9789113020945

Böckerna om Harry Bosch på svenska: Svart eko 1999 (orig. 1992) Svart is 2000 (orig. 1993) Dockmakaren 2000 (orig. 1994) Den sista prärievargen 2001 (orig. 1995) Återkomsten 2001 (orig. 1997) Fallen ängel 2002 (orig. 1999) Mörkare än natten 2003 (orig. 2001) Dödens stad 2004 (orig. 2002) Skuggspel 2005 (orig. 2003) Fällan 2005 (orig. 2004) Fallet avslutat 2006 (orig. 2005) Räven 2008 (orig. 2006) Hotet 2009 (orig. xxxx) Övriga böcker: Poeten 1998 (annat förlag, orig. 1996) Blodspår 1998 (orig. 1998) Månskugga 2003 (orig. 2000) Framgångens pris 2004 (orig. 2002) Lagens limo 2007 (orig. 2006) Brottets bana – kriminalreportage 2007 (orig. 2007)

isbn: 978-91-1-302094-5 © Hieronymus, Inc. 2009 This edition published by arrangement with Little, Brown and Company (Inc.) through Sane Töregård Agency. All rights reserved.

Norstedts, Stockholm 2009 Originalets titel: The Brass Verdict Omslag: Norma Communication Översättning: Eva Larsson Tryckt hos xxxxxxxxxx 2010 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

1

A

lla ljuger.

Poliser ljuger. Jurister ljuger. Vittnen ljuger. Offren lju-

ger.

En rättegång är en kamp med lögnen som vapen. Det var något som alla i rättssalen var medvetna om. Domaren visste det, och när jurymedlemmarna intog sina platser räknade de med att folk skulle ljuga för dem.

Satt man vid försvarets bord gällde det att tålmodigt invänta den rätta lögnen. Inte vilken lögn som helst, utan just den som man kunde gripa i ögonblicket, som man grep ett stycke glödande järn och smidde om det till en dödande klinga.

Med den vassa eggen kunde man sedan göra snittet som fick fallet att öppna sig, så att innehållet rann ut på golvet och blev synligt för alla.

Det var min uppgift att smida klingan, att slipa den och använda den utan barmhärtighet och samvete. Att visa upp sanningen bland alla lögner.

9

2

U

nder den fjärde rättegångsdagen kom lögnen jag hade väntat på. Den gav mig vapnet jag behövde för att förändra hela rättegången. Det var i rättssal nummer 109 i domstolsbyggnaden inne i centrum. Min klient, Barnett Woodson, var anklagad för dubbelmord. Det kunde ge honom en plats i en stålgrå cell i San Quentin, där man gav de dödsdömda den gudomliga injektion som förpassade dem till en ny och bättre värld.

Woodson, en tjugosjuårig narkotikalangare från Compton, stod anklagad för att ha rånat och dödat två collegestudenter från Westwood. De hade försökt köpa kokain av honom, men i stället hade han tagit deras pengar och skjutit dem med ett avsågat hagelgevär. Det var i varje fall åklagarens version.

Woodsons situation förvärrades av att han var svart och att hans offer var vita – särskilt som det hände bara fyra månader efter upploppen som hade slitit itu befolkningen i staden.

Woodsons läge förvärrades ytterligare av att han försökt göra sig av med de döda kropparna genom att forsla dem till Hollywood Reservoir och dumpa dem i vattnet. Efter fyra dagar hade sedan liken – som ruttna äpplen – flutit upp till ytan.

Tanken på att döda kroppar flöt omkring i stadens viktigaste dricksvattenreservoar fick det att vända sig i magen på stadsborna. Med hjälp av uppgifter från teleoperatörer kunde Woodson knytas till de dödade männen och gripas. Reaktionen mot honom från allmänhetens sida blev våldsam, vilket omedelbart fick chefsåklagaren att kungöra att han ämnade yrka dödsstraff. Åtalet mot Woodson var emellertid inte helgjutet. Det vilade på indicier – att telefonsamtal ägt rum – och på vittnes10

mål från personer som själva var kriminella. Vittnet Ronald Torrance, som satt i mitten på främsta raden bakom åklagarsidans bord, hävdade att Woodson erkänt morden för honom.

Torrance och Woodson hade suttit på samma våningsplan i centralhäktet för män. De satt på en säkerhetsavdelning som bestod av sexton ensamceller i två nivåer med dörrar ut mot ett dagrum. Samtliga intagna på avdelningen var svarta män enligt den för tillfället rådande filosofin ”segregation för säkerhet”. Denna innebar att fångar åtskildes på grund av ras och gängtillhörighet för att undvika konfrontation och våld.

Torrance väntade på att bli rannsakad för plundring och grov misshandel som han gjort sig skyldig till under upploppen.

De intagna på säkerhetsavdelningen hade tillgång till dagrummet från klockan sex på morgonen till sex på kvällen. Förutom att inta sina måltider vid borden i rummet, spelade de kort och umgicks i största allmänhet under noggrann bevakning av vakter i en glasbur längst upp. Enligt Torrance skulle min klient ha erkänt att han mördat de två unga männen från Westside när de satt tillsammans vid ett av borden. Åklagarna hade gjort sitt yttersta för att Torrance skulle göra ett städat och tillförlitligt intryck på jurymedlemmarna, av vilka bara tre var svarta. Han hade rakats, hans rastaflätor hade lösts upp så att håret kunde klippas kort, och när han under den fjärde rättegångsdagen gjorde entré i rättssalen var han klädd i ljusblå kostym och skjorta utan slips. På direkt fråga från åklagaren Jerry Vincent återgav Torrance innehållet i det samtal som han påstod sig ha haft med Woodson en morgon vid ett av borden i dagrummet. Min klient hade inte bara erkänt morden, påstod han, utan också avslöjat viktiga detaljer. Detaljer som bara mördaren kunde ha känt till, poängterades det för juryn.

Med strama tyglar ledde Vincent Torrance genom vittnesmålet. Genom att ställa långa frågor försäkrade sig åklagaren om korta svar. Frågorna var så omfattande och övertydliga 11

att de var ledande, men trots höjda ögonbryn och frågande blickar från domare Companioni höll jag inne med mina protester. Det verkade nästan som om domaren ville få mig att protestera, men än var det inte läge för motattack. Jag ville att det skulle stå helt klart för juryn vad åklagaren höll på med.

När det blev min tur att förhöra Torrance tänkte jag ge honom stort utrymme att besvara mina frågor medan jag lugnt avvaktade det avgörande ögonblicket.

Vincent var klar med sin utfrågning av vittnet klockan elva, och domaren frågade mig om jag ville bryta för en tidig lunch innan jag inledde mitt korsförhör. Jag tackade nej på ett sätt som skulle få alla att uppfatta den avsmak och upprördhet jag kände över det som vittnet hade sagt. De skulle förstå att jag därför inte ville vänta en timme med att ta mig an honom. Jag reste mig, tog med mig en tjock mapp och en skrivskiva och gick fram till pulpeten. ”Mr Torrance, mitt namn är Michael Haller. Jag arbetar som offentlig försvarare och representerar Barnett Woodson.

Har vi träffats förut?” ”Nej, sir.” ”Det tror inte jag heller. Men ni och den tilltalade, mr Woodson, är gamla bekanta. Är det riktigt?”

Torrance log hånfullt och låtsades förolämpad, men jag hade läst på så jag visste exakt vem jag hade att göra med. Han var trettiotvå år och hade tillbringat en tredjedel av sitt liv i häkten och fängelser. Hans skolgång hade slutat i fyran och ingen av hans föräldrar verkade ha brytt sig. Enligt principen ”tredje gången gillt” som tillämpades vid straffutmätning av domstolarna i delstaten, riskerade han nu livstidsstraff för att ha rånat och slagit den kvinnliga föreståndaren för en automattvätt i ansiktet med sin pistol. Brottet hade begåtts under de tre dagar då en våg av upplopp och plundringar svept över staden. Den tändande gnistan hade varit att en svart bilförare – Rodney King – hade stoppats för vårdslöshet i trafik och 12

utsatts för svår misshandel av fyra poliser som sedan blivit frikända i domstol.

Torrance hade alltså all anledning att förbättra sin egen situation genom att hjälpa åklagarna att sätta dit Barnett Woodson. ”Vi har känt varann några månader, det är allt”, sa Torrance. ”Sen säkerheten.” ”Sa ni ’säkerheten’?” frågade jag och spelade dum. ”Det låter nästan som nåt religiöst.” ”Knappast, det handlar om säkerhetsavdelningen här i distriktet.” ”Ni talar om ett fängelse, inte sant?” ”Just det.” ”Så ni menar att ni inte hade träffat Barnett Woodson tidigare?”

Jag ställde frågan med förvåning i rösten. ”Nej, sir. Vi träffades första gången i fängelset.”

Jag gjorde en notering på skrivskivan som om det han uppgett var av största vikt. ”Låt oss då tänka efter, mr Torrance. Woodson togs in på säkerhetsavdelningen den 5 september tidigare i år och då fanns ni alltså redan där. Kommer ni ihåg det?” ”Ja, jag minns när han kom.” ”Vad var orsaken till att ni var intagen där?”

Vincent reste sig och protesterade eftersom han ansåg att han redan berört saken under sitt förhör. Jag hävdade att jag ville ha en fylligare bakgrund till varför Torrance hade häktats, och domare Companioni lät mig fortsätta. Han uppmanade Torrance att svara på frågan. ”Som jag redan har sagt är jag anklagad för två saker, misshandel och stöld.” ”Och dessa brott påstår man att ni har begått under upploppen, inte sant?”

Med tanke på den motvilja som redan före upploppen rått 13

gentemot polisen bland den svarta befolkningen i staden hade jag kämpat för att få med så många icke-vita som möjligt i juryn. Men jag hade också möjlighet att påverka de fem vita jurymedlemmar som åklagarna lyckats få valda. Jag ville att de skulle uppfatta den man som åklagarna satsade så mycket på som en person som mycket väl kunde ha funnits med på tvbilderna under maj månad. ”Visst, jag var med där ute som alla andra”, svarade Torrance. ”Snuten kommer undan med lite för mycket i den här stan, om ni frågar mig.”

Jag nickade som om jag instämde. ”Och er reaktion på det orättfärdiga frikännandet av poliserna som misshandlade Rodney King var alltså att ge er ut och råna en sextiotvåårig kvinna och slå henne medvetslös med en soptunna. Är det rätt uppfattat, sir?”

Torrance tittade bort mot åklagarnas bord och sedan förbi Vincent på sin egen försvarare som satt i första bänkraden i rättssalen. Oavsett om de hade repeterat in ett svar på min fråga eller inte, så kunde hans legala stödtrupper inte komma honom till hjälp. Han var lämnad ensam. ”Det där gjorde jag inte”, sa han slutligen. ”Så ni är oskyldig till det brott som ni står åtalad för?” ”Det stämmer.” ”Plundring då? Begick ni över huvud taget några brott under upploppen?”

Efter en stunds tystnad tittade han åter på sin advokat innan han svarade: ”Jag åberopar min rätt att inte behöva svara.”

Jag ställde sedan en serie frågor till Torrance som innebar att han antingen måste medge brott eller neka att svara med hänvisning till konstitutionen – det så kallade Fifth Amendment. När han utnyttjat den möjligheten sex gånger blev domaren otålig, eftersom avsikten med mina frågor hela tiden var att blottlägga samma sak. Han bad mig återgå till det aktuella fallet, vilket jag motvilligt gjorde.

14

”Okej, då lämnar vi er person, mr Torrance”, sa jag. ”Vi återgår till er och mr Woodson. Ni kände till det där dubbelmordet innan ni träffade mr Woodson i fängelset?” ”Nej, sir.” ”Är ni säker på det? Det har fått stor uppmärksamhet i medierna.” ”Jag har ju suttit inne.” ”Har man inte tv och tidningar i fängelset?” ”Jag läser inte tidningar och tv:n på avdelningen var trasig hela tiden jag var där. De skulle fixa den men de gjorde inte ett skit åt det.”

Domaren uppmanade Torrance att använda ett vårdat språk och vittnet bad om ursäkt. Jag fortsatte. ”Enligt fängelsets noteringar anlände mr Woodson till säkerhetsavdelningen den 5 september. Enligt de uppgifter vi har fått från åklagarna vid informationsutbytet tog ni kontakt med dem den 2 oktober för att berätta om Woodsons påstådda erkännande. Är det rätt uppfattat?” ”Ja, det verkar riktigt.” ”Jag tycker att det verkar långt ifrån riktigt. Ni påstår här inför juryn att en man som är anklagad för dubbelmord och riskerar dödsstraff skulle ha erkänt ett så svårt brott för en person som han känt i mindre än fyra veckor?”

Torrance ryckte på axlarna innan han svarade. ”Så var det i alla fall.” ”Ja, ni påstår ju det. Och vad får ni i gengäld av åklagarna om mr Woodson blir fälld?” ”Det vet jag inte. Ingen har lovat mig nåt.” ”Med hänsyn till ert tidigare brottsregister och det ni nu anklagas för riskerar ni mer än femton år om det blir en fällande dom, inte sant?” ”Det vet jag inget om.” ”Vet ni inte?” ”Nej, sir. Jag låter min advokat ta hand om allt det där.”

15

”Och han har inte talat om för er att om ni inte gör nåt åt saken så riskerar ni att få ett mycket långt fängelsestraff?” ”Han har inte sagt nåt om det.” ”Jag förstår, och vad har ni krävt i utbyte av åklagarna för ert vittnesmål?” ”Inget. Jag vill inte ha nåt.” ”Så ni lämnar ert vittnesmål för att ni anser att det är er medborgerliga skyldighet, är det riktigt?”

Sarkasmen från min sida gick inte att ta fel på. ”Det stämmer”, svarade Torrance indignerat.

Jag höll upp en tjock mapp så att han kunde se den. ”Har ni sett den här tidigare, mr Torrance?” ”Nej, inte vad jag kan komma ihåg.” ”Är ni säker på att ni inte har sett den inne i mr Woodsons cell?” ”Jag har aldrig varit inne i hans cell.” ”Är ni säker på att ni inte smög er dit in och tog er en titt på materialet som han hade fått från sin advokat medan han var i dagrummet, i duschen eller i domstolen?” ”Nej, det gjorde jag inte.” ”Min klient hade flera dokument som rörde anklagelserna mot honom i sin cell. En del rapporter innehöll många av de detaljer som ni upprepade när ni vittnade tidigare i dag.

Tycker ni inte att det är konstigt?”

Torrance skakade på huvudet. ”Nej, allt jag vet är att han satt där vid bordet och talade om vad han hade gjort. Han ångrade sig och ville ha nån att prata med. Det är inte mitt fel att folk anförtror sig åt mig.”

Jag nickade som om jag förstod vilken tung börda Torrance hade att bära när folk belastade honom med sina förtroenden – särskilt efter att de hade begått dubbelmord. ”Naturligtvis inte, mr Torrance. Kan ni tala om för juryn vad han sa till er, och var gärna lite mer utförlig än när ni svarade på mr Vincents frågor. Jag vill veta exakt vad min klient 16

sa till er. Vill ni vara vänlig och återge hans ord.”

Torrance tog god tid på sig som om han rannsakade sitt minne för att kunna formulera ett svar. ”Jo”, sa han till slut, ”vi satt där ensamma när han plötsligt började tala om hur dåligt han mådde av det han hade gjort.

När jag frågade ’vad är det du har gjort?’ så berättade han om den där kvällen när han hade dödat de två killarna och sa att han kände sig väldigt deprimerad över det.”

Sanningen är kort. Lögnen är lång. Jag ville att Torrance skulle bli mångordig, något som Vincent skickligt satt stopp för. Tjallare, bedragare och lögnare har mycket gemensamt.

De försöker dölja lögnen genom att raljera och avvika från ämnet. De lindar in den i bomull, men inne bland allt fluffet går det att finna nyckeln till det som avslöjar den stora lögnen.

Vincent protesterade igen och sa att vittnet redan hade svarat på alla mina frågor och att jag bara trakasserade honom. ”Herr ordförande”, svarade jag, ”det här vittnet har lagt ett erkännande i munnen på min klient. Försvaret anser det därför vara ett både avgörande och skadligt vittnesmål som vi måste tillåtas att penetrera till innehåll och sammanhang.”

Domare Companioni nickade instämmande innan jag ens hunnit avsluta meningen. Han avvisade Vincents protest och bad mig fortsätta. Jag vände mig åter mot vittnet och fortsatte med otålighet i rösten. ”Mr Torrance, ni svarar fortfarande alldeles för summariskt.

Ni påstår att mr Woodson har erkänt morden. Så återge då för juryn exakt vad han sa när han erkände sitt brott.”

Torrance nickade som om han äntligen förstått vad som krävdes av honom. ”Det första han sa till mig var ’Fan, vad jag mår dåligt.’ ’Varför då?’ sa jag. Sen sa han att han tänkte på de där två killarna.

Jag visste inte vad han pratade om, för som jag sa förut hade jag alltså inte hört talas om det där. Så jag frågade ’Vilka två 17

killar?’ Och då sa han ’Två niggrer som jag dumpade i reservoaren’. När jag frågade vad det handlade om berättade han att han hade fimpat dem med ett avsågat hagelgevär och rullat in dem i kycklingnät och sånt. Sen sa han ’Jag gjorde ett stort misstag’ och när jag frågade vad det var, så sa han ’Jag skulle ha sprättat upp magarna på dem så skulle de inte ha flutit upp så där’. Det var så han sa.”

I ögonvrån såg jag Vincent rycka till mitt i Torrances långa svar. Och jag förstod varför. Försiktigt manövrerade jag mitt vapen. ”Använde mr Woodson det ordet? Kallade han offren för ’niggrer’?” ”Ja, så sa han.”

Jag tvekade en aning innan jag ställde nästa fråga. Jag visste att Vincent skulle protestera om jag gav honom tillfälle. Jag kunde varken be Torrance att förklara ordet närmare eller fråga varför det användes här. Då skulle Vincent ha protesterat. ”Mr Torrance, är det inte så att ordet ’nigger’ kan betyda olika saker när det används av den svarta befolkningen?” ”Det kan väl hända.” ”Är det ett ja?” ”Ja.” ”Den anklagade är afroamerikan, är det inte så?”

Torrance började skratta. ”Ja, jag tycker det ser så ut.” ”Precis som ni själv, inte sant, sir?”

Torrance skrattade. ”Ja, jag är född sån”, sa han.

Domaren knackade med klubban och tittade på mig. ”Mr Haller, är detta verkligen nödvändigt?” ”Jag ber om ursäkt, herr ordförande.” ”Var vänlig och fortsätt.” ”Mr Torrance, när Woodson använde det där ordet, blev ni chockad då?”

18

Torrance strök sig över hakan som om han fick tänka efter.

Så skakade han på huvudet. ”Inte direkt.” ”Hur kom det sig att ni inte blev chockad?” ”Det är väl för att jag hör det jämt och ständigt.” ”Från andra svarta män?” ”Ja, det stämmer men också från vita.” ”När andra svarta män använder det där ordet, som ni sa att mr Woodson använde, vilka menar de då?”

Vincent protesterade och sa att Torrance inte kunde tala för andra. Companioni godkände protesten och jag funderade på hur jag skulle fortsätta för att få det svar jag ville ha. ”Okej, mr Torrance”, sa jag till slut. ”Om vi pratar om er personligen då, brukar ni använda det där ordet ibland?” ”Ja, det händer.” ”Jaha, och när ni gör det vilka menar ni då?”

Torrance ryckte på axlarna. ”Andra killar.” ”Andra svarta män?” ”Det stämmer.” ”Har det hänt att ni har kallat vita män för niggrer?”

Torrance skakade på huvudet. ”Nej.” ”Okej, så hur uppfattade ni de två män som Barnett Woodson sa att han hade dumpat i vattenreservoaren och som han kallade niggrer?”

Vincent skruvade sig i stolen och hans kroppsspråk tydde på att han tänkte protestera. Men det kom ingen protest för han hade insett att det var meningslöst. Jag hade lett Torrance dit där han nu befann sig och han var min.

Torrance svarade på min fråga. ”Jag uppfattade att de var svarta och att han hade dödat dem båda två.”

Vincent satt nu mer hopsjunken än förut. Han hade chan19

sat med att använda sig av en tjallare som vittne, och han hade dragit en nit.

Jag tittade upp mot domare Companioni. Han hade förstått vad som komma skulle. ”Herr ordförande, får jag gå fram till vittnet?” ”Varsågod”, sa domaren.

Jag gick fram till vittnesbåset och placerade mappen framför Torrance. Den hade det format som var vanligt i rättsapparaten. Den var sliten och den orangea färgen hade bleknat – en färg som brukade användas i distriktets fängelser för att markera att den innehöll sådana dokument som de intagna hade rätt att disponera. ”Okej, mr Torrance, framför er ligger en mapp där mr Woodson förvarar de dokument han har fått via sina ombud under domstolsprocessen. Jag frågar er på nytt om ni har sett den förut.” ”Jag har sett en massa orangea mappar på säkerhetsavdelningen. Det betyder inte att jag har sett just den där.” ”Så ni har aldrig sett mr Woodson med den här mappen?” ”Det kommer jag inte ihåg.” ”Mr Torrance, ni satt tillsammans med mr Woodson på samma avdelning i trettiotvå dagar. Ni sa under förhöret att han anförtrodde sig åt er och erkände brottet för er. Menar ni att ni aldrig såg honom med den här mappen?”

Han dröjde med svaret. Jag hade försatt honom i en omöjlig situation och hade bara att vänta. Om han fortsatte att hävda att han aldrig sett Woodsons mapp skulle dennes bekännelse verka misstänkt i juryns ögon. Om han å andra sidan medgav att han kände till den öppnades stora möjligheter för mig. ”Vad jag menar är att jag har sett honom med mappen men aldrig tittat i den.”

Pang. Nu hade jag honom. ”Okej, då vill jag be er öppna den och se på det som finns i den.”

20

Vittnet följde mina instruktioner och bläddrade igenom papperen. Jag gick tillbaka till pulpeten, och på vägen dit kastade jag en blick på Vincent. Han satt med nedslagen blick och såg blek ut. ”Vad ser ni när ni slår upp mappen, mr Torrance?” ”På ena sidan finns foton av två kroppar som ligger på marken. De ligger i en bunt – bilderna alltså, menar jag. På andra sidan finns rapporter och sånt.” ”Vill ni läsa från den första rapporten på höger sida i mappen. Läs första raden i sammandraget.” ”Nej, jag kan inte läsa.” ”Kan ni inte läsa alls?” ”Inte mycket. Jag fick aldrig lära mig.” ”Kan ni läsa några av de ord som står intill de ikryssade rutorna överst i sammandraget?”

Torrance fäste blicken på papperet, rynkade ögonbrynen och koncentrerade sig. Jag visste att hans läsförmåga hade testats senast han satt i fängelse och befunnits knappt mätbar – sämre än hos nybörjare i grundskolan. ”Nej, det kan jag inte.”

Jag gick snabbt fram till försvarets bord och tog upp en annan mapp och en filtpenna ur portföljen. Tillbaka vid pulpeten textade jag med stora bokstäver VIT MAN på utsidan av mappen och höll upp den så att både Torrance och juryn kunde se. ”Mr Torrance, det var de här orden som var understrukna i sammanfattningen. Kan ni läsa dem nu?”

Vincent hade redan rest sig, men Torrance skakade på huvudet och såg förödmjukad ut. Vincent invände att demonstrationen saknade mening och Companioni höll med. Det hade jag väntat att han skulle göra. Jag förberedde bara mitt nästa schackdrag med juryn och var säker på att de sett vittnet skaka på huvudet. ”Okej, mr Torrance”, sa jag. ”Låt oss ett ögonblick titta på 21

den andra sidan i mappen. Kan ni beskriva kropparna på bilderna?” ”Hm, två män. Det ser ut som om man har vecklat ut kycklingnät och presenningar som de legat i. Där finns en massa som undersöker och tar bilder.” ”Vilken ras tillhör männen på presenningarna?” ”De är svarta.” ”Har ni nånsin sett de här fotografierna förut, mr Torrance?”

Vincent reste sig och protesterade. Han menade att frågan hade både ställts och besvarats tidigare. Men protesten var som att försöka stoppa en kula med handen. Domaren uppmanade honom skarpt att sätta sig. Det var hans sätt att uppmana åklagaren att ta konsekvenserna av sitt handlande.

Låter man en lögnare vittna så dras man med i fallet. ”Ni kan besvara frågan, mr Torrance”, sa jag efter att Vincent hade satt sig. ”Har ni nånsin sett de här bilderna förut?” ”Nej, sir, det är första gången jag ser dem.” ”Håller ni med om att fotografierna föreställer det som ni beskrev för oss tidigare? Att det är fråga om två döda, svarta mäns kroppar?” ”Det ser så ut. Jag har inte sett fotona förut, men det var vad han sa.” ”Ni är helt säker på det?” ”En sån sak skulle jag aldrig glömma.” ”Ni vittnade om att mr Woodson erkände att han hade dödat två svarta män, men han står anklagad för att ha dödat två vita män. Är det inte så att han inte har gjort nåt erkännande för er över huvud taget?” ”Jo, han erkände. Han sa att han hade dödat de där två.”

Jag tittade upp mot domaren. ”Herr ordförande, jag anhåller om att mappen framför mr Torrance räknas som försvarets bevisföremål nummer ett.”

Vincent invände att materialet saknade relevans som bevis, 22

men Companioni avvisade hans protest. ”Mappen kommer att räknas som bevismaterial, och vi kommer att låta juryn avgöra om mr Torrance har sett bilderna och de övriga dokumenten.”

Jag kände att jag hade fått upp farten, så jag beslöt att fullfölja anfallet. ”Tack”, sa jag. ”Herr ordförande, i det här läget är det kanske lämpligt att ge åklagaren tillfälle att informera sitt vittne om påföljderna för mened.”

Det var ett dramatiskt utspel – helt riktat till juryn. Jag hade väntat mig att få fortsätta med Torrance och flå honom med den kniv som hans lögn satt i min hand. Men åklagaren Vincent reste sig och bad att förhandlingarna tillfälligt skulle avbrytas för att han ville konferera med försvarsadvokaten.

I det ögonblicket förstod jag att jag just hade räddat Barnett Woodsons liv. ”Försvaret har inget att invända”, sa jag vänd mot domaren.

23