9789113028408

156 mm

21 mm

233 mm

83 mm flik

» Sista kepsen har blåst i havet och guldmakrillen nappar under morgonduschen. «

5 Bland det roligaste jag vet är få

berätta något intressant, kanske har jag det i blodet efter 30 år som lärare och skolledare. Är det dessutom roligt trivs jag som fisken i vattnet. Finns lyssnarna på andra sidan havet, skriver jag lika gärna och berättar i brevform.

5 Precis som kanske du, känner

L ite f ly

a! e ma n h

t måfrsånt en liten segelbåt Brev

5 Kärlek på gamla dar, kan

man tycka, för vi började inte segla förrän i 40-årsåldern. Vi känner oss inte som några storseglare med ryggmärgsreflexer på kryss mellan prickar i en trång led. Vi trivs nog bättre med land på behörigt avstånd och gärna med fri horisont.

Peter Lindblom

Efter tre års segling på västra halvklotet återvänder Peter och Monica med segelbåten Bottin II till Europa.

Berättelsen tar sin början på Azorerna, fortsätter i västra Medelhavet och avslutas med hemfärden via Europas floder och kanaler två år senare.

Peter Lindblom

jag en klump i mellangärdet varje gång jag ser ut över öppet vatten.

Det behöver inte vara djupblå ocean, att se över Vänern ger samma känsla.

En känsla bestående av lika delar reslust och längtan. Lägg därtill på ett djupare plan något som bäst beskrivs som kärlek till hav och sjö. Dess bättre är den besvarad. Hustru Monica delar de här känslorna och tillsammans har vi haft lyckan att få segla på heltid under sex år i lite varmare vatten.

Hemma kivas vi någon gång ibland, men nästan aldrig i båten. Det kanske säger en del.

… en och annan brännmanet tar också plats i grytan. Övriga ingredienser är egna upplevelser till sjöss och till lands, på öppet hav och i trånga kanaler.

Kryddorna är udda händelser som att bli rånade av markattor eller att vara gelcoatsbredd från att sänka den norska kungajakten. Som smakförstärkare tillsätts fyra separata berättelser baserade på möten med människor som fått både törnar och glädje­ ämnen av havet och vars öden på något vis knyter an till varandra.

Peter Lindblom bjuder på ett långkok där också ett motorhaveri, en engelsk amiral och hans lady samt en nypa av slussandets ädla konst får puttra samman till en smaklig och lättsmält spis. Sjön suger!

Smällar man får ta!

Livet som långseglare bjuder inte bara på nykokt hummer …

Peter Lindblom

Peter Lindblom

briken lyder Brev från en liten segelbåt. agt har vi skickat flera tusen e-brev från båten. t i denna bok består av utdrag ur resebrev till n Karin och Kalle, men också till vänner och vår b Jordenruntseglarklubben. Vi har valt ut vad ycker är roligt och intressant, med betoning hållning. Den mer personliga delen av breven vi läsaren.

I den första boken Lite flyt måste man ha – brev från en liten segelbåt (Norstedts 2009) berättar Peter Lindblom om de första årens resor på andra sidan Atlanten och bjuder generöst på både missöden och glädjeämnen. Med Smällar man får ta - vågspel från Medelhavet och Europas kanaler fortsätter nu berättelsen, hela tiden med blicken öppen för både historien och det komiska i trängda situationer.

Lite flyt måste man ha!

a resan gick till Kap Verde, Venezuela och Karibien via Azorerna, Irland och Skottland. Den andra från ll Kap Verde, Brasilien, Franska Guayana, Surinam, Stora Antillerna, USA och ”hem” till Medelhavet.

83 mm flik

Peter Lindblom

Brev från en liten segelbåt

men om att segla långt hade vi närt år. Men vi behövde en spark för att komma iväg.

Monica som fick sparken. Hon blev nämligen från sitt arbete. När chocken släppt greppet och ats för konstruktiva tankar, utkristalliserade sig terna att göra något positivt av arbetslösheten. startskottet till den första resan. Sex år senare, å dagen, var Bottin åter på väg. Den här gången en ännu brutalare. Vänners sjukdom och för rtgång hade väckt tankar om att livet ändå inte gt långt. Man lever bara en gång.

156 mm

Smällar man får ta!

V å g s t y c k e n f r å n M e d e l h av e t o c h E u r o pa s k a n a l e r

Peter Lindblom kallar sig inte långseglare utan snarare längeseglare.

Att hålla nere tempot, att stanna lite längre i varje hamn eller ankarvik var ett mål.

Drömmen om att få äga en riktig segelbåt blev inte verklig förrän på 40-årsdagen. Peter Lindblom var alltså sen i starten, men tog igen det på upploppet. 2001 sa han och hans fru upp sina trygga anställningar, flyttade från sin stora villa till 2½ kvm golvyta i segelbåten Bottin*. Ett av målen var att byta ekorrhjulet mot mänskligare tempo i varmare klimat. Peter Lindblom har kokat ihop de bästa minnena från sex års seglande med ett rågat mått berättarglädje kryddad med en näve torr humor. Skrivandet kommer naturligt för en ilandfluten f.d. lärare i svenska. *Jo, de är fortfarande gifta.

www.norstedts.se

Peter Lindblom

Sm채llar man f책r ta V책gstycken fr책n Medelhavet och Europas kanaler

3

Tidigare utgivning: Lite flyt måste man ha (2008)

Norstedts Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 © 2011 Peter Lindblom och Norstedts, Stockholm Foto: Peter Lindblom och Monica Lindblom Omslag: Anna Hild Tryckt hos Bookwell AB, Finland 2011 ISBN 978-91-1-302840-8

4

Innehåll

Till havs! 7 Från Azorerna till Sinês i Portugal 8 Från Sinês till Barbate 18 Gibraltar sund och Smir i Marocko 36 Mellanspel – Gunnar Larsson från Göteborg 47 Från Marbella till Torrevieja 60 Vinter i Torrevieja, Spanien 69 Balearerna 77 Ibiza 79 Mallorca 81 Menorca 91 Italien 103 Vinter i Rom 122 Mellanspel – Olof Nilsson från Helsingborg 129 Rom – Port Saint Louis 148 Stilla flyter Rhône 157 Mellanspel – Carl Sanne från Smögen 161 Stilla flyter Rhône II 176 Saône 184 Mellanspel – Gittan Persson från Gamlestaden 192 Canal de l’Est 211 Moselle, Mosel och Rhen 215 Tyska kanaler 225 Äntligen hemma? 233 Hur känns det att vara hemma igen? 239 Hade ni några stormar? 241 Och när ska ni ge er ut igen då? 242 Också ett efterord 244

5

Till havs!

Många seglare drömmer om att segla bort mot nya horisonter, till tropisk värme och fjärran stränder. Man äger en sjövärdig båt, men saknar den spark som krävs för att komma iväg. I vårt fall var det min fru Monica som fick sparken. Hon blev nämligen uppsagd när byggkonjunkturen störtdök i mitten av 90-talet. Själv fick jag tjänstledigt från mitt jobb som skolledare och vi kom iväg på en ettårssegling till Karibien.

Efter ett drygt år av frihet var vi tillbaka i grottekvarnen. Men långsegling är starkt vanebildande och vi var fast, åtminstone fast beslutna att segla ut igen.

Det djärvaste vi gjort var att säga upp oss från våra anställningar, vi var ändå 55-plussare med god marginal, men 2001 seglade vi iväg för andra gången, nu mot Sydamerika med vår trogna gamla Bottin II, en Malö 40 från 1979. Två år senare och på Kuba kunde vi titulera oss mormor och morfar. Vi hade visserligen blivit lovade längre respit än så, men barn har en tendens att göra som de vill redan i 30-årsåldern.

Det kändes helt naturligt att byta Atlanten mot Medelhavet för att komma lite närmare hem. Och efter två år i västra Medelhavet kände vi att det var dags att bestämma sig återigen. Skulle vi fortsätta österut eller vända stäven hemåt?

Seglarlivet bjuder på många spännande möten och många historier.

Kanske blev alla människor och deras berättelser om sig själva och andra medseglare på livets ocean den största behållningen av vår egen resa. I boken försöker jag återge några märkliga och säregna öden under rubriken Mellanspel. Skepparhistorier kunde vara en annan beteckning och syftet är rätt och slätt att återge en god historia. Jag har knutit samman dessa anekdoter med vår egen resa och med fiktiva möten flätat ihop berättelserna i varandra. För tydlighetens skull är dessa möten egna kapitel och kunde dessutom ha försetts med den italienska varningstexten: Non è vero, è ben trovato (är det inte sant, så är det åtmin­ stone välfunnet).

Peter Lindblom bottin2@hotmail.com 7

Från Azorerna till Sinês i Portugal 14 augusti – 20 augusti (798 distansminuter)

Vi lämnade huvudstaden på Azorerna, Ponta Delgada, i lätt vind och strålande sol. Ändå hade vi ett förnimbart tryck över bröstet. En känsla av saknad tryckte oss redan. Skulle vi någonsin få se dessa underbart vackra öar igen? Det blev ett långt och utdraget farväl medan vi sakta gled fram efter den branta kusten och försökte inpränta bilden av det storslagna landskapet, kuperat och stormönstrat. Lodräta, majestätiska bergsidor i brunsvarta kulörer i kontrast mot odlingslandskapets nyanser från ljust lindblomsgrönt till fullmoget mörkgrönt. Allt infattat som smaragder i azurblått hav mot en klarblå sommarhimmel. Det var så vackert att ögonen tårades.

Bakom oss hade vi drygt tre år av ständig sommar, från den svala nordiska till den fuktigt heta vid ekvatorn. Bottin hade fört oss hem­ ifrån Vänern till Kap Verde, Brasilien, Franska Guyana, Surinam, Antillerna, USA och därifrån via Jungfruöarna tillbaka över Atlanten till Azorerna. Nu var kursen rätt ostlig och vår waypoint en liten prick utanför sandstranden i staden Sinês på Portugals västkust. Vi var på väg hemåt i någon bemärkelse.

Innan solen gick i havet hade vi den stora lyckan att få landa en guldmakrill på akterdäck, precis lagom stor att bli ett skrovmål för två hungriga seglare. Smörstekt guldmakrill är en verklig delikatess, inte minst för att den är nästan färdigkryddad med en egen, naturlig citronsmak. * * * Begreppet långsegling är verkligen relativt. Vad är egentligen långt? För inte så länge sedan ansåg vi att en tripp från Göteborg till Skagen var så långt man kunde tänka sig. Andra fnös åt den distansen, medan några 8

menade att det var i längsta laget att segla ända till Danmark. Att byta landkänning mot fri horisont var inte att tänka på. På vår allra första resa över öppet hav, från Falkenberg till danska Anholt, hade vi moraliskt stöd av två medseglande vänner, som minsann hade seglat mellan Marstrand och Skagen. Tur och retur. Vår nautiska utmaning bestod egentligen i att styra efter kompassen och att lyssna i radiopejlens lurar efter morsesignalen från fyren Anholt Knob, men så var det 1984 och frånsett radiopejlen var hjälpmedlen 1800-talsmässiga. Sommarhögtrycket hade tagit kål på alla vindar, havet låg platt som en nedsutten hatt och motorn spann som en nöjd katt under durken. Lyckokänslan i bröstet när Anholts ostsida tittade upp över synranden, var lika omtumlande som när vi såg Frihetsgudinnan frigöra sig ur diset tjugo år senare. Och vem kan med visshet påstå att Neil Armstrongs upplevelse av att ta första steget på månen skulle vara större än den att vada i land på en karibisk sandstrand eller för den delen hoppa i land på en kobbe i Bohuslän. Den starka upplevelsen bor i resenärens hjärta och vem kan säkert veta att den enas upplevelse skulle vara mindre än den andras? Även restidens längd uppfattas olika. Om man verkligen menar att resan är själva målet, gör det ju inget om färden drar ut på tiden. En dag mer eller mindre till sjöss, vad spelar det egentligen för roll? Man måste inte driva båten maximalt, tycker vi. Komfort och trivsel är viktigare.

Efter treveckorsresan från Karibien till Azorerna för bara någon månad sedan, känns en vecka till sjöss som ganska lagom. Det senare givetvis under förutsättning att vädret är gynnsamt. För har man dretväder, som norrmännen säger, kan det mycket väl räcka med ett par timmar för att man ska få nog av livet ombord på vilken segelbåt som helst.

Avståndet mellan ön São Miguel, Azorerna och Sinês är cirka 800 distansminuter, ungefär en veckas segling för oss. När vi påbörjade resan från huvudstaden Ponta Delgada på São Miguel, hade vi en mycket lovande prognos med akterliga vindar för fem dygn framåt och vindhastigheten skulle hålla sig omkring 5–10 meter per sekund. Begreppet väder är ju också relativt. Vad som är prima väder för den ena kan uppfattas som dåligt för den andra. Besättningens erfarenheter, båtens storlek och sjövärdighet spelar stor roll, ni vet. Men den som präglat 9

uttrycket att det inte finns något dåligt väder bara olämplig klädsel, är förmodligen tillverkare eller marknadsförare av moderiktiga fritidskläder. För bruk i land. ”Hur var er segling över Atlanten?” ”Vi hade lite otur med seglarkläderna!”

Jämna, lätta vindar nattetid ger vakten många fördelar. Frånsett att man för det mesta ligger på minus i sömnbanken, slipper man den stress som följer med hårt väder i mörker. Klart och lugnt väder med månsken däremot kan bjuda på fantastiskt vackra vattenlandskap. Att då ha vakt är en förmån; det stilla porlandet om akterspegeln, silverreflexer i mjuka, vänliga vågor, dofter av hav och den gnistrande himlapällen högt däruppe renar, helar och lenar ända in i sinnets innersta skrymslen och man känner sig upplyft på ett obeskrivbart sätt. Är natten mörk, men inte alltför blåsig, kan man lyssna på sin favoritmusik eller en ljudbok, ta en kopp kaffe och låta tankarna vandra lite som de vill mellan eftertanke, minnen och framtidsplaner medan man spanar av horisonten. Är det både riktigt mörkt och blåsigt, känns det som att spränga fram på en skrämd häst genom en oändligt lång och smal allé med låga, hotande grenar (antar jag, har inte provat).

Där står man under nattvakten med händerna på ratten. Inte för att styra, det får vindrodret sköta, men för att hålla ett öga på vindinstrumenten, kompassen och navigatorn. Nattetid är vi alltid kopplade med livlina, med den ena är jag kopplad så att jag kan klättra akteröver och justera vindrodret och med den andra kan jag röra mig fritt i sittbrunnen. Det röda ljuset från instrumenten lyser upp i det kompakta mörkret. Seglen kan nätt och jämnt skönjas däruppe mot en fond av jagande, svarta moln. På andra sidan stänkskydden kan man ana kaskaderna av brytande sjö, som bildar återkommande gråaktiga vattenfall så nära att man skulle kunna nå dem med en utsträckt arm. Men synen är inte det viktigaste, den information jag behöver får jag via hörseln. Jag kan höra att seglen är rätt skotade, men också det olycksbådande och hotfulla fräsandet, som ibland blir som utdraget muller, när sjöarna störtar ner i sina egna vågdalar, kollapsar under sin egen tyngd och rörelse. Då längtar jag intensivt efter gryningen, vars första trevande grå ljus ska 10

trolla bort dramatiken, precis på samma sätt som solstrålarna en gång fick trollen att spricka i den gamla folktron. Bara det blir ljust så att man kan se vågorna känns allt mycket bättre, det vet jag av erfarenhet.

Men så länge mörkret härskar, regerar också hörseln över den bild jag gör mig av det upprörda havet. Morgonljuset kommer att släta ut havet en smula och lägga sordin på den malande vinden. Jag längtar ner i salongen och den relativa tystnaden och tryggheten.

Vi kan tillåta oss att längta efter gryning och ner under däck, men inte att ångra beslutet att byta till långseglarlivet. Skulle sådana tankar tränga sig på är det dags att sluta med seglandet på öppet hav och hålla sig hemma i vassen i fortsättningen. Snart återstår det bara en timme av min vakt och så småningom dyker Monica upp lite yrvaket i ruffluckan med samma fråga som vi alltid ställer vid ett vaktbyte: ”Hur går det för oss?” Kanske också med tillägget ”Vill du ha en kopp varm choklad innan du knoppar?”. *** Vinden höll sig på lagom nivå, men den fick inte bli svagare för då skulle det bli slamrigt i riggen. Vi seglade plattläns, på tredje dygnet, med en genua utspirad på varje sida och Bottin rullade duktigt. Från ett passerande flygplan såg hon nog ut som en stor, blåvit fjäril som landat ute på havet. På natten öppnade sig en av luckorna i pentryt och innehållet for ut på durken. Någon, vem det nu kunde ha varit, hade glömt att regla extralåset. Det var inte bara innehållet som for ut på durken, även ett par gamla sanningar kom i dagen. Varför skramlar det aldrig i lådorna på en liten långseglare? Hur kommer det sig att en så liten båt kan väga så mycket och varför har vi målat upp vattenlinjen i omgångar?

Förklaringarna är enkla. Man behöver bara bläddra i minnesbanken.

På en bild kan man se Monica bättra på en söm på den stora genuan.

Hon sitter på överbyggnaden med symaskinen och vevar mödosamt fram nålen i seglets akterlik. Vad väger en gammal symaskin? Eller när vi låg i en alldeles för trång fiskehamn på Teneriffa en blåsig natt på tre ankare för att inte fladdra iväg. Hur mycket väger tre ankare och 11

sammanlagt 50–60 meter kätting av minst 8 millimeters kaliber? Eller hälsolimpan som Monica bakade vid ekvatorn på fyra eller fem olika sorters mjöl. Mjöl väger också. Eller mannagrynspuddingen med bittermandel som kom på bordet samtidigt med en burk hemlagad björnbärssylt. Sylt i glasburk är inte lätt. Vad väger en extra sexkilos gasflaska av stål, trehundra liter diesel och lika mycket vatten utöver vad som ryms i de tankar som finns med på originalritningen? Eller stegen i masten, reservseglen och dubbla förstag på rulle? Eller Caribjollen, tiohästarn och bensintanken. Men bittermandlar väger väl inte så mycket? Åtminstone inte mer än reservkulor till lagren i Furlexen, tandlagningssatsen eller asken med glödlampor och säkringar. Men det måste vara med på resan. Somt är tungt som skruvstycket, handsläggan och stora verktygslådan, medan annat är lätt som påsen med bara en doft saffran eller en halv rulle gängtejp. Men allt ska få plats, allt ska ha ett givet, eget utrymme. Fem meter böcker i hyllor väger fläsk och de viktiga manualerna och handböckerna måste vara lättillgängliga. För att inte tala om den vattentäta handstrålkastaren med sin givna plats vid instrumenttavlan eller träpluggarna för skrovgenomföringar som dinglar framför näsan när man står i trappan. Och så de två eldsläckarna, som man hoppas att man aldrig ska behöva använda. Liksom livflotten ute på den utbyggda akterbalkongen med två extra containrar med nödutrustning och vatten i halvfyllda dunkar för flytförmågans skull.

Vill man hårddra, ryms också flera säkerhetsaspekter i packningen.

Hur tungt kan man egentligen lasta sin båt? Vilka enskilda detaljer är viktiga att kunna fiska fram på direkten? Vilka kan man med gott samvete lägga längst ner och längst bort i det stuvfack som sällan eller aldrig används? Och tänk så försmädligt att tro att de konserverade tomaterna är slut och så hittar man tio burkar, av en slump några månader senare, men genomrostade och bara att kasta. Tillsammans med tio literflaskor vinäger etiketterade som spanskt bordsvin med begränsad hållbarhet. Vinäger tillräckligt för en salladsälskares livsförbrukning.

Med tung last ligger båten lägre och när vi lämnade Sverige sommaren 1995 var vattenlinjen målad ungefär 15 centimeter högre än tidigare. Väl ute i havet stod det klart att ytterligare fem centimeter inte 12

skulle skada. Vi fick kvittens på stabiliteten ganska omgående, för på Biscaya hamnade vi i en storm som Bottin red ut med betyget mycket väl godkänt, men med poängavdrag för läckor, som vi inte kände till.

Vad som var värre var att två vitala skrovgenomföringar hamnat under vattenlinjen; avgasutsläppet och länspumpens utlopp skulle båda sätta varsin rejäl plump i säkerhetsprotokollet (mer om detta finns att läsa i Lite flyt måste man ha).

Det sägs att det säkraste gömstället på jorden har en felplacerad bok i ett universitetsbibliotek. Inget kan heller vara mer frustrerande ombord än att leta efter en speciell sak och inte hitta den där den borde ligga och sedan fortsätta letandet i allt vidare cirklar. Att leta i en liten segelbåt innebär att lyfta fram saker och ställa i travar bredvid sig. Allting står eller ligger nämligen på vart annat. I lådor, backar, askar, burkar eller buntar ligger pryttlarna staplade. Och de ligger och står trångt, det är därför det sällan skramlar i Bottins lådor och skåp. I bästa fall är varje förvaring märkt med sitt innehåll. Eller också finns ett plastat anslag fasttejpat på själva stuvutrymmet. Eller så har Monica skrivit ut en lagerlista på konservburkar och glasburkar. Man skulle kunna skriva på listan ”I detta fack borde man kunna hitta leverpastej och gurka om inte någon flyttat på det eller någon annan redan ätit upp båda två” eller ”Här skulle egentligen ha legat tre nya impellrar och en något begagnad till dieselmonstret, men de har flyttats till annan, okänd adress”.

Monica är spatialt begåvad; hon tänker och planerar i tre dimensioner. Jag minns hur jag misströstade när vi skulle lämna Sverige 2001 och varje dag var lika med en ny trave banankartonger i soffan i salongen, kartonger vars innehåll måste få sin plats någonstans i båten. Svartsynt tänkte jag att vi nog skulle få stanna hemma och att Bottin skulle få segla på egen hand, eftersom det inte fanns plats för någon besättning.

Jag borde naturligtvis ha vetat bättre. Kartongerna tömdes efter hand och prylarna fann sina platser i stuvfack enligt originalritningen eller i alla de nya fack Bottin fått tack vare den elektriska sticksåg vi ägt lika länge som båten. Monica packar med millimeterprecision, ibland undrar jag om hon inte smyganvänder C-E Johanssons berömda måttsats, för när jag ska ställa tillbaka efter mig blir det alltid en massa grejor 13

över som inte får plats. Men man är ju karl för sin hatt och inte helt orkeslös, så jag brukar lyckas att knô tillbaka det mesta … *** De fyra följande dygnen bjöd frisk, ökande till hård västlig vind och Bottin forsade fram. Det blev riktigt hyggliga dygnsdistanser, 130–140 distansminuter, vilket inte är så pjåkigt för en 32-fots oldtimer. Men det var lite svårt att sova och sköta de dagliga rutinerna. Allt som inte var surrat, fastskruvat eller limmat studsade omkring under skrammel, gnissel, knirr och knarr. Barskåpet till exempel lät som en hel systembutik på glid.

Nu trodde ni förstås att kolboxarna försvann samtidigt med ångbåtarna, men det gjorde de olyckligtvis inte. Vi hade ett mindre parti grillkol ombord inköpt på Willys i Lidköping 2001, stuvat tillsammans med dieseldunkar, reservvatten och en gasolflaska. Tyvärr hoppade den vittberesta kolsäcken över skacklarna och hamnade mellan dunkarna, som båtens rörelser förvandlat till kvarnstenar. Där maldes kolsäcken sönder och samman medan innehållet spreds i facket. Kan ni tänka er ett par kilo kolpulver på fri fot i ett stuvfack? Det finns många välbalanserade seglare som skulle bli hysteriska för mindre. Lyckligtvis svepte koldammet in stuvfacket i ett förlåtande töcken, så vi slapp se eländet.

Man kan väl inte påstå att någon ombord såg fram emot att göra rent därnere vid framkomsten. Med någon menas kolansvarig officer ombord, jag bestämde mig för att försöka hitta den lokale skorstensfejaren i Sinês på Gula sidorna och muta denne att ta sig an saneringen. Det skulle få kosta. *** Men det fanns tröst på nära håll, närmare bestämt i kylboxen, där det låg två trinda, nyfångade bonitos, en tonfisksläkting. Den är lite makrillfet i smaken, men vår klubbtidning Varvet hade ett recept som man hävdade skulle kunna förvandla den. Marinaden innehöll lök, vitlök, färsk ingefära, citronpeppar, kinesisk soja och, hemska tanke, CocaCola. Det senare lät lite väl magstarkt i våra öron, men sötman ger 14

tillsammans med de andra ingredienserna en thailändsk piff. Det blev en riktig kalasmiddag sista dygnet, men de yttre förhållandena gav inte någon rättvisa åt maten. Utanför knuten blåste det nu kuling och trots att vi revat ner duktigt var det ganska slängigt ombord. Vi fick äta i plastburkar i stället för på fat och med kroppen i spjärn. Också detta har sin diskreta charm, men det är svårt att njuta av maten fullt ut under sådana omständigheter. Vid dessa tillfällen är det tillåtet att fantisera om riktigt porslin, vit duk, ängsblommor i vas och levande ljus på bordet.

När mörkret fallit kunde vi se återskenet från ljusen i Lissabon på himlen i norr. Sinês med alla sina ljus dök upp bakom synranden rätt för ut efter några timmar. Frampå småtimmarna var det dags att angöra hamnen. Monica som navigatör under däck och med Peter som utkik och rorsman i sittbrunnen. Det blåste småspik, inte precis något önskeväder för att gå in i hamn nattetid. När det bara återstod någon distansminut ropade Monica att vi bara gjorde två knop! Första tanken var att titta akteröver efter spår i vattnet av ett fisknät på släp men förklaringen var att det helt tvärt slutat blåsa. Proppen hade gått! Vinden var som bortblåst och vi skulle behöva slå ut reven i storseglet som var bottenrevat.

Vi motorseglade in i hamnen och ankrade på åtta meters djup utanför badstranden. Därifrån kom dofter av land och stadens alla ljus gav arbetsbelysning för det som måste göras innan vi kunde gå under däck för natten. Monica värmde på den marinerade tonfisken, som smälte i munnen med hjälp av ett mycket ämabelt rödvin. Detta är vad jag vill kalla försenad nattamat eller var det möjligen förstärkt frukost?

Skeppsuret visade på 04.30 eller 6 dygn och 17 timmar sedan vi lämnade Ponta Delgada. Det var inte särskilt svårt att somna, men det krävdes viss karaktär för att först borsta tänderna, byta till pyjamas och krypa in i kojen. Så mycket enklare då att somna i varsitt soffhörn. För första gången på en vecka slapp vi vakthållning och fick sova samtidigt, bredvid varandra.

Natten blev onödigt dramatisk för min del. Det var väl det sena middagsmålet och vinet som spökade. Och grillkolen. I drömmen var jag 15

instängd i en raserad kolgruva och luften höll på att ta slut. Tillvaron i det svarta hålet var ett inferno av koldamm, svett och skräck. En sprucken röst ropade långt borta på Bottin, ropade och ropade, men jag kunde inte, förmådde inte svara, munnen och ögonen var tilltäppta av koldamm, bara lyssna på rop efter rop, Bottin, Bottin … Syret höll på att ta slut, jag hyperventilerade för att samla kraft till ett rop på hjälp.

Jag tvingade upp ögonlocken och kisade förvånat mot morgonljuset som strömmade in genom ventilerna i förpiken. Klockan var tio på förmiddagen och på navigationsplatsen skorrade VHF-radion som vi glömt att stänga av. Det var en bekant mansröst som ropade på prima göteborgska ”Bottin, Bottin, Bottin, här kallar svenska segelbåten Julina, Julina, Julina”.

Det var kompisar från Jordenruntseglarklubben, Susanne och Lennart, på väg till Medelhavet. De råkade ligga i marinan och hade sett oss. Håll med om att världen är liten! Och den krymper ständigt. *** Sinês var en av de platser vi lämnade med en smula vemod på vår första resa 1995–96. Vänliga människor, en händig elektriker och de vackra kvarteren närmast hamnen hade etsat sig fast på vår inre journalfilm.

Lena sammetsnätter för ankar utanför strandbaren, som med sina kulörta lampor och lite spruckna högtalare alltid finns med på filmen. Vi kunde inte glömma de medeltida, gulvita husen som tycks luta sig över branten ner mot hamnen och statyn över stadens store son blickande bort mot synranden. Ungefär 1460 föddes Vasco da Gama, sjö­fararen som upptäckte sjövägen till Indien genom att segla runt södra Afrika.

Med sina fyra små fartyg nådde han Gôa på Malabarkusten i slutet av 1400-talet och kunde segla hem igen med en enastående dyrbar last av kryddor. Priset i människoliv var så högt att han var tvungen att bränna ett av fartygen för att kunna bemanna de återstående. Skörbjuggen skördade många liv både till lands och till sjöss innan engelsmännen kom på att förebygga sjukdomen. Först ut, vad jag vet, var världsomseglaren James Cook vars besättning ombord i Endeavour fick surkål till det halvkokta, salta köttet. Denna billiga metod föll tydligen i glömska 16

och kålen ersattes med citronsaft, en dryck lika dyr som champagne när det begav sig. Än i dag kan man höra amerikanare prata om engelska seglare som lime-juicers.

Vasco da Gama hade förstås inte en aning om att hans upptäckt på sikt skulle omfördela den ekonomiska makten i Europa eftersom handeln med kryddor, siden och andra lyxvaror skulle flytta från Medelhavet och de arabiska mellanhänderna till Europas Atlant- och Nordsjökuster. Tillsammans med Columbus skulle han ruinera de italienska sjöfartsstäderna och de tyska hansastäderna och göra Västeuropas länder till världens herrar för sekler framåt. Vasco da Gama borde egentligen stå staty utanför Londonbörsen. *** Visst var staden vacker även nu, men något av den gamla auran hade bleknat bort. Jag kände inte riktigt igen mig i dagens Sinês, kanske var mitt minne av staden idealiserat. Susanne och Lennart hade tillbringat mycket tid efter kusten i väntan på en ganska opålitlig nordanvind och ville också vidare. För dem var tiden kanske lite dyrbarare, om nu tid någonsin kan vara billig. De hade bara ett sabbatsår på sig för sin seglats och ville komma vidare, gärna ett gott stycke in i Medelhavet.

Själva hade vi börjat snaska på livets efterrätt, vårt lilla barnbarn Klara, och ville komma lite närmare både henne och resten av familjen. Åtminstone så nära att man kunde flyga hem närsomhelst utan att bli ruinerad. En annan urvalsprincip var att vi inte ville drabbas av kyla, slask, ishalka, snöskottning och frusna, droppande rödnäsor. Västra Medelhavet verkade vara ett bra alternativ, åtminstone till att börja med.

17