9789113024516

Arstafruns

dolda dagbรถcker

Kristina Ekero Eriksson

Kristina Ekero Eriksson

Å rstafruns dolda dagböcker

I_Årstafrun.indd 3

2010-06-08 15.50

Norstedts Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 © 2010 Kristina Ekero Eriksson och Norstedts, Stockholm Grafisk form & sättning: Lars Molin Omslag: John Persson Kartor på för- och eftersättssidor: Stig Söderlind Tryckt hos WS Bookwell, Finland 2010

I_Årstafrun.indd 4

2010-06-08 15.50

Innehåll Förord Årsta, 1812 1.Det stora slåtterölet 2. Barndom och bröllopslycka 3. De sörjande föräldrarnas hjärtfrätande sorg 4. Infamt tjänstepack och kär informator 5. Broder Bellman dör 6. Visiter, kontravisiter och ärenden i stan Årsta, 1815 7. Min sorg över detta barns elakhet är gränslös 8. Den glada utflykten till Svartsjö slott 9. Mutmiddag och militärkarriär 10. Fester skingrar saknaden 11.Stölden 12.Stockholmsnöjen 13.Generalexercis och spansk fluga Årsta, 1820 14. Den stora hästslakten 15. Krig och kärlek 16.Brandhjälten – och hans fall Årsta, 1825 17. Avsked för löjtnant von Schnell 18. Årstas liderliga pigor 19.Hans Abraham i pigkammaren 20. Sturska och försupna drängar 21.Åtrå och otrohet på Årsta 22. Saknad av en vacker vy

I_Årstafrun.indd 5

7 13 19 30 50 60 80 92 99 103 110 117 133 142 145 152 159 163 169 177 187 191 201 213 219 226 231

2010-06-08 15.50

I_Årstafrun.indd 6

23.Krig och myteri Årsta, 1830 24. Söta far är inte längre sig lik 25.Förgiftning, mord och sjukdom 26. Ryttmästarens död 27. Hans Abrahams sista tid Årsta, 1835 Årsta, 1841 Epilog

239 251 255 260 269 271 281 285 295

Slutord Tackord Källor Bildförteckning Personregister

303 306 309 313 315

2010-06-08 15.50

Förord

b Vid midso mmar t id 1813 kunde Märta Helena Reenstierna, mer känd som Årstafrun, se hur det vita travstoet Jungfrun leddes ut ur sin spilta och skrittade grusvägen bort från Årsta gård. En gång hade hästen tillhört hennes son, Hans Abraham, han som drunknat året innan, 32 år gammal.

Hon fick med sig nytt betsel, halsband, täcke och bukgjord samt litet bröd. Jag fägnade henne om aftonen med en kaka bröd och skänkte tårar åt dess forne ägares dyra minne. Klockan 5 minuter före 3 avgick min oförgätlige sons vita sto Jungfrun, till sin nya husbonde, nu jämt efter datum i dag 7, månader, sedan hennes förre ägare bortgick från mig usla; och då han dagen förut åkte med henne, för släden, till staden, men måste gå i brist på snöföre.

Jungfrun bar på så många minnen från gladare dagar, och sådana hågkomster var en stor del av Märta Helenas liv vid denna tid. För när den kära hästen fördes bort till Årstafruns bror i Småland fanns inte något av hennes åtta barn längre i livet. Också barnens far och Märta Helenas make ryttmästaren Christian Henrik von Schnell, var död. Hon ensam levde kvar.

Det är just denna känsla av förlust, saknad och vemod som präglat min bild av Årstafrun. När jag första gången läste dagboken och beskrivningen av hur Jungfrun leddes bort, blev jag rörd vid tanken av hur det hade varit om min mamma ensam gått omkring i vår trädgård och att jag, min bror och pappa inte längre fanns.

De flesta idag skonas från de slags tragedier, som var så vanliga i Märta Helena Reenstiernas tid. Ändå kan man som nutida läsare 7

I_Årstafrun.indd 7

2010-06-08 15.50

f ör or d

känna igen sig i hennes tankar. De känslor hon ger uttryck för i dagboken – som förtvivlan, oro, saknad, att bli sviken och otacksamt bemött – kan återuppväcka känslor hos en själv, även om de har sitt ursprung i helt andra händelser än dem Märta Helena upplevde.

Fast sorg är långt ifrån det enda som bör förknippas med Årstafrun – hon var slagfärdig, spirituell och älskade att roa sig. Att få dansa i sidenskor under brinnande vaxljus, spela kort och sjunga visor hos grannarna på Årsta holmar, läsa böcker, fara hem i månskenet efter att ha roat sig i Kungsträdgården, resa på utflykter till Drottningholms slott eller bara få njuta av stillheten i hennes undersköna engelska park – det var hennes livs passioner. Men alla Märta Helenas förströelser skuggades av hennes förflutna. Bara några år efter att hon blivit Årstas härskarinna 1775 började olyckorna att kanta hennes väg. Som hon själv uttryckte det på sin ålderdom när katastrof följt på katastrof – Ack! Vad jag ägt och förlorat! Allt.

Trots att Märta Helena Reenstierna skrev dagbok varje dag i nästan 50 års tid är bara en femtedel av hennes liv känt för allmänheten.

Bara en sådan liten del av hennes dagböcker har tidigare publicerats. För knappt 70 år sedan satt tre kunniga folklivsforskare iklädda kavaj och fluga och valde ut vilka delar av dagboken som skulle ges ut. Att ta med allt var en omöjlighet. Renskrivet på maskin fyller dagböckerna 5 000 A4-sidor och att läsa dem är som att hamna mitt i en lavin av 200 år gamla händelser. Därför valde redaktionen ut vissa dagar för att läsaren skulle få »en sammanhängande uppfattning av händelseförloppet kring författarinnan och en klar förställning om alla de sysselsättningar, som fylla hennes dag.« Detta urval publicerades i tre band, betitlade »Årstadagboken – journaler från åren 1793–1839« och det var den utgåvan som Lars Widding använde sig av när han på 1960-talet skrev sina kåserande böcker om frun på Årsta. Sedan dess har det varit tyst om henne. Även om Årstafruns »sysselsättningar« med spritning av ärtor, slakt, ljusstöpning och handarbete är intressanta, så är de i mitt tycke inte det mest märkliga man kan berätta om hennes liv. Då är hennes förhållanden till de människor som stod henne nära mer 8

I_Årstafrun.indd 8

2010-06-08 15.50

f ör or d

fängslande – maken Christian Henrik, sonen Hans Abraham, de sju döda barnen, vännen Carl Michael Bellman, gårdens informator herr Kindberg, grannarna på Årsta holmar, höga officerare i sonens regemente, den svekfulle brodern Johan Abraham och inte minst Årstas liderliga pigor och fullsupna drängar.

Jag anade att det fanns mycket mer information om dessa följeslagare att hämta i originaldagboken än i den publicerade utgåvan, och så snart jag börjat läsa den kompletta dagboken såg jag till min stora glädje att det stämde. Det är uppenbart att man under 1940och 1950-talen,när »Årstadagboken« publicerades, valt bort uppgifter som ansågs vara moraliskt känsliga. Det gäller särskilt sådant som rörde sonen Hans Abrahams karaktär och hans relation till Årstafrun och gårdens pigor. Att han smög till sig en kyss av kökspigan kunde få komma med i den tryckta utgåvan, men resten – otänkbart.

Många intressanta och avslöjande detaljer om Årstafrun och hennes familj har därför varit dolda – fram till nu.

Dessvärre har även jag varit tvungen att sålla bort oändligt mycket, Märta Helena Reenstierna lämnade efter sig mer än man rimligen kan önska och begära. När man väl tagit sig igenom alla hennes dagböcker väntar »Allehanda«, en journal som hon förde parallellt med dagboken under mer än 20 år.

Bland hennes efterlämnade papper, som i likhet med dagböckerna förvaras i Nordiska museets arkiv, finns dessutom listor över inbjudna till de storslagna slåtterölen på Sjöängen, förteckning (i bokstavsordning) över alla föremål som byttor, kanoner, korkar och annat som forslades dit, liksom de dikter som Bellman skaldat till Årstaherrskapets ära.

Bland de gulnade papperen hittar man också listor över De maträtter jag mest tycker om och Vad jag sett – där kröningar, nöjen och sevärdheter räknas upp. Här finns också Nyare och äldre danser nedtecknade liksom Namn på åtskilliga spel med kort och tärningar, för dem som utan annat besvär förnöta deras, av Gud skänkta dagar. Även arrendekontrakt sparades, liksom Gamla fordringar och Projekt till vilka som (om Gud vill) skola anmodas att följa mitt stoft till graven.

9

I_Årstafrun.indd 9

2010-06-08 15.50

f ör or d

Det är en skatt utan dess like.

Om man dessutom kompletterar hennes egna papper med bouppteckningen, uppgifter från domstolsprotokoll och information från kyrkoböcker får man en enastående inblick i en adelsdams liv – och död.

Trots att källorna är så rika har förvånansvärt lite skrivits om Årstafrun under årens lopp. Förutom ovan nämnda verk har nästan ingenting publicerats om henne förutom kortare artiklar. Och väldigt få, om ens någon – har använt sig av hela den omfattande dagboken.

Inte en enda avhandling har skrivits om denna intressanta kvinna vars liv man kan följa i detalj.

Att min skildring tar sin början 1812har att göra med mina egna minnen av dagboken. Jag stötte på Årstafrun första gången när jag var 18 år och sommarjobbade på ett boklager. I en stor container på asfaltgolvet låg kantstötta böcker och när jag hävde mig över kanten kunde jag fånga upp »Årstadagboken« del 2 och 3. Eftersom jag saknade första delen hamnade jag mitt i berättelsen om Årstafrun och kunde bara ana att något fruktansvärt drabbat henne. Hon var så ensam, allt var så sorgligt, vad hade egentligen hänt? Kanske av denna anledning börjar min bok om hennes liv 1812,just när hennes ende kvarlevande son drunknat. Visst hände det en hel del i Märta Helena Reenstiernas liv även efter sonens död, men jag har valt att fokusera på den tid som hon själv alltid såg tillbaka på och trots allt betraktade som lycklig.

Huvuddelen av boken utspelar sig mellan åren 1772 och 1812,men här och där finns kapitel insprängda i texten som försöker sammanfatta Märta Helenas känsloliv under den ensamma ålderdomen, från och med sonens frånfälle fram till hennes egen död 1841. Det ska dock sägas att vissa citat som används för att beskriva stämningen i hennes liv, till exempel 1825,kan vara hämtade från dagboksanteckningar som skrivits ned något år före eller just efter 1825.

För att inte skapa onödiga barriärer mellan Årstafrun och läsaren, har jag valt att normalisera svenskan i hennes citat. Af har blivit av, öfra övre och så vidare. Ibland har jag valt att slå samman två eller 10

I_Årstafrun.indd 10

2010-06-08 15.50

f ör or d

flera citat som rör samma ämne, men som skrivits vid olika tillfällen.

När jag använt endast bisatsen i en lång mening har det hänt att jag börjat den meningen med stor bokstav. Jag har även moderniserat kommateringen, annars är allt som står i kursiverad stil hennes egna ord.

Kris t ina Eker o Eriksso n Stockholm i juni, 2010

I_Årstafrun.indd 11

2010-06-08 15.50

Årsta, 1812 Bedrövliga åtanke på allt!

Det end a so m verkade levande var det blodblandade vattnet som porlade fram ur hans näsa. Store Gud huru var han mörk och uppsvälld! Novembervinden slet i de uppskrämda betraktarnas hår och schalar. En karl hade kommit ut till Årsta redan vid niotiden på morgonen och draggat efter kroppen. Den hittades på närmare 13 meters djup i den halvfrysta Årstaviken där den legat sedan gårdagen. Skridskorna satt fortfarande fastspända när den livlösa kroppen drogs på kälke efter hästen Herre den korta biten hem. Nu bars Hans Abraham in i stenhuset och lades tillfälligt i sängskåpet i den halmgula matsalen, där han fram till nu tillbringat sina nätter.

Den mörklockige unge mannens kläder måste av nödtvång sprättas bort, man fick rentav klippa bort skjortan från den stela kroppen.

Röda fläckar bredde ut sig på de hemvävda linnelakanen. Högra benet var som förstenat och låg uppböjt som vore han på språng.

Men den 32-årige Hans Abraham von Schnell, tidigare löjtnant och Årstas arvtagare, skulle ingenstans — hans sista felsteg var taget, allt medan det obeskrivligt kalla vädret upplöstes i tö och slask.

Dödsdagen hade börjat så normalt. Modern, den 59-åriga Märta Helena Reenstierna, hade äntligen skrivit klart sitt långa brev till Sven Kindberg, sonens gamle informator som nu jagade lyckan på ön Saint-Barthélemy, den svenska kolonin i Västindien. Vilken kontrast mot det köldslagna Årsta, så här på dagen en månad före jul.

Inte för att kylan störde husets ägarinna nämnvärt. Hon satt vid sitt skrivbord i Blå förmaket där veden glödgades bakom kakelugnens 13

I_Årstafrun.indd 13

2010-06-08 15.50

Årst a f r uns d ol da d a gböc ker

luckor. Att skriva var en nådegåva från Gud! Intill henne, under myllret av småtavlor som täckte den blå väggen, stod den gustavianska blåvita soffan med tillhörande stolar. De blå gardinerna dolde delvis utsikten över Märta Helenas lilla trädgård, där äppelträd och syrenbuskar stod nakna i vinden. I rummet dröjde sig en doft av nykokt korv kvar – ett bestyr som Märta Helena själv skött om dagen före i stenhusets kök. Jag kokade själv all korven och hade den lyckan att inte en enda gick sönder, trots att alla blev genomkokta.

Sonen hade tillsammans med mjölnaren Bergman begett sig iväg till krogen Grönbrink mitt på dagen. För länge sedan hade Märta Helena upphört att förvånas över sonens olämpliga umgänge. När de promenerade iväg hade hon ställt sig vid matsalsfönstren och sett dem försvinna nedför backen mot isen för att börja skrinna iväg, en sträcka som tog en kvart om de var snabba. I väntan på sonen satte sig Märta Helena i sin soffa och började nysta en svart svårhanterlig ylletråd. Hon kastade oftare och oftare blickar mot pendylen på väggen, men sonen dök inte upp. Jag började mer och mer bli orolig över hans långa bortavaro. Av och an vankade hon, med hjärtat i halsgropen som så många gånger förr, Hans Abraham oroade ofta sin mor. Så öppnades äntligen porten till stenhuset, men i sorlet av upprörda röster kunde hon inte höra sin sons stämma. I stället för Hans Abraham klev Årstas arrendator, den 38-årige Jakob Ekmark, över tröskeln till Blå förmaket – bestört. Det han sa lät i förstone alldeles obegripligt, men snart gick budskapet fram. Klockan var då lite före fem på eftermiddagen.

y Tolv dagar efter katastrofen ägde det dystraste av avsked rum.

Mörkret och några vilsna snöflingor omslöt Årsta gård denna svarta decemberkväll 1812.Det var tyst på den skottade gårdsplanen trots att så många fanns på plats; kökspigan, ladugårdspigan, mamsell, trädgårdsmästaren, kusken, arrendatorn och brännmästaren, många i sällskap av sina familjer – alla stod de andäktigt och såg på hur 14

I_Årstafrun.indd 14

2010-06-08 15.50

å rs t a, 1812

Hans Abraham von Schnell bars ut i sin kista ur stenhuset. Han hade legat i Röda förmaket på lit de parade invid tända vaxljus i över en vecka. På trappen i allas blickfång stod den avlidnes moder – nu helt och hållet barnlös, sedan tidigare änka, föräldralös.

Hon var lika rofylld till sinnes som snön som for fram och åter i vinden framför hennes förgråtna ögon. På likvagnen placerades nu den tunga kistan. För att få ned kroppen i denna trånga sovkammare hade viss ansträngning krävts. Eftersom kroppen blivit likstel i en förvriden ställning, hade man varit tvungen att binda och sedan lägga tyngd på högra knäet och armarna för att få dem någorlunda raka. En fruktansvärd syn. När kroppen lades i kistan hade Märta Helena varit med och hållit handen under sonens stela huvud och då mörknade hans ansikte än mer vid rörelsen. Svart i ansiktet, liggande i den vackraste svepning; alla förvånades över den dödes utseende, liksom han blott låg och sov i sin rena klädnad.

Lockarna från peruken hängde stela kring Märta Helenas slitna ansikte där hon stod ensam på trappen i vintermörkret. Den svarta klänningen var utvidgad med kilar för att rymma hennes tilltagande fetma, skräddarens tjänster togs ofta i anspråk. Schalen drogs närmre kroppen. Å, bedrövliga åtanke på allt!

Så såg hon hur färden mot Brännkyrka kyrka började i maklig takt. Vagnen kantades av fem män som gav ett tämligen högtidligt utseende åt denna sorgeliga ceremoni. Båtsmannen Mollberg gick främst med en lanterna framför hästen och på ömse sidor om kistan vandrade två män bärande på var sitt ljus. Kroppen skulle nu förvaras i kyrkans lilla likrum i väntan på begravningen.

Bara en kort stund tidigare hade Märta Helena tryckt den sista ömma moderliga och outsägligt sorgsna kyss på hans kalla läppar. Han syntes så lite förändrad att alla däröver storligen förundrade sig och alldeles ingen lukt kändes av honom.

Men än skulle det dröja innan sonens kista sänktes ned i den frusna familjegraven, under de almar som Märta Helena låtit plantera på kyrkogården några år tidigare. Så många förberedelser av allahanda slag måste hinnas med inför begravningsölet: slakt, bröd15

I_Årstafrun.indd 15

2010-06-08 15.50

Årst a f r uns d ol da d a gböc ker

bak och tillagning av tolv sorters rätter. Krukväxterna i Gula kammaren kom ingen ihåg att vattna.

En tröst var att Märta Helenas högst älskade bror, den 49-årige Johan Abraham Reenstierna, rest från sitt hem Axamo i Småland – därmed kunde åtminstone en nära anhörig följa sonen ända fram till hans sista vilorum. Jordfästningar var nämligen ingen angelägenhet för fruntimmer, inte ens för en mor. Först efter begravningen kunde alla sörjande träffas över en måltid.

Så kom då sonens begravningsdag, som Märta Helena borde ha fått slippa att uppleva. Sorgliga dag! Då min i all tider sörjde och saknade sons andlösa lekamen jordfästes uti den grav där först deras hulde far och 7 saliga syskon voro förmultnade. Han jordfästes av pastor Erik Bergfalk klockan ungefärlig 1 middagstiden och åtföljdes av sin ende morbror, samt 22 herrar till, utom Bergfalk.

Klockan åtta på kvällen hade alla rest hem från Årstas begravningsöl. Sådana tillställningar hade Märta Helena rustat till förr, många gånger – för man, döttrar och söner. Ja, för alla sina barn, hela hennes familj. Men inget gästabud hade varit så sorgligt som detta.

Nu hade hon ingen kvar hos sig. Utanför fönstret i Blå förmaket svartnade natthimlen över den vita marken. En gång hade himlavalvet varit blått, en gång hade jorden blomstrat. Jag värderade inte min lycka!

Många hade kommit till henne under denna fasliga sista månad.

Alla var inte lika välkomna; krögerskan Lindgren kom från krogen Kransen och ville ha några riksdaler för dricka som Hans Abraham köpt på kredit, och även den långe traktören Frost anlände i samma ärende. Märta Helena knusslade inte, hon kände sin sons svagheter, visste att deras begäran med all sannolikhet var riktig. Då var det värre att bedragaren Lundberg, fordomvarande möbelhandlare, dök upp – han som var en av dem som för många år sedan hjälpt till att störta Hans Abraham i fördärvet.

Liggande på skrivbordet hade hon ett sturskt tiggarbrev från salige Carl Michael Bellmans äldsta syster, den drygt 70-åriga fru Catharina Christina Arrhén von Kapfelman, vanligen kallad fru Arr16

I_Årstafrun.indd 16

2010-06-08 15.50

å rs t a, 1812

hén. Att komma med begäran efter slantar i denna rysliga situation tyckte Märta Helena var omåttligt fräckt. Som så många gånger förr var fru Arrhén i penningknipa, precis som hennes bror så ofta varit.

Sista gången poeten besökte Årsta var strax efter sin konkurs 1794.

Någonstans i gömmorna, kanske i bokskåpet, låg den där muntra versen Bellman diktat på det sista slåtterölet han förgyllde. En betydligt angenämare bjudning att minnas än dagens gravöl.

I_Årstafrun.indd 17

2010-06-08 15.50