9789127117570 by Smakprov Media AB

»En översättarbragd med få motstycken i vår litteratur.» Staffan Bergsten i Upsala Nya Tidning

»Det är till Björkeson vi i dag bör gå om vi vill nöjesläsa och förstå de homeriska hjältarna som samtida människor.»

Göran Hägg i Aftonbladet

»Varsam trogenhet mot originalet, utsökt känsla för stil och ton, spänst och kraft präglar ... den översättning av Iliaden som här föreligger. Den är, kort sagt, ännu en bragd, värd all beundran och tacksamhet.» Ur Sture Linnérs förord

Iliaden**.indd 1

Levande litteratur HOMEROS

HOMEROS

Iliaden

HOMEROS

Iliaden

Natur & Kulturs klassikerserie Levande litteratur startades 1925. Aktuella titlar i serien: Apollonios Rhodios Argonautika Dante Alighieri Den gudomliga komedin

Iliaden skrevs av Homeros på 700-talet f.Kr. och behandlar ett kort avsnitt av det trojanska kriget. Vi får följa hur grekernas tappraste hjälte – Achillevs – »på sin väg över det blodiga slagfältet kommer till insikt om den mänskliga existensens villkor», som Sture Linnér skriver i sin inledning. Krigets grymhet skildras med ohygglig realism och etsande skärpa, och den outtalade men hela tiden märkbara pläderingen för fred känns inte mindre angelägen i dag.

Ingvar Björkeson är vår tids främste nytolkare av de klassiska mästerverken, han har hyllats för sina översättningar av Dante, Lucretius, Petrarca, Pindaros, Propertius och Vergilius. Denna reviderade utgåva är försedd med kartor och namnregister.

Charles Darwin Människans härkomst Om arternas uppkomst Självbiografi Gilgamesheposet Homeros Odysséen Niccolò Machiavelli Fursten John Stuart Mill Om friheten Nibelungensången Ovidius Amores Kärlekskonsten Metamorfoser Francesco Petrarca Kärleksdikter Pindaros Olympiska och pythiska oden Jean-Jacques Rousseau Om samhällsfördraget Theokritos Sånger Henry David Thoreau Walden

ISBN: 978-91-27-11757-0

Thukydides Kriget mellan Sparta och Athen

08-10-01 11.43.32

Iliaden ny.indd 6

08-09-30 11.49.36

INNE H Å LL

inledning [7] iliaden 1–24 [23] kommentar [475] iliadens handling i sammandrag [501] namnregister [507]

Iliaden ny.indd 5

08-09-30 11.49.36

Iliaden ny.indd 6

08-09-30 11.49.36

INLEDNIN G

Iliaden och Odysséen är de tidigaste exemplen på västerländsk litteratur: deras mäktiga omfång och konstnärliga storhet bildar tillsammans en portal av en resning och skönhet utan motstycke i något annat folks vitterhet. Samtidigt är de emellertid också slutledet i en poetisk tradition som kan ha varit så mycket som tusen år gammal när dessa dikter komponerades. Deras stil, mytologi, teman och värderingar är traditionella, men de uttrycker också på alla nivåer – i fråga om språk, motiv, porträtteringen av gudar och människor – en distinkt ny syn på verkligheten. Här har skapats en dramatisk struktur som visar hur grekernas störste hjälte, Achillevs, på sin väg över det blodiga slagfältet kommer till insikt om den mänskliga existensens villkor. Kampen skänker möjlighet till alla slags heroiska dåd men endast till priset av självförstörelse och dödandet av andra som lever i samma omgivning och delar samma värden. Hur uppstod dessa epos? Den frågan har länge diskuterats intensivt, sedan ca 1800 väsentligen efter två huvudlinjer. Somliga menade att vardera dikten, eventuellt båda, skrivits av en enda stor diktare, andra att självständiga sånger från olika tider och platser bearbetats och sammanförts utan någon övergripande konstnärlig plan. Debatten tog en ny och uppfriskande vändning då Milman Parry år 1928 inledde en serie undersökningar som mynnade ut i att Iliaden och Odysséen tillhör en gammal muntlig poesitradition, med formelartad stil. Han utgick från dikternas metriska form, den daktyliska hexametern, och från det faktum att vissa ord och fraser, gärna i kombination med andra specifika ord och fraser, ofta återkommer, vanligen i samma metriska position i versraden. Sär skilt uppmärksammade han hur detta gällde de så kallade stående epiteten, av typen den ”uggleögda” Athena, den ”snabbfotade” [7]

Iliaden ny.indd 7

08-09-30 11.49.37

in i nlleeddnni n i ngg

Achillevs, det ”vinröda” havet. En sångare som på samma gång komponerade och reciterade fick god hjälp av de stödjepunkter som ett rikt utvecklat system av upprepade ord och fraser, ”formler”, erbjöd honom. Så kunde han låta versen flöda på ett metriskt korrekt sätt och uttrycka sådant som det traditionella eposets äm ne gjorde det nödvändigt eller önskvärt för honom att framföra. Parrys klarläggande av enhetligheten i den traditionella, formelrika stilen fick diskussionen av ”den homeriska frågan” att te sig irrelevant. Hur kunna urskilja kronologiska skikt eller individuella poeters verk inom en sådan enhetlighet? Hans påvisande av att alla poeter som arbetar med muntlig komposition helt litar på den traditionella stilen tycktes göra frågor om originalitet och individualitet meningslösa. Parrys fältstudier av serbokroatisk muntlig poesi bekräftade, tyckte han och många andra, vad analysen av stilen i Iliaden och Odysséen lett honom fram till: skillnaden mellan å ena sidan den orala traditionen som mynnade ut i de homeriska dikterna och å den andra de skrivande, sofistikerade poeternas traditioner. Parrys idéer vidareutvecklades: även vissa typiska scener och motiv är, menade man, formelartade i sin funktion och grundläggande element i den muntliga poesin. Den tvist mellan Achillevs och Agamemnon som inleder Iliaden är nära besläktad med dispyten mellan Odyssevs och Achillevs i nionde sången, Achillevs vrede mot Agamemnon har sin motsvarighet i hans ursinne mot Hektor. Katalogen över greker och trojaner i andra sången äger ett motstycke i miniatyr i sextonde sångens myrmidonkatalog. Glaukos berättar i sjätte sången om sin släkttavla för Diomedes, och Aeneas i den tjugonde om sin för Achillevs. Liksom i fråga om de stående epiteten och de återkommande fraserna utesluter inte upprepningen av motiv och scener vissa konstnärliga effekter. I fjärde sången säger Agamemnon till Menelaos: Djupt i mitt hjärta vet jag en sak och är fullkomligt säker: en gång kommer den dag då det heliga Ilion faller och konung Priamos’ folk och Priamos själv med sitt askspjut. [8]

Iliaden ny.indd 8

08-09-30 11.49.37

inledning

Exakt samma ord yttrar Hektor till Andromache i sjätte sången. Upprepandet av dessa verkningsfulla rader låter oss se Trojas fall med både grekernas och trojanernas ögon – som ett rättvist straff för ett ont dåd, och som ett inte ifrågasatt men oförklarligt lidande; båda synpunkterna är väsentliga för hela dikten. Låt oss efter dessa exempel på att det formelartade ingalunda utesluter poetisk subtilitet återvända till resonemanget om Iliaden som en slutprodukt, stilistiskt sett, av en muntlig poetisk tradition och upprepa att den också är den grekiska litteraturens första verk, nämligen i skrift. Dess författare – ”Homeros” som vi brukar säga utan att dock veta om en person med detta namn någonsin existerat – reagerade mot sin tradition i stället för att vara dess konservativa kulmen. Hans särart ligger i att han ärvt och utmanat den poetiska rikedom som tidigare sångare samlat på sig. Hans stil, mytologi och heroiska teman och värderingar är traditionella, men samtidigt ifrågasätter han allt detta och går utöver det. De flesta anser, utan att kunna bevisa det, att dikten i dess nuvarande form skrevs ned eller dikterades för en skrivare mot slutet av 700-talet före Kristus, av någon som övats upp i den muntliga traditionen och utnyttjade det nya litteraturmediet för att skapa något särartat. Detta skulle förklara både den traditionellt formrika stilen och den enhet, det djup och den konstnärliga glans som inte finns i någon muntlig komposition av motsvarande längd. Vissa första rangens forskare har dock hävdat att den skriftliga fixeringen av stora epos förutsätter en social organisation som knappast fanns förrän i 500-talets Athen. Och eftersom det då ännu var joniska sångare från Mindre Asien som förmedlade den episka diktningen som muntlig poesi kan en sådan muntlig föredragning ha legat till grund för ett skrivet epos. Inte heller denna hypotes kan bevisas. Man må för övrigt undra varför texterna inte skulle ha kunnat bearbetas litterärt vid nedskriften. Möjligen kommer ytterligare inskriftsfynd att sprida ljus över problemet. Iliadforskningens inriktning på den muntliga diktningens teknik, dess finesser och implikationer riskerade till slut att gå för långt och leda in i en återvändsgränd. Det finns därför all anledning att välkomna nya trender, inte minst den som vill lägga tyngd[9]

Iliaden ny.indd 9

08-09-30 11.49.37

inledning

punkten på textens möte med publiken, framförandet som ett socialt evenemang. Etnologer och socialantropologer kan på ett fruktbart sätt komplettera filologernas och arkeologernas studier. Distinktionen mellan åhörare och läsare är viktigare än den mellan muntlig och skriftlig litteratur. Den som komponerar en text för tillfälligt framförande inför publik fäster naturligtvis större vikt vid effektfulla episoder än vid en övergripande struktur. En sådan prioritering leder lätt till en viss inkonsekvens: många textställen ter sig för en reflekterande läsare irrationella och svårbegripliga, men detta kan alltså förklaras av den muntliga föredragningens villkor snarare än av psykologiska skäl. Iliadens författare är som sagt okänd, även om de flesta antar att Homeros är namnet på en individuell person, inte på en konstruerad idealfigur eller en samlande beteckning för den äldre tidens många epiker, vidare att han var den som till väsentlig del skapade Iliaden och åtminstone inspirerade Odysséen. Inte heller om det aktuella auditoriet, dess egenart och förväntningar, vet vi mycket. Så mycket kan väl ändå sägas att det samhälle som Homeros levde i var patriarkaliskt, uppbyggt av genom blodsband sammanhållna grupper, i vilka vissa släkter, mäktigare och mer ansedda än de andra, bildade en adel. De stödde sig på överlägsen rikedom i form av jordegendomar, men också på traditionen. Stolta över sina anor var de angelägna om att framställa sig själva som äkta arvtagare till den mykenska storhetstidens hjältar och lyssnade på sina herresäten gärna till de mästersångare som i generation efter generation uppträdde vid festliga tillfällen och diktade och sjöng om förfädernas bragder, med bland annat utförliga släkttavlor som uppskattade inslag. Om poeten därvidlag i viss mån måste anpassa sig till den aktuella publikens önskemål ägde han å andra sidan sådan kontroll över auditoriet att han fick det att lyssna till dikten i stora svep; naturligare hade ju varit att han begränsat sig till kortare avsnitt som de lättare kunnat ta till sig. Vi har sett hur de homeriska dikterna i fråga om meter, formelrik diktion och muntlig komposition faller tillbaka på en urgammal tradition men samtidigt ger många prov på en självständigt skapande konstnärlighet. Liknande gäller innehållet. Iliadens kär[10]

Iliaden ny.indd 10

08-09-30 11.49.37

inledning

na utgörs av berättelsen om en episod i ett krig – fiktivt men med vag historisk förankring? – som grekerna en gång förde mot staden Troja (även kallad Ilion eller Ilios) på Mindre Asiens nordvästra kust. Grekernas tappraste hjälte, Achillevs, känner sig vid ett tillfälle kränkt av överbefälhavaren, Agamemnon, och drar sig ur striden. Nu rycker trojanerna fram och hotar hela fiendehären med undergång. Först då hans närmaste vän stupat kastar han sig på nytt in i kampen för att hämnas hans död, driver tillbaka trojanerna och fäller deras ledare Hektor. Ett stillestånd ingås så att Hektor kan begravas. Handlingen sträcker sig över femtiotre dagar. Av dem tar emellertid fyra ensamma hela arton sånger – av sammanlagt tjugofyra – i anspråk, medan fyrtio dagar får nöja sig med fyra rader. Kriget utspelades i sen bronsålder – enligt antik tradition föll Troja 1184, alltså ett halvt årtusende eller mer innan Iliaden skapades. Troligen fanns redan på mykensk tid en omfattande hellensk epik men den har gått förlorad. Förutom det grekiska sagostoffet finner vi emellertid i Iliaden mycket som är gemensamt med det forntida Mellersta Österns poesi och mytologi, exempelvis med det sumeriska Gilgamesheposet, sannolikt från mitten av tredje årtusendet före Kristus. Denna litteratur var dock försvunnen från världen under många sekler. Den homeriska diktningen skiljer sig från all annan samtida litteratur, utom Gamla testamentet, genom att den levat vidare i en obruten tradition: den har alltid lästs och studerats. Hos grekerna har Iliaden, till och med mer än Odysséen, ständigt ansetts som det yppersta verket i deras litteratur. Den låg till grund för de stora sorgespelen, den inspirerade Alexander den store till hans erövringar. Senare sökte Vergilius tävla med den i Aeneiden, den romerska litteraturens stora mästerverk. Den stod som mönster för Miltons Det förlorade paradiset och är den yt tersta källan för Västerns uppfattning av heroismen och den höga stilen. Förutom Bibeln har inget verk i lika hög grad påverkat eftervärlden. Vari ligger då Iliadens storhet? I beskrivningen av Achillevs gick Homeros som den förste ut[11]

Iliaden ny.indd 11

08-09-30 11.49.37

inledning

över primitiva epokers hjältediktning och skapade en figur som representerade något annat och mer än påtaglig, konkret triumf, nämligen andens seger mitt uppe i självförstörelsen. Grekernas unge hjälte och den grånade kungen av Troja ser i sista sången hos varandra både den nobless och den svaghet som är förenade i den mänskliga naturen. De av lidande märkta, de som skådat … Bägge inte blott nödtvunget uthärdar vad ödet ger och tar utan accepterar det också och identifierar sin egen vilja med gudarnas. Greker och trojaner ber till samma gudar, tror på samma värden. Det var visserligen en trojan, prins Paris, som vållade kriget då han enleverade Spartas drottning, den sköna Helena. Ändå är den generösa attityden mot grekernas fiender påfallande. Så till exempel ter sig Hektor som den mest sympatiske i Iliaden. Kanske främst på grund av sin ansvarskänsla, för att använda en modern term. Man grips av hans djupa kärlek till hustrun och barnet, till de åld riga föräldrarna, och hur, i ännu vidare mening, hela det trojanska samhällets väl ligger honom varmt om hjärtat. I jämförelse med Hektor, denne gode make, far och son, Trojas främsta värn, är den grekiske överbefälhavaren underlägsen: än ter han sig som en högmodigt aggressiv översittare, än som en ömklig defaitist – en man som rider på sin rang för att dölja en inre osäkerhet. Denna inställning är epokgörande. Vi är fjärran från det Gamla testamentets värld, där fienden också är Guds fiende, och där all sympati för en besegrad motståndare är utesluten. Krönikörerna i det forna Mellersta Östern hade ingenting som helst till övers för de mänskliga kvaliteterna hos nationens fiender, utan deras syfte var att rättfärdiggöra och förhärliga det egna folket. Historieskrivningen i modern mening är en produkt av grekisk anda, och Iliaden har i dess utveckling, liksom i litteraturens, spelat en roll som knappast går att överskatta, genom att framställa en fiendes fall lika tragiskt som en väns. Hur även den mest lysande diktning begränsas i sin poetiska kraft om den inte förmår ge en vision av det gemensamma i människornas öde visar Shakespeares drama Henrik V, med dess ädla engelsmän och lumpna fransoser. Homeros hör till de verkligt stora, till dem som förstår att skiljelinjen mellan barbari och civilisa[12]

Iliaden ny.indd 12

08-09-30 11.49.37

inledning

tion aldrig är en geografisk gräns mellan två folk utan en moralisk skiljelinje inom varje folk, inom varje människa. Grundtonen slås an redan i diktens första ord: vreden, dvs den som Achillevs känner först mot Agamemnon, som djupt kränkt honom, och senare, efter vapenbrodern Patroklos död, mot Hektor och trojanerna. Det grekiska ordet, menis, betecknar särskilt den vrede som en gud kan känna mot en människa, ett sakralt, hämndlystet ursinne med dödliga följder. Achillevs är son till en gudinna, och kraften och intensiteten i hans gudomligt inspirerade vrede ger honom en särställning. Även om Achillevs mer än någon annan grek bringar undergång över trojanerna och deras stad skiljer han sig från landsmännen i ett annat, väsentligare hänseende: han är också ömsint, medlidsam, kärleksfull – mot modern, fosterfadern Foinix och vännen Patro klos. Mot slutet av sista sången grips han av den trojanske kungens sorg, tröstar honom och visar honom en djupt mänsklig solidaritet. Det sker emellertid i dödens och undergångens skugga: Patro klos och Hektor har stupat, Achillevs egen tid är ute och Trojas skövling förestår. Så framträder ännu tydligare Achillevs isolering och det tragiskt futila i både hans vrede och kärlek. Vrede alltså, och krig. Mer än hälften av Iliaden ägnas åt strids scener, ofta av en förfärande brutalitet. Om en av kämparna heter det att han rände in lansen genom Er´ymas’ mun så att udden gick tvärs genom skallen strax under hjärnan, och med följde vita flisor av benet. Tänderna ramlade ut och av blod rann ögonen över, blod vällde också fram ur hans gapande mun och ur näsan och av den svarta dödens moln betäcktes den fallne. I en annan sång berättas hur Hektor och hans körsven spränger fram bland liken på slagfältet: på undersidan blev hjulens axel sudlad med blod, och på räcket runtomkring vagnen sprutade blodstänk upp … [13]

Iliaden ny.indd 13

08-09-30 11.49.37

inledning

Ofta kan diktaren tyckas frossa i sådana vämjeliga scener, njuta av envigets grymhet, kämparnas fysiska kraft, deras okuvliga energi som får luften kring dem att vibrera och till och med ger liv åt döda föremål. Även mitt i slakten flödar livet vidare i vild glädje, en élan vital väller som en väldig våg genom hela Iliaden. Poeten är medveten om den fruktansvärda hemligheten: att många män innerst inne lockas av kriget, stimuleras av det, lättare fördrar dess faror än det stilla tråkiga vardagslivet. Innebär detta att Homeros förhärligar kriget? Långt därifrån. Odyssevs spelar vansinnig för att slippa undan det, Achillevs – som vet att han har att välja mellan att dö ung med ära eller leva länge obemärkt – föredrar så till den grad det senare alternativet att han – den tappraste av dem alla! – förklär sig till kvinna för att inte tvingas ut i strid. Kriget är ”fasansfullt”, ”förhatligt”, ”tårfyllt”. Odyssevs säger om grekerna under det tionde krigsåret: som späda barn och nyblivna änkor suckar och jämrar de sig för varann och ropar på hemfärd. Och han konstaterar att gudafadern Zeus dömt grekerna till att från unga år och långt in i gubbåldern utstå vedervärdiga krig … Homeros beskrivningar av dödandet är konventionella i stil och innehåll, alltså formelartade både lingvistiskt och temamässigt. Dikter om hjältar som dödar och dör för att vinna ära och försvara hembygden tycks vara mycket gamla motiv i den indoeuropeiska epiken. Men som alltid omarbetar Homeros traditionen på ett personligt sätt: beskrivningen av människans villkor är distinkt iliadisk. Själva den aktivitet – dödandet – som skänker ära innebär med nödvändighet undergång för andra kämpar som lever och dör med samma värderingar som banemännens. En och samma handling är alltså både fruktbar och destruktiv. Lidande och död och den medkänsla de väcker är för Homeros det centrala i dikten. Medkänslan bygger på insikt om alla männi [14]

Iliaden ny.indd 14

08-09-30 11.49.37

inledning

skors bräcklighet och hjälplöshet inför gudarnas allmakt, om livets korthet och intighet: Människosläkten föds och dör som löven i skogen. Löven strör vinden ut över marken, men träden blir gröna och låter nya snabbt spira fram när våren är inne. Så växer människosläkten upp för att åter försvinna. (En liknelse som för övrigt inspirerat Tolstoj till några kongeniala rader i Krig och fred.) En gång kommer Ilions ödesdag. Och vad händer med segrarna? Agamemnon mördas vid hemkomsten till Mykene, Achillevs dör vid Troja och får aldrig återse fosterjorden, Odyssevs irrar över haven under många år av umbäranden och faror. Resultatet av allt krigandet är plåga och död, och förödelsen av ett högt civiliserat samhälle, med mycket av den struktur och de värderingar som kännetecknade de grekiska krigarnas egna hemstäder – en stad om vilken själva gudafadern säger: Av alla städer här på vår jord där dödliga lever –––– älskade alltid mitt hjärta högst det heliga Troja och konung Priamos, väpnad med askspjut, och Priamos’ troer. Homeros är mer intresserad av döden än av striden. I andra kulturkretsars epik kan hjältar i flera timmar hacka sönder varandra med uppbjudande av all styrka och list. Kampen på slagfältet vid Troja är stiliserad: avgörandet sker snabbt och slutgiltigt. Döda, eller dö en hjältemodig död är parollen. Såren är antingen obetydliga eller också bringar de snabb undergång. Vi ser inga stympade som skulle kunna göra kontrasten mellan heroiskt liv och heroisk död mindre skarp. Iliaden är en dikt om döden. Eller snarare om livet och döden, om kontrasten och övergången mellan de båda. Ytterligare ett karaktäristiskt drag: inga kategorier saknas bland dem som kriget drabbat. Kvinnor blir änkor, barn faderlösa och alla görs de till segrarnas slavar; gamlingar gråter hjälplöst över dem de förlorat. [15]

Iliaden ny.indd 15

08-09-30 11.49.38

inledning

Den homeriska diktningen låter oss se även de stora hjältarnas offer och deras lidanden. I de flesta andra krigiska epos tillmäts de inte någon som helst betydelse. Ett av Iliadens mest snillrika särdrag är att den som kontrast till det ursinniga dödandet och skövlandet för in scener från vardagslivets lugna och idylliska värld. Därmed framstår slagfältets grymhet som ännu mörkare och hårdare. Omvänt: glimtarna från det fredliga livet gör ännu starkare intryck mot bakgrunden av allt våld och lidande. Detta konstnärliga mästargrepp har få motsvarigheter i andra kulturers hjältedikter. Här följer några få exempel på de omkring tvåhundra som lyser upp Iliaden. En bågskytt söker döda Menelaos men gudinnan Athena avvände pilen, fläktade undan den lätt från huden, precis som en moder viftar en envis fluga bort från sitt sovande spädbarn. Trojanerna störtar sig över fiendehären: Plötsligt vällde de fram, som en getingsvärm vid en landsväg – småpojkar har ju för vana att reta och plåga dem ständigt och aldrig lämna ifred deras hem i vägkantens buskar för att av okynne så med flit vålla ohägn åt andra, ty råkar någon vandra förbi och helt utan avsikt kommer för nära och stör dem, då går de med orädda hjärtan alla till ilsken attack för att värna de små där i boet – lika beslutsamt och morskt sågs nu myrmidonerna strömma ut från lägret … Achillevs närmaste vapenbroder kommer med onda nyheter och får frågan: Patroklos, säg, vad gråter du för? Som en småflicka är du som springer efter sin mor och tigger om att bli upplyft, klänger vid kjolen sig fast så den jäktade hindras, och tittar bedjande upp med sin tårfyllda blick, tills mamman bevekes … [16]

Iliaden ny.indd 16

08-09-30 11.49.38

inledning

Om guden Apollon heter det att han rev ned den achaiska muren utan ansträngning, liksom ett barn på stranden av havet, sen det på lek har byggt upp ett konstfullt slott där i sanden river det ner i en blink igen med handen och foten … Den sist citerade liknelsen leder över till ett centralt tema i Iliaden: relationen mellan gudar och människor. Gränsen mellan dem är flytande och de respektive kraftfälten kan inte behändigt klargöras med några etiska och religiösa formler. De olika aspekterna ingår i ett ständigt skiftande föreställningskomplex som diktaren fogar samman och löser upp så som hans konstnärliga instinkt styr honom. Närhet och distans, gunst och grymhet, godtycke och rätt, komiskt och sublimt är några väsentliga motsatspar i gudarnas umgänge med de dödliga. Gudarna bor i Olympens glans, de döda i evigt mörker, människorna mellan dem i en värld där ljus och mörker följer på varandra. Gudarna är evigt unga, de döda saknar kraft och makt, de levande kan höja sig till heroism och bli ”gudalika”, men åldrande och död väntar dem. Det gudomliga ingriper öppet i människornas liv och ger därmed händelserna en djupare mening. Så blir exempelvis Trojas fall inte bara en katastrof bland många utan en händelse av moralisk innebörd. Berättelsen om Paris och Helena är en tragedi, inte enbart vad den blivit hos Offenbach: en pikant berättelse om en vidlyftig kvinna, en het älskare och en bedragen äkta man. Detta att gudarna så gärna betraktar och deltar i mänskligt handlande och lidande markerar hjältarnas betydelse men framhäver samtidigt olympiernas överlägsenhet och de dödligas begränsning. Människorna är tillräckligt stora för att gudarna skall bry sig om dem, men de är även så obetydliga att gudarna inte tar dem riktigt på allvar. Grekerna må med mycken möda ha byggt upp en försvarsmur vid skeppen – enligt gudomlig måttstock är den dock inte mer än ett barns lekverk i sanden och kan av en gud lätt petas ned med handen eller foten. Hektor såras och ger nära nog upp andan, men Apollon kommer till undsättning och ger honom ny kraft så att han ”liksom en hingst … sätter iväg i galopp [17]

Iliaden ny.indd 17

08-09-30 11.49.38

inledning

över fältet”. Enstaka gudar känner ibland medlidande för de män de älskar, vissa för grekerna, andra för trojanerna, och räddar deras liv i farans ögonblick. Tillsammans utgör de emellertid en grupp för sig, obekymrade om människors öden. Så till exempel dundrar Apollon när Diomedes försöker angripa honom: ”Tag dig i akt, Tydid, och försök inte mäta dig inbilskt med oss olympier! Minns att ni som vandrar på jorden har ingen likhet alls med de oförgängligas släkte.” Orden förebådar den klassiska grekiska maningen ”Känn dig själv”: tänk på vad du är och vad jag är och inse hur meningslöst det är för dig att vilja mäta dig med mig. Apollon behöver inte något vapen – han helt enkelt knuffar bort Diomedes och gör därmed klart att hans tålamod är slut. Det gudomliga genomsyrar Iliaden, gudarnas konstanta ingripanden håller samman hela dikten till en enhet. Detta är väsentligen ett homeriskt särmärke: det förekommer inte i annan tidig epik, inom eller utom den grekiska föreställningsvärlden. Det magiska, mirakulösa är däremot mycket mer begränsat än på andra håll. När gudarna ingriper är det på ett helt mänskligt sätt. En man kan av dem inspireras till stordåd utöver hans vanliga styrka, men han massakrerar inte oräkneliga tusenden som Roland vid Roncevalles. Och ingen krigare är odödlig. Var och en måste möta döden, inga magiska vapen räddar honom. Ingen annan västerländsk litteratur av betydelse har kontrollerats av en så utvecklad mytisk tradition som den grekiska. I den finner vi inte, som i de myter LéviStrauss berättat om, en hjälte som får baken uppäten av gamar men skapar sig en ny av potatismos, eller någon som gör sina egna, kvinnliga ättlingar havande ned i tredje led. Den grekiska mytologin, så som den till stor del utformades litterärt av Iliaden, handlar om människornas möjligheter och begränsningar, allt styrs av dödens hårda och orubbliga lagar, men mitt uppe i allt lidande kan den mänskliga naturen förbli ädel och nästan gudalik. I det perspektivet kan även Achillevs lidelsefulla vrede upphöjas till något ärofullt. Det är gudarnas närhet och relationer till människan, sy[18]

Iliaden ny.indd 18

08-09-30 11.49.38

inledning

nen på liv och död som är hjärtat i dikten och skänker den dess storhet. Vi vet att de homeriska gudarna också har en mindre allvarlig, cynisk, alltför mänsklig sida och att många scener skulle kunna vara hämtade ur en burlesk operett. Ingen aspekt är viktigare eller mer vital än den andra, och ingendera är sann utan den andra: det handlar om vad en forskare kallat ein erhabener Unernst, ett sub limt lättsinne. Ares och Athena är ständiga antagonister, som en pojke med en dominerande storasyster. Zeus och Hera grälar ständigt. I tjugoförsta sången barkar gudarna ihop i en häftig kalabalik: de rök ihop med ett brak så att jorden dånande skälvde och som trumpeter skallade högt hela himlen. Zeus log ”riktigt förnöjt när han såg hur de eviga drabbade samman”. De uppsluppna scenerna ger en välbehövlig relief åt diktens hemska tragedier. Iliadens litterära kvaliteter, inte minst som de kommer till uttryck i bildspråket, har redan antytts. Oändligt mycket mer vore att säga om dem. När Zeus före en drabbning låter bloddroppar falla ned på slagfältet slår orden en svindlande bro över till en jämförlig passus i Njals saga (156). Då Achillevs mor bönfaller gudafadern att bistå hjälten nickar Zeus sitt bifall och lät sina svartblå ögonbryn sjunka och på den eviges panna föll hans ambrosiska lockar ned i böljande svall. Då darrade hela Olympen. Scenen är lika effektfull i dag som när den en gång inspirerade Fidias till Zeusstatyn i Olympia, den förnämligaste gudabilden i hela den hellenska konsten. Allt står väl inte på samma sublima nivå. En och annan modern läsare blir troligen något förströdd inför andra sångens långa förteckning av 28 kontingenter, 44 anförare, 175 städer och andra orter och 1 186 fartyg, och vissa forskare har velat se avsnittet som ett [19]

Iliaden ny.indd 19

08-09-30 11.49.38

in i nlleeddnni n i ngg

senare tillägg. Det ansluter sig emellertid i språk och stil nära till den övriga texten, inte minst med sin fonetiska suggestionskraft och besvärjelsemagi, och ger dessutom ovärderliga uppgifter om det senmykenska Grekland. Storheter som Vergilius och Dante valde att imitera skeppskatalogen, och den har lämnat djupa spår i såväl Herodotos som Thukydides historieverk. Stilgreppet har gamla anor även i andra kulturkretsars litteratur. Sålunda heter det i den berömda indiska dikten Bhagavad-Gita från femte århundradet f.Kr. (övers. N. Runeberg): Se alla dessa hjältar och starka skyttar, väldiga som Bhima och som Arjuna; – Drupada med vagnen, Virata, Yuyudhana; Dhristaketu och Chekitana, Kashis bålde kung och Kuntibhoja, Purujit och Shaibya, den väldige; – den tappre Uttamauja; – Subhadras son, den starke Yudhamanyu; Draupadis ätt med sina starka vagnar. Denna form av konkretion förekommer ju för övrigt även hos vår egen tids författare – ett exempel bland många andra ger Vilhelm Moberg i Utvandrarna: ”Utom de 254 bönder och torpare, som ägde och innehade i mantal satt jord, var 39 personer uppgivna som hantverkare och gesäller, 92 som backstugusittare, 11 som indelta knektar, 6 som gästgivare och krögare, 5 som hästhandlare och 3 som gårdfarihandlare” etc. Att pedanter här och även på andra ställen i Iliaden kan finna smärre inadvertenser är väl inte så märkligt när det gäller ett verk av denna väldiga omfattning – även den gode Strindberg slumrade ju till ibland. Kvar står det faktum att Iliaden både med sitt innehåll och sin oöverträffade konstnärliga kraft och glans förmår fängsla de mest olika slags läsare ända in i våra dagar. En av dem var Simone Weil, framstående fransk filosof som i unga år svalt ihjäl under andra världskriget men dessförinnan hann skriva en skarpsinnig analys av våldet i Iliaden. En annan är den eminente amerikanske psykia[20]

Iliaden ny.indd 20

08-09-30 11.49.38

inledning

tern Jonathan Shay, en av de främst ansvariga för vården av soldater som skadats psykiskt i Vietnamkriget. I sin bok Achilles in Vietnam (1995) berättar han hur Iliaden i det sammanhanget kommit att bli en oumbärlig referens för honom. Säkert kommer inte minst diktens aktualitet att även hos oss också fortsättningsvis locka läsare i alla åldrar. Liksom Tolstojs Krig och fred bekräftar Iliaden i litterärt mästerlig form att livet äger skönhet mitt uppe i krig och död och att ingen katastrof är slutgiltig, inte ens Trojas brand, eller Moskvas. Bland alla dem som under seklernas gång överfört utländsk poesi till vårt språk är Ingvar Björkeson unik. Ingen har tolkat så mycket stor diktning från så många olika tider, kulturer och genrer som han: Vergilius Aeneid, Propertius kärlekselegier, Dantes Gudomliga komedi, Petrarcas lyrik, Francisco de Quevedos barockpoesi, Baudelaires Det ondas blommor och mycket annat – allt förmår han återge i en sällsynt lycklig förening av snille, smak och lärdom. Det gäller också nytolkningen av Odysséen (1995). Den är frisk och levande, liksom Nausikaa på fajakernas förtrollade ö kringfluten av solens ljus och havets friska bris. Varsam trogenhet mot originalet, utsökt känsla för stil och ton, spänst och kraft präglar även den översättning av Iliaden som här föreligger. Den är, kort sagt, ännu en bragd, värd all beundran och tacksamhet. Sture Linnér

[21]

Iliaden ny.indd 21

08-09-30 11.49.38

Iliaden ny.indd 22

08-09-30 11.49.39

F ÖR ST A SÅ NGEN

Vreden, gudinna, besjung som brann hos Peliden Achillevs, den som sänt tusen kval över olycksfödda achaier! Modiga hjältars själar i mängd har den störtat till Hades och lämnat kvar som rov åt allsköns fåglar och hundar 5 kropparna ovan jord – ty så var Olympierns vilja ända sedan de först kom i gräl och började strida, folkens härskare, Atrevs’ son, och den ädle Achillevs. Vem av gudarna hetsade dem till tvist med varandra? Sonen till Leto och Zeus, ingen annan. Retad på kungen 10 spred han i lägret en vidrig pest som skördade många eftersom Atrevs’ son hade uppträtt skymfligt mot Chryses, prästen, då denne kom till de snabba achaiska skeppen för att få dottern fri mot en furstligt tilltagen lösen. Högt på sin gyllne stav bar han bågskytteguden Apollons 15 heliga bindlar av ull, och han vädjade ödmjukt till männen men till de två Atriderna främst, deras ledande furstar: ”Ädla Atrider och ni, alla benskenklädda achaier! Må de som bor i Olympens palats förunna er nåden att komma lyckligt hem sedan Ilion jämnats med marken! 20 Vördar ni sonen till Zeus, den fjärran drabbande Foibos, ge då min älskade dotter fri och tag mot denna lösen!” Alla de andra biföll strax och ville respektfullt uppfylla prästens bön och godta hans kostbara gåvor, men det föll inte Atrevs’ son Agamemnon på läppen 25 utan med hårda och kränkande ord drev han mannen ur lägret: ”Gubbe, passa dig väldigt väl för att dröja här längre och låt mig slippa att se dig mer vid de buktiga skeppen! Annars hjälper dig nog varken stav eller prästerlig bindel! Henne tänker jag inte ge fri, nej hon skall få åldras [23]

Iliaden ny.indd 23

08-09-30 11.49.39

först a så n g e n

hemma hos mig i Argos långt ifrån fäderneslandet medan hon går vid sin väv och ligger hos mig om natten. Håller du livet kärt, så reta mig inte! Försvinn nu!” Skräckslagen hörde den gamle hans ord och åtlydde ordern. Tigande gick han sin väg längs det högljutt larmande havet 35 men när han kommit ett stycke bort bar han fram till sin herre, Foibos, den lockiga Letos son, sina brinnande böner: ”Lyssna, du mäktige gud med silverbågen som hägnar Chryse och Killas heliga stad, o Tenedos’ starke härskare, Sminthevs, hör! Om jag någonsin upprest ett tempel 40 dig till behag och bränt saftiga lår av tjurar och getter såsom en hyllning till dig, bevilja mig då denna önskan: straffa med pilar danaerna hårt för de tårar jag gjuter!” Så löd den bedjandes ord, och Foibos lyssnade till dem. Snabbt steg han ned från Olympens höjd med vrede i hjärtat 45 sen över axeln han hängt det tättslutna kogret och bågen. Pilarna rasslade till på den djupt förbittrades skuldror när han bröt upp; han framskred mörk och hotfull som natten. Långt från skeppen slog han sig ner och började skjuta; klangen var fasansfull som utgick från bågen av silver. 50 Mulor fällde han först och snabba hundar, men vände snart sina vassa pilar direkt mot männen som dräptes en efter en; på alla håll sågs likbålen brinna. Nio dagar i rad flög Apollons pilar mot hären men när den tionde kom gav gudinnan med snövita armar, 55 Hera, Achillevs idén att utlysa rådslag bland männen, ty hon betogs av sorg vid synen av döende greker. Sedan danaerna väl strömmat till och mangrant församlats reste Achillevs sig upp, den fotsnabbe hjälten, och sade: ”Nu, Atrid, får vi nog ge upp våra planer på seger 60 och resa hem – ifall vi har tur och undslipper pesten, den som drar härjande fram bland achaier värre än kriget! Kom, låt oss fråga omedelbart en präst eller spåman eller en drömuttydare – Zeus har ju ofta i drömmar röjt vad gudarna vill – varför Foibos är så förtörnad. 65 Är det ett löfte vi glömt eller har vi försummat att offra? [24]

Iliaden ny.indd 24

08-09-30 11.49.39

först a så n g e n

Kanske med ångande doft av felfria tackor och getter kunde vi blidka hans harm, så han vänder det onda ifrån oss.” Efter de orden satte han sig. Då reste sig Kalchas, siaren, Thestors son, bland fågelskådare ypperst. 70 Han visste allt om kommande tid och det gångna och nuet och med sin spådomskonst som han lärt av Foibos Apollon hade han visat achaierna väg på seglatsen till Troja. Klok och besinningsfull hov han upp sin stämma och sade: ”Du vill väl ha en förklaring av mig, du gudarnas älskling, 75 varför han vredgas, den mäktige gud som skjuter från fjärran. Gott, jag skall säga dig det. Men lova och svär mig då heligt att du försvarar mig villigt sen, med din arm och din tunga! Säkert kommer en man som är mäktig och härskar i Argos, en alla greker lyder nu, att bli rasande på mig. 80 Och när en kung fattar hat mot en undersåte är alltid han den starkaste; visst kan han svälja gallan för stunden men i hans hjärta är agget kvar tills tiden är inne och han tar hämnd. Tänk efter väl – vill du bistå mig ändå?” Honom svarade strax den fotsnabbe hjälten Achillevs: 85 ”Var inte rädd, säg ut vad du vet om gudarnas vilja! Tro mig, vid Foibos som Zeus har kär och du anropar, Kalchas, när du vill uppenbara för oss de evigas rådslag – aldrig, så länge jag själv är vid liv och har ögon att se med skall vid danaernas buktiga skepp någon enda av männen 90 lyfta sin hand mot dig, nej inte en gång Agamemnon som nu berömmer sig av att vara achaiernas främste.” Då fick den ädle siaren mod och talade till dem: ”Inte för löften och offer som glömts är Apollon förbittrad, utan det är för en präst Agamemnon nesligen skymfat 95 genom att vägra ge dottern fri och godta hans lösen. Därför har bågens gud sänt kval, och mer skall han sända och denna hemska pest skall han inte avvända från oss förrän man lämnat igen till fadern hans svartögda dotter utan lösen och pris, och sänt hekatomber till Chryse. 100 Bara så kan vi sona vår skuld och beveka Apollon.” Sedan han talat satte han sig. Då stod Agamemnon, [25]

Iliaden ny.indd 25

08-09-30 11.49.39

först a så n g e n

sonen till Atrevs upp, deras vida härskande konung, bittert hätsk, med hjärtat svart av kokande vrede och ur hans ögon sköt eld, de var som lysande lågor 105 när han med hotfull blick tog till orda och svarade Kalchas: ”Olycksprofet, när gav du mig sist något glädjande budskap? Alltid var det din högsta fröjd att spå mig elände och aldrig sa du ett ord som bådade gott och blev uppfyllt! Här står du upp med siaremin och yrar och påstår 110 att om Apollon sänder oss kval, ja då är det bara, givetvis, därför att jag har avböjt en frikostig lösen för den där Chryses’ dotter! Nu råkar det vara min önskan att hon blir kvar hos mig, för jag sätter den flickan långt högre än Klytaimestra, min äkta gemål, som hon inte står efter 115 varken i skön figur eller vett eller kvinnliga slöjder. Ändå är jag beredd, om så krävs, att utlämna henne för jag är mån om folkets väl, att det inte går under. Men ge mig då en annan skänk så att jag inte ensam av alla greker blir utan lott – är det passande kanske? 120 Ni kan ju alla se vilken gåva som går mig ur händer!” Honom svarade då Achillevs, den fotsnabbe hjälten: ”Ärorike Atrid, i girighet slår du nog alla! Hur skulle nånsin achaierna nu kunna ge dig en gåva? Inget byte, vad jag vet om, finns kvar att fördela 125 – allt vi kom över när städer togs är ju utskiftat redan och samla in det igen är inte att tänka på bara. Lämna flickan till guden du, och trefalt och fyrfalt skall du bli lönad av oss så snart en nådig Kroníon låtit oss lägga Troja i grus med dess välbyggda murar.” 130 Då replikerade strax den mäktige kung Agamemnon: ”Å nej, Achillevs, hur djärv och gudalik än du må vara, mig kan du inte bedra eller övertala med slughet! Så du har mage begära av mig att jag avstår från flickan! Du tänker själv behålla din del, och jag skall bli utan! 135 Nåväl, låt gå! Men då, som sagt, får ni också i gengäld ge mig en skänk i min smak som inte är mindre i värde. Gör ni det inte, då kommer jag själv och hämtar en sådan [26]

Iliaden ny.indd 26

08-09-30 11.49.39

först a så n g e n

– antingen din eller Aias’, om inte det nu blir Odyssevs’ som jag för med mig. Vems jag än tar så nog skall han stå där 140 snopen och arg! Men det där får vi tid att tänka på sedan. Nu skall vi hala ett beckat skepp i det heliga havet, utse roddarmanskap och föra ombord hekatomben och så Chryseis förstås, det fagerkindade barnet. Någon förnuftig man får leda beskickningen, Aias 145 eller Idómenevs föreslår jag, eller kanske Odyssevs – ja, varför inte du själv, Pelid, mest fruktad av alla? Detta vårt offer skall blidka den fjärran drabbande guden.” Honom mönstrade mörkt den fotsnabbe hjälten och sade: ”Genompyrd är du med skamlöshet, och ofattbart sniken! 150 Varför skall vi lojalt ta order av dig och bege oss ut på beskickningsuppdrag och offra vårt liv i bataljer? Jag drevs då aldrig att slåss mot hjältemodiga troer för att jag hatade dem – inte minsta ont har de gjort mig! Aldrig stal de från mig en enda häst eller oxe 155 och i det land som uppfostrar män, det bördiga Fthia, ödelade de aldrig vår skörd, ty väldiga avstånd skiljer oss – skuggiga berg och havets dånande vidder. Fräcke, dig har vi följt och helhjärtat gjort dig till viljes blott för att du, ditt hundögda fä, och din bror Menelaos 160 skulle få hämnd. Men det har du glömt, det bekymrar dig inte! Nej, du kommer med hot om att frånta mig min belöning, den som jag utstått så mycket för, och achaierna gett mig. Var gång vi plundrar en av troernas folkrika städer, då tar du för dig, minsann, och aldrig får jag lika mycket! 165 Mina armar är det ju jämt som får uppbära krigets tyngsta bördor och kval, men sedan, när bytet skall delas roffar du åt dig mest, och jag skall nöjd med helt lite vända till skeppen igen, sen jag kämpat mig alldeles dödstrött! Nu far jag hem härifrån till Fthia, för avsevärt bättre 170 är det därhemma, det må du tro! Gå omkring här föraktad och hopa rikedomar åt dig, det roar mig inte.” Hånfull utbrast då Agamemnon, krigarnas konung: ”Fly du ifall du har lust! Jag har verkligen inte tänkt be dig [27]

Iliaden ny.indd 27

08-09-30 11.49.39

först a så n g e n

stanna för min skull här! Vid min sida finns andra som gärna slåss för min heder och främst då Zeus, den allvise fadern. Du är mig mest förhatlig av alla furstar Kroníon fostrat – alltid var split dig kärt, och krig och massakrer! Råkar du ha lite mod är det bara gudarnas gåva. Ge dig iväg för all del, jag ber, med skepp och kamrater 180 – styr myrmidonerna du! Jag struntar i dig och din ilska. Men du skall höra ett hot jag har nöjet uttala mot dig: liksom Foibos Apollon snart tar från mig Chryseis som jag med eget skepp och folk tänkt sända tillbaka ämnar jag uppsöka själv din barack och hämta Briseis, 185 hedersgåvan du fick, så du en gång för alla begriper vem som har makten här, och så inte någon utav er djärvs att ta strid med mig eller påstår sig vara min like.” Så föll hans ord och sorg betog Peliden, vars hjärta under det håriga bröstet blev rov för stridiga viljor: 190 borde han genast dra från sin höft det slipade svärdet och knuffa undan Atridens män och nedhugga honom eller behärska sin harm och tygla sitt häftiga lynne? Medan i sinnet han tvekade än men redan till hälften ryckt ur skidan sitt väldiga svärd, då nedsteg från himlen 195 Pallas Athena, sänd av gudinnan med snövita armar, Hera, som älskade båda högt och sörjde för båda. Bakom Peliden ställde hon sig och hans guldbruna lockar fattade hon med sin hand, och var synlig bara för honom. Häpen vände sig hjälten om; han igenkände genast 200 Pallas på ögonens glöd – de brann med skrämmande lyster – och han lät upp sin röst, gav orden vingar och sade: ”Du här igen! Varför då, o dotter till Zeus med egiden? För att bevittna den skymf Agamemnon låtit mig lida? Får jag i så fall säga ett ord som nog skall besannas: 205 med detta gudlösa övermod har han dömt sig till döden!” Honom svarade strax den uggleögda Athena: ”Hit steg jag ned från himlens höjd för att stilla din vrede och ge dig råd. Jag är sänd av gudinnan med snövita armar, Hera, som älskar er båda högt och sörjer för båda. 175

[28]

Iliaden ny.indd 28

08-09-30 11.49.39

först a så n g e n

210 Avstå

från våld och stoppa ditt svärd tillbaka i skidan men sätt med ord den fräcke på plats, tala om vad som väntar! Ty du bör veta en sak, och detta skall verkligen hända: snart för sitt skymfliga tal skall han bjuda dig lysande gåvor, värda tredubbelt mer. Behärska dig alltså och lyd oss.” 215 Följande fick hon till svar av den fotsnabbe hjälten Achillevs: ”Jag får väl rätta mig efter ert bud, gudinna, hur bittert ursinnig än jag är – för det är helt säkert det bästa. Den som ger akt på vad gudar vill blir ju lättare bönhörd.” Därmed hejdade han sin hand på fästet av silver, 220 lydande maningen Pallas gett, och det väldiga svärdet stack han i skidan; men hon var redan på väg till Olympen, hem till aigisbärarens hus där gudarna vistas. Strax med försmädligt sårande ord for åter Peliden ut emot Atrevs’ son, ty hans harm var långt ifrån stillad: 225 ”Hundögda fyllesvin där, i mod är du hjortkalvens like! Vågade nånsin du väpnad dra ut i spetsen för hären, delta i farliga bakhåll själv med achaiernas främsta? Aldrig! Riskera ditt eget liv, det kom inte på fråga. Självklart gör du en bättre affär med att stanna i lägret 230 och roffa åt dig byten från dem som säger emot dig. Utplundra folket går bra när som du man styr över mesar – annars hade din skymf, Atrid, nog blivit den sista! Men du skall höra en sak som jag dyrt och heligt går ed på vid denna stav som aldrig mer skjuter blad eller kvistar 235 efter att en gång ha skilts från sin stam i bergen, och aldrig spirar av växtkraft i vårens tid sedan bronskniven runtom avskalat löv och bark; och nu bär achaiernas söner samma stav i sin hand när på uppdrag av Zeus de förvaltar lagen och fäller sin dom – så min ed har bindande verkan. 240 Den dagen nalkas, jag svär, då bittert alla achaier kommer att sakna Achillevs och du får maktlös bevittna, djupt förgrämd, hur ditt folk i mängder stupar för Hektors, krigardödarens hand, och vred skall du gnagas av ånger över att skändligt ha kränkt achaiernas tappraste kämpe.” 245 Så löd Pelidens ord och i marken slängde han spiran, [29]

Iliaden ny.indd 29

08-09-30 11.49.40

först a så n g e n

praktfullt beslagen med nitar av guld, och satte sig åter. Lika förbittrad var Atrevs’ son. Då reste sig Pylos’ store talare, Nestor, berömd för sin klangfulla stämma, han från vars tunga orden flöt lika ljuvligt som honung. 250 Redan hade han sett två släktled försvinna från jorden, män som fötts och växt upp i det heliga Pylos med honom, och han regerade nu som konung över ett tredje. Klok och besinningsfull tog han ordet och talade till dem: ”Ack, vilken sorg och skam som drabbar hela Achaia! 255 Glädjas skulle väl Priamos nu och Priamos’ söner, ja, av oändlig fröjd skulle alla trojanerna gripas om de fick se er två och höra hur ilsket ni grälar, ni som är främst i danaernas råd och de främsta i striden! Men ni är båda yngre än jag, så hör vad jag säger. 260 I mina dar har jag umgåtts med folk som i tapperhet rentav överträffade er, och som vördnadsfullt lyssnade till mig. Aldrig såg jag eller skall se lika lysande hjältar som en Peirithoos var eller Dryas, herden för folken, Kainevs, Exadios, gudarnas avbild och vän Polyfemos 265 eller de evigas like Thesevs, sonen till Aigevs. Starkare var de än andra män som jorden har fostrat och de gick starka till strid mot naturens starkaste bestar, odjur i bergen som de slog ner i ett fruktansvärt blodbad. Dem var jag vapenbroder med sen de bett mig att komma 270 till deras hjälp från mitt fjärran land, det avlägsna Pylos, och jag drog ut i envigskamp och slogs emot monster som ingen dödlig på jorden idag skulle våga att möta. Nåväl, de männen tog mina råd och lydde mig gärna. Lyssna också, ni två – ni har allt att vinna på detta. 275 Du, om du än är förnämst, ta inte ifrån honom flickan! Lämna i fred det pris som achaierna tilldelat honom! Du å din sida, Pelid, hör upp med att utmana kungen öppet och trotsigt så där! En härskande konung med spira som fått sin rang av Zeus bör dock hedras mera än andra. 280 Visst är din styrka enorm och din moder är en gudinna men han har större makt och hans undersåtar är flera. [30]

Iliaden ny.indd 30

08-09-30 11.49.40

först a så n g e n

Dämpa, Atrid, din harm och försök att glömma, jag ber dig agget du hyser mot Pelevs’ son som för alla achaier är deras trygga värn mot krigets fasor som väntar.” 285 Atrevs’ mäktige son Agamemnon svarade honom: ”Ja, gamle man, det är klokt och tänkvärt allt vad du säger. Men den där skrävlaren tror sig förmer och bättre än andra! Han vill bestämma själv, kommendera och topprida alla och säga till om allt – fast somliga hunsar han inte! 290 Att han av eviga gudar blev skapt till en ärorik kämpe, ger kanske det honom rätt att kasta mig glåpord i synen?” Konungen avbröts bryskt av den gudalike Achillevs: ”Tro mig, ett ynkligt kräk och en odugling finge jag heta om jag föll undan för dig och dina despotiska nycker! 295 Ryt och befall över andra du, men mig kan du inte sätta dig på! Av dig tar jag aldrig mer några order. Också en annan sak vill jag gärna du lägger på minnet: jag tänker inte lyfta min arm mot dig eller andra för den där flickans skull – ta igen er gåva ni bara! – 300 men vad för övrigt är mitt vid det snabba och beckade skeppet kommer din hand inte vid och bortför utan mitt tillstånd! Gör ett försök om du törs, så får alla de andra i blinken se hur ditt svarta blod i strömmar sköljer min lansspets!” Så stod de där och stred med förbittrade ord mot varandra. 305 Sen löstes mötet hastigt upp. Peliden begav sig genast, följd av Menoitios’ son och övriga vänner, till sin barack igen och de välbalanserade skeppen. Men Agamemnon lät hala i sjön ett snabbseglat fartyg, tjugo roddare valde han ut och offret åt guden 310 skeppades in; Chryseis, den fagerkindade flickan, förde han också ombord, och kapten blev den sluge Odyssevs. Så styrde båten ut på havets fuktiga vägar. Atrevs’ son gav nu hären order om renande riter. Männen tvättade sig och smutsvattnet slog de i havet 315 och vid dess ödsliga djup bar de fram därnere på stranden felfria offerdjur åt Apollon, tjurar och getter. Feta ångor steg upp i slingor av rök emot himlen. [31]

Iliaden ny.indd 31

08-09-30 11.49.40

först a så n g e n

Men medan allt detta pågick som bäst kunde inte Atriden glömma det hot han uttalat nyss mot Peliden Achillevs. 320 Därför kallade han på Talthybios strax och sin andre härold och flinke betjänt, Eurybates, och talade till dem: ”Skynda er bort till Achillevs’ barack och uppsök Briseis och led vid handen hit den fagerkindade flickan! Söker han hindra er, säg att då tar jag krigare med mig 325 och hämtar hem henne själv – det kanske blir mindre gemytligt.” Med detta bistra besked sändes männen ut på sitt uppdrag. Tigande gick de sin väg utefter det ödsliga havet och när de nådde till slut myrmidonernas skepp och förläggning fann de Achillevs sittande där vid sitt becksvarta fartyg 330 framför sin egen barack; han gladdes inte att se dem. Fulla av blygsel och djup respekt blev de stående bägge inför den väldige – inte ett ord fick de fram över läppen. Men han förstod mycket väl vad saken gällde och sade: ”Välkomna, härolder, ni som bär bud åt Zeus och åt mänskor! 335 Kom lite närmare! Utan skuld är ni båda, men brottslig är Agamemnon som skickade er att hämta Briseis. Patroklos, du som Zeus håller kär, gå in efter flickan så våra vänner här får bortföra henne. Och vittnen tar jag dem själva till inför saliga gudar och mänskor 340 och denne omänskligt hårde kung – om det nu skulle hända att ni en dag får behov av mig för att rädda er alla undan den nesliga död han drar över er så som han rasar, helt ur stånd att förstå det förflutna och allt det som väntar och hur man leder achaiernas här till seger vid skeppen.” 345 Så föll Achillevs’ ord och Pátroklos lydde kamraten och gick att hämta strax den fagerkindade flickan som fördes bort av de två. De återvände längs skeppen och hon gick motvilligt med. Då brast han i tårar, Achillevs, och drog sig undan, långt från vännerna, och vid det gråa 350 havet satte han sig och såg mot de ändlösa djupen. Händerna sträckte han ut mot sin mor i brinnande böner: ”Moder som fött mig, kort är det liv som utmättes åt mig! Borde då inte Olympiern Zeus som dundrar i höjden [32]

Iliaden ny.indd 32

08-09-30 11.49.40

först a så n g e n

unnat mig ära? Men inte ett dugg har han hedrat mig hittills, för nu har Atrevs’ son, den vida härskande, kränkt mig och roffat åt sig min hedersskänk som han tänker behålla!” Gråtande sade han så. Det hörde den mäktiga modern nere i havets djup där hon satt hos sin åldrige fader. Snabbt dök hon upp ur dess gråa våg, likt en dimma som stiger, 360 och slog sig genast ner bredvid den tårade hjälten, kallade honom vid namn och smekte honom och sade: ”Ack, varför gråter du, barn? Vad har du för sorg i ditt hjärta? Tala och dölj ingenting, och låt mig få dela den med dig!” Suckande bittert och tungt tog Achillevs åter till orda: 365 ”Du vet ju allt – behöver jag då berätta det för dig? Thebe, Eetions heliga stad, beslöt vi att inta, och hela bytet förde vi hit sen vi lagt den i aska. Allt fördelades jämnt bland männen, och åt Agamemnon valde man ut som hedersskänk den vackra Chryseis. 370 Men till de bronskläddas snabba skepp kom då hennes fader, Chryses, en man som var präst hos den fjärran drabbande guden, för att få dottern fri mot en furstligt tilltagen lösen. Högt på sin gyllne stav bar han bågskytteguden Apollons heliga bindlar av ull, och han vädjade ödmjukt till männen 375 och till de två Atriderna främst, deras ledande furstar. Alla de andra biföll strax och ville av vördnad uppfylla faderns bön och godta hans kostbara gåvor, men det föll inte Atrevs’ son Agamemnon på läppen utan med hårda och kränkande ord drev han prästen ur lägret. 380 Vredgad gick denne bort därifrån, men Foibos Apollon som höll den gamle innerligt kär blev rörd av hans böner och sände dödande pilar i mängd mot argivernas trupper. Männen stupade tätt för skotten som haglade ymnigt in över lägret, vart man än såg. Vår siare Kalchas, 385 upplyst av guden, trädde då fram och tydde hans vilja, och jag var först att yrka på att vi sonade skulden. Men Agamemnon sprang rasande upp och slungade öppet mot mig hotfulla ord som han redan omsatt i handling. Flickan förs nu av män på ett snabbseglat fartyg till Chryse 355

[33]

Iliaden ny.indd 33

08-09-30 11.49.40

»En översättarbragd med få motstycken i vår litteratur.» Staffan Bergsten i Upsala Nya Tidning

»Det är till Björkeson vi i dag bör gå om vi vill nöjesläsa och förstå de homeriska hjältarna som samtida människor.»

Göran Hägg i Aftonbladet

Iliaden**.indd 1

Levande litteratur HOMEROS

HOMEROS

Iliaden

HOMEROS

Iliaden

Natur & Kulturs klassikerserie Levande litteratur startades 1925. Aktuella titlar i serien: Apollonios Rhodios Argonautika Dante Alighieri Den gudomliga komedin

ISBN: 978-91-27-11757-0

Thukydides Kriget mellan Sparta och Athen

08-10-01 11.43.32