Page 1

HERRGÅRDSLIV text

Johanna Törn-Mangs | foto Leif Weckström

SÖDERSTRÖMS | HUFVUDSTADSBLADET


Text © Johanna Törn-Mangs, 2011 Foto © Leif Weckström, 2011 Grafisk form: Marita Granroth Kartor: Mikael Bobacka Bildbehandling: Cata Portin Tryck: Oy Nord Print Ab, Helsingfors, Finland 2011 ISBN: 978-951-52-2792-8 www.soderstrom.fi www.hbl.fi Pärmbild: Peter och Sonja Jägerskiöld med kalven Hessu på Sjölax gård i Kimito.


HERRGร…RDSLIV text |

Johanna Tรถrn-Mangs

foto |

Leif Weckstrรถm


Om att besöka herrgårdar När vi första gången kontaktade herrgårdarnas ägare för att fråga om de kunde tänka sig att ställa upp på en intervju om livet på en herrgård var många tveksamma. Det är ett stort steg för vem som helst att öppna dörren till sitt hem och berätta om sitt privatliv. Om hemmet dessutom råkar vara en herrgård finns också rädslan för att det uppfattas som skryt. Målet med den här boken är ändå inte att frossa i antikviteter utan att berätta om vardagen på herrgården. För en del ägare var det orsaken till att de till slut ställde upp. Ett annat motiv var ett slags pliktkänsla. Herrgårdarnas ägare vet att gårdarna är koncentrationer av ortens och regionens historia och att inredningen har ett kulturhistoriskt värde. Därför lider många av dåligt samvete när de nekar turister tillträde till sina hem. Genom att låta oss besöka gårdarna och beskriva besöket ville de bjuda också andra intresserade på ett ”besök”, i text och bild. Pliktkänsla eller inte – när vi sedan besökte gårdarna möttes vi av ett glatt gäng som vågade bjuda på sig själv och öppenhjärtigt berätta om både med- och motgångar. Många hade dessutom gjort sig besväret att leta fram fascinerande detaljer om gårdens historia i privata arkiv. Utan ägarnas samarbetsvilja hade det inte blivit någon bok, och därför vill vi säga: Tack! Vi vill också rikta ett tack till professor emeritus Bo Lönnqvist, som fungerat som bollplank under arbetets gång och generöst delat med sig av sin kunskap om herrgårdarnas historia. Han har också varit till stor hjälp i slutskedet av boken, då han kontrollerat att fakta i boken är korrekta. Johanna Törn-Mangs, Leif Weckström


0

Vasa Kuopio

sidan 108 Orisberg, Storkyro Joensuu

sidan 44 Järvikylä, Jorois

Jyväskylä

S:t Michel Tammerfors Björneborg

sidan 124 Laukko, Vesilahti sidan 94 Hongola, Tavastehus Urjala sidan 56 Haga, Janakkala Lovisa Åbo

sidan 70 Tjusterby, sidan 82 Wiurila, Pernå Helsingfors Salo sidan 32 Sjundby, Sjundeå sidan 20 sidan 140 – Traditionerna Sjölax, sidan 8 Fagervik, förs vidare på tvåhundra herrgårdar Kimito Ingå Ekenäs

20

40 km


82

WIURILA Vasa Joensuu Jyv채skyl채

Tammerfors

Wiurila Salo Helsingfors


83

EN HERRGÅRD I TRETTIOÅRSPRESENT När hon fyllde trettio år fick hon en herrgård i födelsedagspresent av sin mamma. – Jag var skräckslagen men lycklig, säger Anne Marie Aminoff på Wiurila gård i Halikko.

Günter Brüninghaus och Anna Louise Standertskjöld-Brüninghaus (t.h.) bor i karaktärshuset på Wiurila, 24 rum på 900 kvadratmeter. Dottern Anne Marie Aminoff bor i den forna smedjan.


84


n Det är liv och rörelse på Wiurila gård i Halikko, 120 kilometer väster om Helsingfors och fem kilometer från Salo centrum, en torsdag i juni. Tiotals besökare rör sig på gårdens marker. I gårdens ekonomibyggnader finns festsalar och konferensrum, restaurang och golfklubb, hyresbostäder, gästhem, presentbutik, gårds- och hästvagnsmuseum. – Kärnan i turistverksamheten är de här fina ekonomibyggnaderna, säger ägaren Anne Marie Aminoff. ”Ekonomibyggnaderna” är inte så anspråkslösa som namnet antyder. Det vi har framför oss är en helhet i monumental kejsarstil på 3 000 kvadratmeter med skinande vita kolonner i de gula gavlarna. Fasaderna har ritats av Carl Ludvig Engel och uppfördes 1837–45 kring en sluten innergård. I dessa magnifika hus fanns ända in på 1950-talet stall, ladugård, vagnslider, arbetarbostäder och magasin. Om stallet ser ut så här inställer sig frågan: Hur ser karaktärshuset ut? n Och visst, ett sådant stall kräver ett karaktärshus som detta: ett tvåvåningshus i sten, uppfört 1806–1811 i nyklassicistisk stil, ståtligt men utan överdrifter, stramt dekorerat, säkert proportionerat. Om ekonomibyggnaderna influerats av antika förebilder i S:t Petersburg har detta hus påverkats av den spartanska italienska stilen.

De här byggnaderna har tidigare funge­ rat som gårdens ekonomibyggnader. Numera finns här bland annat restaurang och hyresbostäder.

WIURILA I många släkters ägo n Magnus Johansson (Lilja) är det första namnet som förekommer i Wiurilas ägarföljd. Han levde troligen under första hälften av 1400-talet. I över 300 år bytte Wiurila ägare enbart genom arv, oftast på kvinnolinjen. Godset tillhörde bland annat släkterna Slang, Mannersköld, Wellink, Lagerberg och Cronstedt.

I skuggan av grannarna n Wiurila

ligger mitt emellan gårdarna Åminne och Vuorentaka och stod länge i skuggan av sina grannar, som bebyggdes med stenhus redan på 1500-talet. På 1600- och 1700-talen bodde Wiurilas ägare i huvudsak på annat håll, och byggnaderna var därför ganska anspråkslösa.

85


86


Karaktärshuset ligger inbäddat bland blommande rhododendron och höga ekar, ett stenkast från Halikkoviken. Det är inte öppet för turister, för detta är ett hem: här bor Anna Louise Standertskjöld-Brüninghaus och Günter Brüninghaus, Anne Marie Aminoffs föräldrar. – Vi bor på nedre våningen, där är det modernt, säger Anna Louise när hon visar oss runt. Nå, särskilt splitternya är inte möblerna på bottenvåningen heller – största delen har minst hundra år på nacken – men när man kommer upp på andra våningen inser man att allt är relativt. Här finns de rum som inte används till vardags men som tas i bruk vid fester, bröllop, dop och födelsedagar, och många av dem har interiörer som är nästan 200 år gamla. Stora salongen har till exempel sett likadan ut sedan 1835, då de nuvarande tapeterna sattes upp. Hela herrgården är skyddad sedan 1969, som det första privathuset i Finland. Restaureringen har gjorts i samarbete med Museiverket. – Jag minns att det var en person från Museiverket som jobbade i flera veckor med ett suddgummi för att rengöra tapeterna, säger Anna Louise och syftar på åren efter 1968, då hon och maken flyttat in i herrgården med sina tre barn: Susanne, Anne Marie och Pia.

I mitten av stora salongen ståtar en flygel och på båda sidor om den mahognymöbler i senempire, så att den ena halvan av rummet är en spegelbild av den andra.

WIURILA Armfelt från 1787 n 1787

köpte Magnus Vilhelm Armfelt Wiurila. År 1805 vände han sig till arkitekten Charles Bassi, som 1802 kommit till Åbo för att uppföra det nya akademihuset och bygga Korpo gård, och gav honom i uppdrag att planera ett stenhus för Wiurila. Arbetet inleddes 1806. På grund av finska kriget räckte det ända till 1811 innan familjen kunde flytta in.

H-format byggnadskomplex n 1837–45

lät Magnus Vilhelm Armfelts sonson Magnus Reinhold uppföra ett stort murat komplex med olika ekonomibyggnader i formen av ett H. Forskare har i åratal tvistat om ifall arkitekten Carl Ludvig Engel verkligen ritat fasaderna till ekonomibyggnaderna, bland annat för att kolonnerna inte är typiska för hans nyklassicistiska stil och för att arkitekten avled 1840. De nuvarande invånarna har ändå hittat dokument som visar att ursprungsritningarna var gjorda av Engel, men att pelarna i de ursprungliga ritningarna byttes ut och ersattes av pelare ritade av Charles Bassi, samma arkitekt som ritat karaktärshuset.

87


88

förlorade han sitt inflytande. 1811 blev han rådgiv­ are åt kejsar Alexander I i Ryss­­land. En kort tid var han generalguvernör över Finland. Armfelts största prestation var förenandet av det så kallade Gamla Finland med det övriga Finland, vilket betydde att storfurstendömet Finlands territorium växte avsevärt. Speciellt under sina sista Dotter levnadsår vistades Gustaf till en prinsessa Mauritz ofta på sin gård n Vava Armfelt, eller Åminne i Halikko. Adelaide Gustava Aspasie Gustaf Mauritz var gift Armfelt som hon hette, med grevinnan Hedvig kom till Wiurila 1825 då Ulrika De la Gardie, men hon gifte sig med sin kusin hade flera förhållanden Magnus Reinhold Armfelt, och barn utom äktenägare till Wiurila. Vava var skapet. Gustaf Mauritz resultatet av en passione- presenterade Vava för sin rad kärlekshistoria mellan hustru som ett barn till Gustaf Mauritz Armfelt kusinen Fredrik Armfelt. och hertiginnan av Sagan, Gustaf Mauritz blev 1812 prinsessan Catharina Fred- upphöjd i grevligt stånd rika Wilhelmina Benigna av av Alexander I, och fick Kurland. tillstånd att adoptera Vava Gustaf Mauritz Armfelt på sitt grevliga nummer. (1757–1814), född i S:t Hon fick växa upp i Mårtens norr om Salo, var familjen och blev till slut friherre, hovman, militär Hedvig Ulrikas älsklingsoch diplomat. Han kom barn. att bli en av Gustav III:s ”Flickan ser ut som du.”, främsta gunstlingar och lär hustrun Hedvig Ulrika utnämndes till flera höga ha sagt till sin make om hov- och militärbefattning- Vava. Hustrun var kanske ar. Efter Gustav III:s död inte så lättlurad trots allt.

Elli-Noora Vienonen tar en ridtur på Mozart på Wiurilas marker. Hon kommer till stallet från sitt hem i Halikko så gott som varje dag. Stallet drivs av ett utomstående företag. Här finns sammanlagt ett trettiotal hästar.


n Det var inte första gången Anna Loui­ se Standertskjöld-Brüninghaus flyttade in på herrgården. Hon var ett halvt år gammal när hon på 1930-talet kom till Wiurila för första gången. Hennes morfar och mormor bodde där, och det var tänkt att barnbarnet skulle vistas där tillfälligt. Men så gick det annorlunda: Anna Louises mamma Louise Standertskjöld (född Armfelt) dog ett halvår senare, och Anna Louise kom att växa upp med sina morföräldrar. Det var ett annorlunda herrgårdsliv än i dag. Det fanns gott om tjänstefolk på gården. ”Du behöver aldrig kunna laga mat”, sade hushållerskan Hilda Manelius till Anna Louise och schasade ut herrgårdsfröken ur köket på Wiurila – men Hilda hade fel. Matlagningskunskaper hade behövts, för de dåvarande ägarna var de sista som hade tjänstefolk. n Wiurila var i stort sett självförsörjande på den tiden. Man odlade allt från meloner till sparris, fiskade i havsviken, slaktade grisar, kalvar och höns, mjölkade kor och kärnade smör, jagade vilt och bakade bröd – på gården fanns till och med sömmerska och skomakare. Anna Louise hade lekkompisar – inspektorsdottern och trädgårdsmästarens dotter – och fick undervisning på herrgården. Morföräldrarna ansåg det otänkbart att dotterdottern skulle gå i den finskspråkiga skolan på orten, därför anställdes en guvernant. När Anna Louise var 11 stupade hennes pappa Georg Standertskjöld, ett år senare dog morfar Carl August Armfelt. Då fattade mormor Julianne von Hoppe ett beslut: barnbarnet skulle få gå i skola.

WIURILA Planer på teater n Magnus

Reinhold Armfelt var mycket intresserad av teater. I mitten av 1800-talet hade han planer på att förstora karaktärshuset med flyglar. Stadsarkitekten i Åbo P. J. Gylich levererade en ”Dessein till tvänne Flygelbyggnader att förenas med Corps de logis å Wjurila Sätesgård”. Den ena flygeln skulle inrymma ett gårdskapell, den andra en teater. De stolta planerna förverkligades aldrig.

Betjänter i livré n Magnus

Reinhold Armfelt hade ett flott levnadssätt. Ett sällskap från den högsta societeten i Helsingfors besökte Wiurila vintern 1843, och Léouzon le Duc berättar om mottagandet. ”En vidsträckt havsvik utbreder sig nedanför slottet; för tillfället frusen till flere fots djup. Greven hade därut­över låtit draga en väg, kantad av gröna granar, som planterats i isen. En ryttare, som hade skickats att möta oss, satte sig i spetsen för vår kolonn, försedd med en väldig lykta. Så följde ett storståtligt mottagande; med en knekt klappande i stenläggningen med hillebarden (medeltida stångvapen), betjänter i livré, pikörer (ryttare) posterade på trappan och blåsande trumpetfanfarer.”

89


90


En lägenhet hyrdes i Åbo för att de två och en kokerska skulle kunna bo där under veckorna, berättar Anna Louise. – Den roligaste dagen i min barndom var när jag var 12 år och kom till skolan. Men när den nyutexaminerade agrologen Anna Louise Standertskjöld 1951 tog över skötseln av gården var det inte så roligt. Tiderna hade förändrats. Wiurila hade förlorat en stor del av sina marker i samband med jordreformen, då 87 gårdar gavs till frontmän och karelare, och vid tidigare arvskiften. Med bara 35 hektar odlad mark och 35 hektar skog – småpotatis i herrgårdssammanhang – kom det inte in pengar på samma sätt som förr. Mormodern bodde i karaktärshuset med en tjänarinna, resten av tjänstefolket var borta. – Jag minns att jag gick omkring på gården och tänkte: Hur sjutton ska jag klara det här? n Först köpte hon en begagnad traktor och jordbruksredskap. Sedan hittade hon en uppfinningsrik karl. Han hette Günter Brüninghaus, ekonom från universitetet i Marburg i Tyskland och på besök i Finland i egenskap av reseledare för en grupp professorer som deltog i ett internationellt möte. Anna Louise och Günter träffades på Åminne gård, då traktens språkkunniga ungdomar bjöds in för att umgås med de tyska gästerna. Günter, sonen till en bankdirektör, hade anlänt till Finland

Piia Oikarinen tar sig en runda på golfbanan med 18 hål. Golfbanan är 92 hektar.

från ett land som var sönderbombat efter andra världskriget. Han hade tänkt återvända till universitetet för att skriva sin doktorsavhandling men fann sig plötsligt på en herrgård, fullt sysselsatt med att bygga upp ett fungerande lantbruk. – Jag fick börja med att lära honom köra traktor, berättar Anna Louise, full i skratt. Paret bosatte sig i ett mindre hus på gården, Iilike, medan Anna Louises mormor härskade i karaktärshuset. Hon var inte så förtjust över att se det älskade barnbarnet gifta sig med en tysk. Men Günter steg i aktning hos mormodern. Språket – svenska – lärde sig Günter snabbt, genom att läsa Hufvudstadsbladet varje dag. – Så den svenska jag talar är Hufvudstadsbladetsvenska, säger han glatt, på Hufvudstadsbladetsvenska. n Günter Brüninghaus visade sig vara av samma företagsamma sort som Anna Louise och det unga paret började frimodigt testa vad gården kunde få sin utkomst från. De började odla majs, som första gård i Finland och väckte uppmärksamhet vida omkring. Günter inbjöds till Sverige för att i tre år jobba med majsodling på 14 försöksfält. – Jag skötte gården och barnen och allt annat, ja tack bara, säger Anna Louise som inte var särdeles förtjust över den vändning majsodlandet hade tagit.

WIURILA Egna fartyg n Magnus

Reinholds son August Armfelt arbetade hårt för att utveckla gården. Under hans tid fanns här tegelbruk, sågverk, flera kvarnar, mejeri, ölbryggeri och bränneri. Gårdens egna fartyg transporterade bland annat sprit, smör, vete och sågvaror utomlands.

Etiketterna härstammar från Wiurilas bränneri som producerade brännvin och likörer 1840–1894.

91


92

Sedan skaffade de biffkor. De testade att ha kalkoner. De startade en plastfabrik med några vänner och en jordbruksmaskinfabrik, där Günter utvecklade landets första moderna kombi­ såmaskin, som gör att man kan lägga ut sådden och gödseln samtidigt. – Man kan säga att jag var jordbrukare på våren och hösten och affärsman resten av året, säger Günter. Det hela gick runt på något vis, och så småningom kunde paret köpa ut de andra släktingarnas andelar och bli enda ägare till Wiurila. Men det fanns inga extra pengar. Anna Louise minns fortfarande känslan när plastfabriken såldes 1979. – Det var första gången vi hade lösa pengar. Det kändes underbart! Vi kunde resa. Och köpa en stor båt! n Att det till slut blev dottern Anne Marie som tog över Wiurila var inte planerat. Hon hade egentligen tänkt sig ett liv på annat håll, men efter att hon separerat från sin make flyttade hon tillbaka till Wiurila 1998 med deras två små barn Alexander och Emilia, bosatte sig i huset vid stranden som tidigare varit smedja och började driva gården. Wiurila blev hennes samma dag hon fyllde trettio. I dag är jordbruket avvecklat och korna borta. Det sista Anne Marie avstod ifrån var majsodlingen. – När EU kom blev allting så svårt. Den utländska majsen gjorde att prisnivån sjönk, det var svårt att få lönsamhet i odlingen. I stället har Anne Marie Aminoff målmedvetet arbetat för att utveckla turismen på gården, som i dag omfattar över 100 hektar. Restaurangen, golfplanen


och ridstallet, som finns i en ny byggnad en bit från de gamla ekonomibyggnaderna, har hon hyrt ut till utomstående entreprenörer, och i butiken har hon en kompanjon, allt för att skapa en attraktiv helhet som lockar besökare. Hyrorna är hennes största inkomstkälla. – För mig är det viktigaste att jag kan behålla Wiurila och få inkomster så att jag kan hålla byggnaderna i skick. Anne Marie har två anställda, en städerska och en snickare. Resten faller på henne: en vanlig arbetsdag kan hon göra allt från att rensa ogräs och prissätta produkter till att guida på museet och förhandla om hyror. Samtidigt njuter hon av det hon gör. Hon har alltid varit intresserad av antikviteter och museer och har grävt fram gamla föremål på karaktärshusets vind. Dem har hon flyttat till gårdsmuseet, där hon byggt upp en fascinerande samling. Hon drömmer om att öppna ett hotell på Wiurila. Nu finns här ett litet gästhem med fyra rum och en bröllopssvit. Men hon är försiktig. – Det här är en gård man förvaltar en viss tid och sedan ger över till följande generation, jag är en länk i en lång kedja som ska fortsätta. Man kan inte hantera gården som en vanlig firma, man kan inte ta samma risker. Man har inte råd att förlora.

Här sov Anna Louise Standertskjölds morföräldrar. I vaggan har många generationer barn sovit. Från sovalkoven går en lönngång till nedre våningen.

WIURILA Åttonde generationen Armfelt n Wiurila

ägs i dag av Magnus Vilhelm Armfelts ättling i åttonde generationen Anne Marie Aminoff. I ekonomibyggnaderna finns bland annat en presentbutik som vintertid specialiserar sig på julprydnader, ett vagnsmuseum med ett trettiotal fordon från 1700-talet framåt och ett gårdsmuseum med föremål från herrgården som beskriver herrgårdslivet förr.

Wiurila gård har varit i Armfeltska ättens ägo sedan 1787. Ett grevligt alliansvapen är infattat i balkongräcket på baksidan av karaktärshuset som vetter mot havet.

93

9789515227928  

text Johanna Törn-Mangs | foto Leif Weckström SÖDERSTRÖMS | HUFVUDSTADSBLADET Text © Johanna Törn-Mangs, 2011 Foto © Leif Weckström, 2011 Gr...