Foto: George Giorgas
Leonie Caroki är maka till Greklands ambassadör i Sverige och tillhör en athensk familj med traditionellt starka kulturintressen. Stunder med Sture Linnér präglas av samma psykologiska klarsyn och stilistiska elegans som gjorde hennes första bok, om en minoritetsgrupp i norra Pakistan, till en berikande läsning.
Omslag: Annika Lyth Omslagsfoto: Magnus Hjalmarson Neideman /SvD/Scanpix
www.norstedts.se
ISBN 978-91-1-302993-1
leonie caroki Stunder med Sture Linnér
S
ture linnér är väl känd som introduktör av grekisk kultur från äldsta tid fram till våra dagar och för sina insatser både inom svenskt samhällsliv och i internationella sammanhang. Grekinnan Leonie Carokis Stunder med Sture Linnér är en serie impressionistiska snabbskisser, som ger glimtar från hans äventyrliga liv som Röda kors-delegat i Grekland under den tyska ockupationen och som Dag Hammarskjölds representant i Kongo under de högdramatiska åren efter frigörelsen från det belgiska förtrycket. Men den ger också personliga, ibland nog så personliga, reflektioner kring och av Sture Linnér i mer vardagliga sammanhang.
leonie caroki
Stunder med Sture Linnér
Plötsligt avbryts dessa mina tankar av Sture som frågar: »Vad tänker du på? Har jag sagt något som du ogillar?« »Nej, nej, inte alls. Jag tänkte helt enkelt på det du sa för en stund sedan, nämligen att du har mardrömmar. Vad händer?« »Varje natt vaknar jag i djup ångest vid tretiden på morgonen. Jag måste stiga upp för att sansa mig. Jag kan inte somna om före gryningen. Sedan vaknar jag sent på morgonen, lugn och utvilad.« Jag ser förundrad på honom. »Ja, ja, du kan inte föreställa dig vad en mardröm innebär, hur fasansfullt kriget är.« »Berätta!«
Leonie Caroki
Stunder med Sture Linnér Översättning av Christos Pappas
Norstedts Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 © 2010 Leonie Caroki och Norstedts, Stockholm Översättning: Christos Pappas Tryckt hos WS Bookwell, Finland 2010 isbn 978-91-1-302993-1
Innehåll Y Förord · 11 Stockholm, mars 2008 · 13 Stockholm, april 2008 · 19 Kriget rasar i Europa, 1941–1942 · 29 1943: Sverige förblir neutralt · 37 Efterkrigstiden: oro, arbete, drömmar · 65 Från företagsvärlden till den internationella diplomatin · 79 Åter hem till Grekland. Lugna men också oroliga år · 101 Mitten av oktober 2008 · 105 Böcker utgivna av Sture Linnér · 111
Stockholm, april 2008
Det är redan fem minuter efter den tid vi hade bestämt. Klockan är 10.35 och jag börjar bli orolig. Vi hade bestämt 10.30, och när man i Sverige säger 10.30 så menar man 10.29! Mina tankar avbryts när det ringer på dörren. Klockan är 10.40. Den långa silhuetten riktar sig mot mig, kommer med ett leende närmare och kysser mig lätt på båda kinderna. Han ger mig en tygväska full med böcker. »Den är tung, mycket tung«, säger jag. Han försäkrar mig att den inte alls är tung. Ännu en gång får han mig att känna mig äldre än han, tänker jag. I dag har han inte kommit för att utbyta artigheter eller småprata. Jag känner att han ser på mig yrkesmässigt. Jag frågar honom var han helst vill sitta. »Du vet, jag har mardrömmar«, säger han med låg röst när han sätter sig på kanapén med ryggen vänd mot fönstret. Han ger mig tecken att sitta vid hans sida. »Det är inte bekvämt«, säger jag till honom.
19
»Jag kommer att vrida nacken ur led. Vid min ålder har jag problem med nacken…« I hans ålder tycks det inte finnas sådana problem. Hans livshunger, förmåga att njuta av varje ögonblick, lugnet han känner när allt han önskat sig tycks ha uppfyllts vid vägens slut, gör honom likgiltig för små störningar. Ingenting stör längre, när vi intensivt upplevt alla sidor av ett intressant och samtidigt farligt liv. Som min far sa: »Det finns inget ’jag kan inte’. Det finns bara ’jag vill inte’.« Sture både kan och vill. Han kunde och ville omfamna livet med allt som det frikostigt skänkte honom. Som han själv säger har livet framför allt gett honom oändlig kärlek och ömhet. Hans föräldrar var goda och ömsinta människor. Enkla människor av bondesläkt från södra Sverige. Han talar om dem med värme och kärlek. Fadern, Carl, var en människa utan akademisk skolning. I den intellektuella sonens minne framstår han som en god och vis förälder, som en ömsint make och far. Sture minns hans stora och öppna famn, hans djupa, lugnande röst. Ännu mer intensivt minns han modern Hannas yppiga figur och varma famn. I hans hjärna har bilden av två gladlynta och harmoniska föräldrar etsat sig in. De två bråkade eller trätte aldrig med varandra.
20
De behandlade varandra, och de båda sönerna, med stor ömsinthet. Sture växte upp i Solna, nära Stockholm. Fadern ägnade sig främst åt fastighetsförvaltning. Länge hade de det gott ställt, men Kreugerkraschen medförde ett ras på fastighetsförvaltningens område. Också Stures familj miste sina inkomster. De båda sönerna var redan unga män som skulle studera. Universitetsutbildningen kostade på den tiden mycket pengar. Familjens ekonomi tillät inte föräldrarna att låta bägge sönerna få ta del av den. Viktor, sex år äldre än Sture, studerade vid Schartaus handelsinstitut i Stockholm och tjänstgjorde sedan på Barnängen, som tillverkade bland annat hygien- och hushållsprodukter, och fick där en viktig befattning. Vårens svaga solstrålar belyser min samtalspartners ansiktsdrag där han sitter mittemot mig. Utanför fönstret dominerar Oscarskyrkans klocktorn. Jag betraktar Sture och hans apparition förefaller mig nästan biblisk. Det ovala ansiktet har fina drag. De blå ögonen, som med tiden kommit att sitta djupt, ser med ett lugn som nästan hypnotiserar mig. Hans blick har i dag något barnalikt över sig. Rösten är djup, med små vibrationer, som om den inte kunde nå alla tonlägen.
21
När han talar om sina barnaår följer jag hans rörelser. Det lyser om honom. Han tycks inte längta efter det förgångna. Nej, jag är säker på att han inte längtar tillbaka men han är glad att minnas de lyckliga barnaåren. Hans långa händer är vackert formade och manikyren perfekt. Innanför den ljusa jacka han har på sig märker jag en väst i tyrolerstil, knäppt ända upp till den brokiga slipsens knut. Skjortan är ljusblå. Är det för att matcha ögonens färg? Under de grå flanellbyxorna ser jag mörkt beiga strumpor och ett par välputsade bruna skor. Han är mån om sitt utseende, tänkte jag, något som tyder på ett visst koketteri. Han måste ha fått många grekiska kvinnors och kanske också mäns hjärtan att brinna av oro. Men jag utesluter att han själv brytt sig om manlig skönhet. Hans hjärta slår för kvinnan. För Sture har skönheten i ordets sanna bemärkelse kvinnligt genus. Han dyrkar naturen, konsten och kvinnan. Han dyrkar livet och allt som livet så generöst erbjudit och ännu ger honom. Och han får ta emot livets gåvor därför att han är mottaglig, tacksam, positiv. Han talar grekiska med mig, en fullkomligt korrekt grekiska, långsamt, lågmält och enkelt, ibland
22
nästan mumlande, fast han själv inte hör så bra. Det är som om han viskar till sig själv. Han utstrålar ett fantastiskt lugn. Han meddelar sin far att han vill läsa latin och grekiska. Han möter inget motstånd utan får till svar: »Gör det du har lust till. Visserligen kommer du inte att ha någon framtid med din grekiska. Du kommer inte att tjäna pengar. Men det spelar ingen roll, om det är det du tycker om…« Vid Stockholms universitet studerar han antikens historia och konst. Studierna entusiasmerar honom. Han fortsätter vid Uppsala universitet. Där studerar han latin och antik grekiska. Dessutom börjar han även läsa franska. »Franska?« frågar jag honom häpet. »Varför franska?« De äldre svenskarna talar bruten engelska, de unga perfekt engelska. Men jag har hittills inte träffat någon svensk som talar någotsånär franska. Han småler: »Ah! På den tiden hade jag Jean Gabin som idol, du vet… den franske skådespelaren. I sina filmer visade han sådan ömhet för kvinnorna. Han älskade det som kvinnorna utstrålar, sensualitet och sexualitet. Han njöt i fulla drag av båda, men med stor respekt för det kvinnliga könet. Och det gjorde att jag identifierade mig med honom.« När han talar med mig om Kvinnan kom jag att
23
tänka på ett möte vi hade året dessförinnan, en dag i februari, när jag hade bjudit honom på lunch. Då skrev jag i min dagbok: En lång och smal, något böjd silhuett. Jag tar emot Sture Linnér kl. 12.30 för lunch i ambassadresidenset. Denna lunch för två hade jag lovat honom för flera månader sedan. Det händer mycket ofta att vi sitter bredvid varandra vid officiella, ibland tröttsamma, banketter. Samtalen med honom gör dem mycket mer uthärdliga och lättsamma, trots att diskussionen med honom inte är lättsam. Biografiska uppgifter i en av hans till grekiska översatta böcker betecknar honom som diplomat, filolog, och författare. Hedersprofessor i grekiska språket och litteraturen vid Uppsala universitet, där han 1943 disputerade på en avhandling om Palladios. Personlig vän till Dag Hammarskjöld som gav honom höga poster i Förenta Nationerna. Han var Dags speciella sändebud för FN i Kongo fram till dess generalsekreteraren så tragiskt omkom vid en flygolycka. När jag hälsade honom välkommen gav han
24
mig sitt senaste »barn«, en bok med titeln »Från Alexander till Augustus« som just kommit ut. Jag tycker mig se en viss stolthet i hans blick. Han kysser mig vänligt på kinderna. Vi talade inte om vädret och utbytte inte de vanliga fraserna. Vi började tala om hans bok.
* Han var, säger han, en ung man på omkring tjugofyra år när han inbjöds att komma hem till borgmästaren i den lilla staden Karpenisi. Vid något tillfälle visar sig en mycket ung flicka, nära nog ett barn, med underbart vackra bruna ögon, vit hy, mörkt brunlockigt hår och med nätt och fin figur. Borgmästaren presenterar stolt sin enda dotter för den unge svensken. Hon hälsade på honom med sedesamt sänkt blick. Efter en kort stund drog hon sig tillbaka, viskande några ord som Sture inte uppfattade och lämnade de båda männen ensamma. Dagens hetta, strövtågen tillsammans med flickans far på de steniga gatorna, fattigdomen och misären han mött tog på den svenske gästens krafter, och han drog sig mycket tidigt tillbaka till sitt sovrum. Utmattad överlämnade han sig i Morfei armar för att glömma tröttheten och allt elände han sett.
25
Han visste inte hur många timmar som gått, när han skrämd vaknade av att dörren till hans rum gnisslade. Han tände den lilla oljelampan som stod på det gamla nattduksbordet. Den skygga flickan med den sänkta blicken som han hade sett för några timmar sedan stod nu framför hans säng, med åtrå i ögonen. Hon börjar klä av sig. Han ber henne vänligt gå sin väg men det gör hon inte. Helt naken står hon framför honom. Då säger han med bestämd röst till henne att gå. I stället lägger hon sig snabbt bredvid honom. Hennes nakna och spänstiga kropp kommer i beröring med hans. Det börjar hetta i kroppen på honom men han lyckas hålla huvudet kallt, går upp ur sängen och visar henne bestämt på dörren. Till slut förstod hon att hon inte hade något annat val, samlade ihop sina kläder och tassade iväg. Sture minns att han var mycket nära att ge efter för frestelsen. Men tanken på vad detta skulle ha inneburit för alla parter gjorde att han motstod den. På den tiden ansågs åtminstone i Grekland en flickas oskuld vara det mest värdefulla hon ägde. Ve den man som förförde henne utan att sedan gifta sig med henne! Så kallade hedersmord förekom ofta. Plötsligt avbryts dessa mina tankar av Sture som frågar: »Vad tänker du på? Har jag sagt något som du ogillar?«
26
»Nej, nej, inte alls. Jag tänkte helt enkelt på det du sa för en stund sedan, nämligen att du har mardrömmar. Vad händer?« »Varje natt vaknar jag i djup ångest vid tretiden på morgonen. Jag måste stiga upp för att sansa mig. Jag kan inte somna om före gryningen. Sedan vaknar jag sent på morgonen, lugn och utvilad.« Jag ser förundrad på honom. »Ja, ja, du kan inte föreställa dig vad en mardröm innebär, hur fasansfullt kriget är.« »Berätta!«