9789186505561

Ärlans Üga jos e f i ne w i e rt h r o m a n o m e n u p p vä x t

1.

ร rlans รถga Josefine Wierth

2.

Ärlans öga jos e f i ne wi e rth r o m a n o m e n u p p vä x t

mbm förlag

3.

vi .

I minnet står solen i zenit och dränker ön i ljus.

Ljuset …

Skär bländande vitt genom hjulspårens blottade lager av kalk.

Slängs kring bland drivor av sten, på åkerlapparnas knappa rutor. Sprider sin löpeld längs strändernas utdragna strängar, tills varje sandkorn glöder.

Slungar sig tillbaka upp i atmosfären, rakt mot den b­ rinnande himlakroppen, för att där kollidera med nya ljuskaskader.

Kastas åter ner, slår i spillror sitt sken, till ett splitter av speglingar och solkatter.

Sista glimten snittar vattnets yta i dammen vid det övergivna kalkbrottet. Ilar ner genom dunklet och uppslukas av öppningen mot underjorden.

Där havet tar vid störtar ljuset till botten.

Singlar iväg ett nät av solbelysta vågrörelser över sandens böljande räfflor. Stöper om vattnet till flytande glas; avslöjar minsta musselskal. v.

Svävar fritt över vitslipade kalkstenshällar, tänder vajande lågor av sjögräsgrönt. Genomlyser lager efter lager av strömmande havsvatten, sätter blåstångens guldbruna skogar i brand.

Söker sig allt längre bort från strand, tills bottnen sakta stupar.

Ljuspelarna når de tomma djupen. Darrande sjunker strålarna ner. Mörkret öppnar sig. Där, ska de upphöra – och dö.

Hon sitter i en skog av stänglar. Glesa ax tränger fram ur den stenrika jorden. Sträcker sina tunna ryggar upp mot det lågande klotet. Här och var skiner klintens blåa stänk, droppar vallmo­ bladen sitt blodröda blänk. Glöder i motljus som tunnaste hud.

Måsfjädern stryker mot axeln. Hettan smälter rakt ner i virveln av strån på hjässan, rinner längs hårets släta länkar, lika gulbleka som åkerns fält. Flyter vidare ner mellan skulderbladen, följer ryggens dolda kotor.

I svarta streck och röda cirklar, torkar vattenfärgens tunna h ­ inna på brunbränt skinn. Irrar som av otaliga myrben då ­dunstande pigment krackelerar i ett fint mönster över huden.

Orörlig drar hon i sig luftens torra stråk av rasslande strån och solsvedd hud. Kring överarmarna har hon vridit upp de breda armbanden, som hon fått sin mamma att förstå att hon bättre än henne behöver. Ett tungt och rödtonat, av koppar har hon fått veta. Ett i mässingens guldmatta glans. I metallen avtecknar sig inhamrade tecken, för ingen att ut­talat tyda.

Hon spänner musklerna som för att spränga de omslutande banden, tar i än mer när smärtan tränger fram. Så låter hon armarna sjunka tills de vilar över hennes korslagda ben, med

vi .

händerna fritt hängande från knäna. Anar inom sig hjärtats rörelser, hur det oavbrutet vidgar och sluter sig.

Med slutna ögon koncentrerar hon sig på lärkan; en osynlig punkt mellan ryttlande vingar – högt upp i skyn. Ur den smala strupen tränger sången fram, ofattbart stark. Faller genom luften, i en ström av gnisslande läten.

Hon gläntar ögonlocken till en springa mellan darrande ögon­ fransar. Låter synfältet flimra i oskärpa. Ögonblicket når nu en enda vit intensitet. Bränner samman henne, fågeln – och ljuset.

v.

8.

Kniven av l jus svävar i mörkret. Glipan mellan fönster­ karm och rullgardin mynnar ut i en lysande vass spets. Kan när som helst riktas mot henne för att långsamt komma glidande.

Täcket tynger över bröstet. Armen tvingar undan den sjunkande bördan, sträcker sig rakt upp i mörkret. Söker med omärkliga rörelser från sida till sida tills den hittar punkten där den nästan inte finns. Handen vilar högt däruppe, känns knappt som hennes egen.

Med ens växer konturerna av en svart och främmande gren fram i det täta dunklet. Kröker sig över henne, blir till gripklor i luften som sakta sänker sig ner mot ansiktet. Ögonen vid­ öppna, hjälplösa. I sista stund, alldeles nära, mjuknar handen till hennes egen igen.

Fotsulorna halkar längs tapetens kala yta. Klättrar hela vägen upp, tills benen når sin fulla sträckning. Trycker kroppen i rät vinkel – knävecken pressade mot väggens svalka. Blodet rusar därinne längs lårens baksidor, tyngden större än hon föreställt sig. Vacklar innan benen får fatt i balansen, stannar upp i viktlöshet.

9.

Låter de uppresta benen falla som träd åt sidan, glider undan lakanets kvalmiga värme. Tar sig med händerna före ner på mattan, ålar förbi de knöliga kanterna, ut på golvets isande kyla. Vänder över till rygg och sträcker iväg armar och ben till vartdera väderstrecket. Låter huvudskålens hårda klot – vila.

Träets plana yta tvingar ut varje böjlighet, kyler ner hand­ flator och hälar. Ryggraden rullar som en rad kulor över par­ kettens slipade ek.

Svalkan sprider sig genom pyjamastyget, ut över hela ryggen, upp längs vader och lår. Omärkligt fyller luften varje andetag.

Svävar så.

Tillbaka i sängen sjunker huvudet, ger efter för kudden. Bolst­ ren bäddar in kinden, täpper till örat. Täcket som en kokong; kroppsvärmen domnar varje rörelse. Ögonlockens oväntade tyngd. Innanför faller glimtar från dagen genom lager efter lager av gnistrande mörker. Magens jämna vidgande och sjunkande blandar sig med suset i tystnaden.

1 0.

I drömmen s tår hon och ser upp mot högen av tvätt där den tornar upp sig på strykbrädan. Det vita rummet tomt.

Bara hon själv och så traven av ostruket, högt ovanför brädans tygklädda kant. Ändå finns det där, inne bland klädernas skrynklor som snor sig kring varandra. Ruvar under handdukarnas veck och bad­ lakanens tomma böljor. Döljer sig det hon inte kan undkomma.

När som helst ska hon ana en rörelse. Skönja hur det söker sig fram ur den mörkaste hålan längst därinne. Letar sig ut i det fria, för att sikta henne med glödgade ögon. Nå fram med sin förgörande blick.

11.

Han den om henne s panna – den enda fasta punkten där hon hänger över hålet i den svarta toalettringen. Huvudet vilar i den öppna handflatan. Runt bröstkorgen – en arm som nogsamt undviker magen.

Framåtböjd med benen brett isär. Andetagen ryckiga, envisas med att hacka sig ner i lungorna. Hulkande reflexer trycker ut all luft igen.

Hela insidan av kroppen tycks skälva, magmusklerna ömmar.

Bara andas och vänta, känna handens skål bära huvudets tyngd.

Knäna darrar svagt, hon huttrar av svetten som kyler ansikte och händer. Ändå. Får ingenting rubbas. Bara vara som det är.

Magen drar hastigt ihop sig för att knytas i kramp. Pressar längs gommen ut en gulaktig kaskad som med ett starkt stri­ lande ljud träffar vattenspegeln och det vita porslinet längst där nere. Tårarna tränger utan förvarning upp i hennes ögon, hon blinkar sikten fri så gott hon kan. Spottar i tomma försök att bli av med den ettriga smaken.

12.

Handen lämnar pannan för en stund. Trycker ner spakens svarta kula intill porslinets vita sida. Ljudet av forsande vatten slår upp mot de kala väggarna, sveper med sig de fräna stråken som sticker i näsan.

Kanten av ett glas sätts till hennes läppar. Hon suger i sig av det oväntat svala och friska. Sköljer beskheten ur munnens fadda håla. Vattnet rinner längs hakan då hon tömmer i en kraftlös stråle. Lämnar en eftersmak som av vanliga dagar.

Magen kränger omigen, tillåts ingen ro. Likväl denna frid, som fyller henne mer än klagan.

Nu är handen tillbaka igen, stryker varsamt undan luggen.

Kupar sig stadigt om huvudets rund. Tätt bakom väntar ­mamman. Som en andra kropp. Som en och densamma.

1 3.

Solen faller snet t in genom det höga fönstret. I luften framför henne virvlar dammkornen i sin oändliga bana; gnistrar som regnbågsstoft i det branta ljuset.

Sittande på golvet lutar hon sig fram över blockets öppna rektangel. Sveper med penseln dit den själv vill nå. Pappret buktar sig av den flytande färgen. Snabbt stryker hon av penselhåren mot glasburkens kant för att kunna hämta upp överblivet vatten. Sträcker sig så tillbaka mot målaraskens rad av rundlar. Mera blått!

Handen som håller om penselskaftet vevar runt i den upp­ blötta färgkakan. I mitten har rörelsen nött hål och blottar den underliggande metallen; en blank botten för sjön av vattenfärg.

Penselns huvud hänger tungt då hon lyfter. Försiktigt!

Penselstråna släpper ifrån sig sina samlade droppar så snart de nuddar pappret. Strax breder en lysande blå linje ut sig intill det skarpt gula. Öppnar en rad rännilar som flyter ut till gröngrumliga åar. Lova lutar blocket en aning, än åt ena, än åt andra hållet. Oförskräckt rinner färgen iväg för att finna nya vägar.

14.

Genom raden av dörröppningar letar sig den hemtama lukten av terpentin, i sällskap med det rytmiska raspet från en halvtorr pensel. Avlägset, längst bort i ateljén, skymtar hon pappan.

Idag står en stor duk fastskruvad på staffliet; än kan hon ägna ett par timmar åt sitt.

I hemlighet gläder hon sig varje morgon. Då tvingas systern ge sig av till skolan, strax följd av mamman som hastar iväg till sitt arbete. Ytterdörren slår igen, ännu en stund verkar ljuden trängas borta i tamburen. Så lägger sig tystnaden. Intar rum efter rum, för att snart bre ut sig över de vida golven i den vindlande våningen. Dagen sträcker ut sig i sin fulla längd, just inom räckhåll framför dem.

Förmiddagarna som stilla sjöar i tiden, hon och pappan sysselsatta vid varsin strand. Ekot av penseldrag är allt som behövs för att hålla samman deras koncentrerade tystnad.

Om nu förmiddagarna hör till var och en, är eftermiddagarna tid att vara tillsammans. Först den gemensamma lunchen; stekt potatis, ett par skivor kall skinka, en delad tomat, och därtill ett glas mjölk. Samma åt dem båda, varje dag, tillrett av pappan. I Lovas ögon den bästa av måltider.

Vilken tur att han inget annat kan laga!

Sedan tar de bilen och åker bort längs kajen. Passerar raden av skutor, fortsätter förbi den låga bron, tar av direkt efter Kaknästornet. Når till sist utkanten av de kungliga markerna, där få promenerar längs vattenlinjen.

Så snart träden reser sig allt tätare omkring dem lämnar de den grusbelagda gången. Långa raka grenar blir till spjut i 15.

deras händer, stegen saktar in. Mellan ekar och bok tar de sig vaksamt upp på klippblocken. Spanar mellan stammar och blad. Lyssnar under tystnad till ljuden i skogen.

Somliga dagar ekar skott bortifrån skjutbanan. Genast befinner de sig i strid med inkräktarna, som barrikaderat sig i fortet bakom granarnas dova klunga. Pappan vid hennes sida, har inte mockasiner nog att smyga lika tyst som hon bland löven.

16.

Pappa hjäl per henne att resa det ljusgula tältet. Trycker pinnarna genom gräset, ner i jorden, så att de tillsammans bildar en lagom stor cirkel. Knappt når hennes händer runt för att samla dem i toppen. Pappa knyter stadigt om med snöret som följt med i kartongen.

Så står tältet där. Lyser i gul triangel, som en av skyltarna uppe vid vägen, fast med toppen uppåt. Mittemellan sandlådan med sand från stranden och Mammas pion med sina ceriseröda sidenklot.

Lova kryper in på alla fyra genom öppningen; det är precis att hon får plats. Synen förmörkas en stund av den slocknade solen, hon kurar ihop sig med benen i kors. Bäst att inte röra sig, då det strutformade taket smalnar av farligt nära hennes huvud.

Snart vänder synen tillbaka, ögonen fylls av det milda dunkel som råder härinne. Sluter snabbt in henne i en värld där allt tonar fram i gula färger. Skuggan får hettan att lätta från de bara axlarna, svalkar av den brännande virveln uppe i hårets botten, stryker sakta bort värmen som samlats mellan skulderbladen.

1 7.

Mellan de utbredda knäna slätar hon ut höftskynket som Mamma har sytt. På tyget snirklar vita slingor mot en midnatts­ blå bomullshimmel. Pannbandet har Mamma klippt till från samma tygbit. Lova puttar upp det mot hårfästet för att lätta på knuten som stramar i nacken.

Utanför tältets öppning ligger bambuspjutet redo med sin tjocka gummispets och färgade prydnadsfjädrar. Intill, den runda skölden i papp, som Pappa klippt till och målat gul med gröna och orangea tecken. Lova samlar in det hela i tanken, sträcker sakta upp ryggen.

Inne i de stickade mockasinerna trängs fötterna mot det ångande garnet. Lova vill helst skjuta undan den kliande påminnelsen. Visst är den röda färgen fel, men mönstret och formen stämmer med sådana av hjortskinn som dekorerats med piggsvinstaggar. Noga har hon jämfört med bilderna i boken. Fast i skydd av tältets rundel bestämmer hon sig för att låta fötterna få smita ut en stund.

Med knappa rörelser lirkar hon av sig de sulade s­ ockorna, passar noga armbågarnas rörelser intill den tunna tyg­ väg­­gen. Så snart hon lyckats kränga av den motsträviga ­kanten från hälen är befrielsen stor för de fuktiga tårna och ­svettmjuka fotsulorna. Lättad blir hon sittande medan allt faller långsamt mot botten. Andningen rofylld, mjukt tung i kroppen.

Vinden sveper längs den gula bomullen i ett luftigt andetag, som i sin tur nuddar henne lätt mot ena armen. Lova blundar som om hon var på väg att somna. Blundar och sjunker tills det klarnar därinne.

18.

Sakta känner hon förändringen komma; huden på hennes redan bruna armar mörknar med dragning mot koppar. Hullet omvandlas till seniga muskler. Sitter här nu, tillsammans med byns övriga pojkar. Väntar på ceremonin, lyssnar till ljuden från de sista förberedelserna. Utanför tältets tunna vägg sträcker prärien ändlös ut sig. Trummorna dånar i ett oavbrutet muller.

Snart ska de tas upp som medlemmar av klanens jägare.

– Vad gör du därinne?

Världen av skuggor rämnar tvärt itu. Systerns röst är lika svedd som topparna i augustigräset. Halvmörkrets täta bilder spricker isär och trillar ut i det skarpa ljuset.

– Leker, tvingar sig Lova att svara, fast det inte är sant.

Båda vet de att Denise inte har något att göra. Antagligen har hon hjälpt Mamma med frukostdisken, kanske sträckt lakan. Förmodligen hämtat tidningen – och sedan?

Ingen är så bra på att hjula som Denise, men det kan hon ju inte ägna sig åt hur länge som helst. Efter några varv vill hon spela badminton, fast Lova hinner aldrig med när den fjäderklädda bollen kommer farande. Alltid har den avslutat sin båge och landat där i gräset innan hon ens är framme. Efter bara några slag brukar de båda tröttna.

– Kom ut därifrån!

– Nej, jag vill inte.

– Jo, kom ut!

Plötsligt rister tältets ömtåliga hölje, pinnarna hörs kvida och skava mot varandra.

– Sluta! Lovas skrik skär högre än ett måsskri.

Skakningarna upphör men den petande stämman fortsätter: 19.

– Vad gör du därinne?

– Jag är indian. Det här är faktiskt ett indiantält.

Denises skratt sticker rätt igenom tältduken. Plötsligt blir Lova varse gräset där hon sitter; vasst riktar det sina strån mot den oskyddade huden på lårens undersida.

– Leker indian! Vad barnsligt!

– Jag leker inte! Jag ÄR indian! Indianpojke!

Fast Lova redan sagt mer än hon velat, ger sig inte pickandet.

Svänger tvärtom över till att hacka ännu värre: – Ha, du är ingen pojke! Och inte indian heller! Så det så!

SÅ DET SÅ !

Återigen skakar de sköra väggarna. Snart lossnar pinne efter pinne från sitt fäste i marken.

– Nä NU !

Ilskan i Lovas kropp skjuter fart, får henne att åla sig ut ur den smala glipan i ett enda tag, komma snubblande fort på fötter. Pannbandet fastnar i öppningen för att snöpligt dras av och singla ner på marken. Denise möter henne med ettrig blick och hårt uppdragna mungipor. Skakar runt med tält­ pinnarna som vore de en stor visp i handen på henne.

– Du är faktiskt bara en flicka! Hör du det – EN FLIC KA !

Lova rusar på sin syster, tar med sig hela tyngden. I skallen brinner ett enda: systern och hennes ord måste försvinna.

Denise är snabbt uppe med en hand på utsträckt arm. Hand­ flatan i fullträff mot Lovas sänkta panna, där den i full fart kommer sprängande. Lova når aldrig fram, skickar rasande ut sina knutna nävar, låter slagen tomma bombardera. Ingenting blir kvar, om orden får bestämma!

2 0.

Storasysterns arm är längre än Lovas egen; det är en enkel match att låta den blinda ilskan boxa sig trött i luften. Händer och armar svänger likt en jo-jo i utdraget snöre. Denise skrattar som åt en tecknad film på tv.

Munnens skeva fnitter tänder en stormande eld i Lovas sinne.

Skrik och tårar tränger ut inför handflatan som aldrig ger sig. Hur hon än tar i, är systerns arm helt överlägsen. Striden flammar, genomskinliga lågor tär Lova i den stillastående hettan.

Då plötsligt hörs Mammas röst inifrån huset: – Men oj, oj! Vad händer nu? Vad gör ni där ute?

Denise fnissar tyst över huvudet på sin syster: – Lova leker indian, som tror att hon kan kriga.

Kvickt låter hon sista ordet dra undan armen med den utsträckta handen. Lovas samlade kraft skickar henne rakt in i hagtornen, där den reser sin täta vägg bakom tältet. Med handflatorna utsträckta som skydd, störtar Lova in bland tör­ nenas spetsande pilar. Brister i en förlorad gråt, då horden av taggar träffar den nakna huden.

Inte som systern tror, av hullingarnas sting och rivsår eller över att vara den ständiga förloraren. Nej, för de ituslitna kring­slängda bitarna, som ska lappa ihop den hon är längst där inne.

21.

Lova siktar bilen så snart den svänger in genom det öppna grindhålet uppe vid vägen. Strax ska den följa hjulspåren som löper längs åkern, ta av i rät vinkel där det är stopp för jordens fåror. Börja gunga in över ängen, för att till sist stanna upp utanför grindstolparnas staplade stenar. Än är den inte där, har knappt hunnit ner för första slänten.

Benen under henne bultar, armarna redo. För här – kommer Lovas bror! Halvbror, säger de. Men ändock; hennes bror. Det, kan ingen säga emot.

En bror måste man inte fråga om lov, inte undra vad han är på för humör. Inte vara rädd för att han ska göra illa sig eller i stunden inte orka. För en bror låter inte sådant råda. En bror är en bror, som har sin kropp, precis som Lova. Låter armar och ben rå sig själva, ser till att händer och fötter går fria.

Nu – är det inte långt kvar. Snart kan allt som vill ut få sätta iväg. För strax – kommer Lovas bror in genom grinden.

Bildörren slår igen. I ett eko, innan själva ljudet, hör hon grinden gnissla. Blodet bankar, musklerna porlar, tårna djupt begravda 22.

mot jorden. Händer, armar, allt i hela kroppen förbereder sig.

Nu finns bara ett; att börja springa. Rätt ner till grinden, rakt emot brodern. Rusa på, kuta in i – ta språnget mot!

Mitt där i rörelsen ska hennes bror möta. Redo – att fånga upp, ta grepp om, kasta iväg, slunga i backen. Hindra med orubbliga händer när hon vill sega sig upp igen. Trycka ner henne i gräset då hon ändå försöker. Inte ge efter en tum, när hon prövar att åla iväg eller försöker sätta emot – med allt, precis allt hon har att hämta.

En bror gör vad en bror ska göra; brottar ner henne med bara en hand, tampas med henne om och om igen. Kämpar med Lova gång på gång på gång, låter henne möta sin egen kraft, mäta sig i deras brottning.

I varje beräknad rörelse och musklernas stormande tag, finns det där, det som ingen annan hör. Mellan dem slingrar sig lekfullhetens skratt, nästlar sig ur de snabba greppen, slinker förbi och kommer på fötter.

Ingen av dem lyckas stoppa det, eller ens fånga in det för en stund. Bubblar oavbrutet över; besegrar dem båda, hur lätt som helst. Smiter iväg med ett dämpat frustande, lämnar spår av undertryckt fnitter i en aldrig sinande ström.

Grinden gnisslar, den dämpade smällen når henne om ett ögon­ blick, då klykan stängs. Snart, alldeles snart. När som helst sliter sig fötterna, exploderar benen. Spricker hjärtat – inifrån och ut.

Strax. Här kommer han …

Nu!

2 3.

Dykaren i orange dräkt håller harpunen skjutklar i handen.

Tätt stryker skuggan av den grå svärdfisken förbi – passerar strax ovanför, utan att bli upptäckt. Från badkarskanten spanar en dykare som har fällt upp sitt cyklop i pannan. I brun dräkt, med grodfötterna fortfarande på fötterna, står han stadigt trots den hala emaljen.

Från systerns rum hörs den senaste plattan snurra. Denise har köpt sin första LP . Rösterna som Lova väl känner igen ropar rakt ut på hjälp, fast på engelska förstås. Men snart byter Denise till en av sina favoritsinglar, och Lova kan hemvant sjunga med i refrängen. Så fort de svängiga ackorden från elgitarrerna tonar ut i knastrande tystnad, läggs skivarmen dit igen.

– Schlaffs ju, jä jä jä. Schlaffs ju, jä jä jä. Schlaffs ju, jä jä jä jä jääää …

Från vattendjupet kommer dykaren i blågrönt glidande, obemärkt för haj och sköldpadda. Så är han heller inte ute för att jaga. Armarna följer kroppens rörelser längs sidorna, simfötterna arbetar med lugna jämna tag. Lova kan känna vattnets motstånd när de långa gummifenorna pressar undan 24.

vattenmassorna. På hennes ännu brunbrända kropp lyser hu­ den vit efter siluetten från simbyxorna.

Plums!

Poppys runda huvud har dykt upp över badkarskanten. Med sina stora mörka ögon påminner hon mest om en säl i en isvak.

Tassarna hänger över kanten. Hon ser ömsom upp på Lova, ömsom ner på den röda gummibollen som hon har släppt ner i badvattnet och som nu guppar där på ytan, strax utom räckhåll.

Lova griper tag om bollen, hal av slem, skakar av dropparna och singlar iväg den i en lång båge längs serveringsgången som löper som en hemlig gång utmed våningens baksida, ända bort till serveringsrummet. Poppy är efter i ett huj, klorna rasslar mot linoleummattan när hon ivrigt sätter efter. Käkarna snappar i luften efter de studsande rörelserna, till sist får hon fatt i bollen med hjälp av tassarna och är strax tillbaka – bara för att hoppfullt släppa ner den i badvattnet igen.

Det bildas många rännilar längs korridorens långsmala golv innan Poppy tröttnar, och travar iväg ut i köket för att ljudligt släcka törsten ur vattenskålen.

– Mamma!

Innan Lova tvålar in sig är det dags att kolla rekordet. Själv kan hon ju inte ta tiden, varken hålla i klockan eller räkna sekunderna, även om hon helst skulle vilja det. Ett vattentätt dykar-ur är vad hon skulle behöva.

Mamma kommer, redan med klockan i hand. Hon tar trasan från bidén och sveper den med hjälp av foten över golvet innan hon sätter sig på pallen. Lova gör sig redo, ser på Mamma som nickar, innan hon med jämn takt börjar räkna ner: 25.

– Fem, fyra, tre, två, ett, noll!

Med handen om näsan sluter Lova ögonen och låter huvudet sjunka baklänges i det kallnade badvattnet.

26.

Det är trångt i omklädningsrummet. Egentligen är det en vanlig tambur. Hatthylla, dörr till toaletten, och så ett tjockt draperi som breder ut sig över ytterdörren och gärna tränger undan Lova när hon försöker ta sig förbi. Bänkarna runt väggarna är det enda som gör skillnad, smala så att de knappt går att sitta på.

Lova tittar ner på alla skor, uppställda par om par, för att slippa möta de främmande flickornas blickar. Drar mer än hon behöver i den ljusblå dansdräkten när hon för upp den över axlarna.

– Hejdå! hörs Mammas röst borta vid dörren.

Gruppen flockas nere i hörnet vid raden av höga fönster.

Bågarnas konturer skymtar bakom långa färglösa gardiner.

Ingen vill synas, de skyler sina nakna armar med händerna, korsar de bleka benen om varandra. Lova huttrar, stryker omärkligt över låret för att känna hudens knottror resa sig mot handflatan.

Bakom pianot är tanten redan på plats. Det är förresten som om hon aldrig har rest sig därifrån. Klänningen hänger i 27.

bruna veck, det vita håret ser ut att vara på glid i den lösa knu­ ten. Hon stirrar i noterna framför sig utan att verka se.

– Dååå ska vi börja. På led allesamman!

Fröken Lilian har ljudlöst kommit ut i salen. Varje steg hon tar är som i en dans; de långa benen sträcker ut i sin fulla längd, innan tåspetsen av den mjuka skon trycks ned mot parketten.

Spända vader under vit nylon, kjolens mjuka tyg svänger i takten. Ryggen rak, hela kroppen lik en docka. Så stannar hon upp, betraktar den glesa samlingen nere i hörnet med orörlig ljusblå blick, tills alla tveksamt ordnat sig på rad och stillnar.

– Ett – två! Ett – två!

Fröken Lilian klappar takten med händerna. Pianot vaknar, tonerna marscherar kvickt iväg för att rätta sig efter hand­ flatornas klatschande.

En och en går de på diagonalen med snabba steg, om och om igen, som uppvärmning. Ett varv till från hörn till hörn, nu med hoppsasteg och händerna i sidorna.

– En i taget!

Lova väntar med fuktiga handflator på sin tur. Tar sats ut mot golvets vidsträckta yta. Volangen som löper kring magen studsar i spegeln för varje skutt. Hon vinglar till i steget, men lyckas komma rätt med fötterna igen. Sista biten längs den osynliga linjen är hon nära att springa.

– Bättre balans! Tonfallet är skarpt och måste höras av alla, trots pianots galopper.

När den sista hoppsat i mål blir de tillsagda att sprida ut sig över golvet. En tyst kamp uppstår. Lova lyckas snabbt hitta en lucka näst längst bak vid raden av fönster.

28.

– Flytta fram! Du där, och du, nu tar ni flera steg framåt! ropar fröken Lilian irriterat.

Konstaterar till sist med en nick på huvudet att alla är på önskvärd plats. Så ännu en nick för taktfasta ackord från pianot.

Första, andra, tredje, fjärde, femte position. Plié och hopp på stället.

Raspandet av sulor som stryker längs parketten hörs från dem som har balettskor. Armarna i vid båge kring huvudet bildar för en kort stund en skog av glorior i salen. Tänja, sträcka ut, från topp till tå, sida till sida. Pianot klinkar och slår. Ganska ofta snubblar det till på tangenterna. Äntligen får de lägga handen på stångens blanknötta trä. Ändå är det inte alls som Klätterbjörkens starka släta grenar.

Raden av ben svänger av och an; framåt och snett ut över golvet. Än är lektionen inte slut, snart gäller det att få upp foten på stången och böja sig framåt mot spegeln.

Pianot tystnar som mitt i en mening. Lova får slänga och ta i för att nå upp; det gör ont i hälsenan när benet hänger på plats. Flickan framför ligger redan huvudstupa och stilla mot stången, som om någon vikt ihop henne med lätta tag.

En blek smal nacke böjer sig under det framåtkastade håret.

Tunna fingrar nuddar som vid glas, ända fram emot tåspetsen på den utsträckta foten.

Lova kröker en aning på ryggen för att inte magen ska ta emot. Det drar svårt i baksidan av låren. Kroppen hör inte längre till henne. Hon vet ju hur fötterna trummar sig fram över stenarna längs stranden, hur armarna häver henne upp i vimlet av grenar. Nu darrar benen för korta och utan kraft, 29.

de som annars tar spjärn och lyfter henne över gärdsgårdar och stenblock. Armarna tycks inte heller räcka till, händerna famlar tafatt kring vristerna.

Lova hukar i ett kallt svettigt väntande. Tystnaden tycks aldrig ta slut. Till sist signalerar det dubbla handklappet att prövningen är över.

– Slut för idag, tack för idag. Tonfallet är kort, som om inget mer finns att säga.

– Tack för idag! ekar de ljusa rösterna till svar.

Lova dröjer sig kvar vid stången medan de andra snurrar, glider, småspringer mot utgången. Hon ser fröken Lilian gå in mellan de höga skjutdörrarna i fonden. Tanten vid pianot är redan försvunnen.

Genom dörröppningen skymtar en hög växt i kruka, sträcker sig mot den fallande skymningen utanför. På en mörk byrå glänser guldet av en klocka, fångad under en kupa av glas.

Blänkande kulor snurrar tyst under den bleka urtavlan, där visarna omärkligt vandrar mellan svarta små stapelpar.

Fröken Lilian böjer sig lätt över ett runt bord, sätter nå­ got till munnen, innan det strama ansiktet lyses upp för ett ögonblick. En glödprick glimmar till i halvmörkret. Svart vilar munstycket mot bleka fingertoppar. Huvudet med det korta vågiga håret, uppsträckt. Blicken stilla ut mot den dunkelblå himlen utanför fönstret medan en vit rökslöja slingrar sig ut mellan de rosamålade läpparna.

Precis som på film, tänker Lova.

30.

31 .

»Blicken famlar över den vida cirkeln av vatten. Ytan gulaktig Miryams lockar är lika svarta, men tätare och liksom hårdare. och sjunken till livlös. Ändå finns ingenting av tomhet här; Stretar upproriskt mot handflatan. det är som om hon hela tiden är iakttagen. Aningen drar en Lova får hejda sig för att inte niga och tacka när hon tar kall fingertopp längs ryggraden – för nu ser hon. Det är hålet i tillbaka handen. Prövar istället med att nicka gillande till sitt mitten som orörligt hypnotiserar henne med svarta leende.

Får en skarp men inte ovänlig blicksin tillbaka urpupill, de mörka sugerögonen. till sig hennes blick, tvingar ner den under ytan.

Handen trevar i byxfickan, kramar de tre hon Frukostrasten räcker knappt till om för alla somstenar skockas runt plockat med sig på hitvägen.

Låter den första följa med upp omkring. Hela eftermiddagen ringlar sedan pratet om Miryams medan fingrarna söker det rätta Ögonen bryteri vanliga loss hår längs korridorerna.

För attgreppet. nästa dag falla tillbaka synenslingor till hennes igen. egen igen, mäter avståndet till dammens mittpunkt, ställer nogsamt in sitt fokus.

HärSom – har hon ingen av brännbollens lyrorblir ochdet snabba vanligt, på dethjälp där sättet att det inte märks, däremot passningar på skolgården.

Nu – tar hon sikte mot evigheten.« aldrig med Hanna. När hon öppnar munnen kommer rösten från en tant. Omöjlig att vänja sig vid, även om man försöker, har Lovas öron märkt. Ärlans öga är enfötter uppväxtskildring sedd låren genom ögon.

Hannas går inåt med tårna, fårbarnets liksom inte plats I ett spektrum av scener vecklar världen ut sig då Lova växer bredvid varandra. Så är Hanna också större än alla andra men upp i 60och 70-talets Stockholm med återkommande vistelser alls inte på samma sätt som Miryam. Hannas kropp är liksom vid havet på ön Fårö. hennes blick ärmed tillvaron intensiv lös överallt, verkarInför svår för Hanna att få sig. Tvärtom mot och detaljerad.

Allt registreras med samma uppmärksamhet; Miryam; när hon rör sig verkar kroppen både lätt och stark. från den tidiga vindlingar till Alldeles slätsexualitetens och hård, somoförutsägbara gummi. uppgörelsen med själva existensen ute på öns yttersta udde.små­ Varje dag tar sig Hanna fram med sin ojämna gång, skrattar med den tunna rösten. Och varje dag skriker killarna efter henne eller knuffar undan den otympliga kroppen när de möter henne i korridorerna. För det mesta skakar hon då på huvudet så där som tanter gör och ropar tillbaka med sin ljusa stämma. Lova undrar hur någon kan vara så gammal som

isbn 978-91-86 50 5- 56 - 1

Hanna är, redan när hon går i skolan.

m b m för l ag 32 .

mbm-forlag.com

99

7789186 89186

5505561 05561