9789132159725

Krog Turk & Ayla 2.indd 3

11-03-23 10.32.54

Prolog Turk kallas en helsvensk kille från Bromma som egentligen heter Mattias. Han spelar basket i Alvik.

Ayla är turkiska, bor i Rinkeby och spelar i Akropol.

Turk är blyg. Det är inte Ayla. Hon har dessutom spelat basket mycket längre än han och kan sporten bättre. Hon är helt enkelt allt som han inte är.

Turk och Ayla får syn på varandra i Stockholms baskethallar och kan inte sluta titta.

I slutet av förra boken om dem, Turk & Ayla, hade de kommit nära varandra. Men verkligheten är aldrig enkel. Det blir sällan som man tror.

5

Krog Turk & Ayla 2.indd 5

11-03-23 10.32.54

Krog Turk & Ayla 2.indd 6

11-03-23 10.32.54

Ayla Ljummen sensommarmorgon.

Ayla satt i baksätet på bilen som rullade genom det sovande Bromma.

Bredvid henne satt Dema och Maria. Aylas familj hade ingen bil och det var Tas pappa som körde. Därför satt Tas fram, med självklar logik.

Fyra Akropoltjejer på väg mot något nytt. Ima, Jola och Fadeh satt i en annan bil, på väg åt samma håll. Med samma mål.

Ett par lagkompisar hade inte fått tillåtelse av sina föräldrar att åka, trots att coach Amir var med. Hon förstod hur deras föräldrar tänkte, samtidigt förstod hon inte alls. I en svennefamilj skulle det säkert inte ha varit något problem. Skillnaden kunde göra henne vansinnig.

Hennes lagkamrater hade gått ut nian och var på väg att bli vuxna.

Någon gång måste föräldrarna släppa taget. Samtidigt hade hon haft klasskompisar som i alla år varit tvungna att gå raka vägen hem efter skolan, för att städa och laga mat åt familjen. Tjejer som aldrig skulle få bestämma över sina egna liv.

Jag har det bra, tänkte hon. Trots allt.

Blicken vilade i fjärran, bortom tomma gator, gröna trafikljus och öde trottoarer. Hon borde vara trött, men hon var klarvaken.

Det var nära nu. Hon sneglade på klockan och kände hur hjärtat bultade i bröstet. Hårda, otåliga slag. Tjugo i sju. Bara minuter återstod av en hel sommar av längtan och förväntningar. Hon hade inte varit uppe lika tidigt sedan sommarjobbet när hon följt med mamma och städat. Tidiga morgnar och ett plågsamt tråkigt sopande och svabbande.

Men också en gemenskap som överraskade, en ny sorts närhet med sin mamma.

De hade skrattat mycket, skratt som hade fortsatt hemma i TVsoffan på kvällarna, trots att jobbet var trist. Trots att de var trötta och skulle upp igen om några timmar. Det hade varit bra veckor. Inte så att hon ville ha sin mammas liv, men hon hade stått ut. Hon behövde ju pengarna.

Det var ett dyrt äventyr hon var på väg mot. För henne. Säkert inte för vissa andra som skulle göra samma resa.

Alvik Basket Camp, en sommarvecka i Västervik proppfull med 7

Krog Turk & Ayla 2.indd 7

11-03-23 10.32.54

basket. Två träningar varje dag och match på kvällen. Alvik hade varit överraskande positiva när hon skickat sin mejlfråga. Kunde ett gäng Akropol­tjejer och deras coach följa med på ABC? Kanske hjälpte det att hennes lag hade vunnit Stockholm Basket Cup och att hon hade blivit finalens MVP, Most Valuable Player. Men ABC var dyrt. Så dyrt att hon hickade till första gången hon såg summan.

Hennes mamma och pappa hade skrapat ihop pengar och betalt den första avgiften. Till och med hennes bröder hade hjälpt till. Hon hade betalt av vartefter. Sedan hade hon fortsatt jobba och tjänat extra. Pengar som var hennes egna, hennes frihet. Inte månadspeng, utan pengar hon hade slitit ihop själv. Som ingen kunde kräva tillbaka av henne.

Men de senaste veckorna hade hon varit ledig och tränat basket dygnet runt. Levt i Ungdomens hus. Dema och Tas hade varit där nästan lika mycket. Men hon hade tränat mest. Som alltid. Det fanns inget annat sätt. Inte för den som ville bli bäst.

Han hade inte behövt jobba. Det visste hon. Han hade rika föräldrar som betalade allt. Det räckte att han var tacksam. Han hade berättat.

Som om tacksamhet skulle kunna vara svårt. Det var mycket med hans svenneliv hon aldrig skulle förstå. Men han hade jobbat ändå. Fyllt på hyllorna i en ICA-butik i närheten av där han bodde. Ett jobb många av hans kompisar tydligen skrattade åt. Hon hade hört att det irriterade honom.

Kom till oss, hade hon velat säga. Här skrattar ingen åt ett jobb.

Men det var inte sant. Hennes kompisar skrattade också och letade svagheter, försökte hitta det som gjorde mest ont. Människor var likadana överallt. Det var bara vad som gjorde ont som skiftade. ”Brommaplan”, sa Tas pappa i framsätet. ”Snart framme.”

Och i Aylas bröst hamrade hjärtat ännu lite hårdare. Ännu lite otåligare.

8

Krog Turk & Ayla 2.indd 8

11-03-23 10.32.54

Mattias Helt fladdrig.

Mamma skjutsade honom mot samlingsplatsen vid Åkeshovshallen och han satt tyst bredvid henne i framsätet.

Det var hans första ABC – Alvik Basket Camp – och han skulle ha varit fladdrig bara av den anledningen, av allt nytt som väntade. Men ett gäng Akropoltjejer skulle åka med och det gjorde allt mycket värre.

Framför allt en tjej som han ville träffa, som han faktiskt hade lärt känna. Det som gjorde det svårt – nej, omöjligt – var att träffa henne tillsammans med kompisar, att förhålla sig till henne mitt bland alla andra.

Bara tanken gjorde honom illamående. Det kändes som om han höll andan, som om han hade gjort det i flera månader. Ända sedan han fått veta att hon tänkte åka på ABC, sedan den varma finaldagen i Stockholm Basket Cup. Aylas Akropol hade besegrat Blackeberg med elva poäng. Sprungit sönder ett av Stockholms bästa tjejlag och vunnit för att de kämpade hårdare och ville mer. Inte nödvändigtvis för att de var bättre. Ayla hade blivit utsedd till matchens lirare, men Akropol skulle ha kunnat vinna utan henne. De var ett gäng fascinerande kämparskallar. Ändå var det Ayla som stack ut, hon som drog till sig uppmärksamhet, henne alla vände sig till när matchen var slut.

Det borde inte ha varit någon överraskning. Det var ju henne han själv lade märke till i Akropol. Men när hon bubblande av glädje tog emot beröm från Akropolledare och spelare, till och med från andra lag, var det som om han krympte. Som om all uppmärksamhet som riktades mot henne gjorde det svårare för honom. Som om han måste göra sig själv större för att synas bredvid henne.

På ABC skulle det säkert bli likadant.

Han satt som förlamad i bilen. Det var svårt att tänka på något annat än att han faktiskt ville slippa. Stanna hemma från ABC och fortsätta träna i lugn och ro. Inte utsätta sig för andra människor och möten han inte hade lust med.

Han kände att hans mamma sneglade på honom. Hon log lite­grann.

9

Krog Turk & Ayla 2.indd 9

11-03-23 10.32.54

”Nervös?”

Men han kunde inte le. Ansiktet var stelt och kantigt. Han ville säga till henne att han inte mådde bra. Hon borde vända bilen och köra hem.

Det var ingen lögn. Han mådde verkligen pissdåligt och behövde nog kräkas. Men hon skulle genomskåda honom. Hon verkade alltid veta vad som rörde sig i hans huvud och hon skulle inte låta honom slippa undan. Som om hon hade rätt att bestämma vad som var bra för honom.

Som om hon kunde veta hur det kändes att inte vilja, hon som aldrig tvekade om någonting.

Jävla skitkärring …

Han tittade ut genom sidofönstret. De passerade Äppelvikens ridskola och avloppsstanken från Nockeby reningsverk stack i näsan. Som alltid. ”Turk.”

Mammas röst tvingade honom att se på henne. Han undrade om han någonsin skulle få bestämma själv när han skulle se på henne. Hon saktade in och kastade en snabb blick på honom. ”För länge sedan var jag som du. Precis som du.”

Han fattade inte vad hon menade, men han frågade inte heller. ”Lika …” Hon rynkade pannan och sökte efter ord. ”… orolig. Nej, rädd. Rädd för allt som var nytt. Medveten om mig själv. Om precis allt jag gjorde. Tillsammans med andra kunde jag aldrig slappna av. Det var hopplöst. Jag tänkte för mycket. Så mycket att jag blev blyg.” ”Du?” Hon måste hitta på. Det var omöjligt att föreställa sig hans coola mamma som en trulig tonåring. ”Ja.” Ännu en blick och glimten i hennes ögon var brännande uppriktig, som i hennes allra argaste och ärligaste ögonblick. ”Jag var precis som du. Och det finns bara ett sätt att bli av med det”, fortsatte hon. ”Bli fri.”

Han visste vad hon skulle säga. En lösning som tjatats om och om igen så många gånger att han kunde den utantill. Men den funkade inte på honom. ”Du måste göra det du tycker är obehagligt, Turk. Svårare är det inte.

Inte enklare heller. Om du försöker kommer du upptäcka att det inte är lika farligt som du tror. Du måste utmana dig själv.”

10

Krog Turk & Ayla 2.indd 10

11-03-23 10.32.54

Han sneglade på henne. ”Var det så du gjorde?”

Han visste fortfarande inte vad han skulle tro. ”Ja. Till slut.”

Hon tystnade. Och i tystnaden fanns hennes egen historia. Hon hade verkligen varit precis som han. En gång för länge sedan. Krampat ihop och flytt från allt som var nytt och läskigt. Hans morsa. Men att hon hade lyckats bli fri. Nu ville hon att han skulle våga samma sak.

Omöjligt, tänkte han.

Samtidigt kunde han inte komma undan ABC, inte med en mamma som en gång varit likadan. För hon visste precis vad som rörde sig i honom. Hon försökte få honom att våga. Kanske var det bra. Någon jävla skitkärring var hon i alla fall inte.

Bilen körde under tunnelbanan och på andra sidan Drottningholmsvägen såg han ett par stora bussar parkerade nedanför Åkeshovshallen.

Ett myller av sommarklädda ungdomar med stora bagar. Utsläppta, solblekta hår, kläder i glada färger och stora leenden överallt.

Han svalde. All förväntan som strålade samman där borta vid bussarna fick magen att vilja kränga ut och in. Det var så mycket som kunde gå fel. Typ allt.

De passerade rondellen. Den smala vägen fram mot Åkeshovshallen var överfull med bilar och hans mamma körde in till trottoaren. ”Lika bra att du går sista biten själv.”

Hon hjälpte honom ut med den överfulla, mörkgröna Alviksbagen och gav honom en kram. Han kramade tillbaka. I det ögonblicket rullade en bil förbi.

Föraren var en rak och stram man i hans mammas ålder, med tydlig utländsk bakgrund. De flesta i Alvik var helsvenska och han gissade att det var en besökare till badhuset. Men klockan sju på morgonen? På de övriga platserna i bilen satt fyra tjejer. Tjejen bakom föraren tittade på honom och redan innan han fattade att han kände igen henne spred sig ett varmt pulsslag genom kroppen. Han hade sett de där mörka ögonen på nära håll. Drömt om dem. Längtat. Ända tills i början av sommaren.

Ayla tittade på hans mamma. Rörde inte en min. Sedan petade en av de andra tjejerna till henne och sa något. Då log hon. Men inte mot 11

Krog Turk & Ayla 2.indd 11

11-03-23 10.32.54

honom. Det som hänt var inte glömt. Men han hade inte heller glömt.

Det skulle han nog aldrig göra. Läpparna hettade fortfarande. Och den taggiga minnesklumpen i bröstet gjorde lika ont.

Bilen rullade vidare mot trängseln vid bussarna. Hon vände sig inte om. ”Vem var det?” Hans mamma tittade också efter bilen. ”En baskettjej som ska vara med på lägret. Från Akropol. Kommer ett gäng därifrån.”

Naturligtvis hörde hans mamma att den där baskettjejen betydde något för honom. ”Vad modigt”, sa hon. ”Och vilket bra sätt att motverka för­domar.”

Som om det var ett politiskt beslut av tjejerna att åka på deras läger.

Men det var inte därför. Inte alls.

Jag åker med för att spela bra basket. För att jag vill djävlas med den där Becka – och för att få vara på samma plats som du.

Aylas ord.

Mamma vände sig mot honom. Det fanns en liten rynka i pannan, men rösten var neutral. ”Skicka ett sms när ni har kommit fram och hör av dig om det är något. Ses här om en vecka!”

Inga förmaningar som inte behövdes och inga långa tal. Det var han glad för. Hon klev in i bilen, vinkade och körde därifrån.

Strömmen med bilar, föräldrar och ungdomar fortsatte att ringla bort mot Åkeshovshallen. Där framme fanns hela hans eget lag, större delen av Aylas och dessutom Alviks tjejlag. Det kändes som om han gick mot sin egen avrättning. Näe, kanske inte avrättning, men något hemskt i alla fall. Något han inte skulle klara av. Han lyfte upp bagen på axeln. ”Turk!”

Rösten kom bakifrån. Han vände sig om just som Karin hoppade ur en bil, lång och solbränd och strålande glad. Han log tillbaka. Och med ens kändes allt lite mindre krampaktigt.

De hade hörts via msn och facebook under sommaren och han behövde inte fråga vad som hänt i hennes liv.

Han väntade medan Karin tog sin bag och sa hejdå. Sedan kramade hon om honom och det var så skönt självklart. Han gillade Karin, men inte på det sättet – när tankarna satte krokben och allt blev svårt.

12

Krog Turk & Ayla 2.indd 12

11-03-23 10.32.54

”Tror inte du har vuxit mer på längden”, sa hon. ”Men du känns stadigare. Tyngre, liksom. Styrketränat?” ”Nä. Bara långa nätter med chips framför TV-n.”

Hon skrattade och det var bra. Han behövde inte berätta att han hade tränat som en tok, så mycket det gick efter det trista jobbet på ICA. Det förstod hon ändå.

De började gå. En bil körde in mot trottoaren framför dem, nästan som en prejning. En solbränd hand viftade genom en nervevad ruta. ”Halloj!”

En bildörr öppnades och ut klev en plågsamt vacker Becka. Hon hade inte fixat till sig, inte täckt ansiktet med smink, inte satt upp håret på något avancerat sätt. Hon var född sån. Självlysande. Och sommaren fick henne att lysa ännu starkare. ”Hej Karin! Hej Turk!”

Ett litet leende avslöjade att hon visste vilken effekt hon hade på honom – på alla killar. Och tjejer.

Becka fick sin bag och kramade om sin pappa, sedan följde de med strömmen av ungdomar fram mot bussarna. ”Vilken skön sommar det har varit! Och vad kul det här ska bli!”

Tjejerna pratade snabbt och glatt, men Turk var tyst. Han hade upptäckt en grupp mörkbruna huvuden i det blonda myllret långt framför dem. Han fick syn på Aylas raka gestalt och ryckte till. Hon var liksom ouppnåelig. För stark och cool för att han någonsin skulle våga närma sig henne igen.

De sju Akropoltjejerna stod tillsammans med sin coach Amir, och de stack ut väldigt tydligt. Inte enbart med sina färger. Alla omkring dem var glada och uppspelta, men de såg sig knappt omkring. Väntade bara sammanbitet på att få kliva ombord på bussarna.

Kanske var det först då han förstod vad de utsatte sig för genom att åka på ett Alviksläger. Nästan varenda Alviksspelare var svensk sedan hundratals generationer, medan de kom från hela världen. Hade bara en sak gemensamt med alla omkring dem. Basket.

Han insåg att han själv aldrig – ALDRIG – skulle ha vågat åka med på ett Akropolläger. Om Akropol nu hade läger. Men de stod där i den tidiga morgonsolen och väntade tillsammans med alla främmande ungdomar. Det var obeskrivligt modigt och han visste vem som hade 13

Krog Turk & Ayla 2.indd 13

11-03-23 10.32.54

drivit igenom det, vem som hade fått dem att våga.

Men hon verkade fullt upptagen med att vara sammanbiten. Inte alls som den Ayla han hade träffat. Som om hennes mod var på upphällning.

Som om det fanns gränser också för henne. Men det lilla sårbara som skymtade fram gjorde henne bara ännu mer fascinerande. Han kom på sig själv med att le. Plötsligt ville han skynda bort och säga hej, men han visste inte hur det skulle gå till. Det var så mycket som hamnat mellan dem. ”Oj, kolla”, sa Karin med en nick i riktning mot Akropoltjejerna. ”Att dom vågar. Vi borde hälsa på dom. Få dom att känna sig välkomna, eller nåt.” ”Varför det?”

Becka log, men det fanns ingen värme i leendet. Och Turk kunde inte bryta sig loss från henne, visste att han skulle se ut som en idiot om han gick bort till Ayla och försökte småprata. Det skulle bli knäpptyst och ansträngt och skitjobbigt. För både honom och henne.

Så han fortsatte att gå bredvid Becka och Karin, fortsatte att låtsas som om ingenting. Ayla skulle få syn på dem när som helst. Men det fanns ingen annan lösning. ”Hej Turk!”

Adrians röst någonstans framför honom. Han hittade lagkompisens solblekta kalufs i vimlet och lyfte en hand.

Akropoltjejerna hade hört Adrians rop och alla sju tittade på honom.

Det ilade till efter ryggraden. Han var bland de längsta i vimlet och det gick inte att gömma sig. Det kändes som om varenda människa omkring bussarna stirrade, men de sju var värst. Eller i alla fall Ayla.

Han sneglade bort mot henne utan att våga möta de där mörka ögonen, utan att veta hur han skulle hälsa. Starta om. De hade redan sett varandra genom en bilruta och det betydde att hon visste att han kommit dit ensam, att Becka och Karin slagit följe med honom på vägen fram. Varför nu det spelade någon roll …

När tankarna skenat i så många kringelkrokar fanns det inget spontant och enkelt kvar. Han skruvade på sig. Men Adrian tvekade inte.

Det gjorde han aldrig. Kompisen gick fram till Akropoltjejerna. ”Kul att ni kom! Nu är det några tröga timmar på bussen, men sen blir det roligt. Vänta bara!”

14

Krog Turk & Ayla 2.indd 14

11-03-23 10.32.54

Adrian hade varit ihop med Natalie i tjejlaget under våren. Det hade tagit slut under sommaren och Turk kom på sig själv med att undra vad Akropoltjejerna tyckte om Adrian. Var någon intresserade av honom.

Ayla, till exempel?

Han tyckte inte om tanken. ”Kom, vi sätter oss.”

Becka nickade mot bussen och han kunde inte säga nej, inte slingra sig därifrån. Att sitta med Akropoltjejerna gick ju inte.

Han följde med Becka och Karin ombord på bussen, vimmelkantig av intryck och nervositet.

I bilen hade det känts som om han hade hållit andan hela sommaren.

Det gjorde han fortfarande.

15

Krog Turk & Ayla 2.indd 15

11-03-23 10.32.54

Mattias Han mindes förvåningen när hennes fråga dykt upp på msn i början av sommaren: Ayla: Vågar du hälsa på i förorten?

Nej! Men det skrev han inte. Det var inte förorten som skrämde. Det var Ayla. Att träffas på hennes hemmaplan, där hon visste allt och han ingenting. Den sortens olust grävde ett stort hål i honom och just då var han glad att hon inte kunde se hans ansikte.

Turk: Skulle du våga komma till Bromma?

Ayla: Jag frågade först.

Han drog ett djupt andetag och skrev.

Turk: Jag vågar.

Lögn. Men en lögn som skulle kunna bli sanning. Om han fick förbereda sig. Hitta ett sätt att hantera det som skrämde.

Turk: Du? Ayla: Aldrig.

Ingen smiley. Ingen ursäkt. Inget försök att skoja till det. Hon var modigare än han och vågade erkänna när något var svårt.

Turk: Varför inte?

Ayla: Polisen skulle ta mig.

Eller också var hon bara roligare.

Han fnissade till och kunde se framför sig hur hon också fnissade på sitt rum i Rinkeby, hur hela hon liksom glittrade. Han önskade att han hade varit där med henne. Men då måste han ju åka till förorten.

Turk: Och jag skulle bli rånad. Eller hur?

Han såg att Ayla skrev ett svar. Stannade upp och tycktes tänka efter.

Sedan fortsatte hon att skriva.

Ayla: Inte om du var tillsammans med mig. Uppgången t-banan Rinkeby Centrum, lördag kl 1?

I övermorgon. Han svalde. Det var alldeles för tätt inpå, alldeles för nytt och oförberett. Men han ville träffa henne och hon ville tydligen träffa honom.

Turk: w8 …

16

Krog Turk & Ayla 2.indd 16

11-03-23 10.32.54

Han behövde tänka efter. Sommarlovet hade börjat men det var fortfarande massor med basket. Antingen tränade han med laget eller också tränade han på egen hand, minst en timme varje förmiddag. Men det skulle han hinna med innan han behövde åka. Det fanns ingenting som hindrade att han for till Rinkeby och Ayla.

Bara han själv.

17

Krog Turk & Ayla 2.indd 17

11-03-23 10.32.54

Mattias Becka gick före, långt in i bussen. Turk och Karin följde med. För att de måste. För att det skulle bli konstigt om de inte gjorde det. För att Becka alltid fick som hon ville. För att det faktiskt också kändes bra att bli utvald av henne.

Utanför bussens mörktonade fönster trängdes lägrets ungdomar.

Han såg Ayla på andra sidan glaset, fortfarande sammanbiten, men också i spetsen för Akropolgänget. Blicken gled över tjejernas ansikten och av någon anledning hade han inte föreställt sig att lägret började redan där. Att de första valen om vem man skulle umgås med gjordes så tidigt.

Utanför bussen sa Adrian något till Ayla. Hon svarade, men han hörde inte orden. Bara tonfallet. Den sorts retsam glädje som Adrian alltid spred omkring sig, som kunde vara både kul och skitjobbig.

Också Danne var där ute bland tjejerna från Akropol och det var där Turk skulle ha velat vara. Inte med Karin och inte ens med Becka. Med de roligaste från sitt eget lag. Men nu var det för sent.

Becka valde ett säte och Karin tog plats bredvid henne. Turk satte sig bakom dem och väntade. Några killar från yngre lag klev ombord, sedan dök Natalies blonda hår upp. Marre följde tätt efter. ”Här!”

Karin vinkade dem till sig. Adrian och Danne blev synliga långt där framme. Efter dem kom Aylas mörka lockar. Och det var så egendomligt att se henne i samma buss som honom. De skulle verkligen åka någonstans tillsammans, inte vara fastspikade i Bromma och Rinkeby eller i någon svettig baskethall. Nära tvåhundra basketungdomar var också med på resan, men den närmaste veckan skulle han träffa henne flera gånger om dagen. Kunna prata med henne nästan när han ville.

Han behövde bara våga. En ilning av obehag spred sig genom kroppen.

Natalie och Marre tog sätet framför Becka och Karin. Adrian och Danne satte sig framför dem, Ayla och Dema och resten av Akropol fyllde på framåt. Turk hade hamnat långt ifrån allt det roliga och han hade bara sig själv att skylla. Bussen fylldes med spelare i andra åldrar, 18

Krog Turk & Ayla 2.indd 18

11-03-23 10.32.54

men ingen vågade sätta sig bredvid honom. När bussen startade hade han fortfarande ett alldeles eget säte.

Karin flinade. ”Du får jobba på din image.” ”Varför det? Jag kommer att kunna ligga och sova hela resan. Det kan inte ni.”

Men han ville inte sitta ensam. Det ville nog ingen. Han skulle ha gett mycket för att vara med Adrian och Ayla längre fram i bussen.

Han grävde upp en bok ur sin packning och lutade sig tillbaka.

Försökte läsa. Bussen rullade upp på Essingeleden och fortsatte söderut. De gröna öarna på båda sidor om trafikleden var täckta av hus och bara några få bilar var i rörelse. Ett sovande sommar-Stockholm på väg att vakna. Han borde ha kunnat sjunka in i boken, men Adrians röst letade sig in i lugnet. ”Det finns en strand i Västervik och om det är sol åker hela lägret dit. Brukar bli kanon. Men ni kanske inte brukar bada?” ”Varför skulle vi inte göra det?” frågade Ayla med ett plötsligt sting.

Skärpan försvann ur Adrians röst. ”För att ni kanske inte ... får?” ”Är du helt slut i huvet? Varför skulle vi inte få bada?” ”För att era familjer …”

Andra röster klippte av Adrian. Röster med brytning. Han urskiljde Dema, guarden som var Aylas bästa kompis och kunde vara lika jobbig som Adrian. Hon pratade på snabbt och Turk kikade framåt, i glipan mellan alla säten. Aylas profil syntes där framme, rak och skarp. Hon var uppslukad av samtalet och såg honom inte. ”Sicket oväsen”, sa Becka och sträckte på sig. ”Lugna ner dig nu, Adrian! Det är långt till Västervik och tjejerna är inte imponerade. Du kommer inte att lyckas!”

Adrian vände sig bakåt. ”Ska vi slå vad?”

Större delen av bussen skrattade. Becka suckade. ”Om han och jag hamnar i olika lag”, viskade Turk, ”lovar jag att blocka alla hans skott. Hela veckan.” ”Så ska det låta”, sa Karin.

19

Krog Turk & Ayla 2.indd 19

11-03-23 10.32.55

”Vad läser du?” frågade Becka. ”Fighting spirit.” Han lyfte omslaget mot dem. ”Av Markus Zusak.

Han som skrev Boktjuven.”

Boktjuven var en av de bästa böckerna han läst, men titeln fick ingen av tjejerna att reagera. ”Bra?” frågade Becka. ”Mycket. Läser ni böcker ibland?” ”Bara om jag är tvungen”, skrattade Becka. ”Samma här”, sa Karin.

De hade hamnat en bit ifrån det värsta ståhejet och det borde betyda att de kunde skapa en egen rolig hörna i bussen. Men han ville bara komma fram till Västervik. Kliva in i träningshallen. Börja med basketen. Springa, dribbla, hoppa och ta i som han gjort på träningarna hela sommaren. Få ut allt som klöste i kroppen, allt som hade klöst sedan den där lördagen i förorten.

20

Krog Turk & Ayla 2.indd 20

11-03-23 10.32.55