. Ett tag tänkte jag att det är tur att jag har barnen, tänk om jag aldrig mer kan jobba? Det var en hemsk tanke. Men jag lyckades komma tillbaka, med hjälp av ett branschbyte och Arbetsförmedlingen,

som inledningsvis betalade en lönebidragsanställning på en folkhögskola. Det var en skolform som hade ett stort uppsving under 1990-talet då Kunskapslyftet var en viktig satsning för att ta Sverige ur den ekonomiska krisen. Jag byggde på mina spridda universitetsstudier till en examen, undervisade, ledde projektarbeten, jobbade fackligt och skrev tidningsartiklar bredvid. När jag 2003 sa upp mig för att börja frilansa och på allvar återvända till skrivandet så började ett nytt liv som småföretagare.

Jag minns den första föraningen om att mina erfarenheter av arbete utspelats i en av historiens fickor, ett stickspår som snart skulle överges för det normala tillståndet av ständigt hotande arbetslöshet och arbetskraft med mössan i hand. Det hände någon gång i början av 1980-talet då Roslagsbanans mellanchef Uffe kom ut från kontoret och frustrerat tittade på oss sysslolösa växlare där vi satt på den soliga bänken utanför personalrummet. Jag hade växlat tåg till klockan 10 och hade nu schemalagd väntan till klockan 15 då eftermiddagsrusningen skulle förberedas.

På de andra passen jobbade vi oavbrutet, men just dagpasset var en restpost i schemaläggningen. ”I framtiden kommer ni inte att få betalt för att sitta och hänga”, sa han på sitt energiska vis. ”Jobben måste organiseras mycket mer effektivt.”

Det tog några år, men så rätt han skulle få. Men jag tror inte att någon av oss tänkte tanken att schemats restposter skulle komma att dumpas på de anställda, utan betalning.

Idag är delade turer, alltså en påtvingad obetald rast på tre–fyra timmar mitt på dagen, vanligt både inom trafik och inom vård. De dåliga arbetsvillkor som ännu så länge, i Sverige, förknippas med ungdomar och nyanlända migranter sprider sig in i företagen, in i välfärdssystemen och till den offentliga sektorn. I både Europa och i världen i övrigt växer arbetslösheten till nivåer som ansågs vara långt ovan det acceptablas gränser för tjugo år sedan. Vinsterna ökar, företagen växer, men arbetstillfällena blir färre och

9

10

villkoren sämre. Vissa jobbar mer än någonsin medan andra inte får jobba alls. Arbetstagare blir alltmer utbytbara och inte ens en universitetsexamen ger längre någon trygghet.

Tidigare har produktivitetsökningar tagits ut i större livskvalitet, som mer semester och kortare arbetstid. Numera ger produktivitetsökningar fler arbetslösa, men mer pengar till dem som har ett jobb. Men även arbetsmarknadens insiders tvingas betala ett pris i form av ökad intensitet i arbetet och ett stressigare liv.

Under 1990-talets första år släpptes en svårkontrollerad djävul lös i den offentliga sektorn. Det var då borgerliga drömmar om valfrihet och individualisering skulle uppfyllas med ett marknadstänkande hämtat från näringslivet. Den politiska ideologin nyliberalism hade erövrat västvärlden under 1980-talet med sin grundidé att kapitalismen och affärstänkandet innehåller svaret på hur samhället bäst ska organiseras.

Sedan dess har ett flitigt arbete pågått för att bygga om samhället och välfärdssektorn. Granskning och kontroll uppifrån med hjälp av förutbestämda procedurer och system har hela tiden varit ett centralt verktyg. Nu har det gått 25 år och det verkar som om vi fullständigt förlorat kontrollen över djävulen i välfärdsfabriken. Vi har drabbats av en granskningsbesatthet som rullar på av sig själv, som omvandlar samhället i rask takt och som ingen verkar ha styrsel på. Varje moment av kontroll skapar ännu ett, varje dokumentation skapar ännu mer arbete och ännu fler system att rapportera till. Långt ovanför den verklighet där sjukhussängar inte räcker till, skolor går i konkurs och kvinnor får föda barn i sköljrum har vi fått en ny version av den systemfixerade och känslokalla byråkratin, men den här gången döljer den sig under andra namn, som lednings- och styrsystem, it-utveckling och kvalitetssäkring.

De som medverkar i Välfärdsfabriken har olika yrken och anställningsformer, men marknadslogiken och

granskningsbesattheten likriktar deras jobb. Den här boken berättar hur det påverkar kvaliteten i välfärdstjänsterna, och arbetets mening för dem som gör jobbet.

11

KAPITEL 2

Den galopperande hemtjänsten Utanför vårdcentralen i stadsdelen Haga i Örebro möts två 80-plussare från området. ”Nämen hejsan”, säger den ena damen till den andra och följer upp hälsningen med att dra några långa hårstrån från sin kompis haka.

Bara så där. ”Jaja, jag ser dem ju inte”, suckar tvåan och verkar glad för hjälpen.

Strådragaren beklagar sig över den kommande påsken.

Visserligen ska sonen komma på besök, ”men jag avskyr långhelgerna, det blir så ensamt!”

Ja, ensamt, bekräftar damen med hårstråna. ”Hej på dig då.” Så går de åt varsitt håll.

När man blir en sådan gammal tant kan man alltså, direkt på gatan, plocka generande hårväxt på en bekant. Men man säger inte: Jaså, är du också ensam i påsk? Ska vi dra ihop ett gäng och träffas över några ägg? Är det för att livets alla viktiga relationer redan är inledda och kanske också avslutade genom död och sjukdomar?

Känns det då meningslöst att äta påskmiddag med någon utanför familjen? Ingen idé, jag ska ju ändå dö snart.

Ett bröllopsfoto från 1940-talet ovanför en säng väcker liknande grubbel. En självmedveten, spotskt leende brud, en världsvan brudgum i frack. Hur kan hon på bilden vara

samma person som nu orörlig dinglar i liften ovan sjukhussängen?

Men det är samma person. Det är bara tiden som flyttat på sig. Och jag känner hur jag värjer mig mot insikten om tidens obönhörlighet.

Som tur är delar inte undersköterskan Berit Åsenhed mina grubblerier där hon raskt rör sig mellan sina olika brukare i Örebrostadsdelen Solhaga. Hon är saklig men inkännande och tar folk som de är. Som när kvinnan vi kan kalla Britta frågar: ”När var det nu jag skulle till tandläkaren?” Berit svarar först på den rakt uttryckta frågan. ”Det är den tredje maj.” Men hon lägger också till svaret på den underliggande oron. ”Vi kommer att hjälpa dig dit, så det behöver du inte bekymra dig för.”

Berit har den där erfarenhetsbaserade, professionella lyhördheten som inget utvärderingssystem i världen kan slå fast. Men alla vet att katastroferna och skandalerna i vården sker när den saknas. Aristoteles kallade den av erfarenheten uppövade kunskapen för ”fronesis”. Dagens forskning kallar det praktisk kunskap eller professionellt omdöme när den erfarna undersköterskan eller vårdbiträdet hör på patientens andning om det är lugnt eller dags att ringa på en doktor, och med en blick kan bedöma hur långt borta döden är på ett hospice. Praktisk kunskap är ett osynligt samhällsfundament och grunden i alla professioner och yrkesgrupper – fast just nu är digitalisering och höjd teoretisk utbildning svaret på livets alla gåtor och de korttidsutbildade bortrationaliseras ur sjukvården. Men Berit kan sitt jobb. ”Du måste kunna bedöma själv när du är ute och har man jobbat ett tag då vet man.”

Det första jag fattar när jag hänger efter Berit en onsdag strax före påsk är varför alla som jobbar här är så snygga.

De springer, hela dagarna, mellan sin lokal, in på de små gårdarna, upp och ner i trapphus, morsar på varandra i förbifarten, byter några ord och rusar vidare.

13

14

Orden om brukarna är respektfulla och de talar direkt och rakt med varandra. De vågar stå upp för vad de tror på. Cheferna gillar inte när de pratar med medierna, men de gör det ändå, säger Berit. ”Varje gång vi har pratat med tidningarna har vi blivit inkallade, men vi måste ju berätta när folk inte mår bra!”

Kvart över sex i morse satte hon sig i bilen och körde sin vanliga väg från villan utanför Lindesberg. Familjen och kvällspromenaderna runt sjön däruppe i Bergslagen är hennes andningshål, det som gör att hon orkar med det tunga jobbet. I Haga har hon jobbat i trettio år, alltid på heltid och hon har skött sin vidareutbildning. Ändå tjänar hon fortfarande under 24 000 kronor i månaden. Men hon är bra på det hon gör och får mycket bekräftelse av sina brukare. ”Man blir lite som en dotter för dem och de flesta är så himla nöjda”, säger hon.

Klockan sju är hon framme i Haga. Efter ett kort överlämningsmöte drar Berit fram tjänstecykeln och mellan halv åtta och elva betar hon av morgonbestyren hos åtta brukare.

Till sin hjälp har hon det digitala verktyget Tes Optimal planering, och hon har skrivit ut dagens instruktion. På den finns en ruta för varje brukare och det står exakt vad som ska göras hos var och en, allt från brukarens personliga vanor till medicinhantering och hur lång tid som är avsatt för var och en. Någon har två minuter för en snabb hjälp med uppstigningen och en annan har fyrtio minuter avsatta. Rutorna är fyllda med konkreta påminnelser som ”stödstrumpor på” eller ”lägg tabletterna till höger om tallriken”.

Detta är en del av genomförandeplanen som Berit skriver för de brukare hon är kontaktperson för. Som planeringsverktyg fungerar Tes bra, det tycker både Berit Åsenhed, hennes enhetschef Birgitta Tuovi och facket. Där står tydligt vad personen behöver hjälp med.

Hemvårdarna har också ansvar för att ändra i genomförandeplanerna. De kan besluta om att minska hjälpen när

en brukare blir bättre eller öka den när någon behöver mer hjälp än tidigare. Berit kan lägga in till exempel promenader, så länge hon själv har tid och brukaren vill betala. ”Lägger man in tre veckor i förväg kan man ordna en utflykt.

Men fattas det personal den dagen är det bara att ställa in.

Går jag ändå får de andra jobba halvt ihjäl sig för att hinna med.”

Alla sådana behovsbedömningar gjorde cheferna tidigare och på så sätt har Berits jobb blivit mer kvalificerat och hon gillar att ha mer ansvar. Men vissa av hennes kollegor tycker att det blivit för mycket dator och administration.

En tung orsak är att personalen fått ännu en arbetsuppgift i att manuellt rätta sådant som Tes felregistrerat. ”Tekniskt fel. Delvis utfört”, står det så gott som varje dag vid någon registrering. Trots att jobbet i den verkliga världen är genomfört och avslutat.

Några av kollegorna är också planerare som lägger upp rutterna och arbetsfördelningen i Tes. När planeraren är duktig blir det korta gångtider och en effektiv dag. Med en mindre skicklig planerare kan det bli kaos.

Men det finns något med de digitala planeringssystemen som får antalet arbetsuppgifter som läggs på hemtjänstpersonal att löpa amok. Ingen tycks kunna sätta fingret exakt på vad det är. Klart är att stressen ökar, ibland till nivåer som gör att planeringen skulle kräva förflyttningar med helikopter för att gå ihop. Därför är Berit väldigt kritisk till det digitala planeringsverktyget. ”Det är jättetufft det här systemet vi har! Många har blivit långtidssjukskrivna också, för folk orkar ju inte! Men chefer förstår inte det idag. ’Vadå, det är väl ingen stress’, säger de. ’Men ta våra mappar och åk ut en vecka’, säger vi. Men det vill dom inte.”

Berit skrattar galghumoristiskt innan hon fortsätter. ”Varken yngre eller äldre gillar ju det här systemet. Nu börjar till och med de som är runt fyrtio säga att de ser fram emot pensionen.”

15

16

Ur väskan plockar Berit fram en platt manick i gråvit plast som ser ut som en miniräknare, designmässigt hemmahörande någonstans kring 1980. Men det är Berits Tes-dosa.

Hon förklarar hur den fungerar. ”När du kommer in till en brukare så knappar du in dig. Sen gör du grejer där inne och har olika koder som du trycker in i dosan. Medicin, kod 60, omvårdnad, kod 2, okej.

Sen trycker man ut sig när man går.”

På ett sätt är det bra, tycker hon, eftersom brukarna betalar efter hur länge hemvårdarna är på plats. Men att Tes håller reda på den exakta tidsåtgången för vissa moment gör att det som inte registreras blir alldeles för lätt att tänka bort.

Oregistrerade men lika nödvändiga arbetsmoment osynliggörs, som tiden det tar att förflytta sig eller akuta, utökade arbetsuppgifter när det kommer larm eller när tiden hos en brukare måste bli längre än planerat. Som när sjuksköterskor eller kollegor behöver byta information eller som när nycklar hamnar på vift. Hela tiden händer oförutsedda saker. Arbetsdagen förskjuts och arbetsuppgifterna utökas utan att det registreras i systemet.

Om Berit har planerat in 40 minuter hos en av sina brukare, men hennes kollegor jobbar snabbare, så kortas tiden så småningom, ty Tes är en dator som planerar utifrån medelvärden som räknas fram automatiskt. ”När jag kommer nästa gång och behöver mina fyrtio minuter – då har snittiden kortats! Planerarna har sett luckorna och plockar in en fyra–fem andra brukare, på min brukares tid!” Det märkliga är att detta händer fast det varken ligger i personalens eller chefernas intresse. Det är helt enkelt mot alla inblandades vilja. Ekonomin bygger på brukartiden, alltså ger lång tid hos pensionärerna mer pengar, både från budgeten och från det brukarna själva betalar. Britt-Marie Balaj, ordförande för fackförbundet Kommunal inom vård och omsorg, i Örebro kommun, har en teori om hur det fungerar. ”Planerarna trycker ihop jobbet. Det finns ju inte personal

och därför går inte planeringen ihop på ett vettigt sätt. Områdescheferna är noga med att säga att man inte ska göra så, men det är få som vill jobba i äldreomsorgen och då blir det så här.”

Berit och jag är på väg till Britta, som ska få sin morgondusch. Britta har själv jobbat i hemtjänsten, så hon vet hur jobbet är, säger Berit. ”Ja, men det var annat då, då gick det lugnt till”, säger Britta där hon sitter i sitt nattlinne. ”Så du menar att det går hett till nu?” Berit skrattar till. ”Ja, de bara springer”, säger Britta och Berit fångar samtalstråden. ”Ja, vi springer som skållade råttor. Ska vi duscha nu Britta? Då ska vi se, vi har handskar, förkläde, handsprit och tvål. Jättebra!”

Under duschen för Berit ett professionellt småprat. ”Ska du äta mycket ägg i påsk då? Vet du vad jag tror? Att Lars-Åke kommer och hämtar dig. Vill du hålla i tvålen så ska jag ta lite schampo. Vi får se vad du får för mat idag då, Britta. Har du hunnit läsa tidningen?”

Efter duschen fortsätter språngmarschen. Nu till källarrummet där matlådorna packas inför brukarnas lunch.

Kollegan Marie har redan satt igång och tillsammans behöver de en dryg timme för att packa och fördela alla matlådor, med individuella val och tillägg i innehållet. Sedan börjar nästa träningspass då matlådorna ska fördelas. Upp och ner i trappor. Ringa på dörrar, öppna andra med nyckel och i vissa fall servera maten. Plötsligt fattas en nyckel. Berit vet inte vad hon ska göra för personen bakom dörren kan vare sig låsa upp eller laga mat själv.

Nyckelhanteringen är den svaga punkten. Knipporna hänger i ett låst skåp i lokalen, många använder dem, några glömmer att hänga tillbaka dem och då blir det kaos. Berit får ägna en lång stund åt att ta reda på vem som var där

17