9789147095445

Köprättens grunder

KÖPRÄTTENS GRUNDER

peter gerhard

PETER GERHARD har under många år varit verksam som universitetslektor i handelsrätt vid Lunds Universitet.

Han arbetar som konsult och ansvarar också för olika utbildningsprogram inom närings­livet.

PETER GERHARD

Köprättens grunder

Varje dag äger en mängd olika köp rum. Det kan gälla köp av ett par skor, en bil eller mer komplicerade köp av hela anläggningar till industrin. De rättsliga regler som behandlar köpet har därför stor betydelse.

Varje dag ingås också åtskilliga avtal om tjänster. Bilen behöver lämnas in för reparation, båten kräver vinterför­varing och huset måste lagas. Även de regler som behandlar konsumentens avtal med näringsidkare om olika tjänster spelar därför en viktig roll.

Denna bok behandlar köplagen, konsumentköplagen, konsumentkreditlagen, lagen om obehöriga transaktioner med betalningsinstrument, avbetalningsköplagen och konsumenttjänstlagen. Vidare tar boken upp di­stans­- och hemförsäljningslagen som reglerar bl a sådana avtal som ingås­ på Inter­net och som även innehåller regler om hemförsäljning. Dessutom be­hand­las internationella köp i ett särskilt kapitel­.

Boken är främst avsedd att användas som grundläggande lärobok vid universitet och högskolor samt inom oli­ka yrkeskurser och företagsinterna utbildningar, men den lämpar sig också väl för var och en som på egen hand vill sätta sig in i köprättens grun­der.

För att göra de olika reglerna mer lättillgängliga har boken­försetts med lagtextbilagor.

Best.nr 47-09544-5

Tryck.nr 47-09544-5-00

11 uppl

Ko pra ttens grunder omsl uppl 11.indd 1

11-01-28 10.52.24

Köprättens grunder ISBN 978-91-47-09544-5 © 1987 och 2011 Peter Gerhard och Liber AB Redaktör: Carin Laurin Omslag och foto: Monica Gerhard Typografi: Kent Harbo Upplaga 11:1 Tryck: Sahara Printing, Egypten 2011

KOPIERINGSFÖRBUD Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen.

Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig erlägga ersättning till upphovsman/rättsinnehavare.

Liber AB, 205 10 Malmö Tel 040-25 86 00. Fax 040-97 05 50 www.liber.se Kundservice tfn 08-690 93 30, fax 08-690 93 01

Ko pra ttens grunder - s 0-6.indd 2

11-01-25 09.40.22

Förord

Syftet med denna bok är att ge en grundläggande översikt över köprätten. I boken behandlas köplagen, konsumentköplagen, konsumentkreditlagen, lagen om obehöriga transaktioner med betalningsinstrument, avbetalningsköplagen, distans- och hemförsäljningslagen och kon­su­­menttjänstlagen i var sitt kapitel. Dessutom ges en kortfattad översikt över lagen om internationella köp inkl FN-konventionen angående avtal om internationella köp av varor, den s k Wien­konventionen. Även Haag­konventionen och Rom Iförordningen berörs.

Boken är främst avsedd att användas som lärobok inom olika handelsrättsliga och juridiska översikts- och introduktionskurser vid våra universitet och högskolor samt inom olika yrkeskurser och före­ tagsinterna utbildningar, men den kan också läsas av var och en som på egen hand vill sätta sig in i köprättens grunder.

För att göra de olika reglerna mer lättillgängliga har boken försetts med lagtextbilagor.

Av praktiska skäl används enbart ordet han även om det också skulle kunna stå hon.

I denna elfte upplaga har ändringar och tillägg gjorts framförallt på grund av att vi fått en ny konsumentkreditlag samt en helt ny lag om obehöriga transaktioner med betalningsinstrument. Båda dessa nya lagar gäller fr o m den 1 januari 2011. En hel del följdändringar har skett i övriga lagar.

Vitaby i januari 2011 Peter Gerhard

Ko pra ttens grunder - s 0-6.indd 1

11-01-25 09.40.23

Ko pra ttens grunder - s 0-6.indd 2

11-01-25 09.40.23

Innehåll 1 Inledning 7 1.1 Allmänt om de köprättsliga reglerna gällande­lös egendom 7 1.2 Allmänt om konsumenttjänstlagens regler 8 1.3 Fast och lös egendom 8 1.4 Olika köprättsliga lagar 9 1.5 Konsumenträtt 13 2 Köplagen 15 2.1 Allmänt om köplagen 15 2.2 Köplagens innehåll 17 2.3 Köplagens tillämpningsområde 17 2.4 Var ska varan avlämnas? 21 2.5 När ska varan avlämnas? 24 2.6 Rätt att hålla inne varan 25 2.7 Vissa kostnader för varan 25 2.8 Vem bär risken för varan? 26 2.9 När är säljaren i dröjsmål? 28 2.10 Följderna av att säljaren är i dröjsmål 28 2.11 Fel i varan 34 2.12 Bestämmelser om vad som menas med fel 35 2.13 Påföljder vid fel i varan 40 2.14 Vissa gemensamma bestämmelser om påföljder­vid säljarens avtalsbrott 47 2.15 Köparens betalningsskyldighet 49 2.16 Påföljder vid köparens avtalsbrott 51 2.17 Befarat avtalsbrott 56 2.18 Vissa gemensamma bestämmelser om hävning­och omleverans 60 2.19 Skadeståndets omfattning 62 2.20 Dröjsmålsränta 65 2.21 Säljarens och köparens vårdplikt 66 2.22 Rätten till varans avkastning 68 2.23 Ansvaret för vissa meddelanden 69 3 Konsumentköplagen 70 3.1 Allmänt om konsumentköplagen 70 3.2 Konsumentköplagens innehåll 71 3.3 Konsumentköplagens tillämpningsområde 71 3.4 Konsumentköplagen är tvingande 73 3.5 Var ska varan avlämnas? 74 3.6 När ska varan avlämnas? 75 3.7 Vem bär risken för varan? 76 3.8 När är säljaren i dröjsmål? 76 3.9 Följderna av att säljaren är i dröjsmål 77 3.10 Bestämmelser om vad som menas med fel 79 3.11 Garantier 85

3

Ko pra ttens grunder - s 0-6.indd 3

11-01-25 09.40.23

3.12 3.13 3.14 3.15 3.16 3.17 3.18 3.19 3.20 3.21 3.22 3.23

Påföljder vid fel i varan 86 Skadeståndets omfattning vid säljarens dröjsmål och vid fel i varan 92 Vilket pris ska köparen betala? 94 När ska köparen betala? 95 Avbeställning 95 När är köparen i dröjsmål? 96 Följderna av att köparen är i dröjsmål 96 Gemensamma bestämmelser om begränsning­av skada och omhävning och omleverans 99 Anspråk mot näringsidkare i tidigare säljled­ 100 Ansvaret för vissa meddelanden 103 Val av lag 103 Köparens skydd mot säljarens borgenärer 104

4 Konsumentkreditlagen 106 4.1 Allmänt om konsumentkreditlagen 106 4.2 Konsumentkreditlagens innehåll 107 4.3 Konsumentkreditlagens tillämpningsområde 108 4.4 Definitioner 109 4.5 Konsumentkreditlagen är tvingande 112 4.6 God kreditgivningssed 112 4.7 Näringsidkarens informationsskyldighet 113 4.8 Kreditprövning 116 4.9 Dokumentation av kreditavtalet samt betalningsplan 118 4.10 Ränta och avgifter 119 4.11 Kontoutdrag och underrättelse 122 4.12 Ångerrätten 123 4.13 Kontantinsats 125 4.14 Trepartsförhållanden 127 4.15 Förbud mot avräkningsförbehåll 130 4.16 Betalning av skulden i förtid 130 4.17 Uppsägning av kreditavtal med obestämd löptid 132 4.18 Återtaganderätt vid kreditköp 133 4.19 Uppgörelse när en vara återtas 134 4.20 Handräckning för återtagande av en vara 134 4.21 Val av lag 136 4.22 Vissa skyldigheter för kreditförmedlare 136 4.23 Tillsyn och överklagande 137 5 Lagen om obehöriga transaktioner med ­betalningsinstrument 138 5.1 Allmänt om lagen om obehöriga trans­aktioner med betalningsinstrument 138 5.2 Lagens tillämpningsområde 138 5.3 Definitioner 139 5.4 Lagen om obehöriga transaktioner med betalningsinstrument är tvingande i vissa delar 140 5.5 Kontohavarens skyldigheter och ansvar 140 5.6 Övrigt om betaltjänster 143

4

Ko pra ttens grunder - s 0-6.indd 4

11-01-25 09.40.24

6 Avbetalningsköplagen 145 6.1 Allmänt om avbetalningsköplagen 145 6.2 Avbetalningsköplagens innehåll 145 6.3 Avbetalningsköplagens tillämpningsområde 146 6.4 Avbetalningsköplagen är tvingande 146 6.5 Förtidsbetalning och förbud mot viss avräkning­ 147 6.6 Rätt att återta varan på grund av köparens dröjsmål 147 7 Distans- och hemförsäljningslagen 149 7.1 Allmänt om distans- och hemförsäljnings-lagen 149 7.2 Distans- och hemförsäljningslagens innehåll 150 7.3 Definitioner 151 7.4 Distans- och hemförsäljningslagen är tvingande 153 7.5 Distansavtal om varor och icke finansiella tjänster 154 7.5.1 Tillämpningsområdet 154 7.5.2 Näringsidkarens informationsskyldighet 157 7.5.3 Ångerrätten 161 7.5.4 Näringsidkarens fullgörande av avtalet 164 7.6 Distansavtal om finansiella tjänster och finansiella instrument 166 7.6.1 Tillämpningsområdet 166 7.6.2 Näringsidkarens informationsskyldighet 168 7.6.3 Ångerrätten 173 7.7 Hemförsäljningsavtal 176 7.7.1 Tillämpningsområdet 176 7.7.2 Näringsidkarens informationsskyldighet 177 7.7.3 Ångerrätten 178 7.8 Vissa gemensamma bestämmelser 181 8 Konsumenttjänstlagen 184 8.1 Allmänt om konsumenttjänstlagen 184 8.2 Konsumenttjänstlagens innehåll 185 8.3 Konsumenttjänstlagens tillämpningsområde 186 8.4 Konsumenttjänstlagen är tvingande 188 8.5 Kraven på näringsidkarens prestation 189 8.6 Fel hos tjänsten 191 8.7 Vad menas med fel? 191 8.8 Tidpunkten för felbedömningen 192 8.9 Garantier 193 8.10 Fel hos förvaringstjänsten 194 8.11 Köparens rättigheter när tjänsten är felaktig­ 195 8.12 Konsumentens reklamationsskyldighet vid fel hos tjänsten 196 8.13 Dröjsmål från näringsidkarens sida 197 8.14 Konsumentens reklamationsskyldighet vid näringsidkarens dröjsmål 198 8.15 Näringsidkarens skadeståndsskyldighet 199 8.16 Tredje mans skadeståndsskyldighet 201 8.17 Att bestämma priset 202 8.18 Vem bär risken om arbetet eller materialet förstörs? 203 8.19 Specificerad räkning 204 8.20 När ska tjänsten betalas? 204 8.21 Avbeställning 204

5

Ko pra ttens grunder - s 0-6.indd 5

11-01-25 09.40.24

8.22 Dröjsmål från konsumentens sida 207 8.23 Bestämmelser om småhusentreprenad 210 9 Internationella köp 216 9.1 Allmänt om internationella köp 216 9.2 Haagkonventionen 216 9.3 Rom I-förordningen 217 9.4 Wienkonventionen (CISG) 218 10 Förkortningar 222 Bilaga 1 Bilaga 2 Bilaga 3 Bilaga 4 Bilaga 5 Bilaga 6 Bilaga 7

Köplagen 224 Konsumentköplagen 243 Konsumentkreditlagen 255 Lag om obehöriga transaktioner med betalningsinstrument 271 Avbetalningsköplagen 273 Distans- och hemförsäljningslagen 277 Konsumenttjänstlagen 291

Sakregister 307

6

Ko pra ttens grunder - s 0-6.indd 6

11-01-25 09.40.25

1 Inledning

1.1 Allmänt om de köprättsliga reglerna gällande­lös egendom Varje dag äger en mängd olika köp rum, från enkla köp av en kvälls­ tidning till mer komplicerade köp av hela maskinanläggningar till industrin. Det är självklart, att alla dessa köp inte kan genomföras utan att det uppstår olika typer av problem. En vara som har sålts kan senare visa sig vara felaktig. En säljare kan inte leverera sina pro­ dukter inom den överenskomna tiden. En köpare kan inte betala den vara han erhållit av säljaren. Vissa av dessa problem kan de in­ blandade parterna själva lösa, medan de kan behöva hjälp av utom­ stående för att lösa andra.

Oavsett om parterna själva löser konflikterna eller låter någon ut­ omstående göra detta, behövs anvisningar om hur man ska gå till­ väga och här spelar rättsreglerna en stor roll. Det är huvudsakligen med hjälp av rättsreglerna som konflikterna löses. Men det är långt­ ifrån så att rättsreglerna alltid måste komma in i efterhand, dvs efter det att en konflikt har uppstått. De används också på ett tidigare stadium i ett avtalsförhållande. Ett väl genomarbetat köpeavtal som med hänsyn till gällande regler preciserar säljarens och köparens rät­ tigheter och skyldigheter behöver kanske aldrig ge upphov till några svårlösta konflikter. Det är viktigt att göra klart för sig, att rättsreg­ lerna inte bara fungerar som konfliktlösande redskap, som kommer till användning när en konflikt redan har uppstått. De har också en förebyggande, styrande och strategisk funktion som ser till att många konflikter aldrig behöver uppstå. Man använder då rätten för att söka uppnå de mål man satt upp utan att komma i konflikt med de rättsliga normer som gäller.

7

Ko pra ttens grunder - s 7-105.indd 7

11-01-13 09.46.11

1.2 Allmänt om konsumenttjänstlagens regler De köprättsliga lagarna reglerar köp av lös egendom. Som vi ska se i nästa avsnitt, finns det även bestämmelser som reglerar köp av fast egendom. Både beträffande köp av fast och lös egendom finns det således en utförlig rättslig reglering. Men hur regleras köp av tjänster, som ju inte är samma sak som köp av egendom? Vilka regler gäller beträffande tjänster som avser t ex reparation, underhåll och ny- och ombyggnad? Ja, vi har en lag, konsument­tjänstlagen, som reglerar tjänster av stor ekonomisk och praktisk betydelse på service- och entreprenadmarknaden.

Konsumenttjänstlagen är tillämplig på vissa typer av tjänster som näringsidkare utför åt konsumenter. Dessa tjänster är arbete på lösa saker (med undantag för levande djur), arbete på fast egendom, på byggnader m m, samt förvaring av lösa saker (med undantag för le­ vande djur). Konsumenttjänstlagen omfattar t ex underhålls- och repa­rationsarbeten på bilar och hushållsapparater (med undantag för avhjälpande av fel i egendom som näringsidkaren sålt) liksom entre­ prenadarbeten gällande byggnader och tomter. Vidare regleras tjäns­ ter som exempelvis gäller magasinering av möbler och omhänderta­ gande av pälsar. Konsumenttjänstlagen är tvingande till konsumentens förmån.

De avtalstyper som regleras i konsumenttjänstlagen kallas vanli­ gen för uppdragsavtal. Ett avtal där konsumenttjänstlagen är till­ lämplig innebär, att näringsidkaren åtar sig att utföra ett uppdrag (en viss tjänst) som konsumenten ger honom. Näringsidkaren blir på så sätt uppdragstagare och konsumenten blir uppdragsgivare. Det finns även andra typer av uppdragsavtal än de som faller in under konsumenttjänstlagen. Någon allmän lagstiftning som gäller för alla typer av uppdragsavtal finns emellertid inte.

Vi återkommer mer i detalj till konsumenttjänstlagen längre fram i boken. Först ska vi tala om de köprättsliga lagarna.

1.3 Fast och lös egendom De köprättsliga regler som vi här ska studera är de man finner i det område inom juridiken som kallas köprätt. Dessa regler behandlar köp av s k lös egendom. De regler som behandlar köp av s k fast egendom ingår inte i köprätten, utan i fastighetsrätten. Innan vi går vidare in på köprätten ska vi därför först i grova drag se hur gränsen 8

Ko pra ttens grunder - s 7-105.indd 8

11-01-13 09.46.11

dras mellan fast och lös egendom. För att kunna bestämma vad som är lös egendom, måste man veta vad dess motsats fast egendom är för något. Det är nämligen den fasta egendomen som definieras i lagen, närmare bestämt i jordabalken. Allt som inte är fast egendom är lös egendom. I jordabalken står, att fast egendom är jord och att jorden är indelad i fastigheter. En fastighet är alltså ett område mark. Till fastigheten hör bl a byggnader och till en byggnad hör i sin tur den fasta inredningen och annat som fastigheten har blivit försedd med om detta är ägnat till stadigvarande bruk för byggnaden eller någon del av denna. Till en fastighet som helt eller till en del är inrättad för industriell verksamhet hör dessutom s k industritillbehör såsom ma­ skiner och annan liknande utrustning som har tillförts fastigheten för att användas i industriverksamheten.

En ytterligare mycket viktig förutsättning för att byggnader och tillbehör till byggnaderna ska ingå i den fasta egendomen i enlighet med de nu nämnda reglerna är, att byggnaderna och tillbehören till­ hör fastighetsägaren, dvs den som äger själva jorden, annars räknas de som lös egendom. En byggnad på annans mark är lös egendom, liksom ett kylskåp som inte ägs av fastighetsägaren utan i stället av hyresgästen. Om byggnaden däremot ägs av den person som äger jorden och om kylskåpet ägs av fastighetsägaren är byggnaden res­ pektive kylskåpet fast egendom.

När det gäller konsumenttjänstlagen, kommer vi senare i boken att se, att denna lag däremot är tillämplig även beträffande tjänster som avser fast egendom. Men, som vi sagt tidigare, den lagen be­ handlar inte avtal som gäller köp av egendom, utan i stället avtal som avser tjänster. Även distans- och hemförsäljningslagen, med sin spe­ ciella reglering, är tillämplig på bland annat avtal om tjänster som avser fast egendom.

1.4 Olika köprättsliga lagar Kaffe, bilar, hushållsapparater, byggnader på annans mark, dagligva­ ror, smycken, hundar och värdepapper är alla exempel på lös egen­ dom i enlighet med de regler vi nu talat om. Bestämmelser om köp av dessa typer av egendom finns i 1990 års köplag, som har ersatt vår tidigare köplag från år 1905. År 1990 antogs även en ny konsument­ köplag, som innehåller konsumentköprättsliga regler.

9

Ko pra ttens grunder - s 7-105.indd 9

11-01-13 09.46.11

Denna lag har en föregångare från år 1973. År 1977 tillkom en annan köprättslig lag, nämligen konsumentkreditlagen som år 1992 ersattes av en ny lag som i sin tur ersatts av ytterligare en ny konsu­ mentkreditlag som trädde i kraft den 1 januari 2011. År 1978 antogs en lag om avbetalningsköp mellan näringsidkare m fl. År 2005 fick vi en ny di­stans- och hemförsäljningslag, som ersätter de tidigare lagarna från år 1981 och år 2000.

Innan vi mer ingående studerar de olika lagarna, ska vi se något på vilka typer av köp och vilka köprättsliga situationer de olika lagarna behandlar.

Vi börjar med köplagen eller den allmänna köplagen som den också kallas. Denna lag innehåller de grundläggande bestämmelserna om köp beträffande alla slag av lös egendom, som t ex lösören eller saker, värdepapper, byggnad på annans mark och olika slags rättigheter.

Köplagen syftar emellertid inte till att ge en fullständig reglering av alla frågor som rör förhållandet mellan en säljare och en köpare. Vissa förhållanden faller helt eller delvis utanför lagen. Som exempel kan nämnas, att vissa slag av kontraktsbrott behandlas relativt utförligt, medan andra typer av kontraktsbrott inte tas upp över huvud taget, som t ex att säljaren levererar en större mängd av en vara än man kommit överens om eller att han levererar varan till en annan ort än den avtalade. Vidare gäller, att köplagen endast reglerar säljarens och köparens inbördes förhållanden och t ex inte parternas förhållande till någon utomstående såsom en kreditgivare eller någon annan per­ son som har rättsliga anspråk på den egendom köpet gäller.

Köplagen går emellertid inte att använda på alla typer av köp. Den gäller inte beträffande konsumentköp. Dessa köp regleras av konsu­ mentköplagen. Köplagens regler är dispositiva, vilket bl a innebär, att de kan avtalas bort.

Konsumentköplagen är tillämpbar på konsumentköp, dvs när en kon­ sument köper en lös sak av en näringsidkare. Medan köplagen om­ fattar alla slag av lös egendom, gäller konsumentköplagen endast vid köp av lösa saker. Med uttrycket lös sak menar man fysiska föremål eller saker, såsom kläder, bilar, hästar, TV-apparater och möbler. Där­ emot ingår inte i begreppet lös sak exempelvis bostadsrätter, byggna­ der på annans grund, rättigheter av olika slag eller värdepapper.

Konsumentköplagen är tvingande till konsumentens förmån och ger på så sätt köparen ett grundskydd. Parterna kan avtala om bättre villkor för köparen än konsumentköplagen ger, men inte om sämre 10

Ko pra ttens grunder - s 7-105.indd 10

11-01-13 09.46.12

villkor. Köplagen däremot är inte tvingande, vilket betyder att man här kan avtala om såväl sämre som bättre villkor men denna lag går emellertid, som tidigare nämnts, inte att använda på konsumentköp.

Konsumentkreditlagen är tillämplig när det gäller kredit som är av­ sedd huvudsakligen för enskilt bruk och som lämnas eller erbjuds konsument av näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet.

Lagen­ är, på samma sätt som konsumentköplagen, tvingande till konsumentens förmån. Konsumentkreditlagen har ersatt den gamla avbetalningsköplagen beträffande de delar som handlar om kredit­ givning från näringsidkare till konsument. Med kredit menas i kon­ sumentkreditlagen både betalningsanstånd och lån. Lagen blir alltså tillämplig bl a på traditionella avbetalningsköp, låneköp och köp med hjälp av kontokort. I lagen finns också vissa regler om konsu­ menters rätt att ångra sitt kreditavtal inom 14 dagar.

Lagen om obehöriga transaktioner med betalningsinstrument reglerar skyldigheter och ansvar både vid sådana kontoavtal som avser kredi­ ter och sådana kontoavtal som gäller konton utan något kreditut­ rymme. Lagen gäller oavsett om kontohavaren är konsument eller näringsidkare, men den är tvingande till konsumentens förmån.

Vissa av bestämmelserna i lagen fanns tidigare i konsumentkreditla­ gen. Lagen om obehöriga transaktioner med betalningsinstrument reglerar huvudsakligen vilket ansvar en kontohavare har för ett be­ lopp som belastar hans konto vid en obehörig transaktion.

Lagen om avbetalningsköp mellan näringsidkare m fl, vanligen kal­ lad avbetalningsköplagen, tar upp de avbetalningsköp som inte be­ handlas i konsumentkreditlagen. Lagen inriktar sig främst på köp mellan näringsidkare, men är även tillämplig när det rör sig om ett avbetalningsköp mellan två privatpersoner. Lagen är tvingande till köparens förmån.

Distans- och hemförsäljningslagen slutligen är användbar på spe­ciella typer av avtal, nämligen s k distansavtal och hemförsäljningsavtal.

Syftet med lagen är att skydda konsumenten i samband med köp från företag via Internet, TV, postorder, telefon och liknande försälj­ ningsformer eller i samband med köp som äger rum när näringsid­ karen gör hembesök. Skyddet består främst i att lagen ger konsu­ menten möjlighet att frånträda ett avtal, genom att inom 14 dagar meddela näringsidkaren att han frånträder avtalet (s k ångerrätt).

11

Ko pra ttens grunder - s 7-105.indd 11

11-01-13 09.46.12

Lagen ålägger också närings­idkaren viss informationsskyldighet.

Distans­- och hemförsäljningslagen är tving­ande till konsumentens förmån.

Förutom de nu behandlade köprättsliga lagarna, kan man när det gäller köpeavtal använda andra typer av lagar, t ex avtalslagen (om det exempelvis gäller att ogiltigförklara ett köp på grund av att köpa­ ren har lurats att köpa någonting). Medan de köprättsliga lagarna främst reglerar frågor om köpeavtalets innehåll reglerar avtalslagen nämligen frågor om avtals ingående och avtals ogiltighet i allmänhet (inte bara köpeavtal, utan även andra avtal). En tvist i anledning av ett köpeavtal kan således lösas med hjälp av avtalslagens regler om det exempelvis gäller att avgöra huruvida avtalet är giltigt eller inte, dvs om köparen över huvud taget ska betala någonting eller inte.

Om det däremot är klart att köpet är giltigt men t ex oklart vilket pris som ska betalas kan detta lösas med hjälp av de köprättsliga reg­ lerna. Hela det rättsliga systemet hänger alltså ihop, och mellan de olika rättsliga områdena finns inga absolut fasta gränser. Vi ska här främst studera de köprättsliga reglerna gällande lös egendom (samt dessutom konsumenttjänstlagen, som vi återkommer till längre fram). Men man bör trots allt vara klar över, att dessa regler ingår i ett mycket större sammanhang och att de köprättsliga problem man ställs inför ibland ska lösas med hjälp av regler från andra rättsliga områden, som t ex avtalsrätten eller marknadsrätten.

Internationella köp regleras i en särskild lag, som heter lag om internationella köp och som gäller från och med den 1 januari 1989. Ge­ nom denna lag har köprättsliga bestämmelser i FN-konventionen angående avtal om internationella köp av varor blivit gällande i vårt land. Se vidare kap 9 Internationella köp.

Ytterligare en lag, som delvis hör hemma i detta sammanhang, är från 1845 och heter lag om handel med lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva. Den brukar kallas lösöreköplagen. Med lös­ ören menas samma som lösa saker, dvs kläder, husgeråd o dyl, men inte pengar, värdepapper, olika slags rättigheter och liknande. Lös­ öreköpet innebär att de sålda sakerna får vara kvar hos säljaren men trots detta är skyddade mot säljarens borgenärer (dvs mot personer, som har fordringar hos säljaren). För att lösöreköplagen ska gälla måste en del invecklade formaliteter iakttagas. Lösöreköp ingås of­ tast för att ge säkerhet för en skuld.

12

Ko pra ttens grunder - s 7-105.indd 12

11-01-13 09.46.12

1.5 Konsumenträtt Som framgått av den tidigare översikten har man sedan början av 1970-talet i vårt land, liksom i många andra länder, skapat ett flertal lagar som syftar till att stödja konsumenterna och förbättra deras ställning på marknaden. Det finns ytterligare lagar med detta syfte än de som tidigare nämnts.

Man kan dela in den konsumenträttsliga lagstiftningen i två olika grupper. En grupp som syftar till att ge den enskilde konsumenten ett direkt stöd i det enskilda fallet och en grupp vars syfte är att ge ett indirekt stöd på ett mer generellt sätt. Den först nämnda gruppen innehåller flertalet av de civilrättsliga (eller privaträttsliga) lagar vi har gått igenom, såsom konsumentköplagen, konsumentkreditla­ gen, distans- och hemförsäljningslagen och konsumenttjänstlagen.

Vissa andra bestämmelser ingår också, t ex delar av försäkringsav­ talslagen samt den förmögenhetsrättsliga klausulen i 36 § avtals­ lagen, regeln i preskriptionslagen om kortare preskriptionstid gäl­ lande fordran som en näringsidkare har gentemot en konsument och de tvingande reglerna i jordabalkens 4 kapitel som tillämpas när en näringsidkare säljer en fastighet till en konsument. Den andra grup­ pen utgörs av marknadsrättsliga lagar, i första hand av marknadsfö­ ringslagen, produktsäkerhetslagen och lagen om oskäliga avtalsvill­ kor i konsumentförhållanden (kallad avtalsvillkorslagen). Något förenklat kan man säga, att den civilrättsliga konsumentskyddande lagstiftningen är inriktad på att stärka enskilda konsumenters ställ­ ning i förhållande till näringsidkare samt att ge anvisningar om hur redan uppkomna tvister ska lösas. Den marknadsrättsliga lagstift­ ningen däremot syftar till att stärka hela konsumentkollektivets ställ­ ning på marknaden genom att på olika sätt styra näringsidkarnas beteenden för framtiden.

Låt oss anta följande: En konsument har köpt en tvättmaskin på kredit. Det visar sig senare att det tryckta formulär han skrev under i samband med köpet innehåller vissa villkor som är oskäligt betung­ ande för honom. För att försöka få detta köpeavtal jämkat eller upp­ hävt ska man använda sig av de civilrättsliga reglerna. Om man där­ emot vill få näringsidkaren att för framtiden upphöra att använda det tryckta formuläret (så att inte andra konsumenter hamnar i sam­ ma situation) ska de marknadsrättsliga reglerna användas.

Till den konsumenträttsliga lagstiftningen kan man också räkna viss processrättslig lagstiftning, framför allt de särskilda reglerna i rätte­ 13

Ko pra ttens grunder - s 7-105.indd 13

11-01-13 09.46.12

gångsbalken som gäller tvister rörande mindre värden och förord­ ningen om allmänna reklamationsnämnden.

De höga kostnader som en process vid domstol kan föra med sig har varit (och är i viss mån fortfarande) ett problem för enskilda män­ niskor som vill få sin sak rättsligt prövad. I rättegångsbalken finns det särskilda regler, som gör det enklare och därmed billigare för den enskilde att få sin sak prövad av domstol. Dessa särskilda regler är tillämpliga när det man tvistar om inte överstiger halva prisbasbelop­ pet. (Angående begreppet prisbasbelopp, se avsnitt 4.14.) Reglerna innebär bl a, att rättegångskostnaderna på olika sätt hålls nere. Man har t ex begränsat den förlorande partens skyldighet att utge kost­ nadsersättning till motparten. Ett mål som har avgjorts enligt dessa särskilda regler får prövas av högre instans endast efter särskild till­ ståndsprövning. Det normala är att domen inte kan överklagas.

Som ett alternativ till att gå till domstol kan konsumenten vända sig till allmänna reklamationsnämnden. Nämnden har till uppgift att på begäran av konsument pröva tvister mellan konsumenter och näringsidkare rörande varor, tjänster och andra nyttigheter samt ge rekommendationer om hur tvisterna bör lösas. Dess beslut kan inte överklagas. Eftersom avgörandena endast är just rekommendationer till parterna kan besluten inte verkställas med tvång på samma sätt som en dom från en domstol. I allmänhet följs emellertid nämndens rekommendationer.

Efter denna inledning ska vi mer i detalj gå igenom de för oss vikti­ gaste köprättsliga lagarna, både konsumenträttsliga sådana och and­ ra. De lagar vi ska se närmare på är köplagen, konsumentköplagen, konsumentkreditlagen, lagen om obehöriga transaktioner med betal­ ningsinstrument, avbetalningsköplagen och distansavtalslagen. Där­ efter ska vi gå igenom den betydelsefulla konsumenttjänstlagen, som reglerar avtal om tjänster. Vi ska även se något på de internationella köprättsliga reglerna. Vi ska börja med köplagen.

14

Ko pra ttens grunder - s 7-105.indd 14

11-01-13 09.46.12

2 Köplagen

2.1 Allmänt om köplagen Som vi tidigare konstaterat, har vi idag en köplag, som antogs av riks­dagen år 1990. Den gäller fr o m den 1 januari 1991.

Vår tidigare köplag, som tillkom år 1905, är ett av de äldsta exem­ plen på lagstiftning som har tillkommit i nordiskt samarbete. Mot­ svarande lagar antogs i Danmark år 1906 och i Norge år 1907. Den isländska köplagen från år 1922 anknyter nära till de skandinav­iska köplagarna. Finland stod den gången utanför det nordiska köp­ lagssamarbetet. År 1961 inleddes emellertid ett arbete på en finsk köplag och detta kom att bilda upptakten till ett nordiskt reformar­ bete på köprättens område. Förslag eller utkast till köplagar lades fram under åren 1976–1978 i Sverige, Norge, Danmark och Fin­ land. År 1980 bestämde sig de fyra länderna för att tillsätta en arbets­ grupp med uppdrag att undersöka möjligheterna att åstadkomma samordnade köplagar. Denna arbetsgrupp avlämnade år 1984 ett förslag till nya köplagar i Danmark, Norge och Sverige samt förslag till köplag i Finland, som dittills inte hade haft någon köplag. Däref­ ter antog Finland en köplag år 1987 och år 1988 antog Norge en ny köplag. Sverige fick sin nya köplag år 1990.

Vår tidigare köplag från år 1905, som gällde t o m år 1990, hade under hela tiden i stort sett samma innehåll som när den infördes och lagen präglades därför av de värderingar och förhållanden som rådde i början av förra seklet. Handel med jordbruksprodukter, råva­ ror och basprodukter spelade ännu vid den tiden en dominerande roll. Vid sidan av sådan handel var köp av kreatur och hantverks­ produkter viktiga. Industriprodukternas andel i handeln var däremot betydligt mindre.

I dag spelar handeln med industriellt tillverkade varor en central roll och detta gäller både massproducerade varor och produkter från verkstadsindustrin. Även i marknadsförhållandena har stora föränd­ 15

Ko pra ttens grunder - s 7-105.indd 15

11-01-13 09.46.13

ringar ägt rum. Inom många branscher består distributionskedjan av flera led, som emellertid ofta är starkt integrerade sinsemellan genom exempelvis ensamförsäljningsavtal.

Marknadsföringen spelar numera också en betydande roll som underlag för köpet, i synnerhet när det gäller handel med industri­ produkter. Speciellt när det gäller tekniskt komplicerade produkter har de uppgifter som lämnas för säljarens räkning i många fall en mycket stor betydelse för köparen.

När det gäller kommunikationerna och transportförhållandena har det även inom dessa områden skett en väsentlig utveckling under de senaste årtiondena och handeln med andra länder spelar en helt annan roll idag än vid den tidigare köplagens tillkomst.

Denna förändring av vårt samhälle och av vårt affärsliv har således lett till att nya regler gäller fr o m 1991 presenterade i en ny allmän köplag; en lag som varit planerad och diskuterad under en mycket lång tid.

Köplagen reglerar endast säljarens och köparens rättigheter och skyldigheter och inte frågor om t ex köparens förhållande till den som tillverkat den köpta varan (om denne är en annan än säljaren) eller till en kreditgivare som har finansierat köpet. Juridiskt kan man uttrycka det så, att köplagen i stort inte innehåller några sakrättsliga regler utan endast obligationsrättsliga regler. Begreppen sakrätt och obligationsrätt är juridiska facktermer. Definitionerna av dessa be­ grepp är omdiskuterade, men i stort sett kan man säga, att en sakrätt är rätt till en sak som kan göras gällande gentemot alla personer.

Exempel på sakrätt är äganderätt och panträtt. Att sakrätten har gil­ tighet mot alla personer, brukar i juridiska sammanhang uttryckas med att den är giltig gentemot tredje man. Med tredje man menar man i detta sammanhang en utomstående person. Mer generellt me­ nas med tredje man en person som inte är part i ett avtal eller något annat rättsförhållande, men som ändå kan beröras av avtalet eller rättsförhållandet. En obligationsrätt är rätt till en prestation, som bara kan göras gällande gentemot den som är skyldig att utföra pre­ stationen. Exempel på obligationsrätt är rätt till betalning.

Vilka rättigheter som är sakrätter bestäms av rättsordningen och man kan därför inte avtala om att en rättighet ska vara en sakrätt (för att därigenom komma i ett bättre läge). Obligationsrätt däremot fö­ religger i huvudsak endast mellan personer som har ett avtal mellan sig. Ett avtal mellan två parter utgör således ett obligationsrättsligt förhållande. Om en säljare har ingått ett avtal med en köpare om att sälja en klocka, kan köparen endast gå till säljaren för att kräva klock­ 16

Ko pra ttens grunder - s 7-105.indd 16

11-01-13 09.46.13

an och säljaren kan bara gå till köparen för att kräva betalning. När köparen väl fått klockan har han också blivit ägare till den och då har det uppstått ett sakrättsligt förhållande mellan honom och klockan.

Han kan då hävda sin (sak-)rätt till klockan inte bara gentemot säl­ jaren utan även gentemot alla andra personer.

2.2 Köplagens innehåll Köplagen är indelad i olika huvudavsnitt, varav vissa innehåller någ­ ra underavsnitt. Lagens inledande bestämmelser behandlar lagens tillämpningsområde, 1–2 §§, reglernas dispositiva karaktär, 3 §, samt förhållandet till konsumentköplagen och lagen om internationella köp, 4–5 §§. Därefter följer reglerna om varans avlämnande, 6–11 §§. Bestämmelser om risken för varan finns i 12–16 §§. Regler om varans beskaffenhet finns i 17–21 §§. Lagen innehåller vidare regler om påföljder vid dröjsmål med varans avlämnande, 22–29 §§, och påföljder vid fel i varan, 30–41 §§. Vissa gemensamma bestämmel­ ser om påföljder vid säljarens avtalsbrott återfinns i 42–44 §§. I la­ gen behandlas därefter köparens skyldigheter, 45–50 §§, och påfölj­ der vid köparens avtalsbrott, 51–60 §§. I 61–63 §§ regleras vad som gäller vid ett ännu inte inträffat men befarat avtalsbrott. Vissa be­ stämmelser som är gemensamma för fall då köpet hävs och när om­ leverans ska ske, finns i 64–66 §§. Regler om skadeståndets omfatt­ ning finns i 67–70 §§. Köplagen avslutas därefter med regler om ränta, 71 §, vård av varan, 72–78 §§, avkastning av varan, 79–81 §§ och vissa meddelanden, 82 §.

2.3 Köplagens tillämpningsområde Objektet för köplagen är lös egendom. Detta står i lagens 1 §. Vi har tidigare angett vad som menas med lös egendom. Lös egendom är t ex lösa saker, byggnader på annans mark, hyresrätter, fordringar, aktier och andra värdepapper. Köplagens regler är emellertid i första hand utformade med tanke på köp av lösa saker. I lagen används inte termen lös egendom utan i stället uttrycket ”vara”.

Trots att köp av byggnad på annans mark är lös egendom enligt vad vi tidigare sagt, gäller inte köplagens regler om fel och om påfölj­ der för fel beträffande sådana köp. Här gäller i stället samma reg­ler 17

Ko pra ttens grunder - s 7-105.indd 17

11-01-13 09.46.13

om säljarens felansvar som gäller beträffande fast egendom och dessa regler finns i jordabalken. Detta framgår av 1 §. Förklaringen är den, att säljarens felansvar när det gäller byggnad på annans mark har ett närmare samband med köp av fast egendom än med köp av lös egen­ dom. Vidare är det så, att även tomträtt är lös egendom, men inte heller här gäller köplagen när det rör sig om överlåtelse av tomt­rätt, enligt en särskild bestämmelse i 1 §. För överlåtelse av tomträtt gäller i stället samma regler som för fast egendom. Beträffande upplåtelse (alltså inte överlåtelse) av tomträtt finns dessutom en speciell regel i köplagens 1 §, som vi inte närmare går in på här.

Eftersom vi använt de juridiska begreppen överlåtelse resp upplå­ telse, kanske vi också mycket kortfattat ska säga något om vad de betyder. Med överlåtelse menas ett avtal som innebär en total över­ gång av den tidigare innehavarens (överlåtarens) rätt. Ett exempel på överlåtelse är att en fastighetsägare säljer sin fastighet. Om en person där­emot inte överför hela sin rätt utan i stället endast en begränsad del av den, är det fråga om upplåtelse. Ett exempel på upplåtelse är att en fastighetsägare hyr ut en lägenhet i sin fastighet.

Karakteristiskt för köp är att det avser överlåtelse av en rättighet, inte upplåtelse av en begränsad rätt till egendomen. Skillnaden mel­ lan överlåtelse och upplåtelse i detta sammanhang är i stort den, att vid överlåtelse överför man äganderätten, medan man vid upplåtelse behåller äganderätten men ger någon annan en begränsad rätt i egen­ domen enligt vissa regler. Om någon upplåter en begränsad rätt i sin egendom, exempelvis hyr ut sin lösa egendom eller pantsätter den, gäller således inte köplagen. Köplagen reglerar för övrigt inte bara köp utan också byte av lös egendom. Lagen används alltså i tillämp­ liga delar även på byteshandel.

Genom köplagens 2 § görs en avgränsning mot tjänster o dyl. Ett köpeavtal avser ofta varor som ska tillverkas. Köplagen ska tillämpas på ett avtal om beställning av en vara som ska tillverkas, om inte beställaren ska tillhandahålla en väsentlig del av materialet. Ett så­ dant avtal som faller under köplagen brukar kallas tillverkningsköp.

Om den som beställer varan själv tillhandahåller en väsentlig del av materialet, består tillverkarens arbete huvudsakligen av själva arbets­ insatsen (eller annan form av tjänst) och köplagen är därför inte til­ lämplig. Ett sådant avtal, som faller utanför köplagen, kallas arbets­ beting och ska bedömas efter de principer som gäller för avtal om tjänster. En annan sak är, att dessa principer i praktiken ofta leder till ett resultat som inte väsentligen avviker från köplagens regler. Inom konsumenträtten finns en särskild lag, konsumenttjänstlagen, som 18

Ko pra ttens grunder - s 7-105.indd 18

11-01-13 09.46.13

reglerar vissa avtal om tjänster inom det konsumenträttsliga områ­ det. Vi kommer att behandla denna lag längre fram i kapitel 7.

Köplagen gör även en avgränsning mot byggnadsentreprenad o dyl. Köplagen ska inte tillämpas på avtal om uppförande av bygg­ nad eller annan fast anläggning på mark eller i vatten även om det rör sig om lös egendom. I praktiken regleras dessa avtal oftast genom utförliga standardavtal. Även om köplagen alltså inte gäller avtal om uppförande av byggnad m m, så är lagen tillämplig på köp av bygg­ nadsmaterial och tillbehör. Köplagen gäller således leverans av t ex dörrar, fönster och badkar. Den omständigheten att varan monteras i byggnaden och på så sätt blir fast egendom, påverkar inte köplagens tillämplighet. Köplagen gäller även köp av monteringshus, när upp­ förandet inte ingår i säljarens skyldigheter.

Slutligen tar köplagens 2 § upp ytterligare en gränsdragning mel­ lan köp och avtal om tjänster. Om den som ska leverera en vara också ska utföra en arbetsinsats som hör ihop med varan eller någon annan tjänst och tjänsten utgör den övervägande delen av hans för­ pliktelse, ska köplagen inte tillämpas. Med hjälp av denna regel får man alltså ta ställning till, om exempelvis ett avtal som omfattar le­ verans av maskiner eller annan utrustning samt installation, monte­ ring eller andra tjänster i anslutning till leveransen, ska betraktas som ett köp eller inte. Så länge leveransen av varan – och inte tjänsten – framstår som den övervägande delen av leverantörens prestation, så länge betraktas avtalet som ett köp. Denna bestämmelse besvarar emellertid inte frågan om olika delar av ett avtal, som i sig innehåller både en köp- och en tjänstedel, kan eller ska bedömas fristående från varandra. Sådana avtal får bedömas från fall till fall. Det kan exem­ pelvis vara naturligt att betrakta ett avtal om leverans av teknisk ut­ rustning och om årlig service på denna utrustning som två delar, dels ett köpeavtal, dels ett tjänsteavtal.

Köplagen gäller enligt 4 § inte i de fall då konsumentköplagen är tillämplig. Alla konsumentköp faller således utanför köplagen. Köp­ lagen är alltså tillämplig på köp mellan näringsidkare, men även på köp privatpersoner emellan samt i de fall en privatperson säljer till en näringsidkare.

Köplagen gäller enligt 5 § heller inte när lagen om internationella köp är tillämplig. Även internationella köp faller således utanför köp­lagen. Se vidare kap 9 Internationella köp.

Föreskrifterna i köplagen är dispositiva, dvs parterna ”disponerar” över reglerna på så sätt, att de kan avtala bort dem, helt eller delvis. I lagen framgår detta av 3 §, där det står, att ”lagens bestämmelser till­ 19

Ko pra ttens grunder - s 7-105.indd 19

11-01-13 09.46.13

lämpas inte i den mån annat följer av avtalet, av praxis som har ut­ bildats mellan parterna eller av handelsbruk eller annan sedvänja som måste anses bindande för parterna”. Avgörande vikt ska således fästas vid det som parterna avtalat och dit hänförs också sådant, som utan att vara uttryckligt avtalat, ”följer av avtalet”. Man kan alltså tolka in sådant i avtalet som inte bokstavligen står där eller fylla ut avtalet med sådant som inte uttryckligen finns med i avtalet.

Det är inte ovanligt att man använder sig av olika formulär vid köp. Till formulären räknas inte bara allmänna kontraktsvillkor, ofta kallade allmänna leveransvillkor, utan även andra villkor som är tryckta på ordersedlar, ordererkännanden, fakturor m m. Villkoren är vanligen utarbetade av branschorganisationer. Ibland har de till­ kommit genom förhandlingar mellan olika organisationer eller mel­ lan olika näringslivsorganisationer och konsumentombudsmannen.

Dessa formulär har numera nått en sådan utbredning att de i vissa rättsförhållanden i praktiken ersätter väsentliga delar av köplagen.

Hela detta rättsliga område brukar kallas formulärrätten och de fär­ digtryckta formulären som säljaren ofta använder sig av kallas stan­ dardavtal. Genom att köplagen är dispositiv, gäller dessa formulär i stället för lagen (i de fall de har använts).

Av citatet ur 3 § framgår vidare, att tidigare praxis mellan parterna samt handelsbruk eller annan sedvänja har betydelse för förhållandet mellan säljaren och köparen. Detta innebär, att den praxis som par­ terna själva tidigare tillämpat kan ha företräde framför lagens be­ stämmelser och när det gäller kommersiella förhållanden kan han­ delsbruk, dvs fast och utbredd praxis vid köp av visst slag, sätta köp­lagens regler åt sidan. Handelsbruk eller annan sedvänja har fö­ reträde framför lagen endast om det är fråga om ett bruk eller en sedvänja som måste anses bindande för parterna. Ett handelsbruk eller en sedvänja som framstår som oskälig kan således sättas åt sidan eller jämkas. I vissa fall kan det vara svårt att avgöra om det föreligger något fast handelsbruk eller annan sedvänja som ska innebära att lagen sätts åt sidan.

Sammantaget betyder detta, att först och främst gäller det som parterna har avtalat. I andra hand gäller den praxis parterna själva tillämpat eller den affärspraxis som allmänt tillämpas inom den ak­ tuella branschen. Först i tredje hand, om varken avtalet eller praxis kan tala om vad som gäller, tillämpas köplagen.

20

Ko pra ttens grunder - s 7-105.indd 20

11-01-13 09.46.14

2.4 Var ska varan avlämnas?

Reglerna om detta finns i köplagen under rubriken Varans avläm­ nande, närmare bestämt i 6–7 §§ som handlar om hämtningsköp och transportköp.

Begreppet avlämnande är en juridisk fackterm som har betydelse i flera olika avseenden. För det första är avlämnandetidpunkten knu­ ten till olika regler om säljarens dröjsmål. För det andra knyts reg­ lerna om vem som står risken för varan till avlämnandet. Genom reg­lerna om riskens övergång får avlämnandet dessutom betydelse i fråga om den tidpunkt som ska läggas till grund för bedömningen om varan är behäftad med fel. Vidare har avlämnandet bl a betydelse för fördelningen mellan säljaren och köparen av vissa kostnader för varan.

Som huvudregel gäller enligt 6 §, att varan ska avlämnas där säljaren vid köpet hade sitt affärsställe eller, om han saknade affärsställe som hade samband med köpet, där han hade sitt hemvist, dvs där säljaren var bosatt. Om inget annat avtalats, ska köparen således i regel hämta varan hos säljaren. Naturligtvis ska t ex varor, som köpts i en butik, avlämnas där och inte i säljarens bostad. Däremot har säljaren enligt lagen inte någon skyldighet att sända varorna till köparen. En särskild bestämmelse gäller enligt 6 § om parterna vid köpet visste om att varan fanns på en annan plats. Då ska avlämnandet äga rum där varan fanns.

Köplagen räknar således med att köpet i första hand är ett s k hämt­ ningsköp, vilket ju också är lagens rubrik för denna bestämmelse.

Vidare framgår det av 6 §, att varan är avlämnad först när köparen har tagit hand om den. Detta innebär exempelvis, att det inte är tillräckligt att varan ligger redo i säljarens magasin och att säljaren är beredd att låta köparen få den när köparen kommer för att hämta varan. Varan är inte avlämnad förrän köparen verkligen har tagit hand om den.

Köplagens 7 § innehåller regler om s k transportköp, dvs köp där varan på grund av avtalet, tidigare praxis mellan parterna, handels­ bruk eller sedvänja ska transporteras från säljaren till köparen. I den­ na paragraf behandlas dels transport inom en och samma ort, s k platsköp, dels transport från en ort till en annan, s k distansköp.

Vid platsköp gäller följande: Om varan ska transporteras till köpa­ ren inom en och samma ort eller inom ett område där säljaren vanligen sköter distributionen av liknande varor, sker avlämnandet när varan överlämnas till köparen. Om en säljare i Stockholm ska transportera en vara till en köpare som bor i Stockholm, är varan avlämnad först när 21

Ko pra ttens grunder - s 7-105.indd 21

11-01-13 09.46.14

den överlämnas till köparen (bild 1). Detta gäller oav­sett om säljaren själv utför transporten, om han anlitar en transportfirma, om varan sänds med post eller om den transporteras på annat sätt.

Bild 1 Om en säljare i Stockholm sänder en vara till en köpare i Stockholm är varan avlämnad först när den överlämnas till köparen, oavsett om säljaren anlitar en transportfirma eller själv utför transporten.

Vid distansköp gäller följande: Om varan ska transporteras till köpa­ ren från en ort till en annan eller inom ett område där säljaren inte vanligen sköter om distributionen, sker avlämnandet när varan över­ lämnas till den transportör som har åtagit sig transporten från av­ sändningsorten. Om en säljare i Stockholm sänder en vara till en köpare i Vitaby och därvid anlitar en transportfirma, är varan avläm­ nad redan när den överlämnas till transportfirman (bild 2).

När är varan avlämnad om säljaren själv utför transporten från en ort till en annan eller själv kör med varan inom ett område där han vanligen inte har hand om distributionen? I detta fallet gäller att varan är avlämnad när den överlämnas till köparen. Om en säljare i Stockholm ska sända en vara till en köpare i Vitaby och därvid själv utför transporten, är varan avlämnad först när den överlämnas till köparen (bild 3).

(Inom parentes kan nämnas, att begreppet distansköp, som vi nu använt, är något helt annat än begreppet distansavtal, som vi tar upp i kapitel 6.)

Termen överlämna, som används i lagtexten, är inte helt entydig.

Bedömningen av den exakta överlämnandetidpunkten i samband med lastning och lossning, dvs medan överlämnandet till transpor­ tören eller köparen håller på att ske, får göras från fall till fall.

22

Ko pra ttens grunder - s 7-105.indd 22

11-01-13 09.46.15

Bild 2 Om en säljare i Stockholm sänder en vara till en köpare i Vitaby och då anlitar en transportfirma är varan avlämnad redan när den överlämnas till transportfirman.

Bild 3 Om en säljare i Stockholm sänder en vara till en köpare i Vitaby och då själv utför transporten är varan avlämnad först när den överlämnas till köparen.

Som vi tidigare sagt, kan bl a handelsbruk eller annan sedvänja sätta köplagens bestämmelser ur spel och detta gäller naturligtvis även be­ stämmelserna om avlämnande. I ett rättsfall ansåg domstolen t ex att dörrar på grund av handelsbruk fick avlämnas på en byggarbetsplats trots att någon leveransplats inte var avtalad.

Säljarens skyldigheter i samband med avlämnandet av varan anges ofta i köpeavtalet genom en hänvisning till en leveransklausul, t ex ”fob” (fritt ombord). Detta gäller framför allt vid internationella och kommersiella köp. På den internationella köprättens område har le­ veransklausulerna och deras innebörd utvecklats främst genom de av 23

Ko pra ttens grunder - s 7-105.indd 23

11-01-13 09.46.17

Internationella Handelskammaren fastställda definitionerna i de s k incoterms. Den förhållandevis snabba utvecklingen av transportför­ hållandena medför ett kontinuerligt behov av att revidera leverans­ klausulerna. Eftersom man inte gärna kan gå in och ändra i köplagen för att kontinuerligt anpassa lagen efter denna utveckling, har man bestämt sig för att inte ha med några regler om leveransklausuler i köplagen. Ett undantag finns och det gäller klausulen ”fritt” (”fritt levererad” eller ”levererad”) tillsammans med angivandet av en viss ort. Denna klausul finns inte med i incoterms men används ofta i inrikeshandeln. Innebörden av denna leveransklausul är att varan inte anses avlämnad förrän den har kommit fram till den angivna orten.

Om säljaren genom avtalet eller av annan anledning är skyldig att ordna med transport av varan, ges i 8 § vissa allmänna föreskrifter.

Där står, att om säljaren ska ordna transporten av varan, så ska han ingå avtal om transport till bestämmelseorten med lämpligt trans­ portmedel och på sedvanliga villkor för en sådan transport.

2.5 När ska varan avlämnas?

När ska leverans ske? Om tidpunkten inte är avtalad eller framgår på något annat sätt, ska varan enligt 9 § avlämnas inom skälig tid efter köpet. Vad som är skälig tid varierar beroende på omständigheterna, bl a på om varan ska tillverkas efter köpslutet, eller kanske tas från ett lager någonstans. En skälig tidsperiod kan naturligtvis även vara ge­ nast eller en relativt kort tidsperiod. Om parterna däremot kommit överens om en viss tidsrymd inom vilken leverans ska ske, t ex ”nästa vecka” eller ”senast på onsdag”, får säljaren bestämma den exakta tidpunkten inom denna tidsram, om det inte framgår av omständig­ heterna att det är köparen som har denna valmöjlighet.

Slutligen framgår det av 9 § att om varan ska hämtas av köparen och om det är säljaren som ska bestämma tidpunkten för avlämnan­ det, så ska säljaren underrätta köparen om när varan finns tillgänglig för avhämtning. Säljaren är skyldig att lämna köparen ett sådant meddelande i tid. Detta innebär, att köparen ska ha möjlighet att kunna förbereda hämtningen av varan.

24

Ko pra ttens grunder - s 7-105.indd 24

11-01-13 09.46.17

2.6 Rätt att hålla inne varan Köplagens huvudregel är, att parterna ska fullgöra sina skyldigheter samtidigt. Har inget annat avtalats är köpet ett kontantköp, dvs säl­ jaren är inte skyldig att lämna ut varan förrän han får betalt och kö­ paren är inte skyldig att betala förrän han får varan. Denna rätt att hålla inne sin egen prestation eller sin egen egendom kallas med en juridisk term för detentionsrätt. Detention kommer av det latinska detinere som betyder behålla.

I 10 § regleras säljarens rätt att hålla inne varan. Längre fram åter­ kommer vi till köparens rätt att hålla inne betalningen.

Om parternas avtal inte säger något annat, är säljaren inte skyldig att lämna ut varan förrän han får betalt. Han är heller inte skyldig att lämna ut dokument som representerar varan eller på något annat sätt göra sig av med förfoganderätten förrän köparen betalar för va­ ran.

Om köpet är ett distansköp är säljaren skyldig att avsända varan, men han får då i stället hindra att varan eller dokumentet som repre­ senterar varan lämnas ut till köparen, om det är så att han inte fått betalt.

2.7 Vissa kostnader för varan I 11 § regleras hur de kostnader för varan som har uppkommit före avlämnandet ska fördelas mellan parterna i de fall då fördelningen inte är reglerad i avtalet eller bestäms av t ex handelsbruk. Huvudre­ geln är att säljaren svarar för sådana kostnader för varan som har uppkommit före avlämnandet. Det kan exempelvis vara kostnader för transport, försäkring och lagring. Kostnader som uppstår efter det att avlämnandet ägt rum, ska bäras av köparen. Från denna hu­ vudregel görs undantag för kostnader som beror på att avlämnandet har försenats på grund av något förhållande på köparens sida. Un­ dantaget avser alltså bara sådana tilläggskostnader som förseningen har medfört. Observera att undantaget inte går ut på att det är själv­ klart att köparen ska stå för tilläggskostnaderna, även om det i de flesta fall ter sig rimligt att köparen får svara för dem.

25

Ko pra ttens grunder - s 7-105.indd 25

11-01-13 09.46.17

2.8 Vem bär risken för varan?

Vad innebär det att bära risken för varan? Svaret ges i 12 § som säger, att om varan skulle försämras eller minskas genom en händelse för vilken köparen bär risken, är han skyldig att betala den fullt ut trots att den vara som han erhåller inte är kontraktsenlig. Skulle varan ha förstörts eller kommit bort måste köparen således betala den, trots att han kanske inte får något utbyte alls för sina pengar. Paragrafen får betydelse framför allt i fråga om olyckshändelser, t ex eldsvådor och åsknedslag, men också handlingar av utomstående personer som varken säljaren eller köparen ansvarar för faller in under denna para­ graf. Det kan exempelvis röra sig om skadegörelse av någon utomstå­ ende eller att varan har blivit stulen och man inte vet var den är.

Som huvudregel gäller enligt 13 §, att risken för varan går över på köparen när varan avlämnas. Om parterna har avtalat om när varan ska anses avlämnad, gäller naturligtvis den tidpunkten. Om däremot ingenting är bestämt om när varan ska anses avlämnad, så gäller reg­ lerna i 6–7 §§ som vi tidigare talat om. Enligt bild 2 (s 23), som gäller distansköp, övergår risken från säljaren till köparen när trans­ portfirman omhändertar varan. Om t ex transportfirmans bil körs så vårdslöst under sin färd mellan Stockholm och Vitaby att varan ska­ das, måste köparen ändå erlägga full betalning, eftersom han bar ris­ ken för varan när olyckan inträffade. Handlar det om platsköp eller om distansköp där reglerna om platsköp används, går risken över på köparen först när varan överlämnas till köparen (se bild 1, s 22, och bild 3, s 23). Om varan har sålts ”fritt”, ”fritt levererad” eller ”levere­ rad” med angivande av en viss ort, går risken för varan inte över till köparen förrän varan har kommit fram till den ort som har angetts i klausulen.

I 13 § andra stycket finns ett undantag från den huvudregel vi just gått igenom. Detta undantag innebär, att risken går över på köparen redan innan avlämnandet ägt rum, om avlämnandet fördröjs och denna fördröjning beror på köparen eller något förhållande på hans sida, under förutsättning att säljaren har gjort det som ankommer på honom för att varan ska kunna avlämnas i tid. Risken går emellertid inte över på köparen förrän den tid som köparen kan ha på sig för att avhämta varan eller ta emot den har gått ut. Om parterna t ex har avtalat, att köparen skulle hämta varan mellan den 5 och den 10 augusti, men inte håller denna tid, utan kommer en vecka senare, övergår risken för varan på köparen den 10 augusti. Det var ju senast denna dag han skulle hämta varan.

26

Ko pra ttens grunder - s 7-105.indd 26

11-01-13 09.46.17

I 13 § tredje stycket finns slutligen en specialbestämmelse om tidpunkten för riskens övergång som säger, att om köparen ska hämta varan på någon annan plats än hos säljaren, så går risken över på köparen när tiden för avlämnandet är inne och köparen har fått reda på att varan finns tillgänglig för avhämtning. Detta gäller även om den tidsperiod som köparen har på sig att hämta varan inte har löpt ut. Om således i vårt exempel ovan, köparen den 6 augusti får meddelande om att varan finns tillgänglig för avhämtning på någon annan plats än hos säljaren, så går risken över på köparen redan denna dag.

I 14 § finns en bestämmelse som kompletterar de regler om ris­ kens övergång som vi nu har talat om. Denna bestämmelse säger, att risken för varan aldrig går över på köparen förrän det genom märk­ ning, anteckning i transportdokument eller på annat sätt har gjorts klart, att varan är avsedd för köparen. Man brukar säga, att risken inte går över på köparen förrän varan har individualiserats för köpa­ rens räkning. Denna bestämmelse har betydelse endast vid köp av andra varor än individuellt beskaffade varor. Bestämmelsen innebär bl a en modifiering av huvudregeln i 13 § att risken för varan övergår på köparen då varan avlämnas. Om avlämnandet skett utan att varan dessförinnan har blivit avskild för köparen, t ex i de fall då varan transporteras som en del av en hel skeppslast med likadana varor, övergår risken på köparen inte vid överlämnandet till transportören (vilket skulle varit fallet enligt 7 § andra stycket), utan först när det parti som avtalet avser, har blivit avskilt för köparen.

Om köpet avser en vara som vid förvärvstillfället befinner sig un­ der transport, när övergår då risken från säljaren till köparen? Ja, svaret på denna fråga finns i köplagens 15 §. Här sägs, att i sådana fall går risken över på köparen vid köpet, om det inte framgår av omständigheterna att köparen har åtagit sig att bära risken redan från den tidpunkt då varan överlämnades till den transportör som har utfärdat transportdokumentet. Men, även om det skulle framgå av omständigheterna att köparen har åtagit sig att bära risken för varan från den tidpunkt då den överlämnades till den transportör som utfärdat transportdokumentet, bär säljaren ändå risken för va­ ran om han kände till eller borde ha känt till att varan vid köpet hade förstörts, kommit bort, försämrats eller minskat, men inte upplyst köparen om det.

I köplagens 16 § finns ett specialstadgande om risken för varan vid öppet köp. Öppet köp innebär att köparen och säljaren har av­ talat om att köparen under viss tid efter det att säljaren avlämnat 27

Ko pra ttens grunder - s 7-105.indd 27

11-01-13 09.46.17

Köprättens grunder

KÖPRÄTTENS GRUNDER

peter gerhard

PETER GERHARD har under många år varit verksam som universitetslektor i handelsrätt vid Lunds Universitet.

Han arbetar som konsult och ansvarar också för olika utbildningsprogram inom närings­livet.

PETER GERHARD

Köprättens grunder

Varje dag äger en mängd olika köp rum. Det kan gälla köp av ett par skor, en bil eller mer komplicerade köp av hela anläggningar till industrin. De rättsliga regler som behandlar köpet har därför stor betydelse.

Varje dag ingås också åtskilliga avtal om tjänster. Bilen behöver lämnas in för reparation, båten kräver vinterför­varing och huset måste lagas. Även de regler som behandlar konsumentens avtal med näringsidkare om olika tjänster spelar därför en viktig roll.

Denna bok behandlar köplagen, konsumentköplagen, konsumentkreditlagen, lagen om obehöriga transaktioner med betalningsinstrument, avbetalningsköplagen och konsumenttjänstlagen. Vidare tar boken upp di­stans­- och hemförsäljningslagen som reglerar bl a sådana avtal som ingås­ på Inter­net och som även innehåller regler om hemförsäljning. Dessutom be­hand­las internationella köp i ett särskilt kapitel­.

Boken är främst avsedd att användas som grundläggande lärobok vid universitet och högskolor samt inom oli­ka yrkeskurser och företagsinterna utbildningar, men den lämpar sig också väl för var och en som på egen hand vill sätta sig in i köprättens grun­der.

För att göra de olika reglerna mer lättillgängliga har boken­försetts med lagtextbilagor.

Best.nr 47-09544-5

Tryck.nr 47-09544-5-00

11 uppl

Ko pra ttens grunder omsl uppl 11.indd 1

11-01-28 10.52.24