HUNDTRILOGIN DEL 1 | DARWIN BOOKS
REIDAR JÖNSSON
MITT LIV SOM HUND
kapitel 1 · 1959
snöflingorna hypnotiserade mig. Jag blev sömnigare och sömnigare, men var tvungen att hålla ut. Tänk om jag sov förbi min station, gick av vid fel och förvirrad störtade ut i den vita, kylslagna tundran där vargarna lurade, färdiga att slita sönder mig! Det vore oförlåtligt och ovärdigt en trapper. En trapper får aldrig göra något fel. Ett enda misstag i konsten att överleva, som att göra upp eld eller att rätt sköta sina hundar, betalas med livet. Mörkret föll och de stora, luddiga snöflingorna rusade snett in mot vagnens immiga fönster. Vagnsljuset grävde flämtande en tunnel i det förbirusande landskapet och de vita snömassorna störtade om och om igen samman i miljarder söndersprängda bitar medan tåget envist tuggade sig vidare och jag blev mer och mer utmattad. Tyvärr var min egen varghund Sickan pensionerad. Tjock och sladdrig låg hon säkert framför någon öppen spis och drömde om tidigare strapatser medan jag ensam fick klara mig så gott jag kunde på den smalspåriga järnvägslinjen djupt inne i Småland. Men som tur var fanns det inga vargar i Småland vintern 1959 i februari. Det var bara något som jag låtsades. Jag brukar göra så. Det känns som ett sällskap att vara någon som Jack London skulle kunnat hitta på. Ibland får jag till och med en känsla av att jag bara är en massa påhittade personer. Det känns ungefär som om jag vore ett hotell dit människor flyttat in med allt sitt pick och pack och där de slipper betala räkningen så länge de håller mig sällskap. Det blir lite rörigt. Men så har också vuxna jämt varnat mig. Min ständiga läsning i undanskymda hörn var osund. Smörjan rinner in i huvudet och täpper till barnasinnet. ·7·
De kunde inte veta att jag letade efter något när jag läste. Jag ska berätta om det en annan gång. Äntligen gled tåget in vid stationen. Min morbror stod nere på perrongen och vinkade, precis som han hade lovat, och jag krånglade mig av, ganska stolt över att ha bytt tåg och fått allting med mig. Min morbror sa ingenting. Hans ögon rann, näsan också. Han var rena katastrofen; stammade några gånger utan att jag förstod om vad. Jag tyckte att det var tjusigt med oss två på den öde och nersnöade perrongen och tåget som tjöt och tuffade iväg. Det var ryskt på något sätt. Han tog mina väskor och vi började gå längs den nersläckta stationsbyggnaden och sen uppför backen förbi kyrkan. Den låg tyst och mörk med gravstenarna som ett alplandskap i miniatyr. Jag smög intill min morbrors sida. Uppe i backen berättade han att vi var på väg till Lundkvists Taxi. Hade vi tur fick vi åka med någon annans beställning till bruket. Det gjorde väl inte mig något att vänta? Jag förstod att det blev billigare så och att det var jag som kostade. Pengar är något jag förstår mig på. I långa tider har jag inte gjort annat än kostat pengar för andra. På sätt och vis var det ett ekonomiskt avgörande som fick mig att åka till min morbror. Andras snikenhet fick mig på fall och gjorde att jag inte gärna ville stanna hos Fabrikören. Jag har inte lust att tänka på det. Det är roligare med min morbror som rökte pipa med piphuvudet upp och ner och som hämtat sig lite från sin ledsna uppsyn. Snön föll fortfarande i stora och luddiga flingor förbi gatljusen där han stannade och försökte skämta om att vi skulle åka skidor till bruket i stället. Han släppte mina väskor och låtsades skida nerför backen, for in i en driva och försvann. Jag försökte skratta så gott det gick. Det var väl ment. Min morbror är en rolig och oansvarig sort. Det har min mormor berättat. Hon har berättat hur många historier som helst om honom. Mest om när han gick till sjöss och fick nya kläder med sig och ändå kom hem med rumpan bar. När min mor·8·
mor berättade om honom kom han alltid hem med rumpan bar. Sen säger hon att han är en oansvarig sort. Hon har berättat en historia om en kanariefågel, en historia om en kokosnöt, en om en vevgrammofon och sen en förfärligt lång om min morbrors alla tatueringar. Jag tror att de knäckte henne. Hon försökte använda min morbrors livsöden att skrämma mig med utan att förstå att mitt intresse för honom ökade alldeles ofantligt. Jag ville också bli oansvarig och komma hem med rumpan bar. Jag ville också kunna vifta på öronen och ha massor med tatueringar. Jag ville ut i världen, supa och slåss men ändå ha barnasinnet kvar. Jämt har alla vuxna sagt att jag inte har haft något barnasinne. Min morbrors äventyr lät som en fullt möjlig väg att skaffa det tillbaka. Hemma hos Lundkvists fick vi sitta i köket och vänta medan jag svettades i min blåa duffel. Vem mer än jag kunde komma på tanken att köpa en blå duffel när alla andra har svarta? Ett svart sorgband på en blå duffel är som ett självlysande streck medan det på en svart duffel inte ens hade märkts. Men snart var min duffel för liten och jag för gammal. Lundkvists stora och varma kök med sin susande AGA-spis var långt ifrån mina minnen och långt ifrån mitt hem. Jag somnade och föll mot min morbrors mjuka rock och han makade på sig för att jag skulle få bättre plats med huvudet i hans knä. f Insvept i hans rock kände jag den starka doften av Greve Hamiltons Blandning när jag svävade fram mot den stora och svarta taxibilen. Vi åkte under tystnad med morbrors piprök hängande som kalla slöjdrag i bilen. Dofterna i min morbrors rock slungade mig så långt bakåt i tiden att jag var säker på att bli född på nytt när jag kom fram. Ingenting hade hänt och allting skulle börja om från början igen. Skillnaden var förstås att nu visste vi alla hur vi skulle leva. Men naturligtvis kände jag mig inte särskilt pånyttfödd när vi kom fram. Jag blundade och låtsades sova vidare medan folk viskade ·9·
omkring mig. Min moster tyckte att jag hade vuxit och blivit stor, men min mosters mamma tyckte att jag var alldeles förfärligt liten. Själv kunde jag tyvärr inte hjälpa dem. Jag ville gärna vara liten och det trettonåriga barn jag var, men vem skulle då ta hand om mig? Strängt taget fanns det ju bara mig själv att lita på. Min morbror var en högst oansvarig sort, min moster var bara gift moster och min mosters mamma var väl ingenting om man såg saken nyktert. Och det skulle jag allt få göra om min morbror till exempel gick och bröt nacken av sig. Sådant skulle han lätt få för sig. Så pass oansvarig var han. En gång hade han köpt en kokosnöt, utskuren som ett indianhuvud, och lurat min mormor att det var ett riktigt indianhuvud som huvudjägare hade krympt. Efter stor vånda och samtal med Gud beslöt min mormor att indianen måste gravsättas i trädgården. Överenskommelsen med Gud var förstås att mormor skulle lämna den stackars förkrympte indianen till församlingsprästen, men så långt vågade hon inte gå. Den hemliga gravsättningen spökade ändå så pass mycket i min mormors samvete att hon till slut fann för gott att gräva upp huvudet och bära iväg det till prästen. Det är fruktansvärt att göra så mot en människa som aldrig har sett en kokosnöt. Det är oansvarigt. Så sa min mormor för att slippa berätta vad prästen sa. Men jag höll med henne. Det var mitt livs största vågspel att välja min morbror som den som skulle borga för min trygghet Rösterna ovanför mig fortsatte att vara oense om min storlek. Än var jag ganska stor och än var jag förfärligt liten. Jag beslöt mig för att vänta och se, somnade och lät därmed frågan bero. f Jag har en otrolig förmåga att göra allting fel, trots att jag hela tiden tänker på att jag måste göra saker och ting rätt. Den första tanken slog mig när jag vaknade nästa morgon och tände ljuset. Jag var avskalad mina kläder och nerstoppad i min mosters och morbrors bäddsoffa i vardagsrummet. Och från min utsiktspunkt kunde jag se · 10 ·
små, svarta och outplånliga blodfläckar i taket. Här har Ingemar Johansson härjat förut, tänkte jag. Ingemar Johansson det är jag. Det är lika bra att erkänna det med en gång. Och prickarna som envist stirrade på mig hade jag också gjort. Jag släckte lampan för att slippa se dem. Men då var det som om de blev alla de där myggorna som surrade strax innan jag slog ihjäl dem med en ihoprullad tidning mot det vitkalkade taket. Bäddsoffan var en gammal bekant. Och tåget hade skramlat med mig till Småland en gång tidigare. Då var det försommar och en dallrande, tryckande hetta. K
· 11 ·
Mitt liv som hund är en modern svensk klassiker om pojken Ingemar Johansson som med sjuk mor och en far till sjöss blir inackorderad hos sin morbror i Glasriket i Småland. Ingemars dagar fylls av bus, boxning och fotboll, tokiga flickor och ännu knäppare byoriginal. Allt färgsatt med bruksbygdens originalitet och tidens stora världshändelser. Mitt liv som hund beskriver hur en pojke tvingas odla sin humor som ett balsam mot ensamhet, längtan och desperation. Det är uppsluppet och kvickt, men hela tiden med en rörande tragikomisk underton. Mitt liv som hund, som är den första delen i Hundtrilogin, har hittills översatts till ett 15-tal språk och nått läsare över hela världen. Filmatiseringen belönades i Sverige med en Guldbagge och fick 1987 två Oscarsnomineringar. »Reidar Jönssons unga hjälte har en förtvivlans glättighet som kan föra tankarna till Salingers ›Räddaren i nöden‹.« SVENSKA DAGBLADET
»Lika starkt som en övergiven hundvalp griper denna roman tag i våra hjärtesträngar.« NEW YORK TIMES Övriga delar i Hundtrilogin En hund begraven ISBN 978-91-86605-01-8 Hundens paradis ISBN 978-91-86605-02-5
www.darwinbooks.com