9789173432429

Henning Mankell

Minnet av en smutsig ängel

leopard fĂśrlag stockholm 2011

112003_Minnet.ORIG.indd 3

11-06-08 11.54.19

Henning Mankell: Minnet av en smutsig ängel Leopard förlag, S:t Paulsgatan 11, 118 46 Stockholm www.leopardforlag.se www.henningmankell.se © Henning Mankell, 2011 Omslag: Niklas Lindblad, MGD Omslagsbild: Saint-Pierre, Gaston Casimir/The Bridgeman Art Library Sättning: Team Media Sweden AB, Falkenberg Tryckt hos Bookwell, Finland 2011 isbn 978-91-7343-242-9

112003_Minnet.ORIG.indd 4

11-06-08 11.54.19

Innehåll Prolog Africa Hotel, Beira, 2002 9 Del I Missionärerna lämnar fartyget 15 Del II Den Goda Dödens Lagun 77 Del III Binnikemasken i schimpansens mun 149 Del IV Fjärilens beteende inför en övermakt 231 Epilog Africa Hotel, Beira, 1905 343 Efterord 355 Ordlista 357

112003_Minnet.ORIG.indd 5

11-06-08 11.54.19

1 Året är 1904. I juni månad. En kvävande het tropisk gryning.

Här och i detta avlägsna nu vilar ett svenskflaggat ångfartyg orörligt på den mjuka dyningen. Ombord finns 31 besättningsmän. En av dem är kvinna. Hon heter Hanna Lundmark, född Renström, och tjänstgör som kocka ombord.

Men inalles var de 32 personer som skulle göra resan till Australien med svenskt kärntimmer och plank för saloongolv och rika fårfarmares vardagsrum.

En av besättningsmännen har nyss avlidit. Han var styrman och dessutom gift med Hanna.

Han var ung och ville leva. Trots att kapten Svartman hade varnat honom, gick han en dag i land när de bunkrade kol i en av ökenhamn­ arna söder om Suez. Han blev smittad av en av de dödliga febrar som alltid utgör ett hot vid Afrikas kuster.

När han insåg att han skulle dö började han vråla av rädsla.

Ingen av dem som fanns närvarande vid hans dödsläger, kapten Svartman och timmermannen Halvorsen, uppfattade att han sade något sista ord. Inte ens till Hanna som nu skulle bli änka efter ett månadskort äktenskap sade han någonting. Han dog skrikande och till sist, just innan det var slut, gnyende av skräck.

Han hette Lars Johan Jakob Antonius Lundmark. Hanna sörjer honom fortfarande i sitt medvetande, nästan slagen medvetslös, av det som hänt.

17

112003_Minnet.ORIG.indd 17

11-06-08 11.54.20

Det är nu i gryningen dagen efter hans död. Fartyget rör sig inte.

Det har drejat bi eftersom det snart ska bli sjöbegravning. Kapten Svartman vill inte vänta. De har ingen is ombord att kyla liket med.

Hanna står i aktern med en slaskhink i handen. Hon är kortvuxen, högbröstad, med vänliga ögon. Hennes hår är brunt och samlat i en stram knut i nacken.

Hon är inte vacker. Men hon utstrålar på ett egendomligt sätt att hon är en alldeles sann människa.

Här och nu. Här befinner hon sig. På havet, ombord på en ångare med dubbla skorstenar. Last av trä, på väg mot Australien. Hemmahamn: Sundsvall.

Fartyget heter Lovisa. Hon är byggd på Finnboda Varv i Stockholm.

Men hemmahamnen har alltid legat vid den norrländska kusten.

Först ägdes hon av ett rederi i Gävle som efter felslagna spekulationer gick omkull. Sedan köptes hon till Sundsvall. I Gävle hette hon Matilda efter redarens hustru, som spelade Chopin med klumpiga fingrar. Nu är hon Lovisa, efter den nye redarens yngsta dotter.

En av delägarna heter Forsman. Det är han som har sett till att Hanna Lundmark fått arbete ombord. Trots att det hemma hos Forsman också finns ett piano är det aldrig någon som spelar. Däremot brukar han lyssna när pianostämmaren kommer på sina regelbundna besök.

Och nu är styrmannen Lars Johan Jakob Antonius Lundmark död i en rasande feber.

Det är som om dyningen har stelnat. Fartyget ligger orörligt, som om det höll andan.

Just så tänker jag mig döden, tänker Hanna Lundmark plötsligt för sig själv. En plötslig stillhet, oväntad, som kommer från ingenstans.

Döden är som vinden. En hastig förflyttning in i lä.

Dödens lä. Och sedan ingenting mer.

18

112003_Minnet.ORIG.indd 18

11-06-08 11.54.20

2 I det ögonblicket överfalls Hanna av ett minne. Det kommer från ingen­stans.

Hon återkallar sin far, hans röst, som mot slutet av livet var som en viskning. Det var som om han begärde av henne att hon skulle bevara det han sade som en dyrbar hemlighet.

En smutsig ängel. Det är vad du är.

Det sade han till henne just innan han dog. Det var som om han försökte ge henne en gåva, trots – eller kanske just därför – att han knappast någonting ägde.

Hanna Renström, du min dotter, du är en ängel, en smutsig en, men likafullt en ängel.

Vad är det egentligen hon minns? Vilka var hans ord? Kallade han henne fattig eller smutsig? Lämnade han åt henne att välja, att bestämma själv? Nu, när hon återkallar ögonblicket tror hon att han kallade henne en smutsig ängel.

Minnet är avlägset, bleknat. Hon är så långt borta från sin far och hans död. Där och då, ett ensamt hus vid Ljungans bruna och kalla vatten i ett tystlåtet norrländskt inland. Där avled han hopkrupen av smärta i utdragssoffan i ett kök som knappast kunde hålla värmen.

Han dog omgiven av köld, tänker hon. Kölden var hård i januari 1899 när han slutade att andas.

Det har gått mer än fem år, nu är det juni 1904.

Minnet av fadern och orden om ängeln försvinner lika hastigt som det kommit. Det tar henne bara några sekunder att återvända från det förflutna.

Hon vet att de märkligaste resorna gör man alltid i sitt inre, där det varken existerar tid eller rum.

Kanske minnesbilden har velat hjälpa henne? Slängt åt henne ett

19

112003_Minnet.ORIG.indd 19

11-06-08 11.54.20

rep för att hon ska kunna klättra över den bedövande sorgens murar?

Men hon kan inte fly. Fartyget är förvandlat till en ointagbar fästning.

Hon kommer inte undan. Hennes man är verkligen död.

Döden: som en klo. Som vägrar att släppa sitt grepp.

3 Ångpannornas tryck har sänkts. Kolvarna orörliga, maskinen vilande. Hanna står vid relingen med sin slaskhink i handen. Hon ska tömma den över akterspegeln. Mässpojken ville ta den ifrån henne när hon var på väg ut ur kabyssen. Men hon höll fast, försvarade den. Även om hon denna dag ska se sin man begravas i havsdjupet, insydd i segelduk, vill hon inte svika sina plikter.

När hon ser upp från hinken som är fylld med äggskal är det som om hettan klöser henne i ansiktet. Någonstans i diset på styrbords sida ligger Afrika. Trots att hon inte kan se ens den svagaste antydan av land tycker hon sig kunna känna lukten.

Han som nu är död har berättat för henne. Om den ångande, nästan frätande lukten av förruttnelse, som finns överallt i tropikerna.

Flera resor hade han redan gjort, till olika destinationer. Något hade han hunnit lära sig. Men inte det viktigaste, att överleva.

Denna resa skulle han inte fullfölja. Han avled i en ålder av 24 år.

Det är som om han har velat varna henne, tänker Hanna. Men hon vet inte för vad. Och nu är han död.

Den döde är alltid svarslös.

Någon glider ljudlöst upp vid hennes sida. Hennes mans närmaste vän ombord, den norske timmermannen Halvorsen. Om han har nå-

20

112003_Minnet.ORIG.indd 20

11-06-08 11.54.21

got förnamn vet hon inte, trots att de varit tillsammans på fartyget i mer än två månader. Han blir aldrig annat än Halvorsen, en allvarlig man som påstås knäfalla och bli frälst varje gång han kommer hem till Brönnöysund efter ett par år till sjöss, och sedan mönstrar på igen när hans tro inte längre bär honom.

Han har stora händer, men hans ansikte är vekt, nästan kvinnligt.

Skäggstubben verkar ha målats och pudrats dit av någon som velat vara elak mot honom.

– Jag har förstått att du har någonting du behöver fråga om, säger han.

Hans röst sjunger. Det låter som om han nynnar när han talar.

– Djupet, säger Hanna. Var kommer Lundmarks grav att finnas?

Halvorsen skakar tveksamt på huvudet. Plötsligt tycker hon att han liknar en orolig fågel som vill lyfta.

Tyst lämnar han henne. Men hon vet att han kommer att hitta det svar hon söker.

På vilket djup kommer graven att ligga? Finns det någon botten där hennes man i den igentråcklade segelduken ska vila? Eller är där ­ingenting, ett havsdjup som bara fortsätter i all oändlighet?

Hon tömmer hinken med äggskal, ser de vita fåglarna störtdyka mot vattnet för att fånga bytet, och stryker sedan svetten ur pannan med handduken hon har knuten vid sitt förkläde.

Så gör hon det oundvikliga. Hon skriker rakt ut.

Några av fåglarna som vilar på uppvindarna i väntan på en ny slaskhink som ska tömmas, knycker till med vingarna och drar sig hastigt undan sorgetjuten som träffar dem som hagel.

Mässpojken Lars tittar skrämt ut från kabyssens öppning. Han håller ett knäckt ägg i handen och ser på henne i smyg, döden gör honom förlägen.

Hon förstår naturligtvis vad han tänker. Nu hoppar hon, nu lämnar hon oss eftersom sorgen är för tung att bära.

21

112003_Minnet.ORIG.indd 21

11-06-08 11.54.21

Skriket har hörts av flera ombord. Två svettiga jungmän med bara överkroppar ställer sig och glor vid sidan av kabyssen, just där en av de stora trossvindorna ligger som en hoprullad jätteorm.

Hanna bara skakar på huvudet, biter ihop tänderna och går in i kabyssen med den tomma hinken. Nej, hon ska inte klättra över relingen. I hela sitt liv har hon alltid härdat ut och hon tänker fortsätta med det.

Hettan inne i kabyssen slår emot henne. Att stå vid spisarna är som att leva som eldarna djupt nere i maskinrummet, det har hon förstått även om hon aldrig har varit där nere. Kvinnor i närheten av ångpannor och fyrar förebådar olycka.

För äldre sjömän är det överhuvud taget ett otyg att ha kvinnor ombord. Det bådar otur. Men också strid och svartsjuka mellan männen. När redaren Forsman ville ha Hanna ombord var dock kapten Svartman överens. Kaptenen trodde inte onödigt mycket på skrock.

Hanna griper ett ägg och knäcker det i stekpannan, slänger skalet i hinken. 30 levande sjömän ska ha sin frukost. Hon försöker bara tänka på äggen, inte på den begravning som väntar. Hon finns ombord som kocka, det har inte ändrats av att hennes man har dött.

Det är som det är: Hon lever. Men Lundmark är död.

4 Strax efteråt kommer Halvorsen tillbaka och ber henne följa med.

Kapten Svartman väntar.

– Vi ska loda djupet, säger Halvorsen. Räcker inte våra rep och linor­väljer kapten en annan plats.

Hon steker färdigt de fyra ägg hon har i pannan och följer sedan

22

112003_Minnet.ORIG.indd 22

11-06-08 11.54.21

med honom. Hon vacklar till av en plötslig yrsel. Men hon ramlar inte, hon håller fortfarande ihop.

Kapten Svartman kommer från en lång och obruten släkt av sjömän, det vet hon. Han har fyllt sextio, är en gammal man. Han saknar den yttersta leden på vänstra handens lillfinger. Ingen vet om det är medfött eller har förorsakats av en olycka.

Vid två tillfällen har han gått i kvav med segelfartyg. En gång räddades han tillsammans med besättningen, en gång bara i sällskap med skeppshunden, som sedan den bärgats lade sig ner i sanden och dog.

Hannas döde man sade vid ett tillfälle att kapten Svartman nog egentligen dog, han med, tillsammans med skeppshunden. Efter den katastrofen stannade kaptenen under många år kvar i land. Riktigt vad han då gjorde är det ingen som vet. Ryktet säger att han under en period var rallare och då tillhörde den förtrupp som det statliga järnvägsbolaget skickat ut för att staka den Inlandsbana som Sveriges Riksdag fortfarande käbblade om.

Sedan återvände han plötsligt till sjöss igen, nu som befäl på ett ångfartyg. Han tillhörde en av de sällsynta som inte lämnade sjön när segelfartygen började försvinna, utan valde att följa med in i den nya tiden.

För ingen har han dock berättat om de år när han lämnat havet, vad han gjorde, vad han tänkte, inte ens var han bodde.

Han talar sällan i onödan, han tror lika litet på människors för­ måga att lyssna som han tror att havet går att lita på. Han har lavendelfärgade blommor i krukor i sin hytt, som bara han själv får vattna.

Han är alltså en tystlåten sjökapten. Nu ska han bestämma djupet där en av hans döda styrmän ska begravas.

Kapten Svartman bugar för Hanna när hon kommer fram till honom. Trots värmen är han klädd i sin uniform. Knapparna knäppta, skjortan struken.

23

112003_Minnet.ORIG.indd 23

11-06-08 11.54.21

Bredvid honom står båtsmannen som heter Peltonen, en finländare. Han håller ett blylod i handen, fäst vid en lång, tunn lina.

Kapten Svartman nickar, Peltonen slänger lodet över bord och låter det sjunka. Linan glider mellan hans fingrar. De står tysta. Ett svart band är på en viss punkt knutet runt linan.

– Hundra meter, säger Peltonen.

Han talar gällt. Hans stämma ekar, studsar bort över dyningen.

Efter sju svarta band, 700 meter, tar linan slut. Blylodet hänger fortfarande i djupet, har ännu inte nått botten. Peltonen slår en knop som sammanfogar linan med en ny rulle. Även där finns svarta band fastknutna var hundrade meter.

Vid 1935 meter slackar linan. Lodet har nått botten. Hanna har fått ett gravmått till sin man.

Peltonen börjar hala upp linan samtidigt som han spänner upp den på en särskilt tillskuren träskiva. Kapten Svartman tar av sin kaptensmössa och torkar svetten ur pannan. Så ser han på klockan. Kvart i sju.

– Klockan nio, säger han till Hanna. Innan hettan blir alltför tryckande.

Hon går till den hytt hon har delat med sin man. Den övre kojen var hans. Oftast har de legat ihop i den nedre. Utan hennes vetskap har någon tagit bort hans lakan.

Madrassen ligger bar. Hon sätter sig på sin egen kojkant och ser mot skottet på andra sidan den trånga hytten. Hon vet att hon nu måste tvinga sig att tänka.

Hur har hon egentligen hamnat här? På ett fartyg, sakta vaggande på ett främmande hav? Hon som är född på en plats som ligger så långt borta från havet man egentligen kan komma. Det fanns en eka i Ljungans vatten, det var allt. I den fick hon följa med sin far när han skulle fiska. Men när hon sade att hon vill lära sig simma, hon var då sju eller åtta år gammal, svarade han att det tänkte han inte tillåta. Det

24

112003_Minnet.ORIG.indd 24

11-06-08 11.54.21

var slöseri med tid. Bada kunde hon göra vid älvkanten. Ville hon över till andra sidan fanns både båt och bro.

Hon lägger sig ner i kojen och sluter ögonen. I minnet springer hon tillbaka så långt hon kan, ner i sin barndom, där skuggorna blir allt längre.

Där kanske hon kan söka skydd tills ögonblicket är inne, då hennes döde man ska försvinna i havet för gott.

Lämna henne. För alltid.

5 Barndomen: längst där nere. Som i djupet av en jordspricka.

Detta var Hanna Lundmarks första minne: Kölden som bände och vred i timmerväggarna, tätt intill hennes ansikte när hon sov. Hon vaknade ofta och kände hur tunt lagret var mellan de uppklistrade tidningarna, som ersatte tapeterna i det fattigdomens hus där hon växte upp, och kölden som hela tiden försökte gnaga sig igenom träet.

Varje vår gick hennes far över huset, som om det var ett fartyg uppdraget på en slip, för att lappa och laga så gott det gick inför nästa vinter.

Kölden var ett hav, huset ett fartyg och vintern en oändlig väntan.

Till långt in på hösten tätade han de gistna gliporna, ända till frosten kom på allvar. Då kunde han inte mer, det fick gå som det gick. Huset sjösattes för vintern igen, det som fortfarande var läck för kylan kunde han inte göra något åt.

Fadern hette Arthur Olaus Angus Renström, var skogsarbetare, högg åt Iggesund och delade timmerhäst med bröderna Salomonsson som bodde längre ned längs älven. Han slet i skogen för usel betal-

25

112003_Minnet.ORIG.indd 25

11-06-08 11.54.21

ning. Han tillhörde de storskogens män som aldrig visste om lönen för mödan var tillräcklig eller ej.

Hanna mindes sin far som stark och med ett vänligt leende. Men också emellanåt tungsint och försjunken i tankar hon inte visste något om. Troll, kunde hon tänka, att han hade i huvudet när han var som mest frånvarande, sittande vid köksbordet, med händerna tungt vilande i knäet. Han var där i sitt hus, mitt bland dem som utgjorde hans familj, men ändå på något sätt borta. Då levde han i en annan värld där stenar blev till troll, renlaven till hår och vinden som susade genom tallarna till myllret av röster från alla dem som redan var döda.

Han talade ofta om dem. Alla dem som hade gått före. Det skrämde honom att det var så få som levde just nu och att så ohyggligt många fler redan var döda.

Det fanns en sjukdom, en epidemi som alla kvinnor visste namnet på, smällsjukan. Den bröt ut när männen hade sprit i kroppen och slog alla de kom åt, mest barnen och kvinnorna som ville skydda dem.

Visst söp fadern till ibland, även om det inte var ofta. Men han blev aldrig våldsam. Därför oroade sig hans hustru, Hannas mor, inte lika mycket över brännvinet som hans tungsinne. När han drack blev han gråtmild och ville sjunga psalmer. Han som annars helst av allt ville bränna kyrkorna och jaga prästerna till skogs.

– Utan skor, kunde Hanna minnas att han röt. Präster till skogs utan skor i värsta kölden. Dit borde dom jagas, till skogs, barfota.

Hannas mormor, som bodde i en dragig stuga nere i utkanterna av Funäsdalen, skrämde vettet ur henne när hon talade om sin fördömda svärson som skulle skicka all sin avkomma till helvetet med sitt ogudaktiga prat. Där väntade skållning och svavel och fasansfulla glödande kol under fotsulorna. Hennes mormor var en straffande och hotande predikant med onda ögon som inte tvekade att skrämma sina barnbarn så svårt att de började gråta och inte kunde sova om nätter-

26

112003_Minnet.ORIG.indd 26

11-06-08 11.54.21

na. Hanna betraktade det som den största av alla plågor när hennes mor tvingade henne att följa med på återkommande besök hos mormodern.

Hon mindes också den ständiga ilskan. Den gamla kvinnan skällde oavbrutet på sin dotter. Hon kunde inte förlåta modern att hon gift sig med denne oduglige Renström, trots att hon varnat henne. Vad var det som gjorde att hon föll som en fura för denne man, som knappast ens såg något ut för världen? Han var liten, hjulbent och kal på hjässan in­ nan han fyllt tjugofem år. Dessutom fanns det finnblod i honom, i djupet härstammade han från finnskogarna, ända långt borterst i Värmland, där dag och natt aldrig riktigt helt kunde skiljas från varandra.

Varför kunde hon inte ha valt en man som kom från Hede eller Bruksvallarna eller någonstans där det levde hederligt folk?

Hannas mor hette Elin. Hon hukade inför sin gamla mor, sa aldrig emot henne, lät det rinna av i tystnad. Hanna förstod att man kunde älska någon som behandlade en illa, hur underligt det än var. Så måste det förhålla sig med mormodern och Elin.

Elin.

Hanna hade alltid tyckt att det var ett namn som inte riktigt passade hennes mor. Någon som hette Elin skulle vara magerlagd och finhyad, med händer som mjölk och ljust hår som rann nerför ryggen.

Men Elin Wallén som sedan blev gift Renström, var kraftigt byggd, hade råttbrunt och stripigt hår, stor näsa och inte heller särskilt rättvuxna tänder. När hon log blev man förvirrad över vartåt hennes tänder egentligen strävade. Det var som om de ville ut ur munnen och rymma sin väg. Elin Renström var sannerligen ingen vacker kvinna.

Och hon visste om det. Kanske hon också sörjde det, kunde Hanna tänka, när hon själv blev stor nog att ägna sig åt sitt eget ansikte som det såg ut i faderns spruckna rakspegel.

Men hennes mor var inte uppgiven. Hon hade krafter som hon inte

27

112003_Minnet.ORIG.indd 27

11-06-08 11.54.22

lät gå till spillo. Hon ersatte utseendet med att ständigt vaka över sin och familjens renlighet. I hennes hus, hur gistet och kallt det än var, skulle golv och tak och väggar, liksom ungarna och den egna kroppen, hållas rena. Elin jagade löss som om hon var en soldatbataljon som stormade fram mot fienden. Hon fyllde och tappade plåtkaret där alla skulle bada, bar vatten från älven, kokade tills det blev varmt, skrubbade och bar sedan nya vattenhinkar för all tvätt som ständigt staplades i högar.

De fyra barnen kunde också med förundran se hur hon handskades med sin man, när han smutsig och trött kom hem från skogen. Då tvättade hon honom, med rörelser som om hon sjöng en kärlekens höga visa. Och han tycktes njuta av hennes händer, som skrubbade och torkade, som klippte böjda och grova naglar, rakade så fint att kinderna blev släta som på ett spädbarn.

Men kölden var alltså Hanna Lundmarks första minne i livet. Kölden och snön, som föll redan i slutet av september och som sedan inte helt släppte sitt grepp förrän i början av juni, då de sista vita fläckarna äntligen töade bort.

Där fanns naturligtvis också fattigdomen. Den var inget minne utan själva det rum där hon alltid befann sig under sin uppväxt. Och det var också den som till sist tvingade henne bort från hemmet vid älven.

Hanna var sjutton år då, hennes far var redan död och hon ägnade sitt liv åt att hjälpa sin mor med syskonen, eftersom hon var äldst. Det var fattigt men de lyckades hålla den värsta nöden utanför husets väggar. Ända till året 1903. Under sommaren kom en svår och långvarig torka och sedan en tidig frost som förödde det som torkan ännu inte hade bränt upp.

Det var det år då hela hennes liv kom att förändras.

Horisonten: tidigare avlägsen. Nu kom den nära. Som ett hot.

28

112003_Minnet.ORIG.indd 28

11-06-08 11.54.22

6 Även om hon inte ville minnas: Det var en dag hon aldrig kunde glömma.

Mitten av augusti, låga moln, en tidig morgon. Hanna gick med sin mor och betraktade förödelsen. Torkan, det sönderbrända. Jorden var egendomligt tyst. Mjölet de hade kvar skulle knappast räcka ens till advent. Inte heller skulle de ha tillräckligt med hö för att föda den enda kon över vintern.

När de gick där på de döda fälten som låg på en sluttning ner mot älven, såg Hanna för första gången sin mor Elin gråta. Under den långa tid när hennes far legat sjuk och till sist hade dött, hade Elin bara slutit ögonen, blundat inför det oundvikliga slutet och den hopplösa ensamhet som nu väntade henne. Men hon hade inte gråtit, inte skrikit. Hanna hade ofta tänkt på hur Elin riktade all sin smärta inåt, och där någonstans fanns en hemlig kraft, som besegrade det som plågade henne.

Det var då, när de gick över de döda åkrarna och insåg att nöden nu hade kommit mycket nära, som Elin talade med henne om att hon måste ge sig av. Det fanns ingen framtid för Hanna där vid älven. Hon måste söka sig neråt kusten för att hitta sin utkomst. Den gång Elin och hennes man hade kommit till älvkanten och övertagit den lilla fattiga gården efter en av hennes farbröder, hade de inte haft något att välja mellan. Det var 1883, bara sexton år efter det sista stora nödåret i landet. Om nöden nu var på väg tillbaka så måste Hanna ge sig av, medan tid ännu var.

De stod i kanten av skogsbrynet, där den tysta åkern slutade.

– Jagar du bort mig? frågade Hanna.

Elin strök sig över näsan, som hon alltid gjorde när hon var brydd.

– Jag klarar tre barn, sa hon, men inte fyra. Du är vuxen, du kan ge

29

112003_Minnet.ORIG.indd 29

11-06-08 11.54.22

dig av, och underlätta både för dig själv och för mig. Jag jagar inte bort mina barn. Jag vill bara att du ska få en möjlighet att leva. Här kan du i bästa fall överleva, inget mer.

– Vad kan jag göra som någon har nytta av nere vid kusten?

– Samma som du gör här. Passa barn, arbeta med dina händer. Pigor behövs alltid i städerna.

– Vem säger det?

Det var inte hennes avsikt att säga emot. Men Elin uppfattade det som näsvishet och tog hårt i hennes arm.

– Jag säger det, och du ska tro mig när jag säger att jag menar varje ord, som kommer ur min mun. Jag gör det inte för att det gläder mig utan för att jag måste.

Hon släppte hastigt det hårda taget, som om hon förgripit sig och nu ångrade det.

Hanna förstod plötsligt att det hennes mor gjorde var något mycket svårt. Ögonblicket glömde hon aldrig: Det var just där och då, i utkanten av nödens bistra landskap, vid sidan av sin mor som för första gången grät i hennes åsyn, som hon insåg att hon var hon och ingen annan.

Hon var Hanna och hon var inte utbytbar. Varken hennes kropp ­eller hennes tankar kunde ersättas av någon annan. Hon tänkte också att hennes far som var död, hade varit just som hon, en inte utbytbar människa. Är det det här som innebär att bli vuxen? tänkte hon, med ansiktet bortvänt, eftersom hon kände det som att hennes mor kunde läsa hennes tankar. Att byta ut barndomens osäkerhet mot något annat okänt, att veta att inga andra svar ges än de du själv kan söka dig fram till?

De återvände till huset som hukade i en dunge av glesa björkar och ett ensamt rönnbärsträd. Syskonen fanns inomhus, trots att det just

30

112003_Minnet.ORIG.indd 30

11-06-08 11.54.22

denna dag inte var särskilt höstkallt. Men de lekte mindre, höll sig stilla när de var hungriga. Deras liv var en ständig väntan på mat, inte mycket annat.

Just utanför dörren stannade de, som om Elin hade bestämt sig för att aldrig mer släppa in sin dotter.

– I Sundsvall finns min morbror Axel, sa hon. Axel Andreas Wallén. Han arbetar i hamnen. Han är en snäll man, han och hans hustru Dora har inga barn. Dom hade två pojkar men båda dog och sen fick dom inga fler. Axel och Dora kommer att hjälpa dig. Dom stöter inte bort dig.

– Jag vill inte komma som en tiggerska, sa Hanna. Örfilen kom utan förvarning. Efteråt tänkte Hanna att slaget varit som en störtdykande rovfågel som siktat in sig mot hennes kind.

Kanske hade det hänt tidigare någon gång, men då mest av rädsla, att Elin slagit till henne. Om Hanna hade varit vid den forsande vår­ älven ensam och riskerat att falla i och dras ner. Men nu slog Elin till henne av upprördhet. Det var första gången. Örfilen gavs av en vuxen till en annan vuxen. Som skulle förstå varför.

– Jag överger inte min dotter för att hon ska bli tiggare, sa Elin upprört. Jag vill ditt bästa. Här finns ingenting för dig.

Hanna hade fått tårar i ögonen. Inte av smärtan, värre ont hade hon haft i sitt liv.

Den örfil hon hade fått var en bekräftelse på det hon nyss hade tänkt: Nu var hon ensam i världen. Hon skulle bege sig mot öster, mot kusten, och hon fick inte vända sig om. Det som fanns bakom henne skulle sjunka undan för varje meter en slädes medar förde henne bort.

Det var tidigt på hösten 1903. Hanna Renström var 17 år, skulle ­fylla 18 den 12 december.

Några månader senare skulle hon lämna sitt hem för alltid.

31

112003_Minnet.ORIG.indd 31

11-06-08 11.54.22