__MAIN_TEXT__
feature-image

Page 1


GILLIAN F LY N N VAS SA FÖ R E M Å L Ö V E R S Ä T T N I N G R E B E C C A

A L S B E R G

M ODE R N ISTA STOCK H O LM


Till mina fÜräldrar Matt & Judith Flynn


ETT

M i n tröja var ny, svidande röd och ful. Det var den tolfte maj men temperaturen hade sjunkit ner mot femstrecket, och när jag hade gått omkring och huttrat i skjortärmarna i fyra dagar rev jag åt mig ett skyddande skal på rea för att slippa rota i mina nedpackade vinterkläder. Vår i Chicago. Jag satt i mitt jutevävsklädda bås och glodde på datorskärmen. Dagens story var en slapp form av ondska. Fyra barn, i åldrarna två till sex, hade hittats inlåsta i ett rum i South Side med några tonfiskmackor och en halv liter mjölk. I tre dagar hade de varit övergivna där, flaxande som skrämda små kycklingar kring födan och avföringen på mattan. Deras mamma hade irrat i väg för att röka på och helt enkelt glömt. Ibland är det sådant som händer. Inga brännmärken efter cigaretter, inga spräckta benpipor. Bara ohjälpligt slarv. Jag hade sett modern efter gripandet: Tammy Davis, tjugotvå, tjock och blond, med skärt rouge på kinderna i två perfekta rundlar, som avtryck av shotglas. Jag kunde se framför mig hur hon halvlåg i en sunkig soffa, läpparna snörpta om metallen, ett snabbt stick av rök. Snart svävade allt i väg och barnen försvann långt bort, medan hon susade tillbaka till high school, då killarna fortfarande var intresserade och hon var den sötaste, en trettonåring med glansiga läppar som tuggade på kanelstänger innan hon kysstes. En buk. En lukt. Cigaretter och surt kaffe. Min chefredaktör, Frank Curry, högt uppskattad och tröttkörd, kom vaggande i sina spruckna tofflor. Tänderna indränkta i brun tobakssaliv. »Hur långt har du kommit, tjejen?« Det låg ett silverblankt 7


häftstift på mitt skrivbord, med spetsen uppåt. Han petade in den under en gul tumnagel. »Snart klar.« Jag hade fått ihop sex centimeter spalt. Jag måste göra tjugo. »Bra. Skit i henne, avsluta och kom in till mig.« »Jag kan komma nu.« »Skit i henne, avsluta och kom in till mig.« »Okej. Tio minuter.« Jag ville ha tillbaka mitt häftstift. Han tog ett steg ut ur mitt bås. Slipsen fladdrade långt ner mot skrevet på honom. »Preaker?« »Jag är här, Curry.« »Skit i henne.« Frank Curry tror att jag är blödig av mig. Kan bero på att jag är kvinna. Kan bero på att jag är blödig av mig. Currys rum ligger på tredje våningen. Han blir säkert skitsned varje gång han tittar ut genom fönstret och ser trädstammen. Bra chefer ser inte bark; de ser löv – om de ens kan urskilja något träd uppifrån tjugonde, trettionde våningen. Men för Daily Post, fjärde största dagstidning i Chicago, numera förvisad till utkanten, finns det plats att bre ut sig. Det räcker utmärkt med tre våningsplan när man ohejdat kan växa utåt, som oljespill, utan att det märks bland alla matthandlare och lampaffärer. En byggmästare åstadkom vår lilla stadsdel under tre välorganiserade år – 1964–66 – och uppkallade den därpå efter sin dotter, som hade råkat ut för en allvarlig ridolycka bara en månad innan hela bygget stod färdigt. Aurora Springs, kommenderade han och ställde upp sig för fotografering nedanför en skinande ny stadsskylt. Sedan tog han med sig familjen och försvann. Dottern, som numera är i femtioårsåldern och helt återställd förutom någon enstaka pirrning i armarna, bor i Florida och kommer hit vartannat eller vart tredje år för att bli fotograferad under sin namnes skylt, precis som pappsen. 8


Jag skrev om hennes öde när hon var här senast. Curry hatade det, hatar de flesta ur-levande-livet-knäck. Han fyllnade till på gammal Chambord medan han läste den, och luktade hallon när han gick från kontoret. Curry super relativt stillsamt, men ofta. Fast det är inte därför som han har en så mysig utsikt över gården. Det är bara lyckan som kantrat. Jag steg på och stängde dörren till hans rum, som inte har någon likhet med det tjänsterum som jag har tänkt mig att min chef skulle ha. Jag fordrade höga breda paneler i ek, en glasruta i dörren – som det stod CHEF på – så att alla gröna reportrar kunde se när vi ondgjorde oss över första författningstillägget. Currys rum är opersonligt och institutionspräglat, som hela huset för övrigt. Man kunde diskutera journalistik eller ta cellprov där inne. Ingen brydde sig. »Säg nåt om Wind Gap.« Curry tryckte spetsen på kulspetspennan mot sin gråsprängda haka. Jag tänkte på den lilla blå prick den skulle göra i skäggstubben. »Det ligger allra längst söderut i Missouri, i själva stövelklacken. Stenkast från Tennessee och Arkansas«, svarade jag och famlade febrilt efter fler fakta. Curry gillade att drilla sina reportrar i vilket ämne som helst som han ansåg vara relevant – antalet mord i Chicago förra året, Cook Countys befolkningsstatistik eller, av någon anledning, min hemstads historia, ett ämne jag föredrog att undvika. »Det har funnits sen nån gång före inbördeskriget«, fortsatte jag. »Det ligger nära Mississippi så det har varit hamnstad en gång i tiden. Nu är grisslakt största industrin. Runt en tvåtusen invånare skulle jag tro. Ärvda pengar och slödder.« »Vilket tillhör du?« »Jag, jag är slödder. Från ärvda pengar«, sa jag och log. Han rynkade ögonbrynen. »Och vad fan är det som pågår där?« Jag satt tyst, medan jag listade olika katastrofer som kunde ha drabbat Wind Gap. Det är en sådan där värdelös småstad 9


som lätt råkar ut för elände i olika former: en busskrock eller en tornado. Explosion i silon eller tvååringen ner i brunnen. Jag satt också och tjurade lite. Jag hade hoppats – vilket jag alltid gör när Curry kallar in mig på sitt rum – att han skulle berömma mig för min senaste artikel, befordra mig till en bättre trakt, ja vad fan, skjuta till mig en papperslapp med en knappt läsbar löneförhöjning på 1 procent – men jag var inte förberedd på att skvallra om senaste nytt från Wind Gap. »Din mamma bor visst kvar där, eller hur, Preaker?« »Mamma. Styvfar.« En halvsyster född när jag gick på college, och det var så overkligt för mig att hon fanns att jag ofta glömde vad hon hette. Amma. Och så Marian förstås, ständigt hädangångna Marian. »Men för tusan, snackar du med dom nåt?« Inte sedan i julas, ett kyligt, artigt telefonsamtal efter att ha intagit tre glas bourbon på raken. Jag hade varit nervös för att mor skulle kunna känna lukten genom telefontråden. »Inte på senaste tiden.« »För guds skull, Preaker, läs telegrammen nån gång. I augusti förra året, var det inte ett mord där då? En liten flicka som blev strypt?« Jag nickade som om jag visste vad han pratade om. Jag ljög. Min mor var den enda person i Wind Gap jag hade någon kontakt med över huvud taget och hon hade inte sagt något. Märkligt. »Nu är det en till som saknas. Låter som om det kan vara en seriemördare. Kör ner dit och kolla upp grejen. Nu direkt. Så är du där i morrn bitti.« Aldrig i livet. »Vi har egna skräckhistorier här, Curry.« »Visst, och vi har också tre konkurrerande tidningar med dubbelt så mycket folk och dubbelt så mycket stålar.« Han drog handen genom håret som lade sig i en stripig tova. »Jag är så trött på att jämt bli snuvad på nyheter. Det här är en chans för oss att bli först med nåt. Stort.« Curry tror att fick vi bara den rätta storyn skulle vi bli första10


handsval som tidning i Chicago över en natt, vinna allmän respekt. Förra året var det en annan tidning, inte vi, som skickade en reporter till hans hemstad i Texas någonstans när en grupp tonåringar hade drunknat i vårfloden. Han skrev en elegisk men mycket genomarbetad artikel om vattnets och sorgens karaktär, och fick med allt, från pojkarnas basketlag som hade förlorat sina tre bästa spelare till begravningsentreprenören som våndades över sin ovana att snygga till drunknade lik. Den storyn fick ett Pulitzerpris. Jag ville i alla fall inte åka. Tydligen så intensivt att jag hade gripit tag om armstöden, som om Curry skulle försöka bända loss mig. Han iakttog mig några pulsslag med sina tårade nötbruna ögon. Han harklade sig, kastade en blick på fotot av sin fru och log, som om han var en läkare som snart skulle släppa en tråkig nyhet. Curry gillade att skälla – det passade in på hans förlegade chefredaktörsideal – men han var också en av de hyggligaste personer jag kände. »Hör nu tjejen, om du inte klarar detta, så klarar du det inte. Men jag tror att det kan göra dig gott. Rensa ut lite i systemet. Hjälpa dig ut på banan igen. Det är en jävligt bra story – vi behöver den. Du behöver den.« Curry hade alltid stöttat mig. Han trodde jag skulle bli hans bästa reporter, sa att jag hade ett oväntat sätt att se. Under mina två år på jobbet hade jag ständigt svikit förväntningarna. Ibland markant. Nu kunde jag känna, tvärs över skrivbordet, hur han vädjade till mig att visa honom lite tilltro. Jag nickade på ett sätt som jag hoppades verkade betryggande. »Jag sticker hem och packar.« Mina händer hade lämnat svettmärken efter sig på stolen. Jag hade inga husdjur att bekymra mig om, inga krukväxter som måste lämnas in till grannen. I en sportbag stoppade jag ner ombyte för fem dagar, min egen garanti för att jag skulle ha lämnat Wind Gap innan veckan var till ända. När jag kastade en sista blick runt om i lägenheten blottade den sig för mig med 11


väldig kraft. Den såg ut som en studentlya: billig, tillfällig och i huvudsak charmlös. Jag lovade mig själv att jag skulle investera i en schyst soffa när jag kom hem, som belöning för den häpnadsväckande historia jag utan tvekan skulle gräva fram. På bordet bredvid dörren stod ett foto av snart tonåriga mig med Marian, ungefär sju då, i knäet. Vi skrattar båda två. Hennes ögon är uppspärrade av förvåning. Mina är hopknipna. Jag trycker henne mot mig och hennes korta magra ben hänger och dinglar över mina knän. Jag minns inte vilket tillfälle det var och inte vad vi skrattade åt. Med åren har det blivit ett lustigt litet mysterium. Jag tror att jag föredrar att inte veta. Jag badar. Duschar inte. Jag står inte ut med strålen, den får det att svirra i skinnet, som om någon har slagit på strömbrytaren. Så jag rullade ihop en sladdrig motellhandduk och lade över golvbrunnen i duschen, riktade munstycket mot väggen och satte mig ner i det halvdecimeterhöga vattnet som steg i kabinkaret. Någon annans könshår simmade förbi. Jag klev ur. Fler handdukar fanns inte så jag skyndade över till sängen och sög upp fukten med den billiga svampiga filten. Sedan drack jag ljummen bourbon och förbannade ismaskinen. Wind Gap ligger ungefär elva timmar med bil söder om Chicago. Curry hade haft godheten att bevilja en utgiftsbudget på en övernattning med frukost morgonen därpå om jag intog den på en bensinmack. Men så snart jag kom till stan skulle jag bo hos min mor. Det hade han bestämt åt mig. Jag visste precis vilken reaktion jag skulle få när jag knackade på. En överrumplad, nervös gest, handen hastigt till håret, en felkoordinerad kram som gjorde att jag hamnade lite snett. Prat om hur stökigt det var överallt, vilket inte skulle vara fallet. En undran om besökets längd inlindad med älskvärd finess. »Hur länge får vi ha dig här, raring?« kunde hon säga. Vilket betydde: »När åker du?« 12


Det är artigheten som är svårast tycker jag. Jag visste att jag borde förbereda mig, skriva ner frågor. I stället drack jag mer bourbon, svalde några värktabletter, släckte lampan. Vyssjad av luftkonditioneringens blöta spinnande och det elektroniska plinket från ett datorspel i rummet bredvid somnade jag. Jag var bara fem mil utanför staden där jag var född, men jag behövde få en sista natt för mig själv. Nästa morgon slukade jag en torr syltmunk och drog i väg, medan temperaturen stack uppåt och den lummiga skogen trängde sig på från båda sidor. Den här delen av Missouri är skrämmande platt – kilometerlånga sträckor med oimponerande träd som bara avbröts av det smala band som var motorvägen jag befann mig på. Exakt samma vy upprepar sig själv varannan minut. Man kan inte upptäcka Wind Gap på avstånd; den högsta byggnaden där är bara tre våningar. Men när jag hade kört i tjugo minuter visste jag att det var i faggorna: Först var det en bensinmack som dök upp. Ett gäng spinkiga tonårsgrabbar satt utanför, barbröstade och blaserade. Bakom en gammal pickup tultade ett blöjbarn omkring och kastade grus åt alla håll medan modern tankade. Hennes hår var färgat i guld men den bruna utväxten nådde nästan ner till öronen. Hon skrek något åt pojkarna som jag inte uppfattade när jag körde förbi. Kort därefter började skogen glesna. Jag körde förbi ett litet streck till köpcentrum med solarium, vapenhandel, tygaffär. Sedan kom en enslig återvändsgränd med några gamla kåkar som skulle ha ingått i ett småhusområde som aldrig blev av. Och så slutligen, själva stan. Utan någon vettig anledning höll jag andan när jag körde förbi skylten som hälsade mig välkommen till Wind Gap, så där som ungar gör när de kommer förbi kyrkogårdar. Det var åtta år sedan jag var här senast, men omgivningen hade jag i kroppen. Fortsatte jag den vägen ner kom jag till huset där min pianofröken bodde, en före detta nunna som luktade ägg ur munnen. Stigen där borta ledde till en liten park där jag rökte min första 13


cigarett en svettvarm sommardag. Tog jag den boulevarden där var jag snart framme i Woodberry, och sedan var det inte långt till sjukhuset. Jag bestämde mig för att köra direkt till polisstationen. Den låg och tryckte i ena änden av Main Street som är Wind Caps huvudgata, jo den håller vad den lovar. På Main Street finns en skönhetssalong och en järnaffär, ett lågprislager som heter Fiveand-Dime, troligen för att allt kostar antingen fem eller tio cent, och ett bibliotek med tolv rader bokhyllor. Dessutom finns det en klädbutik som heter Candy’s Casuals, där man kan köpa jumprar, polotröjor och collegetröjor med ankor och skolhus på. De flesta ordentliga kvinnor i Wind Gap är antingen lärare eller mödrar om de inte jobbar på ett ställe som Candy’s Casuals. Om bara ett par år kan man säkert gå på Starbucks, vilket kommer att skänka staden det den trängtar efter: färdigpaketerad, färdigrekommenderad, okontroversiell trendighet. Fast än så länge finns det bara ett sunkställe som drivs av en familj jag inte minns namnet på. Main Street låg öde. Inga bilar, inga människor. En hund flängde fram på trottoaren, men ingen ägare ropade på den. Alla lyktstolpar var behängda med gula rosetter och korniga fotostatbilder på en liten flicka. Jag parkerade och pillade loss en av bilderna som satt snett upptejpad på en stoppskylt i ett barns ögonhöjd. Affischen var hemmagjord. »Försvunnen« stod det överst med feta bokstäver som var ifyllda med tuschpenna. Fotot föreställde en mörkögd flicka med ett slugt leende och för stort hår för det huvudet. En tjej av den typen som lärare brukade kategorisera som »jobbig«. Jag gillade henne. Natalie Jane Keene Ålder: 10 Försvunnen sedan 11 maj. Senast iakttagen vid Jacob J. Garrett Park, klädd i jeansshorts, rödrandig T-shirt Ring: 555-737 7

14


Jag hoppades att jag kunde kliva in på polisstationen och mötas av beskedet att Natalie Jane redan var återfunnen. Ingen skada skedd. Hon hade tydligen gått vilse eller stukat foten i skogen eller rymt och sedan kommit på bättre tankar. Och jag skulle sätta mig i bilen och köra hem till Chicago och inte tala med någon. Men tyvärr, gatorna låg öde för att halva stan var ute och gick skallgång i norra skogen. Receptionisten sa att jag kunde vänta – polischef Bill Vickery skulle snart komma in och ta sin lunch. Väntrummet utstrålade samma falska hemtrevnad som en tandläkarmottagning; jag satte mig i en orange fåtölj och bläddrade i en damtidning. En rumsuppfräschare som satt i ett vägguttag strax bredvid väste ut en plastig lukt som var tänkt att påminna mig om fläktande lantluft. Trettio minuter senare hade jag bläddrat igenom tre modemagasin och började må illa av doften. När Vickery äntligen stövlade in nickade receptionisten åt mig och viskade med nitiskt förakt: »Media.« Vickery som var en smärt gosse runt femtio hade redan svettats igenom uniformen. Skjortan klibbade mot bröstet och brallorna bucklade sig baktill där det borde ha funnits ett arsle. »Media?« Han blängde varnande på mig över dubbelslipade glas. »Vadå för media?« »Polischef Vickery, god dag. Jag heter Camille Preaker, jobbar på Daily Post i Chicago.« »Chicago? Varför har ni kommit hit från Chicago?« »Jag skulle vilja prata med er om flickorna – Natalie Keene och flickan som mördades förra året.« »Farsan du min skapare. Hur har ni hört talas om det där uppe? Milda makter.« Han såg på receptionisten, sedan på mig igen, som om vi två hade samarbetat på något sätt. Sedan gjorde han tecken åt mig att komma med. »Inga samtal, Ruth.« Receptionisten himlade med ögonen. Bill Vickery gick före mig genom en korridor med träpanel på väggarna och rutad av enkelt inramade foton på öring och hästar, 15


sedan in på hans tjänsterum som inte hade några fönster, som i själva verket var en minimal fyrkant, avgränsad med plåtarkiv. Han slog sig ner, tände en cigarett. Bjöd inte mig. »Jag vill inte att det här ska komma ut, förstår sig. Jag är inte det minsta intresserad av att låta detta komma ut.« »Men det är nog tyvärr så att ni inte har nåt val, polischef Vickery. Barn är i fara här. Allmänheten måste förstås uppmärksammas på det.« Det var repliken jag hade övat på medan jag körde hit ner. Den lägger skulden på gudarna. »Vad angår det er? Det är inte era barn, det är Wind Gaps barn.« Han reste sig, satte sig igen, skyfflade runt bland några papper. »Jag vågar nog påstå att Chicago aldrig har brytt sig om barn från Wind Gap förut.« Hans röst sprack på slutet. Han sög på cigaretten, vred på en tjock guldring han hade på lillfingret, blinkade i snabb följd. Plötsligt undrade jag om han skulle brista i gråt. »Det är riktigt. Det har de troligen inte. Men det är inte meningen att det ska bli nån sorts sensationsskriverier. Det är en viktig fråga. Om det skulle kännas bättre för er då, så kommer jag faktiskt från Wind Gap.« Där ser du, Curry. Jag bjuder i alla fall till. Han såg på mig igen. Granskade mitt ansikte. »Vad var det ni hette?« »Camille Preaker.« »Hur kommer det sig att jag inte vet vem ni är?« »Har aldrig åkt fast, sir.« Jag skänkte honom ett svagt leende. »Heter era föräldrar Preaker?« »Min mor gifte sig till ett annat namn för tjugofem år sen nånting. Adora och Alan Crellin.« »Jaha. Jo dom känner jag ju.« Dom känner alla ju. Rika var inte alltför vanliga i Wind Gap, inte på riktigt rika. »Men jag vill ändå inte ha er här, miss Preaker. Ni skriver er story och sen kommer folk bara att koppla ihop oss med… det här.« 16


»Men lite publicitet kan kanske vara till nytta«, försökte jag. »Det har det varit i andra fall.« Vickery satt tyst ett tag och begrundade lunchpåsen som låg hopknycklad på skrivbordet. Luktade prickig korv. Han muttrade något om JonBenét och den jävla skiten. »Nej tack, miss Preaker. Och inga kommentarer. Jag har inga kommentarer till nån pågående utredning. Det kan ni citera.« »Men nu är det så att jag har rätt att vara här. Så vi kan lika gärna göra det enkelt för oss. Ni ger mig några uppgifter att gå vidare på. Nåt litet. Sen håller jag mig ur vägen ett tag. Jag vill inte göra det svårare för er att sköta ert jobb. Men jag måste få sköta mitt.« Det där var ett annat litet inpass jag hade tänkt ut någonstans strax utanför St Louis. Jag lämnade polisstationen med en kopierad karta över Wind Gap, på vilken Vickery hade ritat in ett litet kryss för att markera var den mördade flickans kropp hade hittats förra året. Ann Nash, nio år, upptäcktes den 27 augusti i Falls Creek, ett skumpigt, bullrigt vattendrag som strömmade rakt genom hela norra skogen. Sedan mörkrets inbrott den tjugosjätte, då hon försvann, hade en skallgångskedja finkammat området. Men det var jägare som fick syn på henne strax efter fem på morgonen. Hon hade strypts runt midnatt med en vanlig tvättlina som lagts i dubbla öglor om halsen på henne. Sedan hade hon slängts i bäcken, som stod lågt efter sommartorkan. Tvättlinan hade hakat fast i en klippspets och hon hade legat hela natten och skvalpat i det loja vattendraget. Begravningen var med stängd kista. Det var allt Vickery ville ge mig. Det tog en timmes intervju att få ut det lilla. Från telefonautomaten på biblioteket ringde jag numret som stått på Försvunnen-affischen. En äldre kvinnas röst svarade med »Natalie Keenes tipstelefon«, men i bakgrunden hördes en diskmaskin stå och mala. Kvinnan berättade att så vitt hon visste höll skallgångskedjan fortfarande på borta i norra skogen. Om man ville hjälpa till skulle man anmäla sig vid stora infarten och 17


ha eget vatten med sig. Prognosen talade om rekordvärme. På samlingsplatsen satt fyra blonda flickor poserande på en filt som de hade brett ut i solen. De pekade mot en vandringsled och sa åt mig att gå rakt fram tills jag stötte på gruppen. »Vad gör du här?« frågade den sötaste. Hennes rödblommiga ansikte var rundkindat som på en flicka som nätt och jämnt fyllt tonår och håret var flätat med band, men brösten som hon stolt sköt ut, var en vuxen kvinnas. En vuxen kvinna som var lyckligt lottad. Hon log som om hon kände mig, vilket var omöjligt eftersom hon måste ha gått i förskola när jag senast var i Wind Gap och hälsade på. Men det var faktiskt något bekant med henne. Kanske var hon dotter till någon av mina gamla klasskamrater. Åldern kunde stämma om någon tjej blev på smällen direkt efter high school. Inte osannolikt. »Ville bara hjälpa till«, sa jag. »Visst«, hånlog hon och avspisade mig genom att rikta sitt odelade intresse mot nagellacket på en tånagel som måste pillas bort. Jag gick från det heta grusets knaster och in i skogen, där det bara var ännu varmare. Luften var djungelfuktig. Gullris och vild sumak strök mot mina vrister och luddiga vita bomullsfrön yrde omkring, for in i munnen, fastnade på armarna. När jag var barn sa vi att det var feklänningar, mindes jag plötsligt. Långt borta hördes rop på Natalie, tre stavelser som steg och sjönk som en trall. Efter ytterligare tio minuters kämpig fotvandring fick jag syn på dem: ett femtiotal personer som gick på lång rad och rotade i gräs och snår med pinnar och käppar. »Hallå! Nåt nytt?« hojtade en ölmagad man som gick närmast mig. Jag vek av från leden och snodde mig fram mellan träden tills jag hann ifatt honom. »Kan jag göra nåt?« Jag var inte beredd att hala upp blocket riktigt än. »Du kan gå bredvid mig här«, sa han. »Vi har alltid användning för en till. Blir mindre område att söka igenom för var och 18


en.« Vi gick under tystnad ett par minuter, fast då och då stannade min kamrat upp för att harkla sig med en blöt knagglig hosta. »Ibland tänker jag att man borde bränna ner hela skogen rakt av«, kom det tvärt. »Det verkar inte som om det nånsin händer nåt av godo här inne. Är du vän till familjen?« »Ärligt talat är jag reporter. Chicago Daily Post.« »Jahaja… Det var som tusan. Skriver ni om det här alltså?« Ett skrik skallade plötsligt bland träden, ett flicktjut: »Natalie!« Jag började svettas om händerna medan vi sprang mot ropet. Jag såg ett par gestalter störta sig ner i riktning mot oss. En tonåring med vitblont hår knuffade sig förbi oss ut på leden, röd och förvriden i ansiktet. Hon stapplade fram som ett galet fyllo och ropade Natalies namn mot himlen. En äldre man, hennes far kanske, hann ifatt henne, slog armarna om henne och började leda henne ut ur skogen. »Har dom hittat henne?« ropade min kompis. Det skakades på ett kollektivt huvud. »Hon blev nog bara uppskrämd«, ropade en annan man. »För jobbigt för henne. Unga flickor borde inte komma hit ut över huvud taget, inte som det ser ut nu.« Mannen gav mig en menande blick, tog av sig baseballkepsen för att torka sig i pannan, och fortsatte sedan att riva runt i gräset. »Tungt jobb«, sa min kamrat. »Tunga dagar.« Vi rörde oss långsamt framåt. Jag sparkade undan en rostig ölburk. Sedan en till. En ensam fågel pilade förbi i ögonhöjd, och sköt rakt upp mot trädtopparna. En gräshoppa landade plötsligt på min arm. Läskigt trolskt. »Skulle du ha nåt emot om jag frågar vad du har för tankar om den här historien?« Jag tog fram mitt anteckningsblock, viftade med det. »Kan inte påstå att jag har så mycket att säga om saken.« »Bara hur dina tankar går. Två flickor i en småstad…« »Jo, men ingen vet ju om det finns nåt samband. Om inte du 19


vet nåt som jag inte vet. Det kan mycket väl hända att Natalie dyker upp välbehållen. Det har inte gått två dygn ens.« »Finns det några teorier om Ann då?« frågade jag. »Nån enstöring, nån tokfan måste det vart. Nån vettvilling som passerar genom stan, glömt ta sina piller, hör röster och så där. Nåt sånt.« »Hur kommer det sig att du tror det?« Han stannade till, drog upp ett paket tuggtobak ur bakfickan, tryckte in en rejäl nypa mot tandköttet och bearbetade den tills han fick upp den första lilla skåran som släppte igenom tobaken. Det började pirra inne i min egen munhåla av ren inlevelse. »Vem skulle annars dra ut tänderna på en död liten tös?« »Tog han ut tänderna?« »Alla utom en bit av en kindmjölktand.« Efter ännu en timme utan minsta resultat och inte mycket mer information sa jag hej då till min kamrat, Ronald Kamens (»Ta med min mellaninitial också är du bussig: J.«) och vandrade söderut mot platsen där Ann påträffades förra året. Det tog en kvart innan ropen på Natalie tonade bort. Tio minuter till och jag kunde höra Falls Creek, det gälla skriket av vatten. Det skulle vara svårt att bära ett barn genom skogen här. Grenar och löv stryper åt stigen, rötter kröker sig upp ur marken. Om Ann var en äkta flicka från Wind Gap, en håla som kräver extrem kvinnlighet av sitt täckare kön, hade hon haft utslaget hår långt ner på ryggen. Det skulle ha trasslat in sig i snåren de trängde förbi. Gång på gång tog jag spindelnät för glittrande hårslingor. Gräset låg fortfarande platt kring stället där kroppen hittades, genomkrattat efter ledtrådar. Det fanns några färska cigarettfimpar som nyfikna slasar slängt ifrån sig. Uttråkade glin som skrämde upp varandra med historier om en galning som gick och släpade på blodiga tänder. I bäcken hade det funnits en rad stenar som fångade in kläd20


strecket Ann hade om halsen, så att hon fått ligga snarad som en dödsdömd och guppa i strömvirvlarna halva natten. Nu var det bara blankt vatten som rullade över sand. Mr Ronald J. Kamens hade låtit stolt när han berättade det för mig: folk hade hjälpts åt och spettat loss stenarna, lassat dem på ett lastbilsflak och krossat dem utanför stan. Det var en stark handling i trons namn, som om en sådan ödeläggelse skulle hålla stånd mot allt ont framöver. Fungerade inte tydligen. Jag satte mig på strandkanten och strök med händerna över den steniga jorden. Tog upp en len, varm sten och tryckte den mot kinden. Jag undrade om Ann hade varit här någon gång när hon levde. Kanske hade den nya generationen Wind Gapungdomar hittat mer spännande sätt att slå ihjäl sommarloven. När jag var barn simmade vi till ett ställe lite längre nerströms där stora taffelklippor bildade grunda dammar. Krabbor kilade runt våra fötter och vi jagade dem och skrek om vi faktiskt kom åt en. Ingen hade baddräkt, det var alldeles för bökigt. I stället cyklade man hem i genomblöta shorts och linnen och ruskade på sig som en våt hund. Ibland hände det att äldre killar lufsade förbi, försedda med hagelbössor och snattade ölburkar, ute för att skjuta flygekorre eller hare. Blodiga köttstycken hängde och slängde i deras bälten. De där fräcka och skitsura och svettstinkande grabbarna, så aggressivt omedvetna om vår existens, fascinerade mig alltid. Det finns olika former av jakt, det vet jag nu. Gentlemannajägaren som har Teddy Roosevelt och storvilt för ögonen, som kopplar av efter en dag ute i terrängen med en svalkande gin och tonic, är inte den sorten jag växte upp med. Pojkarna jag kände, som började tidigt, var blodjägare. De ville ha det där sista sprattlet hos ett djur som slungats runt av skottet, som flytt som rinnande siden ena sekunden och i nästa vräkts omkull av deras kula. En gång, när jag fortfarande gick i högstadiet, tolv kanske jag var, strosade jag in i jaktboden hemma hos en grannpojke, ett brädskjul där de flådde och styckade djuren. Remsor av vått skärt 21


kött hängde i snören för att torka och bli seg jerky. Jordgolvet var rostrött av blod. Väggarna var täckta med foton på nakna kvinnor. En del fläkte ut sig med benen brett isär, andra låg fasthållna och blev penetrerade. En kvinna var bunden, ögonen var tomma, brösten uttänjda och ådriga som druvor, medan en man tog henne bakifrån. Jag kunde känna lukten av dem allihop i den tunga blodsmetiga luften. När jag låg i sängen på kvällen stack jag ett finger innanför trosorna och onanerade för första gången, andfådd och äcklad.


T VÅ

H a p p y H o u r. Jag övergav skallgången och tog en liten paus på Footh’s, stans oglamourösa countryhak, innan jag tittade in på nummer 1665, Grove Street, där Betsy och Robert Nash bodde med sina barn Ashleigh, tolv, Tiffanie, elva, den bortgångna Ann, nio för all framtid, och sexårige Bobby Junior. Tre flickor tills deras lillpojke äntligen kom. Medan jag smakade på min bourbon och skalade jordnötter funderade jag på den stigande desperation som makarna Nash måste ha känt varje gång det trillade ut en baby utan penis. Först kom Ashleigh, ingen pojke men söt och rar och frisk. De hade hur som helst alltid velat ha två. Ashleigh fick ett stiligt namn med tjusig stavning och en garderob full av tårtglasyrklänningar. De höll tummarna och gjorde ett nytt försök men då fick de ändå bara Tiffanie. Nu blev de nervösa, hemkomsten mindre jublande. När sedan mrs Nash blev på smällen igen köpte hennes make en pytteliten basebollhandske för att ge klumpen i magen en knuff i rätt riktning. Man kan ju tänka sig den förorättade bestörtningen när Ann kom till världen. Hon lappades till med något släktnamn – fick inte ens ett e på slutet som en liten utsmyckning. Så tack gode gud för Bobby. Tre år efter besvikelsen med Ann – var han oplanerad eller ett sista tappert försök? – blev Bobby döpt efter sin far och allas ögonsten, och de små flickorna insåg med ens hur ovidkommande de var. I synnerhet Ann. Ingen behöver en tredje flicka. Men nu fick hon i alla fall lite uppmärksamhet. Jag tömde min andra bourbon i en enda slinkande klunk, 23


spände av i axlarna, gav mig några snabba örfilar, hoppade in i min blå bautaBuick, och längtade genast efter ett glas till. Jag tillhör inte de där reportrarna som får en extra kick av att rota i folks privatliv. Det är förmodligen orsaken till att jag är en andra klassens journalist. Åtminstone en orsak. Jag hade inte glömt vägen till Grove Street. Den låg två gator bakom min gamla high school, som tog emot varenda unge inom en radie på tolv mil. Millard Calhoon H. S. grundades 1930, i en sista rosslande kraftsamling innan Wind Gap försjönk i den stora depressionen. Skolan var uppkallad efter Wind Gaps förste borgmästare, en hjälte från inbördeskriget. En sydstatshjälte från inbördeskriget, men det var strunt samma, hjälte var han i vilket fall. Under krigets första år borta i Lexington gjorde mr Calhoon upp med en hel pluton yankees på slagfältet och räddade den lilla Missouristaden alldeles på egen hand. (Det är i varje fall vad som antyds på plaketten som sitter inne i skolans entré.) Han for fram över bondgårdarnas tun och forsade genom staketomgärdade villor, där han vänligt sjasade undan de ojande damerna för att yanksen inte skulle kunna göra dem illa. Åk till Lexington i dag och fråga efter Calhoon House, ett utmärkt exempel på tidstypisk arkitektur, och man kan fortfarande upptäcka nordsidans kulor i brädorna. Mr Calhoons egna sydstatskulor begravdes med de män de dödade, får man anta. Calhoon själv dog 1929 just som han nalkades sin hundraårsdag. Han satt i en paviljong, som nu inte finns längre, på stora torget som nyligen blivit stenlagt, och firades av en stor blåsorkester, då han plötsligt böjde sig in mot sin femtiotvååriga hustru och sa: »Det är för högljutt det hela.« Sedan fick han en akut hjärtinfarkt och stupade framlänges i stolen, varpå hans paraduniform från inbördeskriget blev nedkladdad av bakelserna som dekorerats med den första nationsflaggan bara för hans skull. Jag hyser en speciell ömhet för Calhoon. Ibland är det faktiskt för högljutt det hela.

* 24


Familjen Nashs hus var i stort sett som jag hade väntat mig, ett mallat hus från sent sjuttiotal precis som alla andra hus i västra delen av stan. En charmlös bungalow som hade garaget som mittpunkt. När jag skulle svänga in på infarten satt en grisig lintott på en Big Wheel som var flera storlekar för liten för honom och han stånkade av ansträngning när han försökte trampa plastcykeln framåt. Hjulen bara stod och snurrade under hans tyngd. »Ska jag skjuta på?« sa jag när jag klev ur bilen. I regel är jag inte bra på att prata med barn, men det kändes som om ett försök inte skulle skada. Han glodde först stumt på mig och stack sedan fingret i munnen. Hans linne gled upp när den runda magen tittade fram för att säga hej. Bobby Junior såg dum och kuschad ut. De fick en pojke, makarna Nash, men vilken besvikelse. Jag gick mot honom. Han välte av sin trehjuling som hängde fast vid honom några steg, hela kroppen var ju nerklämd i den, och sedan skramlade loss. »Pappa!« Han sprang gallskrikande mot huset som om jag hade nypt honom. Samtidigt som jag var framme vid entrén dök en man upp. Min blick fastnade bakom honom, på en miniatyrfontän som skvalade inne i hallen. Den bestod av tre nivåer formade som snäckskal och överst tronade en figur i form av en liten pojke. Ända hit på andra sidan nätdörren luktade vattnet gammalt. »Kan jag stå till tjänst?« »Är ni Robert Nash?« Hans min blev genast vaksam. Troligen var det första frågan polisen ställde innan de meddelade att hans dotter var död. »Bob Nash, ja det är jag.« »Ber om ursäkt för att jag besvärar er hemma så här. Jag heter Camille Preaker. Jag har vuxit upp i Wind Gap.« »Mmmhmm.« »Men nu jobbar jag för Daily Post i Chicago. Vi följer upp händelserna… vi är här på grund av Natalie Keene och mordet på er dotter.« 25


Jag stålsatte mig mot utskällning, dörren i ansiktet, svordomar, en snyting. Bob körde ner händerna i byxfickorna och vägde bakåt på hälarna. »Vi kan sätta oss i sovrummet.« Han höll upp dörren för mig och jag började kryssa fram genom det stökiga vardagsrummet, där tvättkorgar svämmade över av skrynkliga lakan och små små T-tröjor. Sedan förbi en toalett som hade en tom toalettpappersrulle som blickfång på golvet, och in i en korridor som var bredspacklad med bleknade foton bakom kladdiga laminatskivor: små blonda flickor som förtjusta trängdes runt en liten bebis, en ung Nash med armen stelt om midjan på sin unga brud, och båda med handen kring skaftet på en tårtkniv. När jag kom till sovrummet – gardiner som matchade överkastet, en välstädad byrå – begrep jag varför Nash ville ta samtalet här. Det var det enda utrymmet i huset som bevarade ett visst mått av civilisation, som en utpost precis i kanten av en vanmäktig djungel. Nash satte sig på ena sängkanten, jag på den andra. Det fanns inga stolar. Vi kunde lika gärna ha varit medverkande i en amatörporrvideo. Om vi inte suttit med var sitt glas körsbärsröd Kool-Aid som han hade hämtat åt oss. Nash var en välvårdad person: ansad mustasch, glesnande blont hår som hölls på plats med gelé, en gräsgrön polotröja nedstoppad innanför jeansen. Jag förmodade att det var han som höll det här rummet i skick; det var oförskönat prydligt som hos en ungkarl som gör sitt allra bästa. Han behövde inga preludier för intervjun, och det var jag tacksam för. Det är som att lägga tid på att förföra sin dejt när båda vet att ni snart ska få ligga. »Ann hade hållit på och cyklat hela sommaren«, började han utan anmodan. »Hela sommaren bara runt runt kvarteret. Min fru och jag lät henne inte cykla längre bort. Hon var bara nio. Vi är väldigt beskyddande av oss. Men sen mot slutet, strax innan hon skulle börja skolan, sa min fru okej. Ann hade tjatat och 26


gnällt så min fru sa okej, Ann fick cykla hem till sin kompis Emily. Hon kom aldrig dit. Klockan hann bli åtta innan vi förstod det.« »När var det hon gav sig i väg?« »Runt sju nånting. Så nånstans på vägen där, utmed de tio kvarteren, tog dom henne. Min fru kommer aldrig att förlåta sig själv. Aldrig.« »Vad menar ni med det, dom tog henne?« »Dom, han, vad fan. Den jäveln. Den sjuka barnamördaren. Medan min familj sover, medan jag sover, medan ni kör runt och leker reporter, finns det nån här nånstans som letar efter små barn han kan mörda. För både ni och jag vet ju att hon lilla flickan Keene inte bara har gått vilse.« Han tömde sin Kool-Aid i ett svep och torkade sig om munnen. Replikerna var bra, fast lite för välformulerade. Det är rätt vanligt har jag märkt och brukar stå i direkt proportion till hur mycket TV intervjuoffret konsumerar. För inte så länge sedan intervjuade jag en kvinna vars tjugotvååriga dotter hade mördats av sin pojkvän, och hon gav mig en replik hämtad direkt från en advokatserie som jag råkat se kvällen innan: Jag önskar jag kunde säga att jag tycker synd om honom men nu befarar jag att jag aldrig kan tycka synd om nån igen. »Okej, men har ni inga funderingar alls om vem som skulle vilja skada er eller er familj genom att göra Ann illa?« »Alltså jag säljer stolar, ergonomiska stolar – per telefon. Det är mitt levebröd. Jag sitter på ett kontor i Hayti, som jag delar med två andra kolleger. Jag träffar inte folk. Min fru jobbar deltid på grundskolan. Vi har inga konflikter här. Bara nån som bestämt sig för att ta livet av vår lilla flicka.« Han lät kuvad när han sa det där sista, som om han hade resignerat inför tanken. Bob Nash gick över till skjutdörren av glas som vette ut mot en liten altan. Han sköt upp dörren men blev kvar innanför. »Kan vara en fikus som gjorde det«, sa han. Ordvalet var faktiskt en eufemism i de här trakterna. 27


»Varför säger ni så?« »Han våldtog henne inte. Alla säger att det är ovanligt i såna här mordfall. Egentligen är det den enda tur vi har haft. För min del får han hellre mörda henne än våldta henne.« »Fanns det inga tecken alls på övergrepp?« frågade jag dämpat på ett sätt som jag hoppades lät taktfullt. »Inte ett enda. Och inga blåmärken, inga sår, inga tecken på nån form av… tortyr. Strypte henne bara. Drog ut tänderna på henne. Och jag menade inte det där jag sa förut, hellre att hon blev mördad än våldtagen. Det var idiotiskt att säga så. Men ni förstår vad jag menar.« Jag svarade inte, lät bara bandspelaren fortsätta snurra och fånga upp mina andetag, Nashs klirrande isbitar, dunkarna från volleybollmatchen som pågick hos grannen i det sista kvardröjande dagsljuset. »Pappa?« En söt flicka med blond hästsvans som nådde ner till midjan på henne, kikade in genom dörrspringan. »Inte nu, gumman.« »Jag är hungrig.« »Du kan ordna nåt själv«, sa Nash. »Det finns våfflor i frysen. Se till att Bobby får nåt i sig också.« Flickan hängde kvar några sekunder med blicken riktad mot mattan, sedan drog hon tyst igen dörren. Jag undrade var deras mamma höll hus. »Var ni hemma när Ann cyklade i väg den där sista gången?« Han sneglade på mig med huvudet på sned och sög på tänderna. »Nej. Jag var på väg hem från Hayti. Det tar en timme att köra. Jag har inte gjort nåt med min dotter.« »Det var inte det jag menade«, ljög jag. »Jag bara undrade om ni hann träffa henne den kvällen.« »Vi träffades på morgonen«, sa han. »Minns inte om vi sa nåt eller inte. Troligen inte. Fyra ungar på morgonen kan bli i mesta laget, om ni förstår.« Nash skakade runt på isbitarna, som nu hade smultit ihop till 28

Profile for Smakprov Media AB

9789174995725  

9789174995725  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded