9789100111281

Besatthet

Att hon står ut, tänker han, med alla dessa ritualer som hon måste gå igenom gång på gång och det nervösa flängandet genom rummen innan hon ska ut, garderobsdörrar som slås igen, lådor som dras ut och skjuts in; något inskränkt och slutet tar hennes vackra ansikte i besittning, hon får bara inte missa någon detalj, glömma en kam, bok eller schampoflaska, för då skulle allt säkert rasa ihop. Han sätter sig vid sitt tomma skrivbord med huvudet mellan händerna, medan hon slänger iväg ett snabbt hejdå från ytterdörren och hans hjärta blir tungt i bröstet, hon kom inte ens in för att ta avsked, i dag kommer något särskilt att hända där, och hon rusar redan ut på gatan, med blicken sänkt för att inte möta andras blickar och hamna i onödiga samtal. Att hon inte ger upp, hur orkar hon genomlida detta på nytt varje dag.

Sedan, som om han hade ertappats med att vara ouppmärksam under sitt vaktpass, blundar han och skyndar sig att följa efter henne när hon kliver in i sin bil, en liten, väldigt grön Polo. Han köpte den åt henne som en överraskning. Hon blev förskräckt över färgen och rasande över slöseriet. Men han ville bara att hon skulle ha en egen bil, så att du kan röra dig fritt, sa han, så att vi inte behöver bråka om bilen hela tiden. Och han ville att hon skulle ha en väldigt grön bil. I hans fantasi liknade bilen en lysande elektronisk komponent som förs in i blodomloppet för att kunna spåras med hjälp av en kamera. Sakta lutar han huvudet mot stolsryggen medan hon kör iväg. Hennes ansikte 7

är spänt och alltför nära vindrutan. Det tar henne åtta till tio minuter att komma fram. Lägg till oförutsedda fördröjningar (trafikstockning, trasiga trafikljus, mannen som väntar på henne där i lägenheten hittar inte nycklarna och öppnar inte dörren genast), och på det viset har redan fyra–fem dyrbara minuter gått förlorade. Elisheva, säger han högt, långsamt, uttalar varje stavelse.

Och en gång till, för den där mannens skull.

Som i sin tur inte vill slösa någon tid på att ta av sig kläderna, ty varje sekund är värdefull, så medan hon lotsar bilen genom härvan av smågator som binder samman huset här med huset där, börjar han redan klä av sig, i sovrummet, eller kanske vid dörren, tar av sig sina bruna säckiga manchesterbyxor, klär av sig en vid, urblekt skjorta, som en gång måste ha varit brandgul eller brun, eller till och med rosa, han är säkert kapabel att gå i en rosa skjorta, vad bryr han sig om vad andra tycker om honom, det är ju det som är det fina med honom, tänker Saul, att han inte bryr sig om någonting, inte vad andra människor ska tycka eller vad de ska säga, det måste vara hans styrka och hans friska inre jämvikt som gör att hon dras till honom så.

Hon kör till honom, galopperar mot honom, med blicken fixerad vid vägbanan och munnen spänd, snart kommer denna mun att bli kysst, mjukna och svälla och hetta, läppar kommer att smeka dessa läppar, först bara helt lätt, beröra men ändå inte, sedan kommer en tunga att rita av konturerna om och om igen och hon kommer att hålla tillbaka ett leende. Och när han morrar rör dig inte när jag målar, kommer hon att kuttra hängivet, och hans läppar kommer att vila ovanpå hennes, lägga sig över dem med hela sin manliga, oslipade kraft, sluka dem, vältra sig mellan dem och för ett ögonblick avlägsna sig från hennes läppar, varm andedräkt kommer att blåsa på dem, sedan sugs de långsamt med allvaret i en verkligt stor passion, och tungor kommer att slingras samman som varelser med eget liv, och hennes ögon kommer att öppnas en stund med en svag 8

suck, ögonen kommer att vändas uppåt, blekna och försvinna.

Under nästan slutna ögonlock kommer bara en tom, skräm­ mande vithet att synas.

Hon är en stor kvinna, Elisheva, generös även till kroppen.

Hon är till och med lite för stor för en så liten bil, och det var kanske därför hon blev arg när han köpte Polon, och kanske var det just därför han köpte den åt henne, vem vet, först nu kommer han att tänka på det, på grund av förnimmelsen av att hon nästan bryter sig ut ur sitt skal på vägen dit, att hon nästan spricker av iver medan hon försöker koncentrera sig på vägbanan, njuter av föreställningen om att även mannen som väntar på henne nu tänker exakt samma tanke, på så sätt kan vi få ytterligare en stund tillsammans, sa hon en gång till honom.

Hon galopperar fram, den gröna bilen glimrar inuti nätet av blodkärl som sträcker sig härifrån till honom, och när Saul frigör sig från smärtvågen är hon redan framme, hos honom, Saul kan se honom suddigt framför sig, en stor och bred värmefläck, sta­ diga armar och hennes snabba rörelse när hon tar tag i hans axel med ena handen och böjer sig åt sidan för att dra av sig tygskorna utan att lossa spännet, och med stela fingrar håller hon fast vid hans nakna kropp, hans kläder ligger redan vid hans fötter och hennes kläder faller ner på hans, och Saul blundar och tar emot slaget som denna kontakt mellan tygerna innebär, och det gör så ont att han måste vända blicken från kläderna till mannen, ty för ögonblicket är till och med mannen mindre smärtsam än kläderna som faller ner på varandra, mannen som klädde av sig tidigt för att spara in ytterligare några dyrbara sekunder och väntade på henne med spänning och gick omkring i våningen naken och het av åtrå, och hetsade upp sig vid tanken på den stora, vackra och bestämda kvinnan som strävade vidare mot honom i den gröna sexiga bilen – det var så den mörka killen som sålde den till Saul sa med ett leende, och på grund av det ordet hade Saul inget annat val än att köpa den – och naken springer mannen omkring i den lilla lägenheten, trots att han är 9

rätt långsam till sin karaktär och läggning, och Saul kan faktiskt se varenda rörelse han gör, följa hans gång och hans tal, som är lite tungt och auktoritärt, men nu är hela han eld och lågor efter­ som hennes snabba steg hörs uppför trapporna, här, äntligen kommer hon och han öppnar redan dörren för henne, noga med att välja rätt position att visa sig i, eftersom hans nakna kropp, hur man nu ska utrycka det, inte kommer att göra något större intryck på Elisheva, i synnerhet inte när han står upp i dagsljus, som verkligen inte är smickrande för de otaliga födelsemärkena som pryder hans mage och bröstkorg, och inte heller för hans stora slappa manliga bröst och det gråa håret som frodas på dem. Men det verkar som om han bara ställer dörren på glänt i dag när han hör hennes snabba steg uppför trapporna, och skyndar sig in till sängen i det noggrant mörklagda rummet, där han lägger sig i en fördelaktigare pose, på magen, med ena knät lite böjt, som om han fallit in i en skön sömn direkt efter det att han hade öppnat dörren för henne, och tar sig en tupplur, omedveten som bara en man stark som en oxe och utan vare sig matsmältningsbesvär eller samvetskval kan vara, så att det hon först ser när hon stiger in är hans till synes starka rygg – som säkert också är stark – och därefter hans bakdel och ben, som i den här posen ser nästan ungdomliga ut, och för ett ögonblick stannar hon upp, tittar, ler för sig själv, och går sedan mot sängen och låter med uttänkt mildhet ett finger stryka längs hans rygg, från nacken till skinkorna, och sedan böjer hon sig och slickar honom långsamt i nacken med sin tunga från ena sidan till den andra, bara med tungspetsen, endast en antydan om hennes fuktiga mun, och han ryser till mot kudden och stönar som om han skulle bli halshuggen – Senare, ett par eller kanske tre dagar senare – de dagar då Elisheva inte är där blir tiden en rund fängelsecell – låg Saul i baksätet i en stor Volvo. Vindrutetorkarna omväxlande spred och suddade ut en kall och dimmig oktobernatt på vindrutan.

10

Bredvid honom, på golvet, låg ett par kryckor. Sitt vänstra ben, brutet mellan fotleden och knät, hade han lagt på en gammal sliten kudde, och han stirrade på gipsets vithet som rörde sig hit och dit, som om han hade svårt att se kopplingen mellan det och sig själv. Esti, hans bror Michas hustru, körde, och de hade redan åkt en halvtimme utan att lyckas få igång ett riktigt samtal, varje mening de sa rörde upp något grumligt i honom.

Hon var fem år yngre än han, kanske sex, han mindes inte exakt, och i hennes närhet kände han sig alltid ännu mer uttorkad och skrumpen än vanligt. Hans långa, magra lemmar och skarpa ansikte, till och med hans markerade adamsäpple, allt verkade överdrivet bredvid hennes fylliga kropp och breda, mörka ansikte, och varje gång hon tittade på honom i backspegeln kände han sig som en av sin pappas gamla tumstockar av gult trä, tunn och ihopfällbar. När hon hjälpte honom in i bilen fick hon ett ögonblick hela hans vikt på sin axel, utan att klaga, och om han tyngde henne trodde hon säkert att det var på grund av gipset, och han visste att han inte vägde mycket i hennes ögon, och att hennes kropp gjorde den oundvikliga jämförelsen mellan honom och hans bror. Hon mönstrade honom i spegeln, skakad av sucken han gav ifrån sig: aldrig tidigare hade hon hört honom låta så här.

Egentligen var det hans bror som skulle ha skjutsat honom, men i sista sekunden fick brodern larm om en tankbil lastad med aceton som hade vält på kustvägen, och det blev Esti som dök upp vid hans dörr i stället. Där stod hon handfallen och beklagade att det var hon och inte Micha som kom, störd av en dov känsla av att hon och Saul stirrade på varandra som i en skrattspegel, som visade motsatsen till deras egna kroppar. Och så andades hon djupt och drog omedvetet upp axlarna som för att förbereda sig för stormen, och först såg det ut som om han inte kände igen henne, sedan ryggade han tillbaka, nej, aldrig, tusen tack, jag behöver Micha och ingen annan än Micha, men mitt i allt detta tog han också ett steg framåt, som om han banade 11

sig väg ut för att åka, och han tog tag i dörrhandtaget igen och stod där med böjt huvud och försökte minnas någonting.

Men var är Elisheva, utbrast hon på samma sätt som man frågar var är din mor, som inte tar hand om dig. Hon hade alltid tyckt att han verkade bortkommen utan henne, och i synner­ het nu, med sitt mörbultade ansikte och gipsade ben. Men han svarade inte, utan stod bara där och stirrade på henne, på hitte­ barnsansiktet som plötsligt avtecknade sig tydligt hos henne, precis som den gången för många år sedan när hon kom in i familjen och stod bredvid Micha med samma kroppsställning och samma uppskrämda och vilda ansiktsuttryck som nu. ”Från gatan”, avkunnade hans mor sin dom då, och Esti som visste exakt vad han såg nu ställde sig stadigt på benen och började leta febrilt inom sig efter ett gammalt värdefullt mineral, efter överlevnadskunskapen hos den oälskade men envisa flicka, som när det var nödvändigt kunde blunda och förvandla sig till en liten knuten människonäve, en som hängde med och anslöt sig där hon inte var önskvärd, sedan stod där tills pulsen gått ner till noll, tills alla på något sätt hade vant sig vid hennes närvaro och nyttan hon förde med sig, och sedan inte längre klarade sig utan henne – Och hon höjde sig över det där, medveten om alla sina år och barn och Micha och sin fylliga gestalt, hon la armarna i kors under brösten och sa att det kanske var bäst att han inte reste iväg så kort efter en så svår olycka, och frågade försiktigt hur den hade inträffat, varvid han retirerade in i huset igen och nästan snubblade på kryckorna som han inte hunnit vänja sig vid, som om han inte alls hade hört henne. Hans ögon var röda, av gråt eller sömnlöshet och ytterligare något som brann i dem och som hon inte kände igen, och han viskade hest att han måste resa, men att det inte kunde bli tal om att hon skulle skjutsa honom. Men hon bortsåg från hans uppenbara motvilja och frågade vart han skulle, och han sa söderut, och plötsligt viftade han skrattretande fågelaktigt med ena kryckan och sa, 12

okej, vi reser, och med ett ansträngt leende meddelade han att läget förvisso var förtvivlat, men att han måste dit i kväll. Det var force majeure, sa han med ett uttal som hon under rådande omständigheter tyckte lät som prasslet av en utfattig adelsmans sidenmorgonrock, och han förklarade det som var uppenbart, att han i sitt nuvarande tillstånd helt enkelt inte kunde ta sig dit själv, och därför hade bett Micha att köra honom. Och hon försökte återigen förstå exakt vart han förväntade sig att hon skulle köra honom mitt i natten med så kort varsel, men han svarade inte, och inombords kokade hon av ilska över honom och ännu mer över hans bror Micha som hade skickat ut henne på denna resa bara för att vara sin bror till lags, en bror som själv aldrig skulle ha gjort samma sak för honom, och absolut inte för henne, och Saul själv klarnade upp ett ögonblick, som om hennes tysta vrede hade lyckats tränga igenom kalabaliken inom honom, och tittade på henne med en blick som nästan sprängde henne med sitt elände, och sa, jag vet hur svårt det måste vara för dig, men jag har verkligen inget val, och hon nickade frustrerad och lite skrämd av det hon hade sett, och han sa, på vägen, jag kommer att förklara allt på vägen dit.

Ibland har de lugna, verkligen fridfulla dagar där, erinrar Saul sig medan han ligger febrig i baksätet på den gamla Volvon och med all sin kraft anstränger sig för att bortse från den tysta förarens närvaro och de osynliga myrorna som vandrar längs hans ben under gipset. En dag som i förrgår, till exempel – eller var det kanske redan för fyra dagar sedan – när Elisheva släntrade in i det där huset, genom dörren som hade lämnats på glänt för henne, smög sig in uppiffad och med ena axeln uppdragen – vem kunde gissa att hon hade så mycket lekfullhet kvar i sig – och ett leende av lättnad över att vara där igen, på ett ställe där hon är befriad från skenhelighet och falskhet och den oändliga påfrestningen i sitt andra liv. Hon dröjer en stund för att hämta andan och undrar hur många år till hon kommer 13

att orka springa uppför de fyra trapporna på det här viset, och att dagen kanske närmar sig då de blir tvungna att leta efter en ny lägenhet, vilket de redan gjort sex eller sju gånger tidigare, de har helt enkelt ingen tur med bostäder, men man kan inte ha tur i allt. Och hon ställer sin blåa väska, sin badväska, på golvet, stänger ytterdörren stillsamt bakom sig, och ett nytt, inre leende genomsyrar henne, ty hon vet att han hör även detta tysta ljud, hennes man, och att han kniper ihop ögonen som om han inte stod ut längre och att hans kropp redan sträcker sig mot henne som en kompassnål, men i dag har hon andra planer, som han ännu inte har en aning om.

Sakta vandrar hon längs korridoren och funderar på hur hon ska kunna övertyga honom om att låta bli i dag, omedveten om att han uppfattar just hennes långsamma gång som medvetet kattlik, vilket smärtsamt spänner hans åtrås senor, men nu står hon vid dörren, stannar upp, lutar sig mot dörrposten och tit­ tar på honom med milda ögon, här är jag, säger hon stillsamt, och han vänder sig långsamt, som om han överraskas av hennes närvaro, håller in magen, säger vad bra, men lyckas inte riktigt dölja sin glädje, hans ansikte lyser verkligen och strålar av lycka, men hon rör sig inte ur fläcken, insuper scenen, tar in och för­ delar honom till varje cell i sin kropp, proviant som måste räcka länge, ännu en hel dag av hunger och törst, och slukar honom helt med blicken, från de stora fotsulorna och tårna som ligger i patriarkalisk självbelåtenhet fram till hans lysande ansikte, ler och upprepar viskande, här är jag, och mannen uppfattar det inte som en överflödig upplysning, utan tvärtom, breder ut sitt bröst för att ta emot allt som ingår i dessa tre ord, här är jag, här är hela jag till dig, här är jag som jag verkligen är, här är jag, skala av mig, och hans ansikte säger ja, hans kropp säger ja, och hans hjärta, hans ögon och hans andning, allt säger ja, och för tusende gången inser han, att även när hon säger enkla, självklara saker, som hon gör ibland, smyger sig alltid ett eko av förundran in i det. Det är precis så det är, tänker Saul, att varje sak hon säger 14

på något sätt består av dessa två komponenter, det självklara och det förunderliga. I hennes trötta leendes vinkel spirar nu en rosig fräschhet, även mannen ler, hela hans ansikte förändras när han ler mot henne, och Sauls ansikte formar omedvetet ett likadant leende, medan Esti som blir osäker av hans långa tystnad vänder sitt huvud bakåt en kort stund, ser honom, men ryggar tillbaka som om hon hade öppnat någon annans brev, och låter blicken återvända till vägbanan med ögon stora och mörka, och tänker att exakt så här brukade han titta på Elisheva en gång i tiden, och nästan oavsiktligt vrider hon spegeln lite så att den inramar hans ansikte med de slutna ögonen som ännu är omgivna av samma hypotiserande främmande uttryck, en blandning av lycka, ensamhet och vädjan.

Så bråttom hade han att komma iväg, Saul, att han glömde att låsa dörren och upptäckte det först när han stod vid bilen, och Esti sa, vänta, jag går och gör det, men innan hon låste gick hon en rond genom rummen som för att leta efter något. Det var tre–fyra år sedan hon besökte familjen och hon hade till och med svårt att komma ihåg exakt när de senast varit ditbjudna, Elisheva kanske ville det, men Saul motsatte sig säkert idén, och hon la märke till hur mycket huset hade förändrats – hon tyckte att utrymmena mellan föremålen hade blivit större och att möblerna numera var arrangerade med en våldsam nog­ grannhet – och tanken hämmade hennes rörelser, hon gick försiktigt omkring, och vände sig om då och då med en märklig känsla, som om någon för bara en minut sedan svängt piskan i luften och fått varje möbel att inta sin plats och stelna i spänd förväntan. Det måste vara han, tänkte hon, det kan inte vara hon, för Elisheva hade alltid haft något charmigt lättsinnigt över sig, och var hon än gick lämnade hon efter sig ett spår av kvar­ glömda prylar, nycklar, portmonnä, kam, sjal, och i varje rum hon vistades lämnade hon ett mjukt avtryck av tankspriddhet, var är du, reflekterade Esti, så långt borta du måste vara – 15

Hon låste dörren, och tyngd av en oförklarlig oro gick hon genom trädgården, som i mörkret verkade märkvärdigt ovårdad och vildvuxen, och såg Saul stå och vänta på henne nära bilen och prata med sig själv nervöst gungande på en krycka utan minsta misstanke om hennes lilla intrång. Ljuset från gatubelysningen inneslöt honom som i ett hölje av vax och hela hans väsen var fokuserat på något som var osynligt för henne, och Esti tänkte igen på att man inte borde flytta honom i hans nuvarande till­ stånd, och kunde inte föreställa sig vad som drev honom ut; han visste naturligtvis också att han inte borde åka, och i synnerhet inte med henne, för vad hade han med henne att göra, och hur skulle han kunna förklara för henne, vilken berättelse skulle han duka upp, de hade ju inte växlat mer än några få artighets­ fraser med varandra på senare år, och endast i samband med familjevenemang. Det fanns något i henne som gjorde honom lite osäker, utan att han visste vad det var, kanske det faktum att hon så totalt vägrade att erkänna hans ställning, och att han var känd och aktad överallt, och att hon alltid verkade kräva ett helt annat slags bevis av honom, något som inte alls fanns inom räckhåll för honom – Saul, sa hon med mjuk röst, i ett tonläge som aldrig tidigare hörts mellan dem, som om hon föreslog omedelbart och full­ ständigt eldupphör, men han bara skakade irriterat på huvudet, nu åker vi, fastslog han, hjälp mig in.

Och Elisheva står kvar där han nyss lämnade henne, och hennes blick omfamnar ansiktet på mannen som ligger i sängen medan hon oavsiktligt biter sig i underläppen. I början, när Saul nyss hade träffat henne, brukade hon ofta göra denna hastiga omed­ vetna rörelse, men senare slutade hon bita sig i läppen inför honom. Utan att röra sig ur fläcken viskar hon, jag älskar ditt ansikte så mycket och han grimaserar: Mig? Mitt grodansikte?

Och långsamt närmar hon sig sängen med sin underbara gång och sina viskande höfter, sätter sig på sängkanten och smeker 16

hans skälvande arm från axeln ner till tummen. Just precis ditt ansikte, säger hon med en plötslig sorg i rösten, varpå hon viker ihop kroppen och rinner ner vid hans sida, fortfarande utan att vidröra honom och han muttrar att hon är alltför påklädd för hans smak, men hon blundar och säger inte i dag, i dag ska vi bara ligga så här och kramas långsamt, och han blir besviken, för trots allt har han redan fantiserat och pumpat varmt blod och tagit av sig och lagt sig i en fördelaktig kroppsställning, men som alltid lyder han henne och hennes vilja blir hans lag, till och med nu lyder han, trots sin åtrå, och undrar vilken magisk kraft hon utövar på honom, och av någon anledning trivs han med att känna sig svag och viljelös bredvid henne, till och med denna svaghet skänker honom njutning när han är tillsammans med henne, och han blundar och känner hur den tunna strålen av hans sinande vilja och strömmen av hennes önskan gräver en ny okänd kurva i hans själ, och han vänder sig lättjefullt eftersom vanliga smekningar inte kräver någon utstuderad ställning, var­ vid han exponerar sin buskiga björnfäll medan hon visar honom sin ryggtavla, kryper ihop och trycker sig mot hans mage, böjer kroppen till ett frågetecken mot utropstecknet av hans resta kött som vill tränga in i hennes bakdel genom klänningen, och tar hans stora varma hand och drar den med en långsam, dröm­ mande rörelse över sitt ansikte, en gång, och en gång till, pressar sitt ansikte mot hans handflata, håller fast vid honom och töm­ mer sitt ansikte i hans hand, och nu äntligen känner han det som Saul har känt före honom, långt före honom, nämligen att hon därigenom skänker honom något de inte haft tidigare, skapar en ny kombination av de kända kroppsliga tecknen, och med ens fylls hans själ av tacksamhet och glädje, och naturligtvis även hans kropp, det är bara Elisheva själv som inte ser glad ut, hennes ansikte är sammanbitet och sorgset medan hon trycker sig in i hans handflata med en sorts desperat hängivenhet, som för att lämna en souvenir, som om hennes ansikte vore ett avskedsbrev endast ämnat för hans handflata, som när hon med 17

tungan skriver en lång och slingrande rad på hans rygg, eller med fingret som hon har fuktat därnere, och vägrar att avslöja vad det står, läs genom huden. Och nu tar hon hans fingrar med båda händerna och för dem febrilt över sin böjda panna, över de nästan genomskinliga ögonbrynen, över ett tunt ögonlock, längs det långa vackra ansiktet och därifrån hastigt till mun­ nen, hennes breda mun, in i den, och så biter hon hårt i hans fingrar, han behärskar sig, suckar inte ens, hans smärttålighet är enorm och han vet väl att det är just det hon testar, om han står pall, hon lägger två av hans fingrar på tänderna i underkäken och trycker dem mot var och en av sina plomber, pressar och biter och skakar med en känsla som han inte förstår, och han tänker att hon demonterar sitt ansikte, hon serverar mig sitt ansikte i småbitar, och en oförklarlig rädsla äter sig in i honom, en av dessa dova rädslor som hon väcker i honom då och då och som lämnar sina avlagringar på hans kropps innerväggar, och när allt kommer omkring, tänker Saul, kanske inte heller han förstår henne helt och hållet, men han förstår hur han ska breda ut handflatan i sådana stunder, omsluta hela hennes upplösta ansikte och dämpa hennes oroliga rörelser med tålamod och klokhet tills hon åter blir lugn och blåser varma andetag i hans hand och då börjar han sakta men säkert återge henne ansiktet, lägga varje anletsdrag på rätt plats, rita dess gränslinje på nytt, smeka det och känna hur hennes spända kropp slappnar av och lugnar sig, och hans hjärta fylls – vad har hänt med henne, vart har hon tagit honom utan att han har förstått det, och hur kan hon gång på gång överraska och beröra honom, som om en nervös vinge oavbrutet fladdrade inom henne? Efter alla deras år tillsammans förstår han fortfarande inte hur en sådan liten vinge lyckas få igång hela honom, skaka och röra hans nittio kilo, smälta ner hans cyniska klarsynthet, tänker Saul, sväljer och öppnar ögonen som han hade knipit ihop hårt, som om han med våld kunde krama ur dem dessa sceners sista droppar; och nu ligger han där som en trasa.

18

Men dröj ett ögonblick, inte än, det är svårt att släppa taget: hon vänder sig nu, Elisheva, vrider sitt ansikte mot honom, kryper ihop intill hans bröst, försvagad av det som skakade henne för en stund sedan, blundar och somnar nästan, men man­ nen låter henne inte somna, han reser sig på armbågen bakom henne och kräver att få veta vad som har hänt – vad var det som skrämde dig så? Och hon, vet inte, plötsligt blev jag bara så rädd. Och han, med lätt klagande röst, men för vad, och hon trött, jag vet verkligen inte. Och han nästan sårad, varför säger du ingenting, varför vänder du dig alltid inåt, utan att säga vad man kan göra för att hjälpa till? Och hon viskar med ett leende att han vet exakt hur man hjälper, ingen annan i hela världen kan det lika bra som han, och att hon helt enkelt inte kunde prata. Vet du, säger hon senare, att ibland när man älskar, kan det uppstå ett tillstånd då man inte kan ta emot mer? Då det helt enkelt inte är möjligt att säga något mer? Så var det för mig nu, kanske av sorgen, vet inte, men något skrämde mig plötsligt, fick mig att dra mig undan, inte vet jag. Och mannen skakar förvånat på huvudet, tror henne när hon säger att hon inte vet och att det inte går att få en mer detaljerad förklaring just nu, vilket också gör att han älskar henne ännu mer, och hennes tunghäfta i sådana stunder, och hon lägger sitt huvud på hans bröst igen, lättad nu när hon lidit och renats, och redan spinner hon mjukt, tänker Saul, men inom sig säger han, långsamt som om han skulle lära sig det utantill, den njutningen känner jag inte till, njutningen som väcks i henne bara när hon är med honom, det finns nämligen ett ämne som avsöndras inne i hjärtat endast när man är med någon särskild människa och aldrig ihop med någon annan, tänker han, och Elishevas ögon är fortfarande slutna, och hon andas lätt, du kommer väl ihåg att jag reser i morgon, mumlar hon mot hans bröst, drogad av sötma.

Mm, bekräftar han.

Tystnad.

Fyra dagar? kontrollerar han igen, det är en lång tid.

19

Vara för mig själv, fantiserar hon, fyra dagar, bara jag.

Skulle du inte vilja att jag följde med?

Hennes ögon öppnas. Han känner hennes ögonfransars rörelse mot håret på bröstet, och känner igen blicken utan att behöva se den.

Och han suckar och båda vänder sig inåt och bär en kort stund tillsammans tyngden av hennes omöjliga, komplicerade liv. Dubbelheten som klyver henne mitt itu. Det oupphörliga bruset inuti hennes huvud. Ett getingbo av lögner och hemlig­ heter. Ibland förstår hon inte själv hur hon över huvud taget kan känna någonting, för den ene eller den andre.

Han ler: Kanske kommer du att träffa någon där, vem vet.

Hon slår sin näsa mot hans axel. Ska du också börja nu?

Mannen rynkar pannan: Är han fruktansvärt arg?

Han håller på att bli tokig, säger hon. Varje år tror jag att nu, den här gången tar han det lugnt, han har vant sig, det är ändå bara fyra dagar, vad…

Han trycker henne till sig, lagar, reparerar med sin stora hand­ flata det som Saul har förstört. Han suckar ur hjärtats djup.

Hon brottas med sig själv för att inte avslöja allt. Försöker att bevara Sauls anseende. Inom henne glöder den inre tråden som hon drar på nytt var och varannan sekund, gränslinjen mellan hennes två män. Mannen lyssnar med slutna ögon. Då och då böjer han sorgset sitt huvud.

I morse, när jag började packa, säger hon till slut, kom han fram så här – hon tvekar ytterligare en stund, men sedan närmar hon sig hans stora öra med sina läppar och viskar, och Saul kan inte höra, men vet väl vad som hände i morse, vad han kastade in i hennes öppna resväska, men hans själ står på tå, ivrig att höra exakt vad som viskas om honom där, hur och med vilka ord han beskrivs där, mellan hennes mun och hans öra.

Tystnad. Mannens lugna ögon fylls med våldsamt mörker.

Elisheva lägger en lugnande hand på hans bröst.

20