Översättning: Maria Store
Tidigare böcker av Brené Brown hos Libris Mod att vara sårbar Våga vara operfekt Resa sig stark
Copyright © 2017 Brené Brown Originalets titel: Braving the Wilderness – The Quest for True Belonging and the Courage to Stand Alone Originalförlag: Random House, USA Utgiven genom avtal med Ulf Töregård Agency AB Svensk copyright © 2018 Libris bokförlag, Stockholm Översättning: Maria Store Formgivning omslag: Emma Graves Formgivning inlaga: Aina Larsson/Sättaren Tryck: Bookwell Digital Oy, Finland, 2018 ISBN: 978-91-7387-666-7 www.libris.se
Till min pappa: Tack för att du alltid driver på för att jag ska säga vad jag tycker och ta ställning – även om du själv brinner för en helt annan åsikt
Innehåll
Ett
Överallt och ingenstans
Två
På väg mot äkta tillhörighet
Tre
Den stora ensamheten: en andlig kris
Fyra
Det är svårt att hata människor på nära håll. Flytta närmare.
Fem
Bemöt skitsnacket med sanning. Var hövlig.
Sex
Håll någon i handen. (Någon som du inte känner.)
Sju
9
38
50
68
95
124
En stark rygg, en mjuk framsida och ett vilt hjärta
155
Författarens tack
173
Källhänvisningar 175
Ett
Överallt och ingenstans
Varje gång jag börjar skriva händer samma sak: jag känner att rädslan slukar mig totalt. Och det gäller alldeles särskilt när jag förstår att det jag har hittat i min forskning kommer att utmana ingrodda ståndpunkter eller uppfattningar. När det händer dröjer det inte länge förrän jag börjar tänka: Vem är jag att säga det här? Eller: Jag kommer verkligen att göra människor förbannade om jag ifrågasätter deras uppfattningar. I sådana otrygga och hotfulla stunder, när sårbarheten är stark, letar jag inspiration hos djärva entreprenörer och rebeller som smittar mig med sitt mod. Jag läser och tittar på allt jag kan få tag på av eller med dem – varenda intervju och essä, varenda bok och föreläsning. Jag gör det för att de ska komma och hålla mig sällskap och muntra upp mig när jag behöver dem, när jag lever i rädslan. Framför allt håller de ett öga på mig genom att köpa ytterst lite av mitt skitsnack. Det har tagit tid för mig att komma fram till den här processen. När jag var yngre försökte jag med den motsatta metoden – jag fyllde tankarna med kritiska röster och nejsägare. Jag brukade sitta vid skrivbordet och föreställa mig 9
de av mina lärare som jag tyckte sämst om, de strängaste och mest cyniska kollegerna och de mest oförsonliga av alla som kritiserade mig på nätet. Jag tänkte för mig själv att om jag kan hålla dem på gott humör, eller åtminstone hålla dem lugna, då ordnar det sig. Resultatet blev det värsta tänkbara för varje forskare eller sociolog: forskningsrön som varsamt anpassades efter en rådande syn på världen, rön som försiktigt snuddade vid befintliga tankar men utan att reta någon, rön som var ofarliga, retuscherade och bekväma. Men inget av allt det där var äkta. Det var bara fjäsk. Jag kom fram till att jag var tvungen att sparka alla de där nejsägarna och olyckskorparna. Jag började ersätta dem genom att tänka på män och kvinnor som har format världen med sitt mod och sin kreativitet. Och som åtmin stone ibland har gjort folk förbannade. De utgör ett brokigt gäng. J. K. Rowling, författaren till böckerna om Harry Potter som jag älskar så mycket – henne tar jag alltid till när jag försöker komma på hur jag ska presentera en ny och underlig tankevärld som just har utkristalliserat sig ur min forskning. Jag föreställer mig att hon säger: Det är viktigt med nya världar, men det räcker inte med att bara beskriva dem. Ge oss de berättelser som skapar just det universumet. Oavsett hur konstig och knäpp den nya världen är kommer vi att se oss själva i de berättelserna. Författaren och aktivisten bell hooks kommer till undsättning när det uppstår jobbiga samtal om etnicitet, klass eller kön. Hon har lärt mig att den som undervisar gör någonting heligt och att obehaget är viktigt för att man ska lära sig saker. Och film- och tv-skaparna Ed Catmull, 10
Shonda Rhimes och Ken Burns står bakom mig och viskar i mitt öra när jag ska formulera mina berättelser. De knuffar mig i sidan när jag blir otålig och börjar hoppa över den sortens detaljer och repliker som ger berättandet mening. Ta med oss in i den där berättelsen, säger de ivrigt. Ett otal musiker och konstnärer dyker också upp, liksom Oprah Winfrey. Jag har hennes råd uppsatt på väggen i mitt arbetsrum: ”Tro inte att du kan vara modig i ditt liv och ditt jobb och aldrig göra någon besviken. Det funkar inte så.” Men min äldsta och mest uthålliga rådgivare är Maya Angelou. Jag kom i kontakt med hennes författarskap för trettiotvå år sedan när jag läste en poesikurs på college. Jag läste hennes dikt ”Still I Rise”, och det förändrade allt för mig. Det fanns en sådan kraft och skönhet i den dikten. Jag samlade på mig varenda bok och dikt jag kunde hitta av henne, och varenda intervju med henne. Hennes ord lärde mig saker, drev på mig och gjorde mig hel. Hon lyckades med konststycket att vara uppfylld av glädje och samtidigt kompromisslös. Men det fanns en sak hon hade sagt som jag helt vände mig emot. Det var ett uttalande om tillhörighet som jag stötte på när jag undervisade på en kurs om etnicitet och klass på University of Houston. I en intervju med Bill Moyers som sändes i amerikansk public service-tv år 1973 sa Maya Angelou så här: Fri blir du först när du inser att du inte hör hemma någonstans – att du hör hemma överallt – ingen särskild stans. Det kostar mycket, men du får mycket tillbaka. 11
Jag minns exakt vad jag tänkte när jag läste det: Det där är ju bara helt fel. Vad för slags värld skulle det bli om vi inte hörde hemma någonstans? Bara en massa ensamma människor som existerade samtidigt. Jag tror inte att hon förstår vilken kraft det finns i tillhörigheten. I över tjugo år kände jag en våg av ilska välla fram varje gång det där uttalandet dök upp i mitt liv. Varför säger hon något sådant? Det är ju inte sant. Tillhörighet är någonting livsviktigt. Vi måste höra till något, någon, någonstans. Jag insåg ganska snart att ilskan hade två ursprung. Det första var att Maya Angelou hade blivit så viktig för mig att jag helt enkelt inte stod ut med tanken på att vi var oense om något så grundläggande. För det andra var behovet av att passa in och smärtan i att inte känna tillhörighet en av de mest plågsamma trådarna i mitt eget liv. Jag kunde inte godta tanken att frihet skulle vara att ”inte höra hemma någonstans”. Känslan av att inte höra hemma någonstans var min största smärta, ett lidande som genomsyrade det mesta i mitt liv före vuxenåren. Det var absolut inte något som gjorde mig fri. Mina upplevelser av att inte höra till är hållpunkterna i mitt liv, och de började komma tidigt. Min förskola hette Paul Habans Elementary och låg på västra stranden i New Orleans. Året var 1969, och staden var lika vacker då som nu, men den var samtidigt genomsyrad av rasism. Det år då jag började var också det år då skolorna officiellt upphörde att vara segregerade. Jag var för liten för att märka eller förstå särskilt mycket av vad som pågick, men jag visste att min mamma var frispråkig och hårdnackad. Hon sa ofta vad hon tyckte och skrev till och med en insändare 12
till tidningen Times-Picayune där hon ifrågasatte om det var lagligt att tillämpa den sortens särbehandling som vi i dag skulle kalla för rasprofilering. Jag kände att det fanns en sorts kraft hos henne, men för mig var hon fortfarande bara klassmamma och den som sydde matchande gulrutiga klänningar till sig själv och mig och min barbiedocka. Vi hade flyttat till New Orleans från Texas, och det hade varit jobbigt för mig. Jag saknade min mormor fruktansvärt mycket, men jag ville gärna få nya kompisar i skolan och i höghusområdet där vi bodde. Det dröjde dock inte länge förrän allt krånglade till sig. Klasslistorna styrde nämligen allt – från närvarorapportering till kalasinbjudningar. En dag viftade den andra klassmamman med listan framför min mamma och sa: ”Kolla på alla svarta barn på den här listan! Kolla på namnen! Alla heter Casandra!” Aha, tänkte min mamma. Det var kanske förklaringen till att jag så ofta lämnades utanför när mina vita kompisar hade kalas. Min mamma har sitt andranamn som tilltalsnamn, men hennes förstanamn är Casandra. Och mitt fullständiga namn på klasslistan? Casandra Brené Brown. Om du var svart amerikan och läste det här skulle du direkt förstå varför inga vita familjer bjöd hem mig. Det är samma sak som gjorde att en grupp svarta studenter gav mig ett kort en gång i slutet av terminen där det stod: ”Okej. Du är faktiskt Brené Brown.” De hade anmält sig till min kurs om kvinnofrågor och nästan ramlat av stolarna när jag kom in i klassrummet första dagen. En av dem hade sagt: ”Det är väl inte du som är Casandra Brené Brown?” Yes, ma’am. Det förklarar också den där gången när jag gick på anställningsintervju för en deltidstjänst som receptionist på 13
en läkarmottagning i San Antonio och en kvinna där sa: ”Är du Brené Brown? Vilken trevlig överraskning!” Och ja, jag gick därifrån innan vi hann påbörja någon intervju. De svarta familjerna tog vänligt emot mig – men man såg på dem att de blev chockade när jag klev in genom dörren. En av mina kompisar berättade för mig att jag var den första vita människa som hade varit hemma hos dem någon gång. Sådant är svårt att begripa när man är fyra år och egentligen går dit för att sätta knorr på grisen och äta tårta ihop med sina kompisar. I förskoleåldern borde det där med tillhörighet ha varit enkelt, men jag hade redan börjat fundera över varför jag kände mig utanför i alla sammanhang. Året därpå flyttade vi till Garden District för att min pappa skulle komma närmare Loyola College, och jag fick börja på en skola som hette Holy Name of Jesus. Min familj tillhörde episkopalkyrkan, vilket innebar att jag var en av mycket få icke-katolska elever på skolan. Fel religion med andra ord, och ytterligare en kil mellan mig och den där känslan av att höra till. Efter ett eller ett par år när jag ofta hamnade på sidan av, ibland blev retad och ibland inte fick vara med alls, blev jag inkallad till expeditionen där Gud själv väntade på mig. Jag trodde i alla fall att det var han. Det visade sig vara en biskop. Han gav mig en stencil med den nicenska trosbekännelsen och så gick vi igenom den, rad för rad. När vi var klara gav han mig en lapp som jag skulle ta hem till mina föräldrar. På lappen stod det: ”Brené är katolik nu.” Ändå var det relativt bra de närmaste åren efter det, och jag började hitta rytmen i mitt nya liv i New Orleans, fram14
för allt för att jag hade världens bästa bästis – Eleanor. Men sedan kom det fler stora flyttar. När jag gick i fjärde klass flyttade vi från New Orleans till Houston. Sedan när jag gick i sjätte klass flyttade vi därifrån till Washington D. C, och när jag gick i åttonde klass flyttade vi tillbaka till Houston igen. Den där turbulensen och tafattheten som brukar prägla åren i mellan- och högstadiet förstärktes av det faktum att jag alltid var ”den nya tjejen”. Det enda positiva var att mina föräldrar mådde relativt bra genom alla de där omställningarna, och kom bra överens. Tack vare det kunde jag i alla fall känna mig trygg hemma, trots allt som var rörigt omkring mig med alla nya skolor, kompisar och vuxna. Det kändes till och med som en fristad där jag slapp lida av bristen på tillhörighet. Vad som än hände hade jag min tillhörighet hemma hos min familj. Men sedan började det gå utför. Den sista flytten tillbaka till Houston blev början till det långa, plågsamma slutet på mina föräldrars äktenskap. Och till allt detta elände kom sedan också en grupp tjejer som kallades för Bearkadettes. När vi flyttade tillbaka till Houston alldeles i slutet av mitt åttonde skolår kom jag precis i tid för att hinna söka in till skolans cheerleadingtrupp, som kallades The Bearkadettes. Det skulle betyda allt för mig. I ett hem som allt oftare fylldes av dämpade ljud från mina grälande föräldrar, ljud som nådde ända in till mitt eget rum, var den där cheerleadingtruppen frälsningen. Tänk dig själv: rad efter rad med tjejer i vitkantade blå satänglinnen och korta kjolar, med likadana peruker, små vita cowboyhattar och klarrött läppstift, och tänk dig att de skuttar in på de olika skolornas planer där åskådarna inte ens vågar gå 15
ut i pausen, för då skulle de ju kunna missa de höga sparkarna och perfekt synkroniserade dansnumren. Det här var min räddning, min nya, snygga, oklanderligt prydliga verklighetsflykt. Åtta år med balettlektioner räckte mer än väl för att jag skulle kunna lära mig dansen, och två veckor med flytande föda hjälpte mig att klara den skoningslösa viktkontrollen. Alla tjejer förlitade sig på samma diet: kålsoppa och vatten. Det är svårt att föreställa sig att en tolvåring skulle få lov att banta på det sättet, men på något vis kändes det normalt. Jag vet inte om jag någonsin har längtat så mycket efter något som jag längtade efter en plats i den där truppen. Allt det där perfekta och välordnade och vackra skulle inte bara väga upp den växande oredan hemma utan också ge mig min heliga graal i form av en tillhörighet. Jag skulle få en fadder, och hon skulle pynta mitt skåp. Vi skulle ha pyjamaspartyn och bli ihop med spelarna i laget. Jag som hade sett Grease fyrtiofem gånger förstod att detta var början på en skoltillvaro som skulle inrymma plötsliga, spontana sångnummer och skoldanser i gymnastiksalen. Framför allt skulle jag vara en del av ett sammanhang där man bokstavligt talat gjorde allting tillsammans, i marschtakt. En Bearkadette var liksom sinnebilden för tillhörighet. Eftersom jag inte hade hunnit få några kompisar kom jag ensam till uttagningen. Dansen var enkel att lära sig – ett jazzigt nummer som utfördes till låten ”Swanee” (den där med ”how I love ya, how I love ya”) i storbandstappning. Det var massor med expressiva handrörelser och en lång sekvens med höga sparkar. Jag kunde lyfta benen högre än alla de andra, utom en tjej som hette LeeAnne. Jag övade 16
så mycket att jag kunde ha gjort dansen i sömnen. Vissa delar av den minns jag fortfarande. Jag var livrädd inför uttagningen. Jag vet inte om det berodde på nerverna eller svältkosten, men när jag vaknade den dagen kände jag mig yr, och jag var fortfarande yr när mamma släppte av mig på skolan. Nu när jag själv har en tonåring och en tweenie tycker jag att det känns lite jobbigt att tänka på att jag var tvungen att gå dit ensam, omgiven av klungor med tjejer som hoppade ut ur bilar tillsammans och sprang in hand i hand. Men jag insåg snart att det fanns större problem än det faktum att jag var ensam där. Alla tjejerna – och då menar jag alla – hade fixat sig från topp till tå. Vissa hade på sig blanka blå shorts och guldfärgade tröjor, och andra hade linnen i blått och guld och korta vita kjolar. Alla upptänkliga kombinationer av blå och guldfärgade rosetter fanns till beskådan. Och alla tjejer var hårdsminkade. Jag hade inget smink, och jag hade på mig grå bomullsshorts och en svart dansdräkt. Ingen hade talat om för mig att man skulle pryda sig i skolans färger. Alla andra tindrade och glittrade. Jag såg ut som den där ledsna tjejen med föräldrar som grälar hela tiden. Jag klarade invägningen med tre kilo till godo, men jag tyckte ändå att det var hemskt när vissa tjejer klev ner från vågen och sprang in i omklädningsrummet gråtande. Vi fick nummerlappar fastnålade på shortsen och dansade i grupper om fem eller sex åt gången. Trots yrseln satte jag dansen perfekt. Jag kände mig relativt säker när mamma hämtade mig och vi åkte hem för att vänta på resultatet. Numren skulle sättas upp senare på kvällen. De där timmarna emellan sniglade sig fram. 17
Till slut, när klockan var fem över sex, svängde vi in på parkeringen vid min blivande skola. Hela familjen satt i bilen – mamma, pappa, min bror och mina systrar. Jag skulle kolla mitt nummer, och sedan skulle vi åka vidare till San Antonio och hälsa på mina farföräldrar. Jag gick fram till anslagstavlan utanför dörren till gympasalen. Bredvid mig stod en av tjejerna som hade dansat i samma grupp som jag. Hon var den som tindrade och glittrade mest av allihop. Till råga på allt hette hon Kris. Jodå, hon hette till och med ett sådant där pojkflicksnamn som vi ville heta allihop. Listan var uppställd i nummerordning. Om ditt nummer stod där betydde det att du hade kommit med i truppen. Om ditt nummer inte stod där var du inte med. Jag hade nummer 62. Min blick hoppade direkt till numren runt 60: 59, 61, 64, 65. Jag tittade en gång till. Jag kunde bara inte ta in det. Jag tänkte att om jag bara stirrade tillräckligt intensivt och universum fattade hur mycket som stod på spel, då skulle numret kanske tona fram som genom trolleri. Sedan rycktes jag ur mitt köpslående med universum av tjutet från Kris. Hon stod och hoppade upp och ner, och innan jag hann fatta vad som hände hade hennes pappa hoppat ur bilen, rusat fram till henne, tagit tag i henne och börjat snurra runt med henne precis som på film. Senare fick jag höra ryktesvägen att jag var en säker dansare men att jag inte riktigt hade det som krävdes för att bli en Bearkadette. Jag hade ingen rosett. Ingen utstrålning. Inget gäng. Inga kompisar. Ingenstans där jag hörde hemma. Jag var ensam. Och det kändes så fruktansvärt tungt. Jag gick tillbaka till bilen och klev in i baksätet, och pappa körde iväg. Mina föräldrar sa inte ett ord. Inte ett 18
enda ord. Tystnaden skar in i mig som en kniv i hjärtat. De skämdes för mig. Min pappa hade varit kapten i football-laget. Mamma hade varit ledare i sin cheerleadingtrupp. Jag var ingenting. Att vara cool och passa in var det som mina föräldrar, särskilt min pappa, värdesatte mer än något annat. Jag var inte cool. Jag passade inte in. Och nu kände jag för första gången att jag inte hörde hemma i min familj heller. Det är lätt att avfärda den här berättelsen om cheerleadingtruppen som oviktig, mot bakgrund av allt stort som händer i världen i dag. (Jag ser #i-landsproblem-etiketten framför mig redan.) Men jag vill berätta vad den betydde för mig. Jag vet inte om det var sant eller om det var något som jag intalade mig där i tystnaden, men den dagen blev dagen när jag inte längre kände att jag hörde hemma i min familj – den viktigaste och mest ursprungliga av alla våra sociala grupper. Om mina föräldrar hade tröstat mig eller sagt att det var modigt av mig att försöka – eller om de till och med hade gjort det jag egentligen längtade efter just då: tagit mitt parti och sagt att det var så hemskt och att jag förtjänade att bli uttagen – då hade det här inte blivit en sådan berättelse som formade mitt liv och styrde vilken riktning det skulle ta. Men det blev det. Det var mycket jobbigare att berätta om det här minnet än jag trodde att det skulle vara. Jag blev tvungen att gå in på iTunes för att komma på vad låten hette som man skulle dansa till på uttagningen, och när jag spelade upp de första takterna började jag bara gråta. Jag bröt inte ihop för att jag inte hade kommit med i cheerleadingtruppen, 19
utan jag grät för den där lilla flickans skull, hon som jag inte hade kunnat trösta den gången för längesedan. Flickan som inte förstod vad det var som hände eller varför. Jag grät för mina föräldrars skull, för att de hade varit så illa rustade att hantera min smärta och sårbarhet. För att de helt enkelt inte hade förmågan att säga något och trösta mig, eller åtminstone vända på min berättelse om att jag varken hörde till dem eller hörde hemma hos dem. När sådana här ögonblick får stå okommenterade och ouppklarade skickar de ut oss i vuxenlivet med ett desperat behov av att få känna tillhörighet, tills vi nöjer oss med att passa in i stället. Som tur är har mina föräldrar aldrig levt i villfarelsen att föräldraskapet upphör när barnen flyttar hemifrån. Tillsammans har vi lärt oss mer om mod, sårbarhet och äkta tillhörighet. Det är som ett litet, litet under. Också jämfört med andra lidanden – fattigdom, våld och brott mot mänskliga rättigheter – är bristen på tillhörighet i den egna familjen ett av de farligaste sår vi kan drabbas av. Det beror på att det har kraften att krossa vårt hjärta, vår livslust och vår självkänsla. För mig blev det alla tre. Och när sådana saker går sönder finns det bara tre möjliga utfall, något som jag har fått se både i mitt eget liv och i min forskning: 1. Vi lever med ständig smärta och försöker lindra den genom att döva den och/eller åsamka andra människor smärta. 2. Vi förnekar smärtan, och genom att göra det för vi ofelbart över den på andra i vår omgivning och vidare till våra barn. 20