9789186183653

3 000 tecken som, om det publicerades i DN, haft en teoretisk chans att nå nästan en miljon läsare.

Men antalet är likgiltigt. Det viktiga är vilka läsarna är, och i denna nyhetstorka blir artikeln läst på rätt ställen.

Redaktioner med samma nyhetstorka reagerar häftigt. Författarna kommenderas i väg till studios och morgonsoffor.

Och kvälls- och gratistidningarna hänger på. För under förmiddagens lopp har det blivit en viss intresseförskjutning.

Det handlar inte längre om fula naglar. Det handlar om varför. Nagelbitandet är ett symtom på stressade barn, försummade barn, ensamma barn, barn med problem, ja helt enkelt olyckliga barn.

Eftersom det är lika lätt att skriva om olyckliga barn som övergivna kattungar, blir det mycket text – kompletterat med ledsna barnansikten från bildarkiven. Intet öga i nationen är torrt.

Nagelbitare blir etta på twittertoppen och de dominerar bloggosfären. Och den så kallade bloggskvallersfären zoomar in kända svenska barns fingerspetsar. Det visar sig att till och med näringslivstoppar, nöjesprofiler och rikspolitiker har barn med sönderbitna naglar. Facebook har plötsligt flera grupper med konstiga namn som Rädda fem miljoner barnfingrar! och Nageln i ögat. I gammelmedia är det trångt i insändarspalterna och det diskuteras intensivt i Ring P1.

Detta var en tsunami av språk, men mest ettor och nollor, bilder, rubriker, löpsedlar, allt. Och i enorma upplagor.

Syndabocken? Jo, frågorna haglar: Vad gör regeringen?

Vad gör samhället? Hur kan vi i ett land som Sverige tillåta detta? Indignationen stiger, och inte nog med det. I ett svar i riksdagen gör socialministern – den högst ansvarige för en halv miljon olyckliga barn – missgreppet att förringa problemet. Det är, påstår han, ett svagt samband mellan nagelbitning och grad av välbefinnande hos barn. Och det finns