9789144092461 by Smakprov Media AB

27 mm

L. Horne Kjældgaard L. Møller D. Ringgaard L. Munk Rösing P. Simonsen & M. Rosendahl Thomsen (red.)

Bokens redaktörer är Lasse Horne Kjældgaard, Lis Møller, Dan Ringgaard, Lilian Munk Rösing, Peter Simonsen och Mads Rosendahl Thomsen.

Litteratur Introduktion till teori och analys Det litteraturanalytiska arbetet är i dag problembaserat, snarare än format av en specifik teori eller metod. Därför har författarna till den här boken valt bort ett traditionellt kronologiskt upplägg där olika teorier presenteras i tur och ordning och i stället delat in boken i ett trettiotal aktuella teman och problemställningar. Författarna baserar sina kapitel på den senaste forskningen och presenterar litteraturvetenskapens centrala problem och redskap genom ett växelspel mellan teoretiska utmaningar och analytiska insikter.

Introduktion till teori och analys

| Litteratur

Boken ger konkreta uppslag och idéer och fungerar både som utmärkt utgångspunkt för litteraturstudier i vidare mening och för specifikt litteraturvetenskapliga kurser i teori och metod vid universitet och högskolor. Den fungerar dessutom väl som inspirationskälla och uppslagsbok i uppsatsarbete från grundtill magisternivå.

Litteratur

Art.nr 37736

Lasse Horne Kjældgaard, Lis Møller, Dan Ringgaard, Lilian Munk Rösing, Peter Simonsen & Mads Rosendahl Thomsen (red.)

www.studentlitteratur.se

978-91-44-09246-1_01_Cover.indd Alla sidor

2015-02-24 11:04

Originalets titel: Litteratur. Introduktion til teori og analyse © Aarhus Universitetsforlag, Aarhus, 2012

Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access. Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare. Studentlitteratur har både digital och traditionell bokutgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.

Art.nr 37736 ISBN 978-91-44-09246-1 Upplaga 1:1 © För den svenska utgåvan Studentlitteratur 2015 www.studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund Översättning: Sven-Erik Torhell Sakgranskning: Kristina Fjelkestam Omslagslayout: Jens Martin/Signalera Framsida: La Lecture, 02-01-1932 © Succession Picasso/Bus 2014 Printed by Mediapool Print Syd AB, Estonia 2015

978-91-44-09246-1_01_book.indd 2

2015-02-17 10.14

INNEHÅLL

Förord 7 Förord till den svenska utgåvan 11 1 Litteratur 13 Lasse Horne Kjældgaard & Peter Simonsen 2 Tolkning 25 Jesper Gulddal 3 Handling 37 Stefan Iversen 4 Karaktär 49 Lis Møller 5 Berättare 61 Gorm Larsen 6 Röst 75 Lilian Munk Rösing 7 Rytm 87 Dan Ringgaard 8 Trop 99 Peter Stein Larsen 9 Figur 111 Jacob Bøggild 10 Stil 121 Torben Jelsbak 11 Genre 133 Per Stounbjerg

978-91-44-09246-1_01_book.indd 3

2015-02-17 10.14

Innehåll

12 Intertextualitet 147 Elisabeth Friis 13 Författare 161 Jon Helt Haarder 14 Läsare 173 Lis Møller 15 Fiktion 185 Henrik Skov Nielsen 16 Mimesis 197 Arne Melberg 17 Historia 205 Mads Rosendahl Thomsen 18 Moral 215 Lasse Horne Kjældgaard 19 Politik 225 Jakob Ladegaard 20 Begär 237 Lilian Munk Rösing 21 Affekt 251 Christian Dahl 22 Förnimmelse 263 Isak Winkel Holm 23 Kön 277 Dag Heede 24 Natur 289 Peter Mortensen 25 Plats 301 Frederik Tygstrup 26 Minne 311 Mads Rosendahl Thomsen 27 Mobilitet 321 Søren Frank

978-91-44-09246-1_01_book.indd 4

2015-02-17 10.14

Innehåll

28 Bokmediet 333 Jens Bjerring-Hansen 29 Digital litteratur 345 Mette-Marie Zacher Sørensen 30 Remediering 355 Jacob Greve 31 Kultur 367 Martin Zerlang 32 Konst 379 Peter Simonsen 33 Performance 391 Martin Glaz Serup 34 Creative writing 403 Dan Ringgaard 35 Översättning 413 Svend Erik Larsen 36 Förmedling 425 Anne-Marie Mai 37 Kvalitet 437 Atle Kittang Översikt över kritiska skolor 449 Bibliografi 467

978-91-44-09246-1_01_book.indd 5

2015-02-17 10.14

978-91-44-09246-1_01_book.indd 6

2015-02-17 10.14

FÖRORD

Traditionellt har man gett ut läroböcker i litteraturanalys, och de kom som regel i två typer. Den ena uteslöt metodskillnader och försökte etablera en generell metod för textläsning. Man delade upp den litterära texten i nivåer, från textens minsta delar (orden, klangerna) till dess största (kompositionen) och kanske vidare ut i olika kontexter. Problemet med det angreppssättet är att det lätt blir ahistoriskt och kontextlöst: det måste välja en metod framför andra, och den har texten och bara texten som föremål. Det andra slaget av lärobok i litteraturanalys skulle typiskt presentera en kungalängd av metoder i historisk ordning och eventuellt koppla samman metoden med analysexempel som skulle demonstrera vad just denna metod kunde prestera. Problemet här är att det etableras en falsk föreställning om metodernas renhet, och att flera av de metoder som presenteras är historiskt centrala men föråldrade. Men problemet är inte bara att vissa metoder inte längre är tidsenliga; själva föreställningen om litteraturforskning som en linje av skilda och relativt klart definierade metoder som uppstått i en ofta dialektisk historisk utvecklingslinje har kommit till korta inför den explosion av metoder, verktyg, begrepp, forskningsfält, ämnen, problemställningar och skolor som litteraturforskningen består av i dag. Litteraturforskningen utvecklar sig inte längre någorlunda linjärt skola för skola. Den är i högre grad uppsplittrad i mer eller mindre slagkraftiga särintressen genom en allt större specialisering och blandar sig i ännu högre grad än tidigare med andra forskningsfält, så att den inte med samma självklarhet kan begränsas till sin egen metod, prydligt ordnad i analys och historia, text och kontext, närläsning och period. Medan man tidigare skulle lära sig enskilda stora teorier om helheten står man nu inför utmaningen att navigera mellan partikulära teoribildningar. Bägge typerna av introduktioner i litteraturanalys är alltså otillfredsställande, inte bara för att de ömsesidigt utesluter bestämda aspekter av litteraturens analys, metod och teori, utan för att de är skapade i en situation och mot bakgrund av vissa traditioner där litteratur kunde © S tudentlitte r atu r

978-91-44-09246-1_01_book.indd 7

2015-02-17 10.14

Förord

begripas som texten och historien, och där litteraturvetenskapen var en relativt autonom vetenskap som följde en någorlunda avläsbar utveckling och som till och med intog en mycket central ställning i kulturen, nationen och utbildningssystemet med motsvarande timmängder och gemensamma referensramar. Därför är denna bok inte bara en introduktion i litterär textanalys utan i studiet av litteratur. Den historiska framställningen av skolor har ersatts av en problem orienterad vinkling som spänner från textanalytiska grundbegrepp över centrala ämnen och problemfält till aktuella strömningar inom ämnet och angränsande områden. Listan över ämnen i bokens innehållsförteckning är därför heterogen, och de enskilda artiklarna blandar metoder, verktyg, begrepp, teorier, forskningsfält, ämnen, problemställningar och skolor. Tillsammans ger bokens artiklar de kunskaper om litteratur som man rim ligen kan kräva på universitetens kandidatnivå. En sådan blandad, men grundläggande problemorienterad introduktion är inte ny, och den har självfallet sina blinda vinklar. Man får inget analysschema, och man får ingen historisk genomgång. Man får en rad analytiska grepp och begrepp tillsammans med kortare introduktioner i de olika skolorna och metoderna. Men först och främst får man en introduktion i litteraturstudiet som förbinder analys och teori, där studiet av litteraturen inte tas för givet eller görs till omotiverat lärostoff utan däremot varje gång motiveras i problemställningar som pekar in i litteraturens egna mekanismer och samtidigt ut i de allmänna mänskliga och samhälleliga problemställningar som litteraturen bidrar till och är en del av. Det problemorienterade tillvägagångssättet är inte bara en konsekvens av att teori uppfattas som ett tvärvetenskapligt fält av begrepp; det är också ett uttryck för att teori är ett sätt att arbeta med problem på och inte något som man applicerar på en text. Kort sagt: boken är en introduktion i arbetet med litteratur. Den är bredare anlagd än en traditionell introduktion i litteraturanalys, och den är annorlunda organiserad. Bokens primära målgrupp är studenter i litteraturvetenskap, men vi hoppas att den också kan komma till användning på andra högskoleutbildningar och i gymnasier. Den är tänkt som en grundbok, där varje kapitel kan ligga till grund för en lektion. Boken är problemorienterad. Därför är den inte organiserad historiskt i en rad skolbildningar eller uppbyggd efter ett bestämt analysschema, utan som en lista av problemställningar, där varje problemställning kommer att involvera såväl presentation och diskussion av teoretiska positioner som presentation och bruk av analytiska begrepp. Artiklarna är introduce8

978-91-44-09246-1_01_book.indd 8

2015-02-17 10.14

Förord

rande, relativt korta, och de kan läsas självständigt, eventuellt tillsammans med primära artiklar från exempelvis The Norton Anthology of Theory and Criticism, och helst alltid tillsammans med en primär litterär text. Artiklarnas ordningsföljd är motiverad och har en viss progression från textanalytiska grundbegrepp över centrala ämnen och problemfält till aktuella strömningar inom ämnet och angränsande områden. Boken leder sin läsare hela vägen runt. Efter avslutad läsning kommer man att veta mycket om hur man analyserar litteratur och om litteraturens teori, och man kommer inte minst att vara rustad för att lära sig och läsa ännu mer. Lasse Horne Kjældgaard, Lis Møller, Dan Ringgaard, Lilian Munk Rösing, Peter Simonsen och Mads Rosendahl Thomsen

978-91-44-09246-1_01_book.indd 9

2015-02-17 10.14

978-91-44-09246-1_01_book.indd 10

2015-02-17 10.14

FÖRORD TILL DEN SVENSK A UTGÅVAN

Det litteraturanalytiska arbetet är i dag problembaserat, snarare än format av en specifik teori eller metod. Därför har författarna till föreliggande verk valt bort ett traditionellt kronologiskt upplägg där olika teorier från gångna tider presenteras i tur och ordning, och i stället delat in boken i ett fyrtiotal teman och problemställningar av aktuell art. Utifrån detta samtidsfokus skänker kapitlen konkreta uppslag och idéer genom handfasta presentationer av frågor som löper från de mer basala om berättare, handling och genre till mer specifika om plats, minne och performance. De koncisa kapitlen fungerar som utmärkta utgångspunkter både för litteraturstudier i vidare mening och för specifikt littera turvetenskapliga kurser i teori och metod. De fungerar dessutom väl som inspirationskälla och uppslagsbok i uppsatsarbete från grundtill magisternivå. Som sådan bildar Litteratur ett utmärkt komplement till den av Carin Franzén redigerade Grundbok i litteraturvetenskap (2015), vilken för första terminens studenter introducerar fem grundproblem – författaren, läsaren, språk, medier och litteraturhistoria. Kristina Fjelkestam Biträdande professor i litteraturvetenskap vid Linköpings universitet

978-91-44-09246-1_01_book.indd 11

2015-02-17 10.14

978-91-44-09246-1_01_book.indd 12

2015-02-17 10.14

KAPITEL 3

Handling St e fa n I v e r se n

En av de mest basala frågor man kan ställa till en roman är: ”Vad handlar den om?” Frågan är basal eftersom alla fiktiva prosatexter har handlingar, och eftersom alla som läser prosa fångar, följer och lever sig in i handlingen medan de läser. Men om alla texter, även de i samlingsband, rymmer handlingar och om alla läsare, även de mest otränade, fattar handlingen, så är det väl inte i detta register som erkännandet och odlandet av det särskilt värdefulla hos litteratur ska sökas? Den experimenterande (och därmed kanoniserade) litteraturen leker emellertid ofta just med läsarnas förväntningar kring handlingen. Det sker vanligtvis på sätt som inte bestrider utan snarare bekräftar att litteraturens – och bredare, fiktionens – förmåga att frambringa spännande, oroväckande, fantastiska och skrämmande händelseförlopp är en av dess allra viktigaste aktiviteter. Analysen av texters handlingar är samtidigt ett arbete som lämpar sig oerhört väl för att beskriva och förstå de särskilda sätt varpå ett stycke litteratur kommer till genom att förbinda ett bestämt innehåll med en bestämd form. Verbalsubstantivet ”handling” betyder två olika saker. En handling kan dels beskriva mänsklig verksamhet, dels beskriva ett sammanhängande händelseförlopp, typiskt i förbindelse med fiktion. När vi läser om J.P. Jacobsens Niels Lyhne att hans ”puls [var] för svag för handling” (Jacobsen 1956: 166) så är det ett exempel på den första betydelsen. När Johannes Ewald inleder regianvisningarna till sitt sena sorgespel Balders død med att skriva att ”handlingen börjar i gryningen och avslutas den andra dagen på morgonen” (Ewald 1969: 19), så är det ett exempel på den andra betydelsen. Den tragiske Niels Lyhne utför (eller rättare sagt: underlåter att utföra) handlingar när han handlar med något medan Balders død från början till slut utgör en handling som handlar om något. Redan språket visar att handlingar, i betydelsen ”gärningar”, och handlingar, i betydelsen ”avslutade och självständiga händelseräckor”, är nära förbundna med varandra. Sammanhängande händelseräckor byggs mycket ofta upp av utförda handlingar, medan utförda gärningar © S tudentlitte r atu r

978-91-44-09246-1_01_book.indd 37

2015-02-17 10.14

Stefan Iversen

omvänt får mening och riktning i kraft av den plats i en målinriktad utveckling som handlingens mönster ger dem. Samtidigt med det ömsesidiga beroendet finns det dock viktiga skillnader. Viktigast av dem är frågan om det ”mer” som händelseförloppet har i förhållande till den enskilda händelsen. Ett typiskt händelseförlopp består nämligen inte bara av ett antal olika handlingar; det utvinner också betydelser ur handlingarna, betydelser som både överskrider handlingarna och underbygger dem genom att förbinda dem i enhet. Enheten har berättelsens form. När vi frågar efter en texts handling frågar vi efter dess berättelse. Det är primärt om handling i den andra betydelsen av ordet, alltså om handling som meningsbärande enhet av med varandra förbundna enskilda händelser – eller kort: som berättelse – det ska röra sig i det följande. I detta kapitel ställer jag in skärpan på några av de metoder och grepp varmed man kan beskriva och förklara handlingens betydelse, med särskild inriktning på litteratur. Ett analytiskt arbete med berättande prosa kan man inleda med att komplettera handlingens ”vad” med handlingens ”hur” och handlingens ”varför”. Hur skapas handlingar och varför dras vi mot dem? Svaren på de två frågorna hänger ihop, men i det följande behandlas de i var sitt avsnitt där vi först vänder oss mot handlingens form och sedan mot handlingens funktion.

Hur hänger handlingar ihop? Alla som har prövat att flera gånger läsa samma historia högt för ett barn vet att människor mycket tidigt både känner igen och värderar till och med komplexa handlingsförlopp. Lättheten varmed vi behandlar och bedömer en berättelses handling står emellertid i skarp kontrast till de utmaningar som önskan om att mer exakt bestämma handlingen reser. Vilka är de nödvändiga och tillräckliga villkoren för att en sekvens av händelser eller gärningar antar formen av en handling? Snarare än att söka ett absolut säkert svar på den frågan kommer jag i det här avsnittet att se på två olika, komplementära aspekter av handlingens form: dels handlingens karaktär av en enhet av händelser förbundna över tid, dels handlingens karaktär av representation. För att en handling ska uppstå måste det finnas händelser, exempelvis orsakade av gärningar som är skilda i tid och som samtidigt är kausalt förbundna: handlingens temporala ”efter” är i regel också ett kausalt ”därför”. Denna idé om temporalitet och förändring över tid som handlingens grundvillkor finner vi hos den förste teoretikern som 38

978-91-44-09246-1_01_book.indd 38

2015-02-17 10.14

3 Handling

i detalj behandlar berättelsers form, nämligen Aristoteles. I Om dikt konsten, vars synpunkter på tragedin har relevans för flertalet berättande texter, slår han fast att tragedin först och främst ”är en efterbildning av handling och utförs av handlande personer” (2004: 33). Det sker med hjälp av en sammanställning av händelser i tre delar: en början (bestämt som det som inte följer efter något annat, men som något annat följer efter), ett slut (bestämt som det som följer efter något annat utan att något annat följer efter), och en mitt (bestämt som det som både självt följer efter något annat och har något annat som följer efter) (2004: 35). Tredelningen har sedan utvidgats och nyanserats för olika syften (jämför Gustav Freytags triangel från Die Technik des Dramas [1983] samt berättarmodellen som opererar med sju delar snarare än tre). Det är dock fortfarande tredelningen som står som standardmodellen för en handlings överordnade struktur. Som exempel ska vi titta på en kort text som egentligen är ett utdrag från en roman men som jag här tillåter mig att läsa som en självständig berättelse. Passagen kommer från Helle Helles Detta borde skrivas i presens, och jag valde den för att den både visar och problematiserar några av handlingsframställningens grundläggande egenskaper: Per följde med mig till jobbet och tillbaka igen, han kittlade mig i vattensängen så att jag var nära att svimma, han klädde av och på sig flera gånger om dagen och följde med till doktorn när jag hade blivit gravid och även på bussen till sjukhuset sju långa dagar senare, och på vägen hem sent samma eftermiddag hade han köpt en present till mig, ett hårspänne från en silversmed, det var böjt av en matsked i äkta silver. Jag var så lättad och pigg trots narkosen, vi skrattade och skrattade tills chauffören hyssjade åt oss. Men på kvällen var jag tvungen att lägga mig före maten, Per sa till sina föräldrar att jag var dålig. Han kom över med rågbrödssmörgåsar till mig lite senare, prydligt pyntade med krasse och köttgelé, han hade gjort sig ett sådant besvär. Han strök mig över ryggen, han ställde ett glas mjölk på mitt nattduksbord (Helle 2012: 44).

Texten presenterar en rad handlingar (i betydelsen gärningar) som låter sig ordnas med hjälp av motsättningen aktiv/passiv. I stort sett alla aktiva handlingar i händelseräckan utförs av Per: det är han som följer med till jobbet, han som kittlar, han som klär av sig, han som följer med till doktorn, han som har köpt en present, han som pratar med föräldrarna och han som gör sig ett sådant besvär. Det kvinnliga jaget, som berättar historien, är passivt. Andra handlar med henne (hon blir kittlad, bedövad, opererad, åthyssjad och matad), medan vi nästan

978-91-44-09246-1_01_book.indd 39

2015-02-17 10.14

Stefan Iversen

inte får någon information alls om de handlingar hon måste ha utfört, varken om beslutet att göra abort (som liksom händelserna på sjukhuset inte nämns) eller om beslutet att vistas hos Pers föräldrar (dolt under det passiva ”måste”). Medan vi i denna text relativt obesvärat kan observera handlingar i betydelsen gärningar så är det mindre självklart vad texten handlar om. På en nivå handlar den om en graviditet som avbryts. Uppbyggnaden följer såtillvida Aristoteles tredelning: vi börjar med befruktningen i vattensängen och når via mittens graviditetsbekräftelse, bussturen till sjukhuset och gåvan till en form av slut hos Pers föräldrar med en sängliggande jagberättare, flankerad av mjölk och rågbröd. Men varför nämns inte ordet ”abort”, och varför är det just denna kombination av aktiva och passiva handlingar som ställs samman i texten? Sedan Aristoteles har forskare med intresse för berättelser sökt förklara vad skillnaden är mellan att bara ställa händelser efter varandra och att skapa en egentlig, sammanhängande handling. För Aristoteles blir sammanställda handlingar en god (i betydelsen verkningsfull) handling om de klart visar upp anagnorisis (igenkännande eller insikt) som leder fram till en oomtvistlig peripeti (vändpunkt). Handlingen i dramat om Oidipus är lyckad eftersom Oidipus igenkännande av att hans nya hustru faktiskt är hans moder ögonblickligen leder till en mycket våldsam omvändning i handlingen. Före insikten leder allt fram till den, och efter insikten är allt annorlunda. Nyare berättarforskning talar mindre normativt om att handling uppstår och utvecklas i kraft av särskilda typer av händelser, eller bättre: en kollision mellan en framställd värld och händelser av en bestämd karaktär. För David Herman (2009), som bygger på Jerome Bruner (se till exempel hans Acts of Meaning [1990]), drivs berättelsers handlingar fram av brott mot det kanoniska, uppfattat som det normala, det typiska och det välkända. Den icke-triviala händelsen utgör handlingens motor. Först när något man tidigare aldrig har hört talas om äger rum börjar handlingen, och handlingens mål är oftast att anpassa den inträffade okanoniska händelsen till världen med hjälp av assimilation, transformation eller revolution. Man kan använda dessa överväganden för att säga något mer exakt om det föga självklara förhållandet mellan händelse och handling i Helle Helles text. Den (underförstått) oplanerade graviditeten utgör brottet mot det kanoniska tillståndet, och det är den som driver textens personer ut ur sängen, bort från hemmet. Den korta vistelsen på sjukhuset markerar återupprättandet av det kanoniska tillståndet via assimilation 40

978-91-44-09246-1_01_book.indd 40

2015-02-17 10.14

3 Handling

genom att den inträffade händelsen förändras, snarare än den värld vari den inträffade. Det avgörande är här att återupprättandets handling inte kommer upp till textens yta; den händelse som texten handlar om, nämligen aborten, är aborterad bort från texten. Dessa observationer av förhållandet mellan gärningarna i texten och textens samlade händelseräcka pekar fram mot möjliga tolkningar av den korta texten, tolkningar vars kunskapsintresse samlar sig kring jagberättarens gåtfulla självförståelse och självframställning. Observationerna pekar därmed på att handlingens betydelse i hög grad är beroende av det sätt på vilket handlingens delelement framställs. Härmed är vi framme vid den andra aspekten av handlingen i en prosaberättelse, nämligen att den har karaktären av representation. Den korta texten rymmer på sätt och vis två versioner av handlingsräckan graviditet-abort-hemkomst: jagberättarens version, som vi får tillgång till via orden på sidan, och så den version vi som läsare rekonstruerar. Den första versionen berättar, bortsett från ordet ”länge”, inget om de kval som beslutet om aborten måste ha framkallat eller om själva ingreppet, medan läsaren i den andra versionen ofrånkomligen gör sig föreställningar därom. Denna idé om en berättelses handling som existerande på två olika, med varandra förbundna nivåer var bärande hos 1920-talets ryska formalister. De bestämde berättelsen som en summa av fabel och sujett, varmed de förstod dels den kronologiskt ordnande räckan av dessa händelser (fabel), dels textens framställning av händelser och gärningar (sujett). 1960-talets franska strukturalistiska narratologi övertog skiljelinjen (de talade om histoire och discours), och den förblir en av de mest grundläggande distinktionerna i tysk, fransk och engelsk berättarforskning, hos den sistnämnda under beteckningarna story och discourse. Man kan också använda begreppsparet framställning och föreställning (jfr Iversen & Skov Nielsen 2003, 2008). Genom att skilja mellan händelser som de framställs för oss och händelser som vi föreställer oss att de har utspelat sig öppnas insikter i hur i synnerhet skrivna texter ger handling form, och det finns i vilket fall som helst tre skäl till att distinktionen har förblivit viktig för litteraturanalysen. För det första står det klart att en handling, uppfattad som en enhet av händelser, förutsätter en representation. Det måste vara någon eller något som väljer att framställa eller representera ett givet händelseförlopp på just det sättet. I berättande fiktion kallar man typiskt denna instans för berättaren. I passagen från Detta borde skrivas i presens är © S tudentlitte r atu r

978-91-44-09246-1_01_book.indd 41

2015-02-17 10.14

Stefan Iversen

berättaren en del av den värld hon berättar om. Det grammatiska preteritumet visar att det finns två versioner av jaget: en framställande, som från första stund representerar, och en yngre version av samma jag, då hon blev först kittlad, sedan opererad och sedan dålig. I jagberättelser av denna typ blir framställningen i regel en del av föreställningen, uppfattad på det sättet att handlingen rör sig om både de tidigare händelserna och försöket att forma och begripa dessa händelser. Skiljelinjen mellan föreställning och framställning gör det, för det andra, möjligt att undersöka hur och varför ett stycke litteratur förstärker eller hindrar läsarens tillträde till de händelser som förutsätts komma före framställningen av dem. Litteraturhistorien är en veritabel skattkammare av framställningar som gör rockader, förskjuter, fördubblar, upprepar och döljer händelser eller tillstånd (jämför Genette [1972] för djupgående analyser av sådana logiker i Prousts På spaning efter den tid som flytt). Kriminalhistorien är ett självklart exempel på hur man kan skapa spänning genom att undanhålla information, eftersom en stor del av dess effekt beror på att framställningen ordnar händelseräckan så att den kronologiskt sett första händelsen (mordhandlingen) döljs till framställningens slut. Slutligen, för det tredje, motsvarar skiljelinjen mellan framställning och föreställning det retrospektiva sätt på vilket vi normalt berättar utanför fiktionen: först ägde en händelse rum, sedan berättas det om den. Denna likhet blir emellertid lite bedräglig när det handlar om skrivna, fiktiva texter. Fiktion är icke-referentiellt, uppfattat på det sättet att fiktiva texter i viss mening skapar de händelser som de hänvisar till i och med hänvisningen till dem. Även om de allra flesta fiktiva texter uppför sig retrospektivt, alltså som om elementen i deras handlingar har ägt rum före berättelsen om dem, så är det strängt taget fel att säga att föreställningens händelser kommer före framställningen av dem eftersom händelserna bara finns i och med denna framställning. Det har inom både klassisk narratologi (exempelvis i Gérard Genettes ”Discours du récit” [1972] och Nouveau discours du récit [1983]) och nyare retorisk och kognitiv narratologi (exempelvis James Phelans Experiencing Fiction [2007] och David Hermans Story Logic [2002]) funnits en klar tendens att dra slutsatsen, att eftersom de flesta litterära fiktioner uppför sig som om de är retrospektiva så är alla litterära berättelser faktiskt retrospektiva. Att det inte förhåller sig på det sättet, och att skillnaden kan få stora konsekvenser för hur vi begriper särskilt experimenterande texter har senast påpekats inom det delfält av postklassisk narratologi som kallar sig onaturlig narratologi (jämför Alber, Iversen, Nielsen & 42

978-91-44-09246-1_01_book.indd 42

2015-02-17 10.14

3 Handling

Richardson, ”Unaturlige fortællinger, unaturlig narratologi: Hinsides mimetiske modeller” [2011]).

Varför dras vi till påhittade handlingar? Efter att således ha undersökt handling som en form som organiserar och förbinder (icke-kanoniska) händelser med hjälp av representationstudelning mellan föreställning och framställning är det nu dags att ställa en både mer grundläggande och mer besvärlig fråga, nämligen frågan om handlingens funktion. Varför dras vi till påhittade handlingar? Vi ska se på två olika, delvis komplementära svar på den frågan i form av ett psykologiskt och ett etiskt svar, fortfarande med Helle Helles text som exempelmaterial. Den psykologiska förklaringen finner sina första formuleringar hos Aristoteles. Enligt honom frambringar tragedins rörelse från anagno risis till peripeti katharsis hos åskådaren. Katharsis betecknar här en form av känslomässig rening, frambringad av det våldsamma och plötsliga omslag som tragedin formas kring. Styrkan av katharsis hänger ihop med peripetins effektivitet: ju kraftigare och ju mer oåterkallelig omvälvning i handlingen, desto starkare inverkan på åskådaren. Aristoteles katharsisteori är den första i en lång tradition av att förbinda åskådarens psykodynamiska tillståndsskifte med textens formella karakteristika. Den ger samtidigt ett förslag till varför vi över huvud taget uppsöker handlingar vars innehåll vi på förhand vet är osant. Katharsisvändningens lustfyllda rysning är således en emotionell och intellektuell stimulans vars kontrollerade chock skakar bort smuts och rost från våra inre sinnesorgan. Variationer av den idén spelar en stor roll i de delar av den nyare berättarforskningen som är inspirerade av kognitiva ansatser. I Why We Read Fiction: Theory of Mind and the Novel (2006) bygger Lisa Zunshine på evolutionspsykologiska förklaringar till den påhittade handlingsräckans funktion när hon beskriver fiktion som ett slags emotionellt träningsläger, en virtuell värld av tanke- och känsloåtergivningar som läsaren kan använda för att spegla, träna och utmana sin förståelse av egna och särskilt andras inre rörelser. 1900-talets psykologiskt grundade förslag till handlingens fascinationskrafter har lämnat Aristoteles katharsistanke till fördel för mer dynamiska och flexibla modeller, men de tänker fortfarande dialektiskt vad gäller känsloanhopning och känsloutlösning. Centralt i den diskussionen står Peter Brooks Reading for the Plot (1984a), som söker förklara vår lust till fiktiva handlingar genom att förbinda den med begär © S tudentlitte r atu r

978-91-44-09246-1_01_book.indd 43

2015-02-17 10.14

Stefan Iversen

i generell mening. Objektet är fortfarande textens form. Utifrån Brooks psykoanalytiskt inspirerade perspektiv är det behovet av att nå slutet som driver oss genom handlingen. Vår lust till handlingar är teleologiskt orienterad. Vi begär intrigen eftersom vi begär att den ska upphöra. Det är således handlingsräckans slut som binder samman alla de föregående lösa trådarna på ett sätt som är både överraskande och naturligt, och som låter ron sänka sig över de många frågor som har virvlat upp under resans gång. Den fiktiva handlingens struktur tecknar enligt denna uppfattning en prototypisk modell av ett psykologiskt grundvillkor: drifter har sitt ursprung i brister, vilka om de tillfredsställs på lämpligt sätt kan komma att upphöra tillfälligt. Vårt sysslande med fiktion blir övningar i att tolerera och bemästra de förlust- och bristerfarenheter som tillvaron för med sig i både del och helhet. Brooks har kriminalhistorien (upptäckt av lik – förvirrad uppklarandeprocess – avslöjande av mördare) som sitt föredragna exempel, men hans uppfattning om slutets betydelse för mittens förhalningar och upprepningar lämpar sig väl för många typer av handlingsräckor, om inte annat som kontrast. Det sista är fallet i passagen från Detta borde skrivas i presens. Helle Helles text tillfredsställer bara antydningsvis ett traditionellt läsarbegär. För det första dämpas börjans pirrning i kraft av den första hela satsens tumultuariska syntax: från iterativkonstruktionernas ”så var det hela tiden” (Per klädde av sig ”flera gånger om dagen”) rör sig satsen utan markerat uppehåll till en ganska bestämd händelse i form av det positiva graviditetstestet. För det andra uteblir slutets förlösning. I stället för insikt i huruvida aborten var det rätta valet matas vi med upplysningar om rågbröd, krasse, gelé och mjölk, upplysningar som snarare än att leda oss till textens meningsgivande slut förstärker börjans förståelseunder skott. Typiskt för många experimenterande texter är att handlingen hotar med att smulas sönder mellan fingrarna på oss. Vår teleologiska drift utmanas av utvikningar, prat om ovidkommande saker och diffusion. Sådana drag hos en problematiserande handlingskoherens och handlingsinriktning samlar Ross Chambers i sin Loiterature (1999) under beteckningen digressioner. Digression betyder avvikelse. Chambers, som lanserar beteckningen i dold polemik mot bland annat Brooks teleologiska läsbegär, använder digressionsbegreppet för att tala om handlingar och drag hos handlingar som snarare än att ta den direkta vägen mot slutets förlösning och sammanfattning böjer av från handlingstråden utan bestämda mål för ögonen. 44

978-91-44-09246-1_01_book.indd 44

2015-02-17 10.14

3 Handling

Snarare än att uppfatta det teleologiska begäret och det digressiva begäret som oförenliga motsatser är det ofta fruktbart att betrakta dem som ömsesidigt beroende av varandra. Vår lust att se en handling uppstå, utvecklas och komma till en slutpunkt kan inte ens de mest experimenterande verk utjämna helt, liksom även de mest formel artade genrestycken utnyttjar digressioner för att förhala, utmana och leda på avvägar. De psykologiska förslagen till fiktiva handlingars fascinationskraft har mycket att säga om förhållandet mellan textens form och läsarens emotionella reaktioner, men mindre att säga om de teman och värdedebatter som i stort sett alla handlingsräckor också rymmer. Att följa en handlings handlingar och händelser för alltid med sig en lång rad etiska omdömen, några av dem formade av de fiktiva personerna och berättaren i den framställda världen, andra formade av läsaren efter hand som handlingen skrider fram. Retorisk eller etisk narratologi i traditionen från Wayne C. Booths The Rhetoric of Fiction (1983) lägger fokus på just sådana omdömen utifrån en idé om att fiktiva handlingsräckor först och främst är retoriska handlingar, uppfattat på det sättet att deras avsändare vill säga något med dem till någon. Enligt denna uppfattning rymmer fiktiva handlingsräckor därför också flera etiska innebörder. Författaren eller, som Booth och hans efterföljare skulle säga, den implicite författaren, sjösätter med sin fiktiva berättelse en bestämd samling etiska problem i förhållande till vilka läsaren i kraft av textens formella drag får möjlighet att positionera sig. Därav följer inte att fiktiva berättelser bör ha en entydig moral som inte kan missförstås, snarare tvärtom. Hos James Phelan (2007) heter det således att en berättelses estetiska värde stiger med graden av dess etiska komplexitet. Phelan föreslår att man i arbetet med en berättelses etiska aspekter skiljer mellan omdömen och värderingar i det framställda (ethics of the told, det berättades etik) och omdömen och värderingar som utgår från själva berättarhandlingen (ethics of the telling, berättelseaktens etik). De förra gäller karaktärerna medan de senare gäller dels en eventuellt personaliserad berättare, dels den implicite författaren. Passagen från Helle Helles roman är ganska komplex när det gäller nivåerna av etiska omdömen och förhållandet mellan dem. Komplexi tetens kärna är jagberättarens relationer till Per, till det skedda och till sig själv. Å ena sidan framstår det som om hon är glad för den glädje som Per visar henne: han tar initiativ till sex, han stryker henne över ryggen, han ger henne presenter och, vilket är den enda explicita etiska värde© S tudentlitte r atu r

978-91-44-09246-1_01_book.indd 45

2015-02-17 10.14

Stefan Iversen

ringen i passagen, han hade ”gjort sig ett sådant besvär” med maten. Å andra sidan kan det som liknar kärleksfull omtänksamhet också i flera fall tolkas som just motsatsen: Varför ljuger Per för sina föräldrar om orsaken till flickvännens illamående? Hur omtänksamt är det att ge just mjölk till en kvinna vars naturliga mjölkproduktion har förhindrats genom ett operativt ingrepp? Och även om det givetvis inte är ond vilja så tycks Pers present till jaget få karaktären av ett sjukligt memento: den böjda skeden som jaget i framtiden kan infånga och ordna sitt hår med liknar således det instrument som ingreppet gjordes med. Detta tvivel om handlingens värdeuppsättning och därmed om berättelsens mening är en produkt av jagberättarens avsaknad av värde ringar, både av händelserna den gången och av situationen i skrivande stund. När tragedin, som nästan inte formuleras, djupnar beror det på avståndet mellan å ena sidan framställningens och omgivningens försäkringar (”det är inget att vara ledsen för längre”) och å andra sidan en nästan ordlös erfarenhet av förlust (”det är inget längre”). En etiskt orienterad tolkning av texten kan fråga efter den implicite författarens mening med att framställa en framställare som i stort sett saknar tillträde till sitt eget inre liv.

Vidare läsning Just kombinationen av tematiska och formrelaterade observationer är ett av argumenten för att bedriva handlingsanalys. Undersöker man hur handlingen sätts i gång och transformeras fram mot textens upphörande kan man med fördel samtidigt analysera utvecklingen i textens framställningar och problematiseringar av värdeuppsättningar och världsuppfattningar, och omvänt: läsningar av en berättelses konstruk tion av mening och sammanhang via en handlingsräckas kausalitetsgenererande egenskaper kan med fördel jämföras med exempelvis undersökningar av textens sätt att sammanfläta den framställda och den föreställda händelseräckan. Dessa rekursiva rörelser klargör samtidigt att medan en handlingsanalys i stort sett alltid utgör en del av en samlad läsning så utgör den bara sällan en samlad läsning i sig själv. Förutom glädjen i att närmare koncentrera sig på den kanske mest fascinerande och lockande aspekten av berättande litteratur är analysens viktigaste funktion att kvalificera och fokusera på en tolkning som också har bruk för iakttagelser av andra av textens tematiska och formella egenskaper. I dag sker det mesta av den internationella forskningen om berättel ser på engelska, och här finns inte ett ord som, liksom det svenska ordet 46

978-91-44-09246-1_01_book.indd 46

2015-02-17 10.14

3 Handling

”handling”, fångar både handling som gärning och handling som enhet av sammanställda enheter. Inom nyare narratologi talar man således antingen om action och events eller om plot och story. Förutom de nämnda texterna, som alla rymmer goda och omdiskuterade förslag till handlingens former och funktioner, kan man vad gäller den första betydelsen av handling ha nytta av Peter Hühns artikel ”Event and eventfulness” i det lysande uppslagsverket The Living Handbook of Narratology, som från 2011 ligger online för gratis användning. En svensk introduktion är Lars-Åke Skalins ”Narratologi – studiet av berättandets principer” (2002) eller Epikanalys: En introduktion (1999) av Claes-Göran Holmberg och Anders Ohlsson. Perspektivrika, nyare diskussioner av handlingsräckans dynamiska aspekter finner man i antologin Narrative Dynamics (2002), redigerad av Brian Richardson. Två standarduppslagsverk som ger kompetenta och exakta förslag till bestämningar av bland annat händelse och handlingsräcka är den av Herman m.fl. redigerade Routledge Encyclopedia of Narrative Theory (2005) och den av Phelan och Rabinowitz redigerade A Companion to Narrative Theory (2005).

978-91-44-09246-1_01_book.indd 47

2015-02-17 10.14

27 mm

L. Horne Kjældgaard L. Møller D. Ringgaard L. Munk Rösing P. Simonsen & M. Rosendahl Thomsen (red.)

Bokens redaktörer är Lasse Horne Kjældgaard, Lis Møller, Dan Ringgaard, Lilian Munk Rösing, Peter Simonsen och Mads Rosendahl Thomsen.

Introduktion till teori och analys

| Litteratur

Litteratur

Art.nr 37736

Lasse Horne Kjældgaard, Lis Møller, Dan Ringgaard, Lilian Munk Rösing, Peter Simonsen & Mads Rosendahl Thomsen (red.)

www.studentlitteratur.se

978-91-44-09246-1_01_Cover.indd Alla sidor

2015-02-24 11:04