9789186515270

P R O V L Ă„ S N I N G

Dewey Decimal

P R O V L Ä S N I N G

P R O V L Ä S N I N G

Dewey Decimal Nathan Larson

Översättning av Andreas Öberg

P R O V L Ä S N I N G

Copyright © Nathan Larson 2011 Originalets titel: The Dewey Decimal system Ursprungligen utgiven på engelska av Akashic books, New York (www.akashicbooks.com).

Svensk utgåva publicerad enligt överenskommelse med Lennart Sane Agency AB. Dewey Decimal svensk utgåva: Copyright © VOLTAIRE Publishing, 2011 Översättning från engelska: Andreas Öberg Inlaga: Italgraf Media Omslagsdesign: Jan Andersson Författarfoto på omslag: Monika Manowska Tryck: CPI, genom Italgraf Media ISBN: 978-91-86515-27-0 VOLTAIRE Publishing, en del av Kraft&Kultur i Sverige AB www.voltairepublishing.se

P R O V L Ă„ S N I N G Till min fru och min son

P R O V L Ä S N I N G

P R O V L Ä S N I N G

O

ch så vaknar jag, kippar efter luft medan armarna slår mot de dunkla gestalterna som drar sig undan lika hastigt som jag vaknar ur min sömn. Smällen från skottet rikoschetterar bort från min skalle och fortsätter ekande ut i den stora läsesalen.

Samma dröm varenda gång.

Medan ljudet tonar ut och stillheten återvänder till det här väldiga valvet saktar mitt hjärta ner och jag vet precis var jag är. På New Yorks stadsbibliotek, där 42nd Street möter Fifth Avenue.

Hur jag hamnat här kan jag inte redogöra för i detalj, men så här pass mycket kan jag åtminstone säga: Jag är en man av blandad etnisk härkomst, kommer från Bronx. Emellanåt frilansar jag åt myndigheterna här i stan, eller i alla fall det som finns kvar av dem.

Jag är, eller var, soldat i ett landskap utan kännetecken – bortsett från de sanddyner som blåsten river upp och spridda klungor av låga hus. På denna ickeplats kunde lång tid förflyta utan att nåt hände, och väldigt varma var vi också. När nåt väl ägde rum, så gick allting snabbt bland sprutande blod och skärvor av metall och fiberglas.

Men ändå verkade allt så jävla halvdant. Så svårt att ta på allvar.

Som en dålig film man egentligen inte ville se, men bestämde sig för i brist på annat.

Och jag var ju gift och hade barn. Tror jag. Men det var då det.

Jag sätter mig upp, rotar igenom min kavaj efter en cigarett men hittar ingen. Trots att det är relativt tyst så är jag inte ensam … en mamma och hennes son har en gammal kokplatta igång här intill.

P R O V L Ä S N I N G Ivrigt stirrar de ner i grytan, mamman håller en potatis ovanför, väntar antagligen på att vattnet ska koka.

Förvånande nog har de hittat ett fungerande uttag. Jag försöker lägga på minnet var det sitter ifall jag skulle behöva ladda min rakapparat. Det här kan vara en av de allra sista offentliga byggnaderna som försörjs av stadens skrala elnät.

Har ett jobb här på biblioteket. Tar hand om böckerna. Mer om det sen.

Förutom madonnan och barnet finns även andra människoformer utspridda här. På drift, ointressanta.

Ointressanta. Det låter hårt. Men hur mycket den här staden än har förändrats, så finns det en sak som stämmer nu mer än nånsin förr: har du inte en direktlinje, har du inte maktens hemliga nummer, så kommer du inte att klara dig.

Jag, gott folk, har en direktlinje.

Och på tal om det. Min personsökare surrar. Det är distriktsåklagaren.

Jag kollar koden, den säger att jag måste ner till hans kontor på stört.

Reser på mig, spänner skärpet. Sprutar på lite handsprit, lite PurellTM, och gnider händerna mot varandra. För mig är PurellTM en måstegrej, en räddare i nöden. En svalkande bris i en värld där vansinnet bränner.

Jag sover med kostymen på. Vem fan bryr sig, det sparar tid.

Kliver i mina brogues, rullar ihop sängkläderna och trycker ner dem i arméväskan som jag sen ställer på en låg hylla tillsammans med mitt lager av torkat kött, pistaschnötter och vattenflaskor.

Ingen skulle ens våga röra mina grejer. De vet vem jag är och, ännu viktigare, vem jag känner.

Medan jag tar mig nerför marmortrappan och ut i det pissljumma duggregnet torrsväljer jag min godmorgontablett. Sätter på mig

8

Dewey Decimal

P R O V L Ä S N I N G hatten och knackar på lejonstatyn som står längst åt norr när jag går förbi.

Det här är en del av mitt System. Vänster på Fifth Avenue.

Viktigast av allt är att använda sig av Systemet. Och av PurellTM också, speciellt när man rört vid offentliga byggnader.

Regnet dämpar den genomträngande stanken av sopor och brinnande plast. Midsommar, första sommaren efter händelserna den fjortonde februari.

Stanken hänger fortfarande kvar, lika pålitlig som döden. Det är plasten. Odören från soporna väller ut ur avfallsgroparna i det som förr var Bryant Park.

I enlighet med Systemet svänger jag vänster på 42nd Street.

Innan klockan elva på förmiddagen är vänster det enda håll jag svänger åt. Är på väg till B-tåget.

Visar mitt inplastade kort för den kvinnliga marinsoldaten, hon ger mig tillstånd att fortsätta och jag går ner.

Otroligt nog stretar tunnelbanan vidare, tack vare statliga bidrag öronmärkta för ”Den stora återuppbyggnaden”. Exakt vem som är ansvarig för fördelningen av pengarna här i stan vet jag inte. Men så här mycket kan jag ändå säga: det görs inte med det allmännas bästa för ögonen. Det viktigaste är att fylla fickorna på alla ljusskygga lirare nere i downtown och på krigsherrarna i byggbranschen, som har översvämmat Manhattan sen den fjortonde februari.

Precis så ligger det till, och inget görs för att hålla det hemligt.

Tunnelbanan (som körs förarlöst nu) är bara till för stadens anställda, dignitärer och folk täta nog att lägga rejäla donationer i väl valda, svettvåta händer. Tro mig när jag säger att det inte finns många som har råd med det. Och förresten: om du kan muta dig fram med så stora summor, vad har du då att göra på ett jävla

Nathan Larson

9

P R O V L Ä S N I N G tunnelbanetåg? Sannolikheten är större att du redan stuckit inåt landet och sitter och trycker i ett inhägnat område nånstans i norra delen av delstaten New York eller i centrala New Jersey.

Bort från vattnet, bort från alla möjliga framtida ”incidenter”.

Vad bra.

Men vissa av oss behöver jobba. Vissa av oss har ett System.

Ensam på perrongen. Vattnet på spåren ser ut att gå upp till fotknölarna. Råttor simmar förbi i flock. Blotta åsynen får mig att sträcka mig efter min PurellTM. Först ett D-tåg, sen ett F-tåg, båda fjärrstyrda av nån dator långt bort. När B-tåget saktat in och stannat stiger jag på.

Systemet skyddar mig, ger struktur åt mina tankar. Regler finns, visst: När man tar tunnelbanan i New York är det viktigt att börja med bokstavstågen (A, B, C) och då bara i alfabetisk ordning. Om man åker längre än fyra stationer är det viktigt att byta till ett nummertåg (1, 2, 3), och i en perfekt värld går det första bytet till ett tåg med jämnt nummer.

Det är ingen katastrof om det inte går, men kom ihåg: ju mer man använder Systemet desto större användning har man av det. Därför byter jag till linje 6 vid Broadway/Lafayette.

Några snutar från myndigheten för kollektivtrafik sitter i samma vagn som jag. Uniformerna matchar inte. Den största av dem kollar mig lite snabbt, ser det inplastade kortet. Nickar åt mitt håll.

Jag rör vid hattbrättet i ett försök att hålla mig lugn. Lustigt, va?

Efter allt jag har blivit utsatt för, i den begränsade mån jag kan minnas detaljer, gör snutar mig nervös.

Jag kollar pulsen och räknar ner från tio, använder mig av Systemet. Stiger av vid Canal Street, andas ut. Känner snutens ögon i nacken.

10

Dewey Decimal

P R O V L Ä S N I N G Det känns som om jag måste rappa på, så jag tar en tablett till och kommer ut i den varma dimman, kommer ut i Chinatowns råa lagårdslukt.

Och det där var ingen överdrift: jag sparkar undan höns medan jag går söderut längs Lafayette med en näsduk mot munnen. Perfekt material för en bakterieodling, det här. Ett töcken av fågelinfluensa, svininfluensa, hundinfluensa, galna ko-sjukan, tbc och värre. Identiska ansikten som samlas och tjattrar i skock. Munskydd mot sars.

Visserligen talar jag flytande kantonesiska, men det betyder inte att jag vill stanna och prata.

Jag rör vid nyckeln i min byxficka.

Och självklart tar jag fram min PurellTM. Med hjälp av en metod som utgår från Systemet stänger jag ute allt mänskligt brus och funderar på vad jag kan komma att få ägna mig åt idag.

P R O V L Ä S N I N G

V

år nuvarande, icke-folkvalda distriktsåklagare heter Daniel Rosenblatt. Ett riktigt måndagsexemplar, en felstöpt betahanne i akut behov av en ordentlig uppsträckning.

I det militära kallade vi såna som han för kanariefåglar (se ”gruvdrift”, se även ”kanonmat”). Det fanns inte så många av dem, men de var användbara när det gällde att röja minor, ta hand om blindgångare och dra på sig uppmärksamhet från krypskyttar. Man vill ju inte att nån som är mer användbar ska ta skada.

Och inte för att jag bryr mig, men jag tror att Rosenblatt förr var advokat på en av de där byråerna som specialiserat sig på olycksoffer. Ambulansjägare som raggar klienter så fort nånting har hänt.

Kaoset som följde på alla hjärtans dag var en enda röra av fiffel och maktkamper. Och på nåt sätt lyckades Rosenblatt parkera sin röv där han sitter idag.

Men vilket intryck han än ger, så vet vi alla att man måste se upp med hans sort när de väl hamnat i en chefsstol. Och stolen som han sitter i nu står på ett kontor på nittonde våningen vid 100 Centre Street. Art déco-inredning. Utsikt mot sydväst. Genom det sotiga fönstret ser man det återinvigda bygget av Freedom Tower. De härjade resterna av Brooklyn Bridge, ännu inte frälsta av Den stora återuppbyggnaden, syns precis bakom stadshuset.

Vilken utsikt. ”Decimal.”

P R O V L Ä S N I N G Jag riktar återigen min uppmärksamhet mot den lille mannen bakom det stora skrivbordet. ”Vadå. Jag tråkar ut dig. Vårt förhållande. Spänningen är borta.

Glöden har falnat. Vadå.”

Rosenblatt pratar för snabbt, stötvis, skärande. Jag sluter handen kring tablettburken i fickan och harklar mig. ”Ursäkta. Du höll på att berätta om ukrainarna.” ”Jaha, än sen, vadå. Jävla djur. Äter sina ungar. Jag menar: får de igång sin fackförening igen, så kommer det vara kört för åtskilliga pågående och framtida byggen. Inte ekonomiskt försvarbart. Tillbaka i facksoppan direkt. Krav på betald sjukvård och 30-timmarsvecka och fan-vet-vad på en sammetskudde. Decimal. Ta en pistaschnöt.

Stämningen är ju rena Dachau här. Mer än vanligt, till och med.”

Han sträcker fram en liten keramikskål med hebreiska bokstäver, fylld med nötter. Jag är skeptisk. Mikrober, mänsklig avföring, dubbeldippare. Som den där jävla skålen med frön de har på indiska restauranger.

Jag tar fram min PurellTM, trycker ut en stråle. Gnider händerna mot varandra medan jag skakar på huvudet. ”Allergisk.” ”Ha!” Daniel håller upp sina händer som för att beskriva ett tält. ”Decimals akilleshäl, avslöjad. Kryptonit. Minnesanteckning. Om du skulle bryta dig loss. Ha.” Jag ler. Vill ta en tablett men det har bara gått tjugo minuter sen sist. Högst. Säger: ”Pistaschnötter och valnötter. Nu vet du, mr Rosenblatt. Så, vad är det vi snackar om? Att hälsa på nån på det gamla vanliga sättet, eller?”

Med hjälp av sin Mont Blanc skjutsar Rosenblatt ett vaniljfärgat kuvert mot mig. ”Yakiv Shapsko. Utvandrade år 2000. Hans papper ser bra ut, så migrationsverket kan inte hjälpa till. Det är han som

Nathan Larson

13

P R O V L Ä S N I N G är uppviglaren. Kvarterets starke man. Att den jäveln bara vågar.

2006 var han till och med fräck nog att ge sig in i en helt jävla grundlös process mot stan. Visst. Nån Ground Zero-skit.”

Jag tar fram ett par oanvända plasthandskar och drar på mig dem.

Plockar fram några foton, 20 x 25 centimeter, och fyra sidor text.

Mannen, stor och kraftig, soldatsnagg. En adress. Två barn inblandade på nåt vänster, sju och fem år gamla. Oklara uppgifter om deras stamtavla och nuvarande bostad. En fru, 39 år gammal. Ett foto till. ”Decimal, jag vill aldrig nånsin höra ett förbannat ord om den här mannen igen. Han står mig upp i halsen. Har gjort bort sig två gånger nu. Den här grejen med facket, och så personskadeprocessen.

Vill du veta vad som gjort det här landet dåligt att göra affärer i?

Fackföreningar och personskadeprocesser. Fråga vem fan du vill.

Två bidragande anledningar. Killen måste bort, Decimal.”

Jag nickar, lägger tillbaka underlaget, sliter av mig handskarna, slänger dem. ”Avklarat.”

Rosenblatt gör en trumvirvel på skrivbordet med fingrar och penna, knackeli-knack. Han kan inte sitta still idag. Är han nervös? ”Fantastiskt. Vad har vi mer?”

Han ögnar igenom en uppslagen läderpärm. ”Färjan till Staten Island … helt otroligt. Jävla kustbevakningen, släpper hela jävla skiten på mig. Hm. Milisen i Midtown. Rensa upp där, kanske? Nä, det där är ett grupparbete, behövs en massa folk för det. Få se nu.

LaGuardia-affären … nä. Myndigheten för kollektivtrafik? Vilken myndighet för kollektivtrafik? Jävla sopor. Åh. Hur har du det med medicinen?” ”Skulle behöva påfyllning.” Jag svarar innan jag hunnit tänka efter, men det stämmer.

Daniel flinar och knäpper händerna. Jag hatar den här mannen.

14

Dewey Decimal

P R O V L Ä S N I N G ”Men. Vi vill ju inte slösa bort min tid med att behöva räkna efter.

Vi tar väl våra mediciner som ordinerat?” ”Det stämmer.” ”Inga mellanmål. Inget sånt.” ”Nepp.”

Han tar fram ett tomt papper med åklagarämbetets brevhuvud.

Gör en grej av att skruva loss pennhylsan. Han pekar på den. ”Titan.” Höjer ögonbrynen och sänker dem igen. ”Okej.”

Han krafsar ner nåt mitt på papperet, räcker det till mig. ”Du vet hur det går till. Prata med Andrews –” ”Tredje våningen. Jag vet. Det har gått ett halvår nu.”

Rosenblatt flinar igen, en skrämmande syn. Han kliar sig i skallen med pennan. ”Men nu är det så att ditt minne inte är det bästa.

Ibland måste jag upprepa mig. Det är därför vi skriver ner saker, Decimal. Och därav tabletterna, eller hur?”

Han väntar, men jag ignorerar honom, gnider in lite mer PurellTM som om inget hade hänt. ”Så, Dewey, vad ska vi göra?” ”Tysta ner medborgare Shapsko.” ”Stämmer, men jag sa ju att jag inte ville höra ett endaste ord om honom igen. Stick iväg nu, dina negativa vibbar får växterna att dö.

Håll händerna rena.”