DARON ACEMOGLU
SIMON JOHNSON
JAMES A. ROBINSON
OM MAKT, FRAMSTEG OCH TEKNIK
– GENOM HISTORIEN OCH I FRAMTIDEN
VARFÖR ÄR INTE RIK? VÄRLDEN HELA
VARFÖR ÄR INTE HELA VÄRLDEN RIK?
JAMES A. ROBINSON
OM MAKT, FRAMSTEG OCH TEKNIK
– GENOM HISTORIEN OCH I FRAMTIDEN
VARFÖR ÄR INTE RIK? VÄRLDEN HELA
DARON ACEMOGLU
SIMON JOHNSON
Boken är utgiven av Volante förlag i samarbete med EFN Bok, en del av Handelsbanken Foundations & Publishing.
Why nations fail © 2012 by Daron Acemoglu and James A. Robinson.
The narrow corridor © 2019 by Daron Acemoglu and James A. Robinson.
Power and progress © 2023 by Daron Acemoglu and Simon Johnson.
All rights reserved. Published by arrangement with Brockman, Inc. and CAA.
Varför är inte hela världen rik?
Om makt, tillväxt och teknik – genom historien och i framtiden
Svenska utgåvan © Volante, 2025
Svensk introduktion, bryggor och avslutning © Jesper Roine
Översättning av Anna Hermerén och Måns Winberg, Nuanxed (om inte annat anges på sidan 424).
Omslag Ingrediensen AB
Inlaga Richard Persson/RPform Redaktion och sättning Mattias Pettersson
Första utgåvan, första tryckningen
Tryckt hos Scandbook Falun, 2025 ISBN 978-91-7965-429-0
Förläggarens förord
Jesper
I . VARFÖR NATIONER MISSLYCKAS OCH KOLLAPSAR –
1
4 . Små skillnader och kritiska vägskäl: historiens betydelse
5 . Att backa utvecklingen
6
7
8
15
Jesper Roine: Så, varför är inte hela världen rik?
Förläggarens förord
Den 10 december 2024 tog Daron Acemoglu, Simon Johnson och James A. Robinson emot Ekonomipriset till Alfred Nobels minne. Stockholm var mörkt och kyligt, en sådan dag som vi tänker på som svensk vinter, men inne i Konserthuset var det varmt och högtidligt. Kung Carl XVI Gustaf skakade de tre forskarnas händer medan kamerorna filmade. På kvällen höll Acemoglu deras tacktal i Blå hallen i Stockholms stadshus.
För dem var det kulmen på decennier av forskning som på allvar förändrat hur vi förstår historia, samtid och våra möjligheter att forma framtiden.
De tre pristagarna hade då redan tre internationella bästsäljare bakom sig. Det ovanliga med dessa författare är att de lyckas kombinera banbrytande forskning med en berättarkonst som är både lättillgänglig och engagerande. Deras böcker är fulla av anekdoter som öppnar ögonen och får oss att se världen ur nya perspektiv.
Särskilt den första boken Why nations fail har nått status som modern klassiker. Bland dem som lyft fram boken som en av sina absoluta favoriter finns Bill Gates, Barack Obama och Mark Zuckerberg. Men trots det har den aldrig tidigare givits ut på svenska. Det är ett av mina utgivningsmisstag som förläggare. Därför är jag extra glad över den här boken.
Den här samlingsvolymen är ett resultat av ett nära samarbete med författarna själva. Det är också ett projekt som föddes i samband med Nobelpriset, med ambitionen att ge en helhetsbild av deras idévärld på svenska. Tillsammans har vi diskuterat vilka kapitel som bör ingå och hur de bäst ska passa ihop. Vi har valt att presentera böckerna i den ordning de skrevs, eftersom varje ny bok bygger vidare på den föregående: först den grundläggande förståelsen av varför nationer lyckas
eller misslyckas, sedan en närmare titt på den dynamiska processen i samhällen där balansen mellan frihet och statens makt ständigt utmanas, och slutligen en djupdykning i hur teknologin påverkar vår framtid, inte minst med tanke på artificiell intelligens.
Vi föreslår att du läser boken från början till slut – så att du får en tydlig linje av de tre ekonomipristagarnas resonemang och idéutveckling. Men boken är också konstruerad för att kunna läsas om man har särskilda intressen, särskilt för den som snabbt vill sätta sig in i framtidsfrågor kring AI och teknologi. Då kan du börja med de senare delarna.
Jesper Roine, nationalekonom vid Handelshögskolan i Stockholm, har bidragit på ett ovärderligt sätt till arbetet. Han har skrivit introduktion och korta övergångar mellan avsnitten samt faktagranskat innehållet och skrivit en avslutning – allt i samråd med en mycket nöjd Simon Johnson som representant för trion av författare.
Vi hoppas att du, oavsett hur du väljer att läsa den här boken, kommer att finna den lika inspirerande och tankeväckande som vi har gjort under arbetet med den. De insikter du får med dig handlar inte bara om ekonomi, utan om vilket slags samhälle vi vill skapa och lämna vidare. Och det, tror jag, är den verkliga innebörden av Acemoglus ord i Stadshuset: ”Framtiden avgörs inte av tekniken i sig, utan av vilka institutioner vi väljer att bygga.”
Institutioner – de ramar, regler och normer inom vilka all ekonomisk aktivitet sker – är lika bra att lägga på minnet på en gång. Det är som du strax kommer att se ett av Acemoglus, Johnsons och Robinsons nyckelbegrepp.
Varmt välkommen in i tankevärlden hos tre av vår tids mest inflytelserika ekonomiska tänkare.
Tobias Nielsén Volante förlag
Varför är inte hela världen rik?
Introduktion av professor Jesper Roine
varför är inte hela värl Den rik?
De senaste tvåhun Dr a åren har den globala ekonomin vuxit enormt. Med denna utveckling har följt en spektakulär förbättring av mänsklighetens levnadsförhållanden. Vi lever i genomsnitt längre och är friskare och har större möjligheter än någonsin tidigare i mänsklighetens historia. Ett utmärkande drag för denna utveckling är dock att dessa förändringar inte skett överallt. Vissa platser har i ekonomiska termer blivit mångfalt rikare än tidigare medan andra knappt utvecklats alls. Varför är det så? Varför är inte hela världen rik? Och finns det något, om vi kan svara på den frågan, som vi kan göra för att fler länder ska utvecklas i positiv riktning?
Dessa frågor är nationalekonomins kanske mest grundläggande. Hela ämnets födelse brukar kopplas till Adam Smiths An inquiry into the nature and causes of the wealth of nations från 1776 som just försöker förklara vad som ligger bakom nationers ekonomiska utveckling. Hans för tiden radikala tanke var att nyckeln ligger, inte i att samla på sig pengar och resurser som var den då rådande merkantilismens idé om rikedom, utan i att skapa en fungerande ekonomi där möjligheterna till specialisering och handel är avgörande för att kunna generera välstånd. Rikedom är inte något ett land har utan något man kan skapa. Detta i sin tur kräver att individer har incitament att arbeta, investera, komma på nya sätt att göra saker bättre, men också att samhället har ett fungerande och opartiskt rättssystem och en stat som kan upprätthålla kontrakt, äganderätter och möjligheter för alla i samhället.
Väldigt mycket av modern samhällsekonomisk analys förutsätter dock att det finns en fungerande stat. Om man gör det blir det naturligt att peka på vissa faktorer som avgörande för att förklara skillnader i ekonomisk tillväxt mellan länder. Faktorer som kapitalackumulation, utbildning, innovation och entreprenörskap är alla exempel på saker som tycks hänga ihop med ekonomisk tillväxt. Modern så kallad
i ntro Duktion av Jesper r oine
ekonomisk tillväxtteori handlar om att analysera skillnader i dessa faktorer, både teoretiskt och empiriskt. Men som Douglass North, Nobelpristagare 1993, uttryckt det, dessa faktorer förklarar inte tillväxt, de är tillväxt. Den verkligt fundamentala frågan är: Varför är vissa länder bättre på allt det som skapar ekonomisk utveckling? Varför lyckas vissa länder investera i utbildning, ackumulera kapital, vara innovativa och entreprenöriella?
Kring denna fråga kretsar den både teoretiska och empiriska forskning som sedan 1990-talet bedrivits av Daron Acemoglu, Simon Johnson och James Robinson, och som belönats med Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne 2024. Deras korta svar på frågan om varför inte alla länder i världen lyckas lika bra stavas winstitutioner.
Institutioner i det här sammanhanget betyder just de ramar, regler och rättssystem inom vilka all ekonomisk aktivitet sker.
Dessa ramar, i sin tur, tillhandahålls i stor utsträckning av fungerande stater som är tillräckligt starka för att kunna upprätthålla lagar och regler. Om institutionerna är rätt utformade betyder det att alla aktörer i samhället får incitament att välja att göra rätt saker, både för sig själva och för samhället. Om institutionerna däremot är utformade på sätt som inte främjar ekonomisk utveckling spelar det ingen roll om andra förutsättningar finns på plats, individer kommer antingen att bli uppgivna för att de inte kan skörda frukterna av sina ansträngningar, alternativt kommer de ägna all tid åt att försöka nå makten, för att sedan använda den till att förtrycka andra och på så sätt förbättra sin situation. Inget av alternativen leder till ett samhälleligt önskvärt utfall.
Det här kanske låter lite väl enkelt. Det finns många motfrågor man kan ställa, och sådana har också under lång tid ställts inom samhällsvetenskaperna. Hur kan man veta att det är institutioner som är avgörande, och inte andra faktorer som kulturella skillnader eller geografi? Om det nu är institutioner, varför skulle ett land välja att inte skapa bra institutioner? Om goda institutioner kräver en fungerande och stark stat, vad hindrar någon med politisk makt från att vända den styrkan mot befolkningen?
varför är inte hela värl Den rik?
Att svara på frågor som dessa har inte bara varit vägledande för Acemoglus, Johnsons och Robinsons imponerande forskargärningar, det är också utgångspunkten för de tre böcker som här i urval binds samman i en volym, för första gången i svensk översättning. Dessa böcker – och denna bok – handlar ytterst om vad som skapar välstånd och hur vi kan förstå skillnaderna i välstånd mellan samhällen både idag och historiskt. Välstånd är ett begrepp som handlar om mycket mer än materiellt välstånd. Det inbegriper hur samhället är organiserat, hur välståndet fördelas i samhället och hur det påverkar människors ekonomiska och politiska friheter och möjligheter.
Varför nationer misslyckas
Why nations fail
Den första boken ur vilken vi här får ett urval texter, Why nations fail av Daron Acemoglu och James A. Robinson, introducerar institutionernas centralitet för frågan om vad som ytterst förklarar skillnader i länders välstånd. Förutom att svara på frågor om hur vi kan veta att det är just institutioner och inte andra tänkbara fundamentala skillnader som geografi eller kultur som är avgörande, så gör författarna också en uppdelning av dessa institutioner som antingen inkluderande (inclusive) eller exploaterande (extractive). De senare leder till att den politiska eliten använder sin makt till att berika sig själv och sina närmaste, vilket också är en anledning till att sådana institutioner kan bestå trots att samhället som helhet inte gynnas av dem. Institutioner som istället är inkluderande skapar förutsättningar för innovation och investeringar i samhället i stort. Då den politiska makten inte godtyckligt kan roffa åt sig resultatet av lyckade projekt skapas positiva ekonomiska incitament vilket, speciellt när de omfattar alla i samhället, skapar goda förutsättningar för ekonomisk utveckling.
Boken Why nations fail nöjer sig dock inte med att bena ut dessa alternativ som teoretiska möjligheter utan ger också mängder av historiska och samtida exempel på hur kritiska vägskäl och ibland historisk slump resulterat i att vissa länder slagit in på vägar som över tid kommit att
skada den ekonomiska utvecklingen, medan andra lyckats skapa förutsättningar som gynnat den.
Tillsammans förklarar de i slutändan helt enkelt varför inte hela världen är rik.
Den smala korridoren
The narrow corridor
Den andra boken, The narrow corridor av samma författarduo, handlar om ”frihet” (liberty). Det kan vid en första anblick te sig som ett lite annat tema än det som behandlas i Why nations fail, men det finns tydliga kopplingar. Det handlar dels om att förstå välstånd som något bredare än ”materiellt välstånd”, dels om att långsiktig ekonomisk utveckling är resultatet av fria samhällen (inte tvärtom som många teorier genom historien gjort gällande). Bokens titel anspelar på att ett samhälle, för att bli ekonomiskt framgångsrikt och fritt, måste hitta en balans mellan en stat som är tillräckligt stark för att kunna upprätthålla de lagar och regler som skapar förutsättningar för ekonomisk verksamhet, och en stat som är förtryckande. Här finns en ”smal korridor” (narrow corridor) mellan anarkin som uppstår i avsaknad av en fungerande stat och det potentiella förtryck som en alltför stark eller egenmäktig stat kan innebära. Att ha politisk makt måste både betyda att man verkligen har mandat och förmåga att reglera ekonomin samtidigt som den med politisk makt måste hindras från att använda makten för att förtrycka befolkningen eller använda makten för egen vinnings skull.
Med referens till Thomas Hobbes, som redan på 1600-talet formulerade idén om att samhället behövde en stark stat som kunde upprätthålla ordning, använder Acemoglu och Robinson begreppet Leviathan, det sjöodjur som hos Hobbes fick symbolisera staten, men betonar att Leviathan också måste tyglas för att staten inte ska bli förtryckande. Precis som i mycket av den politiska teorin ligger en del av lösningen i maktdelning mellan olika delar av staten, men i slutändan går det inte att designa bort problemet. Staten och dess representanter måste till syvende och sist kontrolleras av ett starkt och aktivt samhälle med
varför är inte hela värl Den rik?
engagerade medborgare. Balansen mellan en stark men av samhället ”fjättrad” Leviathan (shackled Leviathan) är inte ett samhälleligt tillstånd utan en ständigt pågående process där det framgångsrika samhället balanserar fram i sin smala korridor.
Makt och framsteg Power and progress
Den tredje boken, Power and progress av Daron Acemoglu och Simon Johnson, handlar om teknologins betydelse för utvecklingen. Eller snarare om hur den teknologiska utvecklingen samspelar med institutioner på sätt som leder antingen till positiv ekonomisk utveckling för samhället i stort, eller till borttappade möjligheter alternativt till att endast ett litet fåtal berikar sig. Genom en stort antal exempel ur historien illustrerar författarna att även om teknologi tveklöst varit en viktig drivkraft bakom vår rikedom, så är teknologin i sig inte tillräcklig. Många gånger har teknologi lett till förbättringar bara för vissa och andra gånger har de som känt sig hotade av ny teknologi lyckats trycka tillbaka dess användning. Svaret på vad som krävs för att den teknologiska utvecklingen ska bejakas och komma det stora flertalet till del stavas inkluderande institutioner, vilket knyter an till både Why nations fail och The narrow corridor. På ett sätt som är ovanligt i nationalekonomisk analys betonar Acemoglu och Johnson i sin bok också att såväl teknologins inriktning som dess användning är resultatet av val och beslut, beslut som fattas av personer med makt över dessa processer.
Ett budskap som löper som en röd tråd genom de tre böckerna är att det inte stämmer att ekonomisk utveckling, eller bristen därpå, skulle vara något givet. Följderna av den insikten är till största del optimistiska.
Acemoglu, Johnson och Robinsons forskning visar att inget land är dömt till att vara fattigt på grund av fel geografiska förutsättningar eller på grund av att de på något sätt skulle ha ”fel kultur”. Ekonomisk framgång är inte något man har utan något som kontinuerligt kan skapas genom att organisera samhället på rätt sätt. Samtidigt påminner
i ntro Duktion av Jesper r oine
deras forskning också om att länder inte kan ta sin framgång för given.
Genom historien har länder blivit rika för att man lyckats skapa det författarna och ekonomipristagarna kallar inkluderande institutioner, där det stora flertalet ser möjligheter att utvecklas och förbättra sin situation. Men det finns också exempel på länder som av olika skäl valt vägar där en smal elit kommit att fokusera på att ta makten över samhällets resurser på ett sätt som kommit dem själva tillgodo, men som i förlängningen lett till att landets totala välstånd sjunkit.
På motsvarande sätt kan teknisk utveckling och vår förmåga att ta oss an problem på nya innovativa sätt bevisligen resultera i radikalt annorlunda och bättre liv för många människor. Men inte heller detta är en automatisk följd av teknologi. Historien är fylld av kritiska vägskäl där de som ser sig själva som förlorare på ny teknologi lyckas stoppa den, med konsekvenser som på sikt är till skada för hela samhällets bästa. Men det är också möjligt att ny teknologi helt enkelt bara skiftar de möjliga vinsterna från en grupp till en annan. För att den verkligen ska förbättra samhället måste vi, för att återigen tala med författarnas begrepp, befinna oss i den smala korridoren.
I slutändan är det vårt eget ansvar att se till att vi skapar förutsättningar för en fungerande ekonomi. På lång sikt finns det få saker som är lika viktiga för vårt samlade, gemensamma välstånd.
i. va rför nationer
misslyckas och kollapsar
WHY NATIONS FAIL
Så nära och ändå
så olika
Ekonomin
vid Rio Grande
Ett stängsel delar staden Nogales i två delar. Om du står vid stängslet och blickar norrut ser du Nogales, Arizona, som ligger i Santa Cruz County. Inkomsten för genomsnittshushållet där är cirka 30 000 dollar per år. De flesta tonåringar går i skolan, och majoriteten av de vuxna har gått ut gymnasiet. Trots allt negativt man får höra om USA:s sjukvårdssystem är befolkningen relativt frisk och har en hög förväntad livslängd jämfört med resten av världen. Många av invånarna är över 65 och har tillgång till sjukvårdsprogrammet Medicare. Det är bara en av de många tjänster som staten tillhandahåller och som de flesta tar för givna, såsom elektricitet, telefoner, avloppssystem, folkhälsa, ett vägnät som förbinder dem med andra städer i området och resten av USA, och sist men inte minst, lag och ordning. Invånarna i Nogales, Arizona, kan leva utan att behöva frukta för sitt liv, tänka på säkerheten eller ständigt vara rädda för stöld, tvångsförvärv eller annat som skulle kunna äventyra deras företag eller hem. Minst lika viktigt är att invånarna i Nogales, Arizona, tar för givet att statsmakten, trots all dess ineffektivitet och enstaka fall av korruption, faktiskt företräder dem. De kan rösta för att byta ut borgmästare, kongressledamöter och senatorer, och de röstar för vem som ska leda deras land. Demokrati är något helt naturligt för dem.
Livet söder om stängslet, bara några meter bort, är ganska annorlunda. Även om invånarna i Nogales, Sonora, bor i en förhållandevis välmående del av Mexiko, har ett genomsnittligt hushåll bara en tredjedel av inkomsten mot Nogales, Arizona. De flesta vuxna i Nogales, Sonora, har inte gått ut gymnasiet och många tonåringar går inte i skolan. Mammorna oroar sig för den höga spädbarnsdödligheten. Det kommer knappast som en överraskning att invånarna i Nogales, Sonora, inte lever lika länge som sina grannar i norr på grund av den undermåliga folkhälsosituationen. De har inte heller tillgång till lika många offentliga bekvämligheter. Vägarna är i dåligt skick söder om stängslet. Lag och ordning förhåller det sig också sämre med. Brottsligheten är hög, och att starta ett företag är riskabelt. Inte nog med att du riskerar att bli rånad – för att kunna starta din verksamhet behöver du skaffa en rad tillstånd och muta ett antal personer, vilket inte är helt lätt. Invånarna i Nogales, Sonora, lider av politikernas korruption och oduglighet varje dag.
Till skillnad från grannarna i norr är demokrati något nytt för dem. Fram till de politiska reformerna år 2000 styrdes Nogales, Sonora, precis som resten av Mexiko, av det korrupta institutionella revolutionära partiet, eller Partido Revolucionario Institucional (PRI).
Hur kan de båda halvorna av vad som egentligen är samma stad vara så olika? Det finns ingen skillnad vad gäller geografi, klimat eller de sjukdomar som är vanliga i området, eftersom bakterier rör sig fram och tillbaka mellan USA och Mexiko utan restriktioner. Naturligtvis finns stora hälsoskillnader, men detta har inget med sjukdomar att göra. Det beror på att människorna söder om gränsen lever under sämre sanitära förhållanden och saknar tillgång till kompetent sjukvård.
Men kanske är ändå invånarna väldigt olika. Kan det vara så att invånarna i Nogales, Arizona, är barnbarn till invandrare från Europa, medan de i söder är ättlingar till azteker? Nej, det stämmer inte heller. Folket på båda sidor om gränsen har en ganska likartad bakgrund. Efter Mexikos självständighet från Spanien 1821 var området runt ”Los dos Nogales” en del av den mexikanska delstaten Vieja California, och förblev så även efter det mexikansk-amerikanska kriget 1846–1848. Det
var faktiskt först efter Gadsdenfördraget 1853 som den amerikanska gränsen utvidgades till detta område. Det var löjtnanten och geografen Nathaniel Michler som, när han undersökte gränsen, noterade den ”vackra lilla dalen Los Nogales”. Här, på vardera sida om gränsen, växte de två städerna fram. Invånarna i Nogales, Arizona, och Nogales, Sonora, har samma förfäder, äter samma mat och lyssnar på samma musik, och har, vågar vi säga, samma ”kultur”.
Självklart finns det en väldigt enkel och uppenbar förklaring till skillnaderna mellan de båda halvorna av Nogales som du förmodligen redan gissat: gränsen som separerar dem. Nogales, Arizona, ligger i USA. Dess invånare har tillgång till USA:s ekonomiska institutioner, vilket gör att de fritt kan välja yrke, skaffa sig utbildning och kompetens och uppmuntra sina arbetsgivare att investera i den bästa tekniken, vilket leder till högre löner för dem. De har också tillgång till politiska institutioner som låter dem delta i den demokratiska processen, välja sina representanter och byta ut dem om de missköter sig. Följaktligen tillhandahåller politiker de grundläggande tjänster (allt från sjukvård och vägar till lag och ordning) som medborgarna behöver. Invånarna i Nogales, Sonora, har inte samma tur. De lever i en annan värld, präglad av andra institutioner. Dessa olikartade institutioner skapar mycket olika villkor för invånarna och för de entreprenörer och företag som vill investera där. Incitamenten som skapas av de olika institutionerna i respektive Nogales, och länderna de ligger i, är den främsta orsaken till skillnaderna i ekonomiskt välstånd på de båda sidorna om gränsen. Varför skapar institutionerna i USA så mycket bättre förutsättningar för ekonomisk framgång än institutionerna i Mexiko eller, för den delen, resten av Latinamerika? Svaret på denna fråga ligger i hur de olika samhällena bildades under den tidiga kolonialtiden. Då uppstod en institutionell skillnad, med konsekvenser som har bestått in i vår tid. För att förstå denna skillnad måste vi börja redan vid grundandet av kolonierna i Nord- och Latinamerika.
Från Cajamarca . . .
de Solís, de Mendozas och de Ayolas expeditioner hamnade i skymundan för de mer berömda expeditioner som genomfördes efter att Christofer Columbus upptäckte en av Bahamas öar den 12 oktober 1492. Den spanska expansionen och koloniseringen av Amerika inleddes på allvar med Hernán Cortés invasion av Mexiko 1519, Francisco Pizarros expedition till Peru 15 år senare, och Pedro de Mendozas expedition till Río de la Plata två år efter den. Under det kommande århundradet erövrade och koloniserade Spanien den större delen av centrala, västra och södra Sydamerika, medan Portugal gjorde anspråk på Brasilien i öster.
Den spanska koloniseringsstrategin var mycket effektiv. Den hade utvecklats till perfektion av Cortés i Mexiko, och byggde på insikten att det bästa sättet att krossa motståndet var att tillfångata den inhemska ledaren. Genom denna strategi kunde spanjorerna göra anspråk på ledarens samlade rikedomar och tvinga ursprungsbefolkningen att ge dem gåvor och mat. Nästa steg var att etablera sig som den nya eliten i det inhemska samhället och ta kontroll över de befintliga metoderna för beskattning, avgifter och inte minst tvångsarbete.
När Cortés och hans män anlände till den imponerande aztekiska huvudstaden Tenochtitlán den 8 november 1519, möttes de av Moctezuma, aztekernas härskare, som trotsade sina rådgivare och gav spanjorerna ett fredligt välkomnande. Vad som hände sedan står beskrivet i den berättelse som sammanställdes efter 1545 av franciskanerprästen Bernardino de Sahagún, i hans berömda Florentine codex.
[Genast] grep de [spanjorerna] Moctezuma . . . sedan avfyrades alla gevär och kanoner . . . Rädsla härskade. Det var som om alla hade svalt sina hjärtan. Redan innan det hade blivit mörkt spred sig skräcken, förvåningen, farhågorna och förlamningen bland folket.
Och när det grydde tillkännagavs vad [spanjorerna] krävde: vita tortillas, stekta kalkoner, ägg, dricksvatten, virke, ved, träkol . . . Detta hade Moctezuma befallt.
Och när spanjorerna hade kommit väl till rätta förhörde de sedan
i . varför nationer misslyckas och kollapsar
Moctezuma om stadens alla skatter . . . med stor iver sökte de efter guld.
Och Moctezuma gick i täten för spanjorerna. De gick runt honom . . . och alla höll och grep tag i honom.
Och när de kom fram till förrådshuset, en plats som kallades Teocalco, tog de fram alla de glänsande sakerna: quetzalhuvudprydnaden med fjädrar, emblemen, sköldarna, guldplattorna . . . de gyllene näsprydnaderna, benringarna, armbanden och pannbanden.
Därefter togs guldet loss . . . genast tände de eld och satte fyr på . . . alla värdefulla saker. Allt brändes. Spanjorerna formade guldet till tackor ... Och spanjorerna var överallt . . . De tog allt, allt de såg som de tyckte var bra.
Därefter gick de till Moctezumas eget förråd . . . på platsen som kallades Totocalco . . . de tog fram [Moctezumas] egna ägodelar . . . värdefulla saker alltihop: halsband med hängen, armband med tofsar av quetzalfjädrar, gyllene armband, armringar och guldband med snäckor . . . och turkosdiademet, härskarens attribut. De tog allt.
Den militära erövringen av aztekerna fullbordades 1521. Som guvernör i provinsen Nya Spanien började Cortés sedan dela upp den mest värdefulla resursen, ursprungsbefolkningen, genom att införa encomienda. Systemet med encomienda var något som dök upp för första gången i 1400-talets Spanien som en del av återerövringen av den södra delen av landet från morerna – araber som hade bosatt sig där under och efter 700-talet. I Nya världen antog den en mer förödande form, som innebar att en spanjor, även kallad encomendero, tilldelades ursprungsbefolkningen . Urinvånarna var tvungna att ge encomenderon gåvor och dagsverken, och i utbyte mot detta var encomenderon ansvarig för att omvända dem till kristendomen.
En livlig tidig redogörelse för hur encomienda fungerade ges av Bartolomé de las Casas, en dominikansk präst som var en av de tidigaste och starkaste kritikerna av det spanska kolonialsystemet. de las Casas kom till den spanska ön Hispaniola 1502 med en flotta ledd av den nye guvernören, Nicolás de Ovando. Han blev alltmer desillusionerad och oroad över hur grymt ursprungsbefolkningen behandlades och exploaterades.
År 1513 deltog han som skeppspräst i den spanska erövringen av Kuba, och fick till och med en encomienda som tack, vilken han dock avstod ifrån. Istället inledde han en lång kampanj för att reformera Spaniens kolonialinstitutioner. Hans ansträngningar utmynnade i boken En kort redogörelse för förstörelsen av Sydamerika, skriven 1552, som utgör ett svidande angrepp på det spanska styrets barbari. Om encomienda i Nicaragua har han följande att säga:
Varje nybyggare bosatte sig i den stad som tilldelats honom (eller anförtrotts honom, som den juridiska frasen lyder). Han tvingade invånarna att arbeta för honom, roffade åt sig av deras redan knappa livsmedel och tog över den mark som ägdes och brukades av den inhemska befolkningen, som där odlade sina egna grödor på traditionellt sätt. Nybyggaren behandlade hela den inhemska befolkningen – dignitärer, gamla män, kvinnor och barn – som medlemmar av sitt hushåll och tvingade dem att arbeta åt honom natt och dag utan vila.
När det gäller erövringen av Nueva Granada, som ligger i dagens Colombia, rapporterar de las Casas om hur den spanska strategin gick till:
För att uppnå sitt långsiktiga mål att lägga beslag på allt tillgängligt guld använde spanjorerna sin sedvanliga strategi: att mellan sig själva fördela (eller encomendar, som de kallade det) städerna och deras invånare . . . och sedan behandla dem som slavar. Mannen som hade det övergripande befälet över expeditionen tog områdets kung till fånga och höll honom fängslad i sex eller sju månader, och krävde olovligt alltmer guld och smaragder av honom. Denne kung, en viss Bogotá, var så skräckslagen att han gick med på kravet att fylla ett helt hus med guld och ge bort det bara för att slippa sina plågoandar. Han skickade ut sitt folk för att leta efter guld, och bit för bit samlade de ihop guldet, liksom många ädelstenar. Men huset var fortfarande inte fyllt och spanjorerna förklarade till slut att de skulle avrätta kungen för att han brutit sitt löfte. Befälhavaren föreslog att de skulle låta honom avgöra ärendet, eftersom han företrädde lagen. När de gjorde det och formellt lade fram sina anklagelser, dömde
och kollapsar
befälhavaren kungen till tortyr om han inte lyckades uppfylla avtalet.
De torterade honom med strappado, hällde kokande talg på hans mage, fjättrade hans ben och hals vid pålar medelst järnringar och fortsatte därefter att bränna hans fotsulor medan två män höll fast hans händer.
Då och då kom befälhavaren förbi och upprepade att de långsamt skulle tortera honom till döds om han inte skaffade fram mer guld. Det var också vad de gjorde, för kungen dukade till sist under för de plågor de utsatte honom för.
På andra håll i det spanska imperiet började man snabbt ta efter strategin och systemen för erövring som utvecklats till fulländning när Mexiko erövrades. Ingenstans skedde detta mer effektivt än när Pizarro erövrade Peru. Så här inleder de las Casas sin berättelse:
År 1531 reste en annan storförbrytare med ett antal män till kungariket Peru. Han gav sig iväg med föresatsen att använda samma strategi och taktik som liknande äventyrare hade tillämpat i andra delar av den Nya världen.
Pizarro gick i land vid kusten nära den peruanska staden Tumbes och marscherade söderut. Den 15 november 1532 kom han fram till bergsstaden Cajamarca, där inkahärskaren Atahualpa hade slagit läger med sin armé. Nästa dag kom Atahualpa, som just hade besegrat sin bror Huáscar i en strid om vem som skulle efterträda deras avlidne far Huayna Capac, med sitt följe till platsen där spanjorerna hade slagit läger. Atahualpa var irriterad eftersom han hade hört talas om de grymheter som spanjorerna redan hade begått, såsom att vanhelga ett tempel tillägnat solguden Inti. Vad som hände därefter är välkänt. Spanjorerna gillrade en fälla och slog till. De dödade Atahualpas vakter och följeslagare, kanske hela 2 000 personer, och tog kungen till fånga. För att återfå sin frihet avtvingades Atahualpa ett löfte om att fylla ett rum med guld och två lika stora rum med silver. Han gjorde det, men spanjorerna bröt sitt löfte och ströp honom i juli 1533. I november samma år intog spanjorerna inkafolkets huvudstad Cusco, där inkaaristokratin
behandlades på samma sätt som Atahualpa, och hölls fängslade tills de skaffat fram tillräckliga mängder med guld och silver. När de inte lyckades tillfredsställa spanjorernas krav brändes de levande. De stora konstskatterna i Cusco, såsom Soltemplet, plundrades på allt guld som smältes ner till tackor.
Vid denna tidpunkt fokuserade spanjorerna på folket i Inkariket. Liksom i Mexiko delades medborgarna in i encomiendas, som tilldelades de conquistadorer som hade följt med Pizarro. Encomienda-systemet var den institution som främst användes för att kontrollera och organisera arbetskraften under den tidiga kolonialperioden, men den fick snart en stark konkurrent. År 1545 letade en man vid namn Diego Gualpa efter en inhemsk helgedom högt uppe i Anderna i det som idag är Bolivia. Han kastades till marken av en plötslig vindpust, och framför honom uppenbarade sig en dold silveråder. Den var en del av ett stort silverberg, som spanjorerna döpte till El Cerro Rico, ”Det rika berget”. Runt detta berg växte staden Potosí fram, som vid sin höjdpunkt 1650 hade 160 000 invånare – mer än Lissabon eller Venedig under motsvarande tid.
För att utvinna silvret behövde spanjorerna gruvarbetare – många gruvarbetare. De skickade ut en ny vicekung, den högste spanske kolonialämbetsmannen Francisco de Toledo, vars främsta uppgift var att lösa arbetskraftsproblemet. de Toledo, som kom till Peru 1569, började med att resa runt under fem års tid för att lära känna sitt nya ansvarsområde. Han beordrade också en omfattande undersökning av den vuxna befolkningen. För att hitta den arbetskraft han behövde flyttade de Toledo först nästan hela den inhemska befolkningen. Han placerade dem i nya städer som kallades reducciones – bokstavligt talat ”reduktioner” – för att underlätta den spanska kronans utnyttjande av dem. Därefter återupplivade och anpassade han en inka-institution för arbetskraft som kallades mita, vilket på inkafolkets språk quechua betyder ”skift” eller ”pass”. Genom mita-systemet hade inkafolket använt tvångsarbete för att driva de plantager som försåg templen, aristokratin och armén med mat. I gengäld gav inka-eliten arbetarna mat vid hungersnöd och erbjöd dem säkerhet. Under de Toledo skulle mita, särskilt Potosís mita, bli det största och mest förtryckande systemet för arbetskraftsutnyttjande
Colombia
Ecuador
Peru
Cajamarca
Chile
Venezuela
GuyanaSurinam
Franska Guyana
Brasilien
Chile
Bolivia
Paraguay
Asunción
Uruguay
Buenos Aires
Argentina
Moderna gränser
Inkariket
Mita-systemets gräns
Inkavägar Koloniala städer
Karta 1 . i n kariket, inkafolkets vägnät och upptagningsområ Det för mita-systemet i gruvorna
Cusco
under den spanska kolonialtiden. de Toledo fastställde ett enormt upptagningsområde, som sträckte sig från mitten av dagens Peru och omfattade större delen av dagens Bolivia. Det täckte nästan 52 miljoner hektar. I det här området var en sjundedel av de manliga invånare som nyligen anlänt till sina reducciones tvungna att arbeta i Potosís gruvor. I Potosí användes mita under hela kolonialtiden och avskaffades först 1825. Karta 1 visar mita-systemets upptagningsområde i förhållande till Inkarikets utbredning vid tiden för den spanska erövringen. Här kan man se i vilken utsträckning mita sammanföll med rikets kärnområde, inklusive huvudstaden Cusco.
Anmärkningsvärt nog ser man fortfarande arvet efter mita i Peru idag. Ta skillnaderna mellan provinserna Calca och närliggande Acomayo. Vid första anblicken verkar inte mycket skilja dem åt. Båda ligger högt uppe i bergen, och båda bebos av de quechuatalande ättlingarna till inkafolket. Ändå är Acomayo mycket fattigare, och invånarna där konsumerar ungefär en tredjedel mindre än vad de gör i Calca. Det är befolkningen väl medveten om. I Acomayo frågar folket de djärva utlänningar som tar sig dit: ”Vet ni inte att vi är fattigare än människorna i Calca? Varför vill ni komma hit?” Utlänningarna är djärva eftersom det är mycket svårare att ta sig till Acomayo från den regionala huvudstaden Cusco, Inkarikets gamla centrum, än till Calca. Vägen till Calca är asfalterad, den till Acomayo är i ett fruktansvärt dåligt skick. För att komma vidare efter Acomayo behöver man en häst eller en mulåsna. I Calca och Acomayo odlas samma grödor, men i Calca säljer man dem på marknaden för pengar. I Acomayo odlar man mat för sin egen räkning. Dessa ojämlikheter, som är uppenbara för blotta ögat och för människorna som bor där, kan tolkas utifrån de institutionella skillnaderna mellan områdena, vars historiska rötter går tillbaka till Francisco de Toledo och hans plan för ett effektivt utnyttjande av ursprungsbefolkningens arbetskraft. Den största historiska skillnaden mellan Acomayo och Calca är att Acomayo låg inom upptagningsområdet för Potosís mita. Calca gjorde det inte.
Förutom koncentrationen av arbetskraft och mitan inrättade de Toledo en skatt – en fast summa som varje vuxen man skulle betala i
i . varför nationer misslyckas och kollapsar
silver varje år, som en del av sin encomienda. Detta var ytterligare ett sätt att tvinga in människor på arbetsmarknaden och minska löneutbetalningarna för spanska markägare. En annan institution, repartimiento de mercancías, blev också utbredd under de Toledos ämbetsperiod.
Repartimiento, som härstammar från det spanska verbet repartir, att fördela, innebar att lokalbefolkningen tvingades sälja varor till priser som fastställdes av spanjorerna. Slutligen införde de Toledo trajín – som bokstavligen betyder ”börda” – vilket innebar att ursprungsbefolkningen användes som packdjur för att bära tunga laster av vin, kokablad eller textilier i den spanska elitens affärsverksamhet.
I hela det spanska kolonialväldet i Amerika uppstod liknande institutioner och sociala strukturer. Efter en inledande fas av plundring och sökande efter guld och silver upprättade spanjorerna ett nätverk av institutioner utformade för att utnyttja ursprungsbefolkningen. Hela skalan av encomienda, mita, repartimiento och trajín var ägnad att pressa ner ursprungsbefolkningens levnadsstandard till existensminimum, så att alla inkomster utöver detta gick till spanjorerna. Detta uppnåddes genom att tvångsinlösa deras mark, tvinga dem att arbeta och erbjuda låga löner för det utförda arbetet. Man införde dryga skatter och tog ut höga priser för varor som inte ens köptes frivilligt. Även om dessa institutioner alstrade stora rikedomar för den spanska kronan och gjorde conquistadorerna och deras ättlingar mycket rika, förvandlade de också Latinamerika till den mest ojämlika kontinenten i världen och tömde den på stora delar av dess ekonomiska potential.
. . . till
Jamestown
Det första engelska försöket att anlägga en koloni gjordes vid Roanoke i North Carolina mellan 1585 och 1587, och blev ett fullständigt misslyckande. År 1607 försökte man igen. Under kapten Christopher Newports befäl seglade tre fartyg, Susan Constant, Godspeed och Discovery, i slutet av 1606 iväg mot Virginia. Kolonisatörerna seglade under beskydd av Virginia Company in i Chesapeake Bay och uppför en flod som de döpte
till James, efter den engelske kungen James I (Jakob I). Den 14 maj 1607 grundade de bosättningen Jamestown.
Även om nybyggarna ombord på Virginia Companys fartyg var engelsmän, använde de en koloniseringsmodell som var starkt influerad av Cortés, Pizarro och de Toledo. Deras första plan var att tillfångata den lokala hövdingen och använda honom som ett sätt att få proviant och tvinga befolkningen att skaffa mat och rikedomar åt dem.
När de engelska kolonisatörerna först landsteg i Jamestown visste de inte att de befann sig inom det territorium som Powhatan-konfederationen gjorde anspråk på. Detta var en koalition av ett trettiotal stammar som svurit trohet till en kung vid namn Wahunsunacock. Kungens huvudstad Werowocomoco låg bara drygt tre mil från Jamestown. Kolonisatörernas plan var att ta reda på hur landet fungerade.
Om lokalbefolkningen inte kunde tvingas till att tillhandahålla mat och arbetskraft, skulle man åtminstone kunna handla med dem. Tanken att de själva skulle kunna arbeta och odla sin mat verkar inte ha slagit dem. Det var inte vad erövrare av den Nya världen gjorde.
Wahunsunacock blev snabbt medveten om kolonisatörernas närvaro, och var mycket misstänksam mot dem. Han ansvarade för vad som i Nordamerika var ett ganska stort imperium. Men han hade många fiender och saknade inkafolkets centraliserade politiska kontroll. Wahunsunacock bestämde sig för att se vad engelsmännen hade för avsikter och började med att skicka ut budbärare för att berätta att han önskade vänskapliga förbindelser med dem.
När vintern 1607 närmade sig började bosättarna i Jamestown få ont om mat, och Edward Marie Wingfield, som utsetts till ledare för kolonins styrande råd, var osäker på vad han skulle göra. Kapten John Smith tog tag i saken. Smith, vars skrifter utgör en av våra främsta informationskällor om kolonins tidiga utveckling, var en person utöver det vanliga. Han var född på den engelska landsbygden i grevskapet Lincolnshire och trotsade sin far som ville att han skulle ägna sig åt affärer. Istället blev han legosoldat och stred först med den engelska armén i Nederländerna, varpå han anslöt sig till österrikiska styrkor som stred mot det osmanska rikets arméer i Ungern. Han tillfångatogs i Rumänien, såldes
i . varför nationer misslyckas och kollapsar
som slav och sattes i arbete som lantarbetare. En dag lyckades han övermanna sin herre, stjäla hans kläder och häst och sedan fly tillbaka till österrikiskt territorium. På resan till Virginia hade Smith hamnat i trubbel och fängslats för myteri på Susan Constant efter att ha trotsat Wingfields order. Planen var att ställa honom inför rätta när fartygen kom fram till Nya världen. Men när Wingfield, Newport och andra ur eliten bland kolonisatörerna öppnade sina förseglade uppdragsbrev upptäckte de till sin stora fasa att Virginia Company hade nominerat Smith till medlem av det styrande råd som skulle styra Jamestown. När Newport seglade tillbaka till England för att hämta förnödenheter och fler kolonisatörer, och Wingfield tvekade om vad han skulle göra, var det Smith som räddade kolonin. Han inledde en rad handelsuppdrag som säkrade viktiga livsmedelstillgångar. På ett av dessa tillfångatogs han av Opechancanough, en av Wahunsunacocks yngre bröder, och fördes till kungen i Werowocomoco. Han var den förste engelsman som träffade Wahunsunacock, och enligt vissa berättelser var det vid detta första möte som Smiths liv räddades av Wahunsunacocks unga dotter Pocahontas. Smith släpptes den 2 januari 1608 och återvände till Jamestown, där förråden fortfarande var mycket knappa, tills Newport lägligt återkom från England senare samma dag.
Kolonisterna i Jamestown lärde sig inte mycket av denna första erfarenhet. Under 1608 fortsatte de sin jakt på guld och ädelmetaller. De verkade fortfarande inte ha förstått att de inte kunde förlita sig på lokalbefolkningen vad gällde provianten, vare sig genom tvång eller handel. Det var Smith som först insåg att den koloniseringsmodell som hade fungerat så bra för Cortés och Pizarro inte skulle fungera i Nordamerika. Omständigheterna var alltför olika. Smith noterade att Virginias urinvånare, till skillnad från aztekerna och inkafolket, inte hade något guld. Han noterade faktiskt i sin dagbok: ”Livsmedel, ska ni veta, är hela deras rikedom.” Anas Todkill, en tidig nybyggare som efterlämnade en omfattande dagbok, gav på ett tydligt sätt uttryck för den frustration som Smith och de andra kände när denna insikt gick upp för dem:
Det existerade inget prat, inget hopp, inget arbete, förutom att gräva guld, rena guld, lasta guld.
När Newport seglade till England i april 1608 tog han med sig en last med svavelkis, kattguld. Han återvände i slutet av september med order från Virginia Company om att ta ett fastare grepp om lokalbefolkningen. Deras plan var att kröna Wahunsunacock, i hopp om att han då skulle underordna sig den engelske kungen Jakob I. De bjöd in honom till Jamestown, men Wahunsunacock, som fortfarande var djupt misstänksam mot kolonisatörerna, ville inte ta risken att bli tillfångatagen. John Smith nedtecknade Wahunsunacocks svar: ”Om er kung har sänt mig gåvor, så är också jag kung, och detta är mitt land . . . Er far ska komma till mig, inte jag till honom och inte heller till ert fort, och jag kommer inte att nappa på ett sådant bete.”
Om Wahunsunacock inte tänkte ”nappa på ett sådant bete” skulle Newport och Smith behöva åka till Werowocomoco för att genomföra kröningen. Hela händelsen verkar ha varit ett komplett fiasko, och det enda det ledde till var att Wahunsunacock beslöt sig för att det var dags att göra sig av med kolonin. Han införde en handelsblockad. Jamestown kunde inte längre handla sig till förnödenheter; Wahunsunacock tänkte svälta ut dem.
Christopher Newport seglade återigen till England i december 1608. Han tog med sig ett brev skrivet av Smith, som vädjade till Virginia Companys styresmän att ändra sitt sätt att se på kolonin. Det fanns ingen möjlighet att uppnå snabba rikedomar genom att exploatera Virginia såsom andra hade gjort i Mexiko och Peru. Det fanns varken guld eller ädelmetaller, och ursprungsbefolkningen kunde inte tvingas till att arbeta eller tillhandahålla mat. Smith insåg att det var kolonisatörerna som måste arbeta om man ville få en livskraftig koloni. Därför vädjade han till styresmännen att skicka rätt sorts människor: ”Nästa gång ni skickar folk ber jag er att hellre sända ett trettiotal snickare, jordbrukare, odlare, fiskare, smeder, murare och träd- och rotröjare, som är väl utrustade, än tusen liknande de vi redan har.”
Befolkningstäthet (personer/kvadratmeter)
Data saknas
0–0,75
0,75–2,5
2,5–10
10–400
Karta 2 . Befolkningstäthet år 1500 i a m erika
Mexiko
Smith ville inte ha fler värdelösa guldsmeder. Och än en gång överlevde Jamestown enbart tack vare hans uppfinningsrikedom. Han lyckades övertala och skrämma lokala medlemmar av ursprungsbefolkningen till att handla med honom, och om de vägrade tog han vad han kunde. I kolonin hade Smith full kontroll och införde regeln att ”den som inte vill arbeta ska inte äta”. Jamestown överlevde en andra vinter. Det var meningen att Virginia Company skulle vara ett vinstgivande företag, och efter två katastrofala år syntes inte ett spår av vinst. Företagets styresmän beslutade att de behövde en ny styrningsmodell och ersatte det styrande rådet med en enda guvernör. Den förste som utsågs till denna post var sir Thomas Gates. Efter att till en viss del ha tagit till sig Smiths varningsord insåg kompaniet att man var tvungna att prova något nytt. Denna insikt fördjupades under händelserna vintern 1609–1610 – den så kallade svälttiden. Med den nya styrningslösningen fanns det ingen plats för Smith, som missnöjd återvände till England hösten 1609. Utan hans uppfinningsrikedom dog kolonisterna i Jamestown eftersom Wahunsunacock ströp matförsörjningen. När vintern inleddes var de 500; i mars var endast 60 vid liv. Situationen var så desperat att de tog till kannibalism.
Det ”nya” som infördes i kolonin av Gates och hans ställföreträdare, sir Thomas Dale, var en oerhört hård arbetsregim för de engelska nybyggarna – men självklart inte för den elit som drev kolonin. Det var Dale som utfärdade ”de gudomliga, moraliska och militära lagarna” (Lawes divine, morall and martiall). I dessa fanns bland annat följande klausuler:
Ingen man eller kvinna får rymma från kolonin till indianerna. Den som gör detta ska bestraffas med döden.
Den som plundrar en trädgård, offentlig eller privat, eller en vingård, eller som stjäl majskolvar ska bestraffas med döden.
Ingen medlem av kolonin får sälja eller överlämna en vara från detta land till en kapten, befälhavare, skeppare eller sjöman för transport ut ur kolonin för privat bruk. Den som gör detta ska bestraffas med döden.
Om det inte gick att utnyttja ursprungsbefolkningen, kunde man kanske utnyttja kolonisatörerna istället, resonerade Virginia Company. Den nya modellen för kolonial utveckling innebar att Virginia Company ägde all mark. Männen inkvarterades i baracker och företaget bestämde storleken på deras ransoner. Arbetslag utsågs, som vart och ett övervakades av en representant från företaget. Det var nära nog krigslagar, med avrättning som främsta bestraffningsmetod. Som en del av de nya institutionerna för kolonin, var den första klausulen ovan betydelsefull. Den som rymde hotades med döden. De nya arbetsförhållandena gjorde att det blev alltmer lockande för de som tvingades utföra arbetet att rymma till lokalbefolkningen. Med tanke på att Virginia hade låg befolkningstäthet vid den här tiden, fanns också möjligheten att försöka klara sig på egen hand i gränslandet bortom kompaniets kontroll. Gentemot dessa alternativ hade kompaniet begränsad makt. Det kunde inte tvinga de engelska nybyggarna till hårt arbete på existensminimum.
Karta 2 visar en uppskattning av befolkningstätheten i olika regioner i Amerika vid tiden för den spanska erövringen. Befolkningstätheten i USA, utöver några få områden, var som mest knappt 0,28 personer per kvadratkilometer. I centrala Mexiko eller Andernas Peru var befolkningstätheten så hög som 150 personer per kvadratkilometer, mer än 500 gånger högre. Vad som var möjligt i Mexiko eller Peru var inte genomförbart i Virginia.
Det tog lite tid för Virginia Company att inse att deras ursprungliga kolonialiseringsmodell inte fungerade i Virginia, och det tog också ett tag innan misslyckandet med ”Lawes divine, morall and martiall” hade sjunkit in. Från och med 1618 började man tillämpa en helt annan strategi. Eftersom det inte gick att tvinga vare sig lokalbefolkningen eller bosättarna, var det enda alternativet att ge bosättarna incitament. År 1618 inledde företaget ”headright-systemet”, som innebar att varje manlig nybyggare tilldelades 50 tunnland mark och fick ytterligare 50 tunnland för varje familjemedlem och underlydande som en familj kunde ta med sig till Virginia. Nybyggarna fick egna hus och befriades från sina kontrakt, och 1619 infördes en generalförsamling som i praktiken
gav alla vuxna män rätten att påverka de lagar och institutioner som styrde kolonin. Det var början på demokratin i USA.
Det tog Virginia Company tolv år att lära sig den första läxan: det som hade fungerat för spanjorerna i Mexiko och Central- och Sydamerika skulle inte fungera i norr. Under resten av 1600-talet följde en lång rad strider om den andra lärdomen: att det enda alternativet för en ekonomiskt livskraftig koloni var att skapa institutioner som sporrade kolonisatörerna till investeringar och hårt arbete.
Efter hand som Nordamerika utvecklades försökte den engelska eliten gång på gång inrätta institutioner för att kraftigt begränsa de ekonomiska och politiska rättigheterna för alla utom ett fåtal privilegierade invånare i kolonin, precis som spanjorerna hade gjort. Men gång efter annan misslyckades modellen, precis som den hade gjort i Virginia.
Ett av de mest ambitiösa försöken inleddes strax efter att Virginia Company hade ändrat strategi. År 1632 gav den engelske kungen Karl I tio miljoner tunnland mark till Cecil Calvert, lord Baltimore, vid den övre delen av Chesapeake Bay. Enligt Maryland-stadgan hade lord Baltimore full frihet att själv välja vilket styre han ville upprätta, och i paragraf VII konstaterades att lord Baltimore ”för provinsens goda och lyckliga styre [hade] fri, full och absolut makt, enligt dessa handlingar, att förordna, skapa och stifta lagar av vilket slag det vara månde”.
Lord Baltimore utarbetade en detaljerad plan för att skapa ett godssystem, en nordamerikansk variant av en idealiserad version av 1600-talets engelska landsbygd. Det innebar att marken delades upp i områden om tusentals hektar styrda av godsägare. Dessa godsägare skulle rekrytera arrendatorer som brukade jorden och betalade arrenden till den privilegierade elit som kontrollerade marken. Ett liknande försök gjordes år 1663, då Carolina grundades av åtta ägare, däribland sir Anthony Ashley-Cooper. Tillsammans med sin sekreterare, den store engelske filosofen John Locke, utarbetade Ashley-Cooper Carolinas grundläggande konstitutioner. Detta dokument, liksom Maryland-stadgan dessförinnan, innehöll en plan för ett elitistiskt, hierarkiskt samhälle som kontrollerades av en jordägande elit. I ingressen konstaterades att ”provinsens styre kan göras så angenämt som möjligt för den monarki vi
i . varför nationer misslyckas och kollapsar lever i, och som denna provins är en del av, så att vi undviker att upprätta en omfattande demokrati”.
I klausulerna i de grundläggande författningarna fastställdes en rigid social struktur. Längst ner fanns ”leet-men”, livegna personer, och i klausul 23 konstaterades: ”Alla barn till livegna ska vara livegna, och så vidare i alla generationer.” Ovanför de livegna, som inte hade någon politisk makt, fanns lantgrevarna och cazikerna, som utgjorde aristokratin. Lantgrevar skulle tilldelas 48 000 tunnland mark vardera, och caziker 24 000 tunnland. Det skulle finnas ett parlament, där lantgrevar och caziker var representerade, men parlamentet fick endast diskutera åtgärder som tidigare hade godkänts av de åtta ägarna.
Precis som försöket att införa ett övermåttan strängt styre i Virginia hade misslyckats, misslyckades också planerna för den här typen av institutioner i Maryland och Carolina. Orsakerna var i princip desamma. I samtliga fall visade det sig omöjligt att tvinga in nybyggarna i en strikt hierarki eftersom det fanns alldeles för många möjligheter för dem i Nya världen. Istället måste de sporras till att vilja arbeta. Och snart krävde de mer ekonomisk frihet och ytterligare politiska rättigheter. Även i Maryland krävde nybyggarna sin egen mark, och tvingade lord Baltimore att inrätta en rådgivande församling. År 1691 förmådde församlingen kungen att utropa Maryland till kronkoloni, vilket innebar att lord Baltimore och hans storherrar förlorade sina politiska privilegier. En liknande utdragen kamp ägde rum i North och South Carolina, och även här led jordägarna nederlag. South Carolina blev en kunglig koloni 1729.
På 1720-talet hade alla de 13 kolonier i det som skulle bli USA liknande styresformer. I samtliga fall fanns det en guvernör och en rådgivande församling som bestod av valda manliga egendomsägare. De var inga demokratier, eftersom kvinnor, slavar och egendomslösa inte hade rösträtt. De politiska rättigheterna var dock mycket omfattande jämfört med andra samtida samhällen. Det var dessa församlingar och deras ledare som gick samman för att bilda den första kontinentalkongressen 1774, vilket var upptakten till USA:s självständighet. Församlingarna ansåg att de hade rätt att bestämma både över sitt eget medlemskap och
över rätten till beskattning. Detta ledde som bekant till problem för den engelska kolonialregeringen.
En berättelse om två konstitutioner
Det torde nu vara uppenbart att det inte var en tillfällighet att det var USA, och inte Mexiko, som införde och tillämpade en konstitution som omfattade demokratiska principer, som begränsade användningen av politisk makt och fördelade denna makt brett i samhället. Det dokument som delegaterna satte sig ner för att skriva i Philadelphia i maj 1787 var resultatet av en lång process som hade inletts med bildandet av generalförsamlingen i Jamestown 1619.
Den konstitutionella process som ägde rum vid tiden för USA:s självständighet står i skarp kontrast till den som ägde rum strax därefter i Mexiko. I februari 1808 invaderade Napoleon Bonapartes franska arméer Spanien. I maj hade de intagit Madrid, den spanska huvudstaden. I september hade den spanske kungen Ferdinand tagits till fånga och abdikerat. En nationell junta, Junta Central, tog hans plats och fortsatte kämpa mot fransmännen. Juntan sammanträdde först vid Aranjuez, men drog sig söderut när de franska arméerna närmade sig. Till slut nådde den hamnen i Cádiz, som höll stånd trots att den var belägrad av Napoleons styrkor. Här bildade juntan ett parlament, kallat Cortes. År 1812 utformade Cortes det som kom att bli känt som Cádiz-konstitutionen, som förespråkade införandet av en konstitutionell monarki som byggde på principen om folksuveränitet. Man krävde också att vissa privilegier skulle avskaffas och att likhet inför lagen skulle införas. Dessa krav var något oerhört för eliten i Sydamerika, där den institutionella miljön fortfarande präglades av encomienda, tvångsarbete och den absoluta makt som de och den koloniala staten hade tilldelats.
Den spanska statens kollaps i och med Napoleons invasion orsakade en konstitutionell kris i hela det koloniala Latinamerika. Det rådde stor oenighet om huruvida Junta Centrals auktoritet skulle erkännas, och som svar på detta började många latinamerikaner att bilda egna
.
nationer misslyckas och kollapsar juntor. Det var bara en tidsfråga innan de skulle försöka kasta av sig det spanska oket. Den första självständighetsförklaringen ägde rum i La Paz i Bolivia år 1809, även om den snabbt kvästes av spanska trupper som skickades dit från Peru. I Mexiko hade elitens politiska attityder influerats av Hidalgo-upproret 1810, som leddes av en präst, fader Miguel Hidalgo. När Hidalgos armé intog Guanajuato den 23 september dödade de intendenten – kolonins högste tjänsteman – och började sedan urskillningslöst döda vita människor. Det handlade mer om klasskamp eller till och med om etnisk krigföring än om en självständighetsrörelse, och händelsen förenade alla i det övre skiktet i opposition. Om självständighet innebar att folket tilläts delta i politiken, var inte bara spanjorerna utan även den lokala eliten emot det. Till följd av detta betraktade den mexikanska eliten Cádiz-konstitutionen, som banade väg för folkets deltagande, med extrem skepsis. De erkände aldrig dess legitimitet.
År 1815, samma år som Napoleons europeiska imperium kollapsade, återfick kung Ferdinand VII makten och Cádiz-konstitutionen upphävdes. När den spanska kronan började försöka återta sina amerikanska kolonier hade den inga problem i det lojala Mexiko. Men 1820 begick en spansk armé, som hade samlats i Cádiz för att segla till Amerika och hjälpa till att återupprätta den spanska auktoriteten, myteri mot Ferdinand VII. Snart anslöt sig arméförband från hela landet, och Ferdinand tvingades återinföra Cádiz-konstitutionen och Cortes.
Detta Cortes-parlament var ännu mer radikalt än det som hade skrivit Cádiz-konstitutionen och föreslog att alla former av tvångsarbete skulle avskaffas. Det angrep också särskilda privilegier – till exempel militärens rättighet att ställas inför rätta i sina egna domstolar. När den mexikanska eliten till slut ställdes inför alternativet att införa denna konstitution i Mexiko, bestämde de sig för att det var bättre att gå sin egen väg och utropa självständighet.
Självständighetsrörelsen leddes av Augustín de Iturbide, som hade varit officer i den spanska armén. Den 24 februari 1821 publicerade han Plan de Iguala, i vilken han beskrev sin vision om ett oberoende Mexiko. Planen omfattade en konstitutionell monarki med en mexikansk
kejsare, och ett avskaffande av de bestämmelser i Cádiz-konstitutionen som den mexikanska eliten såg som ett hot mot sin status och sina privilegier. Den fick omedelbart gehör, och Spanien insåg snabbt att man inte kunde stoppa det oundvikliga. Men Iturbide organiserade inte bara Mexikos frigörelse. Han insåg att det hade uppstått ett maktvakuum och utnyttjade sitt militära stöd för att låta sig själv utropas till kejsare, en position som Simón Bolivar, den store ledaren för den sydamerikanska självständigheten, beskrev som ”av Guds och bajonetternas nåd”. Iturbide begränsades inte av samma politiska institutioner som USA:s presidenter, utan förvandlades snabbt till diktator. I oktober 1822 hade han avsatt den konstitutionellt godkända kongressen och ersatt den med en junta som han själv hade valt. Även om Iturbide inte blev långvarig på posten, skulle detta händelsemönster upprepas gång på gång i 1800-talets Mexiko.
Den demokrati som skapades genom USA:s konstitution följde inte dagens normer. Det var upp till de enskilda delstaterna att bestämma vem som fick rösta i val. Medan nordstaterna snabbt gav rösträtt till alla vita män oavsett inkomst och egendom, gjorde sydstaterna det bara gradvis. Ingen delstat gav kvinnor eller slavar rösträtt, och i takt med att egendoms- och förmögenhetskraven avskaffades för vita män, infördes rasbaserade rösträttsbegränsningar som uttryckligen fråntog svarta män rösträtten. Slaveriet ansågs naturligtvis vara grundlagsenligt när USA:s konstitution skrevs i Philadelphia, och den tarvligaste förhandlingen gällde hur platserna i representanthuset skulle fördelas mellan delstaterna. Platserna skulle baseras på delstatens befolkning, men sydstaternas kongressledamöter krävde då att slavarna skulle räknas med. Nordstaterna protesterade. Kompromissen blev att en slav räknades som tre femtedelar av en fri person när platserna till representanthuset fördelades. Konflikterna mellan USA:s norra och södra delar dämpades under den konstitutionella processen när trefemtedelsregeln och andra kompromisser arbetades fram. Nya lösningar tillkom efter hand – till exempel Missouri-kompromissen, som innebar att unionen alltid samtidigt skulle släppa in en delstat som var slaverimotståndare och en delstat som var slaveriförespråkare, för att på så sätt upprätthålla
i . varför nationer misslyckas och kollapsar
balansen i senaten mellan de delstater som var för och emot slaveriet.
Genom dessa kompromisser kunde USA:s politiska institutioner fungera fredligt fram till dess att inbördeskriget slutligen löste konflikterna till Nordstaternas fördel.
Inbördeskriget blev blodigt och förödande. Men både före och efter kriget fanns det gott om ekonomiska möjligheter för en stor del av befolkningen, särskilt i norra och västra USA. Situationen i Mexiko var väldigt annorlunda. Om USA hade fem år av politisk instabilitet mellan 1860 och 1865, hade Mexiko nästan oavbruten instabilitet under de första 50 självständighetsåren. Detta kan illustreras genom Antonio López de Santa Annas karriär.
Santa Anna var son till en kolonial tjänsteman i Veracruz, och hade stridit för Spanien i självständighetskrigen. År 1821 bytte han sida och började stödja Iturbide, och fortsatte sedan på denna inslagna väg. Han blev Mexikos president i maj 1833, men innehade makten i mindre än en månad och föredrog att låta Valentín Gómez Farías tjänstgöra som president. Gómez Farías presidentskap varade i 15 dagar och därefter återtog Santa Anna makten. Detta blev dock lika kortvarigt som hans första period, och han ersattes återigen av Gómez Farías i början av juli. Santa Anna och Gómez Farías fortsatte på detta sätt fram till mitten av 1835, då Santa Anna ersattes av Miguel Barragán. Men Santa Anna gav inte upp så lätt. Han kom tillbaka som president 1839, 1841, 1844, 1847 och slutligen mellan 1853 och 1855. Sammanlagt var han president elva gånger och ledde landet under förlusten av Alamo och Texas och det katastrofala mexikansk-amerikanska kriget, som resulterade i förlusten av det som sedan blev New Mexico och Arizona. Mellan 1824 och 1867 hade Mexiko 52 presidenter. Få av dessa kom till makten genom ett konstitutionellt godkänt förfarande. Det torde vara uppenbart vilka konsekvenser en sådan exempellös politisk instabilitet får för ekonomiska institutioner och incitament. Instabiliteten ledde till en mycket osäker äganderätt. Den ledde också till en allvarlig försvagning av den mexikanska staten, som nu hade begränsad auktoritet och förmåga att driva in skatter och tillhandahålla offentliga tjänster. Trots att Santa Anna var president i Mexiko var stora
delar av landet utom hans kontroll, vilket gjorde det möjligt för USA att annektera Texas. Som vi just såg var dessutom motivet till Mexikos självständighetsförklaring att skydda de ekonomiska institutioner som utvecklats under kolonialtiden, vilka hade gjort Mexiko till ”ojämlikhetens land”, för att citera den store tyske upptäcktsresanden och kännaren av latinamerika Alexander von Humboldt. Dessa institutioner hade byggt upp samhället genom att utnyttja ursprungsbefolkningen och skapa monopol, vilket försvagade de ekonomiska drivkrafterna och initiativen hos den stora massan. Samtidigt som USA:s industriella revolution började under första delen av 1800-talet, blev Mexiko fattigare.
Spårbunden förändring
Världen förändrades under 1870- och 1880-talet och Latinamerika var inget undantag. Världsekonomin blomstrade under andra hälften av 1800-talet och transportinnovationer som ångbåten och järnvägen ledde till en enorm expansion av den internationella handeln. Denna globaliseringsvåg innebar att resursrika länder som Mexiko – eller rättare sagt eliten i dessa länder – kunde berika sig själva genom att exportera råvaror och naturresurser till Nordamerika eller Västeuropa som höll på att industrialiseras. Porfirio Díaz, en general som tagit makten i Mexiko och ledde landet från 1877, och hans kumpaner befann sig i en snabbt föränderlig värld. De insåg att Mexiko också måste förändras. Men det innebar inte att de ville avskaffa de koloniala institutionerna och ersätta dem med institutioner liknande USA:s. Istället var deras förändring ”spårbunden” och innebar bara en vidareutveckling av dessa institutioner som redan hade gjort en stor del av Latinamerika fattigt och ojämlikt.
Globaliseringen innebar att de stora öppna områdena i Amerika, dess ”öppna gränser”, blev värdefulla. Ofta var gränsernas öppenhet bara en myt, eftersom områdena beboddes av ursprungsfolk som brutalt fördrevs. Under alla omständigheter var kampen om denna nu så värdefulla resurs en av de avgörande processerna i Amerika under
VAD KAN HISTORIEN LÄRA OSS?
Daron Acemoglu, Simon Johnson och James A. Robinson har tillsammans revolutionerat hur vi ser på världen idag. I den här boken presenterar författarna för första gången på svenska den kunskap och forskning som gjorde att de 2024 fick ta emot Ekonomipriset till Alfred Nobels minne.
Utifrån historiska exempel – industriella revolutionen, USA och Mexiko, Sydkorea och Nordkorea – beskriver ekonomipristagarna varför samtiden och framtiden inte är förutbestämd.
Boken kan också läsas som en bruksanvisning: vad kan vi lära oss av historien under oroliga tider och inför de teknologiska genombrott som nu stöper om både ekonomi och samhälle?
VARFÖR ÄR INTE HELA VÄRLDEN RIK? utgår ifrån Daron Acemoglus, Simon Johnsons och James A. Robinsons bästsäljande och banbrytande verk Why nations fail, The narrow corridor och Power and progress. Boken bygger på ett nära samarbete med författarna.
Jesper Roine, professor vid Handelshögskolan i Stockholm, har skrivit inledning och kompletterande avsnitt.
