9789147088607

Demokrati Frihet Sexualitet Texter i samtida politisk teoriMakt Rättvisa Global Rättvisa Mångkulturalism Postkolonialism Ludvig Beckman Maria Carbin Eva Erman

Andreas Gottardis Ulf Mörkenstam Sofia Näsström

Jouni Reinikainen Maria Wendt

Upplaga 2

Förord Modern politisk teori innefattar ett tänkande som på en och samma gång kan framstå som tidlöst och som intimt förknippat med sin samtids politiska och sociala verklighet. Inom ämnesområdet samsas på ett intrikat sätt en diskussion av de eviga frågorna om makt och rätt med aktuella politiska problem och frågeställningar. Ett sätt att uttrycka det är att politiska teoretiker diskuterar vissa grundläggande frågor fram och tillbaka genom århundraden – men de gör det ständigt på nya sätt och under nya omständigheter.

Så grubblar vi än i dag, i Platons eller Machiavellis efterföljd, över hur man egentligen kan förstå vad politik är, hur maktrelationer kan upprätthållas eller hur ett rättvist och gott samhälle kan skapas. Men samtidigt innebär politiska, ekonomiska och sociala omvälvningar att den teoretiska diskussionen om politik ständigt måste omprövas och förnyas. Tanken med denna antologi är att presentera och introducera olika teman i samtida politisk teori som vi menar kan läsas både som moderna diskussioner av uråldriga politiska dilemman eller problem och som en form av nutida ”svar” på de politiska utmaningar som samtiden för med sig.

Makt och frihet utgör bokens första teman. Vad är makt, och hur utövas den? Är den individuell eller strukturell till sin karaktär, synlig i det offentliga rummet eller tyst verksam i det fördolda? Frågan om maktens natur är central för politisk teori då den handlar om vem som har makten att definiera vad som över huvud taget ska betraktas som ett politiskt problem. Vem bestämmer den politiska dagordningen? Hur man ser på makt är också starkt förbunden med frågan om frihet. Frihetens historia är i första hand en historia om dess begränsning, om en kamp gentemot såväl yttre religiösa, politiska och ekonomiska krafter som inre krafter i form av rädslor och självcensur.

I bokens avsnitt om frihet presenteras några sätt att se på frihet som har haft stort inflytande över den aktuella politiska debatten. Även i temat om sexualitet och politik berörs frågor om makt och frihet, men här förs diskussionen utifrån ett feministiskt perspektiv.

I bidragen diskuteras hur definitioner av det politiska, och hur gränsdragningen mellan privat och offentligt, naturligt och politiskt, kärlek och förtryck, döljer ojämlika könsrelationer. På olika sätt resonerar texterna i detta tema kring frågan: Hur kan mäns makt över kvinnor upprätthållas – i kärlekens namn?

Politisk teori sysslar inte bara med frågor om makt, frihet och sexualitet, utan också med den politiska ordningens natur. Demokrati har idag blivit den bärande formen för politisk legitimitet. Såväl demokratiskt valda som icke valda politiker världen över deklarerar att de är demokrater. I boken presenteras tre centrala problemställningar

6 inom demokratiforskningen. Frågorna gäller demokratibegreppets innebörd, de konflikter som finns mellan demokratiska och andra värden, liksom frågan hur en demokratisk ordning – som eftersträvar politisk jämlikhet – kan försvaras: Varför demokrati till att börja med?

Liksom demokrati är frågan om rättvisa central såväl i den teoretiska som i den politiska debatten. Dagens diskussion om den svenska välfärdsstaten handlar i mångt och mycket om hur man ska kunna förena kravet på individuell frihet med kravet på samhällelig jämlikhet och rättvisa. Är rättvisa att var och en får skörda frukterna av sitt eget arbete, eller handlar det i stället om att utjämna de skillnader som gör att några till följd av naturliga eller sociala omständigheter har bättre möjligheter än andra att leva ett gott liv?

Samtidigt som dessa frågeställningar pockar på nya teoretiska och praktiska lösningar präglas det politiskteoretiska tänkandet också av vad som sker i omvärlden. Diskussionen om den internationella politiska arenans förändring i ljuset av ökad globalisering har närt en förnyad debatt om rättvisa. För samtidigt som de dominerande teorierna om rättvisa har varit universalistiska i sina anspråk – det vill säga har handlat om rättvisa och demokratisk inkludering för alla – har de förutsatt en politisk samfällighet (nationalstaten) och därmed i praktiken gjort de egna medborgarna till rättvisans subjekt. Men på vilka grunder rättfärdigar vi att nationalstatens gränser ska bestämma vem som får ta del av rättvisans frukter? Det råder enorm fattigdom i världen och klyftorna mellan rika och fattiga tycks inte minska. Om vi antar att alla människor har lika värde, har vi då inte skyldigheter även bortom Sveriges gränser?

I takt med en ökad migration har också frågor om kulturell mångfald och respekt för skillnad kommit upp på dagordningen i västerländsk politisk teori. Politisk mobilisering av olika marginaliserade grupper – inte minst etniska och kulturella minoriteter – har på olika sätt synliggjort de förtrycksmekanismer som utmärker de moderna västerländska demokratierna och den globala världsordningen. I bokens tema om mångkulturalism respektive postkolonialism ifrågasätts de premisser på vilka såväl konkret politik som teorierna om politik vilar. Grundläggande ideal om likabehandling, neutralitet och opartiskhet härdas som konstruktioner som på olika sätt privilegierar en vit, västerländsk position. Kan politik baserad på föreställningar om, och erkännande av, skillnad vara ett alternativ – och hur ska i så fall detta alternativ utformas?

Detta är den andra upplagan av Texter i samtida politisk teori. Vår förhoppning är att de texter vi valt ut och lagt till – i form av frihet, demokrati och global rättvisa – ska ge en fristående och bred orientering i dagsaktuella politiska frågor och samtidigt fungera som

7 en fördjupad introduktion till studiet av politik. Vi har valt texter som vi uppfattar som centrala och betydelsefulla i den teoretiska debatten, men urvalet har också styrts av tanken att texterna ska kunna sättas i relation till, och hjälpa oss att bättre förstå, den aktuella politiska verklighet vi lever i.

Arbetet med antologin har fortgått i flera år och vi har prövat våra studenters tålamod med olika texter och teman. Vi vill härmed tacka dem alla för de stimulerande seminariediskussioner vi haft genom åren och för deras goda kommentarer på kurslitteraturen. Vi vill också passa på att tacka våra lärarkollegor på delkursen för deras synpunkter genom åren och för de återkommande diskussioner vi har om politisk teori. Ett särskilt tack vill vi rikta till Maria Jansson, Rune Premfors och Katharina Tollin.

Frescati i december 2008 Ludvig Beckman

Maria Carbin

Eva Erman

Andreas Gottardis

Ulf Mörkenstam

Sofia Näsström

Jouni Reinikainen

Maria Wendt

8

Innehållsförteckning MAKT Introduktion ________________________________________ Robert Dahl, ur Modern politisk analys, översättning Claes Gylling, Wahlström & Widstrand, 1968. _________________ Steven Lukes, ur Makt – ett radikalt synsätt, översättning Susanna Lindberg, A D Peters and Co, London, 1974. _____________ Michel Foucault, ur Övervakning och straff, översättning C G Bjurström, Arkiv Förlag, 1987, © Editions Gallimard, 1975. ____________________________________________

13 20 32

47

FRIHET Introduktion ________________________________________ 63 Isaiah Berlin, ”Två frihetsbegrepp”, ”Two Concepts of Liberty”, ur The Liberty Reader, D. Miller (red), översättning Susanna Lindberg, Edinburgh University Press 2006. _____________ 70 Hannah Arendt, ”Vad är frihet?”, ur Mellan det förflutna och framtiden, översättning Annika Ruth Persson, Göteborg: Daidalos, 2004. ____________________________________ 81 Quentin Skinner, ”Den politiska frihetens republikanska ideal”, ur Machiavelli and Republicanism, G. Bock, Q. Skinner, M. Viroli (red), översättning Susanna Lindberg, Cambridge University Press, 1990. _____________________ 104 SEXUALITET OCH POLITIK Introduktion ________________________________________ Carole Pateman, ur Det sexuella kontraktet, översättning Susanna Lindberg, Polity Press, 1988. __________________________ Catherine A. MacKinnon, ”Sex och våld: Ett perspektiv”, översättning Cecilia Åse, ur Rape and Society: Readings on the Problem of Sexual Assault av Patricia Searles.

Copyright © 1995. Reprinted by permission of Westview Press, a member of Perseus Books, L.L.C. _______________ Adrienne Rich, ur Obligatorisk heterosexualitet och lesbisk existens, översättning Pia Laskar, Förlaget Matrixx, 1986 och W. W. Norton & Co. _____________________________________

121 127

142

150

DEMOKRATI Introduktion ________________________________________ 171 Robert Dahl, ”En teori om den demokratiska processen” ur Democracy and its critics, översättning Ordfront Förlag, Harvard University Press 1989. Kapitel 8–9 (utdrag). ______ 178

Innehållsförteckning

Fareed Zakaria, ”Den demokratiska tidsåldern” ur The future of freedom. Illiberal democracy at home and abroad, W. W. Norton, 2003, kapitel 1. Översättning Susanna Lindberg ___ 193 Charles Beitz, ”En teori om politisk schysthet” ur Democracy, David Estlund (red.) översättning Susanna Lindberg, Blackwell, 1989. ___________________________________ 205 RÄTTVISA Introduktion ________________________________________ 221 Gerald Cohen, ”Självägarskap, kommunism och jämlikhet: mot den marxistiska teknologiska boten”, ur Self-ownership, Freedom and Equality, översättning Susanna Lindberg, Cambridge University Press, 1995, sid. 116–144. ____________________________ 229 Robert Nozick, ur Anarki, stat och utopi, översättning Margareta Eklöf, Timbro, 2001. ________________________________ 224 John Rawls, ur En teori om rättvisa, översättning Annika Persson, Daidalos, 1996. ____________________________________ 273 GLOBAL RÄTTVISA Introduktion ________________________________________ 291 Thomas W. Pogge, ”Att utrota världens fattigdom: plädering för en utdelning av globala resurser” ur Journal of Human Development, Vol. 2, No. 1, 2001, sid. 59–71, översättning Susanna Lindberg. _________________________________________ 299 David Miller, ”Mot global egalitarism” ur The Journal of Ethics, Vol. 9, 2005, No. 1–2, sid. 55–74, översättning Susanna Lindberg. __ 316 Thomas Nagel, ”Problemet med global rättvisa” ur Philosophy & Public Affairs 33, no. 2, sid. 113–130, översättning Susanna Lindberg. ________________________________________ 327 MÅNGKULTURALISM Introduktion ________________________________________ Will Kymlicka, ur Mångkulturellt medborgarskap, översättning Per Lennart Månsson, Nya Doxa, 1998. _________________ Charles Taylor, ur Det mångkulturella samhället och erkännandets politik, översättning Sven-Erik Torhäll, Daidalos, 1995.__ Susan Moller Okin, Feminism och mångkulturalism: några motsättningar, ETHICS 108 (July 1998) sid. 661–85, översättning Johanna Holmberg._________________________________ Iris Marion Young, ur Att kasta tjejkast, översättning Tommy Bengtsson, Atlas, 2000, med tillstånd från Tönnheim Literary Agency. __________________________________________

341 347 358

369

381

9

10

Innehållsförteckning

POSTKOLONIALISM Introduktion ________________________________________ 391 Edward W. Said, ur Orientalism, översättning Hans O. Sjöström, Ordfront, 1995 ____________________________________ 398 Gayatri Chakravorty Spivak, ”Neokolonialism och kunskapens hemliga agent”, översättning Annika Persson, ur Globaliseringens kultur: den postkoloniala paradoxen, rasismen och det mångkulturella samhället, red C. Eriksson, M. Eriksson Baaz & H. Thörn, Nya Doxa, 1999 och Oxford Literary Review, Vol 13.______________________________ 413 Chandra Talpade Mohanty, ”Med västerländska ögon”, översättning Elisabeth Mansén, ur Globaliseringens kultur: den postkoloniala paradoxen, rasismen och det mångkulturella samhället, red C. Eriksson, M. Eriksson Baaz & H. Thörn, Nya Doxa, 1999 och Feminism Without Borders: Decolonizing Theory, Practicing Solidarity, Duke University Press. © Chandra Talpade Mohanty. ________________________ 420

Makt

Andreas Gottardis

Introduktion

Vad är makt och hur kan utövandet av makt legitimeras? Tidigare i den politiska filosofins historia har tänkare som Thomas Hobbes, John Locke, Immanuel Kant m.fl. kunnat diskutera den senare av dessa frågor i trygg förvissning om att makt kan förstås i termer av en stats förmåga att upprätthålla lag och ordning. I samband med samhällsvetenskapernas utveckling under 1800-talet kom detta förgivettagande att ifrågasättas. Till exempel betraktade Karl Marx de skilda försöken att legitimera utövandet av politisk makt som olika sätt att dölja maktens verkliga natur – vilken enligt honom var ekonomisk och tillhörde den borgerliga samhällsklass som ägde produktionsmedlen. Émile Durkheim, vidare, såg staten bara som en komponent i den mångfald av ”sociala fakta”, vilka han ansåg utövade en tvingande makt i samhället.1 En konsekvens av att marxister och andra har ifrågasatt tanken om staten som den plats där makten har sin självklara hemvist är att det sedan dess inte längre är möjligt att på ett meningsfullt sätt diskutera hur utövandet av makt kan rättfärdigas utan att ta ställning i frågan om maktens natur. Detta är en av orsakerna till att fokus i debatten på senare år kommit att förskjutas mot denna senare fråga.

Denna inledning syftar till att ge en översiktlig introduktion till det samhällsteoretiska studiet av makt genom att utifrån tre representativa texter kortfattat redogöra för och analysera ett motsvarande antal förhållningssätt till makt som spelat en viktig roll för den samtida förståelsen av detta fenomen. Det rör sig om en text av den amerikanske statsvetaren Robert Dahl, en av vår tids mest framträdande demokratiteoretiker, ett avsnitt ur den franske filosofen Michel Foucaults kanske mest berömda verk, Övervakning och straff, samt ett utdrag ur den inflytelserika amerikanske sociologen Steven Lukes viktiga bok Power – a radical view.

Låt mig först tydliggöra en distinktion som alltjämt är av central be-

14

Introduktion

tydelse för hur fenomenet makt uppfattas och studeras, nämligen den mellan ett liberalt och ett strukturellt synsätt på makt. Två av den politiska teorins klassiker kan här med fördel konsulteras i syfte att ge en inledande presentation av denna skillnad. En liberal tänkare som John Stuart Mill utgår från att alla individer är fria att handla som de själva vill. Endast då den enes handlingar medför att den andres frihet i väsentlig grad hindras uppstår ett maktförhållande, vilket i sin tur motiverar ett tvångsingripande från statens sida för att på så sätt neutralisera den hindrande handlingen och återupprätta det ursprungliga tillståndet av frihet.2 En tänkare som Marx, å andra sidan, hävdade att den ekonomiska strukturen, så som denna skapas av produktivkrafter och produktionsförhållanden, påverkar andra delar av samhället i sådan utsträckning att en individs handlingsmöjligheter inte alls kan ses som fria utan tvärtom måste anses vara i hög grad avhängiga av vilken samhällsklass hon eller han tillhör.3 Av de tänkare som behandlas nedan kan Lukes sägas utgå ifrån ett sådant strukturellt synsätt på makt, medan Dahl intar ett liberalt perspektiv. Som vi ska se kan det dock finnas anledning att ifrågasätta huruvida skillnaden mellan dessa båda verkligen är så stor. Inte minst utifrån det poststrukturalistiska synsätt som Foucault brukar förknippas med, förefaller de båda tidigare inte så väsensskilda som det först kan tyckas. Men låt oss ta en sak i taget.

Vad är egentligen makt? Robert Dahl försöker i boken Modern politisk analys att besvara denna fråga med hjälp av begreppet inflytande, varvid han utgår ifrån att inflytande måste uppfattas som en relation mellan aktörer: ”A påverkar B i den utsträckning han får B att göra något som B annars inte skulle göra.”4 Kopplingen mellan inflytande och makt går via staten. Dahl tycks nämligen mena att makt bör förstås som en särskilt stor tillgång till inflytande och eftersom man ofta utgår från att staten genom sitt monopol på brukandet av fysiskt våld är den mest inflytelserika ”aktören” så kan man säga att det är via staten som inflytande blir till makt: ”För när en aktör kontrollerar staten kan han genomdriva sina beslut med statens hjälp. … Staten är kort sagt en särdeles viktig maktkälla.”5 Eftersom utövandet av makt enligt Dahl förutsätter att en aktör A vidtar åtgärder i syfte att påverka en annan aktör B måste man anta att det tills så sker inte föreligger något maktförhållande dem emellan.

Dahls definition utgör i denna mening ett bra exempel på en liberal förståelse av makt. Så länge ingen aktör handlar för att vinna inflytande över någon annan är varje aktör i princip fri att agera som han/hon/den vill. Eftersom det vidare i första hand är de som i någon mening förmår kontrollera staten som är intressanta ur Dahls perspektiv så syftar han med begreppet ”aktör” främst på höga beslutsfattare av olika slag.

Makt

Så långt Dahls förståelse av makt. Men det är, som han skriver: ”en sak att definiera makt och en helt annan att iaktta den.”6 Fastställandet av vilka maktförhållanden som råder mellan olika aktörer i ett givet politiskt system är en empirisk fråga och Dahl diskuterar därför vidare lämpliga metoder för att undersöka detta. Enligt Dahl är det t.ex. möjligt att empiriskt avgöra vilken av ett antal aktörer som besitter störst makt genom att jämföra dessa med avseende på deras respektive förmåga att påverka en given faktor.7 Steven Lukes är kritisk till den liberala syn på makt som bl.a. den unge Dahl gav uttryck för. Han vänder sig framför allt mot tanken att utövandet av makt blott ska förstås som konsekvensen av en given aktörs medvetna val och mot den fokusering på beslutsfattande som springer ur denna uppfattning. En korrekt förståelse av fenomenet makt fordrar enligt Lukes att man tar hänsyn även till såna strukturella faktorer – ”kollektiva krafter och sociala arrangemang”8 – som föregår aktören och som i viss mån styr dennes handlande. Lukes hänvisar i detta sammanhang till ett känt citat av Marx: ”Människorna gör själva sin historia, men de gör den inte efter eget gottfinnande, inte under omständigheter som de själva valt utan under omständigheter, som är omedelbart för handen givna och redan existerande.”9 Tvärtemot det liberala synsättet menar Lukes att människor mycket väl kan vara utsatta för maktutövande även då inga medvetna val har gjorts, trots att inga beslut har tagits. I linje med detta antagande formulerar han om Dahls definition enligt följande: ”A utövar makt över B när A påverkar B på ett sätt som går emot B:s intressen.”10 Lukes definition av makt förutsätter alltså till skillnad från Dahls inte någon medveten intention från den maktutövande aktörens sida. Detta är dock inte den enda viktiga skillnaden, för Lukes definition kräver som synes inte heller att de människor som utsätts för utövandet av makt själva är medvetna om detta. Det är med andra ord inte nödvändigt att A påverkar B så att denne gör något han annars inte skulle göra för att man ska kunna tala i termer av makt, det är fullt tillräckligt att B:s intressen kränks. Även denna föreställning om möjligheten av ett falskt medvetande, d.v.s. att människor kan vara utsatta för den värsta formen av förtryck utan att själva uppfatta detta, går tillbaka till en tänkare som Marx. Lukes påstående att ”människors behov i sig kan vara en produkt av ett system som arbetar mot deras intressen”11 har således mycket gemensamt med den förres antagande att det inte är ”medvetandet som bestämmer livet”, utan ”livet som bestämmer medvetandet”12.

Trots skillnaderna mellan Dahls och Lukes liberala respektive strukturella synsätt på makt finns det skäl som talar för att det senare synsättet bör betraktas som en utveckling av det förra snarare än som ett väsensskilt alternativ. Lukes vidhåller ju för det första synen på makt som

15

16

Introduktion

en relation mellan två aktörer – A och B – där konsekvensen av den enes maktutövande (vare sig nu denne förstås som en individ eller en struktur) är att den andres frihet att agera i enlighet med sina intressen i någon mån hindras eller kränks. För det andra tänker sig även Lukes möjligheten av ett tillstånd som är fritt från maktutövande och menar att det endast är inom ramen för ett sådant tillstånd som en aktörs val kan anses ge uttryck för dennes verkliga intressen. Som Lukes själv uttrycker det: ”Även jag sammankopplar reella intressen med (relativ) autonomi och val.”13 Denna föreställning att människan först i ett tillstånd fritt från förtryck förmår använda sitt förnuft på ett sätt som ligger i hennes (och hela mänsklighetens) intresse delas i regel av de filosofer och samhällsvetare som kan anses tillhöra en upplysningsfilosofisk tradition och förenar därmed tänkare som utgår från ett liberalt synsätt med många av dem som ansluter sig till ett marxistiskt perspektiv.14 När Michel Foucault hävdar att vi kanske bör ”avstå från hela den tradition som låter oss tro att det inte kan finnas något vetande annat än när alla maktrelationer är upphävda och att vetandet inte kan utvecklas annat än befriat från maktens befallningar, krav och intressen”15 deklarerar han sin avsikt att en gång för alla göra upp med denna upplysningsfilosofiska föreställning. Skillnaden mellan det liberala och det strukturella synsättet, så som dessa har formulerats av Dahl och Lukes, förefaller därmed än mindre betydelsefull om vi betraktar dem i ljuset av det poststrukturalistiska synsätt på makt som Foucault företräder.

Längre fram i boken Övervakning och straff använder sig Foucault av Jeremy Benthams ritning av ett fängelse – Panopticon – för att förklara sin syn på hur utövandet av makt fungerar. Idén med detta fängelse är genial i sin enkelhet. Själva byggnaden är cirkelformad. Cellerna är belägna längs med ytterväggarna och omringar ett fristående vakttorn som således är placerat i byggnadens mittpunkt. Fångarna är separerade från varandra i varsin cell. Det listiga med denna konstruktion är vidare att vakttornets fönster är försedda med en slags persienn, vilken hindrar insyn utifrån, medan det alltjämt är möjligt att se ut inifrån tornet. Poängen med denna arkitektur är att den som är satt att övervaka fängelset från sin centrala position i vakttornet kan se allt som händer i de omkringliggande cellerna. Den enskilde fången, å sin sida, kan bara se tornet och vet att han hela tiden kan vara övervakad. Kan, eftersom det är omöjligt att se in i vakttornet. Det sistnämnda är fundamentalt eftersom det automatiserar och avindividualiserar den övervakande makten:

Därmed uppnår Panopticon sin huvudsakliga verkan, näm-

Makt

ligen att göra fången ständigt medveten om att man kan se honom. Tack vare att han är medveten om det fungerar makten automatiskt. Övervakningen blir permanent till sin verkan, även om den i sin handling är diskontinuerlig, makten blir så fullkomlig att den inte behöver utövas, den arkitektoniska anordningen blir en maskin som skapar och underhåller ett maktförhållande som är oberoende av den som utövar den, kort sagt, fångarna är inneslutna i en maktsituation som de själva uppbär.16 Denna förståelse av makt låter sig inte formuleras i termer av en relation mellan A och B då det enligt detta synsätt inte finns någon entydig aktör som ger upphov till ett maktutövande och som skulle kunna ställas till svars för detta. Makten kan i stället liknas vid ett rotsystem som genomtränger samhället i alla dess delar: ”Det rör sig på sätt och vis om en maktens mikrofysik som utnyttjas av organisationerna och institutionerna men vars giltighetsområde på något sätt befinner sig mellan det där stora organisationer fungerar och själva de materiella kropparna och deras krafter.”17 Effekten av denna typ av maktutövande är att allt avvikande utesluts. Minsta tecken på att en individ är onormal leder till en åtgärd från samhällets sida: i skolan, i fängelset, på arbetet o.s.v.

Därför brukar Foucault kalla den här typen av makt för disciplinär eller normaliserande.

Hur ska man då egentligen förstå den form av makt som Foucault talar om? Vad är egentligen makt enligt honom? Som vi har sett menar Foucault att vi bör överge föreställningen om ett tillstånd befriat från makt och den därmed förbundna tanken att människan i ett sådant tillstånd skulle kunna använda sitt vetande på ett frigörande sätt och därigenom ge uttryck för sina verkliga intressen. Foucault hävdar i stället den pessimistiska tanken att makt och vetande ömsesidigt konstituerar varandra och att det därför inte är möjligt för människan att använda sitt förnuft på ett sätt som inte ger upphov till maktutövning. Man bör därför medge att ”det inte finns något maktförhållande utan att ett därmed sammanhängande område av vetande skapas och att det inte heller finns något vetande som inte samtidigt förutsätter och utbildar ett maktförhållande.”18 I motsats till den upplysningsfilosofiska tradition som ser förnuftet som en möjlig väg ut ur ett tillstånd präglat av förtryck sätter Foucault ett likhetstecken mellan dessa: det finns ingen utväg.

Betyder detta att det enligt Foucault över huvud taget inte är möjligt att göra motstånd, att en grupp människor som anser sig vara utsatta för en orättfärdig form av maktutövande gör klokast i att lära sig leva med detta? Nej, tvärtom konstaterar Foucault att ”där makt finns, finns

17

18

Introduktion

motstånd”, men motståndet står aldrig ”i utanförställning i förhållande till makten.”19 För den sene Foucault framstår tillvaron alltså som en ständig maktkamp och den intellektuelles uppgift är dels att avslöja den som sådan, dels att ge sig in i denna kamp, ta de förtrycktas parti och använda politiken strategiskt för att uppväcka en motmakt. Denna kamp kommer dock aldrig att resultera i ett samhälle fritt från maktutövande: ”Omstörtandet av dessa ’mikromakter’ lyder sålunda inte under lagen allt eller intet; det är ingenting som åstadkommes en gång för alla genom att man inför en ny kontroll över samhällsorganisationerna, får organisationerna att fungera på ett nytt sätt eller förstör dem”.20 Frågan om makt har länge intagit en central position inom den politiska filosofin. Det är därför föga förvånande att en mängd olika förhållningssätt kommit att utkristalliseras, av vilka jag här bara kunnat redogöra för ett fåtal. Ur denna kortfattade inledning kan man dock åtminstone sluta sig till att det inte finns något som talar för att det inom överskådlig tid skulle vara möjligt att enas kring hur fenomenet makt bör förstås.

Slutligen kan konstateras att den i politisk-filosofiska sammanhang klassiska frågan om hur man ska förena behovet av ett politiskt system som förmår skapa stabilitet med kravet på att detta ges en utformning som är legitim inte besvaras i någon av texterna här. Är människans rätt till frihet möjlig att förena med nödvändigheten av en politisk gemenskap som är mäktig nog att upprätthålla lag och ordning? Många av de tänkare som under senare år ägnat sig åt fenomenet makt tycks vara så upptagna med att försöka förstå vad makt är att de glömmer bort detta väl så viktiga problem.

Makt Noter 1) Se t.ex. Marx, ”Den tyska ideologin”, Människans frigörelse, Göteborg: Daidalos, 1995; Durkheim, ”Sociologins metodregler”, i Tre klassiska texter, Göteborg: Bokförlaget Korpen, 1991.

2) Se t.ex. Mill, Om friheten, Stockholm: Natur och Kultur, 1967, s. 17.

3) Se exempelvis Marx, ”Det kommunistiska partiets manifest”. För en diskussion om vilken betydelse denna distinktion har för vår förståelse av politik se vidare Henrik Enroth, Stridbarhet och föränderlighet, Statsvetenskapliga institutionen: Undervisningsserien 2002:1, s. 8ff.

4) Robert Dahl i Texter i samtida politisk teori, s. 20.

5) Ibid., s. 27.

6) Ibid., s. 28.

7) Se vidare t.ex. Dahl, ”The Concept of Power”, Behavioural Science, vol. 2, 1957.

8) Steven Lukes i Texter i samtida politisk teori, s. 34.

9) Marx, Louis Bonapartes 18:de Brumaire, Göteborg: Proletärkultur, 1982, s. 11.

10) Steven Lukes i Texter i samtida politisk teori, s. 37.

11) Ibid., s. 37.

12) Marx, ”Den tyska ideologin”, s. 146.

13) Steven Lukes i Texter i samtida politisk teori, s. 45, not 8.

14) Detta gäller åtminstone för den frihetliga tolkning av Marx vilken Lukes anknyter till genom att hänvisa till tänkare som Antonio Gramsci och Georg Lukács.

15) Michel Foucault i Texter i samtida politisk teori, s. 57.

16) Michel Foucault, Övervakning och straff. Fängelsets födelse, Lund: Arkiv förlag, 2001, s. 235.

17) Michel Foucault i Texter i samtida politisk teori, s. 56.

18) Ibid., s. 57.

19) Foucault, Sexualitetens historia 1. Viljan att veta, Stockholm: Gidlunds, 1976, s. 121.

20) Michel Foucault i Texter i samtida politisk teori, s. 57.

19

Rober t Dahl

Modern politisk analys

Som vi har sett är makt och inflytande nyckelbegrepp inom politisk analys. Men egendomligt nog är den systematiska analysen av dessa begrepp av ganska färskt datum, delvis därför att man inte förrän helt nyligen har gjort allvarliga försök att formulera dem tillräckligt noggrant för systematiskt studium. Ni kanske har märkt, att vi hittills faktiskt bara har använt de två termerna utan att försöka definiera dem. Men eftersom förvirring beträffande maktens och inflytandets karaktär har varit orsak till oräkneliga svårigheter för politiska iakttagare, kan vi inte längre uppskjuta denna uppgift. En noggrann undersökning av begreppet makt och det därmed förbundna begreppet inflytande är till god hjälp, om man vill undvika vissa inom den politiska analysen vanliga fällor, vilka till och med mycket sofistikerade iakttagare faller i.

Inflytande Anta att du står i ett gatuhörn och säger för dig själv: ”Jag befaller alla bilförare på denna gata att köra till höger.” Anta också att alla förarna verkligen gjorde som du ”befallde”. Ändå skulle de flesta betrakta dig som en smula vrickad om du framhärdade i att du just hade utövat inflytande över bilförarna och tvingat dem att använda vägens högersida.

Anta å andra sidan, att en polis står mitt i en gatukorsning, där trafiken vanligtvis går rakt fram; han beordrar all trafik att svänga till höger eller vänster: trafiken rör sig åt höger eller vänster när han så befaller. Det sunda förnuftet säger oss då, att polismannen, när han spelar just denna roll, tydligen påverkar bilförarna att svänga till höger eller vänster i stället för att köra rakt fram.

Vårt sunda förnuft resonerar då ungefär så här: A påverkar B i den utsträckning han får B att göra något som B annars inte skulle göra. De

Makt

inflytanderelationer som råder mellan två aktörer, kan illustreras på följande sätt: A

påverkar inte

B

gör

x

A

påverkar

B

gör inte

x

gör

y

Inflytande är alltså en relation – mellan individer, grupper, sammanslutningar, organisationer, stater. Vi kan för bekvämlighetens skull säga, att inflytande är en relation mellan aktörer, varvid en aktör förmår andra aktörer att handla på ett sätt de annars inte skulle ha gjort. Naturligtvis innefattar den här definitionen också fall där aktör A förmår B att fortsätta med något denne nu håller på med men skulle ha slutat att göra, om inte A hade påverkat honom.

I princip kan vi således fastställa att inflytande existerar, och även inflytandets inriktning: vem som påverkar vem. I praktiken är det ofta svårt att upptäcka vem som påverkar vem, men vi uppskjuter granskandet av de praktiska hindren för att kunna ta itu med ett inledande begreppsmässigt problem. Ofta räcker det inte med att veta att somliga aktörer påverkar andra, utan man vill också veta olika aktörers relativa inflytande. Har Thompson större inflytande över borgmästaren än Green? Vilka är de mest inflytelserika i staden när det gäller skolanslag?

Vilka senatorer har störst inflytande i kongressen över utrikesfrågor?

Vilka är de mest inflytelserika länderna i FN när det gäller nedrustningsfrågor? Vilka aktörer har minst inflytande i dessa situationer? Har fattiga i Förenta staterna i allmänhet mindre inflytande över skattefrågor än rika? Man vill kort sagt veta hur stort inflytande aktör A har över aktör B, och man vill jämföra den mängd av inflytande olika aktörer har över andra.

Fem sätt att jämföra inflytande Vi gör här ett uppehåll för att än en gång se hur vårt sunda förnuft definierar inflytande: A påverkar B i den utsträckning A får B att göra något, som B annars inte skulle göra. På något sätt förändrar A alltså B:s beteende i förhållande till vad det annars skulle ha varit. Om så är fallet, varför inte mäta A:s inflytande genom den utsträckning eller den grad B:s beteende har förändrats, jämfört med hur det annars skulle ha varit?

De tre första grundmåtten på inflytande som vi ämnar undersöka vilar alla på denna enkla idé: ju större förändring i något avseende av B:s inre eller yttre beteende som A förorsakar, desto större är A:s inflytande över B.

21

22

Modern politisk analys

Detta sätt att betrakta inflytande är analogt med begreppet kraft inom mekaniken. Inom mekaniken utövar föremål A en kraft på föremål B, om A frambringar en förändring i B:s hastighet. Galileis berömda tröghetslag säger, att en kropp som inte utsätts för yttre påverkan rör sig med oförändrad hastighet i en och samma riktning. Varje förändring i en kropps hastighet tyder således på närvaron av en kraft. Och kraftens storlek är proportionell mot hastighetsförändringens storlek.

Ett föremål utövar alltså större kraft än ett annat på ett tredje, om det första frambringar större förändring av hastighet. Även om man inte bör dra dylika analogier alltför långt, råder det föga tvivel om, att våra idéer om grundmått på inflytande vilar på intuitiva föreställningar, som mycket liknar dem som föreställningen om kraft inom mekaniken vilar på. Grundföreställningen kan i båda fallen illustreras sålunda: A

påverkar

B

A:s inflytande

gör inte x Storleken av gör y1 över B gör y2

Eftersom förändringen från x till y1 är mindre än förändringen från x till y2, är A:s inflytande över B större i det andra fallet än i det första.

Nu övergår vi till några grundmått på inflytande som bygger på denna idé.

1. Graden av förändring i den påverkade aktörens inställning Granska följande exempel: Medlemmarna i en skolstyrelse diskuterar frågan om en höjning av lärarnas löner. En medlem, A, vill behålla lönerna oförändrade. B skulle vilja höja lönerna med 250 dollar per år, C förordar en ökning på 500 dollar och D föreslår 1 000. Styrelsens fyra medlemmar kan åskådliggöras såsom stående längs en linje alltefter storleken av den löneökning de förespråkar: A $0

B $250

C $500

D $1000

Två andra medborgare, Thompson och Green, skulle vilja att styrelsen intog D:s hållning: Thompson: Jag vet, att jag varken kan få A eller C att ändra ståndpunkt, men jag kan få B att gå samman med C och acceptera en ökning på 500

Makt

dollar. B får en mängd affärsuppdrag av mig. Av erfarenhet vet jag, att han är beredd att kompromissa om den summan, om jag ber honom, men jag är säker på att om jag försökte driva honom längre än 500 dollar skulle han bli envis, och då får jag honom inte till något alls.

Green: Jaha, jag vet från tidigare erfarenheter, att inte jag heller kan få C att ändra ståndpunkt. Jag har inget som helst inflytande över C. Men jag kan få både A och B att gå med på 500 dollar.

Thompson: Ja, Green, du har tydligen större inflytande över A än jag.

Vi tycks båda ha lika stort inflytande över B, och ingen av oss har något inflytande över C. Om Thompson och Green hade rätt i sina inledande antaganden, skulle man vara benägen att instämma i Thompsons slutsats. I det här fallet, liksom i många andra när man säger att en aktör har ”större” inflytande än en annan över en tredje aktör menar vi, att den förste är i stånd att framkalla en större förändring av den tredjes inställning.

Men det är inte alltid tillfredsställande, eller ens möjligt, att mäta olika politiska aktörers relativa inflytande på detta sätt. Vi känner exempelvis inte alltid till de olika aktörernas ursprungliga inställning, inte heller hur mycket de verkligen har ändrat sig. Inom politiken intar individer ibland extrema ståndpunkter i förhandlingssyfte, de hoppas att på så sätt till slut nå en kompromiss, som står mycket nära eller till och med är identisk med deras egentliga, men dolda, ursprungliga inställning. En av de viktigaste politiska färdigheterna – en av anledningarna till att praktisk politik är en konst – är faktiskt förmågan att avslöja en förhandlingsståndpunkt, och att gissa sig till hur mycket den skiljer sig från motståndarens ”verkliga” ståndpunkt. En annan färdighet är raka motsatsen: förmågan att dölja sin egen verkliga ståndpunkt och skapa trovärdighet för den egna förhandlingsståndpunkten.

Dessutom är det inte alltid möjligt att avgöra, om en viss ståndpunktsändring är större eller mindre än någon annan förändring. Om A, i fallet med skolstyrelsen, ändras till B:s ståndpunkt och C till D:s, vilken förändring skulle då vara den största? Visserligen är mindre pengar inblandade i A:s förändring, men A kanske sätter mycket högre värde på att vara ekonomisk än C; han kanske är mycket mer motvillig att ändra sig till B:s ståndpunkt, än C till D:s. I den betydelsen är det rimligt att säga, att det krävs mer inflytande att påverka A att rösta för en ökning med 250 dollar, än att påverka B att rösta för en ökning med 500 dollar. Vad vi behöver är, kort sagt, ett mått på vad som skulle kunna kallas den psykologiska distans, som en förändring innebär. Detta antyder det andra grundmåttet på inflytande.

23

24

Modern politisk analys

2. Den subjektiva psykologiska kostnaden för accepterande Granska till exempel olika medlemmar i en fackförening inför ett strejkhot. Vissa medlemmar har kanske en sparad slant, med tanke på strejker, andra har ingenting alls. Det är mycket möjligt att en fackföreningsledare, som har tillräckligt inflytande för att övertala den förstnämnda gruppen att rösta för strejk, inte alls har nog inflytande att övertala den andra gruppen. För de medlemmar som inte har några besparingar, verkar troligen ”kostnaderna” för en strejk mycket större, än för dem som har sparat. Följaktligen krävs det motsvarande större inflytande för att övertala den andra gruppen att strejka.

På samma sätt krävs det mer inflytande för att påverka pacifister att stödja den allmänna värnplikten än militarister, isolationister att stödja FN än internationalister, sydstatsdemokrater att stödja medborgarrättslagstiftning, än nordstatsdemokrater.

I praktiken kan detta grundmått naturligtvis inte alltid användas, eftersom vi inte alltid vet hur stora skillnaderna är mellan olika individer i verklig psykologisk kostnad för accepterande. Inte desto mindre gör man ofta gissningar, baserade på kända skillnader i värderingar och ställning. Och utan tvivel skulle en hel del förvirring beträffande relativt inflytande kunna undvikas, om de förutsättningar som rör subjektiv kostnad vore fullständigt klarlagda.

3. Skillnaden i sannolikhet för accepterande Följande yttrande antyder detta grundmått: Över kongressman X har Jordbrukarnas centralorganisation ett enormt inflytande, handelskammaren avsevärt mindre och AFL-CIO nästan inget. Under årens lopp har centralorganisationen lärt sig, att allt de behöver göra, när kongressman X inte tänker rösta för ett lagförslag som de vill ha igenom, är att ringa upp honom och antyda hur organisationen ställer sig till frågan. Chanserna är 9 på 10 att han röstar som de vill.

Under liknande omständigheter beträffande affärsfrågor, kan kommerskammaren få honom att ändra sig ungefär en gång av tre. AFLCIO däremot påverkar honom till sin fördel mindre än en gång på tio.

Exemplet illustrerar också några av svårigheterna med detta mått.

För det första fordrar välgrundade uppskattningar av ”chanser” eller sannolikhet antingen slumpartade händelser, såsom att singla slant eller kasta tärning, eller också att ett stort antal likvärdiga händelser inträffat tidigare. Politiska beslut är vanligtvis varken slumpartade eller likvärdiga. Följaktligen är det i allmänhet svårt att beräkna sannolikheter utom på mycket lösa grunder. För det andra är det ofta svårt att känna till den ursprungliga sannolikheten för en viss händelse, därför att de olika deltagarnas ursprungliga inställning, som vi redan har på-

Makt

pekat, ofta är okänd. Slutligen är blott och bart skillnaden i sannolikhet inte ett fullt tillfredsställande mått, just därför att det inte tar med i beräkningen något av de två tidigare måtten: i vilken utsträckning inställningen förändras och de psykologiska kostnaderna för samtycke.

4. Inflytande på olika områden Granska ett yttrande som det följande: I stort sett är majoritetsledaren den inflytelserikaste mannen i Förenta staternas senat. En kommittéordförande är vanligtvis en av de mest inflytelserika, när det gäller frågor som faller inom hans kommittés jurisdiktion, men på andra frågor utövar han mestadels föga mer inflytande än den vanlige medlemmen. Majoritetsledaren å andra sidan brukar vara mycket inflytelserik i praktiskt taget varje fråga som kommer inför senaten.

Hittills i vår analys har gensvaret från dem som utsatts för inflytande betraktats som ungefär likvärdiga och därför jämförbara. Alla handlingar har antagits vara av i stort sett samma slag. De olika skolstyrelsemedlemmarnas åsikter om lärarlönerna till exempel är jämförbara därför att de alla gällde samma ämne: lärarnas löner. Men kan vi jämföra olika aktörers relativa inflytande, när de påverkar andra aktörer i olika slags frågor? Om det exempelvis framkom, med hjälp av något av de tre sätt att mäta vi redan har diskuterat, att president Truman hade större inflytande än president Eisenhower i utrikespolitiska frågor, men president Eisenhower hade större inflytande i inrikespolitiska frågor, skulle vi då kunna sammanföra dessa båda olika frågor i en enda gemensam ”ram”, och på så sätt avgöra vilken av de båda presidenterna, som hade störst inflytande över kongressen, när det gäller dess hela handlingsområde?

Detta är ett besvärligt problem, som man ännu inte har funnit någon helt tillfredsställande lösning på. Under tiden är det emellertid möjligt att undvika några av de fällor, som iakttagare regelbundet faller i, när de försöker analysera inflytande.

För det första är ett påstående om inflytande så gott som meningslöst, om det inte klart visar vilket område det syftar på. När man hör talas om eller läser om att X är mycket inflytelserik, är den korrekta frågan: ”Inflytelserik över vad?” Misstaget att inte ständigt ställa denna enkla fråga leder ofta politiska iakttagare vilse.

För det andra kan det, även när olika inflytelsesfärer är klart angivna, vara svårt eller omöjligt att säga vilken av flera aktörer, som är inflytelserikast över hela sitt inflytelseområde. Ett motsvarande problem uppstår om vi försöker jämföra två idrottsmän, som tävlar inom olika sportgrenar. Är Eusebio en bättre idrottsman än Cassius Clay?

25

26

Modern politisk analys

Det finns för närvarande inget entydigt bästa sätt att lösa problemet med olika aktörers olika inflytande på olika nivåer av flera olika ämnesområden. Det viktigaste en som studerar politik kan lära sig av detta är att det är nödvändigt med försiktighet och tydlighet när det gäller att jämföra inflytande inom flera ämnesområden. Liksom i många andra fall är det klokt att inom politisk analys specificera huruvida vi adderar apelsiner eller äpplen, eller apelsiner och äpplen.

5. Antal personer som låter sig påverkas Om Green kontrollerar 5 000 röster och Thompson 10 000 verkar det rimligt att säga, att Thompson har större inflytande vid val än Green.

Att använda antalet personer som påverkas på ett visst sätt som ett mått på inflytande är så närliggande och självklart, att man skulle kunna tro det är en felfri metod. Tyvärr har detta, liksom andra grundmått, sin begränsning, vilket har antytts när vi diskuterade de andra måttsätten. Green kanske kan förmå sina väljare att förändra sin inställning mer än Thompson kan. Eller Green kanske kan behärska sina väljare till och med när nackdelarna vid ett accepterande verkar väldigt stora för dem, under det att Thompson bara kan få sina väljare att göra saker som de inte tillmäter någon större betydelse. Eller Greens kontroll kan vara ännu mer entydig: sannolikheten att de väljare som han kontrollerar gör vad han ber dem är praktiskt taget hundraprocentig, under det att Thompsons kontroll är mycket osäkrare. Slutligen kanske Green kan kontrollera sina väljare över ett bredare ämnesområde än Thompson. Green kanske kan ställa upp sina 5 000 röster vid alla slags val, lokala, delstatliga eller nationella, eller vid varje folkomröstning, under det att Thompson kan ställa upp sina 10 000 röster bara vid lokala val.

Sammanfattning Alla de fem grundmått för inflytande som vi har undersökt bidrar till att belysa några viktiga aspekter av inflytande. Alla fem har sina begränsningar. Analysen ger upphov till följande föreskrifter för den som studerar politik: 1. Sök efter information som tillåter dig att använda så många måttsätt som möjligt när det gäller att bestämma relativt inflytande.

2. Anpassa din jämförelse till det slags information som är tillgänglig.

3. Var noggrann. Ett paradigm för jämförande av inflytande kan se ut så här: —————— har större inflytande än ——————— med hänsyn till —————-enligt måtten ——————— och ———————

Makt

4. Var ständigt medveten om vad du har varit tvungen att utelämna vid din bedömning. (I det följande skall vi upprepade gånger bryta mot var och en av dessa regler, utom denna sista!)

Potentiellt inflytande kontra verkligt inflytande Det är en sak att beskriva eller mäta olikheter i inflytande, men en helt annan sak att förklara dessa olikheter. Som vi redan har sett (i kapitel 3), kan vi reducera orsakerna till varför vissa individer eller grupper får större inflytande än andra över vissa beslutsområden, till tre: 1. Vissa aktörer har större politiska tillgångar till sitt förfogande än andra.

2. Vissa aktörer använder mer av de tillgångar de förfogar över för att vinna politiskt inflytande.

3. Vissa aktörer använder sina tillgångar skickligare eller effektivare än andra.

Det är således viktigt att skilja mellan en viss aktörs tidigare eller nuvarande inflytande över något beslutsområde, hans sannolika framtida inflytande, och hans maximala potentiella inflytande, om han skulle använda alla de politiska tillgångar han förfogar över med yttersta skicklighet för att vinna inflytande inom beslutsområdet. En aktörs aktuella inflytande inom ett givet område är alltid (eller nästan alltid) mindre än hans maximala potentiella inflytande.

Makt Nu är det lätt att inse, varför vissa individer försöker öka sitt inflytande genom att vinna kontroll över staten. För när en aktör kontrollerar staten kan han genomdriva sina beslut med statens hjälp. Eller mer konkret: han kan använda statens monopol på fysisk tvång för att försöka säkerställa ett accepterande av sin politik. Men man kan försöka erhålla accepterande inte bara med hjälp av strategi, utan också med hjälp av belöningar. Och kontroll över staten innebär vanligtvis att man får tillgångar som kan användas till att skapa stora belöningar likaväl som hårda straff. Staten är kort sagt en särdeles viktig maktkälla. Låt oss undersöka detta närmare.

Två slags inflytande urskiljes ibland för att ägnas speciell uppmärksamhet: 1. Tvångsinflytande: inflytande baserat på hotet om, eller utsikten av, ytterst stränga straff eller stora förluster, speciellt fysiskt straff, tortyr, fängelse och döden.

27

28

Modern politisk analys

2. Säkert inflytande: inflytande där sannolikheten för acceptera det/detta är mycket stor.

Hur man skall upptäcka och mäta makt Det är en sak att definiera makt och en helt annan att iaktta den. Hur ska vi kunna direkt iaktta maktförhållanden, och i synnerhet, hur ska vi i realiteten kunna bestämma olika aktörers relativa makt? Kort sagt: hur ska vi, med avseende på varje särskilt politiskt system, kunna besvara frågan: ”vem styr”?

Det har gjorts försök att studera maktförhållanden i experimentella situationer, i laboratorier, eller under andra omständigheter, där iakttagaren kan kontrollera situationen ganska väl. Fastän dessa ansträngningar ibland är intressanta och nyttiga är de uppenbarligen långt från verkligheten. Vi vill veta vem som styr i Jonesville eller Washington eller Moskva, inte i en konstlad situation. Vi vill veta hur makten är fördelad bland de olika medlemmarna i ett konkret politiskt system. Vi behöver denna kunskap innan vi kan fortsätta till andra viktiga frågor: vilket slags politiskt system är det? Hur ska vi klassificera det? Kommer aktörerna med störst eller minst makt från ett visst socialt eller ekonomiskt skikt i samhället? Om så är fallet, från vilket skikt? Om inte, från vilka skikt hämtas de? Vilka målsättningar och värderingar har de mäktigaste aktörerna? De något mindre mäktiga? Hur mycket skiljer de sig?

Vilka förändringar äger rum i ledningens ursprung? Inom maktfördelningen?

Utanför laboratorierna finns det fyra grundläggande metoder att iaktta maktförhållanden för att kunna se på vilket sätt makten är fördelad mellan medlemmarna i ett politiskt system. Var och en har både föroch nackdelar. Ingen av dem är perfekt. Använd med omdöme kan var och en av dem vara ett mycket värdefullt undersökningsinstrument.

För det första kan man utgå från antagandet att en aktörs makt är nära förbunden med hans ställning inom en officiell eller halvofficiell hierarki. Vilka innehar poster inom ett politiskt system? Vilka innehar de ”främsta” tjänsterna? De mindre betydande tjänsterna? Inga tjänster alls? Vilka grupper är överrepresenterade eller underrepresenterade bland dem som är i tjänsteställning?

Denna metods stora fördel är dess enkelhet. Officiella hierarkier är vanligtvis klart markerade, innehavarna är tydligt angivna, protokollen är utförliga, informationen är lättåtkomlig. Metoden är speciellt användbar när det gäller att upptäcka historiska förändringar i stor skala och omfattande skillnader mellan vidsträckta politiska system, såsom den jordägande klassens nedgång inom engelsk politik och andra sociala och ekonomiska skikts uppdykande. Metoden är också till hjälp vid avslöjande av mönstren i relationer mellan olika elitgrupper – i hur hög

Makt

grad är exempelvis innehavarna av hög social ställning, hög ställning inom affärsvärlden, hög militär ställning och hög politisk ställning identiska?

Den stora svagheten med metoden är naturligtvis det osäkra antagande den vilar på, ty en formell ställning är inte nödvändigtvis nära förbunden med makt. Denna metod avslöjar inte nödvändigtvis den grå eminensen, kungamakaren, den politiske pampen eller den personliga rådgivaren; inte heller skulle den registrera makten hos en klass eller ett skikt som styr indirekt genom att tilldela andra formella tjänster.

För att komma förbi dessa svagheter kan man använda sig av en andra metod: man kan förlita sig på välplacerade bedömare. Det var den metoden som användes vid undersökningen av regionshuvudstaden, och den har allmänt imiterats. Om man rättar till det förbiseende av olika områden för inflytande som förvrängde den ursprungliga undersökningen och många av dess efterföljare, kan denna metod bli mycket användbar. Den är relativt enkel, snabb och billig. Bedömningarna från en uppsättning iakttagare kan lätt kontrolleras genom andras bedömningar.

Metodens stora nackdel är att den utlämnar oss till bedömarnas godtycke och hur ska vi kunna avgöra vilka som är de bästa bedömarna? Även synbarligen välplacerade iakttagare kan bli vilseledda av falska rykten; de kan tillskriva någon stor makt som har föga eller ingen. Behöver vi då fler bedömare, som kan bedöma bedömarna? Eller kan vi på något sätt tränga bakom bedömarnas omdömen och komma fram till en egen, oberoende bedömning?

Den tredje metoden består i att tränga bakom fasaden av formell ställning och renommé genom att studera deltagande i beslutfattandet.

Vilka aktörer deltar i realiteten oftast, när det gäller att fatta beslut inom det ena eller andra verksamhetsområdet? Vilka deltar i flera eller många olika aktiviteter och vilka är högt specialiserade? Denna metod inriktar sig på vad folk gör (eller åtminstone vad de och andra säger att de gör), inte på formella poster eller anseende. Dessutom kan den hjälpa oss att spåra upp olika maktmönster; vi kan skilja makten inom ett ämnesområde från makten inom ett annat, allmän makt över många ämnesområden från den specialiserade makten hos en aktör som är aktiv bara inom ett ämnesområde.

Metodens stora nackdel är emellertid, att deltagande eller aktivitet inte är samma sak som makt. En president och hans privatsekreterare kanske båda deltar i landets alla större regeringsbeslut, men det skulle vara vansinne att därav dra slutsatsen att deras respektive inflytande skall vara ens tillnärmelsevis lika stort.

För att övervinna denna nackdel skulle man kunna tillgripa en fjärde metod: att väga aktiviteterna hos olika deltagare i beslutsfattandet.

29

30

Modern politisk analys

Man kan skapa mått med hjälp av något slags operationell definition av ett eller flera av de tidigare diskuterade grundmåtten.

En undersökning rekonstruerade exempelvis tämligen detaljerat en uppsättning beslut som under en tidsperiod fattats i New Haven, Connecticut. Med utgångspunkt från det rekonstruerade protokollet över skilda beslut inom olika ämnesområden, försökte författaren avgöra vilka av deltagarna som oftast hade kommit upp med förslag, som senare låg till grund för den faktiska politiken, eller vilka som med framgång hade motsatt sig förslag framlagda av andra. Det antogs, att de aktörer som inte bara deltog i besluten utan också var mest framgångsrika enligt dessa kriterier hade störst inflytande.1 Metodens stora fördel är att den använder en visserligen grov men dock operationell test för att uppskatta den relativa makten hos olika beslutsdeltagare, och på så sätt gör det möjligt för iakttagaren att komma förbi det som blott och bart är tjänsteställning, anseende och aktivitet. En nackdel med metoden är den tid det tar att tillräckligt detaljerat rekonstruera besluten; en annan att operationella definitioner ibland måste vara så grova, att de är öppna för allvarlig kritik. Vem är till exempel mäktigast inom ett givet ämnesområde: en som kommer upp med två förslag, som senare antas utan protester, en annan som genomdriver ett förslag, trots mycket starkt motstånd i början, eller en tredje som framlägger 20 förslag till politik, men bara lyckas med att få en tredjedel av dem antagna?

Varje metod att upptäcka och mäta makt har sålunda vissa bestämda för- och nackdelar. Ingen är idiotsäker. Utan sunt förnuft och omdöme kan de alla ge orimliga resultat. Men använd med skicklighet är var och en mycket användbar.

Några vanliga misstag vid maktanalys Det är lätt att förstå, varför analysen av makt är så rik på fällor. Här är några vanliga misstag som den föregående diskussionen bör hjälpa en att upptäcka och undersöka: 1. Underlåtenhet att klart skilja mellan att delta i ett beslut, påverka ett beslut och beröras av beslutets konsekvenser.

2. Underlåtenhet att identifiera det område, eller de områden, inom vilka en aktör sägs ha makt.

3. Underlåtenhet att skilja mellan olika grader av makt, till exempel att jämställa påståendet att makten är ojämnt fördelad inom ett politiskt system med påståendet att systemet styrs av en härskande klass.

4. Sammanblandning av en aktörs tidigare eller nuvarande makt med hans potentiella makt, speciellt genom att anta att ju större politiska resurser en aktör har tillgång till, ju större måste hans makt vara.

Makt

5. Jämställandet av en aktörs väntade framtida makt och hans potentiella makt, speciellt på grund av att man bortser från skillnader i incitament och skicklighet.

Not 1) Robert A. Dahl, Who Governs? (New Haven: Yale University Press 1961)

31

Steven Lukes

Makt – ett radikalt synsätt Maktens tredje dimension

Introduktion Denna korta bok presenterar en begreppslig analys av makt. Jag skall här argumentera för ett sätt att se på makt (det vill säga ett sätt att identifiera det) som är radikalt både i teoretisk och politisk mening (och jag ser dessa båda betydelser som intimt förknippade med varandra i detta sammanhang). Det synsätt som jag skall försvara hävdar jag är värderingsgrundat på ett outplånligt sätt och ”i grunden omtvistat” [15]1 å ena sidan, och empiriskt användbart å den andra. Jag skall försöka visa varför detta perspektiv är överlägset alternativa perspektiv. Jag skall vidare försvara dess värderingsgrundade och omtvistade karaktär och framhålla att den inte alls är någon brist, och jag skall hävda att perspektivet är ”funktionellt”, det vill säga empiriskt användbart så till vida att hypoteser kan formas med hjälp av det som i princip är möjliga att bevisa eller förklara för falskt (trots just nu ihärdigt dryftade argument om motsatsen). Jag skall till och med ge exempel på sådana hypoteser, och med några av dem skall jag gå så långt som att hävda att de är sanna.

Under resonemangets gång kommer jag att beröra ett antal frågor – metodologiska, teoretiska och politiska. Bland de metodologiska frågorna återfinns behaviorismens gränser, värderingars roll vid förklaringar och metodologisk individualism. Bland de teoretiska frågorna hittar vi frågor om pluralismens gränser eller inneboende partiskhet, om falsk medvetenhet och om verkliga intressen. Bland de politiska frågorna finns de tre berömda nyckelfrågeområdena som studerats av Robert Dahl [12] i New Haven (urban sanering, offentlig utbildning och politiska utnämningar), fattigdom och rasrelationer i Baltimore, och luftföroreningar. Dessa frågor kommer inte att diskuteras i sig, utan kommer bara att nämnas på relevanta ställen i resonemanget. Detta resonemang är till sin natur kontroversiellt. Och faktum är att det är en viktig del av mitt argument.

Resonemanget börjar med en granskning av ett perspektiv på makt

Makt

och därmed besläktade begrepp som har djupa historiska rötter (i synnerhet i Max Webers tankar), och som fick stor genomslagskraft bland amerikanska statsvetare under 1960-talet genom Dahls och andra pluralisters arbete. Detta perspektiv kritiserades senare som ytligt och begränsande och ansågs leda till ett oberättigat hyllande av den amerikanska pluralismen, som här framställdes som om den uppfyllde de demokratiska kraven. Kritiken kom i synnerhet från Peter Bachrach och Morton S. Baratz i en berömd och inflytelserik artikel, ”The Two Faces of Power” [2], och en andra artikel [3], som senare kom att ingå (i omarbetad form) i deras bok Makt och fattigdom [4]. Deras resonemang blev i sin tur föremål för en kraftig motattack från pluralisterna, särskilt Nelson Polsby [30, 31], Raymond Wolfinger [37, 38] och Richard Merelman [20]; men det har också föranlett några mycket intressanta försvar, som till exempel Fredrick Freys [14], och åtminstone en högst intressant empirisk tillämpning i Matthew Crensons bok The UnPolitics of Air Pollution [9]. Jag hävdar att pluralisternas perspektiv faktiskt var bristfälligt av de skäl som Bachrach och Baratz lägger fram och att deras eget perspektiv når längre, men att det i sin tur inte når tillräckligt långt och att det behöver en genomgripande förstärkning. Mitt tillvägagångssätt blir att rita upp tre begreppsliga kartor, som förhoppningsvis kommer att visa de karakteristiska särdragen i dessa tre maktperspektiv: det vill säga, pluralisternas perspektiv (som jag kallar det endimensionella perspektivet), deras kritikers perspektiv (som jag kallar det tvådimensionella perspektivet) och ett tredje maktperspektiv (som jag kallar det tredimensionella perspektivet). Jag skall sedan diskutera deras respektive styrkor och svagheter, och med olika exempel skall jag försöka visa att det tredje perspektivet gör det möjligt att genomföra en djupare och mer tillfredsställande analys av maktrelationer än något av de båda andra. […]

Det tredimensionella perspektivet Det råder inget tvivel om att det tvådimensionella maktperspektivet har en klar fördel jämfört med det endimensionella: frågan om kontrollen över den politiska agendan och de sätt på vilka potentiella frågor hålls utanför den politiska processen införlivas i analysen av maktrelationer.

Inte desto mindre är det enligt min åsikt otillräckligt i tre avseenden.

Först och främst är kritiken av behaviorismen alltför inskränkt, eller, för att uttrycka det annorlunda: det tvådimensionella perspektivet ägnar sig fortfarande alltför mycket åt behaviorism, det vill säga, åt att studera det öppna ”faktiska beteende” där ”konkreta beslut” i konfliktsituationer ses som paradigmatiska. Genom att försöka smälta samman alla

33

34

Makt – ett radikalt synsätt

fall där potentiella frågor utesluts från den politiska agendan så att de passar in i ett beslutsmönster, ger det en vilseledande bild av de sätt på vilka individer och framför allt grupper och institutioner lyckas utesluta potentiella frågor från den politiska processen. Beslut är val mellan olika alternativ som görs medvetet och avsiktligt av individer, medan systemets inneboende partiskhet kan mobiliseras, omskapas och förstärkas på sätt som varken är medvetet valda eller ett avsiktligt resultat av vissa individers val. Som Bachrach och Baratz själva hävdar kan dominansen av försvararna av status quo vara så stabil och genomgripande att de är omedvetna om eventuella möjliga utmanare av deras position, och alltså omedvetna om några alternativ till den existerande politiska processen, vars inneboende partiskhet de arbetar för att upprätthålla. De skriver att ”i vår analys av makt och dess konsekvenser är vi uppriktigt sagt inte intresserade av huruvida status-quo-försvararna använder sin makt medvetet, utan snarare om och hur de utövar den och hur den inverkar på den politiska processen och på andra aktörer inom systemet” ([4] s. 60).

Dessutom upprätthålls systemets inneboende partiskhet inte bara genom en rad individuellt valda handlingar utan även, vilket är viktigast, genom det socialt strukturerade och kulturellt formade gruppbeteende, liksom institutioners praxis, som faktiskt kan manifesteras av individers overksamhet. Bachrach och Baratz följer pluralisterna när de antar ett alltför metodologiskt individualistiskt förhållningssätt till makt. När det gäller detta följer båda parter i Max Webers spår. För honom var makt möjligheten för individer att förverkliga sin vilja trots motstånd från andra, medan makten att kontrollera den politiska agendan och utesluta potentiella frågor inte kan analyseras på ett tillfredsställande sätt om den inte ses som en funktion av kollektiva krafter och sociala arrangemang.2 Vi har i själva verket två skilda fall här. För det första har vi fenomenet med kollektiv handling, där ett kollektivs (antingen en grupp, t.ex. en klass, eller en institution, t.ex. ett politiskt parti eller ett industriföretag) politik eller handling är uppenbar men inte kan tillskrivas specifika individers beslut eller beteende. För det andra har vi fenomenet med organisatoriska effekter, eller effekter som rör hela systemet, där mobiliseringen av den inneboende partiskheten är ett resultat av organisationens utformning, som Schattschneider uttrycker det. Sådana kollektiv består naturligtvis av individer, men den makt de utövar kan inte bara beskrivas i termer av individers beslut och beteende. Som Marx koncist uttrycker det: ”Människorna gör själva sin historia, men de gör den inte efter eget gottfinnande, inte under omständigheter som de själva valt utan under omständigheter, som är omedelbart för handen givna och redan existerande”.3 Det andra avseendet där det tvådimensionella maktperspektivet är

Makt

otillräckligt är när det kopplar samman makt och faktisk, märkbar konflikt. Även i detta hänseende följer pluralisternas kritiker sina motståndare alltför nära4 (och båda följer återigen i sin tur Weber som, vilket vi har sett, underströk förverkligandet av ens vilja, trots motståndet från andra). Detta insisterande på att verklig konflikt skulle vara nödvändig för makt håller inte, av åtminstone två anledningar.

Den första är att två av de olika sorternas makt inte kan inbegripa sådan konflikt, enligt Bachrachs och Baratz egen analys; nämligen manipulation och auktoritet. […] Den andra anledningen är helt enkelt att det är mycket otillfredsställande att anta att makt endast utövas i konfliktsituationer. För att driva det till sin spets kan man säga att A kan utöva makt över B genom att få honom att göra vad han inte vill, men han utövar även makt över honom genom att påverka, forma och bestämma hans innersta behov. Sannerligen, är det inte den högsta formen av maktutövande att få en annan eller andra att känna de behov man vill att de ska känna – det vill säga, att säkerställa deras foglighet genom att kontrollera deras tankar och behov? Man behöver inte gå så långt som till att tala om Brave New World, eller B. F. Skinners värld, för att se detta: tankekontroll antar många mindre fullkomliga och mer världsliga former genom kontroll över information, genom massmedia och genom socialiseringsprocesserna. Ironiskt nog finns det faktiskt några utmärkta beskrivningar av detta fenomen i Who Governs? Tänk på bilden av ”patriciernas” styre i artonhundratalets början: ”Eliten tycks ha ägt den mest oumbärliga av alla egenskaper i en dominant grupp – känslan, som delades inte bara av dem själva utan även av befolkningen, att deras anspråk på makten var legitimt” ([12] s. 17). Och Dahl ser även detta fenomen verka på moderna ”pluralistiska” villkor: ledare, menar han, ”reagerar inte bara på väljarnas preferenser; ledare skapar även preferenser” (s. 164), och, återigen, ”i stort sett hela den vuxna befolkningen har blivit föremål för en viss mån av indoktrinering genom skolorna” (s. 317), osv. Problemet tycks vara att både Bachrach, Baratz och pluralisterna antar att eftersom makt, så som de definierar den, endast visar sig i fall av verklig konflikt, blir följden att verklig konflikt är nödvändig för makt. Men detta är att bortse från den avgörande poängen att det mest effektiva och försåtliga sättet att använda makt är att förhindra att sådan konflikt överhuvudtaget uppstår.

Det tredje avseendet i vilket det tvådimensionella maktperspektivet är otillräckligt är nära förknippat med det andra: nämligen att det vidhåller att icke-beslutsfattande makt enbart existerar där det finns klagomål som nekas tillträde till den politiska processen i form av frågor på dagordningen. Om iakttagaren inte kan iaktta några klagomål måste han förmoda att det finns en ”genuin” konsensus om den rådande fördelningen. Med andra ord förutsätts det här att om människor inte har

35

36

Makt – ett radikalt synsätt

någon anledning att klaga har de heller inga intressen som kan skadas av maktanvändningen. Men detta är också i hög grad otillfredsställande. För det första: vad, under alla omständigheter, är ett klagomål – ett uttalat krav grundat på politisk kunskap, en planlös klagan sprungen ur vardagsupplevelser, en vag känsla av obehag eller en känsla av förlust?

(Se [18].) För det andra, vilket är mer betydelsefullt – är det inte den högsta och mest försåtliga formen av maktutövning att hindra människor, oavsett i vilken utsträckning, från att uppleva en anledning att klaga genom att forma deras uppfattningar, förnimmelser och preferenser på ett sådant sätt att de accepterar sin roll i den existerande ordningen, antingen för att de inte kan se eller föreställa sig något alternativ till den, eller för att de ser den som naturlig och oföränderlig, eller för att de värdesätter den som välgörande och förordnad av Gud? Att förmoda att avsaknaden av klagomål skulle vara detsamma som genuin konsensus är helt enkelt att utesluta att det kan finnas falsk eller manipulerad konsensus som följd av uttryckliga påbud.

Sammanfattningsvis innefattar det tredimensionella maktperspektivet en genomgripande kritik av de första två perspektivens behavioristiska fokus5 som anses vara alltför individualistiskt, och gör det möjligt att betrakta de många sätt på vilka potentiella frågor utesluts från politiken, antingen som en följd av sociala krafter eller institutionell praxis, eller genom olika individers beslut. Detta kan dessutom förekomma utan att det existerar någon verklig, märkbar konflikt – den kan på ett framgångsrikt sätt ha avstyrts – även om det här finns kvar en implicit antydan om en potentiell konflikt. Denna potential kanske dock aldrig aktualiseras. Vad vi skulle kunna ha här är en latent konflikt, som består av en motsägelse mellan maktutövarnas intressen och de verkliga intressena hos dem som utesluts.6 De senare kanske inte uttrycker eller ens är medvetna om sina intressen, men identifieringen av dessa intressen vilar alltid på hypoteser som går att understödja och vederlägga empiriskt, vilket jag kommer att hävda.

De utmärkande dragen i de tre maktperspektiven som presenterats ovan sammanfattas nedan.

Endimensionellt maktperspektiv Fokuserar a) beteende b) beslutsfattande c) (nyckel)frågor d) märkbar (öppen) konflikt e) (subjektiva) intressen, betraktade som politiska preferenser som artikuleras genom politiskt deltagande

Makt

Tvådimensionellt maktperspektiv Begränsad kritik av beteendet i fokus Fokuserar a) beslutsfattande och icke-beslutsfattande b) frågor och potentiella frågor c) märkbar (öppen eller dold) konflikt d) (subjektiva) intressen, betraktade som politiska preferenser eller klagomål Tredimensionellt maktperspektiv Kritik av beteendet i fokus Fokuserar a) beslutsfattande och kontroll över den politiska agendan (inte nödvändigtvis genom beslut) b) frågor och potentiella frågor c) märkbar (öppen och dold) och latent konflikt d) subjektiva och verkliga intressen […]

Makt och intressen Jag har definierat maktbegreppet genom att säga att A utövar makt över B när A påverkar B på ett sätt som går emot B:s intressen. Nu är ”intressen” ett begrepp som är värderingsgrundat på ett oreducerbart sätt (se [8] och [5]): om jag säger att något ligger i ditt intresse antyder jag att du har ett förstahandsanspråk på det, och om jag säger att ”förhållningssätt x ligger i A:s intresse” utgör det ett förstahandsförsvar av det förhållningssättet. I allmänhet legitimerar talet om intressen att det görs normativa bedömningar av moralisk och politisk karaktär. Det är således inte förvånande att olika uppfattningar om vad intressen är sammankopplas med olika moraliska och politiska positioner. Väldigt grovt skulle man kunna säga att liberalen tar människor som de är […] och sätter deras intressen i relation till vad de behöver eller föredrar här och nu, samt till deras politiska preferenser så som de manifesteras i deras politiska deltagande.7 Reformisten ser och beklagar att inte alla människors behov tillmäts samma vikt i det politiska systemet och sätter också deras intressen i relation till vad de behöver eller föredrar, men ger utrymme för att detta kan uppdagas på mer indirekta och subpolitiska sätt – i form av avvikande, dolda eller hemlighållna behov och preferenser. Radikalen vidhåller dock att människors behov i sig kan vara en produkt av ett system som arbetar mot deras intressen och, i så-

37

38

Makt – ett radikalt synsätt

dana fall, sätter de senare i relation till vad de skulle behöva och föredra om de hade möjligheten att göra det valet.8 Alla dessa tre väljer ut ett visst område i hela gruppen av faktiska och potentiella behov som det relevanta föremålet för sin moraliska bedömning. Kort sagt är min idé att det endimensionella maktperspektivet förutsätter en liberal föreställning om intressen, det tvådimensionella perspektivet en reformistisk föreställning, och det tredimensionella perspektivet en radikal föreställning. (Och jag skulle vidhålla att alla maktperspektiv vilar på någon normativt specifik föreställning om intressen.)9 […]

Svårigheter Jag vill […] avsluta med ett problematiskt påpekande, genom att nämna några svårigheter som är karakteristiska för det tredimensionella maktperspektivet. […] Kan vi alltid förmoda att orättvisans och ojämlikhetens offer skulle sträva efter rättvisa och jämlikhet om det inte vore för den makt som utövas? Hur är det med värderingars kulturella relativitet? Är inte ett sådant antagande en form av etnocentrism? Varför inte säga att samtycke till ett värdesystem som ”vi” förkastar, så som ortodox kommunism eller ett kastsystem, är ett fall av genuin konsensus kring annorlunda värderingar? Även här finns dock empiriskt stöd inom räckhåll. Det är inte omöjligt att åberopa bevis – vilka måste vara indirekta på grund av fallets karaktär – för att understödja påståendet att ett uppenbart fall av konsensus inte är genuint utan påtvingat (även om det kommer att finnas blandade fall, med hänsyn till olika grupper och olika beståndsdelar av värdesystemet).

Var hittar man sådana bevis? Det finns ett mycket intressant stycke i Antonio Gramscis Prison Notebooks som tar upp den här frågan, där Gramsci jämför ”tanke och handling, det vill säga två världsuppfattningars samexistens, en bekräftad i ord och den andra visad i faktisk handling” ([17] s. 326). Då denna motsättning förekommer ”i de stora massornas liv” skriver Gramsci att den bara kan vara ett uttryck för en social historisk ordnings djupare motsättningar. Det betyder att den sociala gruppen i fråga mycket väl kan ha sin egen världsuppfattning, även om den bara är på fosterstadiet; en uppfattning som visar sig i handling, men sporadiskt och i glimtar – det vill säga när gruppen agerar som en organisk helhet. Men samma grupp har av skäl som underkastelse och intellektuell underordning tagit till sig en uppfattning som inte är deras egen utan lånad från en annan grupp. Den bekräftar

Makt

denna uppfattning verbalt och anser sig följa den, därför att detta är den uppfattning som den följer i ”normala tider” – det vill säga när gruppens uppträdande inte är oberoende och självständigt utan undergivet och underordnat (s. 327)10. Även om man inte godtar att Gramsci tillskriver en social grupp dess ”egen världsuppfattning” kan det vara mycket lärorikt (om än inte avgörande) att iaktta hur människor uppför sig i ”onormala tider” – när (ex hypothesi)11 ”underkastelse och intellektuell underordning” saknas eller har minimerats, när maktapparaten har avlägsnats eller kopplats bort. Gramsci ger själv exemplet med ”religionernas och kyrkornas rikedomar”: Religionen, eller en specifik kyrka, upprätthåller sitt samfund av rättrogna (inom de gränser som tvingats fram av den allmänna historiska utvecklingen) på så sätt att den ständigt och på ett organiserat sätt ger näring åt sin tro. Den upprepar outtröttligt sin apologetik, kämpar ständigt med samma sorts argument och upprätthåller en hierarki bestående av intellektuella som ger tron åtminstone på ytan tankens värdighet. De gånger kontinuiteten i relationerna mellan kyrkan och de rättrogna har blivit brutalt avbruten av politiska skäl, som skedde under franska revolutionen, har kyrkan lidit oöverskådliga förluster. (s. 340) Som ett nutida exempel kan man betrakta tjeckernas reaktion på maktapparatens uppluckring 1968.

Men man kan även hitta bevis i ”normala tider”. Låt oss försöka ta reda på vad maktutövandet hindrar folk från att göra, och ibland till och med tänka. Vi bör då undersöka hur människor reagerar på möjligheter – eller rättare sagt, uppfattade möjligheter – när dessa uppdagas, möjligheter att fly från underordnade positioner i hierarkiska system. I detta sammanhang kan information om graden av social mobilitet få en ny och slående teoretisk betydelse. Kastsystemet ses ofta som en lämplig kandidat till ”ett fall av genuin konsensus kring annorlunda värderingar”. Hela den aktuella debatten om ”sanskritisering” låter dock påskina något annat. Enligt Srinivas är kastsystemet långt ifrån ett stelt system där varje beståndsdels position för alltid är bestämd. Det har alltid funnits möjlighet till rörelse, i synnerhet i hierarkins mellersta skikt. En låg kast hade möjlighet att under loppet av en generation eller två

39

40

Makt – ett radikalt synsätt

stiga till en högre position i hierarkin genom att bli vegetarianer och helnykterister, och genom att sanskritisera sin ritual och sin gudavärld. Kort sagt tog den så långt som möjligt över braminernas seder, riter och tro, och det tycks ha varit vanligt förekommande att en låg kast anammade den braminska livsstilen, trots att det i teorin var förbjudet.

Denna process har kallats ”sanskritisering”….12 Srinivas hävdar att ”ekonomiska förbättringar […] tycks leda till sanskritisering av en grupps seder och livsstil”, vilket i sig beror på ”den kollektiva önskan att stiga högt i vännernas, grannarnas och fiendernas aktning” och följs av ”införandet av metoder som får gruppens status att öka”.13 En sådan önskan tycks vanligtvis föregås av en ökad välfärd, men att få politisk makt, utbildning och ledarskap förefaller också ha betydelse. Kort sagt indikerar bevisen att det finns en avgörande skillnad mellan kastsystemet så som det existerar ”i folkmun” och så som det faktiskt fungerar.14 Vad som för en utomstående iakttagare kan framstå som konsensus kring värderingar som helgar en extrem, utstuderat exakt och stabil hierarki, döljer egentligen det faktum att uppfattade möjligheter för de lägre kasterna att stiga inom systemet mycket ofta, om inte alltid, tas till vara.

Man skulle kunna hävda att detta inte är något särskilt övertygande fall eftersom uppåtrörelse inom ett hierarkiskt system innebär ett accepterande av hierarkin, på så vis att de sanskritiserande kasterna inte förkastar utan hyllar värdesystemet. Men mot detta kan man invända att det här just är ett fall av en klyfta mellan tanke och handling, eftersom en låg kasts anammande av den braminska livsstilen i teorin är förbjudet och kasttillhörigheten i allmänhet anses vara tillskriven, nedärvd och oföränderlig.

Det finns emellertid andra, mindre tvetydiga bevis med koppling till det indiska kastsystemet att åberopa, som understödjer påståendet att internaliseringen av underordnad status är en följd av makt. Betänk vilka följder införandet av allmän rösträtt skulle få på de lägre kasternas accepterande av hierarkiprincipen.15 Och ännu mer talande, betänk vilka utvägar de kastlösa skulle ta till om inte möjligheter till massomvändelse till andra religioner förekommit.16 Under olika perioder i sin historia har de kastlösa tillbett islam,17 kristendomen och buddhismen18 eftersom de förkunnade jämlikhetsprinciper och erbjöd hopp om att kunna fly från kastdiskrimineringen.19 Min slutsats blir alltså att det i allmänhet finns relevanta kontrafaktiska exempel att åberopa som identifierar maktutövning av den tredimensionella typen (även om sådana bevis aldrig kan bli slutgiltiga på grund av fallets karaktär). Man kan vidta mått och steg för att reda ut

Makt

vad det är folk annars skulle ha gjort.

Hur […] skall man definiera en påstådd maktutövningsprocess eller -mekanism i det tredimensionella perspektivet? […] Det finns tre delar som är utmärkande för det tredimensionella perspektivet och som ställer till omedelbara problem för forskaren. Som jag har hävdat kan en sådan utövning först och främst inkludera overksamhet snarare än (märkbar) handling. För det andra kan det vara omedvetet (detta tycks tillåtas av det tvådimensionella perspektivet, men det senare insisterar också på att icke-beslut är beslut) – och i brist på närmare förklaring verkar ett omedvetet beslut vara en motsägelse i sig. Och för det tredje kan makt utövas av kollektiv, till exempel grupper eller institutioner.

Låt oss undersöka dessa svårigheter i tur och ordning.

Först: overksamhet. Här har vi återigen en icke-händelse. Det är faktiskt så att när undertryckandet av en potentiell fråga kan tillskrivas overksamhet har vi en dubbel icke-händelse. Hur kan en sådan situation identifieras empiriskt? Det första steget till att besvara detta är att se att overksamhet inte behöver vara en formlös icke-händelse. Underlåtenhet att agera på ett speciellt sätt i en given situation kan mycket väl få konsekvenser som är möjliga att specificera, där det speciella agerandet är en förmodad möjlighet med bestämda konsekvenser. Dessutom kan följden av overksamhet mycket väl vara ytterligare en icke-händelse, så som att en politisk fråga inte tas upp, medan handlingarna i fråga, ex hypothesi, skulle ha lett till att den hade tagits upp. Det tycks inte vara en principiell omöjlighet att etablera ett orsakssamband här: relationen mellan U.S. Steels overksamhet och den offentliga tystnaden vad gäller luftföroreningen är ett förträffligt exempel.

För det andra: omedvetenhet. Hur kan makt utövas utan att utövaren är medveten om vad han (det) gör? Här är det lämpligt att göra ett antal distinktioner (och av utrymmesskäl kommer jag i följande stycke att använda begreppet ”handling” för att täcka fallet av overksamhet).

Det finns en rad olika sätt på vilka man kan vara omedveten om vad man gör. Man kan vara omedveten om vad som anses vara det ”verkliga” motivet för eller meningen med ens handlingar (som i freudianska standardfall). Eller så kan man, för det andra, vara omedveten om hur andra tolkar ens handlingar. Eller så kan man, för det tredje, vara omedveten om de konsekvenser ens handlingar får. Att identifiera en omedveten maktutövning av den första typen uppvisar den vanliga svårigheten, som är typisk för freudianska förklaringar, med att fastställa det ”verkliga” motivet eller meningen, där iakttagarens och den iakttagnes tolkningar skiljer sig. Denna svårighet är dock välkänd och har diskuterats flitigt, och den är inte specifik för analys av makt. Att identifiera en omedveten maktutövning av den andra typen verkar inte ställa till några särskilda problem. Det är den tredje typen som är verkligt problema-

41

42

Makt – ett radikalt synsätt

tisk, i fall där den agerande inte kunde ha förväntats ha kunskap om konsekvenserna av sina handlingar. Kan A verkligen sägas utöva makt över B då kunskapen om A:s påverkan på B inte är tillgänglig för A? Ifall A:s okunskap av denna påverkan beror på hans (avhjälpbara) underlåtenhet att ta reda på det synes svaret bli ja. I de fall då han inte kunde ha tagit reda på det – till exempel för att någon särskild fakta- eller teknisk kunskap helt enkelt inte fanns att tillgå – tycks emellertid allt tal om maktutövning förlora sin poäng. Betänk exempelvis fallet med ett läkemedelsföretag som påstås utöva den yttersta makten – makten över liv och död – över allmänheten genom att marknadsföra ett farligt läkemedel. Här blir påståendet att makt utövas inte motbevisat bara för att det kan bevisas att företagets forskare och ledning inte visste att läkemedlets effekter var farliga: de kunde ha vidtagit åtgärder för att ta reda på det. Å andra sidan, utövade tobaksbolagen denna makt över allmänheten innan någon ens anade att cigarettrökning skulle kunna vara skadligt? Helt klart inte. Detta visar att i de fall där makt anses utövas omedvetet i denna mening (det vill säga i omedvetenhet om dess konsekvenser) antas det att utövaren eller utövarna i sammanhanget skulle ha kunnat ta reda på konsekvenserna. (Att rättfärdiga det antagandet ger förstås upphov till ytterligare problem eftersom det till exempel innebär att man gör historiska bedömningar av området för kulturellt bestämda gränser för kognitiv förnyelse.)

Den tredje svårigheten består i att hänföra maktutövning till kollektiv, så som grupper, klasser eller institutioner. Problemet är följande: när kan ett socialt orsakssammanhang karakteriseras som maktutövning, eller mer precist, hur och var skall gränsen dras mellan strukturell determinering å ena sidan, och maktutövning å den andra? Detta är ett problem som ofta har dykt upp i den marxistiska idéhistorien i samband med diskussioner om determinism och frivillighet. Inom efterkrigstidens franska marxism antog till exempel den strukturalistiska marxismen med Louis Althusser och hans följeslagare i spetsen en ytterst deterministisk position, i motsats till de så kallade ”humanistiska”, ”historicistiska” och ”subjektivistiska” tolkningar som gjordes av tänkare som Sartre och Lucien Goldmann, och bakom dem av Lukàcs och Korsch (och bakom dem av Hegel), för vilka det historiska ”subjektet” har en avgörande och outplånligt förklarande roll. […]

Makt

Bibliografi [2] Peter Bachrach och Morton S. Baratz, ”The Two Faces or Power”, American Political Science Review, 56 (1962) s. 947–52 . Ett enastående och numera klassiskt bidrag till litteraturen.

[3] Peter Bachrach och Morton S. Baratz, ”Decisions and Nondecisions: An Analytical Framework”, American Political Science Review, 57 (1963) s. 641–51 . En central vidareutveckling av ovanstående.

[4] Peter Bachrach och Morton S. Baratz, Makt och fattigdom. Teori och praktik. (Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1972). Den första, teoretiska delen inlemmar och utvecklar de två ovanstående verken (och tonar ned de potentiellt tredimensionella tillämpningarna av det andra). Den andra delen är en empirisk studie av fattigdomens och rasrelationernas politik i Baltimore.

[5] Isaac D. Balbus, ”The Concept of Interest in Pluralist and Marxian Analysis”, Politics and Society, 1 (1971) s. 151–77 . Sätter den subjektiva definitionen av ”intresse” som används av pluralisterna i relation till klassisk liberalism och argumenterar för den marxistiska klassanalysens förklarande och normativa överlägsenhet.

[8] William E. Connolly, ”On ’Interests’ in Politics”, Politics and Society, 2 (1972) s. 459–77 . En värdefull diskussion om alternativa försök att belysa ”intressenas” deskriptiva kriterier, inklusive en tankeväckande redogörelse för ”verkliga intressen”.

[9] Matthew A. Crenson, The Un-Politics of Air Pollution: A Study of the Non-Decisionmaking in the Cities (Baltimore och London: The John Hopkins Press, 1971). En mycket intelligent och sinnrik empirisk tillämpning av det tvådimensionella maktperspektivet, tillsammans med vissa delar av det tredimensionella perspektivet.

[12] Robert A. Dahl, Who Governs? Democracy and Power in an American City (New Haven och London: Yale University Press, 1961). Den klassiska ”pluraliststudien”. Ett mer raffinerat och skarpsinnigt verk än dess kritiker och försvarare kanske låter ana, delvis för att den innehåller den uppenbara grunden för en kritik av dess slutsatser.

[13] Ralf Dahrendorf, Class and Class Conflict in Industrial Society (London: Routledge & Kegan Paul, 1959). Lägger fram en ”tvångsteori om social struktur” och fokuserar på auktoritetsrelationer i bundet samordnade associationer där det finns antagonistiska socialt strukturerade ”objektiva” intressen.

[14] Fredric W. Frey, ”Comment: On Issues and Nonissues in the Study of Power”, American Political Science Review, 65 (1971) s. 1081– 101. En noggrann, utforskande artikel (som svar på Wolfinger [37]) som argumenterar för icke-frågornas forskningsbarhet.

43

44

Makt – ett radikalt synsätt

[15] W. B. Gallie, ”Essentially Contested Concepts”, Proceedings of the Aristotelian Society, 56 (1955–6) s. 167–98 . Utvecklar idén om att det finns begrepp vars tillämpning i sig är en tvistefråga.

[17] Antonio Gramsci, Selections from the Prison Notebooks of Antonio Gramsci, red. och översättn. Quintin Hoare och Goeffrey NowellSmith (London: Lawrence & Wishart, 1971). Ett rikligt urval av Gramscis verk om historia, politik och filosofi, inklusive hans tankar om maktutövande med hjälp av ideologisk ”hegemoni”.

[18] Lewis Lipsitz, ”On Political Belief: The Grievances of the Poor”, i Power and Community: Dissenting Essays in Political Science, red.

Philip Green och Sanford Levinson (New York: Random House, Vintage Books, 1970). En nyanserad diskussion om ”statsvetenskap” som fokuserar på outtalade och latenta källor till klagomål.

[20] Richard M. Merelman, ”On the Neo-Elitist Critique of Community Power”, American Political Science Review, 62 (1968) s. 451–60.

Ett vitalt angrepp på idén om icke-beslutsfattande och ”argumentet om falskt samtycke”, samt ett försvar av beslutsmetodologi och pluralistiska premisser.

[26] Talcott Parsons, ”The Distribution of Power in American Society”, World Politics, 10 (okt 1957) s. 123–43. En artikel som recenserar C. Wright Mills The Power Elite (New York: Oxford University Press, 1956), där Parsons för första gången utvecklade sitt begrepp om makt i samförstånd och kritiserade nollsummebegreppet för att vara ”missvisande och ensidigt”.

[30] Nelson W. Polsby, Community Power and Political Theory (New Haven och London: Yale University Press, 1963). En undersökning av den samhällsmaktslitteratur som attackerar ”stratifieringsförfattare” och försvarar en beslutsmetodologi, testbar teori och pluralistiska slutsatser.

[31] Nelson W. Polsby, ”COMMUNITY: The Study of Community Power”, International Encyclopaedia of the Social Sciences, vol. 3 (New York: Macmillan and Free Press, 1968) s. 157–63 . En överblick över metoder, slutsatser och tolkningar som nämner men inte erkänner kraften i den kritiska punkten att ”ett pågående politiskt system kan betraktas som en kortlek som det fifflats med” (s. 161).

[37] Raymond E. Wolfinger, ”Nondecisions and the Study of Local Politics”, American Political Science Review, 65 (1971) s. 1063–80. Ett ganska diffust försvar av decisionism och pluralism och en ytterligare attack på studien av icke-beslutsfattande, som avslutar med att uttrycka skepsis vad gäller möjligheten att undersöka ”maktstrukturer” överhuvudtaget.

[38] Raymond E. Wolfinger, ”Rejoinder to Frey’s ’Comment’ ”, American Political Science Review, 65 (1971) s. 1102–04. Ett endimensionellt svar på en tvådimensionell kritik.

Texter i samtida politisk teori ISBN 978-91-47-08860-7 © 2009 Författarna och Liber AB Redaktör: Peter Söderholm Omslag och grafisk formgivning: Fredrik Elvander Upplaga 2:4 Sättning: Printing Malmö AB Tryck: People Printing, Kina 2017

KOPIERINGSFÖRBUD

Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och elevers begränsade rätt att kopiera för undervisningsbruk enligt BONUS-avtal, är förbjuden.

BONUS-avtal tecknas mellan upphovsrättsorganisationer och huvudman för utbildningsanordnare, t.ex. kommuner och universitet.

Intrång i upphovsmannens rättigheter enligt upphovsrättslagen kan medföra straff (böter eller fängelse), skadestånd och beslag/förstöring av olovligt framställt material. Såväl analog som digital kopiering regleras i BONUS-avtalet. Läs mer på www.bonuscopyright.se.

Liber AB, 113 98 Stockholm tfn 08-690 90 00 www.liber.se Kundservice tfn 08-690 93 30, fax 08–690 93 01 e-post kundservice.liber@liber.se

Texter i samtida politisk teori Innebär sexualitet könsförtryck? Hur utövas makt? Bör grupper ha rättigheter? Vad innebär det att vara fri? Kan och bör vi försöka komma till rätta med globala orättvisor?

Detta är frågor som befinner sig i centrum för den samtida politiska debatten. I denna antologi presenteras ett antal spännande och omdis kuterade texter som försöker besvara dessa frågor. Boken spänner över ett brett teorifält, innefattande teman som makt, rättvisa, frihet, demokrati, global rättvisa, postkolonialism, mångkulturalism samt kön och politik. Urvalet täcker in texter som är centrala både för debatten och för utvecklingen inom respektive teoririktning. Det innebär att antolo gin inkluderar texter som ofta refereras till som klassiker, samtidigt som den inte väjer för samtida texter som kan uppfattas som kontroversiella och utmanande.

I boken återfinns tre texter om sexualitet och politik av Catherine MacKinnon, Carole Pateman, och Adrienne Rich; tre texter om postkolonialism av Edward Said, Gayatri Chakravory Spivak och Chandra Mohanty; tre texter om makt av Robert Dahl, Steven Lukes och Michel Foucault; tre texter om distributiv rättvisa av Gerald Cohen, Robert Nozick och John Rawls; tre texter om frihet av Isaiah Berlin, Hannah Arendt och Quentin Skinner; tre texter om demokrati av Robert Dahl, Charles Beitz och Fareed Zakaria; fyra texter ur den mångkulturella debatten av Will Kymlicka, Susan Moller Okin, Charles Taylor och Iris Marion Young; samt tre texter om global rättvisa av David Miller, Thomas Nagel och Thomas Pogge.

Antologins redaktörer är verksamma som lärare/forskare i politisk teori vid statsve tenskapliga institutionen, Stockholms universitet.

Best.nr 47-08860-7

Tryck.nr 47-08860-7-03