9789188155405

Foto: Privat samling

Per Holmer är författare till åtta romaner och översättare av över hundra böcker från danska, engelska, tyska och – framför allt – nederländska, bland annat den ”ocensurerade” Anne Franks dagbok (2005). ​Åt Nilsson förlag har han tidigare översatt Dola de Jongs Åkern är världen (2017) samt Gerbrand Bakkers Däruppe är det tyst (2015) och Omvägen (2016).

Omslag nytt – Trädet och vinrankan – 428,5x187 (171214).indd 1

Trädet och vinrankan DOLA DE JONG

The Statesman

”En intelligent och psykologisk betraktelse. En oklanderlig roman.” de Volkskrant

”En förträfflig, klarsynt och insiktsfull roman. Dola de Jong berättar sin historia likt en konstnär som målar ett porträtt.”

Trädet och vinrankan är en stark berättelse om kärleken mellan två kvinnor i skuggan av nazismen. Dola de Jong är en mästare på att dissekera komplexa relationer vilket gör denna klassiker aktuell än i dag.

” de Jong gör sin berättare till en verklig människa ... mycket gripande och ömsint gestaltad.”

Leeskost

V.S. Naipaul

Absint är Nilsson förlags klassikerserie, med moderna såväl som äldre omistliga klassiker från hela världen.

ISBN 978-91-88155-40-5

Nilsson förlag | Absint

”Det här är en fängslande liten berättelse, vacker och känslo­f ylld Har man väl börjat läsa den vill man inte sluta.”

DOLA DE JONG

Dola de Jong föddes 1911 i en assimilerad judisk familj i Nederländerna. Hon utbildade sig till journalist och i Amsterdam kom hon att arbeta som frilans­reporter för flera olika tidskrifter, bland annat De Telegraaf.

Efter den tyska invasionen 1940 tvinga­des de Jong fly till Tanger, Marocko. Året därpå lyckades hon ta sig till USA, där hon kom i kontakt med Maxwell Perkins, legen­darisk redaktör för bland andra Ernest Hemingway och F. Scott Fitzgerald. Han uppmuntrade henne att skriva om sin vistelse i Nordafrika och resultatet blev hennes mest kända roman En de akker is de wereld (Åkern är världen), som utgavs 1946.

Dola de Jong avled 2003, 92 år gammal.

På tröskeln till andra världskriget, efter bara några månaders bekantskap, bestämmer sig de två väninnorna i Amsterdam för att flytta in i en lägenhet tillsammans. Omedelbart känner sig Bea attraherad av den utåtriktade rumskamraten Erica, och känslorna växer sig efter hand allt starkare. I en värld där ordet ”lesbisk” är outtalbart och där det är förenat med livsfara att vara jude blir vänskapen mer och mer komplicerad, och när judeförföljelsen intensifieras ställs Beas lojalitet på sin spets.

Trädet och vinrankan

När dörren slagit igen efter henne, tog jag mig ett bad för att skrubba bort alla ömma beröringar från två härsklystna händer och en pockande mun och skölja av mig lavendel- och cigarett­ doften som steg upp från min hud.

9

789188

155405

översatt från nederländskan av Per Holmer

Omslagsform Anette Björkqvist Omslagsbild © plainpicture/Margie Hurwich www.nilssonforlag.se

2017-12-14 08:48

Trädet och vinrankan A bsi n t 10 Absint är Nilsson förlags klassikerserie, med moderna såväl som äldre omistliga klassiker från hela världen.

I serien har tidigare utgivits: 01 02 03

04 05 06 07 08 09

Antal Szerb, Resa i månljus 2015 Antal Szerb, Det tredje tornet 2016 Miguel De Cervantes, Den snillrike riddaren Don Quijote av La Mancha 2016 Hans Keilson, Vedersakarens död 2016 Hans Keilson, Komedi i moll 2016 Dola de Jong, Åkern är världen 2017 Lion Feuchtwanger, Oppermanns 2017 Leo Perutz, Nattetid under stenbron 2017 Vizconde de Lascano Tegui, Om elegansen medan man sover 2017

Trädet och vinrankan – nytt original inlaga (171214).indd 1

2017-12-14 08:32

1

Jag l ä r de k ä n na Erica 1938 hemma hos en ge­ mensam och för min del ytlig bekantskap som jag säl­ lan brydde mig om. De sex veckorna som Wies och jag kom att tillbringa bredvid varandra i en sjuksal hade inte inspirerat mig till fortsatt närmare umgänge, av det enkla skälet att en och halv månads samvaro blev mer än nog. Hon hör till dessa kvinnor som så snart de hamnar i enrum med en könsfrände raskt kastar ut ett fångstnät av allsköns samhörigheter, och jag hade inte haft möjlighet att fly undan genom att rätt och slätt lägga benen på ryggen. Dessutom var hon hårdhudad på just det sätt som är kännetecknande för hennes sort, och min bristande entusiasm och spelade trötthet verkade bara egga henne till ännu fler förtro­ ligheter. Efter sitt tillfrisknande, två veckor tidigare än mitt, hade hon flitigt kommit på besök med både blommor och godsaker.

7

Trädet och vinrankan – nytt original inlaga (171214).indd 7

2017-12-14 08:32

Efter det ansåg jag mig inte kunna lämna henne helt åt sitt öde, varför jag av och till tackade ja till någon av hennes ständiga inbjudningar. Jag kan inte längre klandra mig själv för att jag på den tiden ogärna vi­ sade mig oartig mot folk, och det var ju trots allt hos Wies som jag stiftade bekantskap med Erica. En varm sommarkväll satte jag mig på cykeln och for hem till henne. I ärlighetens namn hoppades jag innerst inne att hon skulle vara utgången och att jag i så fall hade fullgjort mina plikter genom att sticka in en lapp i brevluckan. Men när jag ringde på for dörren upp och jag hade gått i fällan på nytt.

Erica låg ovanpå soffan framme vid de uppslagna balkongdörrarna. För ett kort ögonblick verkade hon tveka mellan om hon skulle stiga upp eller ligga kvar medan hon presenterade sig, tills min utsträckta hand fick henne att bestämma sig och baxa sig upp ur soffan med en spänstig benspark. Jag kände mig genast dragen till henne och glömde bort alla tyngande omständigheter runt visiten hos Wies. Nu, efter alla dessa år, kan jag ännu se Erica framför mig just då när hon reste sig från soffan och tog min hand. Ansiktet var ungdomligt slätt, men det syn­ tes ett åldrat drag runt de slokande mungiporna och hennes bruna ögon hade ett borrande, lätt melan­ koliskt uttryck i blicken. Hon var klädd i sandaler, knallblå yllesockor, veckad kjol och röd sportblus 8

Trädet och vinrankan – nytt original inlaga (171214).indd 8

2017-12-14 08:32

med öppen hals. Det blonda håret var kortklippt men krullade sig i nacken, som på en pojke som å det snaraste borde uppsöka barberaren. Med andra ord var hon utstyrd som en medlem av den socialistiska ungdomsorganisationen, en typ som jag aldrig kunde känna mig helt och hållet avspänd med. På konto­ ret hade vi några likadana flickor och dem brukade jag försöka undvika. Men Erica verkade vara av ett annat snitt. Den här första kvällen fick jag intrycket att hon klamrade sig fast vid munderingen för att hon vägrade bli vuxen. Att det möjligen var den enklaste lösningen på ett ekonomiskt dilemma slog mig först efteråt. I dag kan det för all del kvitta.

Under den här kvällen hemma hos Wies blev Ericas liv en del av mitt. Ett slumpartat möte – och jag frågar mig allt som oftast hur mitt liv skulle ha gestaltat sig utan henne. Länge trodde jag att jag själv bara spelade en åskådarroll, men nu begriper jag att hon fick mig att helt kasta om rodret. Vem kan nu säga om det var av godo, eller om jag tvärtom skulle ha blivit lyckli­ gare henne förutan? Själv kan jag det inte.

Om jag minns rätt tog det bara en månad från det första mötet tills vi flyttade ihop. Jag hade redan ställt in mig på att byta adress. Jag var urless på alla hyres­ tanter och hade tröttnat på internatskolerutinerna på dampensionen, dit jag sökte mig efter min fars död och där jag hade stannat kvar av ren lättja. Erica sökte 9

Trädet och vinrankan – nytt original inlaga (171214).indd 9

2017-12-14 08:32

i sin tur någonstans att bo efter sitt sista och definitiva gräl med modern.

Det var mitt namn som stod på hyreskontraktet för övervåningen vid Prinsengracht. Erica var anställd som journalist på Nieuwspost, där hon måste nöja sig med ingångslönen. Hon befann sig ett pinnhål ovan­ för volontären, en titel som under de här åren utgjorde lockbete för ungdomar som lät sig exploateras. Hon hade å sin sida redan gått två år som volontär på ett provinsblad och då parasiterat på moderns inkomster.

Nu betalade hon tillbaka till Ma, i samma onda cirkel som så många andra unga i den här arbetslöshets­ epoken.

Under vårt första år tillsammans brukade jag bara bli full i skratt när Erica berättade om sin mor. Vad som än hände lade hon alltid tonvikten på det humo­ ristiska. Då fattade jag ännu inte vad som dolde sig bakom lustigheterna och Ericas slagfärdighet så snart Ma kom på tapeten var en ren njutning. ”Ma ringde”, ropade hon nere i trappan en gång när hon kom hem från tidningen, ”generalen far på se­ mester och hon får inte följa med”, och väl uppe bjöd hon på en brokig skildring av moderns utfall mot den pensionerade buffeln som hon skötte hushållet åt.

Hela det där första året med Erica på Prinsengracht var fullt av överraskningar. I dag har jag svårt att för­ stå att jag så godvilligt och utan invändningar kunde 10

Trädet och vinrankan – nytt original inlaga (171214).indd 10

2017-12-14 08:32

acceptera hennes nog så ofta besynnerliga beteende.

Jag såg självfallet alla hennes svårigheter och kon­ flikter, men då när det begav sig blev de projicerade likt silhuetter på en vit skärm – först med tiden skulle bilderna få färg och form tack vare perspektivet mot bakgrunden. Under det här året besparades jag ännu plågan att fatta och begripa, av den enkla orsaken att jag intalade mig själv att hålla igen.

Vi hade kommit överens om att leva var sitt eget liv. Det var en ömsesidig förutsättning, som bottnade i en barnslig längtan efter att få kunna bevara en viss – inbillad – frihet, något som vi i själva verket givetvis inte avkrävde av varandra, men som då föresvävade oss båda två snarare som ett begrepp än som ett djupt känt behov. Det var kort sagt en samfälld reaktion på barndomar där vi hade haft små – Erica säkert ännu mindre – möjligheter att leva ut några frihetsbegär.

Det här höll vi fast vid, på vad jag nu inser var ett krampartat sätt. Detta förbehåll hindrade mig från att såväl erbjuda som acceptera en djupare vänskap. Vår strävan att inte lägga oss i den andres liv fick till följd att det första årets sammanboende var en bedrift och för mitt vidkommande en enda lång övning i själv­ disciplin.

Eftersom Erica var så ombytlig kunde det inte bli tal om några strikta regler i hushållet. Likafullt uppstod vissa rutiner, som vi inte hade något emot att hålla oss 11

Trädet och vinrankan – nytt original inlaga (171214).indd 11

2017-12-14 08:32

till. Vi talade föga om saken, vårt liv tillsammans gick sin gilla gång.

Jag hade lyckats övertala hyresvärden att slå ut en vägg, så att mellanskrubben blev en del av Ericas rum.

Jag hade placerat min säng tätt intill skjutdörrarna, och på så vis kunde vi dra ut en stund på kvällskon­ versationen mellan hennes sovplats i alkoven och min egen tills vi somnade på var sin sida.

Dörrarna mellan våra rum drog jag igen redan innan jag skrev under kontraktet. Vi hade inspekterat våningen en tredje gång för att bli helt övertygade om att vi valt rätt. Blotta tanken på att hyra en bostad och allt ansvar som det förde med sig fyllde mig med en viss oro, som framför allt gav sig till känna om nätter­ na. Men den höll jag inne med.

Den där söndagseftermiddagen befann jag mig inne i rummet mot gården medan hon stod i mellan­skrubben. ”Är du säker på att du vill ha rummet mot gatan, Erica?”

Hon nickade bestämt. ”Visst, jag lyssnar hellre på bilbuller och sånt, gatularm, än på det där.” Hon pe­ kade mot de uppslagna balkongdörrarna, som vette ut mot gårdssidorna av fastigheterna längs gatan utmed kanalen. ”Satkärringar och äktenskapsbråk”, tillade hon, ”står mig upp i halsen.”

Detta övergick mitt förstånd i och med att genera­ len, som Erica och hennes mor var inhysta hos, bodde 12

Trädet och vinrankan – nytt original inlaga (171214).indd 12

2017-12-14 08:32

på paradallén Minervalaan. Men jag lät saken bero. ”I så fall låter vi riva väggen så att du får alkoven på köpet. Annars blir din del för liten, mitt rum är ju större. Då kan du ställa in sängen och kanske ett litet bord i extravrån …” ”… ’låter vi riva väggen’”, härmade hon. ”Kör i vind. Tror du hyresvärden är galen?” ”Överlåt det åt mig.” Med ens var jag väldigt själv­ säker. ”Annars får vi betala ur egen ficka.”

Hon gav mig ett häpet ögonkast. ”Det vet väl du att jag inte har några pengar … Men om du nu är så säker på att värden …” ”Överens?” frågade jag. ”Ska vi slå till?”

Hon nickade sävligt, utan entusiasm och utan att släppa mig med blicken. Först, som för att vinna en gnutta tid, stängde jag balkongdörrarna, sedan såg jag vädjande på Erica, vilket hon inte besvarade, och till slut drog jag igen skjutdörrarna. Gesten var menad som en bekräftelse av vår överenskommelse att unna varandra frihet. Då hade jag ännu inte kommit på nå­ got sätt att uttrycka det muntligt.

Beslutet, som vi sedan firade med en kopp kaffe på ett kafé, var bara ett efterspel. Erica satt tyst, vi drack ur våra koppar och gick sedan skilda vägar. Morgo­ nen därpå ringde hon mig från tidningen. ”När ska du skriva på?” ”Under lunchen.”

13

Trädet och vinrankan – nytt original inlaga (171214).indd 13

2017-12-14 08:32

”Glöm inte bort väggen!”

Under veckorna som följde var Erica entusiastisk.

Med ständigt samma sturska optimism viftade hon bort alla små förtret som hör till när man flyttar in i ett nytt hem. Hon överlät åt mig att undanröja alla hinder. Eftersom hyresvärden gick med på att riva väggen blev hon tydligen övertygad om mina talanger på det området. Hon fick aldrig veta att jag blev tvungen att teckna ett tvåårigt hyreskontrakt för att han skulle låta sig bevekas. ”Det där ordnar du”, var hennes stående replik så snart jag förde in samtalet på tapeter, golvbeläggning eller varmvatten. Tack vare hennes förtroende fick jag modet att ta mig an saker och ting som jag aldrig skulle ha vågat under andra omständigheter och till råga på allt även sätta mig i skuld. Erica blev helt uppslukad av att inreda sitt eget rum. Hon var ofattbart händig med alla möjliga verk­ tyg. Jag hade aldrig någonsin sett en så skicklig kvinn­ lig snickare. De korta, kraftiga fingrarna var så flinka med hammare och virke att hon efter bara två veckor kunde installera sig i ett primitivt ombonat gemak.

Hon hade inga pengar till husgeråd, så i stället slä­ pade hon med sig allsköns kasserad bråte till Prinsen­ gracht och ägnade kvällarna åt att snickra ihop små funktionella möbler. När jag själv efter midnatt vände tillbaka till min pension – varenda kväll under de här veckorna tittade jag givetvis förbi våningen på 14

Trädet och vinrankan – nytt original inlaga (171214).indd 14

2017-12-14 08:32

Prinsen­gracht, likt katten som instinktmässigt bekan­ tar sig med sitt kommande hem – brann fortfarande taklampan i hennes rum. Jag lämnade Erica böjd över aftonens uppgift med ett knä på brädan, sågen stadigt i näven, den raka luggen ned i ögonen och sport­blusen mörk av svett. Det skärande sågljudet eller slagen från hennes hammare ekade bakom mig utmed kana­ len. På min fråga kvällen efter, om hon hade stannat länge, svarade hon nonchalant: ”Till fyra skulle jag tro, det började redan ljusna. Nätterna är fridfulla ut­ med kana­len. Så mycket vet jag.” Eller: ”Jag sov över här, det var inte längre värt besväret att gå hem”, och pekade på en stol som hon just hade fodrat. ”Den är härligt mjuk att sitta på.” Hon var tydligen van vid nattsudd och jag undrade hela tiden om jag hädan­efter skulle bli sömnlös på grund av henne. Jag behövde åtta timmars ostörd nattro.

Helt oväntat tog hon på sig att forsla över min säng och allt bohag. Mitt förslag att leja flyttkarlar avfär­ dade hon på stående fot som ”bortkastade slantar”. ”Hur gör vi i stället då?” frågade jag spakt och djupt förolämpad av hennes tonfall, som plötsligt hade fått mitt förslag att låta så slösaktigt. ”Vi får se tiden an.”

Hon lät mig sväva i ovisshet fram till den sista da­ gen, och när jag en smula förläget påminde henne om sitt ansvar svarade hon: ”I morgon eftermiddag runt 15

Trädet och vinrankan – nytt original inlaga (171214).indd 15

2017-12-14 08:32

halv sex tittar Pas magasinsdräng förbi hos dig med dragkärran. Håll dig beredd då.”

Det här var första gången hon nämnde Pa. Dittills hade jag tagit för givet att hennes far inte var i livet och att Ma som änka var tvungen att slita för brödfödan.

Min logiska slutsats av Ericas tystnad visade sig plötsligt vara helt uppåt väggarna. Inte ens då kom­ menterade hon saken närmare och själv kunde jag inte uppbåda modet att fråga vidare. Än i dag kan jag tydligt se framför mig den första kvällen i vårt nya hem. Magasinsdrängen hade tving­ ats gå två vändor mellan min pension och våningen.

Den första gången var kärran redan till hälften fylld med Ericas pinaler, som han dessförinnan varit och hämtat hemma hos generalen. När han slutligen gett sig av, med ett ”hälsa och tacka Pa” från Erica och fem gulden från mig, tog vi oss an röran. Vi höll på fram till elva med att sortera varandras ägodelar. Vi ödslade en hel del tid på att trava av och an genom hallen, eftersom mellandörrarna förblev stängda till och med då. Först när vi kom tillbaka från kaffet och de stekta äggen på en liten kvarterskrog och jag innan jag kröp till kojs gick och tog mig en titt på vad Erica hade åstadkommit, förstod jag plötsligt vad som hade gjort mig en smula orolig under flyttningen. Jag hade saknat något som jag inte riktigt fått grepp om mitt i all uppståndelse och förvirring. Inför hennes prylar 16

Trädet och vinrankan – nytt original inlaga (171214).indd 16

2017-12-14 08:32

på dragkärran – några kartonger, en liten resväska, en stol och en skrivmaskin – hade jag för all del känt en kort stunds medlidande, men strax blivit lugnad av blotta tanken på alla nysnickrade möbler som re­ dan stod klara och väntade. Dessutom fann jag hen­ nes rum kalt i överkant, vilket jag i och för sig kunde skylla på flyttningen och på att det skulle ta tid att packa upp och få saker och ting på plats. Men när jag ställde mig i dörröppningen för att säga god natt och hon knöt upp snöret runt några hoprullade filtar inne i ett hörn av rummet, fattade jag äntligen vad det handlade om. ”Erica, din säng! Var har du sängen? Du glömde kvar sängen!”

Hon tittade upp och betraktade mig med ett blygt och snett leende. ”Jag sover på golvet”, sa hon. Leen­ det hindrade inte att rösten lät både allvarlig och be­ stämd.

Jag stod på mig. ”Du kan väl ändå inte … Vilken dårskap …” ”Jag kan sova var som helst”, avbröt hon. ”Endera dagen kanske jag köper en säng. En begagnad. Bekym­ ra dig inte.”

De lugnande orden lockades säkert fram av något som hon kunde läsa i mitt ansikte: att jag bannade mig själv för min egen tanklöshet samtidigt som jag kände mig upprörd och inte riktigt förstod varför.

17

Trädet och vinrankan – nytt original inlaga (171214).indd 17

2017-12-14 08:32

”Varför sa du inget? Jag kunde ha lånat dig peng­ arna …”

Hon slog sig ned ovanpå filtrullen och vek armarna runt knäna. Nu skrattade hon för full hals. ”Har du själv aldrig sovit på golvet? Tänk om det skulle börja brinna eller bli översvämning, och du måste fly …” ”Sluta nu, Erica …” Jag visste inte vad jag skulle svara. Jag kunde inte med bästa vilja i världen ta allt med en klackspark och bara falla in i skrattet. Men hon hade redan tystnat. I stället vände hon bort hu­ vudet och såg ut genom fönstret i några minuter. Med ens blev det så tyst att jag kunde höra klockan ticka inne i mitt rum bakom dörrarna. ”Ma lät mig inte ta med sängen”, sa hon och fort­ satte glo ut mot de mörka silhuetterna av träden ut­ med den månbelysta kanalen. ”Den var förstås generalens.” Ett fånigt skämt för att stötta henne, som jag ännu kommer ihåg. Jag har hela den här episoden obehagligt skarpt fastetsad i minnet.

Erica ryckte på axlarna. ”Nåväl … Sov gott …”, sa jag. ”Tack detsamma.” ”Vår första natt …” Vad borde jag ha sagt? ”Just det.”

Jag låg vaken i timmar. Det var knäpptyst i hela huset vid kanalen, men jag lyckades inte somna.

18

Trädet och vinrankan – nytt original inlaga (171214).indd 18

2017-12-14 08:32

I gott och väl sex veckor sov Erica på golvet, invirad i filtarna som en kokong. I oktober gav jag henne en säng i födelsedagspresent. Jag hade inte vidrört ämnet mer. Ericas inställning gjorde det omöjligt. Otaliga gånger hade jag haft öppningsorden till ett samtal på tungspetsen, men inte lyckats få ut dem. Innan jag somnade, när jag satt på kontoret eller var på hemväg, kändes den här tystnaden fånig. Men så snart vi stod öga mot öga kunde jag inte förmå mig att ställa den enkla frågan: ”Nå, hur blir det med sängen, ska vi gå och ta oss en titt i morgon?” Jag hade upp­repade gånger stannat framför skyltfönstret till en möbel­ handel och en dag till och med klivit in och hört mig för om priser innan jag svängde ihop en ursäkt till säljaren. När sängen tidigt den där oktobermorgo­ nen slutligen blev hemforslad – vilket hade kostat mig ofantligt huvudbry och krävt sina hemliga förberedel­ ser – mumlade Erica bara fram ett ”tack ska du ha”.

Men snart nog damp hon ned på sängen, guppade upp och ned och sa: ”Precis rätt, inte för mjuk.”

Under den här födelsedagen stiftade jag bekantskap med Ma. Erica hade förannonserat besöket, utan vare sig kommentarer eller kvickheter. När det ringde nere på porten och hon drog upp dörren med snöret för­ vandlades genast trapphuset till ett rör fyllt av läten, utrop omväxlande med skratt, ett över­ drivet fläm­ tande och ljudliga suckar, ja, som om en hel larmande 19

Trädet och vinrankan – nytt original inlaga (171214).indd 19

2017-12-14 08:32

kolonn långsamt satte sig i rörelse uppför. Väl uppe på krönet hördes en något dämpad upprepning: ”Jisses, jänta, vilken klättring, du bor ju halvvägs upp till himlen. Hej på dig, gumman!” (En rungande kyss.) Grattis på dig! Jojo, här har du fått det fint. Jag ska ordna med en trappmatta. Var håller väninnan hus? Jisses! Nåväl, lycka till, gumman. Den här är till dig!”

Jag, som befann mig ute i köket och kokade te, vän­ tade förgäves på Ericas röst. Utan ett ord lotsade hon in modern till sitt rum och stängde dörren. Jag blev stående ute i hallen med tebrickan i famnen och visste inget råd.

Så småningom satt jag mitt emot Ericas mor, en bas­ tant kvinna med dotterns mun och ett hår svart som skokräm, och höll konversationen i gång, vilket jag måste medge inte krävde någon nämnvärd ansträng­ ning. Jag fann Ma, som jag redan den eftermiddagen började kalla henne i stället för Frun, fascinerande och under­hållande, eftersom hon var full av historier och uppskattade att man ställde små enkla frågor eller på annat sätt visade sitt intresse. Erica var däremot lika fåordig som vanligt.

Eftersom hon hade stängt dörren efter sig – vilket jag efter min korta tvekan inte ägnade någon när­ mare tanke – tog jag för givet att hon skämdes för sin mor. Men då misstog jag mig en gång till. Erica 20

Trädet och vinrankan – nytt original inlaga (171214).indd 20

2017-12-14 08:32

drog rentav på munnen åt Mas bullrigt grovkorniga lustigheter. Våra blickar korsades gång på gång och jag såg inte minsta tecken på någon blygsel. Inte ens de hatiska och hånfulla utfallen mot ”far din” tycktes bita på henne. Hon satt lugnt och stilla på golvet i sin favoritställning, med armarna om knäna, och rökte.

I sanningens namn blev jag själv av och till nog så generad. Efter ett alltför överdrivet flabb eller en väl skruvad anekdot eller öppenhjärtig bekännelse kunde jag inte låta bli att söka ögonkontakt med Erica, för att pejla om hon möjligen kände likadant – vilket i så fall vore rejält smärtsamt för henne – men då märktes ingenting på vare sig ansiktsuttrycket eller kroppshåll­ ningen. Hon tar inte vid sig, tänkte jag förvånat. Hon är objektiv, road, inte ens uttråkad av alla skrönor och skämt som hon måste ha hört minst hundra gånger.

När Ma hade gett sig av för att äta middag ute på stan med översten – Erica titulerade honom ”general” – ville jag kliva ut i köket och börja ordna med fest­ måltiden. Men Erica hejdade mig. Hon höll fem gul­ den i näven. ”En present från Ma. Nu går vi ut och firar.”

Den kvällen åt vi middag på Kempinsky, men Erica rörde knappt sin mat. Jag blev sedan tvungen att hala upp portmonnän för att täcka notan. Efter två flaskor vin fortsatte hon beställa in genever. Jag lyckades med nöd och näppe få henne att bryta upp 21

Trädet och vinrankan – nytt original inlaga (171214).indd 21

2017-12-14 08:32

från restaurangen och sedan måste jag hjälpa henne av med kläderna. Hon lutade sig sömnigt mot mig, upprepade gång på gång hur härlig jag var och kysste mig på halsen. Under hela hemvägen hade hon där­ emot lyckats föra ett alltigenom redigt samtal, i själva verket en monolog, en underhållande och emellanåt direkt vitsig resumé över sitt arbete på tidningen jämte träffsäkra karak­tärsbeskrivningar av kollegorna.

Den natten låg jag vaken och tänkte på hennes femguldensedel. ”Den här är till dig!” Presenten, som några sträva fingrar grävt upp ur den dammi­ ga handväskan och som sedan hållits klämd i nypan under den bullriga färden uppför och till slut hade lämnats över på det högsta trappsteget. Jag visste inte vem jag tyckte mest synd om, mor eller dotter.

Minnesbilder från mina egna födelsedagar hemma, de små gula tusen­skönorna som både smyckade min stol och var lindade runt gaffeln och kniven på fru­ kostbordet, de prydligt inslagna presenterna runt tallriken, tårtan med de levande ljusen, omsider ett för fem år, fars stilla belåtenhet, trängde sig på utan att jag bett om det.

Vid frukosten fällde Erica en lustighet om sängen. ”Nu när jag fått en säng kan jag inte sova.” ”Och genevern då?” ”Ja, kan du fatta? Jag var visst ganska plakat?” ”En aning.”

22

Trädet och vinrankan – nytt original inlaga (171214).indd 22

2017-12-14 08:32

Hon skakade på huvudet. ”Då var det sängen i alla fall. Och vet du vad jag kom att tänka på?” Hon såg komiskt desperat ut, men jag kände på mig att hon också ville gottgöra något. ”Nu får du gå och köpa lakan och örngott åt mig.” ”En passande julklapp”, sa jag och kände mig obe­ kväm i rollen som den goda fen. ”Det behöver inte vänta. Jag fick en tia av Pa. Kila och köp dem du, jag begriper mig inte på sånt.”

Innan hon gick till tidningen räckte hon över peng­ arna. ”Vilket slöseri”, sa hon likafullt. Nere vid trap­ pans fot vände hon sig om och ropade uppåt: ”Bea … de var ämnade till en klänning.” Hon verkade tycka det var lustigt. Hon skrattade när hon klev ut genom porten.

Det här var bara en av alla de gåtor som jag ställdes inför under den första tiden. Men till och från kunde det hända att Erica blev desto mer talför. Då drog hon helt apropå upp gamla barndomsminnen, vilket fick mig att för en stund glömma alla problem som tryckte mig.

Det hon berättade var ständigt lika nedslående och tragiskt, men som jag fattade saken upplevde hon det inte så och därför brukade jag i regel bli full i skratt.

Vid dessa tillfällen fick jag minst sagt för lite sömn.

Uti­från hennes upplevelser skapade vi egna vändningar och talesätt som vi tillgrep vid passande tillfällen och 23

Trädet och vinrankan – nytt original inlaga (171214).indd 23

2017-12-14 08:32

som stärkte känslan av intimitet och samhörighet.

Vi kunde exempelvis upprepa Pas utfall mot Ma: ”en vacker dag dansar du på min grav”, eller ”nu går vi två hem till mormor” – Mas signal så snart hon såg Pa slinka in på krogen tvärs över gatan.

En dag skulle Erica inte längre inse komiken, men det var först långt senare.

Trädet och vinrankan – nytt original inlaga (171214).indd 24

2017-12-14 08:32

Röster om Dola de Jongs Åkern är världen, utkommen på Nilsson förlag (2017): ”Det är en lysande berättelse som jag för några veckor sen inte ens visste fanns. Nu bär jag den inom mig.”

Göteborgs-Posten ”En bok som etsar sig fast i ditt minne.”

New York Times ”En oförglömlig och känslo­stark berättelse, skriven på en vack­ er prosa.”

Saturday Review of Books ”Åkern är världen är ett starkt realistiskt vittnesmål från en svunnen tid, med hög relevans för vår egen … Dola de Jongs tidigare förbisedda roman är en stark upplevelse att läsa nu när världen återigen befinner sig i sådant utsatt läge. Det är en genuint realistisk roman, med ett språk och en tematik som kan föra tanken till John Steinbecks samtida romaner. Det är en ytterst välkommen bekantskap.”

Jönköpings-Posten ”Åkern är världen är en roman som bildligt talat knockar mig. […] Allt berättas på en återhållen och ändå djupt emotionell – och så vacker! – prosa. De Jong känns omutligt ärlig i sitt berättande, väjer inte för det fula och svåra som flyktinglivets skriande utsatthet blottar hos hennes gestalter. Så hade hon också egna erfarenheter av livet som flykting i Nordafrika.

Och parallellerna till dagens flyktingsituation i världen? Ja, här är det nästan som om tiden stått stilla.”

Norrköpings Tidningar

Trädet och vinrankan – nytt original inlaga (171214).indd 191

2017-12-14 08:32

Foto: Privat samling

Per Holmer är författare till åtta romaner och översättare av över hundra böcker från danska, engelska, tyska och – framför allt – nederländska, bland annat den ”ocensurerade” Anne Franks dagbok (2005). ​Åt Nilsson förlag har han tidigare översatt Dola de Jongs Åkern är världen (2017) samt Gerbrand Bakkers Däruppe är det tyst (2015) och Omvägen (2016).

Omslag nytt – Trädet och vinrankan – 428,5x187 (171214).indd 1

Trädet och vinrankan DOLA DE JONG

The Statesman

”En intelligent och psykologisk betraktelse. En oklanderlig roman.” de Volkskrant

”En förträfflig, klarsynt och insiktsfull roman. Dola de Jong berättar sin historia likt en konstnär som målar ett porträtt.”

Trädet och vinrankan är en stark berättelse om kärleken mellan två kvinnor i skuggan av nazismen. Dola de Jong är en mästare på att dissekera komplexa relationer vilket gör denna klassiker aktuell än i dag.

” de Jong gör sin berättare till en verklig människa ... mycket gripande och ömsint gestaltad.”

Leeskost

V.S. Naipaul

Absint är Nilsson förlags klassikerserie, med moderna såväl som äldre omistliga klassiker från hela världen.

ISBN 978-91-88155-40-5

Nilsson förlag | Absint

”Det här är en fängslande liten berättelse, vacker och känslo­f ylld Har man väl börjat läsa den vill man inte sluta.”

DOLA DE JONG

Dola de Jong föddes 1911 i en assimilerad judisk familj i Nederländerna. Hon utbildade sig till journalist och i Amsterdam kom hon att arbeta som frilans­reporter för flera olika tidskrifter, bland annat De Telegraaf.

Efter den tyska invasionen 1940 tvinga­des de Jong fly till Tanger, Marocko. Året därpå lyckades hon ta sig till USA, där hon kom i kontakt med Maxwell Perkins, legen­darisk redaktör för bland andra Ernest Hemingway och F. Scott Fitzgerald. Han uppmuntrade henne att skriva om sin vistelse i Nordafrika och resultatet blev hennes mest kända roman En de akker is de wereld (Åkern är världen), som utgavs 1946.

Dola de Jong avled 2003, 92 år gammal.

På tröskeln till andra världskriget, efter bara några månaders bekantskap, bestämmer sig de två väninnorna i Amsterdam för att flytta in i en lägenhet tillsammans. Omedelbart känner sig Bea attraherad av den utåtriktade rumskamraten Erica, och känslorna växer sig efter hand allt starkare. I en värld där ordet ”lesbisk” är outtalbart och där det är förenat med livsfara att vara jude blir vänskapen mer och mer komplicerad, och när judeförföljelsen intensifieras ställs Beas lojalitet på sin spets.

Trädet och vinrankan

När dörren slagit igen efter henne, tog jag mig ett bad för att skrubba bort alla ömma beröringar från två härsklystna händer och en pockande mun och skölja av mig lavendel- och cigarett­ doften som steg upp från min hud.

9

789188

155405

översatt från nederländskan av Per Holmer

Omslagsform Anette Björkqvist Omslagsbild © plainpicture/Margie Hurwich www.nilssonforlag.se

2017-12-14 08:48