Page 1

ISBN 978-91-27-13203-0

9 789127 132030

NOK_BATUMAN_BESATTA.indd 1

2011-11-08 13.49


InnehĂĽll

inledning

7

babel i k alifornien

31

sommar i samark and

87

vem dĂśdade tolstoj?

115

sommar i samark and (fortsättning) ett hus av is

183

sommar i samark and (avslutning) de besatta

259

litteratur

301

113905 Besatta ORIG.indd 5

143

219

11-11-03 11.22.41


Inledning

I Thomas Manns Bergtagen reser en ung man vid namn Hans Castorp till ett schweiziskt sanatorium för ett tre veckor långt besök hos sin lungsjuke kusin. Castorp lider själv inte av tuberkulos, men blir ändå kvar på sanatoriet i sju år. Intrigen i Bergtagen speglar dess tillkomsthistoria: Mann hade planerat att skriva en novell, men det blev en roman på tolvhundra sidor. Det är en komplex roman, men dess grundläggande frågeställning är ändå mycket enkel: varför tillbringar man sju år på ett sanatorium när man egentligen inte lider av tuberkulos? Jag ställer ofta en liknande fråga till mig själv: varför ägnar man sju år åt att studera rysk skönlitteratur vid ett kaliforniskt universitet när man egentligen inte har några akademiska ambitioner? I Bergtagen blir det som det blir på grund av kärlek. Under besöket hos den lungsjuke kusinen förälskar sig Castorp i en annan patient: hustrun till en rysk officer. Hennes breda kindknotor och gråblå ”kirgiziska” ögon får honom att minnas hur han som pojke vurmade för allt slaviskt – i synnerhet en avgudad äldre pojke i skolan från vilken hjälten en gång, i sitt livs lyckligaste ögonblick, lånade en blyertspenna. Det är framför allt den ryska kvinnans ögon som är så ”slående och skrämmande” lika denna skolpojkes ögon; fast ”lika” är inte

113905 Besatta ORIG.indd 7

11-11-03 11.22.41


8

besatta

rätt ord, förtydligar Mann – ”det var samma ögon”. Under deras hypnotiska inverkan uppfylls Castorp av en brinnande längtan att få veta mer om samovarer, kosacker och det ryska språket, målande beskrivet av Mann som ett ”suddigt, vilt främmande och lealöst” tungomål. En eftermiddag bevistar Castorp en föreläsning betitlad ”Kärleken som sjukdomsalstrande makt”, där sanatoriets psykoanalytiker diagnostiserar sina åhörare som inget annat än offer för kärleken. ”Sjukdomssymtomet var maskerad kärleksmanifestation och all sjukdom förvandlad kärlek.” Castorp inser riktigheten i före­läsarens ord. Han blir så häftigt förälskad i den gifta ryska kvinnan att han får feber och tycks själv ha blivit lungsjuk på kuppen. Det är denna verkliga eller inbillade infektion, i kombination med hoppet om att få en skymt av den älskade vid måltiderna, som får honom att stanna kvar på­ sanatoriet. Det finns naturligtvis stora skillnader mellan min historia och Hans Castorps. Men det finns också likheter. Att jag kom att tillbringa sju år i Stanford vid Institutionen för jämförande litteraturstudier bottnade också i kärlek och en fascination för allt ryskt. Också min kärlek frösattes under skoltiden genom ett slumpmässigt möte med en ryss och spirade i en institutionell miljö. Den allra första ryss jag träffade var min lärare vid Manhattan School of Music, där jag tog fiollektioner på lördagarna. Maxim bar svart polotröja, hade en klangfull orange­färgad fiol och gav intryck av att vara djupt upptagen av resonemang och överväganden långt bortom normalt mänskligt tänkande. Mot slutet av en av våra lektioner sa han till exempel att han var tvungen att gå tio minuter för tidigt – och ägnade sedan samtliga dessa tio minuter åt en invecklad förklaring av hur jag egentligen inte gick miste om någon fiolundervisning trots att han måste gå tidigare. ”Säg mig, Elif”, skrek han – han

113905 Besatta ORIG.indd 8

11-11-03 11.22.41


inledning

9

hade eldat upp sig något alldeles otroligt – ”när du köper en klänning, köper du den som är snyggast … eller den med mest tyg i?” En annan gång hade Maxim bett mig lyssna på en specifik sovjetisk inspelning av Mozarts violinkonserter. I ett studiebås på biblioteket lyssnade jag igenom alla fem konserter på raken: framförandet var flödigt och elegant, med glödande intensiva partier i vilka man tyckte sig ana hela det kosmiska patos som fyllde Mozarts liv här på jorden. Men när jag hade lyssnat ett tag fångades mitt intresse av cd-fodralet, av det lite suddiga fotografiet i trekvartsfigur av solisten, som var intill förväxling lik min fiollärare. Den stela hållningen, de nerdragna mungiporna, de intensiva och melankoliska ögonbrynen – allt stämde. Han till och med hette Maxim, även om efternamnet var ett annat. Nästa vecka frågade Maxim om jag hade lagt märke till något ovanligt med violinisten. ”Som vadå?” undrade jag. ”Tja, som hans utseende, till exempel. I Moskva, på konservatoriet, brukade folk säga att han och jag var lika var­ andra … väldigt lika. Mer lika än bröder.” ”Jo – det slog mig faktiskt när jag såg fotot.” Vid denna oskyldiga kommentar föll en mörk skugga över Maxims ansikte, lika plötsligt som om någon hade slängt ett svart skynke över hans huvud. ”Glöm det, glöm det”, sa han, nästan ilsket. Min märkligaste upplevelse med Maxim var nog det som hände under de årliga jurybedömda proven på musikskolan. Under veckorna före proven ändrade han sig oavbrutet an­ gående vilka etyder och skalor jag skulle öva på. En gång ringde han till och med mitt i natten för att ge mig nya förhållningsorder. ”Vi måste vara ytterst väl förberedda eftersom vi inte vet vilka som sitter i juryn”, sa han gång på gång.

113905 Besatta ORIG.indd 9

11-11-03 11.22.41


10

besatta

”Vi vet inte vad de kommer att be dig spela. Vi kan naturligtvis gissa, men vi kan inte veta.” Så kom dagen för uppspelningen och jag kallades in i provsalen. Där stod en flygel och ett långt bord, vid vars huvudända ingen främmande domare satt och presiderade över två andra fakultetsmedlemmar, utan Maxim själv. ”Hej, Elif”, sa han glatt. Den sortens mystifikationer kan ha en mycket stark inverkan på unga människor, och för mig förvärrades det hela av att jag precis hade läst Eugen Onegin och då blivit särskilt gripen av Tatianas dröm: det omtalade avsnitt där Pusjkins hjältinna vandrar längs en snötäckt stig ”där mörkret tungt har lägrat sig”. Hon förföljs av en björn, och när hon faller omkull lyfter björnen upp henne. Tatiana förlorar medvetandet men kommer till sans när björnen släpper ner henne i en hydda framför en dörr bakom vilken hon hör skrik och klirret av glas, ”som när man hade gravöl förr”. Genom en springa i dörren ser hon ett långt bord med en hord festande monster – en dansande väderkvarn, en figur som är hälften trana, hälften katt – och i högsätet sitter, inser hon med oförklarlig fasa, ingen annan än Eugen Onegin. Tatianas dröm blir till verklighet på hennes namnsdagsfest: en olycksalig tillställning under vilken Onegin, av ingen annan anledning än att han är uttråkad, krossar hennes hjärta och orsakar ett ödesdigert gräl med sin unge vän Lenskij. (När Onegin många år senare i Moskva förälskar sig i Tatiana är det för sent. Hon älskar honom fortfarande, men är nu gift med en gammal general.) Jag läste Onegin i Nabokovs engelska översättning och slogs av hans anmärkning att språket i drömmen inte bara innehåller ”ekon av rytmer och ordvändningar” från Tatianas upplevelser tidigare i boken, utan även förebådar framtiden: ”en sorts drömlik stämning sipprar över till namnsdagsfesten och senare till duellen”.

113905 Besatta ORIG.indd 10

11-11-03 11.22.41


inledning

11

Gästerna på Tatianas fest och på balerna i Moskva, skriver Nabokov, ”hemsöks och förebådas av drömmens sagoväsen och hybridmonster”. Det tycktes mig som om också fioljuryn hade hemsökts och förebådats av Tatianas dröm och att Maxims närvaro bland dem innebar ett dolt omen. Även om den här händelsen inte omedelbart fick mig att börja söka efter en förklaring i Maxims nationallitteratur, fanns den ändå någonstans i bakhuvudet den sommar då jag hittade Anna Karenina i en Penguinutgåva från sjuttiotalet i mormors lägenhet i Ankara. Jag hade läst ut alla engelskspråkiga böcker och gladde mig särskilt åt att hitta en som var så lång. Vilken tid det måste ha tagit för Tolstoj att skriva den! Han hade inte haft dåligt samvete för att han ägnade sig åt sådant i stället för att koppla av med att kasta frisbee eller gå på grillfester. Ingen i Anna Karenina plågades så som jag gjorde av fritidens krav. De aktiviteter som människorna i Tolstojs roman fördrev tiden med – skridskoåkning, baler, hästkapplöpning – var vackra, värdiga och intrigmässigt betydelsebärande. Jag ägnade de följande två veckorna åt att ligga och slappa i mormors superborgerliga rosenröda sammetssoffa, äta kopiösa mängder vindruvor och läsa som en besatt. Anna Kare­ nina tycktes ta vid exakt där Eugen Onegin hade slutat, och utspelades i samma värld, som om människorna i operahuset också var hemsökta och förebådade av Tatianas dröm, vars atmosfär sipprade in redan i Annas upplevelser på kapplöpningsbanan och under den snöiga tågresan. Det var samma värld, samma stämning, utom att allting var större – som om ett minutiöst inrett dockskåp hade förvandlats till ett riktigt hus med långa korridorer, praktfull inredning, en vidsträckt trädgård. Inslag från Onegin återkom: en snöfylld dröm, en

113905 Besatta ORIG.indd 11

11-11-03 11.22.42


12

besatta

ödesdiger bal, en revolver, en björn. Det var som om hela Onegin hade drömts av Anna, som i sitt eget liv förverkligade Tatianas ofullbordade öde.* Anna Karenina var en fulländad bok, överjordiskt fulländad: den var ofattbar och massiv och befann sig i en starkt laddad gråzon mellan natur och kultur. Hur hade någon kunnat skriva något som på en och samma gång var så stort och så litet, så allvarstyngt och så lätt, så egendomligt och så naturligt? Hjältinnan dök inte upp förrän i kapitel arton och boken fortsatte i nitton kapitel efter hennes död. Annas älskare och make hade samma förnamn (Alexej), Annas kammarjungfru och dotter hette båda Anna och både Annas son och Levins halvbror hette Sergej. Jag fann denna upprepning av namn märklig, överraskande och verklighetstrogen. Mamma blev glad när hon såg att jag läste vad som visade sig vara hennes gamla exemplar av Anna Karenina. ”Nu kan du tolka den för mig”, sa hon. Min mamma bad mig ofta att tolka saker och ting för henne: böcker, filmer, saker som folk sa till henne på jobbet. (Hon arbetade på ett universitetssjukhus där folk tydligen sa ovanligt svårtolkade saker.) Hennes frågor hade sin grund i att hon till skillnad från mig inte har engelska som modersmål, men hon hade gått i en amerikansk skola i Ankara ända sedan första klass och talar utmärkt engelska. Jag kan bara komma ihåg ett enda tillfälle när hon faktiskt blev hjälpt av att jag kunde förklara vad ett engelskt uttryck betydde. (Uttrycket var ”Knock yourself out”.) Alla andra gånger – och faktiskt även den gången – som hon frågade ”Vad betyder det egentligen?” menade hon snarare nå* Den formalistiske kritikern Boris Ejchenbaum formulerar denna tanke i ­ olstoi in the Seventies, där han karaktäriserar Anna Karenina som ”en fortsättT ning på Eugen Onegin”, och Anna som ”ett slags reinkarnation av Tatiana”.

113905 Besatta ORIG.indd 12

11-11-03 11.22.42


inledning

13

got i stil med: ”Vilken underliggande attityd gentemot mig, eller gentemot sådana som jag, står det här uttrycket för?” Mamma var övertygad om att människor alltid hyste antingen helt igenom positiva eller negativa känslor gent­emot andra och att de avslöjade dessa känslor genom sina ord och handlingar. Om man såg hemsk ut på ett fotografi var det ett tecken på att personen som hade tagit bilden egentligen inte tyckte om en. ”Vad handlar alltihop om, då?” frågade mamma när jag hade läst ut Anna Karenina. ”Vad ville Tolstoj säga? Älskade Vronskij helt enkelt inte Anna?” Vi satt i köket i Ankara, en stad med en anagrammatisk koppling till Anna Karenina, och drack vad turkar kallar ”turkiskt te”: mycket starkt, sockerstint Lipton-te serverat i små tulpanformade glas. Jag sa att jag trodde att Vronskij faktiskt älskade Anna. ”Han kan inte ha älskat henne tillräckligt mycket, för då hade hon inte tagit livet av sig.” Mammas teori var att den dubbla intrigen i Anna Karenina representerade två olika typer av män: de som faktiskt tycker om kvinnor och de som inte gör det. Vronskij, en man som faktiskt tyckte om kvinnor, föll lika handlöst för Anna som hon för honom – men han var henne inte hängiven på samma sätt som Levin, en man som innerst inne inte tyckte om kvinnor, var hängiven Kitty. ”Det ligger något i det”, medgav jag. ”Menar Tolstoj att det är bättre för kvinnor att vara tillsammans med män som Levin? Kitty väljer rätt och Anna väljer fel, är det inte så?” ”Jag vet inte”, sa jag. Jag visste faktiskt inte. Vid det laget hade jag redan vissa bestämda uppfattningar om skönlitteratur. Jag ansåg att den ”verkligen betydde något”, och att denna betydelse vilade på språklig kompetens, på Chomskys

113905 Besatta ORIG.indd 13

11-11-03 11.22.42


14

besatta

orubbliga lag om ”den infödde språkanvändarens språkliga intuition”. (Du talar ju faktiskt engelska”, kunde mamma beundrande säga under våra samtal om böcker.) Det var antagligen därför jag bestämde mig för att läsa lingvistik när jag började på college – det föll mig inte ens in att läsa litteraturvetenskap. Jag minns att jag var fullt och fast övertygad om att de bästa romanerna uteslutande hämtade material och inspiration från verkliga livet och att jag som romanförfattare in spe därför gjorde bäst i att inte läsa för många romaner. Jag var dessutom ointresserad av det jag kände till om litte­raturvetenskap och litteraturhistoria. På den tiden ansågs det allmänt att litteraturvetenskap var skadligt för författare, att det kunde smitta dem med en fientlig inställning till språket och förvandla dem till postmodernister. Och vad hade ämnet för övrigt att erbjuda, utöver förmågan att reducera en roman till ett antal trista fakta om maktstrukturer eller det ytliga nöjet i att jämföra Stolthet och fördom med osäkerhetsprincipen? Vad litteraturhistoria beträffade tyckte jag att det var ett formalistiskt och oambitiöst ämne. Vad var det för vits med att bevisa sådant som ingen ändå skulle komma på tanken att ifrågasätta, som att en tidigare författare hade påverkat en senare? Faktum är att jag inte hade någon känsla för historia på den tiden och inga planer på att ändra på den saken. Jag tyckte att det var inskränkt att framhäva historiska händelser, bara för att saker och ting hade hampat sig på ett visst sätt. Varför göra sig till slav under den slumpartade sanningen? Jag brydde mig inte om det sanna, jag brydde mig om det sköna. Det krävdes många år – det krävdes livserfarenhet – innan jag insåg att sanning och skönhet faktiskt är samma sak. Alltså valde jag lingvistik som huvudämne. Jag ville lära mig om språkets byggstenar, själva den rena formen. Jag skrev också in mig på en grundkurs i ryska: en dag kanske

113905 Besatta ORIG.indd 14

11-11-03 11.22.42


inledning

15

jag skulle kunna tala om för mamma vad Tolstoj egentligen menade. Spiken i kistan för min korta karriär som lingvist var förmodligen ett seminarium i språkfilosofi som jag deltog i den vintern. Seminariets mål var att formulera en teori som skulle kunna förklara för en marsmänniska ”vad det är vi behärskar när vi behärskar ett språk”. Jag kunde inte tänka mig ett mer poänglöst och melankoliskt projekt. Lösningen visade sig bestå av en rad påståenden i stil med ” ’snön är vit’ är sant om snön är vit”. Läraren, en magerlagd logiker med rött ostyrigt hår som uppenbarligen hade ett djupgående intresse för marsmänniskor, skrev denna sats på tavlan vid nästan varje föreläsning och lät oss sedan diskutera varför den inte var trivial. Utanför fönstret växte sig snödrivorna högre och högre. Ni marsmänniskor som håller form och logik så högt – vad gör ni här, så långt hemifrån? I motsats till språkfilosofin och mina andra kurser i psyko­ lingvistik, syntax och fonetik, framstod nybörjarkursen i ryska som djupt mänsklig. Jag hade förväntat mig att lingvistiken (studiet av språket i allmänhet) skulle likna en berättelse, och att ryska (studiet av ett specifikt språk) skulle likna en uppsättning regler, men i själva verket var det precis tvärtom. De första månaderna på kursen fick vi läsa en sinnrik text kallad ”Berättelsen om Vera”. Den började med att Vera, som läste fysik på universitetet, skulle hälsa på sin pojkvän och kurskamrat Ivan. Ivan var inte hemma – han hade lämnat en lapp där det stod ”Glöm mig”. ”Varför förstod vi honom aldrig?” suckade Ivans far och slog igen dörren i ansiktet på Vera. Dessa inledande avsnitt använde en häpnadsväckande begränsad vokabulär och grammatik. Allteftersom historien rullades upp fylldes intrigens detaljer i tillsammans med saknade kasus och tempus, så att kunskapen gick hand i hand med sättet att uttrycka den på. På det viset kom ryska att

113905 Besatta ORIG.indd 15

11-11-03 11.22.42


16

besatta

framstå som ett perfekt språk, i vilket formen på ett fulländat sätt speglade innehållet. Det visade sig att Ivan hade stuckit till Sibirien för att arbeta på sin farbrors labb, och där hade han gått och gift sig. Vera följde efter honom och blev förälskad i en annan fysiker, som hon träffade i en taxi på flygplatsen i Novosibirsk. Vera bevistade en fysikkonferens där hon höll en föreläsning som togs emot som ”det allra senaste inom fysiken”. Ivan, som också var på konferensen, gratulerade henne och verkade villig att förklara sitt handlande, men Vera brydde sig inte längre. Tatiana och Onegin, Anna och Vronskij, Vera och Ivan; vart jag än vände mig tycktes gåtan om människans natur och kärlekens väsen vara intimt förbunden med det ryska språket. Associationen blev ännu starkare när jag själv förälskade mig i en av mina klasskamrater från ryskakursen, en matematikstudent som hade läst lite ryska som barn bakom järnridån. Hans ryska namn var Valja, som liknade hans ungerska namn. Han gick sista året på college och skulle tillbringa sommaren i Budapest innan han började på universitetet i Berkeley. Jag var bara förstaårselev, så vi skulle uppenbarligen aldrig ses igen efter juni – utom att han på något sätt lyckades fixa jobb åt mig för en välgörenhetsorganisation som skickade amerikanska collegestudenter till ungerska byar för att undervisa i engelska. Det vilade något hemlighetsfullt och frånvarande över Valja, och faktiskt skulle det visa sig att han precis som Ivan i berättelsen om Vera hade en flickvän som jag inte visste något om och som han så småningom gifte sig med. När jag väl fick reda på denna hemlighet var det för sent att inte åka till den ungerska byn, så jag reste. Men, som när Tatiana läser boken om drömtolkning och förstår att hon går mot en framtid ”som många sorger säkert rymmer”, var jag redan fylld av onda aningar.

113905 Besatta ORIG.indd 16

11-11-03 11.22.42


inledning

17

I byn Kál fick jag bo hos en extremt snäll familj som skjutsade runt mig till alla historiska platser i trakten, varav fler­ talet var minnesmärken över segerrika strider mot de osmanska angriparna. Jag undervisade i engelska sju timmar om dagen, något som visade sig vara ett intressant men utmattande arbete. De första två veckorna ringde jag över huvud taget inte till Valja. Tredje veckan skickade byn mig till ett sommarläger för barn i närheten av en vacker gammal stad vid Donau. Hela den kvinnliga personalen sov i samma lilla stuga: jag, en ung engelsklärare och fem idrottslärare. Någon hade inpräntat i lägerledningen att jag som amerikan inte åt någonting annat än majs och vattenmelon. Varje dag gav de mig burkvis med majs och nästan en hel vattenmelon som jag åt ensam i stugan. Eftersom jag inte hade några fastlagda plikter uppvaktades jag av en grupp små, outtröttliga ungerska flickor, som så fort de hade en ledig stund milt tjatade på mig att jag skulle spela badminton med dem och fläta deras hår. Jag överlevde allt detta utan större problem fram till lördagskvällen, då idrottslärarna arrangerade ett specialevenemang: en bentävling för pojkarna. ”Den amerikanska tjejen ska döma i bentävlingen!” kun­ gjorde de. Jag hoppades fortfarande att jag hade missförstått det hela, när tysk techno började dunka i högtalarna och samtliga pojkar i lägret, i åldrarna åtta till fjorton, troppade in bakom en skärm som dolde deras kroppar från midjan och uppåt. På deras shorts satt nummerlappar fästade. Jag fick en skrivplatta där jag skulle betygsätta deras ben på en skala från ett till tio. Panikslagen stirrade jag på skrivplattan. Ingenting i vare sig mina livserfarenheter eller studier hade förberett mig för att döma i en bentävling för pojkar. Det slutade med att engelskläraren, som verkade förstå min belägenhet, drog till med lite olika poäng som hon viskade i mitt öra och

113905 Besatta ORIG.indd 17

11-11-03 11.22.42


18

besatta

jag skrev ner dem i protokollet som om jag hade kommit på dem själv. Nästa dag, söndag, satt jag ensam och läste i stugan när någon kom instörtande genom dörren. Det var pojken som hade vunnit bentävlingen, en fjortonårig vildbasare som ­hette Gábor, med det prisvinnande vänsterbenet täckt av blod. ”Kan du hjälpa mig?” frågade han och sträckte fram en första hjälpen-låda. Vid närmare inspektion såg jag att han hade ett långt oregelbundet jack i knäet. Jag hade öppnat första hjälpen-lådan och lyckats identifiera en flaska jod när två av idrottslärarna kom in. ”Lukács Gábor, låt den amerikanska tjejen vara ifred!” ropade de. De tog över och desinficerade och lade om hans knä på ett uppenbart kompetent sätt. Engelskläraren dök upp vid min sida. ”Han vill ha något av dig”, sa hon i ödesmättad ton. På lunchrasten, så snart jag hade fått min vattenmelon, smet jag iväg till pendeltågsstationen, köpte ett telefonkort och ringde hem till Valjas föräldrar i Budapest. Valja frågade var jag befann mig. Två timmar senare kom han och hans mamma körande i mammans Opel, med en kanot fastsurrad på taket. Hans mamma tänkte att det kunde vara roligt för oss att paddla kanot på Donau. Hon körde tillbaka i bilen och vi paddlade faktiskt hela vägen tillbaka till Budapest, vilket tog över sju timmar. Runt omkring oss gled väldiga långtradare förbi på pråmar. Tydligen var det förbjudet för last­ bilar att köra på vägarna på söndagar. Vi missade ilandstigningsstället i Budapest och färden slutade i ett träsk. Valja drog upp kanoten på land, hjälpte mig att kliva ur och gick sedan för att leta reda på en telefon­ kiosk. Själv skulle jag stanna kvar vid kanoten. ”Jag borde vara tillbaka om en kvart, tjugo minuter”, sa han.

113905 Besatta ORIG.indd 18

11-11-03 11.22.42


inledning

19

Solen gick ner bakom den urskogsliknande vegetationen och en glimrande blå skymning sänkte sig över världen. Valja var borta i två timmar och under tiden satt jag och skyddade kanoten – mot vem? Med vad? Det stod ett pilträd i när­ heten och jag övervägde och förkastade tanken att täcka över kano­ten med pilkvistar. I vilket fall som helst var de enda levande varelser jag såg på hela tiden en man med fyra getter, som ingendera visade minsta intresse för vare sig mig eller kanoten, samt två poliser på mopeder. Poliserna stannade när de såg mig och försökte fråga ut mig på ungerska. Den enda fråga jag förstod var huruvida jag var hemlös. ”Har du något hus”? sa de högt och tydligt, och en av dem satte händerna över huvudet i form av ett spetsigt tak. ”Min vän gick till telefonen”, sa jag. Till min förvåning verkade poliserna nöja sig med den förklaringen. ”Bra, bra”, sa de, varpå de grenslade sina mopeder och körde iväg. Jag hade precis tagit upp penna och anteckningsblock ur väskan och försökte skriva en lapp i mörkret om att jag inte kunde vakta kanoten längre, när jag hörde dunket av fotsteg som närmade sig. Ljudet blev högre och högre och sedan damp Valja ner på marken bredvid mig, andfådd och med sönderriven och smutsig skjorta. Han hade blivit jagad i flera kilometer av en vildhund. Han måste vara den sortens man som tycker om kvinnor, minns jag att jag tänkte. Följande eftermiddag skjutsade Valja tillbaka mig till lägret. På vägen dit stannade han vid thailändska ambassaden för att hämta sitt visum – han skulle resa nästa dag för att delta i en matematikkonferens. Efter att vi hade tagit farväl promenerade jag runt ett par timmar i den historiska staden och besökte serbiska begravningsplatser och kyrkor. Till sist var jag tvungen att återvända till lägret. Jag möttes vid grinden av engelskläraren, tätt följd av den bandagerade bentävlingsvinnaren.

113905 Besatta ORIG.indd 19

11-11-03 11.22.42


20

besatta ”Du har … skolkat”, sa engelskläraren anklagande. ”Cool frisyr du har”, sa Gábor. ”Nej, det har hon inte!” fräste engelskläraren.

I dag känns allt detta som på något vis typiskt för hur det går när man försöker följa livet. Händelser och platser avlöser varandra likt saker på en inköpslista. Det kan vara intressanta och drabbande upplevelser, men en sak är säker: de formar sig inte självklart till en underbar bok. När jag återvände till skolan den hösten ville jag inte fortsätta med lingvistiken – den hade svikit mig och hade inte haft något att säga om språkets väsen. Men jag fortsatte att plugga ryska. Det kändes som det enda som skulle kunna erbjuda en förklaring på det jag hade varit med om. Jag skrev till och med in mig på en mer avancerad kurs. Två år senare – för övrigt utan att ha läst mer än sju eller åtta romaner – stod jag i begrepp att ta examen i litteraturvetenskap: efter folklore och mytologi det ämne som hade lägst antal obligatoriska kurser. Bland de inte överdrivet många teoretiska texter som vi läste på litteraturvetenskapen, och en som gjorde stort intryck på mig, var Foucaults korta essä om Don Quijote i Orden och tingen, där han liknar den långa, magra, bisarra ädlingen vid ”ett långt, smalt tecken, en bokstav som nyss har lösgjort sig från sidorna i en uppslagen bok”. Jag identifierade mig omedelbart med denna beskrivning eftersom elif, det turkiska ordet för alif eller aleph – första bokstaven i det arabiska och hebreiska alfabetet – skrivs som ett långt streck. Mina föräldrar valde det namnet eftersom jag var en ovanligt lång och smal baby (jag föddes en månad för tidigt). Jag tänkte återigen på Foucaults essä när jag för en tid sedan läste om en psykologisk studie som visade att amerikanska ungdomar tenderar att välja yrken vars beteckningar

113905 Besatta ORIG.indd 20

11-11-03 11.22.43


inledning

21

liknar deras namn. Således är namnet Dennis överrepresenterat bland tandläkare (dentists), medan det bland geofysiker finns ett oproportionerligt stort antal som heter George och Geoffrey. Studien förklarade detta fenomen som ett utslag av ”implicit självupptagenhet”, det vill säga de ”överlag positiva känslor” som människor har för sina egna namn. Fast jag undrar om inte några av alla Dennisarna på tandläkarskolan hade hamnat där av ett helt annat skäl: en hemlig önskan att bringa det slumpartade språket i samklang med den fysiska verkligheten. Kanske var det därför jag fängslades av romanen om Don Quijote: den gav mig ett sätt att förverkliga betydelsen av mitt namn i enlighet med världens villkor. Det vore passande, eftersom det är poängen i Foucaults essä: Don Quijote bestämmer sig för att bevisa att han precis som riddarna i äventyrsromanerna också är en riddare och att den värld han lever i på motsvarande sätt är en arena för hjältemodiga handlingar. Han ger sig ut för att finna – eller skapa – överensstämmelser mellan ordet och världen. ”Fårhjordar, serveringsflickor och värdshus blir på nytt böckernas språk i den utsträckning de kan sägas påminna om slott, damer och arméer”, skriver Foucault. Don Quijote, insåg jag, hade raserat dualismen mellan livet och litteraturen. Han hade levt livet och läst böcker; han levde livet genom böcker och gav upphov till en ännu bättre bok. Foucault, å sin sida, raserade min föreställning om litteraturvetenskap: i stället för att reducera verkets komplexitet och skönhet hade han lyft fram det. Mitt intresse för det sanna kom inte förrän senare, men det sköna hade redan lett mig in på litteraturens väg. Tanken var fortfarande att jag skulle skriva en roman efter att jag hade gått ut college – men att skriva romaner tar tid och tiden är dyrbar. Jag tog det säkra före det osäkra och sök-

113905 Besatta ORIG.indd 21

11-11-03 11.22.43


22

besatta

te till ett par magisterprogram i litteraturvetenskap. En examen i kreativt skrivande var inget jag övervägde, eftersom jag viss­te att man var tvungen att betala kursavgifter och delta i workshopar. De dubier jag hade mot att läsa och ana­lysera stora romaner var ingenting jämfört med vad jag kände för att läsa och analysera texter skrivna av sådana som jag. Där­ emot skickade jag en ansökan till en konstnärs- och författarkoloni på Cape Cod. Till min förvåning erbjöd de mig ett skrivarstipendium, på basis av en sjuttiofem sidor lång berättelse i jagform som var skriven ur en hunds perspektiv. En extremt blåsig och regnig dag i mars hyrde jag en bil och körde till Cape Cod för att se vad det var för sorts ställe de drev därute. Kolonin var belägen vid ett gammalt sågverk från tiden före inbördeskriget. Jag följde en lerig stig mot en båtliknande byggnad, där en man var i färd med att video­ filma en maskin som verkade ha till uppgift att ur ett stort kar hälla ut betong på golvet. När jag frågade konstnären var författarna höll hus viftade han med handen mot fönstret, mot det piskande regnet. Jag hittade författarna i en husvagn. De satt och kurade runt en elkamin och hade rutiga skjortor och glasögon med plastbågar. Den programansvarige, en gråögd lokal författare med vildvuxen hårman och romantisk framtoning, var anmärkningsvärt snäll mot mig, särskilt med tanke på att jag var en tjugoettårig författare till en långnovell med en hund som jagberättare. Icke desto mindre var vi inte på samma våglängd. Våra värderingar och världsåskådningar var inte synkroniserade. ”Vad ska du göra om du inte kommer hit?” undrade han. Jag berättade att jag hade sökt till ett par universitetsutbildningar. Han blev tyst en lång stund. ”Ja, är det akademiker du vill bli så ska du gå på universitetet”, sa han. ”Men om du vill bli författare ska du komma hit.”

113905 Besatta ORIG.indd 22

11-11-03 11.22.43


inledning

23

Jag ville bli författare, inte akademiker. Men när jag den eftermiddagen stod under en slamrande plåtmarkis på en parkering med utsikt mot havet och åt mackorna med jordnötssmör som jag hade gjort i ordning på kafeterian under frukosten, gav jag slutgiltigt upp om New Englands transcendentalistinspirerade skrivarkurstradition. Enligt denna tradition, som författarkolonin bekände sig till, var akademiska studier i litteratur skadliga för en blivande författare. Hur och på vilket sätt skadliga, frågade jag mig. Och varför var det självklart nyttigt för en författare att bo i en lada och läsa noveller av novellförfattare som inte lästes av några andra än skrivarkursdeltagare? *** Jag tackade nej till stipendiet. Författarkolonins programansvarige skickade ett vykort med en segelbåt på och önskade mig lycka till. Min dåvarande pojkvän, Eric, hade blivit erbjuden jobb som konstruktör av intelligenta radardetektorer i Silicon Valley och jag hade erbjudits fem års finansierade studier vid institutionen för jämförande litteratur i Stanford. Vi flyttade till Kalifornien, där jag aldrig hade varit förut. Under böljande gröna kullar rusade positroner genom världens längsta linjäraccelerator och i en tornbyggnad högt över palmerna fanns den ryska hemliga polisens kompletta Paris­ arkiv. Stanford var i allt väsentligt motsatsen till ett gammalt sågverk i New England. Det gick några år utan att jag funderade särskilt mycket på det val som jag hade gjort mellan kreativt skrivande och litteraturvetenskap. Men 2006 blev jag ombedd av tidskriften n+1 att skriva om den amerikanska novellkonstens tillstånd utifrån 2004 och 2005 års utgåvor av antologin Best American short stories. Först då, när jag i vetenskapens namn

113905 Besatta ORIG.indd 23

11-11-03 11.22.43


24

besatta

bläddrade igenom novell efter novell, mindes jag känslan av tomhet som jag hade upplevt den där regntunga dagen på Cape Cod. Jag påmindes om den puritanism som genomsyrar kurserna i kreativt skrivande, förkroppsligad av författarkolonier och workshopar och idealiserandet av ”hantverket”. Jag insåg att jag mycket hellre såg litteraturen som ett yrke, en konstform, en vetenskap eller nästan vad som helst utom ett hantverk. Vad hade det hantverksmässiga någonsin haft att säga om världen, människans belägenhet eller sökandet efter mening? Det enda det hade att komma med var negativa påbud: ”Gestalta, berätta inte”, ”Döda dina älsklingar”, ”Stryk alla onödiga ord.” Som om skrivande handlade om att göra sig av med dåliga vanor – om att stryka onödiga ord. Jag antog att det var hantverkets diktat som hade slipat ner många av novellerna i Best American short stories till en näst intill oläsbar kärna av rappa verb och livliga substantiv, som bidrag i en tävling om att ringa in så många konkreta före­teelser som möjligt med så få ord som möjligt. Novellernas inledningsmeningar var späckade med så många specifika detaljer, förbehåll, omkullkastade förväntningar och smärre krockar att man halvt om halvt väntade sig att de skulle visa sig vara akrostikon eller att de hade skrivits utan att använda bokstaven e. Alla började in medias res. Inte sällan besvarades direkt de fem frågorna vem, vad, när, hur och varför.* Eftersom det koncisa och konkreta premierades hade egennamn givits ett mycket högt värde – följaktligen kom de flygande emot en som tennisbollar ur en bollmaskin: ­Julia, * Till exempel: ”Morgonen efter mormoderns hysteriska telefonsamtal skippade Lorraine sin vanliga frukostfika på Limestone Diner och körde i stället ut till olycksplatsen”; ”Graves hade varit sjuk i tre dagar när en mörkblå lastbil, som kom emot dem på den långa, raka motorvägen mellan Mazar och Kunduz, förlorade ett av sina bakhjul i ett regn av orangegula gnistor.”

113905 Besatta ORIG.indd 24

11-11-03 11.22.43


inledning

25

Juliet, Viola, Violet, Rusty, Lefty, Carl, Carla, Carleton, Mamie, Sharee, Sharon, Rose of Sharon (en indianska), Hassan.* Varje namn avslöjade en hemlig uträkning, ett vägande av trovärdighet mot precision: å ena sidan John Briggs och John Hillman … å den andra Sybil Mildred Clemm Legrand Pascal, som uppmanar läsarna att kalla henne miss Sibby. Å ena sidan en katt som hette King Spanky, å andra sidan en katt som hette Katt. I båda fallen kändes resultatet konstruerat och falskt – till skillnad från Tolstojs dubblering av Alexej och till skillnad från Tjechovs gestalter, varav många inte heter någonting alls. I ”Damen med hunden” har varken Gurovs hustru, Annas make, Gurovs kortspelspartner på klubben eller ens hunden fått något namn. Ingen samtida amerikansk novellförfattare skulle ha varit kaxig nog att inte döpa den där hunden. De var för upptagna med att försöka skapa en betydelsebärande koppling mellan egennamnet och personens innersta väsen – likt den ”inkännande” teveserieläkare som förmanande säger till sina kollegor: ”Hon har ett namn.” Men namn fungerar inte så. Som Derrida en gång skrev går det inte att skilja egennamnets singularitet från dess generalitet: det har alltid varit möjligt för en företeelse att vara uppkallad efter någon annan namngiven företeelse och för olika personer, som gestalterna i Anna Karenina, att heta samma sak. Namnets grundläggande laddning ligger i att det på en och samma gång betecknar och inte betecknar den unika individen. Även om jag helst gör så få besök som möjligt på planeten Derrida – en plats där alla skenbart sekundära fenomen egentligen är primära och där allt man kan ta sig för räknas som en våldshandling enbart för att man tänker på * Antologierna Best American short stories 2004 respektive 2005 innehöll varsin berättelse som utspelade sig i den muslimska världen, var och en med en huvudperson som hette Hassan.

113905 Besatta ORIG.indd 25

11-11-03 11.22.43


26

besatta

det med ord som också har använts av Aristoteles – tyckte jag ändå att Derrida hade rätt när det gällde namn. Framför allt hade han verkligen tänkt kring namn, kring hur speciella de är, så även om De la grammatologie var plågsammare att läsa än Best American short stories ingick den ändå i en diskurs som försökte säga någonting om vad saker och ting betyder. Dessutom, även om den litteraturvetenskapliga diskursen i precis lika hög grad som skrivarverkstäderna kan anklagas för självtillräcklighet och slutenhet har den en avgörande fördel: dess i grund och botten kollaborativa utgångspunkt. Varje litteraturvetenskapligt verk ska bygga på tidigare forskning, i syfte att öka den befintliga mängden mänsklig kunskap. Det är inte som att fylla sitt hem med fler och fler vackert flätade korgar. Litteraturvetenskapen ska vara kumulativ – den tror på utveckling. Skrivarverkstäderna, däremot, ser ut att ha en kollaborativ utgångspunkt och inbegriper faktiskt också en kollaborativ process – men varje tecken på den processen suddas syste­ matiskt bort från den färdiga produkten. Samtida noveller innehåller praktiskt taget inga referenser till något intressant som har skrivits på området under de senaste tjugo, femtio eller hundra åren: i stället fortsätter medelklasskvinnor att ha problem med kleptomani, asociala syskon fortsätter att åka in och ut på institutioner, folk fortsätter att uppröras över elavbrott och naturkatastrofer och tungsinta litterära typer fortsätter att vara tvehågsna om saker och ting. Jag vet inte om jag tog parti för akademikerna bara för att jag råkade komma in på en doktorandutbildning, eller om jag blev doktorand för att jag i hemlighet redan hade tagit parti för akademikerna. Hur som helst slutade jag tro att ”teori” hade makten att förstöra litteraturen för människor eller att det var möjligt att förminska något som man älskade genom att studera det. Inte var väl kärleken så bräcklig? Var

113905 Besatta ORIG.indd 26

11-11-03 11.22.43


inledning

27

inte vitsen med kärlek att den fick en att vilja veta mer, ge sig hän, bli besatt? Därmed inte sagt att universitetet var en enda dans på rosor, särskilt inte i början. Jag hade i och för sig turen att genast bli nära vän med en kurskamrat, Luba, en rysk invandrare som hade vuxit upp i Tasjkent. Jag är väldigt glad att jag träffade en så underbar person vid denna känsliga tid i mitt liv. Mellan föreläsningarna i en kurs om en obskyr grupp ryska filmare, känd för sitt ”excentriska” sätt att använda cirkus­attiraljer och gummidockor i naturlig storlek, gick vi på långa promenader runt studentbostadsområdet. Vi råkade ständigt vilse och en gång ramlade vi till och med ner i något slags dike. Precis som Manns hjälte de första veckorna på sanatoriet tänkte jag: Det här kan inte fortsätta länge till. Faktum är att det snart stod klart för mig att jag mellan kurser, konferenser, undervisning och ändlösa luncher inte skulle hinna skriva något annat än uppsatser på Stanford. Vid årets slut ansökte jag om ett studieuppehåll och flyttade till San Francisco där jag mellan diverse småjobb skrev en hel del. Icke desto mindre ville det inte bli någon roman av det. Det jag skrev hade ingen början och inget slut. Det verkade inte berätta någon egentlig historia. Det förvånade mig och jag kunde inte förstå det. Jag hade haft vett att oroa mig i förväg för skrivkramp, men möjligheten att jag skulle producera en jättelik icke-roman var definitivt inget jag hade räknat med. Kvällen den 13 september 2001 begrundade jag mitt problem under en joggingtur till Golden Gate-bron, när jag snubblade över något slags barriär av plast, vilket jag senare fick veta hade satts upp i avsikt att skydda bron från terrorister. Ett par andra joggare hjälpte mig på fötter. Min arm kändes väldigt konstig. Jag gick till närmsta sjukhus och fick sitta några timmar i väntrummet, där en teve som satt monterad

113905 Besatta ORIG.indd 27

11-11-03 11.22.43


28

besatta

i taket visade ändlösa bilder på kroppar som grävdes fram från World Trade Center. Till slut fick jag komma in på akutmottagningen där läkarna plockade bort gruset från mina knän, röntgade min arm, talade om för mig att jag hade brutit armbågen, samt gipsade mig och gav mig en mitella. Räkningen gick på 1 700 dollar. Den här händelsen fick mig att ta en ordentlig funderare på den riktning mitt liv hade tagit. Vad höll jag på med som sprang omkring i världen – en plats som jag uppenbarligen inte förstod någonting av – utan sjukförsäkring och utan ett ordentligt jobb och skrev en oändlig roman om Gud vet vad. En vecka senare ringde prefekten från litteraturvetenskapliga institutionen och frågade om jag ville komma tillbaka till Stanford. Jag svarade ja. Det var då jag blev besatt, drogs in, djupare än jag någonsin hade förväntat mig. Det var som i Dostojevskijs Onda andar, som berättar om hur en grupp intellektuella i en avlägsen rysk provins grips av vansinne: en situation som kan jäm­ föras med mina egna erfarenheter på universitetet. När jag kom tillbaka till den verkliga världen hade jag ändrat åsikt om saker om ting. Jag trodde inte längre att romaner kunde eller borde hämta inspiration uteslutande från livet och inte från andra romaner. Nu visste jag att denna tanke i sig var ett romantekniskt grepp – att det var just den euro­ peiska romantraditionen efter Don Quijote som hade givit upphov till idén om litteraturens sterilitet och brist på äkthet, dess motsatsställning till verkligt liv och verklig bildning. Denna idé uttrycks i själva verket inte entydigt i Don ­Quijote. Ta den berömda bokbrännarscenen, där prästen och barberaren försöker bota riddarens galenskap genom att brän­na hans bibliotek. Den vedertagna versionen av den här episoden är att Quijotes vänner bränner större delen av hans böcker, vilket speglar det vedertagna budskapet i Don Quijote, att

113905 Besatta ORIG.indd 28

11-11-03 11.22.43


inledning

29

riddarromaner är dumma och farliga. Men om man faktiskt håller räkning upptäcker man att av de trettio böcker som nämns under bokbränningen är det bara fjorton som kastas in i elden medan fjorton andra uttryckligen skonas. Denna jämvikt speglar balansen mellan liv och litteratur i intrigen – som enligt Foucault utgörs av ”ett enträget sökande runtom i världen efter former som ska bevisa att det som står i böckerna är sant”. Quijotes äventyr ute i världen, hans vänskap med ­Sancho Panza, hans omedvetna insats i återförenandet av åtskilda kärlekspar, den muntration han skänker oräkneliga uttråkade spanjorer – allt detta, i lika hög grad som allt han ställer till med, kommer sig av hans vilja att leva livet i enlighet med sina älsklingsböcker, att låta böckerna ta plats i verkligheten. Don Quijote kan bara ha skrivits av någon som faktiskt uppskattade riddarromaner, någon som verkligen ville att livet skulle vara mer som i en roman och som förstod hur mycket det skulle kosta. När jag tänkte på Don Quijote började jag fundera på andra metoder att få livet att komma närmare ens favoritböcker. Från Cervantes och framåt har romanens typiska metod varit imitation: romanfigurerna försöker efterlikna gestalterna i de böcker som betyder något för dem. Men tänk om man prövade något annat – tänk om man prövade studier i stället för imitation och metonymi i stället för metafor. Tänk om man i stället för att ge sig ut och låtsas vara hjälten i Amadís de ­Gaula ägnade sitt liv åt att lösa mysteriet med bokens ursprunglige författare, om man lärde sig spanska och portugisiska, letade upp alla forskare och experter, listade ut var Gaula ligger (de flesta forskare tror att det är Wales eller Bretagne) – tänk om man gjorde allt detta, i stället för att uppfinna en fiktiv gestalt? Tänk om man skrev en bok och allt i den var sant? Tänk om man läste Förlorade illusioner, och i stället för

113905 Besatta ORIG.indd 29

11-11-03 11.22.44


30

besatta

att flytta till New York, bo i ett vindsrum, ge ut sina dikter på eget förlag, skriva litteraturkritik och ha kärleksaffärer – i stället för att leva sin egen version av Förlorade illusio­ ner och så småningom skriva samma roman för 2000-talets Amerika – tänk om man i stället åkte till Balzacs hus och Madame Hanskas gods, läste vartenda ord Balzac någonsin skrev, grävde fram varenda liten detalj man kunde hitta om honom – och sedan började skriva. Det är den idén som ligger till grund för den här boken.

113905 Besatta ORIG.indd 30

11-11-03 11.22.44


Babel i Kalifornien

När den ryska vetenskapsakademin sammanställer en författares samlade verk siktar de inte på något som man kan packa i en resväska och rymma med. ”Millenniumutgåvan” av Tolstojs verk upptar hundra volymer och väger lika mycket som en nyfödd vitval. (Jag tog med mig badrumsvågen till biblioteket och vägde den, tio volymer i taget.) Dostojevskij fyller tio volymer, Turgenjev tjugoåtta, Pusjkin sjutton. Till och med Lermontov, en lyriker som dödades i en duell när han var tjugosex, har fyra volymer. Det är annorlunda i Frankrike, där författares samlade verk trycks på ”bibelpapper”. Bibliothèque de la Pléiade lyckas klämma in hela Balzacs Den mänskliga komedin i tolv volymer och hans övriga skrifter i två, med en sammanlagd vikt på drygt åtta kilo. Isaak Babels samlade verk fyller bara två tunna volymer. Att jämföra Tolstojs samlade verk med Babels är som att jämföra en lång landsväg med ett fickur. Babels mest älskade texter ryms alla i första volymen: Berättelser från Odessa, Petersburg-novellerna, Ryttararmén* och den dagbok från 1920 på vilken Ryttararmén är baserad. Denna knapphet känns än smärtsammare eftersom man vet att samlingen är * Även utgiven under titeln Budjonnyjs röda ryttararmé. (Övers. anm.)

113905 Besatta ORIG.indd 31

11-11-03 11.22.44


ISBN 978-91-27-13203-0

9 789127 132030

NOK_BATUMAN_BESATTA.indd 1

2011-11-08 13.49

9789127132030  

inledning 7 litteratur 301 sommar i samarkand (fortsättning) 143 vem dödade tolstoj? 115 de besatta 259 babel i kalifornien 31 ett hus av is...