9789164203182

Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på www.piratforlaget.se

ISBN 978-91-642-0318-2 © James Patterson 2007 Utgiven av Piratförlaget AB Utgiven enligt avtal med Linda Michaels Limited, International Rights Agency Originalets titel: The Quickie Omslagsform Eric Thunfors Omslagsfoto XiaoSu ’Xax’ Han Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2010

Ett Jag visste att det var en strålande idé, om jag får säga det själv, att överraska Paul på hans kontor på Pearl Street för att äta lunch med honom.

Jag hade kört in till Manhattan enbart för detta och satt på mig min favoritklänning, den ”lilla svarta”. Jag såg lagom tjusig ut i den och den skulle inte vara fel på Mark Joseph Steakhouse. Dessutom var den en av Pauls favoriter, den som han brukade välja om jag rådfrågade honom.

Hursomhelst så var jag på gott humör och hade redan kontrollerat med hans assistent Jean att han var på plats – fast jag hade inte nämnt något om överraskningen, Jean var trots allt Pauls assistent, inte min.

Och så plötsligt fick jag se Paul.

När jag svängde runt hörnet i min Mini Cooper kom han ut från kontorsbyggnaden i sällskap med en blond kvinna i tjugoårsåldern.

De gick tätt tillsammans och pratade och skrattade på ett sätt som omedelbart gjorde mig illamående.

Hon var en sådan där ljus, strålande skönhet som man snarare ser i Chicago eller Iowa City. Lång, med platinablont glänsande

9

j a m e s p at t e r s o n

hår och gräddfärgad hy som såg alldeles slät ut, utan minsta rynka eller annan skavank.

Fast hon var inte helt perfekt. Hennes ena Manolosko stötte mot en sten i trottoaren när hon och Paul skulle kliva in i en taxi, och när jag såg Paul galant greppa om hennes anorektiska armbåge i den rosa kashmirärmen kändes det som om någon hade kört ett kallt stämjärn rakt in i mitt bröst.

Jag följde efter dem. Ja, följde efter är kanske inte rätt uttryck. Jag förföljde dem.

Jag hängde på taxin som om vi var sammanlänkade av en bogserlina. När den plötsligt svängde in och stannade framför entrén till St. Regis Hotel och Paul och kvinnan leende steg ur, gick en impuls från min reptilhjärna ner till högerfoten som jag höll beredd över gaspedalen.

Jag såg Paul fatta hennes arm och så var de borta, liksom den impuls jag känt. Där satt jag kvar och grät till ljudet av otåligt tutande taxibilar som köade bakom mig.

Två I stället för att skjuta Paul på kvällen när han kom hem, gav jag honom en chans. Jag väntade till och med tills vi åt middag med att fråga vad han haft för sig vid lunchtid på St. Regis Hotel.

Det fanns kanske någon logisk förklaring. Jag kunde inte föreställa mig vad det kunde vara, men jag mindes formuleringen på en bildekal jag sett en gång, Miracles Happen, Too.

10

dubbelspel

”Jo, Paul”, sa jag så avspänt jag förmådde i min upprördhet. ”Vad gjorde du på lunchen i dag?”

Han hajade till. Trots att jag satt med huvudet nerböjt medan jag nästan sågade igenom tallriken med min mat på, kände jag hur han hastigt tittade upp och såg på mig.

Och sedan, efter en lång skuldmedveten paus, vände han blicken ner mot tallriken igen. ”Jag åt en macka vid skrivbordet”, mumlade han. ”Som vanligt.

Det vet du ju, Lauren.”

Paul ljög mig rakt i ansiktet.

Det klingade till när jag släppte kniven på tallriken. Jag genomströmmades av mörka paranoida föreställningar. Galna tankar som jag inte kände igen hos mig själv.

Hans arbete kanske rentav bara var ett påhitt, tänkte jag. Han hade kanske låtit trycka upp brevpapper med firmanamnet på och bedragit mig från första början när han åkt till jobbet. Och hur väl kände jag egentligen hans arbetskamrater? De var kanske inhyrda skådespelare som dök upp när jag skulle komma på besök? ”Varför undrar du det?” sa Paul till slut med ansträngt lugn. Det gjorde ont. Nästan lika mycket som att se honom med den attraktiva blondinen på Manhattan.

Nästan.

Jag vet inte hur jag lyckades le mot honom med en orkan av högsta nivå inombords, men på något vis fick jag upp de stela mungiporna. ”Bara för att ha något att prata om”, sa jag. ”Jag bara pratar lite med min man vid middagsbordet.”

11

Del ett SNEDSPRÅNG

dubbelspel

Kapitel 1 Trafiken var tät söderut och den tätnade ännu mer närmare Triborough den kvällen, den galna, galna kvällen.

Jag kunde inte avgöra vad som störde mig mest när vi kröp fram över brospannet – brölandet från signalhornen i bilarna som satt fast i trängseln i båda riktningarna, eller brölandet från chaufförens spansktalande radiostation.

Jag var på väg till Virginia på ett seminarium.

Paul skulle träffa en av bolagets största kunder i Boston.

Jag kunde åtminstone vila blicken på en av Manhattans bästa vyer utanför rutan. The Big Apple verkade ännu mäktigare än vanligt med skyskraporna i glas och stål som glänste i kontrast till den annalkande stormens mörka åskmoln. ”Paul”, sa jag allvarligt, nästan dystert. ”Paul? ” Om Paul hade varit en kille vilken som helst skulle jag kanske ha sett på det som höll på att hända mellan oss som rätt naturligt.

Man blir lite äldre, kanske mer cynisk, och så är smekmånaden slut en dag. Men Paul och jag? För oss hade det varit annorlunda.

Vi hade varit ett gift par av den där irriterande bästa vänner-

15

j a m e s p at t e r s o n

typen. Själsfränder som ska dö tillsammans som Romeo och Julia.

Vi hade varit så kära – och då räknade vi inte bara de lyckliga stunderna. Det var så vi var.

Vi hade träffats när vi läste juridik. Vi gick i samma grupp men hade inte pratat så mycket med varandra. Jag lade märke till Paul för att han var så snygg. Han var några år äldre än de flesta av oss andra, lite mer studieinriktad och seriös. Jag blev faktiskt överraskad när han ville hänga med till Cancún med gänget på vårlovet.

Kvällen innan vi skulle flyga hem bråkade jag med min dåvarande pojkvän och snubblade av en olyckshändelse in i hotellets glasdörrar och skar mig i ena armen. Min pojkvän sa att han inte brydde sig, och då dök Paul upp från ingenstans och tog över.

Han åkte med mig till sjukhuset och stannade där med mig.

Samtidigt som alla andra kastade sig på planet för att inte missa någon föreläsning.

När Paul kom in genom dörren till mitt mexikanska sjukhusrum med vår frukost bestående av milkshakes och tidningar slog det mig igen hur snygg han var, hur djupblå hans ögon var och att han hade fantastiska smilgropar och ett vinnande leende.

Smilgropar och milkshakes, och mitt hjärta.

Vad hade hänt sedan dess? Jag var inte helt säker. Jag antar att vi fallit i slentrianfällan som många andra moderna äktenskap. Vi var helt fast i två krävande skilda karriärer, och vi hade blivit så skickliga på att tillgodose våra individuella behov och önskningar att vi glömt själva huvudsyftet: att vi borde satt vårt gemensamma liv först.

Jag hade ännu inte frågat Paul om den blonda kvinnan jag sett

16

dubbelspel

honom med på Manhattan. Kanske för att jag inte var riktigt redo att gå till botten med saker och ting. Och jag visste ju inte säkert om han hade ett förhållande. Jag var kanske rädd för att det skulle innebära slutet för oss. Paul hade älskat mig, det visste jag. Och jag hade älskat Paul av hela mitt hjärta.

Det gjorde jag kanske fortfarande. Kanske. ”Paul”, sa jag igen.

Han vände sig mot mig där han satt bredvid mig i taxin. Det kändes som om han såg mig för första gången på veckor. Han hade ett urskuldande, nästan sorgset uttryck i ansiktet. Det såg ut som om han skulle säga något.

Då ringde hans jäkla mobil. Jag kom ihåg att det var ett skämt när jag hade valt ”Tainted Love” som hans ringsignal. Ironiskt nog hade en larvig liten låt som vi berusade och lyckliga dansat till en gång nu blivit en träffande beskrivning av vårt äktenskap.

Jag blängde på mobilen och övervägde på allvar att slita den ifrån honom och kasta ut den genom fönstret och se den försvinna mellan brovajrarna ner i East River.

Jag kände igen glimten i Pauls blick när han såg numret. ”Jag måste ta det här”, sa han och svarade.

Det behöver inte jag, Paul, tänkte jag medan Manhattan tonade bort på andra sidan brons stålkonstruktion.

Det här var droppen, tänkte jag. Han hade faktiskt förstört allting som vi hade tillsammans.

Och där i taxin kom jag på exakt när man når en slutpunkt.

När man inte ens kan uppleva en solnedgång tillsammans.

17

j a m e s p at t e r s o n

Kapitel 2 Olycksbådande åskmuller hördes på håll när vi lämnade Grand Central Parkway och närmade oss flygplatsen. Sensommarhimlen mörknade snabbt när ovädret nalkades.

Paul babblade på om sina affärer när vi stannade vid Deltas terminal där jag skulle av. Jag väntade mig inte att han skulle göra sig besväret att ge mig en avskedskyss. När Paul talade med sin dämpade ”affärsröst” på telefon kunde inte ens en bomb få honom att sluta.

Jag sträckte mig snabbt efter dörrhandtaget när chauffören bytte från den spanskspråkiga radiostationen till ekonominyheterna. Om jag inte flydde snabbt befarade jag att räknenissarnas insektssurr skulle få mig att skrika högt.

Tills strupen blödde.

Tills jag förlorade medvetandet.

Paul vinkade genom bakrutan utan att se på mig när taxin rullade iväg.

Jag fick lust att vinka tillbaka med ett finger när jag rullade min resväska genom skjutdörrarna. Men jag vinkade inte alls till Paul.

18

dubbelspel

Några minuter senare satt jag i baren och väntade på att min flight skulle ropas ut och tänkte mycket tunga tankar. Jag tog fram min biljett och smuttade på min cosmopolitan.

Ur högtalarna strömmade en muzakversion av Clashs ”Should I Stay or Should I Go”. Vad sägs om det? Gänget på Muzak hade upptäckt min barndom.

Det var tur att jag var så uppe i varv, för i vanliga fall skulle den insikten ha fått mig att känna mig gammal och eländig.

Jag trummade med biljetten mot läpparna och rev den sedan mycket dramatiskt mitt itu och tömde glaset i ett svep.

Sedan tog jag barservetten och torkade tårarna i ögonen.

Jag skulle gå över till plan B. Det skulle inte bli problemfritt. Verkligen inte.

Det spelade ingen roll. Paul hade ignorerat mig alltför ofta.

Jag ringde samtalet som jag skjutit upp.

Sedan rullade jag ut resväskan igen, steg in i baksätet på närmsta taxi och gav chauffören min hemadress.

De första regndropparna slog mot vindrutan när vi körde iväg, och plötsligt såg jag för min inre syn något stort som sjönk i mörkt vatten och började glida iväg, något monumentalt som långsamt och oundvikligt sjönk. Längre och längre ner.

Eller också inte – jag kanske, bara kanske, var på väg uppåt för första gången på länge. En bild av dem tätt tillsammans inramade av hotellets trappsteg och motorhuven på min ljusblå Mini Cooper dök upp i bakhuvudet.

19