9789155263942 by Smakprov Media AB

Saga bor med sina föräldrar, sin vän Mickel och sina monster i ett slott långt inne i skogen. Men deras lugna liv hotas av ondska utifrån. Tillsammans med sina två bästa vänner måste Saga hitta ett sätt att bekämpa ondskan. För att rädda sitt hem och sin familj. Och sig själv. Men vem kan hon lita på? När mörkret tätnar är ingenting längre som hon trott. Sveket kan komma från vem som helst. Möt en förtrollande värld av magi och maskiner, monster och äventyr! En fantastisk, myllrande och skrämmande berättelse. Jakten på Nattstjärnan är den fristående fortsättningen på De förhäxade barnen.

jakten pa nattstjarnan - Johanna Strömqvist

När mörkret tätnar …

ISBN 978-91-552-6394-2

9 789155 263942

IMR_Jakten_på_Nattstjärnan_omslag_tb.indd 1

2017-01-16 07:36

Bokförlaget Semic, Sundbyberg www.semic.se Copyright © Johanna Strömqvist och Bokförlaget Semic Illustrationer Johan Idesjö Redaktör Eva Bergman Repro TB Produktion Tryck Scandbook, Falun 2017 ISBN 978-91-552-6394-2

Av Johanna Strรถmqvist Illustrationer Johan Idesjรถ

Tack till vĂ¤rldens bĂ¤sta familj: Jonas, Linus och Minna.

kapitel 1 Jag vaknar tidigt. De andra sover längre. När jag smyger nerför den stora trappan och ut i köket ser jag att Ulrik är vaken. Vedspisen är tänd och han dricker kaffe vid köksbordet. Han får syn på mig och ler så brett att de spetsiga öronen viks bakåt. Vingarna fladdrar. Ulrik är ett stenmonster. Många tycker att han ser otäck ut, men han är min äldsta vän och han är väldigt, väldigt snäll. Han har hjälpt mamma och pappa att ta hand om mig sedan jag var liten. Han reser sig och klappar mig på huvudet. ”Jag sätter på gröten”, säger han och häller havregryn i en liten kastrull. ”Nej, vi gör det sedan”, säger jag. ”Jag vill mata monstren först.” Ulrik nickar. Vi lämnar köket och går ut i slottsträdgården för att ge monstren deras frukost. De äter det mesta, till exempel rester från gårdagens middag, torkat kött eller rågmjölsgröt och potatis. Jag går först. Monstren märker att jag är på väg redan innan de kan se mig. Jag hör hur de grymtar och fnyser upphetsat. När jag och Ulrik kommer fram till deras koja trängs de omkring oss. De jättelika vargarna

slickar mina händer. Den yngsta vargen är mager och har väldigt raggig päls. Han har tassar som ser för stora ut för honom. Honom har jag döpt till Lupus. Han vill jämt vara där jag är. Helst skulle han nog sova i min säng, men monstren får inte vara inne i slottet. Den röda draken Röde petar med nosen i mitt hår och blåser ut het luft. Monstren puffar på Ulrik också, men bara så länge han håller i den stora bunken med mat. När han har fyllt deras matskålar och de har fått äta vill de ligga hos mig och bli klappade. Röde vänder upp magen för att jag ska klia honom. Fjällen på hans mage skimrar i rött. Ett av örnlejonen stryker sina vingar mot mig och gnider näbben mot min axel. Det bor ännu fler monster längre bort i skogen, men de är inte lika tama. De håller sig på avstånd och vill att vi lämnar maten. Sedan väntar de tills vi har gått. Först då kommer de fram och äter. Några av dem, de som flyger, vill ha sin mat i trädtopparna. Tur att Ulrik kan flyga igen. Han ser alltid så glad ut när han flyger upp med kraftiga vingslag och lämnar mat högt uppe i trädkronorna. När vi har delat ut all mat går vi till växthuset. Ulrik sätter igång bevattningssystemen som pappa har byggt. Jag plockar några tomater som har mognat och nyper bort bruna blad från plantorna. Ulrik kokar en stor kastrull gröt och många ägg. Han dukar fint med blå koppar och fat. Vi hinner göra nytt kaffe åt honom och varm choklad till mig innan Mickel kommer till köket. Hans röda hår spretar och ögonen är smala. Den randiga pyjamasen är alldeles för stor, för den är pappas gamla. Mickel gäspar stort och letar i skåpen efter bröd. ”Har du sovit gott?” frågar jag, för så brukar mamma säga till mig. Ibland blir jag fortfarande osäker när jag är med Mickel, fast han har bott här i flera månader nu. Men innan jag träffade Mickel hade jag aldrig pratat med barn i min egen ålder. Det var bara jag, mamma och pappa och Ulrik här i slottet. Inga andra.

Mickel grymtar något till svar. Han är visst inte riktigt vaken än. ”Ska vi åka ut med båten sedan? Efter lektionerna?” frågar jag. Mamma har lektioner varje dag med mig och Mickel. Vi lär oss om språk, geografi, siffror, djur och växter. Och trolldom. Fast det där sista är hemligt. Det är egentligen förbjudet att använda trollkraft i hela landet. Härskaren har bestämt det. Mickel lyser upp när jag föreslår att vi ska ta båten. Han tycker om vatten, och han älskar att vara ute och ro på sjön. ”Ja! Vi kanske kan säga till din mamma att vi ska läsa i biblioteket, och sedan …” Ulrik fnyser och ser missnöjd ut. Han tycker inte om när Mickel luras och ljuger. Men det var ju så Mickel klarade sig innan han kom till slottet. Han var tjuv och bedragare. Det har jag inte berättat för mamma och pappa, men Ulrik var med när vi besökte staden tillsammans med Mickel, så Ulrik vet. Jag har bott med mamma, pappa, Ulrik och monstren i hela mitt liv. Länge visste jag ingenting om världen utanför. Jag visste inte så mycket hemma heller. Ingen hade sagt att min mamma Lydia hade kämpat i många år för att hålla monstren frusna med hjälp av trollkraft. När mamma blev sjuk och monstren började tina upp gjorde jag saker som jag aldrig hade trott att jag skulle våga. Jag reste hemifrån och hittade min mormor, Ärla. Hon bor hos oss i slottet nu. Ärla är inte precis som en mormor brukar vara. I alla fall inte som de är i böcker jag har läst. Ärla har trollkraft, precis som mamma. De kan forma is och snö så att det blir hårt som glas. De kan styra vinden också. Ärla kan få folk att se det hon vill och göra som hon säger. Det känns som om mina tankar kallat fram henne, för nu hör jag Ärlas röst i trappan. Strax kommer hon och mamma ut i köket och sätter sig vid bordet. Båda har på sig långa morgonrockar och innetofflor med blått pälsfoder.

De är väldigt lika, fast Ärla har något vasst i blicken som mamma inte har. Och mammas hår lyser blått, medan Ärlas hår är grått och bara har en enda blå slinga kvar. Bakom dem kommer Ärlas fladdermus Ulven. Han är rufsig i pälsen och blinkar sömnigt. Eftersom han är en fladdermus är han helst vaken på nätterna, men han försöker anpassa sig till oss andra. Det försöker Ärla också. Mamma ler när hon ser mig. Ärla ler inte, hon bara tittar med sin skarpa blick. Den får mig att känna mig liten och oviktig. Jag har förstått att Ärla helst hade velat att mamma hade gift sig med någon annan än min pappa. För min pappa har inte trollkraft. Och då kan hans barn inte ha det heller. Det var i alla fall vad alla sa – att jag inte kunde få någon trollkraft. Men när jag reste iväg för att rädda mamma upptäckte jag att jag kunde göra saker, fast jag bara är jag. ”Var är Jack?” frågar Ärla och ser sig omkring med höjda ögonbryn. Mamma suckar. ”Han håller på med sin nya uppfinning, det vet du ju.” Pappa, som heter Jack, sover i sin verkstad, som han alltid gör. Han är uppe på nätterna och bygger och arbetar med sina uppfinningar. Det vet Ärla redan. Ärla klyver ett av Ulriks nybakade bröd med en vass kniv och sträcker sig efter smöret. Plötsligt far någonting surrande och vinande rakt in genom det öppna fönstret och landar mitt på bordet. Koppar och fat flyger åt alla håll. Mamma får kaffe i knät och Mickels ägg rullar ner på golvet. Ulven väser och kastar sig fram för att beskydda Ärla. Efter en stund lugnar sig de virrande, surrande ljuden. Nu ser jag vad det är. Det är en mekanisk nyckelpiga. Den har vingar av svartnad, sotig metall med guldfärgade prickar. Den vrider huvudet hit och dit och stirrar uttryckslöst på oss med rödkantade ögon. Sedan går allting så fort. Det vinande ljudet börjar på nytt, högre nu,

och nyckelpigans ögon blixtrar. Vingarna ryker. Hela den mekaniska insekten glöder rött inifrån. ”Det är en bomb!” skriker mamma. Ulrik kastar sig fram och tar den. Han böjer armen för att kasta ut nyckelpigan genom fönstret, men han hinner inte. Bomben exploderar i hans händer.

kapitel 2 Ulrik ligger framstupa på golvet, täckt av ett tunt lager snö och glassplitter. Bomben har hamnat en bit ifrån honom. Den är infrusen i en boll av is. Flammor av eld och svart splitter har frusit fast därinne. Jag tittar på mamma. Hon darrar i hela kroppen av chock. Ena armen pekar fortfarande mot Ulrik. Hon har lite is mellan fingrarna. Bomben exploderade, men det värsta av explosionen stängdes in av isen som mamma kastade mot Ulrik. Jag har nog aldrig varit så glad att ha en mamma som har trollkraft. Men när jag försiktigt borstar bort det tunna snötäcket från Ulrik rör han sig inte. Lite blod rinner från hans nos, men han är alldeles stilla. Jag springer uppför trapporna till pappas verkstad. Det luktar alltid starkt av oljor och underliga medel där. Nu luktar det läder också, för pappa håller på att sy ett par stora vingar till sin nya flygmaskin. ”Pappa!” ropar jag med hes röst. Jag är andfådd av att springa uppför trapporna. Pappa frågar ingenting. Han far upp från bordet, där han suttit och

tittat på några kugghjul genom en lupp. Han drar morgonrocken tätare om sig och springer efter mig. Pappa och Ulven bär Ulrik till mammas rum, för hennes säng är mjukast. De lägger honom på rygg på madrassen. Jag kan bara se hans stora, skrynkliga fötter. Mickel har hämtat en medicinväska och hällt ut hela innehållet på golvet. Medicinflaskor och bandage i stora rullar. Mamma och Ärla håller varandras händer för att dela kraft. De hjälps åt att lindra Ulriks smärtor med mera snö. Pappa tvättar Ulriks händer och lindar dem med bandaget. Det gör ont i mig när jag ser att det är en stor reva i Ulriks ena vinge. Jag är tyst och snabb och hjälper till så bra jag kan. Ingen säger åt mig att gå därifrån, att jag inte borde se på, att det är för otäckt. Men Ulrik skulle ha gjort det. Det vet jag. Jag vill stanna hos Ulrik, men till slut säger mamma faktiskt att jag och Mickel måste gå. Sedan träffar jag inte henne igen förrän det blivit kväll. Då hämtar hon oss i biblioteket och säger att det är dags att sova. Hon kramar mig hårt och stoppar om mig. När hon har gått är det tomt och kallt. Dörren till Mickels rum är stängd, och jag vågar inte gå in och väcka honom om han redan har somnat. Jag kan inte sova. Jag bara vrider mig och stirrar upp på det blanka koppartaket till min himmelssäng. Det går verkligen inte att somna. Jag vill smyga upp och titta till Ulrik, men Ulven sitter och vakar över honom. Han skulle kanske inte släppa in mig. Till slut klär jag på mig och går ut i trädgården. Äppelträden ser ut som svarta skelett i mörkret. Men på dagen syns det att de har fått vita och rosa blommor nu. Förut hade vi ingenting som blommade här. Marken kring slottet var alltid frusen. Snön låg tjock och tung året om. Det var is på den lilla

sjön, och vattenfallet var fruset. Monstren var också frusna. Jag hade aldrig sett dem röra sig, bara känt på isblocken som de var infrusna i. De sov en evig sömn. Det är bättre nu, när monstren får röra sig fritt och gräset kan växa. Men ändå saknar jag ibland hur det var förut. Då visste jag hur varje dag skulle vara. Jag går till monstrens koja och kikar in. De sover därinne, hop trängda i en hög. Lupus rycker lite med ena örat när jag sätter mig på huk och klappar honom. Men han vaknar inte. En av de små drakarna snarkar. Det kommer små pustar av rök som värmer min rygg. Jag blundar. Jag rycker till och vaknar av att Lupus frustar mig rakt i örat. Hans nos petar mig på kinden och han har lagt en av sina tunga tassar på mitt ben. Han verkar orolig. Den lilla draken har lindat sin fjälliga svans runt mitt ena knä. Jag trasslar loss svansen, försiktigt så att draken inte ska vakna, och sätter mig upp. Det är fortfarande mörkt ute. Stjärnorna lyser som glittrande stenar och himlen är nästan svart. Det är alldeles lugnt. Vattenfallet vid bron brusar stilla, annars är det tyst. Varför väckte Lupus mig? Lupus morrar och reser ragg. Hela ryggen kröks. Jag lägger en hand på hans päls för att lugna honom, men det hjälper inte. Han morrar bara djupare. Jag kikar hit och dit i mörkret för att försöka förstå vad som har gjort honom arg. Lupus visar tänderna och kastar med huvudet. Han tar plötsligt ett språng rakt över mig och jagar iväg ut i skogen. Ovanför mig hörs brusande vingslag. Jag tittar upp. Alla drakarna har lyft från sina bon och flyger med snärtande vingslag över träden. Röde öppnar sitt gap och vrålar av ilska.

De flyger i cirklar, som om de spanar efter något. Jag förstår ingenting förrän jag ser något som glimmar till mellan träden. Ljuset där inifrån ser fel ut. Det är alldeles för starkt. Det ser ut som om … Det brinner.

kapitel 3 Jag väcker Mickel först. Sedan springer vi åt var sitt håll och väcker alla andra. Mamma och Ärla snubblar yrvaket ut i trädgården. De tar varandras händer och kallar fram sin trollkraft. Jag vet att de inte är lika starka som de var förr. Då höll mamma hela skogen frusen och monstren förstelnade i isblock. Ärla höll en hel stad i skräck och kontrollerade människor. På den tiden hade de ordnat det här innan någon hann blinka. Det går inte nu. Men de kan fortfarande göra is. Och pappa har hämtat brand släckaren som han har byggt av gammalt plåtskrot. Den är inte fylld med vatten utan med ett slags pulver som lägger sig över elden och kväver den. Mamma får syn på en av de där svarta nyckelpigorna på marken. Den rusar omkring och lämnar ett spår av glödande gnistor efter sig. Hon fryser in den i ett skal av is och trampar sönder den så att den splittras i svartglänsande skärvor. Nattluften fylls av tät, stickande rök. Mickel kämpar med tunga vattenhinkar. Han har sot i ansiktet. Drakarna skriker och vargarna rusar i cirklar.

Mamma och Ärla skjuter is över trädkronorna. Pappa tar brandsläckaren i famnen och flyger på Ulvens rygg. Pulvret från brand släckaren faller som snö över skogen. Luften är så tjock av rök att ögonen tåras. Ett hemskt, knastrande ljud hörs hela tiden. Som om tusen insekter samtidigt höll på att äta. Men det är elden som äter upp vår skog. Jag önskar så att jag kunde hjälpa till. Att jag också hade trollkraft. Men jag har inte det. Jag tar mammas hand ändå. Hon trycker min hand tillbaka. Hennes hand känns iskall. Drakarna flyger fortfarande i cirklar där uppe. Jag önskar att de också kunde hjälpa oss. Att de kunde blåsa ut is, istället för eld. Jag önskar det så mycket. Jag trycker mammas hand igen. Draken Röde möter min blick. Någonting rycker till inuti mig, precis som första gången jag fick kontakt med monstren. Det känns som en krok som hakar fast. Röde stirrar på mig. Han sväljer och spänner halsen på det där sättet som jag lärt mig att känna igen. Det betyder att han ska spruta eld. ”Nej, vänta!” ropar jag, men det är för sent. Han öppnar gapet och det mullrar i hans strupe. Men ut kommer inte eld – utan snö. Det fräser om träden när snön faller över dem. Snön blir till vatten och släcker elden. Jag har lyckats få kontakt med Röde, men inte bara det. På något sätt har jag fört över mammas och Ärlas kraft och lånat ut den till honom. Tack vare Röde ligger ett tjockt täcke av snö snart över skogen. Elden är släckt. Röde börjar hosta efter ett tag. Det kommer små rökpuffar ur näsborrarna. Han verkar bli som vanligt igen.

Mamma och Ärla tittar förundrat på mig. ”Din kontroll över monstren är helt otrolig”, säger Ärla häpet. Hon låter glad. Mamma håller fortfarande hårt i min hand. Hon drar mig bort mot slottet. ”Vi borde vara trygga här”, säger mamma med svag röst. Men det känns inte tryggt. Det känns som om vi är i en liten båt på ett hav i storm. Vi samlas i stora salen allihop. Mickel ligger på mattan och stirrar upp i taket. Mamma och pappa sitter hopsjunkna i soffan. Ärla är den enda som står upp. Hennes klänning är sotig och trasig, men hon ser ut som en drottning med sitt gråa hår i hög knut på huvudet och med den lysande blå hårslingan. Hon håller upp ännu en mekanisk insekt. Den här påminner om en geting, med stor bakkropp med smala guldränder. Det rycker i antennerna och stora ögon som ser ut att vara av spegelglas vänds hit och dit. De tunna vingarna ser hopklämda ut. Ärla håller den väldigt hårt i nypan. ”Den här insekten lämnade ett brev”, säger Ärla och viftar med en liten pappersrulle. ”Ni förstår nog vem som har skickat det.” Hon vänder på pappret så att vi kan se. Jag ser inte vad det står, men längst upp syns ett mörkt, snirkligt sigill som påminner om ett öga.

Härskarens symbol. Vi förstår alla vad det handlar om. När Ärla stod på härskarens sida drev hon en fabrik som slipade safirer. Alla rikedomar därifrån skickades till härskaren. Nu är fabriken stängd. Då får han inga pengar längre. Nu är han arg. Mycket arg. Mamma griper tag i pappas hand. Mickel sätter sig långsamt upp. Ärla rätar på sig och står ännu rakare i ryggen. ”Han vill ha tillbaka sina monster. De skapades ju för att försvara hans rike. Bomben och elden är hans sätt att visa att han menar allvar. Om vi inte lyder så blir det ännu värre.” Jag tänker på Ulrik som ligger nedbäddad i mammas rum. Vad händer om det blir värre? Ärla möter min blick. Jag kan se att hon gissar vad jag tänker. ”Men jag har gjort som han bett mig länge nog”, säger Ärla oväntat. ”Det är slut med det nu. Han har bränt vårt hem! Ulrik är svårt skadad. Och när han har fått monstren kommer han inte att vara nöjd med det heller. Han kommer att kräva mer. Han kommer att vilja ha den som kan kontrollera monstren också.” Mamma blir vit i ansiktet. Hennes skrämda ögon säger allt. Hon vet ju, och alla andra vet. Jag är den enda som kan förstå monstren. Min morfar kunde kontrollera dem, och jag har ärvt delar av hans förmåga. Härskaren kommer att vilja ha mig. Mycket riktigt säger Ärla: ”Saga har kontakt med monstren.” Hon börjar gå fram och tillbaka i salen med långa steg. ”Det vi just såg har jag aldrig varit med om förut”, fortsätter Ärla. ”Hon lyckades överföra min och Lydias kraft till draken! Men hon måste träna. Lära sig att styra det bättre. Då kan monstren bli en armé igen, fast i vår tjänst. Då kan vi gå i strid mot härskaren, istället för att göra som han vill. Tack vare Saga kan vi lyckas. Vi kan hämnas! Men det är bråttom.”

Jag har en obehaglig klump i magen. Jag mår illa. Det stämmer att jag kan få monstren att lyssna. Jag kunde till och med låna ut mammas och Ärlas trollkraft till draken Röde. Men jag vill verkligen inte skicka ut dem i krig. Jag vill inte att det ska bli något krig alls. ”Du blandar inte in Saga i det här!” protesterar mamma. ”Hon är ett barn! Och vi skulle aldrig klara det ändå. Ingen kan besegra härskaren!” ”Så din lösning är att vi ska gömma oss? Som du alltid gör?” säger Ärla med hånfull röst. ”Hellre det än att ställa sig i ondskans tjänst, som du gjorde!” skriker mamma. ”Han vet var vi finns nu, vi kan inte gömma oss”, envisas Ärla. ”Men vi vet inte var han finns”, säger mamma. Hon låter trött. ”Han visar sig inte för någon. Inte ens för dig.” Nu blir Ärla tyst. Mitt i alltihop sliter sig den mekaniska getingen ur Ärlas hand och börjar dunsa mot det stängda fönstret. Sedan faller den ner på golvet och kryper iväg med vingarna släpande efter sig. Vi tittar på den medan den kämpar sig fram mot fönstren. Ett av benen är trasigt och vingarna hänger nästan löst, men den ger inte upp. Den vill ut. Gång på gång försöker den, men den kommer inte långt. Till slut stannar den helt och sjunker ihop med ett rasslande ljud. Mickel böjer sig ner och plockar upp den. Han vänder den fundersamt i händerna. Sedan kikar han på mamma och Ärla med sina gröna ögon. ”Det här är den sista insekten som är kvar. Den kom med härskarens brev. Kan Jack laga den? Då kanske den återvänder till härskaren? Och då hittar vi honom.” Alla tittar på Mickel. Ärlas ögon lyser med en farlig glimt.