9789172991743

Emily ensam Gull Ă…kerblom

Emily 1

Gull Åkerblom

Emily – ensam Första boken om Emily och Blitzen Teckningar av Karin Södergren

Opal

Till Emma

www.opal.se © Gull Åkerblom, 2005 Omslag och illustrationer av Karin Södergren Bokförlaget Opal AB Printed in Hungary, 2007 ISBN: 978-91-7299-174-3

1 Det är fredagskväll i februari. Emily sneddar tvärs genom parken på väg hem från fritidsgården.

Dimman slingrar sig sakta runt trädens krokiga rötter. Det är bara hon som går den här vägen.

Många tycker att den är lite kuslig. Men Emily är inte mörkrädd. Det har hon aldrig varit, inte ens när hon var liten – tre-fyra så där.

Nu är hon dessutom arg, riktigt, riktigt arg.

När hela kroppen är full av vrede finns det ingen plats för rädsla. Kanske är hon också lite ledsen, som en krydda, så att ilskan blir ännu hetare.

Emily stannar till nere vid dammen. Hon sätter sig på bänken som står där.

Några få stjärnor glimmar till där molnen spricker upp och speglar sig i dammens svarta vatten. Det ser nästan ut som om det är ädelstenar som ligger nere på botten. Eller guldpengar.

Om dammen hade varit en jättestor önskebrunn så skulle stjärnornas spegelbilder vara de pengar som man kastat i för att få sina önskningar uppfyllda, tänker Emily.

5

Hon plockar upp ett par stenar, rullar dem i handen, känner vreden dunka i tinningarna, och slänger sedan stenarna med all kraft långt ut i vattnet. Ett par änder flyger skrämda upp och försvinner in i skuggan på andra sidan.

– Jag önskar, jag önskar …, viskar hon.

Hon vet precis vad hon önskar, men hon vågar inte säga det högt, knappt ens tänka det. Men så tar hon ett djupt andetag och ropar: – Jag önskar att Moa bryter benet och att Samuel blir kär i Josefin! Önskningarna ploppar ner i dammen och sjunker ner mot bottnen. Där ligger de nu gömda i dyn. Men de finns där.

Emily ångrar sig inte en sekund. Hon önskar verkligen att Moa ska råka ut för något riktigt otäckt i fjällen. Och att Samuel ska göra slut med henne så att hon blir lika olycklig som Emily själv är.

Hon knyter händerna hårt och upprepar: – Jag önskar, jag önskar …

Hon möter ingen när hon skyndar hemåt, inte ens en hund med tillhörande husse. Allt är mörkt och tyst. Inte ens ljudet från en moped hörs. Åkarp verkar nästan övergivet den här fredagskvällen i februari.

6

Sista biten springer hon. Hon flåsar när hon slänger upp dörren och snabbt stänger den igen.

Hon hör att ett av de många och långa godståg som dundrar genom Åkarp på nätterna kör förbi dammen och hennes gömda önskningar, på väg någonstans.

Emily önskar att hon var ombord på det där tåget och att det ska ta henne långt, långt härifrån.

7

2 Pappa sitter i sin gamla, rutiga fåtölj med fötterna uppe på pallen. Han har hörlurarna på sig och han blundar. Han ler lite. Det är väl som vanligt någon av sina tråkiga jazz-skivor som han lyssnar på.

Emily smyger ut i köket för att han inte ska höra henne. Han kommer genast att se att något är fel, han blir orolig och vill ”prata om saken”.

Men det vill inte hon. Han kan ändå inte göra något. Ingen kan göra något åt den här saken.

Hon häller upp ett glas mjölk och tar det med sig till sitt rum. Hon blir sittande i mörkret, tänder inte lampan. Hon är inte lika arg längre.

Nu är hon mest ledsen. Och ensam.

Hon hade gått ner till fritidsgården för några timmar sedan för att träffa Moa. Hennes steg var så lätta, hon var glad i hela kroppen. När hon kom dit var det nästan ingen där. Ett par killar som hon inte kände spelade biljard. Några tjejer satt och spelade kort vid ett bord.

8

Hon blev stående i dörren, tänkte att Moa väl snart skulle dyka upp. Men det var Josefin som kom, Josefin med sitt korta, svartfärgade hår, mascaran, ögonskuggan, ringarna i öronen.

Josefin hade sett sig omkring med sina kritiska ögon, och sedan sagt, självironiskt: – Jaha, här är alltså vi som blev kvar.

Och så hade hon skrattat sitt höga skratt som fått alla att hoppa till. Hon hade rätt. På fritidsgården den här fredagskvällen fanns bara de som inte hade åkt iväg till fjällen eller alperna eller något varmt ställe söderut.

Det var fredagen före sportlovet.

– Vad ska du göra på lovet? hade Josefin frågat och Emily svarade att hon skulle vara i stallet rätt mycket – hon har ju sin sköthäst – och att hon och Moa skulle göra en del saker tillsammans.

– Du och Moa? sa Josefin och höjde ett svartmålat ögonbryn. Ska inte hon till fjällen?

– Inte i år, sa Emily och ville inte prata om det. Vad ska du själv göra?

– Jag har lite planer, sa Josefin. Men inget bestämt.

– Du kan väl hänga med oss till Köpenhamn? erbjöd Emily.

9

En av dagarna skulle de dit, Moa och hon, det hade de bestämt. De har inte varit där tillsammans sedan Moa blev ihop med Samuel.

– Ska Samuel också med, då? frågade Josefin.

– Kan jag väl inte tänka mig, sa Emily.

Hon hade inte ens tänkt tanken att Samuel skulle följa med henne och Moa till Köpenhamn.

– De kan väl inte vara utan varandra en hel dag, sa Josefin.

– Du kan ju själv fråga henne, sa Emily. Hon kommer snart.

– Hon och Samuel, sa Josefin.

– Kanske det, sa Emily och hoppades att hon hade fel, att Samuel var inne på Bryggeriet eller någon annanstans, bara inte med Moa. Hon drack en Fanta, snackade med Josefin om ridskolans nya stall som ska stå färdigt till hösten – och väntade på Moa. Hon kastade några pilar mot Dart-tavlan – tre av fem hamnade mitt i prick, de andra två på sju och åtta. Hon är rätt bra på Dart, faktiskt.

Josefins pilar hamnade på tre och fyra och tre av dem ramlade ner på golvet. Men hon brydde sig inte, skrattade bara.

Efter ett tag började Emily att titta på klockan.

Tiden gick inte fortare för det, men hennes ögon 10

ville ändå dit hela tiden, kolla att visarna rörde sig.

Samuel dök upp till sist. Sur och vresig satte han sig på bänken vid fönstret, sa inte ett ord, inte ens hej.

– Var har du Moa, då? frågade Josefin.

Emily såg på henne. Varför frågade hon det – och med den där rösten som man har när man egentligen menar något helt annat? Om det inte hade varit så otroligt skulle Emily nästan ha trott att den betydde: – Strunta i Moa, jag finns ju här! Samuel, titta på mig!

Det är konstigt med minnen, plötsligt dyker de upp som från ingenstans. Som om de har legat där och väntat på att få komma fram och göra sig påminta.

När Emily sitter på sängkanten med sitt mjölkglas i handen – flera timmar efter att hon lämnade fritidsgården – då kommer hon ihåg något helt annat.

Hon minns lussepartyt hos Tobbe när Moa var så försenad. Hur de satt där och väntade på henne.

Josefin hade dansat en tryckare med Samuel – och det hade verkligen varit en tryckare! Men 11

Samuel hade stuckit när han förstod att Moa inte alls skulle komma – och för ett kort ögonblick hade Josefins tuffhet lämnat henne, hon hade liksom blivit mindre, tänker Emily nu, flera månader efteråt.

En omöjlig tanke dyker upp i Emilys skalle: Är Josefin kär i Samuel?

Emily fattar det inte. Hon skulle aldrig kunna bli kär i en sån som Samuel, aldrig i livet, någonsin. Inte ens under pistolhot!

På fritidsgården svarade till sist Samuel på Josefins fråga. Och det var det svaret som gjorde Emily så arg att hon nog aldrig någonsin varit så arg förut: – Moa ska till Dalarna, de kör jättetidigt i morgon bitti, sa Samuel.

Det syntes hur förbannad han var.

– Men …, sa Emily. Det skulle de ju inte, inte i år.

– Hennes farsa ändrade sig, förklarade Samuel.

Han har precis köpt en ny bil, en röd BMW X5, skitdyr, och han ville visst testa den … Och så fick de låna en stuga av någon som han känner.

Emily gick sin väg men Josefin stannade kvar. Ingen ropade efter henne. Ingen bad henne 12

stanna. Hon gick raka vägen ner till dammen och satte sig på bänken, och kastade stenar i vattnet.

Som en barnunge.

– Det är väl konstigt, tänker Emily när hon nu sitter på sin säng och inte bryr sig om att klä av sig och krypa ner i sängen fast klockan är mycket och hon ska upp tidigt, att de som har mycket alltid får ännu mera …

Moas föräldrar har mycket pengar, det kan man förstå på allting – huset, möblerna, bilen, alla resorna, Moas kläder, Pelles cykel – alltid det dyraste och de finaste märkena.

Om det var någon som behövde få låna en stuga så inte var det den familjen, tänker Emily.

Det är förstås inte Moas fel. Men allt annat är hennes fel.

För länge sedan – när de fortfarande var världens bästa kompisar – då pratade de ofta om att Emily någon gång skulle få följa med Moa till fjällen och lära sig åka skidor. Det blev aldrig så.

Nu hade Moa inte ens ringt och sagt: Det blir inget av allt som vi har pratat om, för pappa har ändrat sig. Förlåt. Vi ses om en vecka. Hej då!

Hon hade pratat med Samuel. Kunde hon 13

åtminstone inte ha skickat en hälsning till henne med honom? Men nej, inte svikaren Moa inte!

Det är som om hon har blivit någon helt annan, tänker Emily för vilken gång i ordningen vet hon inte. Ända sedan de började rida när de gick i ettan har de pratat om att skaffa en häst ihop. De skulle sköta om den tillsammans, vara tillsammans.

Alltid.

Nu rider inte Moa längre. Sedan hon började vara ihop med Samuel är det som om varken Emily eller hästarna existerar.

Emily tar en klunk mjölk. Den är inte så god längre, börjar bli ljummen.

Hon förstår det inte. Byta en levande, varm häst mot en träbräda på hjul – det är obegripligt!

Och henne själv har Moa bytt ut mot Samuel, den knäppaste killen i hela Åkarp.

Emily blir så arg när hon tänker på det, att hon … hon skulle vilja … hon tänker minsann inte finna sig i …

Hon sätter ifrån sig det tomma mjölkglaset, stirrar ut i mörkret utan att egentligen se.

Hur kunde det bli så fel?

Förut var de ett gäng, De Fyras Gäng. Det var Moa, Anna, Josefin och hon själv. De skrattade åt 14

samma saker. De tyckte om samma saker. Allra mest tyckte de om hästar.

Nu är det bara hon som är kvar.

Josefin rider fortfarande, men hon håller på med dans också. Anna har börjat med innebandy och snackar inte om något annat än träning och matcher.

Och Moa har Samuel.

Emily hör att pappa har tagit sig upp ur fåtöljen, hon hör hans steg i hallen, hur han kollar att hennes jacka hänger där, att hon har kommit hem. Hon hör att han går ut i köket och tar en öl i kylskåpet.

Hon skulle kunna gå in till honom, krypa upp i soffan, svepa in sig i en filt, dricka en kopp te.

Han skulle bli glad. Men hon gör det inte.

Hon kryper ner under täcket med kläderna på, hon borstar inte ens tänderna. I ljuset från gatlampan utanför ser hon sina affischer blänka.

Väggarna är fulla med hästar. Hästhuvuden.

Hästar som stegrar sig, som galopperar. Hästar i flock. Ensamma hästar.

Underligt nog somnar hon till slut. Men hon drömmer otäckt, om mörka vatten, om dyiga bottnar, om hur hon dras ner i det mörka, blöta …

15

För inte alls länge sedan var Emily och Moa bästa vänner. Deras dröm var en egen häst. Men så börjar Moa åka skateboard, hon blir kär i Samuel och slutar rida. Emily fattar ingenting. Hur kan Moa byta ut en levande, varm häst mot en bräda på hjul?

På sportlovet åker Moa till fjällen utan att säga ett ord till Emily.

Emilys ensamhet och vrede växer – det känns som om hon inte finns.

Men det är inte klokt hur mycket en enda februarivecka kan innehålla: Stallets hetaste häst, en galen pappa, en damm med korpsvart vatten, en spännande annons …

Emily ensam är första boken om Emily. Den är inte en fortsättning på Moa och Samuel-böckerna, men väl en uppföljning.

Omslag och illustrationer av Karin Södergren

ISBN: 978-91-7299-174-3

Opal