Boken kan beställas från: Nomen förlag | books-on-demand tel: 0498-21 33 60 fax: 0498-21 33 29 www.books-on-demand.com
© Jörgen Ohlsson 2015 Omslag: Elin Marin Tryck & Distribution: Drukātava, Riga, 2015 Nomen förlag | books-on-demand, Visby, 2015 Nomen förlag ISBN 978-91-7465-955-9
Innehåll Wilma och Anton
9
Slagsmålet
17
Plugg och drömmar
21
Knarksmugglarna
26
Dramatik på Nordsjön
29
Kokainet i Bolivia
37
Ett farligt möte i Normandie
44
Storm på Biscaya
52
”Det är bra att du är med”
65
Polisen jagar Alfonzo
70
Dialogen på fördäck
79
Alfonzos öde
86
”Turturduvor”
95
Smugglarviken
100
Fångade
106
Skallgång
118
Wilma försöker fly
125
Anton ska dödas
133
”Lämna San José snarast!”
144
Wilma och Anton ”NEJ, NEJ, jag vill inte! Vill INTE!!!” skriker Wilma och kokar av ilska. ”Det här skulle ju bli en rolig segling. Varför ska han med? Han har väl inget med oss att göra?”
”Lugna ner dig lite”, säger mamma Christina. ”Vad har du emot Anton? Det är en trevlig kille och jag är säker på att ni kommer att ha mycket roligt ihop på vår segling till Medelhavet.”
”Det kommer vi inte alls”, fräser Wilma. ”Han kommer att
förstöra allting. Varför gör ni så här?”
Wilma vänder sig med en ilsken blick mot sin pappa. De står mitt i vardagsrummet i radhuset i Nacka utanför Stockholm. Pappa Johan, mamma Christina, lillebror Max 8 år och storasyster Wilma 14 år. De är en typisk seglarfamilj. Varje sommar seglar hela familjen flera veckor med sin Aphrodite, en Bavaria 40. De seglar gärna längre turer och en sommar seglade de fram och tillbaka till Skottland. Nu har de bestämt att de ska segla till Medelhavet. Först till Medelhavet, sedan under flera somrar runt till Medelhavets olika länder: Spanien, Frankrike, Italien, Grekland och Turkiet.
Men nu är Wilma besviken och arg. ”Svara pappa! Varför ska
Anton med?”
”Du vet att Antons pappa dog i en bilolycka för ett år sedan”, säger Johan, ”och Antons mamma Sonja har det inte så lätt med småsyskonen och när hon fick höra om våra planer frågade hon försiktigt om Anton kunde få följa med några veckor. Hon har inte möjlighet att ordna något roligt åt Anton under sommarlovet. Han älskar ju att segla och är en duktig seglare.”
”Han är väl inte duktigare än mig”, muttrar Wilma. ”Brukar inte han komma före dig på klubbseglingarna?” frågar Johan.
”Jo, kanske det, men det är för han är kille och ett år äldre än mig.” ”Ja, inte beror det på att han är kille”, säger Christina, ”men han är ju ett år äldre så han har hunnit få mer träning.”
”Jag skiter i om han är en duktig seglare och att det är taskigt hemma hos dom. Jag vill ändå inte att han följer med. I så fall stannar jag hemma”, fräser Wilma, rusar ut ur rummet och smäller igen ytterdörren så det ekar i hela huset.
Några kilometer från Wilmas familj bor Anton i en lägenhet med sin mamma Sonja och två yngre tvillingsystrar, Emilia och Julia, 10 år. De flyttade dit några månader efter att deras pappa omkom. Innan dess bodde de i en mycket större lägenhet några hus bort. Då hade Anton eget rum, men nu, med bara Sonjas inkomst, var de tvungna att flytta till en mindre lägenhet med lägre hyra. Anton delar sovrum med sina två systrar. De har det största sovrummet. Sonja sover i ett litet rum som i stort sett bara rymmer en säng, en stol och en byrå. I vardagsrummet finns
en
soffgrupp,
en
TV,
en
bokhylla
och
några
prydnadsföremål. Ett stort foto på deras döde pappa står mitt i bokhyllan omgivet av ett bröllopsfoto och foton på de tre syskonen när de var små.
Sonja jobbar som sjuksköterska och kommer ibland hem sent
på kvällarna. Då får Anton ordna middag åt sig och sina systrar.
Anton blev glad över erbjudandet att få göra en långsegling. Och nattsegla, det skulle bli häftigt. Men han är orolig för vad Wilma ska tycka. De känner varandra ganska väl. De har gått i samma skola i flera år, men nu går Anton i en annan skola. De seglar också optimistjolle i samma seglarklubb. Han tycker bra om Wilma, hon är en tuff tjej, har ett jäkla humör, är envis och hatar att förlora. När hon någon enstaka gång vinner över honom på klubbtävlingarna så skiner hon som en sol och hela klubben får veta det. Men när Anton vunnit över henne är hon tyst och tjurar. Då går det inte att prata med henne. Det är som att målet med hennes segling är att slå honom på tävlingarna.
Barnsligt, tycker Anton. Det viktigaste är väl att ha kul och att bli bättre som seglare. Att leva ombord på en trång segelbåt i flera veckor med Wilma kan bli en riktig utmaning. Hon sätter säkert igång och mästrar mig och talar om alla fel jag gör, tänker Anton. Tja, det är väl bara att bita ihop, för jag tänker inte låta hennes fasoner och dåliga humör hindra mig från att vara med på seglingen.
Knarksmugglarna ”Si”, säger Carlo. ”Är det du Carlo?” frågar Alfonzo i den andra telefonen. ”Det är klart att det är jag”, säger Carlo snäsigt. ”Vad vill du, har det hänt något?”
”Ja”, säger Alfonzo, ”leveransen blir försenad med två till tre veckor. Dessutom vill de ha mer betalt. De säger att polisen börjar komma dem på spåret vilket komplicerar transporten.”
”Jäklar”, skriker Carlo så den andre mannen i rummet hoppar till. ”Varför kan inte bolivianerna någon enda gång hålla en överenskommelse. Det är inte första gången de är försenade med leveransen och ska de dessutom ha mer betalt också. Det här krånglar till det för oss då vi ska ta emot och skicka varorna vidare till olika köpare i Europa.”
”Vi kan nog inget göra Carlo”, säger Alfonzo. ”Gör vi inte
som de säger får vi ingenting.”
”Okej”, säger Carlo, ”försök att snabba på dom och gör vad du
kan för att få ner kostnaden. Det är dyrt nog det här.”
Carlo klickar av mobiltelefonen och vänder sig till den andre mannen. ”Nu har vi ett problem Manuel. Leveransen blir försenad minst ett par tre veckor så vi kan inte använda vår vanliga plats att ta emot varorna på. Vi måste hitta en ny plats, som är lika säker. De där ettriga sjöpoliserna med sina snabba båtar åker ju som skottspolar efter kusten. Låt oss räkna. Tre veckors försening innebär att vi ska vara beredda att ta emot leveransen om ungefär en och en halv månad. Vi gör så här”, säger Carlo och tittar på Manuel, ”du undersöker en ny plats efter kusten där de kan smyga in med båten från Afrika och där vi kan gömma varorna på ett säkert ställe tills vi kan skicka ut allt till våra mottagare. Den här gången ska varorna till Frankrike, Holland, Danmark och Sverige. Medan du gör det kontaktar
jag våra mottagare och meddelar att leveranserna blir försenade.”
”Okej”, säger Manuel, ”jag börjar genast.” När Manuel gått går Carlo fram till sitt spritskåp och slår upp whisky i ett glas. Sedan tar han med sig sin laptop och går ut på altanen och blickar ut över ett soligt och glittrande hav. Carlo är femtio år och har hållit på med knarksmuggling i drygt tio. Innan dess ägnade han sig åt diverse kriminella affärer, men efter ett avtjänat fängelsestraff slog han sig på smuggling av kokain från Sydamerika.
Carlo tar en klunk whisky för att lugna nerverna. Han har lätt för att brusa upp och när saker och ting inte går enligt plan blir han upprörd. Han knäpper på datorn och loggar in på en krypterad fil med uppgifter om hans kunder ute i Europa.
I
Bolivias
huvudstad
La
Paz
knäpper
Alfonzo
av
mobiltelefonen med en svordom. Carlo begriper inte hur det är här i Bolivia och hur försiktig man måste vara så att inte polisen avslöjar kokaintillverkningen. Det är lätt för Carlo att sitta där på spanska sydkusten i trygghet och jäsa. Han måste väl begripa att det är bättre att ta tid på sig och vara försiktig än att polisen lägger beslag på hela partiet, muttrar Alfonzo. Kokaintillverkarna är inga duvungar precis. Sätter man sig upp mot dem så råkar man illa ut. Det är flera som har försökt, men de har bara försvunnit. Naturligtvis mördade och sedan kastade i någon djup ravin uppe i bergen där de aldrig kommer att hittas, kanske först om några år men då är det väl bara benknotorna kvar.
Alfonzo tittar ut genom fönstret i sin exklusiva lägenhet i La Paz. Han känner sig rätt nöjd. Det är nog snart dags att sluta med den här verksamheten, tänker han. Jag har ju lagt undan över femton miljoner dollar på några konton på Caymanöarna i Karibien, så jag kan flytta till Florida och leva ett gott liv där. Okej, den här leveransen till Carlo får bli min sista affär. Det är ju också en stor sändning så jag kommer att tjäna en rejäl hacka.
Storm på Biscaya Himlen är nästan molnfri och solen skiner glatt över Aphrodite och hennes besättning. På eftermiddagen kan de emellertid se stora mörka moln som dyker upp vid horisonten i väster. Johan blickar oroligt mot molnen och går sedan ner till datorn för att kolla väderprognosen. Efter en stund kommer han upp i sittbrunnen med oro i blicken. ”Vi kommer att få storm”, säger han. ”Det är lågtrycket över Atlanten som rör sig in över Biscaya och det är här om några timmar. När vinden börjar öka får vi reva seglen och segla försiktigt. Kan vi hålla den här farten så är vi framme i La Coruña i morgon middag eller kväll så det ska säkert gå bra.” Ett par timmar senare ökar vinden ordentligt. Den har också vridit något mot nordväst, vilket gör att vinden och vågorna kommer in från sidan. ”Anton”, säger Johan, ”kan du rulla in storseglet en bit och du Christina kan du också rulla in genuan en bit. Det är lika bra att vi är på säkra sidan.” ”En sak till”, säger Johan, ”det vi måste se upp för är brytande vågor som kommer in från sidan. Har vi otur och en stor brytande våg träffar sidan på båten så kan vågen slå ner båten.”
Wilma styr Aphrodite, Anton har gått ner i sin hytt för att vila medan Johan sitter i sittbrunnen och spanar efter brytande vågor. Det är nu alldeles kolsvart ute och vinden har ökat till stormstyrka, över 20 meter per sekund. De har minskat segelytan ytterligare men ändå kränger Aphrodite rejält i vågorna och den starka vinden.
Det är tungt att styra Aphrodite i de stora vågorna, som nu har vuxit till över sex meter. Plötsligt hör Johan ett starkt
muller. Han tycker sig se en stor brytande våg som kommer från sidan.
”FALL AV!!”, skriker han till Wilma samtidigt som han reser sig upp och störtar fram mot ratten för att hjälpa henne att styra undan från vågen.
För sent! Vågen träffar Aphrodite med full kraft. Aphrodite kapsejsar och lägger sig ner med masten vid vattenytan. Wilma skriker högt och förtvivlat. Hon klarar inte att styra Aphrodite men hon håller krampaktigt fast i ratten för att inte ramla överbord. Johan kastas av vågens kraft hårt mot sittbrunnens kant och faller medvetslös ner halvvägs utanför båten. Blodet rinner från ett stort sår i huvudet. Anton kravlar sig mödosamt upp i sittbrunnen och ser sig förskräckt omkring. Aphrodite ligger fortfarande på sidan med masten vid vattenytan och åker upp och ner i de stora vågorna. En ny stor våg bryter in över Aphrodite och för ett ögonblick är större delen av båten under vattenytan. Vatten forsar in i salongen. Vinden tjuter och vågorna mullrar olycksbådande. ”Lossa storskotet!” skriker Wilma till Anton med skräck i rösten. Anton ser den livlöse Johan och konstaterar, att han inte kan falla överbord då Johans säkerhetssele håller honom kvar. Anton tar sig fram till storskotet och försöker lossa det. Han inser att så fort Aphrodite försöker resa sig upp så pressar vinden ner henne så länge storseglet är fastskotat. Anton kämpar med att lossa skotet. Nu äntligen får han loss det och i nästa vågdal reser sig Aphrodite upp, skakar av sig vattnet och börjar röra sig framåt.
”Wilma”, skriker Anton för att överrösta vindens tjut och vågornas muller, ”försök att slöra så att vi inte kapsejsar igen. Jag tar hand om Johan.”
Wilma faller av något samtidigt som Anton tar sig fram till Johan. Han är fortfarande medvetslös. Nu kommer Christina upp i sittbrunnen, likblek i ansiktet. ”Vad händer?” skriker hon.
”Vi kapsejsade men nu är vi på rätt köl igen. Johan är skadad”, skriker Anton. ”Vi måste få ner honom i salongen.” Båten slänger häftigt i vågorna. En ny våg bryter in över Aphrodite akterifrån och sköljer över Wilma. Hon pressas hårt mot ratten av kraften i vågen och tappar andan. Wilma är alldeles öm i armarna. Det är tungt att styra i de stora vågorna och den starka vinden. Hon känner att hon blir tröttare och tröttare. ”Jag måste orka, jag måste, jag måste”, säger hon tyst för sig själv.
Det har nu börjat ljusna. Wilma har vaknat. Hon passar på att äta en smörgås och dricka en kopp te innan hon går upp i sittbrunnen.
”Går det bra om jag vilar en stund?” frågar Christina. ”Gör det, du behövs senare” säger Wilma. Christina lägger sig på en av sofforna i salongen och somnar omedelbart.
Vinden som hade mojnat något mot slutet av natten börjar nu
åter att bli starkare.
”Du Wilma”, säger Anton, ”vi måste rulla in genuan lite mer.” Wilma försöker rulla in genuan men ingenting händer. ”Linan måste ha fastnat i rullen. Jag går fram och fixar det”, säger hon. ”Du är galen”, skriker Anton. ”Du klarar inte det i de här vågorna. Låt det vara.” Samtidigt som han säger det lägger Aphrodite ner sig, nästan så att hon kapsejsar.
”Jag måste. Du märker väl själv”, skriker hon tillbaka till
Anton för att överrösta vindens och vågornas ljud.
Wilma kopplar sin säkerhetssele till säkerhetslinan som går runt hela båten på däck. Hon kryper sakta fram på läsidan. Hon måste hålla i sig ordentligt för ju närmare fören hon kommer desto mer häver sig båten i vågorna. Nu är hon snart framme, bara några meter till. En stor våg sköljer in över fördäck och Wilma blir alldeles genomblöt. Kallt vatten rinner ner innanför hennes seglarställ, men hon ger sig inte. Hon ska fram. Nu är
hon framme i fören där genuarullen sitter på förstaget. Aphrodites för åker gång efter annan ner under vattenytan och Wilma sköljs hela tiden över av saltvatten. Det svider i ögonen av saltet. Hon griper tag i förstagets fäste vid däcket med en hand och känner med den andra handen på linan som är upprullad. Det känns bra. Inget fel där. Vad är det då som har hänt? Hon låter handen följa rullens lina akterut. Jo, här har den fastnat runt knapen. Wilma hasar en meter ner i lä. Båten lutar kraftigt och hon tar spjärn mot mantåget med fötterna för att kunna jobba med båda händerna och frigöra linan från knapen. Den sitter jättehårt. Hon sliter och bänder. Till slut lyckas hon få upp linan och den kan löpa fritt igen. Hon släpper linan och knapen med båda händerna för att krypa tillbaka. Just då kränger Aphrodite kraftigt och hela fördäck hamnar under vattnet. Wilma skriker när vattnet slungar henne överbord. Hon hänger i säkerhetsselen utanför relingen och kan inte ta sig ombord.
”Turturduvor” Det är en härlig seglingsdag och Aphrodite gör god fart genom det azurblå vattnet. Solen skiner från en klarblå himmel och det är varmt, över 30 grader. De har nu äntligen kommit fram till Medelhavet. Wilma står i fören och lutar sig framåt med båda armarna utsträckta, precis som i filmen om Titanic. Hennes långa hår fladdrar för vinden och hon skriker högt: ”Hej Medelhavet, här kommer vi!”
På eftermiddagen är de framme vid marinan i Malaga. På kvällen bestämmer sig Wilma och Anton att de ska ta en promenad bort till stranden. De hör musik därifrån och vill gärna gå dit och titta. På stranden finns en liten restaurang omgiven av palmer. Det är därifrån musiken kommer. Wilma och Anton sätter sig i sanden vid en av palmerna och lyssnar på musiken.
”Kan du spela sådana här låtar?” frågar Wilma. ”Inte utantill, men får jag noter och får träna lite så skulle det
nog funka”, svarar Anton.
”Du är duktig på att spela. Jag skulle också vilja kunna spela
ett instrument, typ gitarr”, säger Wilma.
”Jag spelar också gitarr, det är kul. Skaffa en och gå på en gitarrkurs när du kommer hem. Jag är säker på att du snabbt kan lära dig”, säger Anton. ”Du sjunger ju också fint så det skulle väl passa bra med en gitarr som komp.” Båda sitter tysta en stund och lyssnar på musiken. ”Förresten”, säger Anton, ”då skulle vi kanske kunna lira ihop någon gång. Om du vill förstås?”
Wilma tittar på Anton och ler. ”Ja, det skulle vara häftigt. Jag
ska önska mig en gitarr till min födelsedag.”
”Du kan få låna min tills du får en egen”, säger Anton. Wilma lutar sig fram och kramar honom. ”Tack”, säger hon, ”du är snäll.” Hon flyttar sig närmare Anton och huttrar till. Det har börjat bli lite kyligt och Wilma har bara shorts och ett tunt linne på sig. Anton lägger sin arm om henne och trycker henne lätt mot sig. Han känner sig osäker samtidigt som en skön och varm känsla sprider sig inom honom. De sitter så en stund. Sedan lutar Wilma sitt huvud mot Antons axel. Han böjer sig ner och kysser henne. Det blir som en explosion inom honom. Wilma lägger sin arm om honom och de kysses gång på gång och håller hårt om varandra. En kaskad av nedtryckta känslor får äntligen komma fram. Anton för sin hand över Wilmas kropp och hon ryser av välbehag. Hon blundar. Han för sin hand upp efter hennes kropp och mot hennes kind. Hon öppnar ögonen och tittar med ett stort leende in i Antons mörkbruna ögon. Han låter sin hand glida in i hennes mjuka hår, ner efter hennes rygg och tillbaka till hennes mage och uppåt samtidigt som han kysser henne. Tiden står stilla. Det är en förtrollad stund.
Fångade Strax före klockan tolv på natten får Carlo ett kort sms: ”Åker”. Carlo ler förnöjt, Nu är Abid på väg med båten från Marocko. Samtidigt knappar han in ett nummer på mobilen. ”Leveransen är på väg”, säger han när någon svarar. Sedan knäpper han av samtalet.
Under tiden som Abid och Mustafa kör mot San José får
Carlo ett telefonsamtal.
”Lastbilen krånglar, jag får inte igång den.” Rösten i telefonen möts av ett flöde av svordomar från Carlo. ”Det här är kritiskt. Gör vad du kan och mer därtill. Meddela mig när du är på väg”, skriker han i telefonen innan han med en ilsken gest knäpper av samtalet.
Efter en stund lugnar Carlo ner sig. ”Kom”, säger han till Manuel, ”det är dags att åka och möta båten. Lastbilen krånglar och blir försenad. Varför kan han inte skaffa en lastbil som funkar istället för att ha kvar den där gamla rishögen.”
De sätter sig i Carlos bil och han kör ut ur Malaga och in på motorvägen. ”Det här betyder väl att vi får lägga varorna antingen i grottan eller i det gamla förrådet tills lastbilen kommer?” säger Manuel.
”Ja”, svarar Carlo. ”Vi har inte lång tid på oss, så det bästa kanske är att bära allt till förrådet. Vi är ju fyra stycken så det ska nog gå ganska snabbt. Men vi får se när vi kommer fram.”
De parkerar bilen i skydd bakom det gamla förrådet och går ner till viken. Klockan är tre på morgonen och det är alldeles kolmörkt ute. Klockan närmar sig fyra. Ingen båt i sikte. ”Var är Abid med båten”, muttrar Carlo. ”Jag hoppas det inte har hänt något. Vi väntar en timme till, sedan börjar det bli farligt att sitta här.”
Strax före klockan fem hör de ett svagt motorljud ute från havet och en mörk båtsiluett rör sig sakta in mellan klipporna mot stranden. ”Äntligen”, säger Carlo när Abid stängt av motorn och förtöjt båten, ”du är sen.”
”Ja”, svarar Abid, ”vi mötte tre polisbåtar som svepte efter kusten. Hur är det med dina poliskontakter Carlo, kan du lita på dem? Jag tycker det verkar konstigt att Guardia Civil var så aktiv just i natt. Jag tror inte på tillfälligheter så det är troligen en läcka någonstans.”
”Det där låter inte bra. Jag ska kolla senare när vi har fått den här leveransen på plats”, svarar Carlo och fortsätter, ”lastbilen är försenad och det börjar bli ljust nu så vi får lägga säckarna i den där grottan.”
Anton skjuter ut jollen från Aphrodite och Wilma börjar ro. Hon ror med kraftiga årtag och efter en stund är de framme vid den första viken. Wilma ror in mot stranden och de hjälps åt att dra upp jollen. De går ut en bit i vattnet och sätter på sig simfötterna och cyklopen. De simmar och dyker längs de klippiga stränderna där små fiskar simmar ut och in mellan stenarna. Det är varmt och skönt i det klarblå vattnet. Efter en stund rundar de udden som skiljer de båda vikarna åt och simmar in i den andra viken. En bläckfisk gömmer sig förskräckt bakom några stenar när Wilma närmar sig. Hon tar sig upp till ytan och säger till Anton: ”Vi borde ha tagit med oss harpungeväret och fixa lite käk.”
”Det gör vi i morgon”, svarar Anton. ”Kom, vi går upp på
stranden och slappar lite.”
De simmar in till stranden och låter den varma solen torka deras kroppar. De är alldeles ensamma. Det är tyst sånär som på vågornas kluckande och några fiskmåsar som skriker uppe i skyn.
Anton vänder som mot Wilma och tittar på henne samtidigt som han lägger en hand på hennes solvarma mage. Han böjer sig fram och kysser henne.
”Mmm”, suckar Anton en stund senare, ”här skulle man ju
kunna bo. Sol och bad hela dagarna.”
”Och fiska så vi får mat”, tillägger Wilma. ”Och vi skulle kunna bo i grottan däruppe”, säger Anton. ”Kom så går vi dit och tittar igen.”
De reser sig och går upp till grottan och stannar vid ingången. ”Oh”, Wilma ropar till, ”vad är det där?” De går längre in i grottan och ser presenningen längst in. ”Jag är rätt säker på att den inte var här igår”, viskar Anton. ”Lyft på den så får vi se vad som finns under.” Wilma går fram och lyfter på presenningen. Därunder ligger massor av säckar.
”Vad är det för något?” frågar Anton. ”Jag vet inte, ska jag
öppna en säck?”
”Nej, de verkar vara plomberade. Försök göra ett hål i plasten istället så kan vi se vad som finns inuti”, svarar Anton. Wilma hittar en liten vass sten som hon ristar ett litet hål i en av säckarna med. Ut rinner ett vitt pulver. ”Är det knark?” frågar hon.
”Jag vet inte säkert”, svarar Anton. Han böjer sig ner och tar upp lite av det vita pulvret. ”Jag tror det är knark, annars skulle det inte gömmas här.”
”Det här är läskigt, vad ska vi göra?” frågar Wilma ängsligt. Anton hinner inte svara förrän de hör ljud från grottans ingång och en man kommer in. Han stannar upp och lyser med sin ficklampa på dem.
”Vad ända in i glödheta helvete”, ropar Manuel på spanska
och tar ytterligare ett steg in i grottan.
”Kom”, säger Anton, ”vi springer rakt på honom och knuffar omkull honom.” Båda sätter full fart mot Manuel, men Manuel är stor och stark. Han fångar lätt upp båda två. Han håller fast Wilma samtidigt som han slänger Anton mot grottans stenvägg så att han blir liggande omtöcknad. Sedan slänger han Wilma in i grottan och tar fram en stor kniv. Hon slår sig mot vassa stenar på marken. Hon är rädd och tårarna börjar trilla utefter kinderna.
”Vi har inte gjort något, vi vet ingenting, vi ska inte säga någonting”, stammar hon fram. Manuels ögon glöder av ilska. Han tar fram ett rep ur sin väska för att binda Anton. Men när Manuel hukar sig ned sparkar Anton till honom så hårt han kan. Anton försöker träffa magen men missar och träffar bröstkorgen istället. Manuel ramlar baklänges och svär, Anton reser sig upp och skriker till Wilma. ”Skynda dig, vi sticker!” samtidigt som han börjar springa ut ur grottan. Wilma reser sig upp och börjar springa. Plötsligt känner hon en stark hand om sitt ben och hon snubblar omkull. ”Anton hjälp!” skriker hon. Anton tvärstannar och vänder sig om. Manuel har rest sig upp och håller sin vassa kniv mot Wilmas strupe. ”Come back”, väser han, ”or I kill her!” Anton ser Wilmas skräckslagna ögon och går sakta tillbaka. ”Gå in i grottan”, ger Manuel order om. Precis när Anton passerar Manuel och Wilma ger Manuel honom ett hårt slag i huvudet så han ramlar omkull, halvt medvetslös. Manuel binder först Wilma och sedan Anton. Därefter tar han fram en rulle kraftig tejp som han fäster över deras munnar så de inte kan skrika.