9789127116603

Författarfoto: Philip Pereira dos Reis

Svenska ödehus

I Svenska ödehus skildras ett Sverige som håller på att försvinna. Genom Sven Olov Karlssons fantasieggande texter och Philip Pereira dos Reis suggestiva bilder träder ett land fram som många av oss inte visste fanns.

De har besökt tio övergivna hus runtom i Sverige, samtidshistoriska symboler för folkhemmets olika skeden. Innanför krossade fönster och murkna väggar har de hittat historier fulla av drömmar och framtidstro. De sökte upp efterlevande och ögonvittnen som fick berätta sina skrönor och sannberättelser: sorgliga, spännande, roliga.

Husen har härbärgerat allt från fattiglappar till disponenter. En pampig villa i Bergslagens skogar, en skånelänga som aldrig blev färdig, ett hus där de rikaste jämtlänningarna höll hov, en klippskreva där en fembarnsfamilj frös sig genom vintrarna.

Banvakthuset som övergavs fullproppat av brev från nazityskland. Sommarkolonin i Roslagen där Stockholms magraste ungar hämtade kärlek och kraft.

Svenska ödehus text Sven Olov Karlsson foto Philip Pereira dos Reis

text Sven Olov Karlsson foto Philip Pereira dos Reis

Philip Pereira dos Reis Är journalist och fotograf, född 1972.

Bor och arbetar i Stockholm. Svenska ödehus är hans debut.

Sven Olov Karlsson Är journalist och författare, född 1971 i Västmanland och bor och arbetar i Stockholm. Svenska ödehus är hans tredje bok.

På bilden befinner de sig på det nedlagda flygfältet Riksten i Tumba, en plats som av en slump finns med i två av bokens reportage.

ISBN 978-91-27-11660-3

9 789127 116603

Ödehus omslaget.indd 1

08-06-25 11.48.25

10

Innehåll

9 8

1.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

8.

7

6

5

4

3

2

1

9.

10.

Nils Jakobs 13 Hultahuset 31 Konsum i Krokstrand 47 Rikstens skola 61 Rajtet 73 Singö barnkoloni 89 Hästhagen 103 Storön 119 Stenbustan 133 Elimkapellet i Forsträskhed 141

12

Nils Jakobs Varför står skånelängan tom år efter år? Vem sparade kilovis av krokiga spikar? Hur länge kan man skjuta upp en renovering? Var på Österlen hittar man bästa känslan för en akvarell? Mannen med glykol i penselburken vet. Underhållsingenjören vet. Bonden visste.

Möt den målande, den maklige och den snåle.

Det sägs att ingen skönhet är fulländad utan en fläck eller spricka som ger balans.

Därför är den här byggnaden viktig för Österlen. Den lilla skånelängan i Kåseberga är en av bygdens allt färre sprickor: livlös och black. En varnande gest mot tingens förgänglighet i ett exploaterat och välhållet Skånelandskap. De järninfattade fönstren gapar svarta. Gräs och sly täcker gårdsplanen. Vägen till ödegården är bara en remsa knölig mark mellan två åkrar.

Eller är skånelängan öde? Egentligen inte. Naturen bor ju här.

Varje år boar kajorna i skorstenen. Pinnarna från fjolårets bo trillar ner i rökningsugnen där lagret av tusentals torra, nästan identiskt långa kvistar blivit decimetertjockt och väller genom dörren. Däruppe i boet stirrar färska fågelungar klarögt mot skyn som de snart ska sväva genom. Året om håller rådjur till under träden.

13

Och en grävling, eller kanske en mårdhund, har med mycken möda nött hål in genom stallväggen för att söka skydd eller jaga möss. Det är gott om gnagare här. Överallt, på möbler och byggmaterial, ligger spridda svärmar av råttskit. Därtill kommer övrigt fågelliv både inom- och utomhus: lärkorna sjunger i almkronorna medan skatorna burrar upp sig i snålblåsten från havet. Från takbjälkarna stirrar gråsparvar irriterat ner mot besökarna.

Vårbruket knattrar hoppfullt kring huset som en gång var småbonden Nils Jakobs. Palsternackorna skjuter sin gröna blast genom myllan. Från havet väller tångstanken och blandar sig med gödseldofterna. Färgglada traktorer strövar över de flacka fälten, låter breda plogar vända jorden än en gång. Husets framsida vetter mot söder, mot vattenängderna som brusar bortom kullarna. Halva byggnaden har varit bostad, andra halvan stall. Halva huset hade Nils Jakobsson, andra halvan var för hans ko, gris och höns. Djur och människa skildes åt av tvättstugan, där bykgrytan vilar i sin runda tegelkrans.

Om sommaren syns knappt Nils Jakobs. Träden växer så tätt att gården inte ser ut som annat än en dunge på slätten. En gång var stallväggarna vitkalkade, men åren har skrapat bort färgen. Likaså från bostadens en gång gröna träpanel. Dagarnas vibrerande gång har mjukat upp lerstenarna till spillningsfärgade smulor innanför brädpanelen, ett meterbrett hål har uppstått under kammarfönstret. En gång var plåttaket målat i svart – men bara för ett par ögonblick.

Men vad hade lantbrukaren de där järnrören till? Högar av underligt krökta rör gör den igenvuxna gårdsplanen riskabel att kliva över. Och varifrån kommer alla oöppnade cementsäckar och staplar av obegagnat tegel och lättbetongblock?

– Det var meningen att vi skulle ha det som sommarställe, berättar husets ägare, Thore Göransson. Jag hade nyss byggt vår villa i Ystad när vi lyckades köpa det här dödsboet runt 1975. Min fru härstammar härifrån och jag tyckte spontant att trakten var vacker – nästan som skotska höglandet snarare än Skåne.

Och Thore påbörjade renoveringen. Första sommaren odlade 14

familjen Göransson till och med potatis härute. Thore fixade till en avancerad bevattningsanläggning som verkade genom självfall.

Men snart kom han underfund med att det var enklare att köpa potatis i granngården i stället. Och en del blev gjort. Både tack vare egen vilja och på grund av naturens nycker. En stor asp intill huset blåste omkull och det fallande trädets rötter reste sig ur stallgolvet och bröt upp stenväggen.

Thore murade ny vägg, bytte dåliga takbjälkar mot friska. Forslade dit cementblandare och annan materiel, reste byggställningar av järn och stod i. Men annat var viktigare: som att ägna tid åt frun och de båda döttrarna. Som att som byggnadsingenjör underhålla och förvalta hyreshusen i Ystads kommun. Och kanske hade även den värsta entusiasmen runnit av Thore redan under villabygget. Åren strömmade som vatten. Gräs och träd reste sig allt högre kring Nils Jakobs hus och gör så än i dag.

– Man har sina projekt, konstaterar Thore.

Till exempel hade han en engelsk sportbil under renovering i flera år, en mgb. Men en vår när Thore kom till garaget hade någon brutit sig in och stulit alla fyra hjulen.

– Då kändes att det var mest besvär med bilen. En kompis fick ekipaget i utbyte mot en skidresa.

Thore Göransson vet inte mycket om Nils Jakobs som bodde här. Inte mer än att det var en ensam småbrukare. Uppenbarligen utan närmare arvingar.

Många har försökt köpa huset av Thore Göransson. Men hittills har han alltid nekat. Vinstintresset lyser med sin frånvaro, liksom alla former av dåligt samvete över att sommarhusprojektet har somnat in.

– Allting ändrar sig med en jäkla fart numera, säger han. Därför är det bra med något som står still som omväxling! I dag är nog första gången på tio år som jag kommer ut hit.

Nu är Thore pensionär. Han menar att han äntligen kanske ska få mer tid för huset.

– Eller också får jag ta ett allvarligt samtal med mina ättlingar och höra om det här är något för dem. Egentligen måste man ju inte göra mycket, bara slå på ny takplåt och hängrännor så att regn15

Genom åren har många försökt köpa Thore Göranssons skånelänga. Men hittills har han alltid sagt nej. Han kanske får tid att göra i ordning huset nu när han är pensionär.

– Eller också får jag fråga mina ättlingar om detta är något för dem, säger han.

16

17

blasket inte slår mot väggarna. Och jag skulle definitivt behålla husets ursprungliga standard, inget vatten, ingen WC, ingen TV eller radio. Jag vill inte ha all den här moderna skiten!

Trenden att varenda människa numera ska vara sin egen heminredare och snickare ger Thore Göransson uppenbarligen blanka fan i. Den biten klarade han av för ett par decennier sedan. Nej, hellre spänna av och njuta av livet än att ta sig vatten över huvudet.

Och om man ändå råkat ut för det senare, så kan man väl ta också det med ro?

Ibland bryts stillheten av penslar och färger. Akvarellmålaren Hasse Karlsson från Vitemåla brukar åka till Nils Jakobs för att arbeta.

En dunk vatten, skissblock och blandkoppar med färg brukar vara enda bagaget.

– Jag är glad att jag kan smyga iväg till det här huset, säger Hasse Karlsson. Det är rätt känsla här.

Han har målat i Nils Jakobs med jämna mellanrum sedan 1993, men är noga med att låta allt vara som det är. Senast fick han dock göra ett undantag från den regeln eftersom ytterdörren fallit loss från gångjärnen. Han säkrade dörren med en påle. Nils Jakobs är inte konstnärens enda ödehus. Ibland kör Hasse Karlsson genom Skåne på måfå tills han får syn på ett övergivet hus. På det sättet har han hittat fem, sex ödekåkar eller ruiner som han använder.

– Visst kan jag stå ute och måla. Men när det regnar och blåser söker jag upp sådana ställen.

Ibland har det dykt upp folk som undrat vad han gör där. Och för det mesta har det gått bra. Men en höst när oktobervinden och regnet frestade på för mycket tog han skydd bakom en gammal ödelada, satte sig ner och skissade. Bilen stod i vägkanten vid ladan.

Efter en halvtimmes tecknande tvärnitade en pickup utanför ladan.

Ur bilen hoppade en storvuxen man i overall och rusade mot Hasse. »Vad fan gör du här?« skrek mannen och slet skissblocket ur Hasses händer. »Jag ska ha 1 000 spänn, annars får du inte tillbaka blocket«, fortsatte mannen. »Då river jag det i småbitar!« – Jag hade bara 850 kronor på mig, berättar Hasse. Och de pengarna fick han.

18

Det kan tyckas dyrt. Men ritblocket innehöll över 250 skisser till målningar. När Hasse fått igen sitt block lovade han att genast åka därifrån. »Ja, men du åker före mig härifrån«, fordrade mannen.

– Vad rädd jag var! säger Hasse. Hela kroppen skakade.

Tidigare målade Hasse även i ett ödehus i Tomelilla. Men det husets ägare sa ifrån, om än betydligt vänligare än mannen med pickupen. Hasse tror att den husägaren tyckte att det var genant att det var så skräpigt – just det som Hasse Karlsson är ute efter. Så då och då brukar han smyga förbi huset i Tomelilla ändå och göra lite skisser.

Vad är speciellt med Nils Jakobs?

– Fina proportioner och en rik, inspirerande atmosfär. Du ska gå ensam in och möta huset när vi kommer dit. Det är stark stämning därinne, många intryck.

Huset är arton meter långt, fem meter brett. Den oinredda vinden är full av lösa bräder. Inomhus ser man stora tegelstaplar och staplar av block av lättbetong. Lite frigolit vilar i hörnen. Alar växer vid väggen. Stora almar skuggar huset, krokiga och lutande.

De järninfattade fönstren är delvis hela och framför allt kvar, lustigt nog. Hasse har märkt att i andra öde skånelängor brukar de järninfattade fönstren ofta försvinna. Folk bryter helt enkelt loss fönstren för eget bruk. Men vintertid vill ingen obehörig göra sig besväret att ta sig ut till Nils Jakobs. Och sommartid döljer grönskan hela huset.

Havsvinden biter denna aprileftermiddag. Ur det döda ogräset skjuter enstaka påskliljor som tecken på att här en gång var trädgård. Byggställningarnas bruna brötar har sällskap av en uppochnervänd skottkärra, även den gravrostig av den salta luften. Stalldelen har murade väggar och låga järninfattade fönster, halvan som är bostad har höga träfönster och träklädda väggar av lertegel.

I ett fönster ligger ett tjockt lager krokiga spikar.

– Den ursprunglige ägaren sparade uppenbarligen på allt, säger Hasse. När jag började måla härute för tio år sedan var skiktet av 19

20

21

spik i fönstret decimetertjockt, mycket har rasat ner på marken.

Järnet återgår till jorden …

I stallet står en cementblandare av märket AB Åsbrink. Lagården har nya fönsterluckor. Därinne står också ny masonit i staplar, staplar med betongblock som någon, kanske ett förbipasserande barn, har ristat i. I bjälkarna sitter ringar att binda boskap med.

Stora, tunga träkistor vilar där djuren brukade stå.

Hasse målar helst här vintertid. Då är huset som ljusast, snön stärker dagern och ingen grönska skymmer.

– Mitt i sommaren är det däremot jättemörkt här.

I köket är masoniten bortriven från taket, rostiga spikar sticker ut överallt ur takbräderna. Bostaden har tre rum, det största har varit kök. I kammaren som vetter mot havet har golvet vikt sig som vecken i en dragspelsbälg. Kammaren har även en grön järnkamin Viking 86.

– Här finns spår av livet som det var, säger Hasse. Med aktivitet, framåtanda, slit och optimism. Nu är allt kvarglömt. Tiden har fått stå stilla, att komma in här är som att hälsa på någon som levde för 70 – 80 år sedan. Därute på fälten är nuet. Och härinne förstår man att det var ett helt annat tempo på den tiden med hästar, smeder, bönder och så vidare. Det moderna livet drar mycket mer bränsle av jordens resurser. Vi lever i en dyrare tid. Men det finns inget medvetet budskap i mina bilder, jag bara målar. Här finns min färgskala. Man får lugn och ro, ingenting stör. Och ljuset är perfekt, så naturligt! Förr i tiden byggde man husen efter terrängen och väderstrecken eftersom det inte fanns elljus. Man var tvungen att ta vara på det naturliga ljuset: ofta har gamla hus långsidan mot söder. Därför blir ljuset mycket äkta i sådana här hus.

Hasse har målat i Nils Jakobs skånelänga i de mest varierande väder. Ibland tvingas han hälla glykol i blandningsvattnet för att slippa issörja. Nu går han ner på knä och börjar måla. En gammal utsirad jugendkamin får det bli den här gången. Det är inte mycket ljus härinne. Men det gör inget, han har alltid färgerna på samma ställen i blandkopparna. Färgerna är oftast ockra, bränd umbra, blått, svart och bränd sienna.

– Den skånska myllan är min färgskala.

22

Nu knackar penseln mot blandkopparna. Hasse rör om med vana, otåliga rörelser.

– Den där kaminen var fin, den ser nästan ut som en byggnad.

Nu ska vi se … Okej! Okej … jag är inte riktigt uppe i varv än men vi kör …

Streck efter streck rantar över det dyra papperet. Fläck läggs till fläck. Penseln plaskar i blandkopparna. Vattnet stänker över golvdammet. Nu står han på knä och vänder papperet mot ljuset för att se bättre, lutar det åt olika håll för att få färgen att rinna i de rätta riktningarna. Hasse har aldrig staffli när han målar i naturen eller i ödehus. Han tar det som finns till stöd, som gamla bänkar eller stolar, om de håller att sitta på.

– De första akvarellskisserna i ett arbetspass blir aldrig bra, säger han. Man får hålla på ett tag, det går oftast åt flera ark innan det börjar likna något. Men nu är ljuset från fönstret mycket häftigt, ja hela rummet är i exakt rätt stil.

Varken husets ägare Thore Göransson eller Hasse Karlsson vet särskilt mycket om skånelängans ursprunglige ägare och invånare.

Thore kan dock peka ut bondens grav på kyrkogården vid Vallenberga kyrka. På den grå, slipade stenen står »Småbrukaren Nils Jakobsson 1892 – 1975«. Nerstucken i gruset intill uppmanar en liten skylt gravrättsinnehavaren att kontakta kyrkogårdsförvaltningen: de som varit döda länge måste maka på sig för dem som mer nyligen gått hädan.

Men ännu finns människor som minns Nils Jakobs. I granngårdens hage bligar svarta islandshästar avvaktande mot besökarna.

Gräsmattor är kort hållna och grusgångarna slätkammade som vid ett slott. I de låga fönstren skymtar välmående krukväxter. Hit flyttade Herbert och Frida Persson 1953 som nygifta. Då var småbrukaren Nils Jakobs i 60-årsåldern och de blev hans närmaste grannar.

Nu räfsar Herbert gräsmattan. Frida har sjalett med knut i pannan, skyndar mellan hästarna med foderhinkar i händerna, hon tycker det är bäst att Herbert får berätta om den forne grannen.

Hur såg Nils ut?

Till svar drar Herbert Persson ner kepsen djupt i pannan, kutar 23

24

25

Författarfoto: Philip Pereira dos Reis

Svenska ödehus

I Svenska ödehus skildras ett Sverige som håller på att försvinna. Genom Sven Olov Karlssons fantasieggande texter och Philip Pereira dos Reis suggestiva bilder träder ett land fram som många av oss inte visste fanns.

De har besökt tio övergivna hus runtom i Sverige, samtidshistoriska symboler för folkhemmets olika skeden. Innanför krossade fönster och murkna väggar har de hittat historier fulla av drömmar och framtidstro. De sökte upp efterlevande och ögonvittnen som fick berätta sina skrönor och sannberättelser: sorgliga, spännande, roliga.

Husen har härbärgerat allt från fattiglappar till disponenter. En pampig villa i Bergslagens skogar, en skånelänga som aldrig blev färdig, ett hus där de rikaste jämtlänningarna höll hov, en klippskreva där en fembarnsfamilj frös sig genom vintrarna.

Banvakthuset som övergavs fullproppat av brev från nazityskland. Sommarkolonin i Roslagen där Stockholms magraste ungar hämtade kärlek och kraft.

Svenska ödehus text Sven Olov Karlsson foto Philip Pereira dos Reis

text Sven Olov Karlsson foto Philip Pereira dos Reis

Philip Pereira dos Reis Är journalist och fotograf, född 1972.

Bor och arbetar i Stockholm. Svenska ödehus är hans debut.

Sven Olov Karlsson Är journalist och författare, född 1971 i Västmanland och bor och arbetar i Stockholm. Svenska ödehus är hans tredje bok.

På bilden befinner de sig på det nedlagda flygfältet Riksten i Tumba, en plats som av en slump finns med i två av bokens reportage.

ISBN 978-91-27-11660-3

9 789127 116603

Ödehus omslaget.indd 1

08-06-25 11.48.25