9789113032375

»Okej, vi försöker«

Sommaren 2010 seglar Ariel IV som första svenska segelbåt genom Nordvästpassagen, norr om Kanada och Alaska. Under åren 2004–2005 var det omöjligt att komma igenom, senare år har isen gått upp under kortare perioder. Hittills har enbart ett 20-tal segel­båtar lyckats ta sig igenom, av dem bara några få från öst till väst under en och samma säsong.

ISBN 978-91-1-303237-5

Den omöjliga isresan

sa Eric och drog på gas medan vi försökte trycka ut isen på båda sidor om fören. Det blev en lucka och vi gled in mellan två flak men sedan var det stopp. Isbumlingarna gled tillbaka mot båten och vi satt fast som i ett skruvstäd. Niklas kom ner från masten och vi jobbade fem personer med att sära på flaken igen så att Ariel kunde komma loss. Med mycket stor oro för att rodret och propellern skulle bli skadade försökte Eric försiktigt backa oss ut ur isens grepp. Inget hände, inget hände, han drog på mer gas, vi tryckte på med ännu mer kraft. Med ett gnisslande ljud gled Ariel slutligen loss...

ERIC BOYE & BIRGITTA BOYE FREUDENTHAL

Under många århundraden har män kämpat och många har dött, under fåfänga försök att hitta och ta sig igenom Nordvästpassagen.

Passagen har eftertraktats som en alternativ handelsväg för kryddor och annat gods från länder i Fjärran Östern. Den mest kända bland de tidiga upptäcktsresandena var den brittiske sjöofficeren John Franklin.

Han försökte 1847 att ta sig igenom Nordvästpassagen med de, för den tiden, välutrustade skeppen Erebus och Terror. Franklin och samtliga 129 besättningsmän i hans två besättningar gick under efter tre år av svåra umbärande i kamp mot svält och sjukdomar, under försöken att hitta rätt. Det var inte förrän 1906 som slutligen, efter att många hade försökt och misslyckats, som den norske upptäcktsresanden Roald Amundsen lyckades ta sig igenom till Stilla havet med sin båt Gjöa. Fram till idag har ytterligare ett tjugotal båtar framgångsrikt seglat igenom Nordvästpassagen, från både öst till väst och från väst till öst.

ERIC BOYE & BIRGITTA BOYE FREUDENTHAL

Isresan Den omöjliga

Eric är läkare och kapten ombord på Ariel IV. Birgitta arbetar som projektledare inom kulturområdet.

Tillsammans har de seglat många sjömil på alla världens hav under livets gång. Hur många vet de inte exakt. De har skrivit två böcker och en mängd artiklar. Båda är vana långfärdsseglare med erfarenhet från världsomsegling och från arktiska vatten.

Med Ariel IV genom Nordvästpassagen OMSLAGSFOTO: NIKLAS ROSELIUS

isresan_skydds.indd 1-5

2011-05-26 11.21

Isresan Den omĂśjliga

Med Ariel IV genom Nordvästpassagen

Birgitta Boye-Freudenthal Eric Boye

Norstedts Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 © 2011 Birgitta Boye-Freudenthal & Eric Boye och Norstedts, Stockholm Omslag: Seth Kapadia Sättning: Gyllene Snittet Tryckt hos Bookwell AB, Finland 2011 Prepress: Fälth & Hässler, Värnamo ISBN 978-91-1-303237-5

Innehåll

Bland flytgarn och funderingar

13

Praktiska förberedelser

17

Shake-down-cruise, varvsbesök och avsked

21

Katastrofvarning, Berserk-vildar, breflabb och verklig katastrof

25

Vulkaner och aska, valkrock, vindar och väderfiler

33

Storm, dimma, isberg och land i sikte

42

Is till havs

48

Paradisvackert, inuitmöte och motortrassel igen

50

Erik Röde

56

Ny besättning i Nuuk

61

Ut från Nuuk och möte med Danza

66

Ankarvik, paddling och en glassmaskin

72

Polcirkeln, krabba och ström

77

Anna, världens största isberg, polska seglare och avsked

83

Mer isberg, en kobra och ett vanligt hus

90

Ännu mer isberg, hundar, mytologi och spänningen stiger

96

Äntligen iväg, över Baffin Bay och mötet med packisen

100

Historien om Nordvästpassagen

105

Porten till Nordvästpassagen, spinnaker och isbjörn

109

Födelsedag, städning, vapen och skräp

113

Isbjörnsvarning

117

Busväder, ankarvakt och kommunikation

119

Islabyrint, Franklin och rivande rädsla

123

Chokladsås och kanel, havsbad, Young Larry och John Torrington 129 Plötslig avfärd, flaskhals, sol och skönhet

134

Halvvägsparty, vatten och en varde

139

Nordvästpassagens hjärta, den värsta dagen

143

Första genomkorsaren

149

Gjöa, byn vi drömt om

153

Eric njuter, is igen och igen

158

Inuiter, diesel och grundstötning

162

Damm, myskoxe, enkelhet och kontaktman

167

Tiden, kuvösen, toan och lyckan

173

Mörker, en öde ö, bastu och gräs

179

Gränspassagefest, vatten och vildmarksläger

184

Ett avslutat liv, olja och tvist

188

Nordpolsis, kolmörkt och en sanndröm

192

Lukter, Sabine, vatten och grizzly

197

Lost, björn och valross

201

Kurs hit och kurs dit, vilt och kallt

204

Krabbfiske, tullkvinna, pub, isbrytare och snö

210

Jättevågor, sjösjuka, godis och grodor

216

Kajaker, björn, tvätt, äventyr och avsked

221

Ensamma, tackmiddag, hamnmästare och adjö

226

Ett familjedrama?

230

Tankar efteråt

239

Kåre funderar

240

Jörgen sammanfattar

241

Lotta reflekterar

241

Niklas tänker

242

Eric funderar

243

Epilog

246

Tack!

248

Ariel IV

249

Seglade distanser

252

Länkar

253

Litteratur

255

13 september 2010

PRESSMEDDELANDE:

Första svenska segelbåten genom Nordvästpassagen

I dag gick Ariel IV igenom den beryktade Nordvästpassagen i arktiska Kanada som första svenska segelbåt, från Lancaster Sound i öster till Point Barrow i Alaska i väster.

Skeppare ombord på Ariel IV är Eric Boye, med besättning Birgitta Boye-Freudenthal, Kåre Freudenthal, Jörgen Larsson, Niklas Roselius och Charlotte Hagblom. Vi firar i dag bedriften, men fortsätter sedan direkt till Berings sund och beräknas angöra Anchorage i Alaska omkring den 15 oktober.

Expeditionen började i Helsingborg den 28 maj. Efter att ha angjort Shetland, Färöarna, Island och Grönland gick vi in i själva Nordvästpassagen den 10 augusti. Seglingen har tidvis varit riskfylld då gammal is från Nordpolsområdet rört sig ner mot passagen och då årets is vid vindvridningar samlats i de smala sunden norr om byn Gjöa. Så sent som 2005 var det omöjligt att ta sig igenom Nordvästpassagen.

Inuitsamhället Gjöa, med omkring 1 000 invånare, har fått sitt namn efter den norske upptäckaren Roald Amundsens skepp. Han var den förste som lyckades ta sig igenom Nordvästpassagen, resan tog honom tre år med start 1903. Efter Amundsen har ett trettiotal segelbåtar av olika nationaliteter gått igenom men hittills ingen svensk.

På sin väg genom Nordvästpassagen har vi mött rester av tidigare försök att genomkorsa Arktis, bland andra den brittiska Franklinexpeditionen, samt ett rikt djurliv med val, isbjörn, myskoxe och arktisk vildren. Vi såg själva och lokalbefolkningen vittnade om att Arktis glaciärer kontinuerligt minskar och permafrostnivån sjunker.

11

”Genom årtusenden har människans oemotståndliga behov att undersöka och lägga under sig alla delar av vår jord pågått.

Jordens absolut svårast tillgängliga och mest mystiska trakter har varit polarområdena, ty is, snö och kyla lade stora hinder i vägen för utforskandet. Men människans andliga och fysiska krafter skulle visa sig starkare än den eviga isen, den djupa tysta snön och den mördande kölden.

Trots alla försakelser, slit och motgångar, trots frost, svält, skörbjugg, förlisningar och död styrde hon oförfärad och okuvlig kursen mot norr och mot söder, rakt in i isjättens gap, och med människoandens hängivelse för en idé, antingen den är riktig eller felaktig, fortsatte hon sina mödosamma framstötar mot polarområdena genom århundraden. Och till sist, med förbättrad skeppskonstruktion, som tålde trycket från den eviga isen, och med sega, smidiga slädar, som drogs av starka hundar, med varmare och bättre kläder och med bättre sammansatt kost, segrade människosläktets okuvliga mod över den frostsprängda isvärld som i årtusenden eggat fantasin. Alla spår av utspelade tragedier, som rymmer så mycket smärta och lidande, ligger nu dolda under det dämpande snölagret i polarvärldens famn. Alla bidrog de till att flytta världens gräns mot norr och söder.”

Ur Nordvästpassagen av Roald Amundsen.

12

Bland flytgarn och funderingar Skagerrak

”Ariel fyra, Ariel fyra, detta är fiskebåten Mia, hör ni mig på kanal 16, ni måste omedelbart ändra kurs till 225 grader, ni är på väg rakt in i vårt flytgarn.”

Nu började vi bli riktigt trötta efter att hela natten seglat slalom mellan flytgarn som låg i vattenytan och som man absolut inte vill ha in i propellern. Som den gången på Sydkinesiska sjön under vår jordenruntsegling 2001 då vi i tropiskt mörker gick för motor och den plötsligt stoppade. Efter två timmar med ficklampa och vass dykkniv i det hajrika vattnet var nätet borta men jag var både fysiskt och psykiskt slut, aldrig mer! När vi nu åter rundat ett fisknät och trodde att vi äntligen kunde gå på rätt kurs mot Skagen Rev kallades vi återigen upp av en fiskebåt. Det kändes dock tryggt att vi nu hade AIS (Automatic Identification System) inlagt i vårt sjökortsprogram på datorn, där vi själva kunde ”se” alla fiskebåtar och de kunde i sin tur kalla upp oss med båtnamn. När man hör sitt eget skeppsnamn, ”Ariel fyra”, på båtradion reagerar man omedelbart. Så kunde vi kanske då äntligen styra på rätt kurs, 270 grader, rakt västerut, för det var ju dit vi skulle, många sjömil västerut, många grader och många tidszoner, innan vi på detta äventyr slutligen skulle befinna oss på andra sidan jordklotet, i Stilla havet, 8 000 sjömil bort, någon gång i oktober månad.

Vi hade alltsedan vi lämnade bryggan på Långedrag sent kvällen innan tvingats gå för motor över ett stilla hav med lätt dyning från syd. Helst av allt skulle vi efter sista tidens stress vilja sätta segel, stänga av motorn, sätta vindrodret och bara segla, segla långsamt och lugnt västerut. Men motorn skulle väl testas den med, för vad vi inte visste då var att den skulle komma att bli mer än bara testad i många, många tusen sjömil. Motordunket gjorde mig både trött och alert, alla ljud från motorn registrerade och analyserade jag, även under sömnen, minsta lilla förändring i varvtalet gjorde mig klarvaken.

13

Vid fyratiden på morgonen var havet helt stilla och vi hade kommit utanför de värsta fartygsstråken kring Skagen och kroppen började alltmer slappna av, den ena muskeln efter den andra fick vila och tankarna började så smått hinna ifatt mig.

Vart i hela friden är vi på väg, kommer vi att klara Nordatlantens stormar? Av misstag hade vi i vintras sett Sebastian Jungers The Perfect Storm, ingen feelgood-film precis, och att runda Grönlands beryktade södra udde, Kap Farväl, kändes skrämmande. Alla isberg längs Grönlands kust och sedan drivisen i själva Nordvästpassagen? Prognosen för sommaren 2010 var inte helt entydigt positiv som den varit de senaste åren, och efter själva Nordvästpassagen har vi 2 500 sjömil till att segla ner till Alaska sent på säsongen, då höst- och vinterstormarna börjar sin vandring på norra Stilla havet. Hur gick detta till, hur kunde det vara möjligt att vi och Ariel IV var på väg att göra ”den omöjliga isresan”, hur började denna resa egentligen?

Varför segla Nordvästpassagen?

Som tjugoåring och student i Lund blev jag lycklig ägare till min första kölbåt, en åtta meters kustkryssare i vacker mahogny, som man till och med kunde sova i. Den första riktiga långseglingen gick till Tyskland. Min definition av långsegling vid den tiden innebar att vid ett givet tillfälle och på en punkt, exempelvis mitt emellan Danmark och Tyskland, inte se land någonstans runt hela horisonten. Det var oerhört stort och spännande och fantasin hade inga begränsningar. Ariel var hennes namn, ett namn som hon fick behålla trots att tvättmedlet med samma namn just då råkade introduceras på marknaden.

Med en så stor båt kunde man segla långt. Gränsen flyttades från synliga mål till osynliga okända mål under horisonten. Med Ariel lärde jag mig att vi inte seglar rakt fram utan svagt nedför jordens lutning och att om man klättrade upp i riggen såg man längre och längre bort! ”Land i sikte” eller ”Segel vid horisonten” är magiska ord som alltid får pulsen och spänningen att öka.

Mina favoritantikvariat i Lund låg på Klostergatan och Stora Gråbrödersgatan och de såg verkligen ut som antikvariat skulle se ut, och antikvarien likaså. Där fann jag allt jag letade efter, en komplett samling av Longitude, Göran Schildts alla böcker om Medelhavet, Åke Mattsons bravader och alla polarhjältarna. Där fanns Nordenskiölds Nordostpassagen, Fridtjof 14

Nansen och hans Fram-böcker, Knud Rasmussens The People of the Polar North, Andrées ballongfärd och så vidare.

Birgitta och jag insåg, när vi väl förstått att det kanske var möjligt att ta sig igenom den beryktade Nordvästpassagen, att vi lever i en tid då den globala uppvärmningen faktiskt fått en positiv sida. Till glädje för oss men till stor sorg och katastrof för inuiterna och de arktiska djuren. Det var isen som var den begränsande faktorn, det var isen som dikterade förutsättningarna och bestämde om vi skulle komma igenom eller inte. Samtidigt är isen grundförutsättningen för det inuitiska folkets överlevnad och för deras kultur. En anpassning till ett mer västerländskt liv innebär historiskt sett alltid en kulturkollaps. Men den andra sidan av myntet kan vara nya intäkter i form av ökad turism.

När tanken på ett nytt äventyr har mognat och upptar en stor del av medvetandet och energin så övergår den snart till rastlöshet, projektet måste genomföras. Vi tror inte att vår plats på jorden egentligen är det inrutade och överstressade samhället, när vi är hemma och jobbar så måste vi passa in och gör det också. Fast vi vet sedan länge var vi mår allra bäst, var vi andas lugnast, var tankarna flyter lättast, var musklerna känns minst spända. Redan Amundsen skrev för mer än hundra år sedan att han upplevde det arktiska lugnet så intensivt i jämförelse med dåtidens civilisation, med stress, jäkt och pengajakt. Hundra år sedan!, vi alla är barn av vår tid.

Vi visste sedan länge att vi ville segla tillbaka till Stilla havet. Man kan se seglingen genom Nordvästpassagen som den genväg mellan Atlanten och Stilla havet som man genom århundraden drömt och kämpat om. Den som nu genom allt mindre is och större framkomlighet kanske skulle vara möjlig för oss och för Ariel IV? Då skulle vi slippa den långa resan via Västindien dit vi inte längtade tillbaka.

Att få möjligheten att bli historiska på något litet sätt var inte heller fel och skulle i så fall bli en bonus. Vi hade chansen att bli första svenska nöjesseglaren som seglat genom hela Nordvästpassagen och korsat polcirkeln i både öster och väster. Det finns andra svenskar som seglat i Nordvästpassagen men aldrig igenom. En av dessa äventyrare var Petter Norberg från Härnösand som med egen båt seglade västerifrån och nådde Gjöa, en imponerande segling på den tiden, utan hjälpmotor eller riktiga sjökort. Han jobbade för Hudson Bay Company och satte upp en handelsstation i Gjöa 15

1922. Hans seglingar i dessa farvatten var stora bedrifter, kanske lite väl äventyrliga då han förlorade många skepp som förliste eller gick på grund och blev vrak. Petter hann också med att vaska guld på två kontinenter, han gifte sig och fick barn med en indiankvinna. Själv blev han en legend och en rik man, men försvann spårlöst efter en paddeltur på Coppermine River 1934. Hans äventyrliga liv finns beskrivet i en liten bok med det passande namnet Petter Norberg – Man är väl icke nordbo och viking för intet – !

Ytterligare inspiration och energi fick vi från våra vänbåtar och deras planer om seglingar till både Arktis och Antarktis. Milo Dahlmann skulle åter med sin nya stålbåt Artemisia 2 till Antarktis, Annika och Björn på Lindisfarne hade nyligen varit i Antarktis, Ola Skinnarmo med Niklas Roselius ombord skulle på sin polarexpedition 2009 följa i Adolf E. Nordenskiölds Vegas kölvatten genom Nordostpassagen. Det var många polarseglingar dessa år, men ingen hade gett sig på Nordvästpassagen. Vi visste det inte då, men det fanns fler svenska båtar än vi som bar på drömmen om Nordvästpassagen.

I dag finns ytterst få platser kvar på jordklotet som verkligen kan anses som oexploaterade och genuint vilda, där man får känslan av att kanske vara den första människan som sätter sin fot på stranden. En plats där det bara är vi och naturen, där vi måste lita på vårt eget omdöme, vår egen förmåga och kapacitet, långt från både hjälp och civilisation. Det låg också en utmaning i att skaffa kunskap för att kunna känna trygghet i mötet med vilda djur, som isbjörn, val, valross och sjölejon. Det svåraste är som alltid att också våga!

Till sist är det omedvetna drivkrafter som avgör. När Birgitta och jag såg varandra i ögonen efter allt diskuterande och bestämde oss, ”ja, vi gör det”, då fanns det inte någon återvändo, nu var det full fart framåt, mot målet, mot Nordvästpassagen 2010!

16

Praktiska förberedelser

Själva startskottet för de praktiska förberedelserna blev en vistelse i en skidstuga i Björnrike. Det var i februari 2007, vi åkte skidor på förmiddagen, planerade och skrev listor, listor och listor på eftermiddagen, åt god mat och myste framför brasan på kvällen.

Vi satte ihop vår önskebesättning bland ett tiotal vänner och bekanta som vi nu tänkte hjärntvätta! ”Kyla bättre än värme, Arktis bättre än tropikerna, Alaska bättre än Bohuslän, i Arktis finns mindre folk och båtar!” skrev vi i ett förhoppningsvis intresseväckande besättningsbrev till dem alla.

Den ekonomiska kalkylen såg tyvärr ganska omöjlig ut. Nya segel, ny räddningsflotte och hel del ny utrustning till båten samt försäkringar var de största posterna i budgeten.

Den stora frågan blev vilka tänkbara sponsorer vi då skulle kontakta och hur mycket var vi villiga att sälja oss och expeditionen? Vi gjorde en presentation och gav oss ut i en för oss outforskad, lite skrämmande men också spännande ny värld. Utan stöd från sponsorer hade vi inte haft möjlighet att genomföra projektet. Av alla tidigare Nordvästpassageprojekt vi kommit i kontakt med hade ingen seglat utan sponsorhjälp.

Då kom oturligt nog finanskrisen hösten 2008. Alla företag vi hade varit i kontakt med och som initialt varit mycket positiva hade nu tagit principbeslut om att inte starta nya sponsorprojekt. Detta innebar för oss att hösten och vintern 2008/09 låg projektet nere, bildligt talat under isen, och vi kände ett stort missmod, trots att vi hade kommit så långt i planeringen.

Sommaren och hösten 2009 såg vi en liten ljusning då flera tänkta sponsorer kunde tänka sig att stötta oss igen, om inte med pengar så i alla fall med produkter. Hoppet tändes, energin återkom och det blev snabbt lite av en dominoeffekt. Några företag såg en chans att testa sina produkter under extrema förhållanden i arktiskt klimat och under långa tuffa seglingar.

Plötsligt var vi på g! Om än med mer pressad tidtabell, men det skulle gå!

17

Sommaren 2009 lämnade vi vårt hus för gott och flyttade ombord på Ariel IV i Råå hamn. Den sommarens semestersegling till Rügen i Tyskland och Bornholm gav oss en möjlighet att i lugn och ro känna efter om vi var mogna för beslutet. När vi kom hem igen till Råå i augusti var det bara att kavla upp ärmarna och hela hösten riktades vår energi nästan uteslutande åt sponsorarbete.

Vintern innan, 2008, hade vi bytt vårt gamla teakdäck kring och i sittbrunnarna och i stället lagt äkta kork som vi var mycket nöjda med. Vi hade också målat om hela kölsvinet, så denna vinter var det mest mängder av småsaker som skulle fixas.

Kontakter med olika myndigheter tog massor av tid och energi. Visumansökning till USA var en historia för sig. Canadian Coast Guard ville veta vilka vi var och hur vi var förberedda. Vi hade också flera kontakter med andra polarseglare och Nordvästpassageseglare, de flesta har bra webbplatser med mycket matnyttig läsning. Försäkringar för båt och besättning under segling i dessa extrema vatten och klimat innebar många diskussioner. Till slut fick vi bra kontakt med Pantaenius i Malmö som var villiga att ställa upp med en helförsäkring av båten. Vi uppdaterade alla båtdokument och tillstånd. Papperssjökort som backup för delar av resan fick vi låna av den irländska båten Norwegian Blue som gick genom Nordvästpassagen 2003 och vi beställde de seglingsbeskrivningar (piloter) som fanns för de här farvattnen. Vi studerade is- och väderkartor, skrev tidschemat, läste alla polarböcker vi kom över, fyllde på skeppsapoteket, kontaktade turistmyndigheter och undersökte olika alternativ för var Ariel IV skulle kunna övervintra när vi åkte hem för att jobba nästa vinter. Om vi nu verkligen skulle komma igenom. Besättningsbyten och reselogistiken måste fungera. Mat och proviantlistor för sex personer under sex månader, plus sex månader extra, om vi skulle bli liggande i isen. Vi rapporterade också till den tänkta besättningen och alla hjälpte till efter bästa förmåga och i mån av tid.

Mitt i värsta skånska snövintern tog jag jägarexamen som jag behövde för resan. Man måste kunna gå i land utan att bli uppäten av en isbjörn och det innebar att vi skulle ha med oss ett eller helst två gevär ombord. Efter en veckas teorilektioner och en del praktiska skjutprov i Svedala var vi elva killar och män som en vacker vintrig februaridag samlades för examensproven. Hela jägarprovet med teori, vapenhantering och uppskjutning skulle 18

göras samma dag. Först jagade vi lerduvor och det gick som på räls, men sedan gällde det att skjuta en attans liten och snabb hare, som åkte fram och tillbaka på ett band. Man skulle skjuta den två gånger, både när den åkte framlänges och på väg tillbaka baklänges. Av hela hagelsvärmen skulle tio hagel sitta på tavlan. Jag fick tio på det första och elva på andra skottet, på håret där. Därefter var det precisionsskytte på 80 meter. Efter att i första serien inte ens ha prickat tavlan, blev jag arg och bad min examinator att själv prova, något var galet. Jag hade inte missat på träningen och på Tivoli missar jag aldrig! Han missade också tavlan, så det blev nytt gevär och ny ammunition och sedan gick det bra. Sista skjutmomentet, älgen, var det klart svåraste och det som jag måste klara för att få inneha och skjuta grovkalibrigt. Älgen for fram och tillbaka 80 meter bort, man skulle träffa två gånger och hinna ladda om och skjuta igen innan den försvann bakom planket. Man måste klara tre serier av fem. Jag fick skjuta först och efter tre serier sa ledaren att jag kunde vila. Jag hade sett på den lilla tevemonitorn att jag missat två skott och kände att detta höll på att gå åt … skogen! En veckas onödigt jobb, en massa pengar bortkastade och hela projektet äventyrades. Att i detta stressade tillstånd skjuta fullt på de sista två serierna var inte att tänka på. ”Men vänta, nej det sista satt också innanför, grattis, du är klar!”

Jag bara skrek och sprang ut och slängde mig i snön, yes! När man förstorade måltavlan satt två skott i ytterringen men precis millimetern på rätt sida. Man kunde ju hoppas att millimetrarna skulle vara på vår sida även i fortsättningen av projektet.

Nya segel var vår första prioritet när det gällde utrustning. Elvstrøm Sails i Danmark ville gärna få provat sina cruisingsegel under arktiska förhållanden och blev en mycket bra sponsorpartner till expeditionen. Vårt sittbrunnskapell skulle efter 15 år i trogen tjänst inte klara ett polaräventyr, men Rolf på Kapell & Annat erbjöd sig att göra nya kapell till Ariel IV. Vi kom att tillbringa stor del av tiden under kapellen. Vi installerade också ny större watermaker, en ny autopilot, AIS från True Heading, satellittelefon, ny Viking livflotte och toa från Watski, en extra reservgummibåt och en ny pålitlig utombordsmotor – fyrtaktare från Yamaha, ny liten strömsnål, FitPC dator, solceller, vindinstrument och framåtseende ekolod från Marinplus. Det senare var högt prioriterat.

19

Det är viktigt att hålla sig varm i Arktis. Woolpower var positiva till att hjälpa till och alla ombord fick varma goa ullunderställ, som tillsammans med Musto seglarställ och de väl fodrade stövlarna från Powerboots innebar att ingen frös. Överlevnadsdräkter till alla var ett måste vilket var och en fixade själv. Finax hjälpte oss med goda brödmixer, mycket uppskattat, ICA Maxi i Malmö såg till att vi fick ordentlig rabatt på mat för ett år, om vi skulle ha otur att frysa in i isen någonstans.

Svårast var alla reservdelslistor. Var sätter man gränsen, det är ju inte praktiskt möjligt att ha med sig en hel reservdieselmotor? Plats och pengar fick delvis avgöra. En tryckkokare inhandlades. Axel och Katrin på Skånejakt i Billesholm hjälpte till att välja rätt gevär och ammunition.

Det blev en vinter med osedvanligt mycket snö och framför allt is i hamnen på Råå. Det var lite träning inför det som komma skulle. Men det var gudomligt skönt när vårsolen började värma och snö och is smälte, det innebar att vi kunde börja jobba praktiskt med att ta bort ”vinterväxthuset” över båten och klä Ariel IV i sommarskrud. Hon skulle vaxas, autosolas och poleras, propellern skulle rengöras, skrovet, kölen och rodret kontrolleras.

Om det blev för mycket folk på bryggan som bara ville prata, gav vi dem en trasa och lite båtpolish. Det funkade bra nästan varje gång och jag kunde jobba vidare ifred. Om det inte funkade tog jag en löprunda, det gav också bra tid till planering.

20

Shake-down-cruise, varvsbesök och avsked Råå – Göteborg

Nu var det dags, avsked från hemmahamnen på Råå. Fredagsmorgonen den 28 maj 2010 var kall och disig, vi kunde knappt skönja Danmark på andra sidan sundet, vinden var svag sydostlig och prognosen var inte lovande, regnbyar och svaga vindar. Men vi hade tur med vädret kvällen innan, på avskedsfesten med 45 personer ombord, det var första gången vi hade fått in vatten i sittbrunnen genom självlänsarna på Ariel IV. Det berodde kanske på de 25 bananlådor konserver och mat vi stuvat ombord på alla möjliga och omöjliga ställen, den rödmålade vattenlinjen låg väl under vattenytan. Birgitta och jag tog farväl, hon skulle cykla till jobbet och sa att det kommer att gå fort tills vi ses i Nuuk på Grönland om sex veckor. Det skulle som vanligt bli lite både och.

Bengt, som skulle mönstra på först i Göteborg, kastade till slut helt enkelt loss förtöjningstampen och vi var på väg. Seglingen till Göteborg och ut till Öckerö varv blev en bra liten testsegling, egentligen blev det årets första segling, och en så kallad shake-down-cruise. Vi hade allt, medström och motström, medvind och motvind, lite vind och mycket vind, men med god mat och fin stämning ombord gick det bra. Det är alltid en härlig känsla att efter en lång kall nattsegling på Kattegatt stryka tätt förbi Nidingens fyrar om styrbord och i gryningsljuset passera Hallands Svartskär, Kungen och Tistlarna i lovart och få lite sjölä och till slut även vindlä efter Valö fyr. Vi gled sakta förbi södra Göteborgs skärgård med Donsö om babord innan vi girade in i sundet norr om Donsö och angjorde hamnen Bratten på Styrsö. Förtöjde vid en gammal fiskebrygga, på andra sidan bryggan låg en stor motorbåt där besättningen fortsatte sova djupt på däck bland tombuteljer och ölburkar trots vår ankomst. Vi städade och röjde däcket och spolade av allt salt från båten alltmedan våra gran21

nar fortsatte att sova. De kanske också hade haft mycket folk på fest kvällen innan.

På Öckerövarvet förtöjde vi utanpå Ola Skinnarmos båt Explorer af Sweden nyligen hemkommen från sin framgångsrika tur genom Nordostpassagen sommaren 2009. Hon såg imponerande ut, Explorer, stor, stark, välutrustad och väl ägnad för sina polaruppdrag. Kommer Ariel IV att klara detta, är det rätt båt vi har? Hur kommer vi att klara isen? Vilka utmaningar väntar oss? Under många sömnlösa timmar de senaste åren funderade vi på om och hur vi skulle komma ut i andra änden av passagen, skulle Ariel vara full med bucklor och ha skrovet intryckt av isen, färgen bortskrapad och en massa rost som äter sig djupare och djupare in i skrovet? Hur skulle rodret, propellern, logg och ekolod klara sig i isen? Skulle vi klara en övervintring och infrysning i isen? Konserver, pasta och havregrynsgröt fanns det tillräckligt av men när väl allt det materiella och fysiska var på plats skulle vi klara det mentalt, psykiskt?

Så kom Jonas, ”Klimpen”, och lyfte snabbt och smidigt upp Ariel på land. Som vanligt fick vi ypperlig professionell hjälp och service på varvet.

Vi målade botten, monterade nya ekolodet, satte nya femmetersmarkeringar på ankarkättingen, vaxade skrovet, bytte till en stor fast trebladig propeller som vi hoppades skulle klara isen och röjde i förpiken, i akterutrymmet och överallt.

Den 3 juni kom äntligen israpporten och prognosen från Canadian Ice Service som vi väntat på hela våren, den skulle tala om för oss om vi kunde vänta oss en lätt eller besvärlig resa, eller om vi bara skulle sjösätta och segla hem till Råå igen. Vi hade de senaste tre åren noga studerat Seasonal Outlook och den hade stämt väl med verkligheten, men när vi nu läste årets rapport blev vi inte ett dugg klokare. Med lite positiva ögon såg det kanske inte så illa ut, inte för oss som seglare, värre var det för naturen och klimatet kanske. Det skulle bli varmare än normalt och det viktiga begreppet ”Break up time” var på alla mätstationer tidigare än normalt. Det är den tidpunkt då framför allt ettårsisen bryter upp för första gången, den brukar vara väl definierad och lätt att förutspå. Den innebar i förlängningen snabbare isfritt vatten i de delar av Nordvästpassagen som vi planerade att gå i och det var där vårt problem kom in. För det innebar nämligen också att själva packisen, flerårsisen längre norrut skulle få fritt spelrum att driva 22

söderut och blockera sund och passager. Den isen är stor och tjock! Detta varnas det också för i rapporten och ökänt är just området kring byn Resolute i början av Nordvästpassagen och ner i Peel Sound, men också längre söderut nere i Queen Mauds Sound och Victoria Strait. Det skulle visa sig att rapporten hade rätt nu med.

Efter en intensiv vecka på land var det skönt att vara i vattnet igen och redan nästa dag seglade Josef, Niklas och jag i härligt väder in till Långedrag. Längst ut på piren i Långedrag stod min yngste son Jens, solbränd och glad. Vi hade hoppats att Jens hade kunnat följa med på vårt äventyr för han är en duktig seglare och besättningsman och har det där rätta vildmarksögat, han ser det inga andra ser, först! Lyckligtvis skulle vi komma att få en ny besättningskvinna med samma egenskaper ombord i Nuuk, tack Lotta för dina vaksamma ögon!

I Långedrag fick vi låna båtplats av en annan långseglare, s/y Muckle Flugga, som var ute någonstans på Nordsjön. GKSS firade sitt 150-årsjubileum och hela hamnen var full av flaggor och båtar med full flaggning över topp. Vi låtsades att det var vår arktiska expedition som man firade, precis som man gjorde förr på pionjärernas tid, när någon skulle iväg på okända expeditioner, då var det stort ståhej.

Så kom de en efter en, besättningen för den första och tuffa etappen till Nuuk på Grönland. Josef Steppan kom redan veckan innan ombord på Råå och hjälpte till med allt sista minuten-jobb och på varvet på Öckerö, en glad klippa som även är en trollkarl i pentryt. Harry Stangenberg mönstrade också på där och var med delar av sträckan till Göteborg. Bengt Larsson, en trogen besättningsmedlem och vän, som med sitt lugn och stöd alltid finns till hands. Josef och Bengt hade seglat med oss på Ariel IV vid ett flertal tillfällen tidigare och vi kände varandra väl, Harry var ny ombord. Sista man ombord blev Birgittas kusin Jörgen Larsson som också är uppvuxen i båt, i en skärgård. Han hade tidigare långseglat, och flera somrar även ombord på Ariel IV. När vi köpt och stuvat sista färskmaten, släkt och vänner hoppat i land och säkerhetsgenomgången var klar, hade klockan hunnit bli sju på kvällen. Det enda som vi inte hade införskaffat var ”bomullskrut”, sprängämnen. Det brukade man ha på de tidigaste expeditionerna till Arktis för att spränga sig loss ur isens grepp eller spränga en ränna att ta sig ut genom och 23

vidare med. Jag noterade att vinden vridit mot väst, såklart, men än så länge hängde den svenska flaggan i akterstaget slokande rakt ner. Till slut backade vi ut från bryggan, söndagen den 6 juni 19.27 lokal tid. Jag kollade att alla instrument var okej för är det inte i början eller i slutet av en resa som saker och ting går galet? Det var svårt att fokusera på navigeringen förbi alla grund i Göteborgs södra skärgård men vi motorseglade med säker marginal förbi Busskär och Vinga i skymningen och njöt av den vackra solnedgången. Nu var vi bevisligen på väg, men var vi verkligen på väg? Lika overkligt varje gång då det okända ligger bortom horisonten.

Drivis och isberg, here we come! När vi lade loss från kajen i Göteborg lyssnade vi på Mikael Wiehe, men inte Titanic utan den här: Spräng de band och bojor som vill binda dig.

De döda vågar inte längre hindra dig, Stjärnorna på himmeln står oss bi, Vågorna ska samma väg som vi, Vi styr iväg emot en annan strand Sakta lägger båten ut från land Sakta lägger båten ut från land

24

Niklas på vantspridaren kunde lotsa oss mellan isflaken utanför Bellot Strait.

Ibland såg det omöjligt ut att ta sig igenom packisen, radarbild vid Bellot Strait.

Birgitta och Kåre förbereder två av isstakarna vid Bellot Strait.

In i isen, vi hade inget annat val än att ta oss igenom, sakta och försiktigt, Franklin Strait.

Foto: Niklas Roselius.