9789113021713

carole martinez

det broderade hjärtat översättning karin sjöstrand

ISBN: 978-91-1-302171-3 © Éditions Gallimard, 2007 Norstedts, Stockholm, 2010 Boken utges med stöd från franska kulturministeriet, Centre National du Livre/Ouvrage publié avec le concours du Ministère français de la culture, Centre National du Livre Originalets titel: Le cœur cousu Översättning: Karin Sjöstrand Omslag: Nina Leino/PdeR Omslagsbild: Getty Images Tryckt hos: W S Bookwell, 2010 www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

Prolog

M

itt namn är Soledad.

I det här landet där kroppar försmäktar föddes jag med kraftlösa armar, oförmögna att omfamna, och med stora händer som inte duger något till.

Innan min mor hann finna en mur att föda bakom, hade hon svalt så mycket sand att det rann över i mitt blod.

Under min hud döljer sig ett högt timglas som aldrig sinar.

Stod jag naken i solen skulle man nog kunna se sanden rinna rakt igenom mig.

VANDRINGEN All den sanden måste en dag återgå till öknen.

När jag föddes förstod min mor att jag skulle bli ensam.

Jag skulle aldrig kunna ge, aldrig kunna ta emot.

Det stod skrivet i min handflata, i min envisa vägran att andas, att öppna mig mot den skämda luften utanför, i viljan att stå emot den värld som nosade runt mig som en halvvuxen hund och försökte tränga in i alla öppningar.

Trots att jag kämpade emot strömmade luften in och jag vrålade.

Dittills hade ingenting kunnat få min mor att sakta av på stegen.

Ingenting hade rått på hennes envishet som bortspelad kvinna.

Bortspelad och förlorad. Ingenting, inte tröttheten, inte havet, inte sanden.

7

Ingen kommer någonsin att kunna säga hur länge vandringen varade, hur många nätter vi barn, som följde vår mor, kan ha sovit samtidigt som vi gick.

Utan att hon märkte det sköt jag på, där jag hängde i hennes moderliv för att inte sköljas ut tillsammans med allt vatten hon förlorade utefter vägarna. Jag kämpade för att följa med på färden och inte avbryta den.

Den gamla moriska kvinnan rörde vid min mors mage för att hejda henne, hon mumlade ”Ahabpsi!” som när man reser en mur och hon var den enda som, med en hand och ett ord, opponerade sig mot ursinnet hos kvinnan som var havande med ett sedan länge fullgånget barn, hon som ville fortsätta sin vandring och inte sluta gå, trots att hon redan gått mer än vad som var möjligt och inte förmådde gå mer, den gamla moriska kvinnan med hennaröda händer som var starkare än öknen, det var hon som för oss blev världens ände, slutet på vandringen, vårt skydd, den kvinnan läste även hon min ensamhet i mina handflator, hon som inte kunde läsa.

Hennes blick gick rakt in i min mors innandöme och hennes händer kom och hämtade mig där. Hon fångade in mig, där jag låg och tryckte. Längst in i detta kött som hade glömt bort mig för att fortsätta vandra och hon befriade mig och hon insåg att mina händer inte skulle vara mig till någon nytta, att jag liksom hade gett upp dem då jag föddes.

De förstod inte varandra men de gav mig, var och en på sitt språk, samma förnamn. ”Soledad”, sade min mor utan att ens titta på mig. Och som ett eko svarade den gamla kvinnan ”Wahida”.

Och ingen av dessa båda kvinnor kunde läsa.

8

Min storasyster, Anita, vägrade länge godta det uppenbara som stod skrivet i mina händer, och som stod skrivet i mitt namn. Och hon väntade. Hon väntade på att en man skulle ge mig ett nytt namn och att mina fingrar skulle mjukna.

Jag minns en tid då de unga männen i Maraboutkvarteret strök runt vårt hus i hopp om att få se mig gå förbi.

De stod nonchalant lutade mot husväggarna, i gäng eller ibland en och en, medan de höll utkik efter mig i gränderna och de tystnade när jag närmade mig.

Jag var egentligen inte vacker, i alla fall inte så som min syster Clara var, men det sades att jag hade en säregen charm som fick dem att stå fastnaglade vid väggarna.

Skrattande talade mina systrar om vad de unga männen sagt dem i förtroende för att de skulle föra deras talan, vilket mina systrar gjorde och lite raljerande beskrev de pojkarnas löjliga symptom på förälskelse, deras stammande, de trånande blickarna. Och vi skrattade.

Men jag, jag tänkte på deras erigerade lem, som plötsligt fick det trångt i byxorna, och jag pendlade mellan skratt och avsmak.

Jag kunde välja själv, jag hade ingen far som kunde tvinga mig till äktenskap. Bara Anita, min äldsta syster, skulle ha kunnat bestämma över mig.

Det gjorde hon aldrig.

Hon väntade och sköt ideligen upp sin egen bröllopsnatt.

Hon var bunden av ett löfte som i femton år hade hållit maken borta från hennes bädd: – Först ska vi gifta bort de andra, alla fyra …

Jag kunde inte besluta mig för om jag skulle tillhöra den ene eller den andre av de unga männen, så en dag tappade jag den gamla svarta sjalen som min mor hade lämnat efter sig och lovade mig 9

själv att jag skulle ta den som plockade upp den till make, vem det än var.

Det var på hösten.

Jag tittade en stund på den mörka fläcken på den ockrafärgade marken, pölen av svart tyg som låg stilla vid mina fötter.

De stod som klistrade i klasar runt den.

Orörlig under middagssolen väntade jag på att dammet som virvlat upp skulle lägga sig och en hand frigöra sig från trasslet av förälskade pojkar. Men när molnet väl skingrats var det enda som fanns kvar av mina friare några hårtussar, några tänder och långa svarta tygsjok som glömts i striden.

Platsen var tom och sjalen sliten i bitar.

Jag krafsade i det röda ökendammet för att hitta stycket där min mors namn fanns broderat.

Frasquita Carasco.

Mor lärde sig aldrig skriva annat än med nålen. Varje arbete hon lade sin hand vid hade ett kärleksord inskrivet rakt genom hela tyget.

Namnet var orört. Jag stoppade in det under kjolen och gick till Anita, min äldsta syster, som satt tillsammans med kvinnorna vid de blöta lakanen.

I klapphusets skugga tog värmen sig en tupplur.

Jag stod kvar en stund bakom min syster och såg hur hennes vackra sagoberättarhänder rörde sig mot tvättbrädet, hur de sprack i tvålvattnet. Plötsligt vände hon sig om mot mig, antagligen besvärades hon av tyngden i min blick mot hennes rygg, och hon log mot mig medan hon mekaniskt torkade baksidan av händerna mot det ljusa förklädet som hon knutit runt midjan och som var alldeles prickigt av vatten och ljus.

De andra kvinnorna vid klappbryggan spetsade öronen över träkaren. De låtsades som ingenting, men slagen från klappträet dämpades och fram kom skurborstarna som strök över tyget i en utdragen kvävd viskning och rörde upp ett lödder som knappt var 10

smutsigt.

– Jag ska aldrig gifta mig, jag skrämde bort mina friare, bekände jag.

– Och hur bar du dig åt för att göra det? frågade hon skrattande.

– Jag tappade min sjal. De slogs och slet sönder den.

– Den där hemska sorgsjalen! De ger dig snart en annan, en som är gladare i färgen. De kan alla få tag på pengar så det räcker till en. Det kan de alla om de nu inte tar och knycker en från någon av sina systrar.

– Sprang min son också efter dig? skrek María och vred om halskragen på en skjorta så den mjölkvita saften sakta rann nerför de tjocka nakna underarmarna.

– Jag vet inte, jag såg bara dammet efter slagsmålet.

Min likgiltighet hade gjort kvinnorna förtörnade. Klappträets slag gick snabbare igen, lakanen bankades häftigare i vattnet och rytmen tilltog tills armarna blev trötta och takten bröts.

– Se bara på henne! En till som tagit över efter sömmerskan! skrek Manuela hest. Men gift då bort din syster, Anita. En man i huset skulle få henne att vicka mindre på baken inför allt som går i ett par byxor.

– Det är i alla fall inte din man, Anita, som kommer att ge den slampan det kok stryk hon förtjänar! hakade María på. En stackars grabb som är så lite till karl att han inte lyckats göra en liten åt dig under femton års äktenskap!

– Den slynan har ingen far och ändå spelar hon svårfångad! fortsatte en tredje röst.

Min syster skrattade hjärtligt. Ingenting kunde nagga den glädje i kanten hon hade i kroppen alltsedan hon hade gift sig.

Kvinnorna ilsknade till och anklagade mig för att förhäxa deras söner, bröder, fäder …

Anita hade roligt åt deras svartsjuka. Hon visste att några av deras män säkerligen var med bland slagskämparna: 11

– Titta på blånaderna, märkena på era mäns kroppar! De kommer hem framåt natten med svansen mellan benen för att de har fått stryk, men mot hjärtat trycker de ett stycke svart tyg!

Då ställde sig María, den puckelryggiga, med händerna på höfterna framför min syster. Hon tittade på henne ur djupet av de mörka brunnar som var som hål i hennes ansikte. Långt därinne, i djupet, försökte något slocknat glittra.

– Er mor är död och väl är det! Ni har klänningarna kvar, men en dag kommer man att bränna upp dem för er, alla klänningar och sjalar hon lämnat efter sig som är fulla av trolldom! Man kommer att slita dem från kroppen på er och om man inte kan det, kommer man att bränna upp er också! Den här gången kan djävulen inte skydda er!

– Har du glömt brudklänningen som min mor sydde till dig för att skyla din puckel och som du inte ens betalat? svarade min syster. Utan den klänningen skulle du inte kunnat få honom, han din son. Enda gången din man bestigit dig var väl på bröllopsnatten, va?

– Det var en djävulens klänning, malen gjorde slut på den samma dag din trollpacka till mor dog. Gjorde slut på den! Jag var tvungen att kasta den på elden, den var full med larver!

– Dumheter! Kärringtro! Och du, Manuela, du var förbannat tjock i kyrkan när Juan gifte sig med dig. Utan min mor skulle du och din karl inte kunnat hindra folk från att sladdra! Du gick inte ut på minst två månader för att folk inte skulle se det som växte i magen på dig, och det var bara min mor som kunde få dem att tro att du fortfarande var oskuld! Min mor slet ögonen ur sig för att sy den vackra bröllopsklänningen åt dig av stuvbitarna som låg och skräpade hemma hos er. Utan den skulle du inte kunnat förhindra skandalen!

– Då var jag fin, jag förstod inte att något var fel. Men det var inte kristligt att åstadkomma något sådant av små tygbitar. Jag grät 12

och grät fyra år senare, när mitt barn dog. Och då, då tog jag fram klänningen och tittade … och vad rädd jag blev. Helt sprucken i sömmarna! Och lystern i tyget som man hade kunnat tro var satin, den var borta! Det var bara smutsiga trasor som satt ihop, kant i kant med varandra!

Då satte kvinnorna igång att tjuta, alla tillsammans.

Under vattnets virvlande, skriken, slagen med klappträet och lakanen som klatschade, mitt i denna larmande hysteri där spanskan med inslag av arabiskan och italienskan blandades med franskan, lyckades jag till min syster viska den mening som jag oförtröttligt hade upprepat för mig själv på väg till klappbryggan: – Anita, jag vill inte gifta mig. Du behöver inte längre vänta på att den yngsta av dina systrar ska gifta sig. Sätt igång och gör egna barn! Jag ska finna mig i att bära det namn, Soledad, som min mor gav mig som ett uttryck för min ensamhet. Jag löser dig från ditt löfte för jag kommer aldrig att gifta mig.

Anita förstod och efter det har jag inte haft några friare mer.

Den dagen dog min ungdom med en rossling när ett tyg revs sönder.

Det var på hösten.

Med ens kom tecknen.

Samma kväll förtvinade jag. Min hud fårades, sprack. Mina drag gröptes ur och jag insåg att jag inte hade något mer att frukta av tiden. Över en natt trasades mitt ansikte sönder av de kommande årens mörker. Min kropp skrumpnade ihop som gammalt papper när det legat i solen. Jag somnade med en tjugoårings släta, mjuka hud och vaknade i en gammal kvinnas kropp. Jag blev mor till mina äldre systrar, mormor till mina systrars söner, till mina systrars döttrar.

Det är nästan rörande, detta härjade ansikte som plötsligt kom13

mer till en, den tunga tröttheten, håligheterna under ögonen, spåren efter en kamp som förlorats i ens frånvaro, under sömnen.

Jag var helt förstörd när natten var till ända. Ändå kände jag igen mig själv, jag kände igen den där lilla gumman som mötte mig i spegeln och log mot mig.

Antagligen besparades jag därmed vävnadernas utdragna dödskamp, de dagliga små dödarna, ytan som åldras, ljuset som sakta släcks, tidens långsamma smekning.

Jag grät över min falnade skönhet, jag grät över mina ögons förlorade färg. Men det fanns fortfarande vatten i denna stora förtorkade kropp. Tårarna smög sig in i mina ögonhålor. Saltet och årstiden färgade alla rynkor röda.

Man vänjer sig vid att leva instängd i en gammal kvinnas kropp.

Jag skulle så gärna ha velat att det fanns flera träd!

Här täcker hösten allt den kan med blod.

Världen har gått vidare utan mig. I min äldre systers hus, där jag fortfarande är en börda, har jag sett alla hennes barn födas och växa upp. Jag har levt ensam och leende i ett stort kaos av syskonbarn, i ett praktfullt oväsen med öknen runt omkring.

Jag har väntat tålmodigt, väl vetande att det inte längre finns något att vänta på.

Fortfarande är jag rädd för denna ensamhet som kom till mig samtidigt med livet, tomheten som gröper ur mig, förstör mig inifrån, sväller, sprider sig som öknen och där de döda rösterna ekar.

Min mor gjorde mig till sin levande grav. Jag bär henne i mig så som hon bar mig i sig och i mitt moderliv kommer ingenting annat att blomstra än synålen hennes.

Jag måste stiga ner i graven, där tiden snor sig, nystar ihop sig, där de avklippta trådarna vilar.

14

I morse öppnade jag äntligen skrinet som alla mina systrar har öppnat före mig och där hittade jag ett stort skrivhäfte, bläck och en penna.

Sedan väntade jag igen, jag inväntade natten, jag inväntade det tomma, svarta huset. Jag väntade på att timmen skulle slå och att det äntligen skulle bli dags att skriva.

Jag satte mig i mörkret i köket, tände oljelampan ovanför det stora träbordet. Den lyste upp konturerna av kastruller, de gamla diskhanddukarna, så småningom värmde den upp måltidens dofter. Jag slog mig ner vid bordet, öppnade mitt skrivhäfte, slätade ut de stora vita, lite ojämna sidorna, och så kom orden.

Det tog mig den här kvällen att skriva det här.

Här sitter jag alltså vid köksbordet, med mitt nattliga skrivande och jag vet att skrivandet kommer att måla den tid jag har kvar i svart, att jag kommer att skymma den stora solen med papper och en pennas raspande. Bläcket kom till mig när det inte fanns några tårar mer. Ingenting mer att gråta över. Ingenting mer att vänta på än att skrivhäftet ska ta slut. Ingenting mer att uppleva än dessa nätter med papper i ett tomt kök.

Mellan två sidor har jag stoppat in en bit av den sjal jag brukade ha över axlarna på den tiden jag hade friare.

Doften av min mor strömmar mot mig från hennes broderade namn.

Efter alla dessa år svävar den fortfarande i tygets väft.

Efter vandringen hade den bara det kvar, detta ärr i doften: avtrycket av åkrarna vi gått över, av olivträden om natten, de blommande apelsinträden och narcisserna som höljde bergen i vitt socker. Dofter av stenar, torr jord, salt, sand. Min mor var gjord av så många dofter, blandade med varandra … När hon lät mig komma nära som barn reste jag i hemlighet i hennes hår och försökte föreställa mig alla platser som hade sin boning i de blå slingorna.

15

En doft och glittret från en synål i fingrarnas förlängning: det var vad som fanns kvar av dig.

Doften genomsyrade de vävar som passerade genom dina händer. De unga brudarna hade doften av dig kvar på sin kropp fram till bröllopsnattens morgon.

Mycket snart hade ryktet spritt sig att klänningarna som syddes av Frasquita Carasco, sömmerskan från Maraboutkvarteret, verkade som ett kärleksfilter på männen.

Du blandade in din doft i traktens alla smekmånader. Hundratals vita klänningar föll till golvet och dränkte brudkamrarna i koltrastar, stråtrövare, grottor, skogar, sand och vågor, brottstycken från vår vandring. På din tid piskade havet mot sängstommen medan de älskande skakades av strömmen och inte lämnade annat än knutar på lakanen i sitt kölvatten.

Jag tror att vi alla är komna ur din kropp som ur ett träd. Vi är grenar födda endast av dig. Ibland tycker jag om att tänka att dina smala händer bara fångade in några maskrosfrön i flykten och att min far inte var annat än säd som följde med vinden, en ljum pust i din kupade hand.

Jag måste skriva dig för att du ska försvinna, för att alltihop ska kunna smälta samman med öknen, så att vi äntligen ska kunna sova, stilla och lugna, utan att frukta att vi ska förlora din gestalt ur sikte, plågad av vind, sol och stenarna på vägen.

Ack mor, jag måste hämta tillbaka en värld som begravts i djupen och i den smyga in ditt namn, ditt ansikte, din doft, tappa nålen i den och glömma den kyss som jag så längtade efter, den kyss du aldrig gav mig!

Jag måste döda dig för att kunna dö … till slut.

Mitt lysande skrivhäfte ska vara det stora fönster genom vilket de vidunder som hemsöker oss ska fly, ett efter ett.

Mot öknen!

16