AINO_KLAR 3
10-02-25
16.37
Sida 1
Aino Trosell HJÄRTBLAD
”Gripande, hoppfull och befriande.” DN om En gränslös kärlekshistoria
Aino Trosell
HJÄRTBLAD
hjÄrtblad •
Aino Trosell
Av Aino Trosell har tidigare utgivits: Socialsvängen, 1978 Hjärtstocken, 1979 Samnanger, 1983 Facklorna, 1985 Kärleksbrottet, noveller 1990 Offshore, 1991 Under Södra korset, 1994 Röda lacket, kåserier 1994 Jäntungen, 1994 I Vintergatan, 1997 På en öde ö i havet, kortroman 1998 Ytspänning, thriller 1999 Isbränna och andra berättelser, 2000 Lita på Mary!, barnbok 2000 Om hjärtat ännu slår, 2000 Se dem inte i ögonen, 2002 Tvångströjan, 2004 En gränslös kärlekshistoria, 2005 Järngreppet, 2008
ISBN: 978-91-1-302721-0 © Aino Trosell Norstedts, Stockholm 2010 Omslag: Anders Timrén Omslagsbild: Ann Holmgren Tryckt hos WS Bookwell, Finland, 2010 www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
P rolog Förbryllande är sömnen med dess drömmar, denna omvända värld. När trycket lättar kommer marorna sättande. När krampen släpper väller det som verkligen hände fram. Det onda bearbetas, allt det svåra. Smärtorna genomkämpas än en gång, alla plågor, alla hemskheter. I den verkliga världen råder ordning, råder harmoni och trygghet. I drömmens rike skriker fasan ut sitt mörka budskap. Svart är natten. Vaka! Men till sist så faller ögonlock och haka ner. Då flyger maran över nakna själen, river, sliter, vill bli insläppt, vill bli erkänd, vill bli verklig. Tar sig rätten. Den där världen, finns den? Känslorna och stämningarna skylls på allt som hände då. Allt som kunde hända. Det förfärliga man aldrig tänker på när det är dag. Men när krampen var av verklig art. När det hände. När det skedde i den vakna verkligheten. Då prunkade Paradisets lustgård under slutna ögonlock och allt var underbart och ljuvt och lyckan darrade i varje liten del av varje liten hungrande själ. Drömmarna gnistrade som kristall, fantastiska och underbara. Man visste att man drömde. Att det aldrig kunde bli så. Aldrig kunde bli så bra. Man kämpade emot. Man ville inte åter vakna i den isande forsen, väntade sig ingenting och önskade sig bara kvar i Paradiset bakom slutna ögonlock. Där drömmen sedan länge hade uppnåtts. Att man finge stanna kvar? Ja, bara sova! 5
Minnet kliver obehindrat över tid och rum. I nuet glöder ännu askan efter bränderna. Eldarna som flammade mot gryningshimlen, vad allt skulle hända? Eldar, köld och mörker, och en sårig längtan. Himmelriket var det. Tätt inpå oss. Detta enkla. Att få känna värme, känna orken återvända ut i kroppen, att få känna mättnad. Vara fri igen.
•
6
STENKISTA Y tterhuden Visst hette han något? Den där karlen i Idbäcks by i Malungs socken, han som fällde den där stora furan? Den där höga furan i vilken han urskiljde ett mastämne? Att han kunde tänka på det sättet? Att han kom på det? Och att han tog sig för? Att han orkade! För han barkade den. Den var tjugoåtta meter lång, nästan sextio alnar. Och han for åt Gävle med den, med hästen och släden så lång och så grov som den var. Färden tog endast sex dygn i kylan. Han måtte ha haft en seg och trofast häst! Väl framme i staden Gävle – Dzävväl på malungsmål – sålde han mastämnet till ett varv, och för penningarna köpte han råg. Det blev etthundraåttio kilo. När han kom hem till Idbäck fick så många bybor del av detta mjöl att man sade att det var som i Den heliga skrift där Jesus Kristus utspisade flera tusen, eller som i sagan om den förtrollade grytan där sötgröten aldrig slutade välla upp. En mor fick bröstmjölken tillbaka. Därmed räddades ett spädbarn. Så klarades vintern för några det året när andra gick åt. Annars var det inga känslor alls. Känslorna fanns nästan inte då, den vintern år adertonhundrasextiosju. Då var det tyst. Det var olycksbådande lugnt. Livet gick lång7
sammare än normalt. Man kunde köra med häst och släde över älven den adertonde maj. Siljan sköljde i juni. Bergen var ännu snötäckta i Malung – Middagsberget, Byråsen, Ålidberget – vita alla. Då var det inte vackert. Skolbarnen fick samla lavar och koka och hacka och blanda med vad som fanns. Det fanns ingen mat. Man sådde efter midsommar. I augusti kom frosten. Så var det i hela Dalarna, hela Norrland. Folk kunde hålla sig för skratt för man fick inte tillbaka utsädet en gång. Man visste inte vad man skulle ta sig till. Och man gick in i ännu en vinter. Den ville man senare inte minnas över huvud taget. Men våren kommer. Den kommer till sist. Ljuset återvänder. Det är vår och solsken och snösmältning i Ellingbackarna i byn Västra Fors där i Malungs socken. Hulda ska fylla åtta år till sommaren. Hon leker med grannpojken Olof vid den brusande Ellingån som dånar nerför sina jättetrappsteg på väg ner till den stora älven. Kvarnarna står stilla vilket är illa nu när vattenflödet är så högt. Men det finns ingenting att mala. Vadmalsstampen är också tyst, liksom stickverket och benstampen. För det finns inga ben att krossa, som hade kunnat användas som extra gödning på åkrarna. Hulda skrattar. Vet du vad det stod på en lapp som en gubbe hade satt upp nere vid kyrkan? Det stod: ”Ni som vill ha edra ben krossade vänd er med förtroende till Bondpä Jonas i Lännviken.” Olof skrattar inte. Jamen, förstår du inte? Som om man skulle vilja gå dit frivilligt och lägga sig raklång med sina ben: ”Sätt på vattnet och låt det 8
bråka här!” Jag menar dom egna, dom som man har inunder sig såklart, dom som fötterna sitter på. Som man går med! Äntligen skrattar Olof. Och hon skrattar igen, högt, så att det ska höras och för att den ska höjas, den redan tillkämpat glada stämningen. Vi leker att vi sätter potatis! Ja! De gör plogfåror i snön och kramar snöbollar som de sätter ner med lagom avstånd. Sedan skottar de igen plogfåran med sina händer. Och väntar. För ett kort ögonblick känns fötterna – deras okänslighet – i isvattnet i kängorna. Sedan skriker Hulda glatt. Nu är dom färdiga! Ser du inte så hög blasten blivit och nu har den frusit ner under den första frostnatten. Äntligen – dags att skörda! Och de får den mest storslagna skörd av potatisar, stora som barnhuvuden en del. Vad ska de göra med allt detta? Det blev då nästan för mycket. Ska det gå att sälja allt detta åt Norge? Hulda leder leken, hon skrattar högt hela tiden och ler mot Olof, vänder sig mot honom. Visst ska vi gifta oss när vi blir stora? Du och jag, Olof ? Få potatis över, så att vi kan sälja? Sälja potatis åt Norge? Han nickar. Det är redan klart. De har lekt mamma pappa barn så länge de kan minnas, de har redan lindor – åkrar och ängar – med korn och med havre och kreatur och ett fjös med många bås och flera barn såklart och del i kvarn och en dignande källare fylld av kottar som är potatisar samt en förmögenhet av penningar ifrån penninggräset från ifjol. Fast just nu är han lite trött och lite frusen trots att solen skiner. Det kniper och det river och det svider. Å, potatis! Men Hulda driver på. De har ett beting, de har ett arbete. Fast 9
hon tänker inte så. Drivkraften finns där ändå. Ty en natt hade hon vaknat, eller om det fortfarande hade varit kväll. Föräldrarna sparade på talgdankarna och var försiktiga med veden. De var till och med försiktiga med veden fast ved var det enda de hade gott om. Men nu gällde det att ta det lugnt, att hushålla med krafterna. Och kon, så länge som de hade den, räckte den bra länge som värmekälla tillsammans med de två getterna. I mörkret hörde Hulda föräldrarnas långsamma samtal. Bara några ord, som hade fastnat. Som på en griffeltavla stod det sedan ristat inne i henne, en brinnande mening: Sö länni ungon fäsch ent ä nö falähetär. Så länge barnen leker är det ingen fara. Så länge dom leker klarar vi oss. Men om dom lägger sig ner och blir tysta. Då. Då är det fara å färde! Så länge som dom leker stannar döden på utsidan. Lite tom i magen kan man vara. Men det är ingen fara om ungarna är någorlunda glada. Ungar som skrattar dör inte! Fast dom skrattar inte så mycket längre? Jo då. Dom har alltid varit stillsamma. Dom gråter ju rätt vad det är? Nej då. Dom gråter bara när dom ramlar och slår sig. Så inte av att…? Nej då. Inte då. Nej, nej, nej! Hon hade hört sina älskade föräldrar säga detta där inne i det välkända, doftande mörkret i deras fjösstuga. Det är skönt och tryggt att dela hus med kräken, kon och getterna. Många gör det. Fattig är man inte om man äger kräk att bo ihop med. Det är klokt och riktigt, det har pappa sagt, varför elda på två ställen när det räcker med ett enda, dessutom mjölkar kräken bättre när de har sällskap av folk de känner. Det säger både mamma och pappa. Kräken håller människorna varma även när dessa inte riktigt orkar hugga ved, utan mest vill ligga ner och 10
vila sig, för att de känner sig så svaga. Morgonen därpå hade hon varit vaken först av alla och hon hade varit så glad! Hon kittlade sina småsyskon tills de skrek, det blev en sådan lekfest att modern rent måste hyssja ner henne. Det var väldeliga vilken vild kulla det har blivit av dig, Hulda? Hon hade lugnat ner sig, men vågade efter detta inte släppa taget. Johan, som är sex, hade fått skarpa anvisningar i lönndom av henne att leka med de små när hon inte var i närheten. Karin är fyra, Nils är tre. Nu gäller det ingenting mindre än livet! Du leker med dom, förstår du! Själv leker hon med Olof, som hon älskar fast hon bara är åtta år. Och han älskar henne tillbaka fast han är så spak, så blek, så svag, inte alls som han brukar vara. Hon driver leken vidare. De ska leka att Ellingån är Storälven och att de ror kyrkbåt – tre årpar – ner till kyrkan, alltså Jerskvarnen, strax innan fallet där framme. Att de leker att Jerskvarnen är kyrkan känns fint eftersom Hulda härstammar från Jersgården. Den är fallfärdig och gammal, men helt kringbyggd, en riktig gård. Där bor folk i fjöset bara på vintern, som nu. Fast det är länge sedan hon hälsade på i Jersgården. Det finns så lite att skämta om och det går inte att skämma ut folk med ett besök, eftersom dom inte kan bjuda på något ifall man kommer. Så säger mamma. Man går inte till varandra när det är så här armt. Jersgården, fastän gammal och förfallen, är ändå väldigt fin. Hon är stolt över att härstamma därifrån och nu ska de färdas i treäring till kyrkan, alltså till Jersgårdens kvarn. Vad ska vara kyrkbåt tycker han? Olof är dålig på att hitta på. Han är liksom trött. Hon försöker få liv i honom. Kanske din mössa? 11
Hans mössa? Aldrig på tiden, skulle den bli blöt? Han piggnar till, hon menar väl inte vad hon säger? Jamen, vad ska vi ta då? Så kommer hon på: Vi får säkert låna något! Mamma är snäll. Mamma vet så väl att de egentligen fryser, men barnen får inte vara inne. Barn ska vara ute om det inte är smällkallt, och nu är det ju vår. Kramsnö, massor av formbar kramsnö, så mycket som helst att leka med och Ellingån alltid öppen och nu dessutom stor och kraftfull där den ryter sig nerför sina väldiga trappsteg. Hon är bara åtta år. Hon tjoar och skrattar så att det hörs ända in. Och det är meningen. Så länge barnen leker stannar döden på utsidan. Hon skrattar så hon kiknar, hon intalar sig att hon är glad, att hon bara vill leka. Leka med vad? Hon tänker att trä saker flyter, de är lätta och kan inte sjunka. Hon brukar be om lov. Hon är den äldsta flickan, äldsta barnet. Hon är van, ja alla är vana att hon tar ansvar, att hon inte gör något som hon inte får. Hulda är en lydig flicka, hon har nästan aldrig fått stryk. Hennes föräldrar är snälla, godgivna, hon tänker att de säkert ändå skulle ha sagt ja. Varför hon inte frågar vet hon inte. Kanske för att Olof inte ska hinna tröttna och gå därifrån. Innerst inne är hon rädd att han ska gå hem. Lägga sig ner. Sluta leka. Och inte komma upp mera. Den där liknöjdheten. Det får inte ske! Olof måste hållas på benen, hon måste få fart på lekfullheten, få honom att glömma sig, få honom upplivad som nyss av den stora snöpotatisskörden och sedan av skräcken att hon skulle blöta ner hans mössa. Så hon skyndar sig in i ladan, som är hopbyggd med fjöset. Hon smyger inte. Vem som helst kan se henne, hur hon kommer ut med skäppan, den som mamma ska använda till våren att så havre och korn med. Den är tät, en sorts stor svepask och hon bär 12
den helt öppet och skrattar och springer mot Olof som står kvar där i drivan vid åbrinken. Fast hon vet förstås, att det lilla fönstret i fjösstugan ännu är ogenomsiktligt, det är ett tunt och enkelt glas, och litet. Det är ännu helt igenfruset, det går inte att se igenom dess tjocka lager av rimfrost och is som bildats på insidan på grund av deras andedräkts fukt, folkets och kräkens under en hel vinter, en seg och svårtinad svallis. Vilka är det som ska vara med på kyrkrodden? undrar hon. Olof har nu fått lite färg på kinderna och han börjar sakta nämna alla gårdsnamn där i Västra Fors, alla han kan komma på: Åsola, Jers, Tatus, Jommo, Lindjo, Backola, Klinglott, Guffabel, Olabel, Perjos, Troskari, Forslars, Engelbrekts, Gudmunds, alla får de följa med på denna spännande färd ner till kyrkan. För varje gård och varje namn så bryter de en liten björkkvist som de släpper ner i skäppan. Sedan bär det av. Hulda har räknat ut hur denna lek ska bli helt underbart spännande. Hon har studerat vattnets snabba rörelse och vet att där framme vid kvarnen viker strömmen av så att hon kommer att få tillbaka skäppan. Som kommer att torka ifall inte ännu en kyrkfärd i treäring ska ske. Sedan ska hon hänga tillbaka den alldeles säkert och ingen kommer att märka vad som har hänt den. Hon knuffar ut den från land. Olof är glad, äntligen glad. Han klappar i händerna. Hur långt ska de fara? Men hon vet ju. Bara till den där idan, bakströmmen, virveln, där det kommer att vara stopp. Vad sjunger man när man ror ner till kyrkan? Något kristligt? Nämen, kan man hålla roddtakten till psalmer? Javisst, det går bra. Det är mamma som har lärt henne alla sånger, både visorna 13
och de om Gud. Farväl vackra Forsby, nu ror vi åstad ner till Myckelbyns och Grimsåkers strand och till kyrkan. Vi ror i takt. Skönaste rosor på törnbusken glöda, Ljuvaste örter ha tärande gift, Kinden kan blomstra, fast hjärtat vill blöda, Sällsamt kan skickelsen ändra sin skrift. Brusande skär hota oss här, Himlen allena oss trygghet beskär… De springer pulsande med utefter stranden och hejar på kyrkbåtsföljet där ute i båten på älven. Hej vad det går! Förbi Jangården och i ett huj är de förbi Buan, prästfäbodstället på skogen, och här kommer Gärdås by där man bara äter hö. Nej, säg inte så Olof, i Gärdås äter dom gås förstår du väl, med smör på? Jamen, nu är dom redan i Jägra. Där äter dom säkert ägg? I Jägra är det som hemma, där bor folk i fjös förutom dom i Isak, Pell och Falla. Och nu är vi i Idbäck med gårdar som Nörst mo och Gucku och Täpp och nu far vi förbi Romarheden och Holsbyn. Tjosan vad det går, det går svindlande fort! Vi är vi redan i Storbyn men oj, så mycket folk? Och fårskinn på tork! Och hur ska vi ta oss förbi flottbron? Jo, den går att öppna. Så då gör vi det: ”Öppna, öppna, nu far vi vidare”. Hör du? Kyrkklockan! Javisst, hör han. Hur hon bankar på en björk. Och ser du, kyrkan? Javisst, såklart ser han kyrkan med sitt väldiga torn och urtav14
lan med sin enda visare. Den timrade kvarnen. Visst är klockan elva? Olof ler och hans ögon de strålar äntligen, nog ser han att klockan är elva härifrån älven, det syns ju direkt – kvarnens taknäver. Nu saktar kyrkbåten mycket riktigt in. Den stöter med sin nos mot stenskoningen, den stöter hårt och gång på gång när vattnet trycker på – nu är den åter en skäppa som Hulda är rädd om! Hon når den strax med handen. Tack alla Jommogubbar och Lindjofolk som har rott så duktigt! Hulda tar ett kliv rätt ut till kyrkbåten i forsen, till skäppan som hon är så rädd ska bli skadad … försvinner snabbt ..? … det går fort. Det hon säger…avklippt mitt i en mening! Stor förvåning! Vad gör hon här? Klev hon fel? Att vattnet slår ihop omkring henne, ovanför hennes huvud, hon sjunker ju!? Så kallt!!! Vatten överallt! I näsan i halsen… Sedan skräcken. Ska hon inte leva mera? Hon rutschar nerför den lodräta stenkistan där kvarnen har sin bas. Hon hade ingen aning att här är så djupt, så alldeles utan botten! Hon är på väg rätt ner, det tar inte stopp, det är mörkt och hon pressas ihop. Kjolarna har farit upp och hindrar hennes rörelser, hon drar efter andan. Som är vatten! Hon kvävs nu!!! Galen, sparkar, fäktar, nej nej nej!
•
15