Hitta Jeppe! Jag skulle få passa Saras undulat Jeppe medan hon var på semester. Han var så fin, alldeles vit med en ljusblå, dunig mage och blanka svarta ögon. Jag tänkte ta så väl hand om honom. Jag tänkte sköta om honom på allra bästa sätt. Men en dag hände det som absolut inte fick hända ...
Hitta Jeppe! Inger Frimansson med bilder av Suzane Crépault
ISBN 978-91-622-8047-5
(8047-5)
www.bonnierutbildning.se
Bonnier Utbildning Postadress: Box 3159, 103 63 Stockholm Besöksadress: Sveavägen 56, Stockholm Hemsida: www.bonnierutbildning.se E-post: info@bonnierutbildning.se Order/Läromedelsinformation Telefon: 08-696 86 00 Telefax: 08-696 86 10 Redaktion: Mia Söderberg, Kerstin Jörgensen Grafisk formgivning och layout: Paladinodesign /Anna Paladino Illustrationer: Suzane Crépault
BokDax – Hitta Jeppe! isbn 978-91-622-8047-5 © 2007 Inger Frimansson och Bonnier Utbildning AB, Stockholm Första upplagan Första tryckningen Kopieringsförbud! Detta verk är skyddat av lagen om upphovsrätt. Kopiering, utöver lärares rätt att kopiera för undervisningsbruk enligt Bonus-Presskopias avtal, är förbjuden. Sådant avtal tecknas mellan upphovsrättsorganisationer och huvudman för utbildningsanordnare, t.ex. kommuner/universitet. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus-Presskopia. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman/rättsinnehavare. Tryck: Elanders Berlings Malmö 2007
Hitta Jeppe!
Inger Frimansson med bilder av Suzane CrĂŠpault
BONNIER UTBILDNING
ågon hade öppnat fönstret. Jag visste inte det. Jag tror att det var mamma. Men det spelar ingen roll vem det var. Grejen var att jag inte visste om det. Vi skulle passa Saras undulat några veckor. Sara hade åkt på semester. Det var en vit undulat med ljusblå dunig mage. Han hette Jeppe och var jättefin. ”Han gillar dig”, sa Sara när hon och hennes mamma kom med buren. ”Titta, han ser inte det minsta rädd ut.” 2
Vi ställde Jeppes bur på bordet i mitt rum. Mamma och Saras mamma satt i trädgården och fikade. Sara öppnade dörren till buren. Men först kollade hon noga att fönstret var stängt. ”Han älskar att flyga runt i rummet”, sa Sara. ”Han brukar sitta på min axel när jag läser.” ”Vad gulligt”, sa jag. Vi väntade en stund. Men Jeppe var tydligen lite blyg så här i början. Han ville inte gå ut. Han satt på sin pinne och var tyst. Han hade blanka svarta ögon. Han var så söt. 3
6
Det gick två dagar. Jeppe blev mer och mer van vid att vara hos oss. Han kvittrade mycket. Ibland var det faktiskt lite jobbigt. Det var svårt att sova när han kvittrade. Mamma sa: ”Man kan ju lägga ett mörkt tyg över buren. Då tror han att det är natt. Då kvittrar han inte.” På så vis är undulater lite dumma, kan jag tycka. De borde väl kunna se skillnad på en bit tyg och natten. Mamma gick och hämtade en mörkblå duk. Den brukar ligga på byrån i hallen. När det blev kväll lade vi duken över Jeppes bur. Och det funkade! Han slutade genast att kvittra. ”God natt Jeppe”, sa jag. ”Nu sover vi.” 7
Det var när jag lagt på luren som jag hörde det. Ett fladder av vingar från hallen. Sedan kom Jeppe flygande rakt ut i köket. ”Men Jeppe!” ropade jag. Dumt nog viftade jag till med armarna, utan att tänka mig för. Jag hade sett att fönstret stod öppet. Jag blev helt enkelt rädd. Jeppe blev också rädd. Jag såg honom ta kurs rakt på det vidöppna köksfönstret. En liten vit figur med vingar. Han flög rakt ut. Så var han borta. Jag blev alldeles matt i hela kroppen. Jag bara skrek. ”NEJ!” skrek jag. ”Jeppe, kom tillbaka!” Men det gjorde han förstås inte.
18
Jag rusade ut på vår baksida. Vi har lite träd och buskar där. Jag stirrade vilt och försökte se honom. Mitt hjärta bultade så att det värkte i bröstet. Munnen var alldeles torr. ”Jeppe”, ropade jag. Sedan började jag gråta. Tant Nygren som bor bredvid oss kom fram till staketet. ”Men kära barn, vad står på?” Jag grät så mycket så jag kunde inte prata. Tant Nygren klev över det låga staketet och kom fram till mig. Hon kramade om mig. Hon luktade gott av parfym.
19
36
Jag stod och såg dem försvinna bort längs gatan. Krille och Mustafa skulle hem och äta. Ellens pappa skulle åka iväg med motorcykeln. Mamma och tant Nygren gick sida vid sida. Snart skulle de sitta hemma i vår trädgård och äta kanelbullar. Det värkte i mig när jag såg dem försvinna. ”Jeppe”, viskade jag. Hur skulle jag kunna sluta leta? Vad ensam och rädd han måste vara. Alldeles vilse. Han skulle inte hitta tillbaka till vårt hus hur mycket han än ville. Jag gick längs kanten av parken och spanade upp mot trädkronorna. Tur i oturen att Jeppe var vit. Hade han varit grön så hade man inte haft en chans att se honom bland alla bladen. 37
Berra kom snart tillbaka. Han hade någon sorts skåpbil. Han parkerade och klev ur. En flicka var med honom. Hon var i min ålder men jag kände inte igen henne. Längst bak i bilen stod en bur med två undulater. En var grön. Den andra var vit som Jeppe. Berra öppnade bakluckan och lyfte ut buren. Fåglarna flaxade till. Några fjädrar yrde ner på marken. 42
”Hej”, sa flickan. ”Jag heter Anna.” ”Sofie”, sa jag. ”Pappa berättade om din fågel.” ”Det är egentligen inte min utan Saras.” ”Strunt samma”, sa Anna. ”Jag hörde i alla fall att den har flugit bort.” ”Det gick så fort. Jag visste inte att fönstret stod öppet.” ”Det är lätt att glömma.” Hon böjde sig ner över buren. ”Det här är Pella och Pontus. Pella är den vita. De är två år.” Berra lyfte upp buren. ”Var ska vi ställa den, flickor?” sa han.
43
Anna gav mig en blick. Hon skrattade. ”Pappa, du är väl inte precis den som alltid tänker positivt.” Jag mindes hur arg han hade varit när jag först såg honom. Jag försökte skratta jag också. Men det gick inte. ”Äh”, sa Berra. Han plockade upp någonting ur fickan. Det var en handduk. En sådan där blårutig som man brukar ha i köket. ”Lyssna nu”, sa han. ”När Jeppe kommer smyger jag snabbt fram och lägger den här handduken över honom. Då fångar vi honom direkt.” Det lät som en bra idé. Men det var det inte. 46
Pella och Pontus kvittrade som galningar. Det hördes över hela parken. Plötsligt kände jag hur Annas fingrar grep om min arm. ”Titta!” viskade hon. Och tro mig eller inte! För nu fick jag se något vitt och litet som kom flygande över gräset. Något vitt med en dunig ljusblå mage. Jeppe! Jag ville rusa upp och skrika av glädje. Men jag tvingade mig att sitta stilla. Han såg smal och rädd ut. Men han styrde rakt mot fågelburen. Vi såg hur häftigt han andades, hela den lilla kroppen darrade. Med en duns landade han på burtaket. Pella och Pontus blev med ens knäpptysta. 47
Pontus flaxade till med vingarna. Det var som om han förstod vad Berra sa. För plötsligt satte han igång med att kvittra, högt och ljudligt. Och i samma stund hörde vi alla ett tunt och fladdrande ljud. Det kom från trädet. Vi såg hur Jeppe mer eller mindre dalade ner mot burtaket och slog sig ner. Han bet lite i ett salladsblad. Sedan ruskade han på sig och stoppade huvudet under vingen. Han var dödstrött. Berra reste sig. Han bredde ut handduken. Jag reste mig jag också. ”Jag försöker själv”, sa jag. Berra nickade. 54
Med darrande steg tog jag mig fram till buren. Jeppe satt rund och uppburrad. Det susade i huvudet på mig. Jag fick inte missa honom nu. Jag orkade inte jaga Jeppe längre. Ingen av oss orkade. Försiktigt sjönk jag på knä bredvid buren. Jeppe vände upp huvudet och tittade på mig. ”Snälla Jeppe, flyg inte”, sa jag med mjuk och bedjande röst. Han flaxade till med vingarna och jag trodde att jag skulle missa honom. Men så fick jag honom. Den lilla duniga kroppen var i mina händer. ”Jeppe”, mumlade jag. ”Nu släpper jag dig aldrig.”
55
Hitta Jeppe! Jag skulle få passa Saras undulat Jeppe medan hon var på semester. Han var så fin, alldeles vit med en ljusblå, dunig mage och blanka svarta ögon. Jag tänkte ta så väl hand om honom. Jag tänkte sköta om honom på allra bästa sätt. Men en dag hände det som absolut inte fick hända ...
Hitta Jeppe! Inger Frimansson med bilder av Suzane Crépault
ISBN 978-91-622-8047-5
(8047-5)
www.bonnierutbildning.se