maiella nationalpark i abruzzerna i italien.
brunbjörn (Ursus arctos)
Europa Europa är den näst minsta och mest tättbefolkade världsdelen och utgör den västliga delen av den stora euroasiatiska landmassan – Eurasien. Från taigans arktiska klimat vid Barents hav i norr till Sydeuropas subtropiska medelhavsvegetation spänner denna kontinent över en mångfald naturtyper och djur. Kustlinjen är lång och öar och halvöar utgör en tredjedel av Europas yta. Stora arealer utgörs av mosaiklandskap med kulturmark och fickor av naturlig vegetation. Tidigare jagades de stora däggdjuren hårt och många var nära utrotning, men tack vare internationellt naturskydd, nya lagar och återställning av tidigare jordbruks- och betesmark har idag många stora djur som björn, varg och älg fått en comeback. I Alperna, Pyrenéerna, Skanderna och Kaukasus finns fortfarande oförstörd natur som en fristad för djur och växter.
13
europa
Sång
006
Berguv (Bubo bubo) I den tysta vårvinternatten hörs ett djupt och vibrerande hoande. Högt uppe på en bergknalle tronar berguven, och silhuetten med de uppstickande örontofsarna avtecknar sig mot månen. Under dagen påminner den sittande berguven om en stor trädrot med stickande, orange ögon. Berguven är en av världens absolut största och starkaste ugglor med en längd av 60–75 cm, ett vingspann på 160–188 cm och en vikt på 2–4 kilo. Honan är större än hanen. Den kan påminna något om den hälften så stora hornugglan, men är cirka tio gånger tyngre. Bröst och buk är gulbruna med mörka streck. Strupen har en vit fläck som bara syns när uven lyfter näbben och ropar. Ovansidan är mörkbrun och svartvattrad. I flykten har den ett markant utstickande huvud och den flyger med kraftfulla, raska och stadiga vingslag, nästan som en vråk. Under parningstiden i februari–mars ropar berguven från skymningen och in i natten sitt djupa, mäktiga och kusliga oo-hooo, med betoningen på första stavelsen och lägre tonhöjd på den andra. Ljudet kan höras upp till 4 kilometer. Honans lockläte är ett nasalt vhääv. Under sensommaren och hösten hörs ungarnas hyvlande tiggläten vida omkring.
berguven jagar i skymningen och på natten.
28
Häckningen äger rum i bergiga barrskogar med inslag av branta raviner och stup. Till skillnad från många andra ugglor reder inte berguven något egentligt bo, det består bara av sammanskrapade löv och spybollar. Hanen väljer boplats och är mycket kräsen när det gäller läget. Helst väljer han en otillgänglig klipphylla, där honan lägger 2–4 ägg i mars. Honan ruvar ensam i ca 35 dygn. Hon stannar vid boet och skyddar och matar ungarna de första veckorna efter kläckningen, medan hanen står för födan. Ungarnas tillväxt och stora aptit avslöjas genom mängden av hår och fjädrar från bytesdjur runt boplatsen, och de växer snabbt. Efter två månader i boet gör de sina första flygturer. Berguven börjar häcka vid 2–3 års ålder och kan nå en ålder av 20 år. Den är en urstark jägare som jagar det mesta i sitt revir, däribland andra rovfåglar, till exempel pilgrimsfalk och duvhök som den tar på nattkvisten. Den äter allt från smågnagare upp till harar, igelkottar och änder, och är ofta specialiserad på råttor från soptippar och måsfåglar från kolonier längs kusten. Berguven är en stannfågel och förekommer i hela södra Sverige upp till Uppland, samt i kustlandskapen norrut. Den är väldigt störningskänslig för mänsklig aktivitet runt boet, och från att tidigare ha varit vanlig minskade den kraftigt under senare hälften av 1900-talet. Beståndet ökar nu tack vare uppfödning, utsättning och andra åtgärder. Även i Danmark, där den tidigare var utrotad, har den återkommit, och i Helsingfors i Finland häckar inte mindre än fem par. Annars finns den sporadiskt och glest lokalt i större delen av Europa, samt i ett bälte i större delar av Asien fram till Kina och Japan.
andfåglar
det vittljudande hoandet är ett trolskt och ödesmättat läte.
Sång
018
en kort regnby drar Üver den Üstafrikanska grässavannen i masai mara i kenya.
lejon (Panthera leo)
Afrika Afrika är den varmaste världsdelen med planetens största öken, den heta Saharaöknen, och i söder finns de uråldriga Kalahari- och Namiböknarna. Ekvatorn delar av kontinenten på mitten och här breder det fuktiga Kongobäckenets mäktiga regnskog ut sig fram till den väldiga Rift Valley i öst, en nordsydlig 500 mil lång sprickdal med aktiva vulkaner som Kilimanjaro. Men mer än något annat är Afrika grässlätternas kontinent med de största betande djurflockarna i världen och en stor variation av rovdjur som lever av dem. Många djur är unika för Afrika, bland annat det största landdjuret, savannelefanten, en mångfald apor, massor av gräsätare med till exempel flodhäst och zebra, de stora kattdjuren samt Madagaskars isolerade och förunderliga djurvärld.
55
elefanter har ett mycket välutvecklat luktsinne.
afrika
Varningsläte
025
Savannelefant (Loxodonta africana) Det är torrtid, och mitt på dagen dallrar värmen över Etosha nationalpark i Namibia. En flock elefanter med honor och ungar är på väg mot ett litet vattenhål och så fort de känner lukten av vattnet börjar de törstiga elefanterna springa som galna. De vuxna djuren lutar sig över den branta kanten och dricker. Ungarna har svårt att nå ner till vattenytan och plötsligt trillar en liten unge ner i vattnet. Den bottnar inte och måste simma, och har svårt att ta sig upp. Mamman försöker förgäves att hjälpa den med snabeln men knuffar istället tillbaka den varje gång den försöker komma upp. Ungen blir utmattad och läget är kritiskt. De vuxna djuren i flocken vill hjälpa men förmår inte, och de trumpetar ut sin frustration. Då kommer den äldsta honan – flockens ledare och matriark – och med ett snabelgrepp under ungens framben ger hon den tillräckligt med stöd så att den kan hasa sig upp över kanten. Savannelefanten är världens största nu levande landdjur och tillika mycket social och intelligent. Den är 6–7,3 meter lång med en mankhöjd på ca 3,75 meter för hanen och 3 meter för honan. Normalvikten är 6–9 ton. Hanen är tyngst, och rekordet har en elefanttjur från Angola som vägde över 12 ton. Elefanten har ett mycket stort huvud. Båda könen har betar som växer till från överkäken under hela livet, och kan väga upp till 80 kilo vardera. Skallens benstruktur är ihålig med många hålrum, vilket gör huvudet mer lättburet. Snabeln kan väga upp till 150 kilo och är elefantens viktigaste kroppsdel, ett multiredskap med åtta stora muskler och över 40 000 mindre muskler. Den har två fingeraktiga läppar längst ut med vilka elefanten kan plocka upp även mycket små föremål. Snabeln är så stark att den kan knuffa omkull eller dra ner träd, och den kan lyfta 250 kilo. Elefanten andas till största delen genom snabeln och den kan suga upp till 8 liter vatten som sprutas in i munnen eller över
en nyfödd unge gömmer sig mellan mammans ben.
kroppen som en svalkande dusch. Den kan även suga upp jord och sand att duscha sig med. Öronen, som är mycket stora och formade som Afrikas kontinent, fungerar som stora kylanordningar. Hjärtat pumpar ut 12 liter blod per minut i varje öra genom många och stora ytliga ådror. När elefanten fläktar med öronen kyls blodet ca 3 grader för att därefter pumpas ut i kroppen. En effektiv avkylning för ett så stort djur som därför klarar sig bra i mycket varmt klimat där det knappt finns någon skugga. Elefanten har stora kindtänder som nöts ner, varpå nya växer ut igen – totalt sex gånger under dess livstid. När de sista kindtänderna har vuxit ut får den inte flera, och när de är nedslitna söker den sig ibland till vattendrag eftersom betet är mjukare där. När den sedan dör av svält förs benen med av vattnet och samlas på ett ställe generation efter generation vilket har gett upphov till myten om elefantkyrkogårdar. Elefanten kan bli 65–70 år, vilket är den högsta åldern för ett däggdjur, borträknat människan. 63
en stor elefanttjur i brunst har anslutit sig till en flock med honor och ungar. p책 marken jagar koh채grar gr채shoppor som elefanterna skr채mmer upp.
afrika
Kontaktläte
034
Zebror (Equus spp.) Längst norrut i Kenya i det torra Samburuområdet betar några grevyzebror. Konturerna är nästan utsuddade i den dallrande, fyrtiogradiga värmen, men det hindrar inte en stor hingst att närma sig ett ensamt sto med föl. Plötsligt far han fram med full fart och försöker nafsa stoet i nacken. Hon springer undan en bit men faller sedan plötsligt till föga och hanen får sin chans till parning. I Kruger nationalpark i Sydafrika betar en flock med Burchells zebror. Det råder en intensiv spänning mellan två dominerande hingstar i flocken och en duell utbryter. De försöker bita varandra i hasorna, de sparkar varandra i huvudet och stegrar sig för att bita eller undvika att bli bitna i halsen. Så småningom ger den ena upp och den andra har befäst sin position i flocken. I södra Namibia smälter flocken med bergszebror ihop som en böljande konturlös massa när lejonhonan sätter in slutspurten för att fånga ett byte. Fölen befinner sig i
flockens mitt, med hingstarna längst bak. De sparkar kraftigt bakut för att träffa lejoninnan i huvudet. Det blir farligt nära en krossad käke för henne och hon avbryter därför jakten. Tre vardagssituationer från zebrornas liv från tre olika arter i tre olika länder. Zebrorna är Afrikas vilda hästar och idag finns det tre arter och ett antal underarter. Alla zebror är sociala, flocklevande djur. En flock kan bestå av allt från några enstaka individer, en hingst med sitt lilla harem, till stora flockar som vid den omskrivna gnuvandringen i Serengeti i Tanzania. Zebrorna tillhör, tillsammans med vildåsnor, ett urgammalt släkte av vildhästar. Evolutionen har anpassat dem för öppna vidder och för att kunna springa snabbt. Alla zebror är strimmiga i svart och vitt. Teckningen varierar bland arterna men hos alla individer är den individuell och unik som ett fingeravtryck. Den strimmiga teckningen gör det svårt för ett rovdjur att urskilja ett tilltänkt byte i en flock i rörelse. Men mönstret i svart och vitt förvirrar också den blodtörstiga tsetseflugan så att den inte plågar zebrorna på samma sätt som övriga savanndjur. Öronen är stora och kan vridas åt alla håll och hörseln är skarp. Synen är också mycket välutvecklad med stora, lateralt placerade ögon och gott mörkerseende. Även luktsinnet är bra. Många djur håller sig gärna nära zebrorna på grund av deras alerta sinnen och förmåga att upptäcka rovdjur. De flesta zebror når en längd av 200–275 cm och har en mankhöjd på ca 150 cm och en vikt på 200–400 kilo.
stäppzebrahingstar i rangstrid.
80
zebror
Kontaktläte
034
grevyzebran är störst och randigast av zebrorna. samburureservatet, kenya.
Lätena är gnäggande, skällande, höga skriande och hickande ljud. Stoet föder normalt ett föl vartannat år. Bara några timmar efter födseln kan fölet springa och följa med flocken. Redan efter ett par veckor börjar det beta gräs men kan fortfarande dia till ettårsåldern. Tack vare sin snabba matsmältning och magens cellulosanedbrytande bakterier kan zebrorna tillgodogöra sig grovstjälkigt gräs och blågräs, som ratas av nästan alla idisslare. De är därför ofta först i ett betesområde för att sedan lämna plats åt mer specialiserade gräsätare som betar av de blottade, mer delikata gräsarterna. Zebrornas främsta fiende är lejon, som ofta är specialiserade just på zebrajakt. Men även hyenor och vildhundar hör till predatorerna. Leopard och i viss mån gepard kan ta mindre till halvstora föl.
grevyzebra (Equus grevyi) är den största arten. Den har ett tätt och finstrimmigt mönster och är kraftigt byggd med stora öron. Den lever i begränsade torra stäppområden i norra Kenya och södra Etiopien och möjligen Somalia. I världen finns idag en minskande population på 2 500 djur. Hoten är krig, tjuvjakt och utarmning av betesområden från konkurrerande boskap. stäppzebra (Equus quagga) är den vanligaste arten. Underarten Burchells zebra (Equus quagga burchellii) är den typiska savannzebran som är vida spridd och vanligt förekommande från Östafrika till Sydafrika. bergszebra (Equus zebra) är minst av zebrorna och förekommer idag mycket sparsamt i Namibia och Sydafrika. Hoten är idag utarmningen av habitat och därför finns denna zebraart bara i skyddade reservat och nationalparker.
81
en flock bergszebror i rÜrelse suddar ut konturen hos de enstaka individerna. ett sätt att fÜrvirra lejonen.
den unga hanen är redo fÜr den vanliga tuppluren mitt pü dagen. kibale nationalpark, uganda.
fläckig hyena
Kommunikationsläte
043
lejon har kommit nära hyenornas byte och klanen är på helspänn.
avvänjs vid 12–16 månaders ålder har de fullt utvecklade tänder. Redan tidigt under uppväxten kommer de vuxna djuren hem med föda till ungarna. Flera honor kan ha ungar samtidigt i lyan och kan även dia varandras ungar. Vid 18 månaders ålder är ungarna vuxna och hanarna lämnar klanen för att söka sig till andra, obesläktade klaner. Efter 2–3 års ålder är hyenorna könsmogna och de kan få ungar med ett års mellanrum, men oftast är intervallen längre. De kan bli upp till 20 år gamla. Lejonen dödar många hyenor – av 24 döda hyenor som undersöktes var 13 dödade av lejon. Hyenorna har fått ett rykte om sig som fula och lömska asätare som enbart stjäl andra djurs byten. Ingenting är mer felaktigt. De är fullt kapabla att jaga även stora byten med en häpnadsväckande effektivitet. Andelen egna nedlagda byten har visat sig vara 85 procent medan andelen kadaver är 15 procent. När hela hyenklanen jagar ett större byte springer de med 60 km/tim, och bytet tröttas ut i en jakt som varar många timmar. En elandantilop förföljdes till exempel 24 kilometer innan den dödades. Bytet är
98
allt från bufflar och de stora elandantiloperna till mindre antiloper, zebror, strutsar, vårtsvin och mindre djur som fåglar, gnagare och kräldjur. De är födoopportunister och kan ensamma lätt jaga bort en gepard från sitt byte, och är de två kan de också driva bort en leopard. En flock med hyenor kan även få en mindre flock med lejon att dra sig tillbaka. När ett ensamt lejon, alltid en hane, ses med en grupp hyenor runt sig, är det i själva verket oftast lejonet som har lagt beslag på hyenornas byte. Med sina kraftiga käkar och sin effektiva matsmältning kan hyenorna äta stora ben, hud, tänder och annat som andra däggdjur ratar, och de kan även äta sopor och avfall. Den fläckiga hyenan finns på savannen, i öknar, halvöknar och andra öppna landskap och även runt städer i Afrika söder om Sahara. Den trivs inte i regnskogarna och finns därför framför allt i Östafrika och södra Afrika. Den är inte hotad men förekommer fläckvis i sina utbredningsområden. Det finns även två andra hyenarter i Afrika: brun hyena (Parahyaena brunnea) och strimmig hyena (Hyaena hyaena).
en liten brunpälsad unge är uppe ur grytet för första gången.
uluru, eller ayers rock, ligger mitt i australiens inland. öknen är grön efter ovanligt mycket regn.
större gultofskakadua (Cacatua galerita)
Oceanien Oceanien är den mest särpräglade världsdelen och Australien är jordens minsta kontinent. Vidsträckta, regnfattiga öknar och halvöknar utgör merparten av Australiens röda inre vilket gör detta till den torraste världsdelen. De egendomliga pungdjuren dominerar däggdjursfaunan med allehanda stora och små djur, till exempel jättekänguruerna och den tasmanska djävulen. Världens äldsta regnskogar finns längs tropiska och subtropiska östra Australien och på Nya Guinea med omkringliggande öar. Sällsamma fåglar som kasuarer, paradisfåglar och lyrfåglar trivs här och i eukalyptusskogarna och de stäppartade öknarna finns många arter av pungdjur, ett myller av papegojor och andra fåglar, som den hysteriskt skrattande kookaburran. De första invånarna, aboriginerna, tog hit dingon som trängde ut den nu utdöda pungvargen.
127
en diamantskallerorm i fÜrsvarsställning.
nordamerika
Varningsläte
080
Diamantskallerorm (Crotalus atrox) Marken är stenig, sandig, ett fåtal växter här och där. Bara några långsträckta taggiga kullar och uttorkade flodraviner bryter av. Typisk amerikansk kaktusöken i södra New Mexico. Men här finns massor av liv och nära en av stenarna rasslar det plötsligt till. Lätet annonserar att här ligger en skallerorm och trycker, och den vill inte bli trampad på. Diamantskallerormen är en gropvipera, eller grophuggorm. Som andra gropormar har den på varje sida av huvudet ett värmekänsligt organ i en ca 5 mm djup grop mellan näsborren och ögat. Med detta organ kan skallerormen känna eller ”se” den infraröda värmestrålningen från ett bytesdjur även om den inte kan se det med ögonen eller lukta sig till det med tungan. En drygt 1,5 meter lång orm med en tjock kropp, kort stjärt och stort trekantigt huvud. Hanarna är större än honorna och kan väga nästan 7 kilo. Det är den tyngsta giftormen i Nordamerika. Grundfärgen kan variera från grågul till ljust blågrå eller rosaaktigt grå. Den har ett diamantformat mönster, bestående av olika färgade fjäll med vita kanter som likt romber upprepas längs kroppen. På den vita stjärten har den kontrasterande svarta ringar eller band och ögats pupiller är som lodräta springor. Lätet är det typiska rasslande ZZZZZZZZ som alla skallerormar har. När ormen ömsar skinn lossnar även skinnet på den bakersta delen av stjärten, men ibland ramlar det inte av utan stannar kvar som en skallra i en samling löst hopfogade hornringar. Ormen lyfter stjärten med skallran rakt upp i luften och vibrerar den med en frekvens av ca 40–60 gånger per sekund. Det är ett sätt att varna större djur så att de inte trampar på ormen, och den slipper ödsla det värdefulla giftet på ett försvarsbett.
Vid 3 års ålder är den könsmogen och före parningen lämnar honan ett doftspår som talar om att hon är redo. Hanarna utkämpar ofta stridigheter om vem som är starkast och som därför äger tillträde till honan. Under parningen kryper hanen runt och ovanpå den passiva honan och för sin kloaköppning mot hennes. Parningen varar i timmar. Därefter växer äggen fram i honan i ca 167 dygn innan hon på några timmar föder fram de 10–20 ungarna som är helt självständiga och giftiga redan från födseln. De stannar hos honan högst ett dygn innan de försvinner åt alla håll. Under vintern går ormarna i dvala på ett skyddat ställe, ofta med andra ormar. Den kan bli upp till 20 år gammal. Det mycket starkt, cellförstörande giftet bryter ner vävnaden och gör bytet mer lättsmält, men det verkar även på de röda blodkropparna och förorsakar inre blödningar. Diamantskallerormen kan injicera stora mängder gift och blir därför farlig för människan och större djur. Bytesdjuren är normalt mindre däggdjur, fåglar, kräldjur och amfibier. Diamantskallerormen behöver bara äta med 2–3 veckors mellanrum och kan svälta i nästan ett halvår. Normalt ligger den i bakhåll efter bytet som huggs blixtsnabbt. Den jagar mest om natten. Diamantskallerormen är en av ca 30 skallerormsarter och finns i torra öknar, halvöknar, berg- och stäpplandskap. Den är vanlig i sydvästra usa och norra Mexiko och är inte hotad.
171
sydamerika
Varningsläte
090
Puma (Felis concolor) I skuggan av de mäktiga, katedralliknande bergstopparna i Torres del Paine nationalpark i sydligaste Chile betar guanacor på de alpina ängarna. Lamadjuren spejar då och då mot ett område med blockmark, men lugnet råder och ingen har sett den gulgrå skuggan som likt en orm långsamt kryper över marken, spänd som en stålfjäder. Långsamt kommer puman närmare, centimeter för centimeter, och när bara ett kort avstånd återstår exploderar den i ett kraftigt språng och en kort rush. Guanacorna gör en felbedömning och puman får tag i ett ungdjur med framtassarna och drar ner det. En jakt av många försök lyckades äntligen. Puman är nästan jämnstor med leoparden men är slankare, längre och inte lika muskulös. De största djuren finns i kalla områden och de minsta i tropikerna vid ekvatorn. Den kan nå 60–76 cm i mankhöjd och vara 115–275 cm lång inklusive den långa svansen. Hanen är störst och tyngst och väger 53–100 kilo med ett genomsnitt på 62 kilo. Huvudet är relativt litet med stora öron. Bakbenen är mycket kraftiga, de största i förhållande till kroppen bland alla katter, och den kan lätt hoppa flera meter rakt upp i luften eller 6–12 meter i längd från stillastående. De stora tassarna har kraftiga klor som kan dras in. Pälsen är guldgul till silvergrå med ljusare undersida, kinder och nos. Ungarna föds fläckiga med ringar på svansen och blå ögon. Eftersom puman inte tillhör släktet Panthera, där lejon, tiger och leopard hör hemma, så har den inte heller deras röstorgan och kan inte ryta och vråla. Däremot kan den fräsa, spinna och jama. Den är känd för att fräsa kraftigt när den känner sig hotad.
184
Puman lever ensam och är bara ihop med artfränder under parningstiden eller när honan har ungar. Hanarna har stora revir, 150–1 000 kvadratkilometer beroende på bytestillgången. Honornas revir är mindre och en hanes revir kan överlappa flera honors. Den revirhävdande hanen uppvaktar honan flera dagar när hon är parningsberedd och därefter skiljs de åt. Dräktigheten är runt 90 dygn och normalt föds 2–3 ungar. De är blinda och hjälplösa i början och honan föder och gömmer dem i en grotta eller annat bra gömställe. Hon är ensam om vårdnaden och måste samtidigt skydda ungarna och jaga och skaffa byte. Ungarna slutar dia vid 3 månaders ålder och övergår till att äta kött. Ett par månader senare följer de honan på jakt för att lära sig. Efter 6 månader kan de jaga mindre byten själva. De stannar i hennes revir i ca 2 år. Puman kan bli upp till 13 år. Bytet är normalt hovdjur som hjortar, lamadjur och bergsfår men den kan också ta tamboskap. Den jagar allehanda mellanstora djur som kapybara, världens största gnagare, och tar kräldjur, fåglar, smågnagare samt insekter. I Nordamerika konkurrerar den med varg och brunbjörn medan den i Mellan- och Sydamerikas skogsområden måste se upp med den större jaguaren som gärna dödar den. Puman är mycket anpassningsbar och finns i höglänta bergsområden, barr- och lövskogar, i öknar och halvöknar, i tropikskogar och regnskog. Den är vanlig om än glest förekommande från nordvästra Kanada ner genom västra och mellersta usa och vidare söderut genom Mellan- och Sydamerika till Eldslandet längst i söder. Den finns inte i Atacamaöknen i väst eller på Pampas i sydöst. Den är inte hotad.
puman har stora tassar och kraftiga bakben. den finns i så gott som hela sydamerika, även högt upp i de snöklädda anderna.
fr책n nicaragua till colombia lever pilgiftgrodan dendrobates auratus. bilden p책 n채sta sida visar en annan f채rgvariant.
sydamerika
Röd pilgiftgroda, sång. Grynig pilgiftgroda, sång
104 105
Pilgiftgrodor (Dendrobatidae) De flesta tropiska grodor spelar under natten. Men en liten grupp spelar mitt på dagen. De behöver inte gömma sig – med sina bjärta och skrikiga färger i fantastiska grafiska mönster skyltar de att de är ytterst giftiga. Eller låtsas vara det. Pilgiftgrodorna hör till de mest färggranna av alla grodor, men här finns också några arter som är extremt giftiga, och många har mycket speciella yngelbeteenden. De flesta är också små, oftast bara 1–2 cm, men de kan bli ca 6 cm långa. De är dagaktiva och spelar fullt synliga, ofta nära marken. Grodorna lever från marknivån upp till tiometersnivån i träden. Omkring en tredjedel av pilgiftgrodorna har ett giftigt hudsekret som försvar mot rovdjur, och tre arter är så giftiga att de kan döda en människa. Giftet från en enda individ av gyllene kokoigiftgrodan (Phyllobates terribilis) är så starkt att det kan döda 10–20 människor. Indianerna tillhörande Embera-stammen i Colombias regnskogar använde detta gift för att impregnera sina blåsrörspilar, och giftet behöll sin styrka i upp till tre år. Därav namnet pilgiftgroda. I hudsekret av den 2 cm långa trefärgade pilgiftgrodan (Epipedobates tricolor) har man upptäckt en alkaloid, epibatidin, som har visat sig vara 200 gånger mer verksamt än morfin. Några av pilgiftgrodornas fiender har utvecklat immunitet mot grodornas gift, bland annat en liten marklevande orm. Pilgiftgrodornas färggranna yttre gör dem populära att hålla i terrarier, men i den artificiella miljön förlorar de sitt gift. Detta har förklarats med att de blir giftiga genom att äta giftiga insekter och tusenfotingar, som i sin tur kanske äter giftiga växtdelar. En annan teori är att de bildar giftämnen själva.
hanen bär sitt grodyngel på ryggen till en vattenväxt.
Pilgiftgrodor är sociala och lever i löst sammanhållna smågrupper på upp till 8 djur. I mitten håller de unga, mindre giftiga grodorna till, och grupperingen är ett försvar mot rovdjur men också för fortplantningen. Hanarna sjunger med monotona ramsor av ett- eller tvåstaviga ljud för att locka till sig honorna, och när hon har lagt sina ägg befruktar hanen dem. Många arter är mycket måna om sin avkomma och några bär sina kläckta grodyngel på ryggen till små vattensamlingar i de trädlevande epifytiska växterna. Här växer ynglen och honan utökar den ofta knappa födan i dessa små naturliga vattentråg genom att lägga ett obefruktat ägg som ynglen kan äta. Andra arter av pilgiftgrodor lägger sina ägg under löv på marken. Familjen omfattar 12 släkten med ca 170 arter och förekommer i tropiska regnskogar, molnskogar och i Andernas högalpina torra bergsskogar från Nicaragua i norr till Bolivia i söder. Många arter av pilgiftgrodorna är hotade och en av orsakerna är att de drabbas av en svampsjukdom som angriper huden och därmed är dödlig eftersom huden är en del av grodornas andningssystem. Detta skylls på minskad fuktighet i deras livsmiljö på grund av den globala uppvärmningen, skogsavverkning, uppdämning och 209
weddellsälhona med kut på antarktis packis. det sydligast förekommande däggdjuret i världen.