9789174634686

Olivia Viktor

JOH Olivia Viktor

På ett engelskt lantgods, gammalt och nerslitet, omgivet av en vildvuxen trädgård där vackra pioner och härligt doftande rosor samsas med allsköns ogräs bor tvillingarna, de båda busfröna David och George, deras syster Betty, modern, en vimsig men godhjärtad kvinna, fadern, den stilige sympatiske professor Rochester, hans mor, allmänt benämnd ”Gamla frun”, moderns kusin Emma, en lite underlig men oförarglig människa och så den buttra och lata Sophie. Men där finns också den charmerande, oemotståndlige Ed. Från ett välordnat hem på Lidingö, älskad och omhuldad kommer den känsliga och fantasifulla Joh som aupair.

JOH

jjjj

www.bod.se

Det uttorkade diket var fyllt av vårlök. Nyss uppvaknade ur sin vintersömn blickade de citrongula blommorna yrvaket mot vårsolen som förhöjde deras färg och fick dem att lysa som stjärnor i det mörka diket. Grästuvorna började bli gröna. Om det var de nya grässtråna eller något tidigt ogräs var svårt att urskilja i det toviga fjolårsgräset. Förgätmigejen som brukade kanta diket hade inte slagit ut ännu, men daggkåpan växte redan frodigt i den fuktiga marken. En skalbagge kröp beskäftigt omkring bland tuvorna, men den ojämna marken var besvärlig för de korta benen och plötsligt halkade han omkull och blev liggande på rygg och hade svårt att komma på rätt köl igen.

– Stackare! Joh böjde sig ner och petade försiktigt den tillrätta.

– Jag vet hur det känns när man inte kan behärska sina ben. Man känner sig så hjälplös.

Hon satt på en sten med en uppslagen bok i knät, men hon läste inte. Hon lät blicken glida runt i det vårljusa landskapet. Allt var sig precis likt.

Landsvägen, smal och slingrande här utanför staden. En väg bortom de stora stråken där långtradare och lastbilar dundrade förbi i hetsig fart och spydde ut sina illaluktande avgaser.

Mjuka kullar, här och var små skogsdungar och utslängda liksom på måfå, några bostadshus och mindre ladugårdar.

Ett stycke från landsvägen låg ett gammalt tvåvåningshus som stått tomt så länge hon kunde minnas. Färgen, som en gång varit grön, hängde i blekta flagor på väggarna och taket svankade oroväckande på mitten. De tomma fönsterrutorna stirrade tröstlöst ut mot den förvildade trädgården, men vid gaveln växte en fläderbuske vars svällande lilafärgade knoppar bildade en livsbejakande kontrast mot allt det grå och förfallna.

1

När hon var liten brukade hon och hennes kamrater leka där. De var strängt förbjudna att gå in i huset, men det var allt för spännande för att de skulle kunna låta bli.

Särskilt lockande var vinden. Där var mörkt och mystiskt och där fanns en otrolig massa kvarglömd bråte.

Hon mindes en gång när de skulle leka att en bortrövad prinsessa hölls gömd där.

– Du som har så svårt för att gå får vara prinsessa och sitta däruppe hade Mary sagt med ett elakt leende.

– Ja, prinsessor bör ju vara söta och då passar Joh, hade Henrik svarat och sedan dess hade Joh älskat honom.

Henrik, med sina mörkgrå ögon och glada leende, var bror till Iza, Johs bästa väninna här hos mormor och morfar.

Hon brukade vara hos dem på sina lov och hon älskade dem nästan lika mycket som sina föräldrar.

Lilla mormor, spröd och tunn som en meissenherdinna och glade gemytlige morfar, som tagit henne med sig ut i skog och mark så snart hon kunde gå själv.

- Lyssna till vinden Joh, hade han sagt.

- Hör hur Eolus, vindarnas gud, spelar på sin eolsharpa och får den att låta olika allt efter var han befinner sig.

Här inne i granskogen låter den som ett sus, inne i lövskogen som ett svagt prassel och ute på ängen som när en stor fågel rör vingarna. Och Joh hade lyssnat och förstått fast hon var så liten.

- Skogen är mörk, men där finns ingenting som är farligt, brukade han säga.

- Då är staden med sin snabba trafik mycket farligare.

Och när hon blev trött hade han lyft upp henne och burit henne på sina axlar. För det var ju det där med hennes ben.

2

Hon var född med ett höftfel och hon hade opererats flera gånger, men riktigt bra ville det inte bli.

Som hon lidit med sitt lyte. Det var inte bara det att det såg så löjligt ut när hon gick, det var svårt att springa och över huvudtaget röra sig snabbt.

Ibland blev hon också retad för det. ”Halta Joh”, kunde någon ropa efter henne. Vad hjälpte det då att hennes hår föll i naturliga mörka lockar runt ett näpet ansikte och att hennes ögon hade samma milda färg som mogna hasselnötter.

Hon sträckte ut de slanka benen i gräset och betraktade dem noga. Jo, de var precis lika långa. Kanske ändå att operationen lyckats den här gången. Läkaren, som utfört den, hade varit helt övertygad om det. Och hennes far, som själv var läkare, hade verkat mycket nöjd. Men själv var hon skeptisk. Hon hade blivit besviken alltför många gånger.

Nu skulle hon tillbringa sin konvalescenttid hos sina morföräldrar och hon lovade sig själv att vara mycket försiktig. Inte överanstränga benet utan noga följa läkarens och sjukgymnastens föreskrifter.

Det tråkiga var att hon halkade efter med sitt skolarbete. Hon hade två år kvar till studenten och vårterminen var alltid den viktigaste. Hon fick väl läsa in så mycket som möjligt när hon var här, tid hade hon ju gott om.

Så underbart tyst det var här ute. Tyst och fridfullt. Morföräldrarnas lägenhet låg mitt inne i staden, men eftersom staden var liten, tog det inte många minuter med buss för att komma ut på landet. Hemma i Stockholm tog det flera timmar om man ville komma ut till riktiga landet eller ut till skärgården. Men det var inte bara närheten till naturen som gjorde att hon trivdes så bra.

Här fanns också hennes goda vän Iza – och Henrik. Hon hade 3

älskat honom så länge, men Henrik hade visat föga intresse för den lilla halta flickan.

Hon rynkade pannan och ögonen fick ett tankfyllt uttryck. Om jag vore lik mamma skulle han säkert lägga märke till mig, tänkte hon bedrövat. Men hon liknade inte mamma. Hon hade ärvt sin fars mörka hår och bruna ögon och trots att hon älskade honom över allt, skulle hon velat vara sin mors avbild. Mamma var så vacker. Liten och slank, med ett underbart ansikte, där de stora ögonen med sin egendomligt mörkblå färg, inte bara gjorde det vackert, utan också intressant. Då hade det inte gjort så mycket att hon haltade, Henrik hade nog tyckt att hon var tilldragande ändå.

Ibland när hon tänkte på sina föräldrar skämdes hon för sina känslor. Hon älskade dem båda, hur skulle hon kunna annat, så underbara som de var mot henne men hon var både avundsjuk och svartsjuk på sin mamma för hon visste, att hur mycket pappa älskade henne, så fanns det ändå ingen som mamma för honom.

Han avgudade henne. Hans ögon lyste av kärlek när han såg på henne och hans röst fick ett speciellt tonfall när han talade till henne. Han ville alltid röra vid henne och ibland skämdes Joh och tyckte de bar sig åt som förälskade tonåringar.

Joh visste att både mamma och pappa hade varit gifta en gång tidigare, men mammas man hade omkommit i en bilolycka och pappa hade skilt sig från sin första fru. Mamma hade två pojkar i sitt första äktenskap, Lasse och Per. Lasse är läkare, precis som pappa och han är gift med Lena. Han är hemskt snygg och väldigt rar och Joh älskar honom. Per dog i en bilolycka när han var sexton år och var nog den vackraste pojke Joh sett.

4

På mammas sekretär står en förstoring som togs strax innan han dog och mamma kan aldrig tala om honom utan att hennes ögon blir blanka av tillbakahållna tårar.

Och så får de mig, tänker Joh. En mager svarthårig flickunge helt i avsaknad av charm och därtill halt. Så besvikna de måste blivit.

Fast det måste hon säga till deras beröm att de aldrig någonsin visat att de inte tyckt om henne. Tvärtom, de har öst sin kärlek över henne och uppmuntrat henne på alla sätt. Men Joh misstänker ändå att de gör det av medlidande.

Mamma har berättat deras kärlekssaga.

Pappa blev förälskad i henne redan när de gick i läroverket, men mamma hade varit blint förälskad i Gunnar, som hon sedan gifte sig med. Det var något som Joh haft svårt att förlåta. Pappa som är så rar och stilig, det måste han väl varit även då han var ung.

Fast den där Gunnar hade visst varit en riktig filmstjärnetyp. Per hade varit mycket lik honom sades det.

Men att mamma som var så klok och förståndig fallit för ett bildskönt ansikte var svårt att förstå. I vilket fall som helst hade inte äktenskapet varit lyckligt. Gunnar hade varit alltför glad i sprit och kvinnor och mamma hade varit mycket olycklig. Men så hade hon mött pappa igen och nu var det ingen tvekan om att hon var lycklig.

Jag undrar hur det känns att vara så älskad? Fast det får väl jag aldrig uppleva. Henrik kommer aldrig att bli kär i mig och det är bara honom jag vill ha. Joh flätade de mörka lockarna runt fingret och det fanns två djupa veck mellan ögonbrynen.

I morgon fyllde Iza år och skulle ha födelsedagsfest hemma hos sej. Joh var givetvis bjuden, men det var oturligt att festen skulle infalla nu när hon inte kunde dansa. Hon älskade dans och trots sitt handikapp, dansade hon bra, men läkaren hade sagt att hon 5

måste vara försiktig, åtminstone de första månaderna och dans skulle han nog inte tillråda. Men att sitta där som en annan panelhöna när de andra dansade.

Det blev nästan ännu värre än hon befarat. Iza hade massor med nya skivor och det dansades flitigt till de populära melodierna.

Henrik dansade nästan uteslutande med Mary, som faktiskt var riktigt söt i kväll, i snäva svarta långbyxor och klargul urringad jumper.

Joh blev naturligtvis också uppbjuden och då måste hon förklara varför hon inte kunde dansa ikväll och hon hatade att behöva tala om sitt ben. Speciellt hemskt tyckte hon det var om de beklagade och tyckte synd om henne. Hon önskade att de inte skulle lägga märke till det, inte betrakta henne som annorlunda.

Till slut stod hon inte ut, hon tog sin jacka över axlarna och gick ut i trädgården. Det var en vacker kväll, en aning kylig som kvällarna ofta är om våren, men det doftade gott av mustig jord och tidigt utslagna vårblommor. Månen bakom den stora almen var klar och kall och lyste upp den dunkla trädgården lika effektivt som om en spotlight varit upphängd i trädet. Det var flera som sökt sig ut i trädgården. Borta vid rosenpergolan såg hon ett ungt par. Pojken höll flickan i sina armar och kysste hennes uppåtvända ansikte. Han hade mörk kavaj och ljusa byxor, hon en urringad gul jumper. Henrik och Mary.

– Henrik då, du får inte!

Joh hörde Marys tillgjorda fnitter och hon vände hastigt om och gick in i huset.

Hon sökte upp Iza och hennes föräldrar och tackade för kvällen.

– Men Joh, skall du redan gå hem?

För en gångs skull tyckte Joh det var bra att hon hade benet att skylla på.

6

– Jag måste vara försiktig med mitt ben ett tag till och jag känner att jag börjar bli trött nu, svarade hon.

– Skall vi ringa efter en bil?

Izas pappa var omtänksam som vanligt.

– Tack, men det är så kort bit att gå och det är ljuvligt ute i kväll.

– Så synd Joh. Iza såg bekymrad på henne.

– Men vi ses i morgon. Hon gav henne en hastig kram. Äntligen var hon ensam. Hon gick genom parken. Nyutslagna påskliljor och narcisser lyste i kvällsdunklet och forsythiabuskarna skimrade svagt i månljuset. En koltrast höll kvällsserenad i rhododendronbuskaget och från gatustråken hördes ett svagt motorbuller, annars var allt stilla. Hon hade gått ganska snabbt och nu kände hon att det gjorde ont i höften. En stickande smärta som strålade ner i benet. Ändå var den smärtan inte jämförelsevis så plågsam som smärtan i bröstet. Oh Henrik, varför väljer du Mary när du vet att jag älskar dej?

Intriganta Mary som alltid var så mån om att framhålla Johs handikapp. Inlindat sina ord väl och fått det att låta som om hon tyckte så synd om henne och på alla sätt velat bespara henne minsta ansträngning. Men Joh hade genomskådat henne.

– Du kan väl sitta här och vila Joh medan vi springer bort till hagen och leker, du orkar ju ändå inte springa så fort som vi, hette det när de var mindre. Och sedan när de blev äldre; vi ska visserligen ta bilen men sen promenerar vi nog uppåt berget och det blir väl för jobbigt för ditt ben. Eller; Vi kommer nog att spela tennis efteråt och då kan du ju ändå inte vara med.

– Sitt och vila dej lilla Joh, var en annan ofta använd fras.

Och Joh hade hatat henne.

I går när hon mött henne i affären hade hon sagt med tillgjord medlidsam röst; du kommer väl inte till Izas födelsedagsfest i 7

morgon. Det blir naturligtvis mycket dans och då kan du väl inte vara med för benets skull. Du skulle ju kunna sitta och se på förstås. Blicken i de ljusa ögonen hade motsagt den lena rösten.

Egentligen kunde jag lika gärna resa hem igen, tänkte hon resignerat. Nu är det ingen mening med att gå och tråna efter Henrik, honom får jag ändå aldrig. Henrik som alltid funnits i hennes drömmar och som var en av orsakerna till att hon trivdes så bra här. Men numera var han sällan med Iza och hennes kamrater, han hade skaffat sig andra vänner, fast Mary och han umgicks tydligen fortfarande. Ändå hoppades hon alltid att få se honom när hon var hemma hos Iza eller när hon strövade omkring i markerna.

Om jag mötte honom här ensam, kunde hon tänka, skulle vi sätta oss nere vid åkanten och diskutera böcker vi läst, konst, politik, vad som helst. Och han skulle linda mina lockar om sitt finger och säga att de var lika mjuka och lena som hans mors sysilke.

Precis som han gjort en gång för länge sen. Nej, det skulle han aldrig göra mer. Han skulle i stället smeka Marys ljusa hår med de konstfullt blekta slingorna, kyssa de hårt målade läpparna och krama hennes fylliga kropp. Är hon hans kvinnoideal har jag ingen chans.

Hon såg ner på sin tunna, spensliga kropp i den ljusa vårdräkten.

Storlek trettiofyra, ändå hade Ingegerd fått sy in kjolen och bröst har jag knappast några alls. Och till råga på alltsammans är jag halt. Så orättvist livet kunde vara.

Hon stannade vid springbrunnen där påskliljor var planterade i rader runtom. Hon böjde sig ner och lyfte varligt upp blomhuvudet och inandades den dunlätta, lite sträva doften av vårblomma. Så fin den var., änglatrumpeten. De milt gula kron8

bladen med sina fina nerver, så alltigenom formfulländad och vacker.

Inga missbildningar, helt felfri – ett naturens konstverk.

Joh reste inte hem. Det skulle inte vara någon mening, det var bara Ingegerd hemma. Pappa hade tidig semester i år och mamma och han hade rest till Frankrike. De ägde ett litet hus i Bretagne och älskade att vara där. Joh brukade också följa med, men nu var pappa rädd att resan skulle bli för tröttsam så nyss efter operationen.

Hon hade varit där under påsklovet och det hade varit underbart.

Lite kallt förstås, men hon hade tyckt om att vandra över hedarna, där ginsten varit på väg att slå ut och gultörnet snart skulle förgylla det karga landskapet. Att sitta på en klippa och se tidvattnet virvla in mot land så snabbt att man ser det. Frasiga tungor som slickar strandremsan och fyller den centimeter för centimeter.

Föräldrarna hade hyrt huset det året de gifte sig och så småningom hade de fått köpa det. De hade låtit bygga till det så de fick tillräckligt med sovplatser när de var samlade där. Lasse och Lena och deras två barn brukade komma dit några veckor på sommaren och då behövdes det utrymme.

Lasse! Åh, vad hon tyckte om honom. Lång och stilig och väldigt rar. Aldrig hade han låtit henne känna att de bara var halvsyskon – hon kände att han tyckte om henne. Han var alltid omtänksam och rädd om henne, utan att för den skull nämna hennes onda ben, annat än som läkare när han tillsammans med hennes far diskuterade vilken behandling som var lämpligast för att hon skulle bli bra.

Lena tyckte hon också om, det var bara det att hon var så hårt engagerad i politiken. Hon tillhörde en politisk förening och var 9

en av stöttepelarna där och före valen var hon ofta ute och höll föredrag. Lasse var inte alls intresserad av politik och fast han inte sade något direkt förstod Joh att han inte var så glad åt att Lena engagerade sig så hårt. ”Lasses lilla rebell”, hade hon hört sin far säga en gång med en ironisk grimas och mamma som aldrig talade illa om någon, hade bekymrat undrat om inte barnen for illa av att hon hade så liten tid för dem.

Joh hade märkt att tonen mellan Lena och Lasse hade förändrats.

Lena hade fått för vana att säga emot Lasse när han uttryckte en åsikt eller berättade någonting. Tonen hon använde var ofta tillrättavisande och en aning överlägsen. Lasse brukade i regel inte låtsas om det, men ibland hettade det till och då gav han igen med samma tonfall. Då såg hennes mor olycklig ut och försökte släta över, men det var inte alltid hon lyckades. När fadern såg att hon blev ledsen gjorde han hastigt slut på det hela.

– Om ni nödvändigtvis måste gräla får ni göra det någon annan stans, det här huset är inte vant vid några hårda ord.

Och så brukade han lägga armen om henne och ömt dra henne intill sig och då skämdes Lasse och Lena. Som tur var hände det inte så ofta att de grälade. Lasse ville absolut inte göra sin mamma ledsen utan behärskade sig för det mesta.

Joh var på hemväg. Hon hade varit hos färghandlaren och köpt en streckpensel och några färgtuber och tog genvägen genom ”planteringen”, en liten park som låg bakom rådhuset. På en av parksofforna såg hon en äldre kvinna. Hon satt med ögonen slutna och huvudet tillbakalutat, stött mot ryggstödet. Joh gick fram till henne. Det var en gammal kvinna, påfallande dyrbart klädd, med ett ansikte som en gång säkert varit vackert men som nu verkade enbart trött och medtaget.

10

Olivia Viktor

JOH Olivia Viktor

På ett engelskt lantgods, gammalt och nerslitet, omgivet av en vildvuxen trädgård där vackra pioner och härligt doftande rosor samsas med allsköns ogräs bor tvillingarna, de båda busfröna David och George, deras syster Betty, modern, en vimsig men godhjärtad kvinna, fadern, den stilige sympatiske professor Rochester, hans mor, allmänt benämnd ”Gamla frun”, moderns kusin Emma, en lite underlig men oförarglig människa och så den buttra och lata Sophie. Men där finns också den charmerande, oemotståndlige Ed. Från ett välordnat hem på Lidingö, älskad och omhuldad kommer den känsliga och fantasifulla Joh som aupair.

JOH

jjjj

www.bod.se