Page 1


Copyright © 2007 Torkil Damhaug Originalets titel: Se meg, Medusa Svensk utgåva publicerad enligt överenskommelse med Cappelen Damm AS. Denna översättning har fått stöd från Nordiska ministerrådet.

Se mig, Medusa Utgiven av bokfabriken, Malmö 2017 Översättning: Helena Stedman Omslagsdesign: Anders Timrén Grafisk form och sättning: Göran Andersson Tryck ScandBook AB, Falun 2017 isbn 978-91-76293-64-5 www.bokfabriken.se

4


Torkil Damhaug

Se mig, Medusa Översättning: Helena Stedman

BOKFABRIKEN 3


5


till m.

I dag blev jag tjuv. Jag har stulit förr men i dag blev jag tjuv. Det är höstdagjämning säger de som har koll på sånt och det är väl en pas­ sande dag att bli tjuv på. Allt står och väger innan mörkret börjar ta över. Det var inte planerat. Jag planerar bara det nödvändigaste. Resten får bli som det blir. Jag gick förbi en butik och fick syn på en diktafon. Stannade och gick tillbaka och in i butiken. Killen som stod där var slö och ointresserad. Jag fick honom att gå och hämta något jag inte behövde. Så öppnade jag kartongen och stoppade diktafonen i fickan. Inte förrän jag kom ut igen visste jag vad jag skulle ha den till. När du hör det här vet du det också. För en dag ska du lyssna på exakt det jag säger nu. Jag vet ännu inte hur det ska gå till men jag kan se dig framför mig där du ligger och lyssnar till min röst och inte har en chans att ta dig loss. Brev kan du kasta eller bränna upp. Du kan glömma mig och inbilla dig att jag är död trots att du vet att jag lever därute någonstans. Men min röst ska du höra och då ska du minnas allt du sa till mig och allt jag sa till dig. En gång berättade du om de där tvillingarna. Du läste så mycket och visste så mycket och ville dela allt med mig som nästan inte läste alls. Var det Castor den ene hette? Vi satt i klassrummet innan de andra kom in och då berättade du om dem. Castor och Pollux hette de. Det gick inte att skilja dem åt. Och när den ene kom till himlen ville han hellre till helvetet där den andra tvillingen hamnat. För att vara med honom. Det här har du glömt att du berättade men jag glömmer inte. Det

7


är en fin diktafon. Man kan radera och ändra och lägga till ord var man vill med hjälp av några enstaka knappar. Men jag använder dem inte. Jag säger det här till dig och du ska höra det precis som det är utan några som helst försköningar. Det är tanken på det som gör mig både lugn och otålig på samma gång. Att du ska fatta vad du gjort.

8


DEL I

9


10


1 måndag 24 september

kvinnan satt orörlig med ryggen mot fönstret. Armarna hängde rakt ner. Det gråbleka ansiktet såg ut att ha stel­ nat. Hon var klädd i gröna byxor och blus, med en jacka i samma färg löst hängande över axlarna. Kindbenen var höga och markerade, ögonen fortfarande blågröna även om regnbågshinnan trängdes ut av en mjölkvit rand. Utanför, precis bakom hennes huvud, rörde vinden vid en naken björkgren. Plötsligt lät hon tungan glida över tänderna, därefter öpp­ nade hon munnen och fäste blicken på besökaren. – Jag har väntat hela dagen, sa hon. Sannerligen på tiden att någon från polisen behagade dyka upp. Hon reste sig, trippade över golvet i sina högklackade san­ daler, kontrollerade att dörren var stängd bakom honom, trip­ pade tillbaka och satte sig på den andra stolen, den vid skriv­ bordet. Emellanåt kunde hon fortfarande ha kvar sitt energiska rörelsemönster, och nu sköt hon en permanentad lock ur pan­ nan med en gest han kände väl igen. – Anledningen till att jag bad Er komma … Hon tystnade mitt i meningen, trippade åter över golvet, öppnade dörren och kikade ut i korridoren. – Jag litar inte på någon på det här stället, fortsatte hon och stängde dörren med en smäll som kanske skulle understryka

11


det hon sa. Åter i den bruna skinnstolen slätade hon ut byx­ tyget över knäna. – Jag har väntat hela dagen, upprepade hon, nu med förtviv­ lan i rösten. Jag har en efterlysning. Polisen måste snart göra något. Besökaren var en man i fyrtioårsåldern. Han hade en hand­ sydd kostym och under den en enkel, pärlgrå skjorta. Den var uppknäppt i halsen utan att han för den skull såg mindre väl­ klädd ut. – Jag kom så fort jag kunde, sa han och kastade en blick på klockan. – Det gäller min man, fortsatte kvinnan. Han kom inte hem i går kväll. – Jaha, svarade besökaren och satte sig på sängkanten, mitt­ emot henne. – Han är alltid noga med att höra av sig till mig. Men den här gången har jag inte hört ett ljud. Jag befarar det värsta. Hon fuktade överläppen med tungan och log tappert. – Vet du vad det värsta är? Besökaren drog en hand genom sitt halvlånga till synes ny­ klippta hår. Han visste vad som skulle komma. – Det värsta är …, stönade kvinnan och spärrade upp ögo­ nen, som om hon var rädd. – Har du fått tillräckligt att dricka i dag? avbröt besökaren och verkade plötsligt väldigt fixerad vid det. Hon såg inte ut att höra honom. – Gestapo, viskade hon med tårfyllda ögon. Jag tror inte min man någonsin kommer tillbaka. I nästan trekvart satt besökaren kvar hos sin mamma. Han hällde upp apelsinjuice till henne, från en kartong som han hittade på sängbordet, och hon svepte två glas. När hon gett

12


uttryck för sin rädsla gick den över för den här gången och hon satte sig att titta i ett nummer av Allers. Det var sam­ ma exemplar som legat på bordet förra gången han var där, en vecka tidigare, och veckorna innan dess. Inte ett ord sa hon, som om hon var fullkomligt uppslukad av första bästa sida hon låtit blicken falla ner på, men då och då sneglade hon upp mot honom, utan att fastna med blicken, och han kunde ana ett litet leende på hennes läppar. Hon tycktes för­ sjunken i det avskärmade lugn som tog över henne alltmer för varje vecka och fick allt annat att dö ut. Själv hade han kommit ihåg att köpa Dagbladet på vägen dit och passade på att bläddra igenom tidningen. När det knackade på dörren och en undersköterska kom in med mediciner – en man med grånande hår, möjligen tamil – reste han sig hastigt och gav modern en kram. – Jag kommer snart tillbaka, lovade han. – Judas, fräste hon, och plötsligt hade hennes ögon förvand­ lats till sten. Han svalde sin förvåning, försökte hålla sig för skratt. Hon höjde det halvfulla juiceglaset och såg ut som om hon skulle kasta det på honom. – Men Astrid då, bannade vårdaren på bruten norska och tog glaset ifrån henne. Hon reste sig och hytte med näven. – Brede är ond, ropade hon. Det var inte Gestapo som sköt, det var Brede. Vårdaren fick ner henne i stolen igen. Hon fäktade fort­ farande med armarna. – Tvillingar, det är ett barn för mycket det. Men det fattar ju inte du som är neger. Besökaren gav vårdaren en blick och skakade ursäktande på huvudet. Vårdaren öppnade dosetten innan han svarade.

13


– Men negrerna bor ju i Afrika, Astrid, sa han bara med ett införstått leende och räckte henne juiceglaset. Hon svalde en tablett. – För du är väl Brede? sa hon och kisade förvirrat mot be­ sökaren. – Nej, mamma, jag är inte Brede. Jag är Axel. Han knackade på avdelningssjuksköterskans dörr och klev in. När hon såg vem det var vred hon stolen bort från datorn och gjorde en gest mot soffan. – Slå dig ner en stund. Hon var i trettioårsåldern, lång och atletisk, med ett ansikte som Axel fann tilltalande. – Mamma verkar oroligare än på länge. Avdelningssjuksköterskan nickade hastigt. – Hon har pratat mycket om kriget på sistone. Alla här vet ju vem Torstein Glenne var, men ligger det något i allt det där med Gestapo? Axel pekade på plasttallriken med Maryland Cookies som låg på bordet. – Får jag vara så fräck och ta en? Jag hann inte äta lunch i dag. Han tackade nej till både kaffe och blandsaft och roade sig åt sjuksköterskans plötsliga iver att göra honom tillfreds. – Det är sant att Gestapo var ute efter min pappa, bekräf­ tade han medan han tuggade. Han flydde till Sverige i sista stund. Men det var inget mamma kände till på den tiden. Det var fjorton år innan hon träffade honom. Hon var fyra år då. Avdelningssjuksköterskan försökte samla sitt hala hår i en snodd i nacken. – Det där är mycket värdefull information för oss. Astrid blir orolig så fort det visas något om krig på tv. På sistone har vi

14


varit tvungna att stänga av varje gång nyheterna kommer. Vem är förresten Brede? Axel Glenne borstade kaksmulorna från sitt kavajslag. – Brede? – Ja, Astrid har plötsligt börjat prata en massa om en viss Brede. Att han inte får komma hit, att hon aldrig mer vill se honom och jag vet inte vad. Hon kan bli ganska argsint, fak­ tiskt. Ibland måste vi ge henne en extra Sobril när hon sätter igång. Vi vet ju inte om den där Brede finns, så det är lite svårt för vårdpersonalen att veta vad de ska säga. – Brede var hennes son. Avdelningssjuksköterskans ögonbryn sköt upp under luggen. – Har du en bror? Det visste jag inte. Det har ju aldrig varit någon annan här än du. Och din fru ibland, och barnen. – Hon har inte träffat honom på över tjugofem år, sa Axel. Han reste sig och lade handen på dörrklinkan, och visade därmed att samtalet var över.

15


9789176293645  
9789176293645